Politiskt extremism eller politisk mainstream? Och vad lämnar extremistsamordnaren Mona Sahlin efter sig?

Bästa läsare!

Det är nästan i triumf som medierna basunerar ut att regeringens samordnare mot extremism, Mona Sahlin, kommer avgå från sitt uppdrag.

Och det är med förvåning som jag ser svenska medier ännu en gång driva en vänster politiker ut i arbetslöshet.. nåja. Fast jag upprepar ånyo att bostadsminister Kaplans avgång var en strategisk reträtt, och jag är benägen att tro att Mona Sahlins avgång från uppdraget som regeringens samordnare mot extremism också var den enklaste lösningen för regeringen. Dock är det som sagt fascinerande att ännu en dumbom frånskiljts sitt officiella uppdrag p.g.a. personliga tillkortakommanden. Den intressanta frågan är: kan det bli någon kvar i regeringen om denna trend fortsätter…?😉

Mona Sahlin avgår därför att hon har avslöjats ha falskeligen intygat om att hennes livvakt tjänade mer än vad han egentligen gjorde. Det skall dock noteras att hennes uppdrag egentligen är på väg att ta slut; nästa månad skall kommittén sammanställa sin slutrapport som kommer presenteras på Almedalen i juli. Detta får mig att uppfatta den inlämnade avskedsansökan som ett sätt för regeringen att slippa bli jagad av journalisterna. Sen kanske de ändå fortsätter att jaga sahlinskan ändå till Hinseberg om det nu visar sig att hennes intyg är ett brott. Vågar vi hoppas på en sådan gudomlig rättvisa…?

Jag hade faktiskt umgåtts med tanken att skriva om Mona Sahlin och hennes roll som ledare för den utredningskommitté som haft i uppdrag att fungera som ett samverkansorgan mellan kommunerna och diverse myndigheter. Jag vet att Mona Sahlin varit i position att ge direktiv till säkerhetspolisen, och jag har haft ett personligt intresse av ämnet, inte minst i skenet av att jag på denna blogg publicerat texter om ett scenario där Sveriges regering kan komma att avsättas i samband med en folklig resning. Jag hyser personligen sympati med tanken att en folklig protest utan våld skulle kunna tvinga riksdag och regering att lämna sina uppdrag, och att medborgarna kan folkomrösta om en ny konstitution som reducerar statsmakten.

Även om SÄPO inte haft någon högre prioritet på sitt konstitutionsskydd (åtminstone inte för ett par månader sedan) så vet jag att det ligger i sakens natur att SÄPO vill bekämpa en sådan idé som jag åskådliggjorde i min text. Det har ju som uppdrag att skydda kung, regering, riksdag och Mona Sahlin. Som jag ser det är det också SÄPO:s uppgift att förhindra att medborgarna avsätter riksdags och regering utan våld. SÄPO kommer (med lokal polis som ombud) att plocka in ”uppviglarna” en efter en och oskadliggöra dem innan de kommit till den fas där folket reser sig och går till aktion. Vi har sett detta bl.a. genom polisens ökade bevakning av Facebook, och åklagarna prioriterar dessa s.k. ”hatbrott”. Även om det blir ett magert åtal att åberopa hets mot folkgrupp hoppas polismyndigheten att kunna få till ett bredare åtal mot varje person genom andra brott som man samlar in mot sitt byte.

Detta ligger i linje med det som kallas för ”förebyggande arbete”. Även islamister får känna av detta. Polisen gör hembesök och arbetsplatsbesök. Även om man inte har material för ett åtal så dyker polisen upp och ställer frågor i objektets vistelseområde. Vi såg bl.a. detta i ett fall där en hårfrisörska togs till förhör av polisen och tvingades passera sin arbetsplats där man beslagtog datorer. Hennes brott var att hon skrivit saker på Facebook. Och för den som tror att detta är ett utfall av överkänslighet från myndigheten skall veta att SÄPO bevakar sociala medier. På allvar.

Än så länge ligger polisens arbeta i att ha fokus på ”förebyggande arbete”. Man bedömer att hotbilden inte är värre än så. Under stundom dyker det upp något namn på en person som sägs kunna vara en potentiell terrorist, och då börjar man gå på fler möten och viktigare möten än normalt. Vissa polismän ute i distrikten visar upp sig med tuppfjärdrar och börja tänka Rambo. Om sig själva. Men i regel går detta över efter några dagar.

Politiskt sett har även Mona Sahlin haft fokus på ”förebyggande arbete” som samordnare mot våldsbejakande extremism. Bl.a. har hon satt namn på de rådgivande dokument som hennes stab skickat ut till landets kommuner. För att visa hur viktigt Mona Sahlins arbete är har hon via hovtanten Elisabeth Tarras Wahlbergs dotter Lovisa bett kommunerna att upprätta lokala aktivitetsplaner på hur politisk extremism skall bekämpas. Detta skedde i vintras. I handlingsplanen skall en massa organisationer mötas lokalt, från skola, polis till bostadsbolag, och gemensamt orientera sig kring hur man förebygger extremismen.

