Ett år går så fort… Vart tog opinionen för de öppna gränserna vägen, Rädda Barnen?

sb elisabeth dahlin

Bästa läsare!

Jag kommer inom kort att lämna Sverige för en tid. Liksom förra året kommer denna blogg att gå ner i sparlåga, och på sin höjd blir det bara förpostade inlägg från min sida fram till nästa månad (om jag överlever expeditionen).

Jag skulle väldigt gärna blogga från utlandet, ifall ni kan utsta den absoluta bristen på bokstaverna a, a och o pa de utlandska tangentborden….😉 Men dessvärre så har vi inte planerat att vara i närheten av någon dator. Och att blogga från mobilen fungerar inte. Jag har testat. Jag kan skriva postningar, men ”skicka”-knappen fungerar inte.

Även i fjol var jag bortrest. Visserligen inte längre än två veckor, men det var som att komma hem till ett förändrat land trots den korta frånvaron. Ett land i mentalt undantagstillstånd. Nyhetssändningarna talade nästan om ingenting annat än den s.k. flyktingkrisen. Med alla stående medel till buds skulle varenda migrant välkomnas och omfamnas innan de sattes på turistbussen till väntande asylherrgård. Vi såg från Klarabergsviadukten floden av främlingar som ledsagades av Röda korsets personal och andra volontärer ut från järnvägsstationen. Främlingar vars resa betalats med orden ” – I am a refugee”.

En debattartikel i Expressen av Rädda Barnen-chefen Elisabeth Dahlin den 11 september 2015 tycker jag representerar väldigt väl den anda som präglade det offentliga Sverige för ett år sedan när jag kom hem, då politiker och intressenter inom biståndsindustrin applåderade varje tågslast som anlände till storstädernas järnvägsstationer med migranter. Hon skrev under rubriken ”Nu måste regeringen dra nytta av opinionen” bland annat:

I söndags samlades över 15 000 människor i hällande regn i Stockholm för att säga att flyktingar är välkomna. 10 000 människor manifesterade i Göteborg i onsdags. Liknande demonstrationer planeras och genomförs i hela landet. Det finns ett fantastiskt engagemang. […] Människor vill bidra med både sin tid och sina pengar för att hjälpa barn på flykt. Inte bara i Sverige utan i hela EU. Spontana solidaritetsyttringar, välkomnande vid tågstationer och banderoller på fotbollsläktare har setts över hela EU. […]

Det räcker inte med att passivt stå vid sidan och påstå att det är alla andra länder som gör fel. Vi måste gå före. Föregå med gott exempel. Sverige bör utfärda humanitära visum och prioritera ensamma barn och familjeåterförening.

Sverige bör öka sin egen flyktingkvot och pressa på övriga EU-länder att kraftigt öka möjligheterna till vidarebosättning. Gränspassagerna där trycket är som störst bör öppnas. I många länder i EU idag är mottagandet ovärdigt.

Vinden har vänt i så väl i folkopinionen som i den politiska debatten. Vår förhoppning är att du [migrationsminister Morgan Johansson] drar dra nytta av det. Vi lever i en extraordinär tid och då krävs extraordinära politiker. Politiker som inte viker sig för främlingsfientliga krafter utan finner styrka i den stora grupp européer som står upp för människor på flykt.

Innan året var slut tycks Elisabeth Dahlin ha blivit bönhörd, och Soros kampanj fullbordats. Sverige hade tagit emot så många ”flyktingar” att Migrationsverket fick betala extremt hög hyra/mutor för att hitta platser att inackordera migranterna. Och ändå blev man tvungen att komplettera detta med tältläger (som restes upp i blåsten och for iväg; ett tecken på vad gudarna ansåg om spektaklet). Under en längre tid var madrasser den största bristvaran i landet (jämte politiskt förnuft). Men vi hade äntligen blivit den humanitära stormakt som det politiska ledarskapet förestavat. Och enligt radio, TV och press var detta till stor glädje för svenska folkets ömmande världssamvete.

