USA:s UD 1948: ” – Storbritannien måste vara med i den europeiska unionen, och EU skall ha kolonier i Afrika!”

Bästa läsare!

Så här någon dag efter all festyra sedan Storbritanniens väljare meddelat att man önskar lämna EU kan det kanske vara intressant att göra några tillbakablickar mot tiden före EU, och till och med tiden före dess föregångare EG (Europeiska Gemenskapen).

USA:s regering initierade EU
– och försöker hålla koll än idag

Storbritanniens väljare lydde inte president Barack Hussein Obamas anmodan om att stanna kvar i EU. Det är i sig – anser jag – ganska uppseendeväckande att en statschef lägger sig i andra länders interna förehavanden med sådan tyngd som Barack Obama gjorde. Well, that’s the American way of showing its exceptionalism…! Fast låt oss leka med tanken att Texas ville lämna USA (en faktiskt realistisk tanke numera) och Vladimir Putin hälsat med ett ” – Go for it, Texas!”? Tror någon att Barack Obama eller John Kerry skulle låta det passera utan någon truppförflyttning mot NATO:s östra gräns som ”svar på Rysslands aggressiva intervention i USA:s interna angelägenheter” eller något liknande? Nej, jag tror just att detta skulle bli följden.

Så, vad har USA med EU att göra? Allt. USA har skapat EU.

Jodå, EU:s tillkomst har många berättelser, med såväl om judar, bankirer, kommunister, frimurare, kungahus, och så vidare. Men den historia jag skall berätta om fokuserar sig kring en promemoria som den amerikanske diplomaten, statsvetaren, historikern, politiske rådgivaren George F Kennan är upphovsman till.

Någonting som var särskilt iögonfallande med George Kennans karriär som historiker är att han till stor del var med på den tiden när det hände. Han dog år 2005, 101 år gammal!

Tjänstemannen som fick
beskriva Europas framtid

Kennan är mycket intressant att studera för den som vill veta mer om statskunskap och utrikes- och säkerhetspolitik. Men förutom en gigantisk resumé av yrkeserfarenheter så tycks Kennan som politisk rådgivare ha varit mer pragmatiskt orienterad än ledd av någon egen principiell övertygelse. Eller i vart fall kom hans principer att förändras en del över åren (vilket kanske är ursäktligt om man lever så fördömt länge som han hann göra…).

Någonting som redan här bör uppmärksammas är att trots Kennans mångåriga tjänst för och i USA:s regering hyste han en stor beundran för Ryssland, både dess folk och dess kultur. Han ogillade/avskydde kommunismen, och det var med stor oro han såg hur den bredde ut sig över Europa när Nazi-Tyskland besegrats 1945. Men han hade ändå förmågan att uppskatta det som fanns i nationerna vid sidan av politiken. Hans hustru var f.ö. från Norge.

Något ofrivilligt kom Kennan att bli tvungen att formulera en strategi för USA:s Europapolitik året efter krigsslutet. Han beskrev i all ödmjukhet att han inte ansåg sig ha ett tillräckligt brett perspektiv på alla förhållanden för att förstå vilka åtgärder som skulle vara bäst lämpade, men han hade ändå identifierat vissa faror. Och den största faran var att kommunisterna skulle erövra hela Europa.

Om Kennan var involverad i det hela har jag inte hunnit utreda ännu, men USA hade redan under 2:a världskriget celler runt om i Europa som ingick i respektive lands motståndsrörelse för att bekämpa fascisterna i Tyskland och Italien. USA valde att behålla dessa celler för att bekämpa den kommunistiska rörelsen, och flera av cellerna gick upp i det s.k. Operation Gladio (där USA-influerade grupper begick terroristdåd/politiska mord i kommunisternas namn). Men i vilket fall som helst ansågs kommunismen vara ett så pass stort hot att ändamålen helgade medlen, även om det var moraliskt fel och ödesdigert för offren, och Kennan upprättade en avdelning för utrikes operationer på UD efter krigsslutet.

Vad gör man med ett Europa som slagits sönder
av krig och hotas av ännu ett till?