Som ett bevis för att visa hur takt i tiden detta påbud var presenterades en undersökning där landets kommuner fick ge svar på hur pass illa drabbade de var av politiskt extremism. 4 av 10 kommuner sa att de inte var det alls. Nästan 5 av 10 kommuner sa att de inte ens dokumenterat någon lägesbild av politisk extremism. Detta har fått Mona Sahlin att säga att hennes kommitté bedrivit ett framgångsrikt arbete men att det finns mycket kvar att göra.

Vid en snabb genomläsning av diverse rapporter kunde jag konstatera att innehållet bygger på idén om att arbetslöshet och dålig boendemiljö skapar extremism. Detta är en idé som vi hört Mona Sahlin framföra under sin egen tid som statsråd och även som tilltänkt statsminister då hon var socialdemokraternas ordförande. Med andra ord, det ser inte ut som att Mona Sahlins kommitté fört kampen mot extremism särskilt många steg framåt. Vilket vi skattebetalare egentligen inte förväntade oss heller. Mona Sahlin är ett politiskt ankarsänke. Resultaten saknar strålglans; 1990 blev hon arbetsmarknadsminister, och sysselsättningsgraden sjönk från 83,1% till 81% (trots vad som beskrevs som högkonjunktur). 1992 blev hon partisekreterare, och partiet inledde en sjunkande kurva i medlemsstatistiken. 1994 var hon vice statsminister och förväntades som partiets framtidsnamn bli ny statsminister. Istället ledde hennes tobleronemissbruk till att hon fick avgå från regeringen. 1996 blev hon egen företagare för en firma som inte drog in pengar. 1998 blev hon utsedd till rektor för SSU:s skola på Bommersvik. Något år senare fick Bommervik omorganisera och ta emot externa gäster för att överleva. 1998 kom hon tillbaka i regeringen som arbetsmarknadsminister med ansvar för ”arbetsrättsfrågor, småföretagande och regional näringspolitik”. Knappt hade ett halvår förflutit förrän ett av de svenska småföretagen likviderades; det var Mona Sahlin AB där bokföringen bara bestod av löneuttag… Och från småföretagarhåll noterade man att hon inte var dem till någon stor nytta. Den regionala näringspolitiken handlade om att utlokalisera myndigheter där Försvarsmakten avvecklade, om jag minns rätt. Hon fick bärgningen av Estonia på sitt bord. År 2000 blev hon integrationsminister, och två år senare lades demokratifrågor på hennes bord jämte integration. Ja, hon har hunnit vara jämställdhetsminister och miljöminister också. Inte inom något område kan man med eftertryck säga att integrationen, demokratin, jämställdheten eller miljön blev avsevärt bättre utifrån Mona Sahlins insatser. Det hade faktiskt varit omöjligt för henne att göra någon kompetent insats eftersom hon – enligt partikamraten Enn Kokk – var så fruktansvärt lat.

Ja, jag skall inte strö mer salt i såren, och resten av hennes historia är säkert i färskt minne. N.b. att jag exkluderat en massa ”godsaker” ur ovan redovisad CV för Mona Sahlin. Jag förväntar mig faktiskt ingenting annat än att allt hon rör vid förvandlas till… ja, sand är användbart, så jag vill inte ens jämföra med det heller. Men låt mig i alla fall säga att det går inte att formulera ordet ”framgångssaga” tillsammans med namnet Mona Sahlin. Det värsta är att hon själv varje gång kommer undan utan alltför större blessyrer. Det är då betydligt värre med det land som hon medverkar till att förstöra. Detta säger jag utan hat, men med full uppriktighet.

Sverige behöver ett statsskick där landet inte utsätts för harm genom att ha sådana politiker som Mona Sahlin vid makten.

I juli skall jag förhoppningsvis få se slutresultatet av Mona Sahlins arbete (ha!) som samordnare mot våldsbejakande extremism. Jag gissar att det blir mycket snömos. Vad som egentligen borde diskuteras är den politiska extremism som gömmer sig i etablissemanget; d.v.s. den politiska extremism som är politiskt mainstream genom namn som Mehmet Kaplan, Abdirizak Waberi, Mahmoud Aldebe och många fler. I mina ögon är dessa betydligt skadligare att ha i svensk riksdag och regering framför 35 gapande muselmaner på Sergels torg och lika många huckleklädda fruar förvisade till bakgrunden som insisterar på sharialagar och halshuggning av otrogna i deras hemland.

Jodå, sådana demonstrationer inträffar emellanåt. De har fått tillstånd därför att de engagerar sig kring frågor som rör ”jämställdhet, mångfald, demokrati och människorättigheter”. Vilket är sant: De vill ha makten att kunna göra motsatsen.

