Paranoid på S:t Göran… (…men jag överlevde!)

Bästa läsare!

För några år sedan råkade jag ut för en liten olycka som tarvade operation och tre dagars ompyssling plus möjligheten att flasha med en nyrakad Baby Peter för en hyfsat behagfull sjuksköterska på S:t Görans sjukhus.

Ok, jag ser här att både rubrik och inledning låter värre än vad det var i verkligheten, åtminstone blottningsavsnittet. Var inte oroliga, jag tänker inte skriva en lång erotisk harang om Sankt Göran och ”draken”….

Eftersom jag skulle opereras följande morgon så fick jag övernatta på sjukhuset, och ikläddes erforderlig pyjamas efter duschen. Och det var under själva duschen som jag tämligen ogenerat i sjuksköterskans sällskap under uppmuntran att vidtaga erforderliga hygieniska åtgärder strippade så gott det gick med en arm och blodsystemet fyllt med smärtstillande medel. Jag minns inte om jag nämnde för henne att hon var en av de få utanför mitt dåvarande äktenskap som haft det stora nöjet att se min lekamen, men att hon delade äran med kronprinsessan Viktoria. Fast när jag tänker efter tror jag att jag glömde nämna detta. Däremot skojade jag om att det var tur att jag hade rakat mig kvällen innan…

Nåväl, operationen gick bra och jag hade inte ens besvär vid uppvaknandet från narkosen. Tvärtom, jag frågade om det gick bra ifall jag kunde få sova lite eftersom det var så skönt, och en annan sjuksköterska (som måhända beundrat min mandomslem i smyg medan jag ännu låg på operationsbordet…?) skrattade och sa att det gick bra. Tack för det, jag var nog inte långt ifrån att gå in i väggen på jobbet, så olyckan förde med sig lyckan att jag fick mat på sängen och folk som tyckte synd om mig när jag inte sov, sov och sov. Händer inte för ofta annars.

När jag väl var vaken kunde jag konstatera att min fantasi inte påverkats nämnvärt av drogerna. Eller i vart fall inte menligt så tillvida att de skulle ha blivit menlösare. Tvärtom, nu började jag fundera på om mitt liv var hotat. Var tanten som körde på mig i korsningen i maskopi med… SÄPO? Var det verkligen en olycka, eller var det en ”olycka”? Hade läkarna opererat in ett chip i min nacke medan jag låg på operationsbordet?

Och sen följdes detta av en och annan sekvens som hämtats från olika actionfilmer, där mördaren klär sig i läkarrock, nickar till vakten vid receptionen, går in i patientrummet där mordoffret ligger och sover, för att trycka en kudde över hans ansikte medan en halv minuts kvävd dödskamp utspelar sig.

Eller skulle mördaren komma i mörkret och skjuta mig med en ljuddämparförsedd revolver…?

En sak var säker; den 85-årige farbrorn intill mig, gubben som somnade medan han blev matad av sjuksköterskan, vilket varken lät eller såg trevligt ut, näppeligen skulle resa sig ur sängen och försvara mitt liv intill sin sista blodsdroppe. Inte för att det såg ut som att han hade mycket blod i kroppen heller, den stackars sjukligt bleka saten. Jag förstår varför han var på sjukhus.

Lyckligtvis hade drogerna en lugnande effekt på mig, och med fullständig fatalism lät jag John Blund föra mig upp bland de månsköljda (1) molnen där jag nog reste genom märkliga drömmar som jag givetvis inte minns idag. Men när nästa sjuksköterska anlände följande morgon för att byta ut droppet var jag så pass alert att jag bevakade henne noga för att se att behållarna såg äkta ut och att hon inte pumpade in en massa luft i mitt blodomlopp. By the way, går droppet in i blodådrorna? Vänta, berätta inte, för då kanske jag börjar må illa.

