Kan (den svenska) högern hejda ett nytt storkrig?

Bästa läsare!

Jag ögnade genom Justin Raimondos artikel ”Libertarianism and War: The Rothbard Rule” från Ron Paul Institute som innehåller en intressant tillbakablick över hur högern i USA gått från att bekämpa den starka staten till att istället omfamna densamma från 1950-talet, och detta företrädesvis med argument som att det hela är tillfälligt och nödvändigt eftersom nationen står inför yttre hot (då kommunismen, idag den globala terrorismen, i morgon Ryssland och Kina?).

Artikeln är skriven utifrån perspektivet att ekonomen Murray Rothbard argumenterade för en utrikes- och säkerhetspolitik som undvek konfrontation med Sovjetunionen (och andra länder), och att detta innebar att han kom på kant med de konservativa (som annars står närmare libertarianerna som vill sänka/avskaffa skatter). För sina uttalanden – bl.a. hans stöd till demokraternas kandidat Adlai Stevenson mot republikanen Dwight Eisenhower – kom han att sättas på undantag (och om jag förstått saken rätt så påverkade detta Rothbards akademiska karriär menligt).

Citat:

While most if not all conservatives and libertarians favored Eisenhower, Rothbard shocked his readers with a ringing endorsement of the liberal Democrat Stevenson.

While opposing Stevenson’s domestic program of more government spending and expanded social programs, Rothbard explained that it was the Democratic nominee’s position on the vital foreign policy issues of the day that ought to earn him libertarian support. While Eisenhower was playing the Soviet “threat” card, Stevenson was warning of the dangers of a nuclear confrontation between the two superpowers.

Detta påminner lite om läget i Sverige idag. Den svenska högern – såsom den definieras rent allmänt men kanske inte så ackurat ur ett ideologiskt perspektiv – representeras av moderaterna och folkpartiet. Och båda partierna har företrädare som är mycket vokala vad gäller en svensk anslutning till den USA-kontrollerade krigsalliansen NATO (det finns inga nationer som angriper NATO, så därmed kan jag inte använda ordet ”försvarsallians”). Och deras retorik baseras på en bild av Ryssland som antingen planerar eller kommer vilja angripa Sverige. Orden ” – Vi måste möta upp hotet från det allt mer aggressiva Ryssland” upprepas gång på gång från denna kör.

Hittills tycks det funnits hopp om att Sverigedemokraterna skulle vilja avstå från denna beskrivning – oräknat att man egentligen inte kan kalla dem för ett högerparti, men det politiska landskapet i Sverige är så vänsterkantrat att jag gör det ändå med förhållandevis gott samvete – men på senare tid tycks man ha ”rättat in sig i ledet”, kanske för att kunna bli kompatibla supporters till en ny borgerlig regering 2018.

En stark försvarsmakt har alltid – mitt påstående – varit en kärnfråga för den svenska högern (jag får kolla upp det någon dag om detta stämmer?). ”Gärna en medalj – men först en rejäl kanon”, travesterade en skämtare om högerns tolkning av det socialdemokratiska ordstävet. Men notera att den svenska högern under 00-talet och till och med en bit in på detta årtionde gått hand i hand med socialdemokraterna och omvandlat försvarsmakten till ett vaktmästarkompani åt FN (och NATO). Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt kallade försvarsmakten för ett ”särintresse”, vilket var ett nedvärderande epitet.

Idag är tongångarna annorlunda. Dels därför att man är i opposition, men också på grund av att medierna – på vems uppdrag? – så intensivt försöker skapa ett larm om att ryssen kommer. Och vissa av moderaterna gör starka utspel om ”det ryska hotet”, som t.ex. deras EU-parlamentariker Gunnar Hökmark. Fast om man synar deras argument så finner man ganska snart att politiker som Hökmark snarare bör betraktas som lobbyister för NATO snarare än som en folkvald representanter. Dock medverkar Hökmarkarna effektivt till ett debattklimat som slår med brutal kraft mot alla som försöker nyansera den säkerhetspolitiska diskussionen.

Detta är mycket tragiskt. Att socialdemokratin inte är mycket att hoppas på visar sig i form av den pågående ledarkris partiet haft sedan Göran Perssons dagar som partiledare/statsminister. De svenska socialdemokraternas motsvarighet i USA – demokraterna – är inte ens ett parti utan snarare en (korrumperad) valorganisationen som styrs av andra intressenter än väljarna. Och det är samma slags intressenter som Gunnar Hökmark arbetar för. Så den politiska högern har ett tomt utrymme att fylla. Ett utrymme som (M), (FP) och numera (SD) lämnat fritt för andra.