Med stor stränghet förklarade Elisabeth Dahlin att kritikerna hade fel i sin bild av hur flyktingpolitiken bedrevs. Hon krossade bland annat kritiken mot de skäggklädda barnen med följande argumentationsplattform:

sb rädda barnen superröntgen

Rädda Barnen betalade Elisabeth Dahlin 92’500 kronor i månaden för dessa effektiva inlägg i debatten mot rasisterna i landet…

Sen tog året slut.

Några dygn efter nyårsnatten började det tisslas och tasslas om att flyktingmän uppförde sig illa mot kvinnor i staden Cologne (Köln). Med alternativa mediers hjälp spreds snart sanningen om att ett helt torg fyllts av manliga ”flyktingar” som berusade och brunstiga inte bara ofredade kvinnor sexuellt, utan även i några fall begick våldtäkter. Motvilligt tvangs mainstream medierna erkänna att dramat i Köln inte var en unik händelse, utan att det skett på fler ställen. Snart vågade till och med Dagens Nyheter erkänna att skäggbarn systematiskt ofredade unga tjejer på allmänna musikfestivaler.

Under tiden hade dessutom den öppna famnen börjat sluta sig. Allt som kritikerna sagt – och som de belönats med att bli kallade ”rasister” och ”främlingsfientliga” för – besannades. Och plötsligt stod det politiska ledarskapet med facit i hand. Endast hälften av de c:a 150’000 anlända uppfyllde vad man med Migrationsverkets bästa vilja kunde kategorisera som flyktingstatus. Och den andra halvan vet staten inte vad den skall göra av…

Ironiskt nog var det inte alla som var nöjda med resultatet av den av staten ledda migrationspolitiken. De mest missnöjda rösterna som kom till tals i medierna var ”flyktingarna” själva som ljudligt ventilerade sitt missnöje med att bo i turistanläggningar med problem att koppla upp sig mot Internet, och mat som inte smakade som där hemma i Syrien. Vissa av flyktingarna mådde så illa av den svenska gästfriheten och den inte tillräckligt anpassade kosten att de till och med föredrog att ha dött i kriget i hemlandet.

Nu skall jag fara iväg igen. Jag skall erkänna att jag har obehagskänslor. Vad kommer jag återvända till den här gången? Ja, om jag nu kan återvända som planerat. NATO arbetar för att komma i krig med Ryssland – om än helt emot de europeiska medborgarnas vilja – och Turkiet har släppt på migrantkranen igen för att tvinga Europa till nya (och meningslösa) eftergifter mot den islamiska regimen i Mellersta östern som vill bekämpa det sekulära levernet i såväl Europa som i deras egen region (Syrien, Libanon).

För Sveriges del ligger patienten och förblöder genom åderlåtning av statskassan. Och opinionen för de öppna gränserna har nu svängt så till den milda grad att vi namn av humanitarism måste begränsa flyktingmottagandet enligt de journalister som nyktrat till efter sitt godhetsrus under 2015.

Vad de inte vågar säga är att en återställarpolitik behövs, men inte för migranterna skull, utan för det svenska folkets skull. Alla tillgängliga superröntgenapparater är bokade till att hjälpa Elisabeth Dahlin att krossa alla rasistiska myter, varför behandling av svenskars cancersjukdomar består av förberedande telefonsamtal med Fonus.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Ett år går så fort… Vart tog opinionen för de öppna gränserna vägen, Rädda Barnen?

  1. Sofia skriver:

    Du saknas men ha en strålande, angenäm semesterresa!