Det var bl.a. för att möta hotet från det sovjetiska kommunistimperiet som George Kennan och hans stab på UD skapade en promemoria som med facit i hand till stora delar tycks ha hörsammats av beslutsfattarna. Dokumentet heter ”Review of Current Trends, U.S. Foreign Policy, Policy Planning Staff, PPS No. 23” och skrevs den 28 februari 1948. Dokumentet var hemligstämplat ända fram till 1974.

Rapporten till utrikesministern presenterade fyra viktiga synpunkter för en enligt Kennan nödvändig plan för Europa. Jag återger dem med originalets engelska text:

1. Some form of political, military and economic union in Western Europe will be necessary if the free nations of Europe are to hold their own against the people of the east united under Moscow rule.

2. It is questionable whether this union could be strong enough to serve its designed purpose unless it had the participation and support of Great Britain.

3. Britain’s long term economic problem, on the other hand, can scarcely be solved just by closer association with the other Western European countries, since these countries do not have, by and large, the food and raw material surpluses she needs; this problem could be far better met by closer association with Canada and the United States.

4. The only way in which a European union, embracing Britain but excluding eastern Europe, could become economically healthy would be to develop the closest sort of trading relationships either with this hemisphere or with Africa.

Med andra ord; Kennans förslag var att det skulle bildas en ekonomisk union för Västeuropa, att Storbritannien måste ingå i denna union, och att unionen skulle leda till nära handelsförbindelser mellan medlemsnationerna samt deras kolonier i Afrika. För det var Afrika som skulle stå för det råmaterial som Storbritannien behövde. En inte helt politiskt korrekt ståndpunkt idag…

Från fransk stöld av industriresurser
till en överstatlig politisk union

Som bekant bildades den s.k. Kol- och Stålunionen (eg. ”Europeiska Kol- och Stålgemenskapen”) 1951. Det intressanta är att Kol- och Stålunionens tillkomst tillskrivs Schuman-deklarationen efter den franske utrikesministern Robert Schuman år 1950, vilket var en uppföljare till den mindre kända Monnet-planen som förverkligades med USA:s hjälp, där Frankrike lade händerna på den tyska industrin i Saar-området med avsikt att bygga upp Frankrikes nivå till en högre standard än före krigsutbrottet på Tysklands (Västtysklands) bekostnad. Men om man läser Kennans promemoria från 1948 ser man att han reagerar väldigt kraftfullt på misstag som USA begått efter krigsslutet, däribland hur man berövat Tyskland sin viktigaste industriregion. ” – Detta agerande har skapat bitterhet hos det tyska folket”, skriver han.

Tyskland måste krossas
eller tämjas

Kennans analys är under stundom brutal. Han uttrycker mångas oro för att Tyskland kan vilja resa sig igen och ta revansch. Enligt hans mening hade denna risk kunnat elimineras ifall man direkt efter krigsslutet brutit sönder landet totalt, en idé som han av tonfallet att döma inte är helt sympatiskt inställd till, men som vid 1948 var alldeles försent att göra.

Kennan bedömde att den bitterhet som tyskarna hyste till amerikanarna (och här uttrycker sig Kennan kritik mot USA:s förda politik i samband med krigsslutet, och kanske med en outtalad referens till Eisenhowers massmord på tyska krigsfångar) skulle leda till att folket i Tyskland vill söka sig mot de politiska ytterfälten ut till höger och vänster. Det skulle kunna leda till ödesdigra konsekvenser. Framför sig såg Kennan i detta fall att Europa skulle komma att domineras antingen av ett Tyskland som återhämtat sig både ekonomiskt och militärt med hämndbegär på Frankrike, eller av Ryssland (där vi kan tänka oss att missnöjda tyskar i protest mot USA vänder sig till kommunisterna som sedan släpper in Sovjetunionen).

För att undvika detta scenario ansåg Kennan att de västeuropeiska länderna måste gå samman i en union:

If there is no real European federation and if Germany is restored as a strong and independent country, we must expect another attempt at German domination. If there is no real European federation and if Germany is not restored as a strong and independent country, we invite Russian domination, for an unorganized Western Europe cannot indefinitely oppose an organized Eastern Europe. The only reasonably hopeful possibility for avoiding one of these two evils is some form of federation in western and central Europe.

