Den Sverigefientliga semitismen… (lite reflektioner kring Jonatan Lemans angrepp mot Jan Milld, m.fl.)

Bästa läsare!

Jonatan Leman på den svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) menar att just antisemitism spelar en central roll för svensk extremhöger.

Jag undrar om detta påstående är sant? Eftersom jag som anarko-kapitalistisk libertarian knappast kan anklagas för att stå nära extremhögern ur ett ideologiskt perspektiv så föreställer jag mig äga en hyfsat objektiv syn på frågeställningen. För att kunna utröna huruvida Lemans påstående är sant eller sannolikt/rimligt måste vi titta på vilka som han identifierar som extremhöger.

I inledningen av sin artikel säger han att:

Radikalnationalistisk och högerextrem antisemitism utgör en stor del av den antijudiska propaganda som sprids i den svenskspråkiga delen av Internet. Nazister, nyfascister och andra rasideologiska grupperingar har länge spridit idéerna men nu letar de sig in allt djupare i den SD-vänliga nätrörelsen.

Notera hur Leman vill att man skall utläsa hans resonemang: ” – Nazister, nazister, nazister, fascister, fascister, fascister. Och SD:are…”. Detta skall ge ett anslag om att allt som sades under Hitlertyskland och dess ”antijudiska propaganda” består av samma idéer som torgförs av folk som försvarar SD:s politik, eller som i mitt fall, försvarar SD:s rätt att bedriva politik. Voltaire skulle ha ett helvete om han levde i dagens Sverige…

[Antisemitismen] den är även viktig inom den övriga rasideologiska miljön som består av mer ”pragmatiska” nazistiska grupperingar och nyfascistiska grupper som samlas kring etno- och rasnationalism, antisemitism, islamofobi och ett motstånd mot demokratiska värden.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att hämta ur mitt minne att staten Israel – även benämnt som judarnas förlovade land – är skapat ur den anda som gav Adolf Hitler och hans nazister livsluft, nämligen den idé som anammades och eftersträvades av hela den västliga världen från slutet av 1800-talet och fram till 2:a Världskriget, nämligen tesen ”Ett folk – ett land”. Det var inte bara Hitler som såg detta som ett nödvändigt mål, utan nationalismen var allmänt accepterad i alla länder, och kanske var nationalismen ivrigast påhejad av sionisterna som ville ha ett eget land.

Intressant nog så har bildandet av Israel också sammanfallit med nationalismens utdöende. De europeiska nationerna har öppnat sina gränser och det kulturella utbytet ökat, och lett till ett Europa där makthavarna talar om en federation som skall utplåna de nationella gränserna och kulturerna. Mot denna ström går staten Israel där kultur och etnicitet lika tydligt som förr är grunden för landets existens.

Den nationalism som det judiska samfundet närde i form av sionism lever vidare i form av negativ särbehandling av andra etniciteteter som lever i Israel och i områden som ockuperats av den israeliska staten. Staten Israel är skapat för det judiska folket, och ingen ledare för det landet ifrågasätter att ordningen skall vara på detta viset.

Men om vi ändrar på frasen och säger att ”Sverige skall vara för det svenska folket”, och att olika etniska minoriteter har en underordnad ställning, samt att svenska staten i likhet med den israeliska har rätt att ge dessa – inklusive judarna i vårt land – en negativ särbehandling, så är det nog många med mig som känner ett visst molande obehag i maggropen. Besynnerligt nog förväntas vi acceptera denna hållning när ämnet handlar om Israel. Varför?

Det är uppenbart att Jonatan Leman hyser obehag över att svenska nationalister kan tänka så här om judarna och om muslimer. Men betyder detta att Leman skulle kunna acceptera den svenska nationella rörelsen om denna slutar att framföra teorier och bevis om att sionister fingrar på omvärlden? Kan Leman försvara tesen ”Sverige skall vara för det svenska folket” på samma sätt som svenska judar propagerar för att ”Israel skall vara för det judiska folket”? Om svaret är ett ”nej”, då vill jag veta vad som föranleder denna dubbla måttstock. Om svaret är ”ja”, då har han förenat sig med dem han kallar för rasister och främlingsfientliga, och som han så ihärdigt säger sig bekämpa.

Men vilka är det då som Jonatan Leman tar vid hornen i sin artikel, och som han registrerar som ”antisemitisk extremhöger”?

