Hillary ond i svenska medier och bekräftat att Kerry ljög om gasattack i Syrien – det är såna här dagar som jag lever för.

I all hast utan korr-läsning, sorry!

Bästa läsare!

Jag har redan reflekterat över hur motvalls jag varit som bloggare i förhållande till mainstream media och det politiska etablissemanget under de flesta år jag publicerat mig här. Men jag tror att jag blivit ”värre” med åren.

Orsaken till att jag blivit ”värre” hänger samman med att jag – ofta med läsarnas hjälp – funnit vägen till alternativa nyhetsförmedlare och ny kunskap. Och inte så sällan har jag lyckats komma i förbindelse med själva källan till nyheten. Mer i regel än undantag har jag kunnat konstatera att det varit en differens mellan vad källan uppger och vad (de svenska) medierna rapporterat.

Sedan har det varit att man hamnat i don Quijote-lägen emellanåt och fäktats mot vad mainstream media skulle kalla för väderkvarnar, men som verkligen är blodtörstiga drakar. Eller snarare, nästan hela tiden. Så var det med Ukraina, där jag som privat medborgare tog mig tid att läsa större delen av associationsavtalet med EU och såg framför mig en konflikt som sedan eskalerade till ett inbördeskrig. Och detta medan jag som enskild medborgare såg att politikerna måste backa innan katastrofen blev ett faktum. Det behövdes inte mycket förnuft för att se krisen komma.

Mycket riktigt så blev det en katastrof. Min lärdom av att förnuftet inte nyttjades av makthavarna blev den slutgiltiga och övertygande insikten om att politikerna inte alls agerar i medborgarnas intresse. Man kan säga att Ukraina 2014 var den händelse som fick mig att tippa över till att bli anarko-kapitalist och anti-statist, och mer vokal i denna ståndpunkt än någonsin tidigare.

Grunden till min kritik sattes dock redan något år innan i samband med Syrien-krisen. Jag är säker på att jag uttryckt skepsis (via denna blogg) mot allt prat om demokrati när den arabiska våren bröt ut – även om jag som så många andra i alla fall hoppades att den folkliga resningen skulle ända både militärt och religiöst förtryck. De förhoppningarna finns inte kvar längre. Men jag dröjde länge med att börja skriva om Syrien. Kanske är denna post från 2012 det tidigaste?

Som du, min gode läsare, kanske anar känner jag mig skeptisk till vad som sker i Syrien. Eller i vart fall hur händelserna gestaltas i nyhetsrapporteringen hemma hos oss. Det är väl ingen tvekan om att familjen Assad håller sitt land i ett järngrepp på ett sätt som är ganska typiskt för den delen av världen. Men hur är det med alla dessa frihetskämpar och revolutionärer som hyllas som hjältar av oss i väst? Enligt dramaturgins regler skall ju Syrien följa i spåren av den ”arabiska våren” där despoterna må falla och ersättas av demokrati och jämlikhet. Visserligen är verkligheten – den arabiska hösten – lite elak mot oss förhoppningsfulla västlänningar i det att de islamistiska krafterna nu mer än någonsin har mer att säga till om i Tunisien, Libyen och Egypten. Jemen har jag inte alls koll på, men jag kan bara gissa…

Nu skall jag inte sitta här och dunka mig själv i ryggen och säga ”vad var det jag sa”. Jag vill bara ha detta ovan sagt därför att under de år som följt efter att jag började skriva om Arabiska våren, Syrien och islamism utifrån ett mediekritiskt perspektiv så har jag också kommit att bli mer insatt i fakta, och denna fakta går ofta stick i stäv med vad politiker och medier uttalar. Och det är faktiskt väldigt jobbigt att veta att man matas med lögner från etablissemanget, i synnerhet som man vet att det är utsiktslöst att få till någon korrigering (i tid).

