”Och här galer dystergöken etter värre…”

Bästa läsare!

Stämningen är uppskruvad. Främmande makter testar sig fram för att se hur det svenska samhället reagerar vid krissituationer. Och på andra sidan Östersjön väntar Putins trupper på marschorder…

Detta är min summering av den briefing jag bevittnade idag ang. säkerhetsläget i Sverige. Genomgången var kemiskt befriad från konkret fakta. TV- och radiomasten utanför Borås ”kan inte ha fallit omkull av sig själv”, fick jag veta. Det tror inte jag heller. Min misstanke är att gravitationen fick masten att falla, istället för att tumla rakt upp i luften och försvinna ut i världsrymden… Skämt åsido, naturligtvis har någon skruvat loss någonting som någon annan skruvat fast tidigare. På frågan ”Varför?” är mitt tips att svaret kommer bli ”Därför att det gick”.

Motivet för attentatet mot TV-masten var att ”främmande makt vill veta hur landet reagerar när viktiga system slås ut”, fortsatte föredragshållaren. ” – Och de gör det hela tiden här och var i landet, liksom i, på och under havet!”.

Ja, det går inte att förneka att ryska flygvapnet flyger över Östersjön. Vad gäller u-båtar under senare år har till och med kvällspressen slagit mynt av att man identifierat den båtägare som pekades ut som u-båtstorn och periskop. Marinen mumlar ett irriterat ”det var nå’t där nere i alla fall”.

Det går inte heller att förneka att NATO är mycket aktiva i Östersjön och Europa, och att det under stundom är både fartyg, flyg, manskap och pansar från USA som ”gästspelar” på denna sida av Atlanten. Skillnaden mot Rysslands ”provokationer” så handlar det om att välvilliga USA ”visar allvar med att beskydda och säkra” Europa…

” – Den som härskar över Gotland härskar över Östersjön”, fortsatte föredragshållaren. Och visst, ett osänkbart hangarfartyg till havs är en strategisk drömegendom, om jag får citera en god tänkare. Är det kanske därför som USA fått Sverige att teckna värdlandsavtal med NATO…?

Helt klart är att den politiska sfären i såväl öst som väst liksom här hemma i Sverige fattar en hel del beslut som går i fel riktning. Tuppfäktandet med överflygningar – både av Ryssland och NATO – är dock politiskt hanterbara. Vi vet att ryska plan är möjliga att skjuta ner utan att Putin förklarar krig. Vi är dock inte lika säkra på att en reaktion från NATO är lika fredlig. Men inte förrän någon av parterna bestämt sig för att utlösa ett krig kommer detta att ske. Med andra ord, det finns än så länge utrymme för misstag. Men hur länge till? Avståndet krymper, inte bara genom NATO-utvidgningar, utan också genom strategiska positioneringar runt Ryssland.

När kriget skall bryta ut vet bara en handfull människor i Council on Foreign Relations. Förmodligen väntar man på att det amerikanska presidentvalet skall bli färdigt. Sen kommer det att börja ryka… *suck* …och den här gången har svenska staten bestämt sig för att vara med i leken. Tyvärr.

Svenska politiker har alla chanser i världen att hålla vårt land utanför en europeisk storkonflikt, men man vill inte låta bli. Det är samma präktighetsiver som när man avskaffar den kvalificerade tunga industrin i vårt land, och anser att påspädningen av arbetslösheten är ett pris som är värt att ta för att uppfylla ett påhittat ”klimatmål”, medan den pseudo-kapitalistiska kommunistregimen i Kina jämte pan-turkarna tackar för våra förlorade marknadsandelar.

Vad har Putin för motiv att erövra ett Sverige – denna frostblomma på Europakartan som utsett sig själv till ”humanitär stormakt” – som uppvisar ett så pass gravt självskadebeteende att vi gjort oss till ett globalt varnande exempel?