Jag skall försöka låta bli att skämta om att det i dagens tider kan inbegripa vem som helst som står till höger om Miljöpartiet, men med tanke på att den värdelöse bostadsministern Mehmet Kaplan avgick p.g.a. ett gammalt videoklipp där han sagt att 1930-talets nazister behandlade dagens judar lika illa som judarna idag behandlar palestinier så kan vi konstatera att vi är nästan på gränsen till noll-tolerans mot kritik mot hur Guds utvalda folk sköter sitt rike…

Intressant nog börjar Jonatan Lemans uppräkning inte med en organisation, utan han väljer istället att kasta fram ett namn, Jan Milld:

Jan Milld (som under mitten av 00-talet var partisekreterare i SD) summerar tänkandet genom att räkna upp, vad han kallar, ”agendajudarnas” fyra punkter: ”Mångkultur, Invandring, HBT, Genustokerier”.

Det Leman menar är att det är orimligt att påstå att det finns judiska personer som medvetet väver samman idéer som underbyggts av personer som representerar den judiska intelligentian, och att varje exempel på detta är antisemitism. Och att vara emot mångkultur, invandring, HBT-politik och genusindoktrinering är detsamma som att vara extremhöger. Hm!

Vi alla som ägnar oss åt omvärldsbevakning, och som kommer till andra slutsatser i våra analyser jämfört med mediekanaler som kontrolleras av mediebolag som ägs eller vars ledningar befolkas av judiskklingande namn, får oss en skopa av Jonatan Lemans slev:

Ett tredje område är internationell politik och säkerhetspolitik. Här cirkulerar konspirationsteorier om att Israel och ”sionismen” är inblandad i så gott som varje oroshärd och gamla troper om att USA, och framför allt landets utrikespolitik, kontrolleras genom judisk eller ”sionistisk” destruktiv makt och manipulation. Allt fler högerextrema har de senaste åren dessutom intagit en position där Putins Ryssland ses som en allierad i kampen mot denna ordning.

Jag undrar hur Jonatan Lemans förnekande resonemang lyder när han bemöter dessa påståenden? Vad väger han in i orden ”i så gott som varje oroshärd”? Det finns säkert någon oroshärd på jordklotet som sionisterna inte är involverad i (jag har inget exempel, dessvärre), men vi vet att Israel – vars regering utses genom allmänna val av en etnisk judisk befolkning – är involverad i alla konflikter i Mellersta östern. Vi vet det inte enbart genom sajter som har ”konspirationsteoretisk agenda”, utan vi vet det även genom medier i Israel som närmast skryter om landets inflytande.

Då jag inte vet hur Jonatan Leman tänker bemöta påståendet om judisk och sionistiskt inflytande i sak så vill jag i vart fall flagga för att han utsätter sitt anseende för en mycket stor risk i det att kritikernas utsagor i många fall kan bekräftas, om än att anklagelserna mot sionisterna är betydligt mer nyanserade och informativa än hur Leman försöker få saken till. Att ständigt bemöta bevisen för att den judiska staten Israel (och en rad namnkunniga sionister som har oproportionerligt stort inflytande över amerikansk utrikespolitik) med begrepp som antisemitism, leder bara till att begreppet vattnas ur.

Efter att ha radat upp en rad ämnesområden som per definition (Lemans egen definition, naturligtvis) är antisemitism fortsätter Jonatan Leman med att räkna upp sina antagonister. Dessa är Nordiska Motståndsrörelsen, Motgift, Logik Förlag, Nya Tider, Granskning Sverige, Nordisk Ungdom, Fria Tider och Sverigedemokraterna.

Det är ganska intressant att se urvalet av på vilka grunder som Jonatan Leman och svenska kommittén mot antisemitism stämplar dessa aktörer som antisemitiska och högerextrema.

Som exempel på SD:s antisemtism anges att två lokalpolitiker lyssnat på Vit makt-musik, respektive delat en länk med orden ”zionistjudar styr Sverige”.

Att ingen försyndelse är för liten för att föras upp för klander från Lemans sida visar ett av exemplen som handlar om Fria Tiders antisemitism:

När det avslöjades att en kandidat på en av Centerpartiets listor inför valet 2014 spridit en grovt antisemitisk video från den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke var Fria Tiders vinkel att politikern ”spridit en video där det förekommer kritik mot judar, även känt som antisemitism”.

Att påkalla den faktiska omständigheten att kritik mot judar räknas som antisemitism – av judar som t.ex. Jonatan Leman – är sålunda antisemitism eftersom exemplet dyker upp i uppräkningen. Det kanske rent av är antisemitism att skriva att Jonatan Leman är en jude, så jag tar nog själv en stor risk här?