Några glada filurer brukar emellanåt komma med uppmuntrande tillrop som t.ex. ”i slutänden kommer sanningen alltid att segra”. Mitt svar på det är att om så är fallet kan vi jämföra detta med att OS-kommittén beslutar sig nu för att guldmedaljen i fäktning år 1952 skall gå till trean Oswald Zappeli istället för ettan Edoardo Mangiarotti. Ingen skulle bry sig om denna retroaktiva ändring. Man ändrar bara i en tabell. Ingen minns matchen. Finns knappt någon läsare av Aftonbladet Sport som vet vem bröderna Mangiarotte var, och sportjournalistiken av idag är måttligt mer fördjupande än nyhetsjournalitsiken. När sanningen väl kommer fram kommer alla ändå ha glömt lögnerna.

Fast idag känns det ganska bra.

Skånska Dagbladets ledarskribent Lars J Eriksson skriver i sin tidning vad jag själv försökt få fram via Skrivarens Blogg om den amerikanska presidentkandidaten Hillary Clinton (och många andra bloggare har haft samma kritiska perspektiv).

Jag vet att informationsläget inte varit helt obalanserat; sajter som Fria Tider har försökt att vara en saklig motbalans till t.ex. Dagens Nyheters ogenerade blowjobs av fru Clinton, även om det känns som att FT klippt kvickt från InfoWars (de har kanske inte tid att läsa allt från Ron Paul Institute som jag anser förmedlar den mest sofistikerade kritiken mot Hillary eftersom Ron Paul inte är ute efter ett pusskalas med Trump). Till och med Avpixlat har på senare tid vaknat upp om Clinton. Men att en så mainstream-tidning som Skånska Dagbladets ledarredaktion nu ställer sig på vår sida… det är nästan rörande.

Vissa formuleringar som Lars J Eriksson gör får mig att fundera på om man kommer låta detta passera ostraffat. Hör på det här stycket:

Efter kaos med rena rövarkapitalismen i Ryssland fick landet en stark och målmedveten president i form av Vladimir Putin som satsade stenhårt på ekonomisk tillväxt och fredlig samexistens. Av denna ljusnande framtid finns idag mest spillror kvar.

Eller:

Många trodde Barack Obama skulle bli en fredspresident men istället har världsläget försämrats under hans år vid makten. Under fyra av dessa år har dessutom USA haft en obehagligt krigshetsande utrikesminister i form av Hillary Clinton som har ett stort medansvar till det fortsatta kaoset i Irak, sönderfallet i Libyen, inbördeskriget i Syrien och den flyktingkatastrof som följt i spåren. Till råga på allt finns det idag överväldigande tecken på hur USA medverkat till framväxten av IS.

Och:

Till det kommer USA och EU:s försök att destabilisera Ryssland efter statskuppen i Ukraina när den demokratiskt valda presidenten tvingades fly. Det är en lek med elden, en närmast bisarr politik som orkestreras från Washington där man dessutom de senaste månaderna förberett för kärnvapen vid den ryska gränsen och visat fullständig lomhördhet i snart tjugo års tid när Ryssland varnat för att sätta fart på rustningsspiralen.

Jag är glad över att en etablerad medieskribent lyckas komma till samma slutsats som vi – ofta bespottade – bloggare presenterat. Kanske håller opinionsläget på att kantra. Kanske kommer medierna att ta sitt förnuft till fånga och inse att de leker en farlig lek när de så okritiskt torgför Vita husets budskap via sina mediekanaler.

Det skulle vara kul att få veta vad som gett Lars J Eriksson andra perspektiv än det som man kan hitta i DN. Ledarskribenter kanske har tid att göra det som många av oss oberoende bloggskribenter ägnar vår fritid åt, t.ex. att undersöka händelserna?

I den bloggpost från juli 2012 som jag hänvisar till längre upp skrev jag att USA:s president Barack Obama varnade Syriens president Bashar al-Assad för att använda kemiska stridsmedel mot sin egen befolkning. Som ett brev på posten inträffade en giftgasattack utanför huvudstaden Damaskus precis när FN hade en delegation med stridsgasexperter på plats. Obama sade att Assad passerat en röd linje, och utrikesminister Kerry menade att Vita huset hade säkra bevis på att den syriska armén under president Bashar al-Assad hade utfört attacken:

We know where the rockets were launched from and at what time. We know where they landed and when. We know rockets came only from regime-controlled areas and went only to opposition-controlled or contested neighborhoods. And we know, as does the world, that just 90 minutes later all hell broke loose in the social media.