Till saken hör att jag trots allt utsattes för ett mordförsök. När näst-nästa sjuksköterska dök upp så var det för att öppna fönstret på vid gavel och släppa in den iskalla höstluften i sjuksalen. Jag vet inte om det var mig eller gubben intill hon satt sig för att ha ihjäl, eller båda, men när inte ens extrafilten förmådde mig från att sluta huttra så tvangs jag att larma efter hjälp. Jag bad en bön för att det inte var Sadist-Fatima som skulle återvända, och min bön blev hörd. Strax därpå fick jag min favoriträtt, micro-värmda köttbullar med elastiskt potatismos från Felix som gjorde mig varm. Ja, jag måste ha varit på droger om jag nu kunde anse att det var gott…

Alla dessa intryck kommer plötsligt tillbaka när jag läser på Fria Tider (som gör det jobb som gammelmedierna inte vill göra) om irakiern Hosar Mahmood från Spånga som fällts för våldtäkt på… ja, på S:t Görans sjukhus.

Jag skall erkänna att bli våldtagen inte fanns med på min lista över tänkbara scenarios som min paranoida och drogpåverkade hjärna föreställde sig där under de tre dagarna på sjukhuset. Ja, det fanns inte ens med som ett önskemål, vilket jag säger till adress till er alla som säger att ni känner mig. Jag tror att om någon pilsk sjuksköterska dök upp för att förföra mig så skulle jag nog förhålla mig högst ambivalent till situationen. Och till protokollet: Jag blev heller aldrig förförd (såvida det nu inte hände någonting på operationsbordet som jag inte vet någonting om).

Ändå är det inträffade inte långt ifrån de otäckheter som jag fantiserade om. Hosar Mahmood smög för två månader sedan in i en av sjuksalarna och överföll en sängliggande kvinnlig patient som han våldtog. Han hotade att döda henne om han skrek. Det finns inget skräckfilmsmanus som egentligen kan toppa detta.

Och då var detta ändå hans andra våldtäkt; i juli 2013 dömdes han för att ha misshandlat en man och våldtagit dennes 17-åriga styvdotter i Spånga efter att ha slagit in köksfönstret och klättrat in i lägenheten. Hosar Mahmood dömdes till 4 års fängelse. Min matematik säger 2013 + 4 = 2017, men kriminalvårdens miniräknare fick tydligen ut en annan summa eftersom gärningsmannen kunde begå ännu en våldtäkt redan i år. Frågan om patientsäkerhet har fått en ny innebörd.

Dessvärre ger en snabb googling vid hand att det är sannolikare att bli våldtagen på sjukhus än att bli dödad av en meteorit. I juni 2013 rapporterade Göteborgs-Posten att en kvinna blivit våldtagen Östra sjukhuset i Göteborg av en medpatient medan hon behandlades med smärtstillande. Men mest iögonfallande är ansvarig polismans kommentar: ” – Det hör inte till vanligheterna som tur är. Under mina fem år här har jag råkat på ett eller två fall av våldtäkt i sjukhusmiljö.” Och detta är alltså bara i Göteborg?

Lite mer rimligt låter det att en 21-årig manlig patient våldtog en 50-årig kvinnlig medpatient på en psykiatrisk mottagning i Sundsvall under slutet av 2014. Rimligt så tillvida att det är där man kan förvänta sig galningar. Men på S:t Göran? Nej.

Åh, jag vet. Ni ondskefulla rasister (2) undrar förstås om etniciteten på 21-åringen som våldtog en kvinna i Sundsvall…? Han kommer från Eritrea. Jag säger som Goth-Barbie…: #allasvenskamän

Skämt åsido; den svenska sjukvården är redan nu överbelastad och många patienter lämnas att dö eftersom andra grupper är mer prioriterade. Vi bör vänta oss mer av våld i sjukhusmiljöerna i framtiden. Som om det inte vore illa nog redan idag. Och den enda politiska lösning som våra folkvalda vill diskutera är den gamla vanliga: Höjd skatt.

Hälsar eder Peter Harold

(1) Har hört något poesistycke om ”molnhöljd måne”, men tycker att ”månsköljda moln” är ännu mer poetiskt.
(2) Kan en glass eller ett stycke chokladgodis vara rasistiskt så kan även vi andra vara det. När jag lyssnar på mitt armbandsur låter det faktiskt ”nogger-nigger-nogger-nigger” om jag sätter örat väldigt tätt intill….

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Brott & straff. Bokmärk permalänken.

24 kommentarer till Paranoid på S:t Göran… (…men jag överlevde!)