Nordisk Ungdoms antisemitism består av bl.a. en aktion där man i samband med en aktion för Palestina hällt blodliknande vätska över monumentet vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm, samt att en medlem via annat forum twittrat vid årsdagen av massmorden på Utöya i Norge raderna: ”Idag minns vi Utöya, och alla de som fallit offer för sionism.” Läser man Anders Behring Breiviks manifest så kan man fråga sig om man inte bör hålla med.

Vad gäller den medborgarjournalistiska nyhetskanalen Granskning Sverige framhäver Jonatan Leman att medarbetarna spelar in telefonsamtal i smyg och att samtalen ”klipps ohederligt”. Leman ger ett exempel på Granskning Sveriges antisemitiska agerande i form av att en av kanalens medarbetare ställt frågan om man är antisemit ifall man ifrågasätter det nazistiska folkmordet på judar under 2:a Världskriget i kontext med den fängslade kemisten Germar Rüdolf. Leman berättade inte att det var hans kollega på SKMA som fick den besvärliga frågan. Därmed är det tydligen antisemitiskt och högerextremt att fråga företrädare för svenska kommittén för antisemitism om dylika saker.

Nyhetstidningen Nya Tider utpekas av Leman som spridare av ”en hårdvinklad Kreml-vänlig rapportering parad med konspirationsteorier, inte sällan antisemitiska.” Vidare kan man läsa att ”Vid den uppmärksammade ‘Folkets demonstration’ i Stockholm (30/1) som arrangerades av en SD-politiker från Enköping var tre av talarna skribenter i Nya Tider.” En av dessa talare var den gamle sossen och statsbyråkraten Stefan Torssell. Det är en man som jag respekterar väldigt mycket eftersom det är ytterst sällan jag läst någon av hans texter där han slirar på sanningen. Torssell aggiterar med sakliga argument, och det gillar jag med mina meningsmotståndare (jag räknar honom som en dito eftersom han är en välfärdskramare som bejakar kollektivistiska samhällslösningar på skattebetalarnas bekostnad).

Vad gäller Jonatan Leman så är det ett ständigt lipande om antisemitism. Man får bara lust att säga åt honom att skärpa sig och komma igen med sitt gnällande den dagen någon tatuerar ett registreringsnummer på hans arm och tvingar killen att smycka kläderna med en gul stjärna.

Att ägna så mycket energi åt att hitta på olika anledningar till att kalla meningsmotståndare för antisemiter istället för att – för en gångs skull – komma med sakliga bemötande mot anklagelserna om sionism och om den judiska nationalismens inhumana yttringar skulle vara så mycket mer värt. Men det ligger avsiktligt utanför SKMA:s agenda, och helt utanför Jonatan Lemans personliga intresse.

Artiklar som den aktuella av Jonatan Leman avslöjar en känsla av panik. Det judiska samfundets verktyg för att skydda sig mot kritik slår tillbaka mot dem själva. Den obefintliga benägenheten att förstå varför icke-judar identifierar den judiska gruppen som en källa till oro och problem begåvas aldrig en adekvat analys av kretsen kring SKMA, och därmed förstår de inte hur meningslöst det blir med att ensidigt agera som en psykologisk försvarsmekanism åt staten Israel och den israeliska regeringens supporters (som t.ex. spelhusmiljardären Sheldon Adelsohn och den israelisk-judiska lobbyorganisationen AIPAC i USA).

Värst av allt är att det inte finns ett uns självkritik mot den Sverigefientliga sionismen, som yttrar sig i form av enskilda personer som å ena sidan anser sig representera ett intresse för den judiska kulturen och värnandet av staten Israel, samtidigt som man förespråkar en politik som är destruktiv mot både Sverige som välfärdsstat och för landets kultur. Jonatan Leman är en av dessa personer. Jonatan Leman och SKMA har fog för sin panik, för allt fler ser genom deras bluff, och de ständiga anklagelserna mot alternativa medier kommer inte öka medborgarnas stöd för de sionistiska agenterna som tar plats i det offentliga samtalet.

För min egen del hade jag hellre skrivit om något annat ämne (hade funderat på arkeologi idag, faktiskt), men när artiklar som Jonatan Lemans dyker upp, då anser jag att de inte får stå obesvarade.

Hälsar eder Peter Harold