Detta var före Ukrainakrisen, och jag var förhållandevis novis inom området för geopolitik (även om jag alltid haft ett intresse kring ämnet sedan tonåren). När jag lyfte blicken bortom DN:s och Vita husets perspektiv såg jag en massa tecken på att berättelserna i tidningarna och på TV inte höll måttet.

Vita huset hänvisade till avlyssnade samtal. Det visade sig vara inspelningar från Israel, ett land som ockuperat delar av Syrien, och som inte alls bestyrkte att den syriska armén använt stridsgas.

Vita huset hänvisade till sociala medier, med filmer på döda och skadade. Filmer som vid ett par tillfällen visade samma individer på olika platser, fastän det uppgavs att man filmat där offren fallit.

Vita huset bortsåg däremot från de filmer som visade de beväpnade rebellerna som sköt mot sitt eget område, precis som det indikerat att de gjort på flera andra ställen och hävdat att det var armén som angripit (det var bl.a. p.g.a. misstanken om ”false flag” från rebellsidan som FN-delegationen rest till Syrien).

När man granskade Vita husets retorik blev det uppenbart att den var ihålig. Men medierna reagerade inte. Medierna verkade inte göra någonting annat än att återrapportera det som Vita huset sade. Möjligtvis kostade man på sig att infantilisera rapporteringen, och spela på känsloupplevelser. De kritiska frågorna lyste med sin frånvaro (vilket i o f s hade det positiva med sig att vi fick en uppsättning medborgarjournalister istället som tagit över där gammelmedierna gett upp).

Just Syrienfrågan, och bemötandet av Vita husets propaganda har varit en viktig del av mitt bloggskrivande, men också gett mig en anledning att bli ganska orädd när man diskuterar ämnet i vanliga dagliga sociala sammanhang, som t.ex. under lunchen på jobbet, även om jag aldrig kunnat backa upp mina påståenden genom att hänvisa till t.ex. Dagens Nyheter. Men med tiden har jag kunnat visa mina vänner och bekanta att DN och motsvarande medier inte är trovärdiga. Och vad skall man då ha dem till om man inte kan lita på deras kvalitet som nyhetsbärare? Underhållning? Torka blöta stövlar?

Nu i dagarna har det släppts en mer formell och akademisk rapport om Vita husets lögner och dimridåer beträffande giftgasattacken i Damaskus. Rapportförfattarna är en f.d. vapeninspektör från FN vid namn Richard Lloyd samt en MIT-professor vid namn Theodore A Postol som sammanställt ett dokument med titeln ”Possible Implications of Faulty US Technical Intelligence in the Damascus Nerve Agent Attack of August 21, 2013”. I rapporten går författarna genom på vilka grunder Vita huset agerade i samband med giftgasattacken, och hur detta påverkades av felaktig information. Deras konkreta kritik är att ej belagda underrättelser hade kunnat leda USA in i ett krig på felaktiga grunder. Vilket i o f s inte generat Vita huset.

Sådana här dokument är väldigt viktiga att läsa, i synnerhet för journalister.

I rapporten – som tagits fram av personer med specialkompetens kring detta, och inte politiker som sponsras av krigsindustrin – förs fram argument om varför Vita husets påståenden om att den syriska armén var boven inte kan stämma.

Man har analyserat rakettyper och deras kapacitet vid avfyrande av raketer med kemiska laddningar. De raketer som användes har med denna typ av laddning inte räckvidd från det område som kontrollerades av regeringstrupperna. Rapportförfattarna ställer sig frågan hur USA:s underrättelsetjänst kunde missa detta viktiga faktum. Svaret torde vi finna i att Vita huset valde att bortse från faktum. Istället hänvisade man till ”satellitobservationer” och ”sociala medier”, en taktik som man återanvänt under Ukraina-krisen, och som aldrig granskas i en rättslig prövning.