Mona Sahlin har varit dessa extremisters bästa vän i de flesta av de uppdrag som hon haft som politiker. Hög tid att sätta henne på en landshövdingepost. I Estland.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag är jätteledsen, men jag reser mig ur sjuksängen för att omedelbart ge mig av på resande fot. Jag beklagar att jag är frånvarande i kommentarsfältet och inte svarar på e-post. Nu när jag kan stå upp vill jag ta vara på solen. Bilen är packad och färden bär av till radioskuggornas förlorade paradis. Kärlek till er alla läsare och frihetsvänner!
D.S.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet. Bokmärk permalänken.

50 kommentarer till Politiskt extremism eller politisk mainstream? Och vad lämnar extremistsamordnaren Mona Sahlin efter sig?

  1. Först Hinsan, sedan Blåkulla och därefter Hel. Kom snart tillbaka. Skrivaren alltså, inte Mona Muslim.

  2. Risto Matinen skriver:

    Kan det bli någon kvar i regeringen om denna trend fortsätter…?
    Logiskt sett: Nej!

    Men de vill fortsätta vid köttgrytorna och sleva, sleva, sleva…

    Sen kanske de ändå fortsätter att jaga sahlinskan ändå till Hinseberg…

    Ja, där är hon nog säkrast. Många vill se henne hängd för landsförräderi och frågan är om hon hinner hängas innan någon tar saken i egna händer? Hon har redan förklarat sig skyldig, som stolt landsförrädare. Unnar henne att bli gruppvåldtagen av ett dussin araber och negrer, det recept hon och gelikar skrivit ut till våra döttrar, fruar/sambor mor- och farmödrar.

    Imbecilla lagen ”Häst mot folkgrupp”, är en lag som ockuperande skulle stifta emot oss. Vilket de gjort! Politikerpacket har valt ett nytt folk, istället för det normala tvärtom…

    Vad som egentligen borde diskuteras är den politiska extremism som gömmer sig i etablissemanget
    Absolut, men inte bara islamistpacket, utan att politikeradelns existens och att de jobbar på att utplåna oss.

    Hög tid att sätta henne på en landshövdingepost. I Estland.

    Vad grym du är! Vill du våra grannar så illa?😉 Antarktis nästa, om inte snaran hinner fatt subban innan.

    Ha det så bra på resan! Vi kommer att sakna dig!

  3. Anna skriver:

    Vet inte var jag ska posta det här. Men känns bra att landa skiten på din blogg; peter. Har inte läst men måste gå och lägga mig. Har skrivit av mig och känns verkligen som mitt sista. Kram på dig och alla andra här.
    Hur kommer det sig att de allra värsta klyschorna som serveras på hela internet är inom ämnet självmord? Jag tror inte alls att det är ”farligt” att gå med tankar om att vilja ta sitt liv. Det som skrämmer mig är detta liv och jag vet att i nästa livet kommer det bara kunna bli bättre. När man som jag mött det ena moment 22 efter det andra efter att jag blev förälder och var helt ensam och dessutom dras med funktionshinder- har jag bestämt mig att dörren som slängts igen rakt i nyllet- ska bli den sista dörren som jag gick in i. Det handlar inte om att jag ”inte orkar längre” utan om att jag insett att resten av livet kommer att repetera sig likt en episod av svenska hollywoodfruar. Jag är en Gunilla Persson fast utan pengarna och kändisstatus.

    Alla vill ju gärna tro att det värsta som kan hända ens barn är att föräldern tar sitt liv. Men det är det inte. Det värsta i ett barns liv är att vara tvungen att leva med en förälder som går omkring som en zombie pga att hon möter mänskligt motstånd och förakt vart man än går tillsammans. Ibland är det bättre att leva med en annan än föräldern, då barnen dessvärre lever i samma bubbla. Det sociala stigmat en politiskt inkorrekt förälder får utstå i dagens Sverige- är bland det vidrigaste ett barn kan behöva utstå. Eftersom det aldrig ens en gång erkänns. Man lever ett osynligt ickeliv tillsammans och får se på när andra familjer lever sina liv, utan chans att få dela samma glädje. Nio år har passerat nu. Många av dessa år har varit underbara, med många fina stunder med min älskade son. Jag är glad och tacksam för dessa stunder. Han kommer att bli en fin ung man och en fin pappa själv någon gång. Det vet jag. Han HAR han en framtid utan mig. Men ingen framtid MED mig. Det är ingen sjuk tanke utan det är bara så samhället ser ut. Samhället vi lever i ger vissa givna förutsättningar. Det har jag förstått efter snart 50 år i detta liv. Jag är ingen deprimerad tonåring. Jag är en vuxen människa som tagit ett beslut efter att samhället beslutat att jag inte har en chans i detta livet. Det är samhället som stiftat lagar som medger ungefär som så att ”ett visst svinn får man ju räkna med”.