Var USA verkligen rädd
för Sovjetunionen?

Man skall ha i åtanke att USA under den tidigare presidenten Franklin D Roosevelt spelat ett dubbelspel med kommunisterna i Sovjetunionen. Det finns bevittnat att Roosevelt och hans närmaste medarbetare försåg Sovjetunionen med både råmaterial som färdiga komponenter före, under och efter kriget, samt även pengar. Det är inte allmänt uppklarat varför USA:s regering spelade kommunisterna i händerna. Samtidigt har senare års studier gett vid hand att Sovjetunionen saknade konkreta planer på att erövra resten av Europa.

Det är faktiskt inte en överdrift att komma med påståendet att de bakomliggande idéerna bakom de säkerhetspolitiska aktiviteterna i Europa var så komplexa och så komplicerade att respektive regering sannolikt själva snubblade på sina egna fötter när det gällde att skapa och följa sina strategier. På båda sidorna av järnridån kom de politiskt tillsatta utrikes- och försvarsministrarna till insikt att deras organisationer under stundom levde sina egna ogenomträngliga liv.

Den gången då en Europa-union
verkligen var ett fredsprojekt

Ett argument Kennan anförde som skäl till att tvinga in Tyskland i en överstatlig union var att de övriga europeiska nationerna sannolikt inte skulle kunna bilda försvarsallianser med tillräcklig styrka för att möta ett militärt dominant Tyskland (och definitivt inte ifall Tyskland fick följe av något annat land på sin sida).

En av vägarna för att tvinga Tyskland in i unionen var att göra dess industrier beroende av utlandet, och att dessa skulle ha ägare/delägare utanför Tyskland. Detta rimmade tämligen bra med Monnet-planen, som dock hade sin tyngdpunkt på att söka hämnd mot Tyskland för kriget och ställa den tyska industrin i Rhur och kolfälten i Saar till den franska regeringens förfogande.

I april 1948, alltså några månader efter tillkomsten av George Kennans promemoria, började Jean Monnet att tala om en unionsbildning för att Frankrike (och USA) skulle gå med på att det återstående Tyskland skulle få ombilda sig till sin nuvarande federation (Bundesrepublik Deutchland). Det är inte tu tal om att just Kennans promemoria hade detta inflytande, och att den franske utrikesministern Robert Schuman (av ett kaxigt EU numera utnämnd till unionens ”Founding father”) tog Kennans förslag om en europeisk politisk och ekonomisk union som sitt eget förslag.

Det som är intressant att belysa är att Kennans promemoria innehåller stark kritik mot den politik som USA fortfarande bedrev mot Tyskland, tre år efter krigsslutet. Kennan ansåg att en förändrad amerikansk politik var nödvändig för att Tyskland skulle vilja acceptera att gå in i ett överstatligt samarbete:

Next, we must recognize the bankruptcy of our moral influence on the Germans, and we must make plans for the earliest possible termination of those actions and policies on our part which have been psychologically unfortunate.

First of all, we must reduce as far as possible our establishment in Germany; for the residence of large numbers of representatives of a victor nation in a devastated conquered area is never a helpful factor, particularly when their living standards are as conspicuously different as are those of Americans in Germany.

Secondly, we must terminate as rapidly as possible those forms of activity (denazification, re-education, and above all the Nuremberg Trials) which tend to set up as mentors and judges over internal German problems.

Thirdly, we must have the courage to dispense with military government as soon as possible and to force the Germans to accept responsibility once more for their own affairs. They will never begin to do this as long as we will accept that responsibility for them.

Kennan ansåg att USA måste ha distans
till Europa – en idag bortglömd lärdom

Och mycket riktigt kom USA att minska sitt politiska inflytande över Tyskland, åtminstone i det öppna (men vi kan nog vara säkra på att Storbritannien fungerat som USA:s ombud alltsedan dess). Det dröjde kanske ända till 1963 då president John F Kennedy besökte Tyskland och Västberlin och utropade sina bevingade ord utanför Schönenbergs rådhus: ” – Ich bin ein Berliner” innan tyskarna började mjukna upp i sitt ansträngda förhållande till den gamla segermakten. Dock har USA både före och efter 1963, och alltjämt i denna dag, kvar sina trupper i Tyskland (under förevändning att Tyskland är en NATO-medlem).

