Finland avskaffar generell asyl för migranter från Afghanistan, Irak och Somalia

”Demokrater” med ”mångfaldsagenda” som argumenterar mot politiska motståndare i Eskilstuna 1 maj 2016. Polisen ställer sig mellan.

Bästa läsare!

Finlands migrationsmyndighet har beslutat att från och med nu endast ge asyl för medborgare från Afghanistan, Irak och Somalia om det finns individuella skyddsbehov. Anledningen är att säkerhetsnivån i dessa länder – trots pågående regionala konflikter – numera är så hög att de kan klara sig i sina gamla hemländer. Omkring 32’000 individer ansökte om asyl i Finland ifjol, och den övervägande delen av dessa kom just från de tre nämnda länderna. [News Trust]

Här hemma i Sverige tycks omhändertagandet av asylanterna gå långsammare än på halvfart. Så långsamt att de inte ens har lust att stanna kvar här, och föredrar att åka hem och lämna herrgårdsliv och en vardag med fri mat och uppassning. De väntar alltså inte ens på att bli internerade i något av de ombyggda fängelserna som regeringen tänker använda inför utvisning av 80’000 migranter från i fjol. Det är inte förvånande att många på den politiska vänstern tycker att de långa väntetiderna är en skandal, och propagerar för en snabbare tilldelning av uppehållstillstånd så att vänstern får ytterligare tillflöde av bidragsberoende väljare…

I Norge har man beslutat sig för att dra in medborgarskap och uppehållstillstånd som tilldelats somalier som i samband med ansökan fuskat med ID-handlingar (vid kontroll har det visat sig att de kommer från andra länder). I Sverige anses detta inte vara folkrättsligt möjligt, men norrmännen gör en annan bedömning.

Den svenska nationen befinner sig i ett underligt tillstånd där det råder en flytande gräns mellan verklighet och mardröm. Vi är ett moraliskt högstående samhälle som baseras på liberala principer, och det genomsyrar all vår skattefinansierade verksamhet, där livsvillkoret för vår tillvaro är ett finmaskigt socialt skyddsnät vars existens och finansiering regleras genom det beryktade samhällskontraktet. Utan detta nät tycks vi aldrig våga ta våra första steg.

Fast plötsligt kryllar det av fallna människor i skyddsnätet, och knutarna i nätet håller på att gå upp. Vi befinner oss i värkligheten.

Den samhällsordning som gjorde det möjligt att med åtminstone skenbar rättvisa fördela understöd för svenska medborgare som hamnat i olycka fungerar inte i när vargen smitit in i hönsgården. Det enda den socialistiska staten kan göra är att fortsätta pungslå de som är produktiva för att fördela till både dem som är i nöd och till dem som bara vill ha.

Men snart nog måste staten bestämma sig för om man antingen skall ge till dem som är i verklig nöd eller de som bara vill ha. En halv miljon nya migranter väntar i Nordafrika på att få komma till Europa; när de är här kommer politikerna ännu en gång inte ha haft en aning om vad som var på gång…

I ett normalt samhälle, fritt från kulturmarxistiska irrläror, torde det vara lätt att bestämma sig. Men Sverige är inte ett normalt samhälle. Socialismens destruktiva innebörd är att förakta det som är normalt, samtidigt som man angriper det som är individuellt. Kaoset i Sverige är frukten av att all politik genomsyras av kollektivism. Svenska staten välkomnar kaos, fastän nedborgarna själva egentligen inte har den läggningen.

Vad än regeringen ämnar göra i framtiden, nu när Finland och Norge i kraft av sitt sunda förnuft tagit de första stegen i rätt riktning, så kommer den svenska politiken att alltid vara för sent och för lite. Ty skadan är redan skedd. Skall vi få bukt på de problem vi låtit staten vålla oss så måste vi ta itu med just själva staten.

Sverige behöver en ny konstitution. En konstitution som skyddar medborgarna från ideologiska experiment som kulturmarxisterna påtvingat oss i namn av omsorg och hänsyn. För vem? Vi får varken eller; istället för att bemötas med hänsyn tvingas vi till underdånighet. Istället för omsorg tvingas vi att plikta därför att vi har lämnat ifrån oss våra individuella rättigheter.

Hälsar eder indignerade Peter Harold