Inget ”svenskt” nationaldagsfirande i stockholmsk enklav

Bästa läsare!

Jag firade den svenska nationaldagen i sjuksängen. Förmodligen föregick jag som ett gott exempel; den svenska nationen skall inte firas. I vart fall inte firas med svenska förtecken. Åtminstone inte i de invandrartäta enklaverna, d.v.s. de områden där etniska svenskar blivit persona non grata.

Det finns de som anser att programmet med bollywood, hiphop, dogge dogelito, ugandisk och uzbesisk musik, Kapten Snorkråka, brasiliansk och somalisk dans var hopkokat med ett ”Bite-the-dust-Svenne” av Spånga-Tensta stadsdelsnämnd. Jag är inte säker på att jag vill framföra en så värst avvikande bild mot det påståendet.

Men det kan ju tänkas vara så att stadsdelen fått X antal hundratusen för att arrangera festligheten under nationaldagen, och tänkt som så att det bara blir personalen från event-firman och de uppträdande som kommer ifall firandet skall ha ett svenskt fokus. Ja, om inte svenska kapten Snorkråka kan lyckas locka till sig den multikulturella publiken från ghettot. Jag ser fram mot ett uppträdande av Smegma-kören nästa år…

En fascinerande tanke dyker upp. Tanken om slutet.

Plötsligt finns där inte längre paraden där lintottarna går bakom de stora pojkarna och flickorna som bär de svenska fanorna åt var sin sida av tåget. Istället är det ett lastbilsflak med två jättestora högtalare som öser ut afrikansk eller arabisk musik, tills fem killar med säckiga kläder och fejkguldhalsband kommer upp på scenen och gapar fram sina rim om att vite mannen är orsak till allt ont, för att sen göra V-tecknet till den vithetsbefriade publiken.

Plötsligt är bygdens ålderman – ofta döpt till ”Hans” och kallar sig för ”Hans” och inte ”Hasse” – och hans hågkomster av barndomsängarna som blivit en ny stad, ersatt av en mumlande Mehmet Kaplan-kopia som prisar mångfald och det nya Sverige där en idiot kan få vara minister i över ett års tid (ni får gissa om jag syftar på Kaplan eller Romson, eller om jag menar bägge, eller rent av vill lägga till ännu fler namn på listan), samtidigt som en glytt leker med cigarettändaren under den kvarvarande blågula flaggan som står bakom en skog av andra nationalitetsflaggor på scenen – inklusive IS-flaggan. Pojken får en tillsägelse därför att lokaltidningens journalist (den ende närvarande svensken på firandet, ironiskt nog) kanske ser honom bränna upp flaggan. ” – Vänta tills svennen har åkt”, säger man.

6 juni. Ett inkluderande och multikulturellt evenemang. De enda som talar svenska är värdarna på scenen, men de ser noga till att prata förortsdialekt. I någon dagstidning skriver samma morgon en mångfaldsförsvarare att det är hans akademiska åsikt att förortsdialekten är ett språk, kanske viktigare än någon annan dialekt i landet. ” – Om alla talar som babbar kommer vi närmare varandra”, säger min mardrömsvision när jag ligger febrig i min sjuksäng och föreställer mig vad som sker där ute.

6 juni i en förort. Ingen svensk visa. Ingen lyrikuppläsning som berättar hur landet danats. Istället står en politiker och är jättelycklig över att stadsdelsförvaltningen kan säga välkommen till massor av nya människor. Hur säger man välkommen på arabiska, kurdiska, persi, somaliska, hausa, pashto och uiguriska? Ja, det sista är nödvändigt eftersom en grupp ensamkommande barn från Afghanistan bara pratar detta västkinesiska språk. Jodå, de har fått omvandla sina gamla körkort på grå kartong till en ny svensk plastlapp med chip så att de skall snabbt integreras. Buss- och taxibehörighet lades till i väntan på att de får gå en åttaveckorskurs i hjärtkirurgi.

I hur många förorter skämdes arrangörerna för det svenska kulturarvet i samband med festligheterna? Spånga-Tensta kan inte vara unikt. Kanske tänkte man likadant i Husby. Och Gottsunda. Och Rosengård. Och… ja, vilka stadsdelar ansluter sig till den svenska kulturamnesin till nästa nationaldag?

Nåväl, vi kan tycka vår lyckliga stjärna över att publiken inte sätter eld på scenen eller startar upplopp därför att Kapten Snorkråka spelas av en kvinna. En vit kvinna som inte täckt sitt huvud utan har synligt hår. (Huruvida några i publiken som talar flytande soomaali eller uigurgiska bestämmer sig för att gruppvåldta piratkaptenen bakom scenen som straff för denna hädelse tänker jag inte spekulera kring, men numera är det få saker som kan göra mig förvånad)

Nä, nu orkar jag inte mer. Det är roligare att sova än att vara vaken numera.

Hälsar eder Peter Harold