George Kennan var mycket väl medveten om behovet av amerikansk militär närvaro i Tyskland och Europa eftersom länderna hade små resurser samtidigt som en supermakt stod hotfullt på andra sidan järnridån, även om han till skillnad från sin dåvarande chef, utrikesminister George C Marshall, var övertygad om att det ryska hotet i första hand var politiskt och inte militärt. Fast intressant nog blev George Kennan aktiv i debatten om detta i samband med Sovjetunionens kollaps och Bill Clintons beslut att verka för en NATO-utvidgning under 1990-talet. Kennan var motståndare till detta.

Redan under sin tid som rådgivare åt utrikesministern – efter Marshall kom Dean Acheson – började Kennan att anföra avvikande mening mot förd politik. Kennan gav uttryck för att Sovjetunionen inte skulle försöka erövra Västeuropa med militära medel, och var därför motståndare till kärnvapenupprustningen. Vidare förespråkade Kennan att USA:s UD skulle verka för ett återförenande av Väst- och Östtyskland. Acheson gjorde klart för Kennan om att detta inte gillades, och Kennan avgick. (Acheson var f.ö. den person som på uppdrag av Roosevelt tog fram embargoåtgärderna som drev Japan att anfalla Pearl Harbour så att Roosevelt kunde gå med i Churchills krig mot Tyskland, och senare kom Acheson att i strid med tidigare förd säkerhetspolitisk doktrin att föra USA in i NATO).

Vad skulle Kennan
säga om Brexit idag?

Hur relevant är George Kennans analys från 1948 idag, några dagar efter att Storbritannien folkomröstat kring ett utträde ur den union som han ansåg måste bildas för att Europa skall kunna bli en fredlig kontinent?

Ja, det första är att Kennan nog hade betraktat det hela ur ett pragmatiskt perspektiv. Som vi sett i hans UD-promemoria från 1948 ansåg han att de psykologiska aspekterna var A och O för hur medborgarna skulle agera. Under ett antal år har EU visat upp ett ledarskap som karaktäriseras av arrogans och maktfullkomlighet, samtidigt som makten inte använts till gagn för medborgarna, utan blott till att gynna de egna maktinstitutionerna. Kennan skulle nog förstå britternas reaktion.

Kennan hade nog också kunnat reflektera över att den union som han förespråkade 1948 i syfte att förhindra ett Sovjetiskt eller ett tyskt maktövertagande inte alls är samma union som krackelerar idag.

I vår internationaliserade värld där människor reser kors och tvärs och bedriver handel med varandra över nationsgränserna har vi redan uppfyllt det kriterium som Kennan uppställde för varaktig fred. Istället är det våra politiker som skapar oro, både genom en osund ekonomisk politik, men också genom att bedriva hets mot Ryssland som för tiotals år sedan gjorde sig av med sitt kommunistiska ok (bara för att finna en massa ex-kommunister i ledande position inom EU istället!).

Det är knappast troligt att Kennan förespråkade ett EU som öppnar dörrarna på vid gavel för såväl flyktingar i krigshärjade länder som USA är involverade i, jämte alla dessa välfärdsmigranter som söker sin utkomst via sociala skyddsnät. Kennan kan omöjligt haft i åtanke att den union han propagerade för även skulle bry sig om böjda gurkor och snusförbud.

Det tragiska är att ”fredsprojektet EU” grundade sig på en drift om att mer eller mindre förtrycka en nation, nämligen Tyskland, som förlorade 2:a världskriget. Idag upplever de flesta att EU förtrycker alla medlemsnationer, på en mängd olika sätt. EU har blivit mer likt den andra fienden som Kennan oroade sig för, det kommunistiska Sovjetunionen som sprider sin makt på ett subversivt sätt.

Hälsar eder Peter Harold

 

_____________________________________________________

Källa: https://en.wikisource.org/wiki/Memo_PPS23_by_George_Kennan

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s