Och vilket argument borde fresta högern att bli ”fredspartiet”? Ja, här vill jag citera Raimondos artikel igen:

Yet Rothbard’s dissent was prescient: the Communist system, he wrote in Faith and Freedom, was “relatively inefficient” and doomed to fail. The enemy, he pointed out, was not merely communism, but “statism in all its forms.” Furthermore, under a wartime regime the State made its greatest inroads on the private sector: America’s wars had always been the occasion for a “great leap forward” in the power of the centralized State to impinge on every aspect of our lives.

Sovjetunionen och dess kommunism existerar inte längre som ett hot mot vare sig USA eller Sverige – medierapporteringen till trots. Däremot har Rothbards profetiska resonemang om att allt starkare stat i USA blivit verklighet; en utveckling som inte påbörjades i och med George W Bush, utan som pågått hela tiden under alla amerikanska presidenter sedan Wodrow Wilson förde USA in i det första världskriget.

Om vi verkligen skall ha någon nytta av högerpartierna, då borde också politiken utformas så att den motsäger vänsterns politiska ideologi – och den politiska vänstern har av tradition eftersträvat en stark statsmakt, vare sig det är i Sverige, USA eller något annat civiliserat västerland.

Om högern inte kan leverera denna ideologiska opposition, då riskerar vi antingen att få ett helt vänsterorienterat samhälle (vi är ju redan där), eller få en politisk motreaktion som leds av uttryckligt reaktionära krafter. I båda fallen kommer den individuella friheten att försämras. Den svenska högerns vurm för att utpeka Ryssland som en aggressor kommer kosta många skattemiljarder i onödan, och i värsta fall leda till en självuppfyllande och ödesdiger profetia. Högern måste ta sitt ansvar och börja tjäna medborgarna istället för att agera lobbyister för krigsmaterielindustrin och främmande staters geopolitiska maktambitioner.

Gärna en svensk kanon, men den skall kunna vridas 380 grader och kunna riktas mot alla väderstreck – öst som väst, nord som syd – och avfyras under svenskt kommando, inte på order av NATO:s generaler.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Krig & fred. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Kan (den svenska) högern hejda ett nytt storkrig?

  1. Peter Harold skriver:

    Sorry, det ska vara 360 grader…🙂

  2. Sofia skriver:

    Sista stycket håller jag med om.

  3. Jonas Bangkok skriver:

    ”då kommunismen, idag den globala terrorismen, i morgon Ryssland och Kina?”

    Där är vi tyvärr redan idag. Pentagon och Vita Huset lyfter redan fram Ryssland som ett av de främsta hoten mot ”den nationella säkerheten” vilket har föranlett ett moderniseringsprogram för de amerikanska kärnvapenstyrkorna. Helt i linje med amerikansk beprövad ekonomisk teori (för den som vill, googla på USAs tillväxt under 2:a världskriget och därpå följande krig)

    Demoniseringen från västs MSM av ryssarna är makalöst groteskt och tanken är inte långt borta att det handlar om regelrätta krigsförberedelser. Rena krigsförbrytelser i Syrien döljs med ännu fler och skylls oå ryssarna. Hela teaterskådespel sätts upp mha falska NGO:er som ”De vita hjälmarna”

    Kineserna kommer inte långt efter. 2/3 av USAs totala flottstyrkor beräknas befinna sig i västra Stilla Havet inom 3 år. Syd-Korea förses med ”anti-missil batterier” som av en ren händelse kan göras om till offensiva vapen i en handvändning och riktas mot Kina (samma system som satts upp vid Rysslands gräns mot NATO-Europa)

    Den högt ärade fredspristagaren Obama besökte nyligen som förste USA-president någonsin Laos, för att delta i ASEAN-mötet och skrämma upp fler av sydostasiens regeringar till att ansluta sig till alliansen mot KIna – och helst riva upp alla planer på att bidra till den nya Sidenvägen.

    Får USA och svenska marionettpolitker kommer det snart ett ”antimissilsystem” på svensk mark, för att helt säkerställa Sverige som ett kärnvapenmål i händelse av storkonflikt.

  4. Anna skriver:

    Ja, man har ju alltid varit en apart figur. Man har ”särintressen” som att exempelvis söka efter sanningen, åt vilket håll den än må komma ifrån. Tänk vilken oerhörd fräckhet våra ministrar haft och har i dag!? Att kalla sitt lands försvar för ”särintressen”.. Vad är det för STIL?
    Jag tycker också att det verkar som att SD har insett att M kommer att ”regera” igen och de sveps gärna med i den stora vågen och blir som dammen som reglerar vattennivån.

    Jag tycker du ska låta 380 grader vara kvar! Vi vet ju ändå alla att tiden är ur led!?

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s