    Jag vill berätta min historia. Eftersom det är min Skrivtourettes som dömt mig till döden så kan jag lika gärna fortsätta i samma stil. Det är en del av min personlighet och den har straffat mig med döden.

    Jag berättar från början, bläddrar tillbaks till mitt första moment 22. Tillbaks till den första dörren som knockade mig. Till mitt liv strax innan jag blev förälder. Jag hade sagt upp mig från mitt fasta heltidsarbete inom kommunen där jag jobbat i mer än 5 år. Jag hade gärna fortsatt jobba kvar där, men efter en omorganisation på jobbet uppstod en form av utrensning i personalstyrkan som innebar att jag och 2 andra i personalen anklagades för att ha uttalat sig nedlåtande mot muslimer under lunchtid i fikarummet. Jag erbjöds ett års avgångsvederlag och accepterade erbjudandet då jag trodde att jag snart skulle få ett nytt jobb och hade ju dessutom tappat sugen på att jobba kvar efter den här mobbingen de utsatt oss för. Jag tog pengarna, betalade av hela mitt studielån till CSN och för resten av slantarna reste jag till Portugal och sen till Thailand. Jag ansökte också till en kurs i webdesign till hösten, som jag senare blev antagen till. Min tanke var att jag skulle få ett nytt jobb där jag kunde jobba som timmis någon kväll och helg per vecka så jag slapp ta nytt studielån. Jag hade en liten lägenhet med låg hyra i attraktivt område i stan som jag hyrde ut lagligt till en kille.

    Väl utomlands mådde jag till en början rätt ok. När jag var i Thailand fick jag meddelande från min granne som löd: Du måste komma hem! Killen du hyr ut till håller på att få dig vräkt! Så jag bokade om min biljett med mycket tjafs och möda. Jag mådde också konstigt, som inget jag tidigare upplevt förut. Innan jag reste hem tillbringade jag den sista natten i Bangkok på ett tjusigt hotell rätt nära flygplatsen. Jag var sällskapstörstig och träffade på en charmig kille som var turist själv. Från Frankrike sa han. Han bjöd på en öl och frågade om vi skulle gå ut tillsammans och partaja på kvällen. Jag var ju då van vid att ha killkompisar hemma, så jag nappade på erbjudandet. Jag skulle bara hem till hotellet först och duscha och svida om. Han följde med in på rummet och jag tog en dusch. Innan jag gick in i badrummet tar vi varsin öl från minibaren. Han satt på rummet medans jag duschar. Tog en klunk från burken innan jag går in. Sen går jag ut från badrummet och dricker upp ölen. Sen vaknar jag upp på morgonen och fattar ingenting. Jag ligger naken på sängen, mitt pass ligger kvar i väskan. Biljetten är kvar. Allt annat är borta. Kreditkort och pengar och min mp3 spelare är borta. Även mina kläder är borta… Blir för långt att berätta om allt sedan i thailand. Jag kan säga att polisen i thailand raggade på mig eftersom de antog att jag var en sån som gillade främlingar då jag tagit upp en främling på rummet. Med mera.

    Väl hemma igen fick jag skjuts av polisen till min syster eftersom jag meddelat på flygplatsen vad som hänt. Eller rättare sagt får jag först skjuts till SÖS våldtäktsenhet för att göra prover då det tydligen är så man gör i sverige. Rätt imponerande, faktiskt. Sen får jag skjuts hela långa vägen till min syster som bor på landet. Kunde ju inte åka hem för att jag först måste avhysa killen som bodde i min lgh.

    Jag mår skit. Får skulder eftersom pengarna jag hade kvar blev stulna. Kunde inte spärra kortet från thailand utan det fick syrran göra. Men då var det för sent… Får inget av försäkringsbolaget eftersom jag angett att jag druckit en öl vid råntillfället. Fick låna pengar av syrran för att kunna betala hotellet och nya kläder för att kunna åka hem..

    Killen som nästan fick mig vräkt för att han festat loss i min lägenhet kräver att få tillbaks en månadshyra. Märkligt nog hade han rätt till det enligt en inkasso han hade anlitat. Jag fick låna några tusen till för att betala honom. Jag fick inget jobb fast jag sökte aktivt. Och min mage svullnade upp. Jag var vältränad på den tiden så det var märkligt att min mage var så mjuk. Jag tog graviditetstest. Visade negativt. Gick till gynekolog som heller inte såg något. Jag tog kontakt med psykiatrin då jag mådde så konstigt och de började utreda mig på karolinska sjukhuset där jag flera år tidigare varit med i en sån där blindtest för zyprexa med utgångspunkt borderline personlighetsstörning. I det där ”experimentet” ansåg de att jag uppfyllde kriterierna för borderline så det kändes naturligt för mig att komma tillbaks för behandling till KS. Dock meddelar de att jag inte alls hade fått någon riktig diagnos eftersom hela den blindtesten leddes av en extern forskare som bara lånade deras grejer, ungefär. De erbjöd mig att genomföra en riktig utredning och jag välkomnade det. Slutsatsen de drog var att jag hade asperger, vilket jag verkligen inte hade förväntat mig. Men det förklarade en hel del. Men gladare av det blev jag ju inte. Det kändes som att jag där omkring dog som människa och min nya identitet som mupp började anta form.

