Hemma hos den kulturmarxistiska hydran efter veckor av intellektuell frihet i f.d. kommunistdiktaturer.

Bästa läsare!

Vi – jag och kärestan – var på väg ut ur pensionatet när den tyskspråkige pensionatsvärden i södra Transsylvanien kom i samspråk med mig.

” – Det är kommunismens fel! Nein, kommunismen är en fantastisk tanke, men den fungerar inte i praktiken! Se bara omkring Er!”

Pensionatsvärden ville på detta sätt ursäkta sig för landets tillstånd. Jag förklarade att jag var mer än väl upplyst om hur landets despotiske kommunistdiktator satsade allt på att bygga sitt gigantiska palats i Bukarest, medan folket levde i armod. Och kanske mer av vänlighet än genom kunskap sade jag att det ser ut som att folket försöker få landet att resa sig ur sin misär (många unga reser till västra EU och drar in pengar till hus och premiumbilar). Fast riktigt så enkelt är det inte, fick jag veta. De flesta skiter fullständigt i sitt land. Bokstavligt talat. De drar sig inte för att gå över landsvägen för att slänga sina sopor i diket. ” – Vi rumäner skitar ner!” sade han med eftertryck. Jag höll tillbaka mitt ” – Jag vet”, eftersom jag inte ville strö salt i såren och berätta om de rumäner som vistas i Sverige.

Vi tog en promenad genom staden. Sekelskifteshusen var många, och det fanns säkert ännu äldre hus där som byggts under vad som tycktes vara en byggboom under andra halvan av 1800-talet. Alltså från den tid då arkitekter och byggherrar lade ner stor möda på att skapa vackra och intressanta fasader (typ den viktorianska stilen). Kort sagt, detta var vittnesmål om en svunnen storhetstid i landet.

Min misstanke att denna inföll efter självständighetsförklaringen 1878. Men jag är inte helt säker; på Wikipedia gör man i texten ett hopp från självständighetsförklaringen över till andra världskriget i historiebeskrivningen. Det är ett hopp på ett människolivs längd. Därför känns det som att vi (genom t.ex. Wikipedias försorg) vet mindre om Rumänien än om t.ex. Niger eller Equador, fastän detta rike precis som Sverige ligger i Europa och är medlem i EU. Slutsats: Rumänien – landet vars medvetna historia utgörs av kommunismen och dess fall, och har den romska tiggarplågan som sitt appendix.

Dessvärre kan jag inte addera mycket till denna substanslösa bild i dagens bloggpost, med mer än några få observationer från plats.

Trots de slitna städerna där sekelskifteshusen från en borgerlig epok står och förfaller så kan man runt om i de mindre städerna och byarna se pråliga palats med färggranna fasader. I byn Nadlac – tror jag – intill den ungerska gränsen, kunde vi efter vårt första frustrerande möte med den romska lokalbefolkningen konstatera att smaklösheten inte visste några gränser när det gällde att smycka ut sina sjukligt överdådiga trevånings-residens. En av dem hade en gigantisk kristallkrona hängande över balkongen ovanför entrén. Detta som kontrast till de nästan fallfärdiga hemmen på motsatt sida av gatan. Nåväl, en svensk samhällsplanerare hade nog fått en ideologisk orgasm av att se den lyckliga integrationen mellan fattiga och rika… (Obs! De flesta skrytbyggena såg ut som fuskbyggen; något som ingen dekoration kan dölja.)

 Jag förklarade för pensionatsvärden att det skulle vara tragiskt ifall han hängav sig till samma absurda arkitektoniska fåfänga som dessa, i händelse av att hans rörelse skulle ge sådan avkastning att en ombyggnad av hans etablissemang vore möjligt. Han höll med, och förklarade att en del människor inte verkade vara riktigt kloka i huvudet, och att detta gällde såväl medborgare som ”kung” (d.v.s. regeringen).

Baksidan av ”mitt hem” i Rumänien. Vy mot sovrumsfönstret.

Det positiva var dock att pensionatsvärden nu kunde säga detta utan att frukta att någon av partiets agenter kom för att beröva honom hans frihet p.g.a. sina åsikter. Vilket fick mig att tänka på mitt eget hemland där jag – via tillfälliga wifi-uppkopplingar – kunde läsa fragment om advokathoror och kvällstidningsskribenter som vill förgifta ”brunråttor” och tysta meningsmotståndare, samt intensiva försök att utmåla SD-medarbetare som ryska agenter p.g.a. vederbörande person sagt sanningen om administrationen av den svenska migrationspolitiken och därför skall förföljas av medieetablissemanget tills blod eller tårar fälls.

Under många tillfällen medan jag reste – i synnerhet då jag var uppkopplad mot internet – så kände jag en stark motvilja till tanken på att resa hem till Sverige. Sorry, men det känns som att vårt land är så… ja, jag saknar ord. Två räcker: Fy fan.

I Rumänien fick folket nog och gjorde revolt mot kommunisterna, och sköt ihjäl sin diktator. Att befria Sverige från det patrask som försöker sänka vårt land till rumänsk standard är däremot svårare; i vårt fall handlar det inte om att hänga en enda eller två, tre eller ens en handfull politiker – i Sverige är hela etablissemanget en kulturmarxistisk hydra. En hydra som är värre än alla eventuella brunråttor tillsammans.

Mer om östra EU lite senare när jag återhämtat mig. Det är alltid en chockupplevelse att komma hem till fosterlandet, och nu behöver jag vila. Till sängs.

Hälsar eder Peter Harold i