  1. Björngunnar skriver:

    Jag känner en man som efter att ha vaknat upp ur drogningen efter en operation frågade, vad blev det?

  2. Sofia skriver:

    Överklassen har privata sjukförsäkringar –
    vi andra…

  3. Anna skriver:

    Och då har ändå inte alla nedsövda räknats… Vem vet vad som händer inne på uppvaket? Där ligger man ju ensam rätt länge. Kan dröja minst en halvtimme innan personal dyker upp… Apropå skatten är det ju helt nödvändigt!? Hur skulle annars staten ha råd att sponsra alla nya förbrytare som ”näthatar” makten?

    • Anna skriver:

      Sponsra övervakningen och att lagföra alla ”näthatare” alltså…

    • Peter Harold skriver:

      Jag tror att staten skulle göra det gratis, bara för nöjets skull, Anna!😉

      • Anna skriver:

        Hmm. Vad jag sett av rättsstaten är den inte ens en gång en tillstymmelse av de amerikanska rättsväsendet. När har exempelvis svenska poliser tagit sin privata bil efter arbetstid- för att spana efter massmördare som inte ännu identifierats?

        Aldrig någonsin.

        Däremot står det att läsa och att se på faktakanaler på tv att amerikanska poliser gjort och gör det på sin fritid. Jag tror att svenska poliser hade gått bärsärkagång om de behövt ta obetald lunch som hemtjänstpersonalen gjort sedan urminnes tider. Eftersom de varit standby då de tuggat i sig sin lunchlåda eller mcdonaldsmat…

        Den svenska rättsstaten gör ingenting på fritiden. Absolut ingenting som skulle räknas som jobb, åtminstone.

        • Peter Harold skriver:

          Jo, i några fall vet jag att svenska poliser tagit jobbet med sig hem, eller snarare fortsatt det efter pensionen. Men de går att räkna med en hand.. en hand som sågat ved i många år, så att det saknas ett och annat finger.

  4. Björngunnar skriver:

    Apropå Sesamestreet!

  5. Jag skulle inte våga bli opererad längre. Garanterat att man kommer vakna upp med ett hjärnimplantat och börja höra röster i huvudet. Dom vet ju vem jag är tack vare Researchgruppen.

    • Anna skriver:

      Det har jag tydligen jag också. Jag har inte varit så aktiv på andra bloggar, men FB (läs inte fejjan). Varför står inte researchgruppens skitmänniskor åtalade inför skranket?

    • Peter Harold skriver:

      Såvida inte vi har någon av läkarna på vår sida. Jag tror att det finns frihetsälskare även inom den kåren också.

      • Även om det är frihetsälskande läkare som utför operationen så kan det ju ändå inträffa att männen med svarta kostymer, mörka glasögon och öronsnäckor störtar in under operationen och har sina egna vita rockar med sig och beordrar dom ordinarie läkarna att lämna operationssalen eller bli bortförda.

        • Anna skriver:

          Såja. De kommer först när du anar det minst. Inte under operation, under rampljuset.

        • Peter Harold skriver:

          Min tankebana går osökt in på obduktionen av John F Kennedy…

          • Anna skriver:

            Har någon undersökt Palmes hjärna?

            • Peter Harold skriver:

              Jag vet att man undersökte Kennedys hjärna. Eller var det samlade ihop den…?

              Det är mycket hysh-hysh om Palmes kropp.

              • Anna skriver:

                Ja herregud. Vem levandes blir inte avundsjuk på den uppmärksamhet som ges på döda celebra hjärnor och kroppar? Hade man gett gemene man sådan uppmärksamhet hade man nog kunnat finna ett och annat oförklarligt fenomen i dessa också.

                Men det är ju skitsamma. Det är som med kända konstnärer. De blir inte intressanta förrän de är döda.

                • Peter Harold skriver:

                  Döda, eller väldigt excentriska. Som t.ex. Salvador Dali. Däremot påverkar deras död prisbilden. Normalt sett skall de ju sluta producera efter sin död…😉

                  • Anna skriver:

                    Jaha? Är det DET som håller dig igång? Kram på dig, du härlige gubbe! Hälsningar från en gammal tant.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s