Sorry, men numera är det så att en icke ringa andel av den svenska befolkningen faktiskt önskar att Putin kom och erövrade Sverige i hopp om att bli av med den politiskt- och demokratiskt dysfunktionella 8-partialliansen i riksdagen och förhindra att vi blir en koloni till det återuppståndna och utvidgad ottomanska riket. Vilket egentligen är väldigt tragiskt. Ryssland har det redan så kärvt att Putin behöver inte dra på sig det bojsänke som utgörs av Sverige.

En sak som slår mig är att det ser ut som att man kan applicera Kübler-Rossmodellen på Sverige. Denna modell beskriver sorgens fem faser som handlar om en döende persons känslomässiga upplevelser. Jag måste tillstå att det är nervpirrande att med en plågsam träffsäkerhet identifiera mitt eget fosterland i detta schema.

Första fasen är förnekelse. Där befinner sig det politiska etablissemanget, liksom deras tjänare i press och etermedierna. Det som kan bli nationens dödsdom, den förgiftning som landet drabbats av, kallas fortfarande för ”en utmaning” och man tror sig kunna resa sig upp starkare och friskare än någonsin när de nya prelitterara invånarna lärt sig säga ”Ja tack” och läsa en klocka i SFI för att komma i tid eller åtminstone på rätt dag till sin sysselsättningsåtgärd.

Den andra fasen är ilska. Och det finns i dessa dagar mycket av ilska. Folk är arga för att de blir bortprioriterade på sjukhus, i bostadsmarknaden, på arbetsmarknaden, och alltid skall beslås med skuld för oförrätter som maktetablissemanget använder som argument för att kunna prioritera främlingars välstånd.

Den tredje fasen, i vilken jag tror att jag befinner mig i, ägnas åt förhandling. Jag vill se en lösning. Den döende patienten säger sig själv att om jag bara gör rätt och bättre kommer allt ordna sig. När politikerna väl hamnar i denna fas kommer de vilja ägna sig åt att köpa tid. Kanske är statsminister Stefan Löfvén här där han utlovar repatriering av hälften av alla fjolårets invällare och 5’000 jobb till övriga, likt en cancersjuk rökare som lovar Gud att han eller hon tagit sitt sista bloss – efter nästa cigg.

Den fjärde fasen är depressionen. Man är bitter. Alla ansträngningar är lönlösa. Hur yttrar sig detta genrep inför döden i en nationell skala? Ja, det skulle inte förvåna mig om vi ser mer av fallande produktivitet. Investeringar ersätts med konsumtion, likt cancerpatienten som inser att det i detta läge inte spelar någon roll om man slutar röka. Ambitionen om att ha Europas bästa skola reduceras till ambitionen att locka dit lärarna att för att åtminstone öppna klassrumsdörrarna så att inte ungarna behöver hänga utomhus och frysa.

Den femte fasen är acceptans. Man har gett upp motståndet. Man har bestämt sig för att leva och dö i Sverige, men förväntar sig inte längre att ens grav kommer få vara ifred. Vissa har hamnat i denna fas mycket snabbt, och dragit upp sina bopålar och avser att avsluta sina dagar i något annat land. Måhända sker detta med lite grubblerier om hur det skall gå för de överlevande hemma i Svedala, och kanske en och annan fundering om vad man lämnar efter sig. Kommer kyrkogården där mor och far och deras förfäder vilar köras över med en bulldozer och bli en parkeringsplats för moskébesökarna?

När man går med dessa tankar i huvudet, då är det nästan begripligt att man griper efter halmstrån och hoppas på att en charlatan kan bota ens sjukdomar. Sorry, det kommer inte att hända. Sverige styrs av kannstöpare. Och få svenskar är redo att göra sig av med sitt ok.

Kanske inte ens jag själv. Briefingsamtalet slutade i en insikt om att mina åsikter gränsar till att betraktas som ”radikaliserade”, och om jag inte lägger band på mig själv så…

Det är ett helvete att vara frihetsvän. Det finns fienden överallt. Fienden som bekämpar individens frihet – en frihet som inte definieras av stat eller -ism, utan av individen själv och den grundläggande principen att inte skada andra.

Jag, radikal? Jo, pyttsan.

Hälsar eder Peter Harold