Lloyd och Postols rapport bekräftar ännu en gång det som jag sagt under flera års tid, nämligen att vi inte kan lita på vad Vita huset säger, vare sig det är presidenten själv eller någon annan talesman. Det tragiska är att Vita husets ovana att hålla sig till lögner kommer att fortsätta så länge som inte de etablerade mediekanalerna vaknar upp och gör sitt jobb. Jag hoppas att Lars J Erikssons ledarartikel är ett trendbrott, och att vi får se mer av nyanserad kritik mot etablissemanget.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Medierna. Bokmärk permalänken.

14 kommentarer till Hillary ond i svenska medier och bekräftat att Kerry ljög om gasattack i Syrien – det är såna här dagar som jag lever för.

  1. Ping: Full dominans | Jan Millds blogg

  2. Eriksson kanske rent av läser Skrivarens blogg, om han än valt att inte kommentera förmodligen för att inte få på tafsen av mer politiskt korrekta kollegor? Straffad för sin fräcka krönika kommer han garanterat att bli. Det är inte fråga om utan snarare när. I Sverige talar man inte illa om Hillary ostraffat. Eriksson kan nu se fram emot att bli stämplad som högerextrem.

  3. MartinA skriver:

    ”Det tragiska är att Vita husets ovana att hålla sig till lögner kommer att fortsätta så länge som inte de etablerade mediekanalerna vaknar upp och gör sitt jobb.”
    Hahahaha! Hohohoho! Ahahahaaa! Wow, yea! precis så! Hahaha!

    Tack för en bra artikel i övrigt. Och för tipset om den här rapporten. Sådant är guld värt.

      • MartinA skriver:

        Jag var full när jag skrev den kommentaren, jag försökte vara vänligt ironisk men blev helt obalanserad. Även om jag såklart skrattade tämligen bitter när jag läste meningen.

      • MartinA skriver:

        Personligen blev för övrigt Libyenkriget kvittot på att jag hade haft fel som stödde USA under Irakkriget. Min antipati mot USA har bara blivit starkare ju mer jag läser och tänker. Enligt min åsikt var Europas sista chans att undvika amerikansk hegemoni det amerikanska inbördeskriget. Hade den tidens europeiska ledare varit framsynta skulle de gett sydstaterna allt stöd de kunnat.

        • Peter Harold skriver:

          Ja, jag blev också intresserad av det amerikanska inbördeskriget efter ett tag. Insteget var Jules Vernes bok ”Blockadbrytaren”. Den handlar om en brittisk handelsfirma som vill trotsa unionens blockad mot konfederationen. Berättelsen skrevs 1865, och det som gör den märklig att läsa med vår tids glasögon är att författaren valt att skildra en handelsförbindelse med den part i inbördeskriget som idag pekas ut som bovarna (dåtidens ”nazister”). Jag blev nyfiken på hur det kunde komma sig att Jules Verne lät ett sådant politiskt inkorrekt drag infinna sig i berättelsen. Sedermera har jag förstått att Jules Verne hade ett annat perspektiv än vi nästan hundrafemtio år senare).

        • Läsare skriver:

          Ryske kungen ställde sig aktivt bakom sydstaterna.
          ________

          1863

          .

          .

          RUSSIAN CZAR ALEXANDER II COMES TO LINCOLN’S AID

          ROTHSCHILD’S PLANS ARE FOILED

          http://www.tomatobubble.com/fh2.html

          Mike King is king. A genius! Allting han har skrivit är obligatorisk läsning!

  4. gmiksche skriver:

    Ganska liknande utveckling som min egen, fast den började med Bosnienkrisen och förstärktes efter hand, i synnerhet med anfallet mot Irak genom Bush II . Sent men aldrig för sent.

    • Peter Harold skriver:

      Bosnienkrisen blev jag aldrig riktigt klok över. Jugoslavien blev alldeles för komplext att förstå sig på, och jag hade inte tillgång till Internet (eller ens intresse). Första Irakkriget bekymrade mig mest för att bensinpriset gick upp. Det är egentligen ganska bra att ha erfarenhet av att ha varit oupplyst en gång i tiden.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s