  2. Anna skriver:

    Vi kanske kan samla ihop till en surfplatta åt dig som du kan ha med på resan? Hehe. Nä, jag tänker att du behöver en välförtjänt break från bloggen eller åtminstone från somliga av oss, hrmmm… Apropå det här med att våra bostadsansvariga gör sitt allra bästa för att göra plats för alla andra förutom våra egna ungdomar:

    https://www.ekerobostader.se/artikel/aktuellt-detta-hander-med-bostadskon

    Det slog mig nämligen nyligen att jag inte fått ngt erbjudande om bostad från de på över ett år. Å andra sidan vill man nog inte bo där nu när de installerat alla afghanhannar. Det vill ju inte heller ungdomarna som vuxit upp där. Men ska de bo? Jag tror att många av de vettiga ekerö- ungdomarna antingen sneglar på att köpa lgh i stan eller utanför Norrtälje som inte ännu är upplåtet till flyyyyyktingarna. Det är ju samma sak över hela landet. Inte ens en liten stuga i djupaste skogen är sökbar inom hyresbestånden.

    Herregud. Hade jag varit författare och kunnat leva på det hade jag bosatt mig på en bergstopp i Macu Picu. De där underbara trädkojorna de bygger på naturkanalen hade varit helt gudomligt att få tillbringa resten av livet i. Och hade ju hållit igång benmuskulaturen. Min lilla slant jag fick nyligen ska jag spara till just ett bättre boende vilket tycks förbli den sista pusselbiten jag aldrig lyckas hitta. Chanserna till att hitta pusselbiten krymper ju allt mer om jag fortsätter leta i den här världsdelen. Bra betyg har jag i alla fall fått nu på första kursen jag gjort klart. Kanske borde bli socionom och öppna internetföretag som ger råd till självmordsbenägna…?

    ”Ja, det var stödlinjen här. Du talar med Anna. Du vill dö? Ja, jag förstår det. Det vill jag också. Tänker du på att hoppa framför tåget? Nej, jag rekommenderar inte det, lilla hjärtat. Jag rekommenderar tabletter. Vill du att jag kopplar dig till butiken, eller vill du ha direktnumret ifall det är upptaget där?”
    Nej, usch. Vilken hemsk tanke. Men skulle varit jäkligt lukrativt i dessa tider.

    Ha det så himla härligt nu, gamle gubbe!

    • Peter Harold skriver:

      Tack, Anna!🙂 Haha, den stödlinjen lär nog bli uppmärksammad i pressen. Den enda med produktiva resultat, fast det kommer de nog inte att berätta.

      Det var intressant att Ekerö erkänner att främlingarna har företräde. Jag kan redan se framför mig några situationer där de kommer berika tillvaron för Ekeröborna.

  3. Anna skriver:

    Apropå Fonus, Peter! Kan rekommendera Funera istället för Fonus. Fonus är ”kooperativt” och tar dubbla begravningsavgifter jämfört med Funera…

    • Peter Harold skriver:

      När du nämnde Michu Pichu – eller vad bergsbyn heter – så slog det mig att jag nog skulle vilja bli mumie uppe i Anderna. Jag skall vila med en anklagande blick mot grottingången till harm för alla eventuella besökare.😉

      • Anna skriver:

        ”Vila med en anklagande blick”! Den var skön, den kommentaren. Om du får din vilja igenom lovar jag att åka dit och besöka din mumifierade kropp, om jag nu inte trillade av pinn före dig, vill säga! Har du någon aning om vad exakt begravningsavgiften öronmärks åt? Jag hade inte funderat så mycket över det förrän min pappa dog och så skulle dödsboet betala begravningen, dvs han själv. Om man redan har betalt in skatt för begravning i 40 år måste väl det räcka till ens egen begravning, åtminstone?

        Skumt.

  4. Sverige kommer att vara en ruin när du återvänder. Råder dig att ta med LFH så att du slipper gå och oroa dig och ständigt ha ordet taharrush malande i huvudet. När du kommer hem kommer du ana oråd redan när du närmar dig bostaden. Ty bohaget kommer att ligga utslängt utanför, tillsammans med sopor, bilvrak, bilbatterier och diverse små bruna puddingar. Vad i helvete, tänker skrivaren när nyckeln inte går in i låset. Skrivaren bankar ilsket på sin dörr och efter långt och väl, öppnas faktiskt dörren av en huckleförsedd tandlös tant med ”östeuropeiskt utseende”. Hoppas jag inte förstörde semestern allt för mycket.😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s