    Och det var liksom det jag blev. Jag förstod inte det just då, men förstår nu att när man väl fått en NP- diagnos slutar allting man säger i kontakter med myndigheter och vårdinrättningar- att tas på allvar. Mitt liv som människa hade tagit slut.

    Nu ser jag att jag blandar ihop årtalen här. Det gick några år emellan att jag fick diagnosen och reste utomlands. Diagnosen fick jag strax efter att jag ”sa upp mig” från jobbet. Skitsamma. Tidsuppfattningen har inte varit den bästa hos mig sedan sådär år 2000 fram tills nu. Allt ligger som i en dimma i mitt minne och flyter ut i varann. Som om allt händer ungefär precis samtidigt. Som att allt innan dagens datum bara är en enda lång psykos.

    Hursomhelst- det var inte killen i thailand som gjorde mig på smällen. Jag vet ju egentligen inte ens om han HADE gjort något med mig medans jag var knockad. Det var tydligen en gammal pojkvän. Gammal pojkvän som tjatat och jag var skittrött vid tillfället. Min mage fortsatte svullna upp och min distriktsläkare på VC gjorde ett blodprov som visade på att jag visst varit gravid hela tiden. Mama mia barnmorska uppskattade att jag var i vecka 18. Jag tränade ju så mycket att jag var van vid att inte ha någon menstruation. Jag fick total panik, grät floder i ena stunden och kände en varm förhoppning och kärlek i nästa, till den lilla människan jag hade i kroppen.

    Jag visste att jag kände den lilla människan när jag såg fotot på honom på Mama Mia. En liten mångubbe där inne. Jag som aldrig skulle ha något barn och absolut aldrig för mig själv. Och allra, allra minst med den som råkade bli hans pappa. Vår kärlek var ju över sedan nästan 10 år tillbaks. Min kärlek vid tidpunkten ville egentligen inte heller bli pappa, men när han började mjukna och börja gilla tanken och jag tom pinsamt nog- träffat hans föräldrar som gosade med sitt barnbarn- kom så chockbeskedet genom DNA-svaret att de inte alls var farmor och farfar. Det är liksom bara jag som kan råka ut för något så pinsamt. Så underbara människor som jag de facto lurat i att tro att de hade fått barnbarn! Den trötta incidenten med mitt ex som hände efter ett tungt benpass när vi tränade tillsammans- DET ofrivilliga tjatsexet som jag faktiskt hade glömt bort- var alltså anledningen bakom det mirakel jag hade fått. Jungfru Maria och allt det där… Usch- vilken usel och lågtstående varelse jag var. Ville bara sjunka genom marken. Men detta var en parantes, nu hoppade jag framåt i handlingen. Nu hoppar vi tillbaks igen.

    Plötsligt insåg jag hur ensam jag var. Så fruktansvärt ensam. Alla paren på MVC som satt där tillsammans och delade detta fina tillsammans. Och så jag. Muppen.

    Jag hade inte så lång tid på mig att planera något efter detta. Jag gjorde planerat kejsarsnitt. Förlossning är en process man tar sig igenom tillsammans. Inte ensam. Han var så fin. Så fin. Grannarna var underbara där jag bodde i min trånga lägenhet. Jag hade verkligen velat bo kvar där fast i större lägenhet. Men det gick ju inte. Det fanns inget. Medans skulderna växte då jag inte kunde jobba och levde på föräldrapenning, tänkte jag att ska jag flytta måste jag göra det innan jag får betalningsanmärkning då inte hyresvärden godkänner en annars. Det var då jag gjorde det mest ödesdigra jag någonsin gjort. Jag gjorde ett dåligt byte till en större lägenhet i förorten. Jag fick nämligen tag på en timanställning där det ingick nattarbete när sonen var ett år. Så jag tänkte att jag tar ett byte till närmsta möjliga lägenhetsbyte som bara innebar några stationer bort med tunnelbanan för att kunna ta oss till det enda nattöppna dagiset som också hade öppet dagtid.

    Mardrömmen började. Orkar inte redogöra för det eftersom jag tjatat ut detta så mycket redan. Jag har skrivit så mycket om detta och allt som hänt då är att en del anklagat mig återigen, för att vara den onda rasisten. Jag kan sammanfatta dessa 3 månader i förorten med några ord: Nya grannar = noll acceptans för ensammammor, hotfullt, farligt för sonen, ökända värstingar polis, förtur till annan lgh då uppenbar risk för våra liv uppstod. Ny flytt med ännu fler kostnader.

