Såg en gammal gubbe sitta på en bänk och blicka ut över sjön timman före solnedgång.

Bästa läsare!

Jag hade låst dörren till min lägenhet och var på väg nerför trappan just som min dotter öppnade sin lägenhetsdörr och gav mig ett glatt leende och vinkade. Hon hade visserligen sovmorgon, men hade hört mig och skyndade sig upp till dörren för att hälsa mig när jag gick till jobbet. Det värmde mitt ensamma hjärta.

Besynnerligt nog förde denna upplevelse mina tankar till ett förhållandevis färskt minne, föreställande en mycket gammal man som satt på en parkbänk och blickade ut över Brunnsviken medan solen hovrade på en handbredds höjd över skogen som dolde prinsessans kungliga bostad Haga utanför Stockholm.

Den blåa bomullsskjortan var uppknäppt med två knappar under halsen på den gamle mannen, och en tunn brunnrutig lång kavaj hängde över hans axlar som en mantel. Hans blick var inte studerande, men däremot verkade den vara fixerad vid en för mig okänd punkt på andra sidan Brunnsviken, kanske där den kungliga begravningsplatsen är belägen. Hans blick lät sig inte störas av förbipasserande joggare; män i tajta trikåer och t-skjortor med överdimensionerade reklambudskap; kvinnor i shorts och grälla sport-toppar. På deras axlar hängde mobiltelefoner med puls- och stegmätare, och bakom höften flaskor för isotoniska sportdrycker.

Den gamle mannen hade ingen annan bekvämlighetsutrustning än sin promenadkäpp som han stödde sig mot med bägge händerna så att hans överkropp lutade framåt, i en pose som gav ett något puckelryggigt intryck.

När var den sista gången denna man sprang?

Den gamle orörlige mannen hade varit en ung man när 1950-talet började. Förmodligen såg Brunnsviken inte så mycket mer annorlunda ut då än som idag, med undantag för höghusen som reser sig upp här och var söder och norr om Hagaparken. Ljudupplevelsen är sannorlikt annorlunda med fler bilar på de omgivande trafiklederna, och kanske bullrade loken på Roslagsbanan på ett annat sätt på den tiden än vad de gör idag?

Hade den här mannen som ung vandrat eller sprungit här längs stranden på den tiden, längs samma sträcka som dagens hälsonarkomaner rusar fram längs med sin tunnelsyn? Hade han kanske suttit på gräset med sin fästmö och tittat på solnedgången? Hade de tu vandrat bort mot berget för att vänslas bland träden i något kort ögonblick innan han eskorterat hem henne (i god tid enligt den blivande svärfaderns anvisningar?). Hade hon välkomnat honom vid roddhuset när han landstigit efter ett träningspass med klubben?

Vilka drömmar hade denne man drömt när han spatserat ung och frisk längs Brunnsviken? Har denne gamle man fortfarande några drömmar kvar? Eller är det bara minnen som återstår? Minnen och ensamhet?

Ingen annan än han själv vet. Och en dag, kanske i en inte alltför avlägsen framtid, har han suttit på denna bänk för allra sista gången och sett solen gå ner. Och en dag är det kanske min tur att minnas tillbaka till de svunna dagar i livet som bevarats som lyckliga i mitt minne, på exakt samma parkbänk, framåtlutad över min promenadkrycka.

Jag hoppas att jag kommer ihåg några av de tillfällen min dotter vinkat leende till mig. Samt den gången jag haft med mig min käresta för att skåda solnedgången. Minnena av dessa tillfällen skulle kunna få mig att stirra blint bortom horisonten utan att ta notis om främlingar som rusar fram mot sina okända öden. Minnen från en tid då ensamhet inte betydde samma sak som att vara övergiven.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Privat, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Såg en gammal gubbe sitta på en bänk och blicka ut över sjön timman före solnedgång.

  1. Sofia skriver:

    BORDE GE MOTIVATION till att stoppa samhällsförfallet:

    http://pbs.twimg.com/media/CjtmV9JVEAAmK5x.jpg:large

  2. Björngunnar skriver:

    Själv hade jag hellre suttit och tittat ut över Lappträsk i solnedgången och hellre bott i en vedbod än i en lägenhet, men det är väl subjektivt.
    Jag tror att den här artikeln kan intressera den som vill vårda språket.
    Vårt samhälle blir alltmer dubbelplus obra!
    https://www.nordfront.se/insandare-spraket-ar-en-del-samhallsforfallet.smr

    • Risto Matinen skriver:

      Lappträsk i Sverige? Jag har förmodligen passerat där för ca 15 år sedan, men passerat samma namne-kommun i Finland oftare.

      Solnedgång är stort i detta land. I Japan är det tvärtom; soluppgångens land!

      Visst, det kan upplevas vackrare med de röda färgerna som följer, men det kan vara magiskt med allt annat som följer med soluppgång!

      För dig som aldrig varit i fullt medvetande på tidig morgon: Testa det!

  3. Anna skriver:

    Tar fasta på den sista meningen: ” ”Minnen från en tid då ensamhet inte var samma sak som att vara övergiven. ”
    Min pappas begravning stundar. Med hans generation dör den sista av oss svenskar som inte förstår kontexten av din text. Vi i nästa generation kan, dessvärre- relatera till denna konstanta känsla av övergivenhet.

    Vila i frid, älskade pappa.

  4. calleban99 skriver:

    Ofta bra skrivit!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s