    Skulderna hopade sig större. År av avslag för skuldsanering följde. Det tog nästan 4 år innan jag fick börja skuldsanera ekonomin. Men eländet var inte slut där. Nejdå. Enkelt ska det inte vara. Inte så enkelt. Lägenheten vi fick av bostadsförmedlingen var ingen höjdare den heller. Men i det läget får man inte välja lägenhet. Vi fick ta det vi fick. Till en början försökte jag åka hela vägen med tunnelbanan från skanstull till västerort med starttid 22. Med sonen som var 1, 5 år. Men det var sånt liv på tunnelbanan att han vaknade och skrek hela vägen hem. Det var så hjärtskärande att jag tog beslutet att inte utsätta honom för detta något mer. Sökte nytt jobb. Fick bara enstaka pass under dagtid. Så har det varit sedan dess. Min ljudkänslighet växte ju mer utmattad jag blev. Efter att grannarna bytts ut 2 ggr på kort tid och familjen som flyttade in var som mest aktiv nattetid (låter bli att nämna nationalitet, men ni fattar väl vad det var frågan om) med hur många gapiga ungar som helst, gick med skorna inne och så vidare, bytte jag lägenhet till en nyare i förhoppning att den skulle vara bättre isolerad. Bytte inom samma värd så behövde inte göra någon kreditupplysning. Där började det riktiga helvetet. Tro det eller ej. Nu hade vi bara sett början.

    Jag borde ju tagit reda på mer om lägenheten. Jag skulle ju gjort det om jag inte varit så ensam om att ta beslut och min impulsivitet lagt benkrok på mig. Det visade sig att en elcentral var inbyggd i väggen, längs med hela sovrummet. Ingen liten central, utan den elcentral som försörjde ett 9-våningshus samt hela gatans belysning- var inbyggd där. 10 cm från oss. Det finns inga egentliga mätvärden som gäller vad gäller lågfrekvent strålning. Det fanns det inte heller för högfrekventa för något tiotal år sedan. Jag kan ju säga som så att vi 2 var de 2 sista människorna som borde ha bott där. Vi som båda 2 är ljudkänsliga. Nu följde 2 år av mardröm av att sova i köket då vi inte kunde vistas i sovrummet då det både tjöt och kändes olustigt i hela kroppen ju närmare man var den väggen. Jag jobbade så hårt för att få byta. Var nära byten 2 gånger och 2 andra gånger nära nära, så att säga. Grannarna mobbade oss då det var en gruppbostad inhyst ovanför oss och den värsta ”brukaren” bodde precis ovanför oss. Så klart! Nu kommer ni inte att tro mig- men vet ni vad mera fanns där? Pappan till min sons före detta flickväns bror- visar sig VARA DEN SOM väcker oss nattetid! Det är liksom så stört och osannolikt att det är som att befinna sig i skallen på en psykopat men som ändå blir AVUNDSJUK på det här scenariot. Det är liksom för sjukt för att ens kunna visualiseras. Som granne till en gruppbostad kan man inte ens klaga som på en vanlig granne. Det är som att som lapplisa försöka lappa en bil med blåa plåtar. Diplomatisk immunitet. Ansvar utkräves genom idogt samarbete med grannar som avskyr dig. Typ.

    Summan av kardemumman blir att vi blir* strålade *mobbade * utfrusna * ljudplågade och alla i huset vet vem jag är, att jag har en son som pappan inte vill veta av tack vare att jag är så sjuk i skallen, att jag har AS, att jag pga denna inbillar mig en massa som inte är sant och som inte finns. Plus faktum att det i huset bor flera stycken som jobbar just på bostadsförmedlingen och skolan där sonen blir mobbad.

    Sonen blir mobbad i 6-årsverksamheten i skolan han tillhör pga dessa faktorer. Mest faktiskt av skolans vuxna, dvs ”pedagogerna” och rektorn. Jag försöker få in honom på det trygga dagiset i ett år till då jag ser att detta kan göras vid behov då han mår så dåligt men vi får nobben. Jag får till ett drömbyte av lgh i centrala Sundbyberg pga att vårt hus då var på väg att ombildas till BR. Politikerskiftet stoppar ombildningen 2 veckor innan ombildningen skulle varit klar. Vi förlorar bytet. Vi får i samma veva avslag till förtur till annan lgh. Familjeenheten, min underbara gamla psyköverläkare och en hel armada av omtänksamma soctanter, sonens nya skola (som vi fick plats i pga att vi hade ett nästan klart byte till området) intygade och ringde bostadsförmedlingens förtursenhet. De uppsökte till och med handläggaren på bostadsförmedlingen,( fick jag höra genom högtalarna, när jag satt i det angränsande rummet till huvudförhandlingsrummet på solna tingsrätt- efter att jag krävt att inte behöva sitta i samma rum som anmälaren/handläggaren på bostadsförmedlingen) Men allt jag fick till svar var: Ej tillräckligt starka skäl till förtur föreligger”. Utan någon som helst kommentar till alla intygen jag och 2 handfulla andra- inkommit med.

    Då ballar jag ur. Dricker en massa päroncognac, tar ett gäng imovane, propavan, ritalin och allt jag kan hitta och tänker gå och lägga mig. Eller nåt. ”Tänka” var kanske inte just då min starkaste gren. Men lägga mig gör jag tydligen inte, utan får ett skrivtourettes och skriver hotfullt mail till handläggaren på bostadsförmedlingen. Med mitt namn och kontaktuppgifter prydligt i vänster hörn, som jag brukar. Detta mail ser jag först någon dag efteråt i min skickatkorg. Nästan 2 år senare när bostadsfrågan och sonens skolgång och allt mitt skit, börjat ta slut- får jag nu gå till tingsrätten då jag står åtalad för hot mot tjänsteman. Nu inväntar jag straff och dom. Jag är 50 år snart. Saknar fortfarande fast anställning och varje jobb jag söker kräver utdrag ur belastningsregistret. Jag är rökt. Det spelar ingen roll hur ”milt” straffet blir. De får inte fria mig tydligen, eftersom jag skrivit från min dator även om jag inte varit alls medveten när jag satt och skrev.

    Rättsstaten och mina Tourettes har tagit livet av mig. Det här är så vanvettigt att jag vet att det inte finns någon utväg. Men det ligger helt i mallen –den utstakade banan för hur mitt liv ska se ut. Det ska bli så befriande att få sluta leva och att veta att sonen har ett bättre liv utan mig. Ett mer patetiskt liv än det han får med mig- går inte att leva. Kul att ni läste hela mitt skit.

    Ha det gott och tänk efter nästa gång ni anser att ”lagen ska vara lika för alla!” Lagen slår hårt mot de som redan ligger, medans den är (medvetet?) tandlös mot de som medvetet begår brott.

    Mvh,
    /”Anna” (Ni kan ju rätt snart läsa domen som fälls och där står mitt namn och allt- som en öppnad surströmmingsburk)

    • Risto Matinen skriver:

      Känner mycket för dig. Tvekade om jag ens skulle svara. Förvisso jobbigast för dig.

      Så mycket skit du råkat ut för.Självmordstankar har för många haft. Hade det själv för ca 30 år sedan, men det handlade om olycklig kärlek…

      I dagens läge tänker jag så här: Driver antisvenska statens tjänare oss till den randen, ska vi i så fall ta så många av dem med i graven samtidigt och eller deras utländska legosoldater.

      Min egen upplevelse var att man kunde få upprättelse via domstolar förr. Vete katten hur konstigt det blev för mig. Redan som 19-åring behövde jag ta mitt fall till närmaste förvaltningsdomstol och vann givetvis. Skattemyndigheten förföljde mig i årtionden för samma sak som de fick domslut emot sig. Så höll det på. Det blev ca 20 domstolsmål, där jag vann 18. Inte de två sista, domskälen är så sjuka att jag inte ens ids berätta…

      • Anna skriver:

        Läs hela länken. Det ger förklaring till ditt skit. Mitt skit samt även Peter Harolds skit.

        https://zaremba.wordpress.com/2009/04/14/rattvisan-och-dararna/

      • Anna skriver:

        I sverige befinns ju även underåriga som brottslingar. Jag är både tacksam för och skitlack på- att jag inte tills dags dato fått information om att jag lever i en för världen helt unik rättststat! Vem faan vet det? Förutom de som redan bor på hispan, kåken eller på parkbänken?

        Jag har ju jobbat på psykosavdelning, maria ungdom och även som väktare. Jag hade faan ingen aaaning om detta- förutom det som jag uppfattade som sjunget under delirium av Evert Taube… Känner mig så jävla dum. Har varit dum som inte vetat om detta. Har inte velat lyssna men ändå varit medmänniska. När jag nu ser hur många människor i liknande sits som jag avfärdat som inbillningssjuka skäms jag.

        Jag skäms. Jag HAR verkligen inte fattat förrän nu hur svenska rättsväsendet slår mot vanliga människor. Det är i det här läget jag önskar att jag hade en gud att tillbe.

    • Tycker själv att mitt liv är skit och alltid har varit det. Men nu fick jag lite perspektiv på tillvaron. Finns alltid nån som har det värre.

    • Peter Harold skriver:

      Jag läste och kommer läsa igen. Får jag återposta den i delar, men kommentarer?

  4. pllay skriver:

    När jag läser din text slår det mig att jag har en bekant som har ett liknande track record.
    Han är konsult och hyrs in av större företag för att strukturera om organisationer.
    Egentligen är hans arbete att lösa interna konflikter i företagen som ledningen av olika skäl inte mäktar med eller törs ta tag i.
    Hans uppgift brukar ofta vara att avskeda folk, lägga ner avdelningar, sänka löner och annat otrevligt.
    Själva kärnan i hans verksamhet är att vara illa omtyckt, hela företaget han är inhyrd hos avskyr honom och önskar honom hela helvetets plågor.
    Just denna avsky binder företaget samman i en gemensam känsla, de har fått något de är ense om: All olycka och elände beror på denne förhatlige konsult, ingen skugga faller på företaget eller dess ledning och anställda.
    Efter att han gjort sitt jobb löser företaget honom från kontraktet han har, med en god portion pengar.
    Hela hans affärsidé är att vara den som alla avskyr, han tjänar ohemult mycket pengar och har med dagens flata företagsledningar alltid nya uppdrag som väntar.
    Han skrattar hela vägen till banken.
    Är det ens lite möjligt att Mona fyller en liknande funktion?
    När de mer begåvade politiska ledarna vill vända bort intresset från något drar de fram Mona, hon har fickorna fulla av misslyckanden, oegentligheter och inkompetens, man kan alltid lita på att en Mona-affär förvirrar väljarna så att viktigare frågor slinker igenom utan debatt. NATO? Skatter? Turkiet? EU? Inflation? IMF? Grundlagsändringar?
    Kanske Mona är smartare än hon förefaller, kan vara mycket lönsamt att vara gossen Ruda.

    • Rune skriver:

      Det skulle ju kunna vara en förklaring med Mona. Men kan inte stämma eftersom hon bara lämnar ruiner efter sig.
      Nej, hon är nog bara ett symptom på ansvarsflykten i det moderna svenska samhället?
      Ingen vågar ta på sig ansvaret att sparka ut henne från partiet där hennes framfart orsakar förstörelse.

    • Peter Harold skriver:

      Ja, visst kan man misstänka att Mona är en ”torped” som man använder när man vill… eh, sänka en skuta. Om hon gör det medvetet eller inte…. Nä, jag har svårt att föreställa mig att hon har kapacitet för detta. Då borde hon ju också ha kapacitet att *lyckas* med någonting, någon gång. ”Att lyckas” är i Mona Sahlin-världen detsamma som ”att inte ställa till det”.

      Sedan kommer vi nog inte ifrån att flera av hennes politiska kollegor också har slagit i kompetenstaket med en rejäl smäll.

  5. Anna skriver:

    Läste nu precis din text i helhet, käre Peter Harold. Med hela mitt hjärta tillönskar jag dig och ditt resesällskap (känner dig så pass väl nu att jag förstår att du inte gör resan utan din käresta, utan att du behöver meddela detta själv) och jag önskar dig all kärlek i världen. Ditt hjärta är öppet och med detta är du också öppen för all kärlek men också all negativ energi.

    Vi vet ju redan att du motstår det negativa, Hursomhelst och vad som än händer så tackar jag dig. Jag tackar dig för att du öppnat en port där jag kunnat meddela mig i all min sårbarhet.

    Jaja. Även andra. Det är ju det som är unikt för din blogg. Att du välkomnat alla utan att ”banna”.

    Håll kärleken högt! Inte genom censur- utan genom att tro på människan! Den Ocensurerade människan!

    • Peter Harold skriver:

      Tackar! Denna resa gjorde jag inte med kärestan, utan istället med ett äldre par som är skyldiga till min existens…😉 Resan med kärestan kommer att ske – ifall universum och min chef medger det – i September månad.

      Jag är glad om så lite som avsaknaden av censur kan få människor att fungera bättre. Synd bara att våra politiker tycker exakt det mostatta.

  6. ÅMÅL skriver:

    Har Peter åkt hit?

  7. Sofia skriver:

    Eller hit kanske?

    • Anna skriver:

      Morfar byggde timmerhus med den här utsikten. Fast med ett fjäll i kulisserna. Svågern byggde påbyggnad och satte dit friiggebod. Brygga, båt, sjö, sjöstuga, bastu, solpaneler. Tvättstuga i sjön, vedbod och skogsmark att fälla, yxa och eldstad… Finns det något att önska?

      Ja, Körkort, sällskap och försörjning. Urbaniseringen gör det omöjligt att leva här. Det var tillräckligt svåråtkomligt under min morfars levnadsdagar. Och då var han ändå timmerman… Den här utsikten är idag premierad utrikesministrar och övrigt patrask.Att vakna till om morgnarna, under semestern. Eller bostadsförmedlingens chef. Han borde få vakna till en yxa i sin skalle. Och sen inte minnas mer alls.

    • Peter Harold skriver:

      Kanske senare i sommar…😉

  8. Sofia skriver:

    … eller har Peter gömt sig här?

  9. Risto Matinen skriver:

    Kanske:

    Från originalet:

    Alla uppdrags lika värde…

    När det gäller Mååna är det som att de vanliga måttstockarna inte fungerar. Hon verkar i ett parallellt universum där naturlagarna är förhandlingsbara. Hela hennes politiska gärning är som en tavla av Magritte eller Max Ernst…

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s