Om det blir fred runt Svarta havet så vet jag vad jag skall göra…

Bästa läsare!

Det har gått lång tid sedan jag nämnde min favoritförfattares namn – Jules Verne.

Eftersom jag fortfarande är utmattad efter all politisk idioti som översvämmar inte bara Sverige utan också stora delar av världen, så skall jag försöka att skriva någonting som är mer personligt denna gång på bloggen.

Om inte mitt minne sviker mig så hände detta medan vi satt på terrassen till Grill Caffe Raluca i Sigishoara, Rumänien, mindre än ett stenkast från det medeltida klocktornet vars malmklang signalerade både för start och slut av vår middag. På våra fat hade vi till förplägnad Papricas de pui cu mamaliga si murati asortate (kyckling, paprikasås, polenta) samt Sarmalute cu mamaliguta si smantana (färs, ris i kål, polenta), vilket kändes som äkta rumänsk husmanskost för min del.

Kärestan lyckades få igång sitt wifi och försökte se vad hennes syster åstadkommit i filmväg på deras expedition i Afrika veckan innan. Jag själv ägnade några minuter åt att läsa Fria Tider och svära tyst över den svenska dårskapen (jag har förträngt vad det var som retade mig), innan jag lade ifrån mig telefonen och började föreställa mig sittandes vid detta bord och skissa på något nytt projekt, på en författares manér. Vad för slags projekt? En roman om östra Europas mysterier kanske? Nej, det finns redan för många alster av den arten. En resedokumentär? Hm…

Under alla omständigheter var det en fröjd att sitta där mätt och belåten. Med dåsigheten följer ofta att jag hamnar i ett tillstånd där jag önskar få utöva min kreativitet, och det var exakt detta jag kände på denna mysiga och glesbefolkade restaurangterrass. Men något skrivblock fanns inte i min ägo, och än mindre hade jag tid till skapandet. Färden skulle strax gå vidare.

Jag bar mina tankar för mig själv under några dygn innan jag förklarade för kärestan min nya dröm. Jag skulle vilja göra en resedokumentär i Kérabans fotspår.

Kéraban? Nej, Peter! Nu får du försöka ge oss en röd tråd till denna vandrande bloggpost. Vad har Kéraban med Jules Verne att göra? Svar: Allt! Kéraban är en romanfigur skapad av den franske författaren. Eller rättare sagt; Kéraban är en karaktär som Jules Verne skapade för sin teaterpjäs om den halsstarrige gammelturken som vägrade betala 10 paras i den nyinförda skatten på överfarter med färja mellan Scutari och Konstantinopel. Pjäsen floppade av tekniska skäl, men blev en god bok istället.

Det hela rör sig om en äventyrskomedi i nästan samma anda som ”Jorden runt på 80 dagar”, där Kérabans envishet är så genuin att man tror sig ha med en dåre att göra, även om det faktiskt blir väldigt underhållande eftersom han är så genomgående principfast att han lyckas utmana det sunda förnuftet hos människorna i sin omgivning.

Boken ”Den envise Keraban – Svarta havet runt på 45 dagar” finns utgiven på svenska genom förlaget Alhambras försorg. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; det är en kulturell välgärning av dem att ge ut en Jules Vernebok på svenska som alla andra förlag ignorerat sedan den franska utgåvan kom 1883. Och det finns ännu fler oöversatta titlar kvar.

Min dröm är att få göra en resedokumentär i Kérabans fotspår. Det är dock ett litet problem. Resan skulle gå genom oroliga trakter, i synnerhet mellan Ukraina och Krim.

sb-svarta-havet

Jag tror att det skulle kunna bli en intressant resa. Även i verkligheten. Fast kommer passagen längs gyttjevulkanerna i Kerch vara lika spännande som när Kéraban och hans gäster passerar området mitt i natten?

Spannet hade stannat. Kusken hade svårt att hålla hästarna i styr.
– Vad står på? Varför har vi stannat? Varifrån kommer ljudet? frågade Ahmet.
– Det är gyttjevulkanerna, svarade kusken. – Ni gör bäst i att stiga ur vagnen. jag ber er att följa vagnen till fots medan vi tar oss förbi området, ty om jag inte kan hålla hästarna i styr och de kan skena iväg.
– Låt oss stiga ur, Keraban min vän, sa van Mitten. – Gyttjevulkaner? Det måste vi se!
Natten var osedvanligt mörk. Om holländaren hade hoppats att få se – om än aldrig så svagt – de naturfenomen som kusken talat om, så bedrog han sig; men vad beträffar de egendomliga visslingar som fyllde luften med öronbedövande ljud, så var det svårt att undgå dem, med mindre än att man var döv.
Ibland kom de så pass nära att de fick gasen från konerna rakt i ansiktet; någon vulkan var det inte i ordet rätta bemärkelse, istället handlade det om att underjorden pressade fram petroleumgaser.
– Hm, sa van Mitten, som kände igen lukten av lysgas. – Den här vägen är inte riskfri. Måtte bara inte ske någon explosion!
Ytterligare en kvart och området med de eruptiva upphöjningarna skulle vara till ända.
Plötsligt visade sig ett starkt sken på vägens vänstra sida. En av konerna tändes och kastade upp en intensiv flamma. Ögonblicket därpå hördes rop från kusken framför. Han kunde inte längre behärska sitt spann. De skräckslagna hästarna skenade och drog med sig vagnen i en oerhörd fart.
Alla hade stannat. Mitt i denna mörka natt visade stäppen upp en förfärande anblick. De flammor som utvecklades från konen höll på att sprida sig till konerna intill. De exploderade, den ena efter den andra med våldsamma knallar, som en uppsättning fyrverkerier vars eldstrålar korsar varandra.
Samtidigt löpte ett dovt muller genom markens lera. Skulle marken lyfta sig och förvandlas till en krater under trycket av det eruptiva materialet?

Ja, visst låter det spännande! Intressant nog så är denna plats snart lättillgänglig. ”Putins bro” håller på att byggas över det sund som Kéraban lät sig föras över (mot sin vilja, i sömnen). Planerna på att sammanbinda Krimhalvön med det ryska fastlandet vid Tamanudden dateras flera årtionden bakåt i tiden, fast det är först nu som bygget kommit igång. 2020 räknar man med att den skall stå klar. På förekommen anledning.

En intressant aspekt med romanen om den envise Kéraban är att huvudpersonen är en tämligen ortodox muslim. Kanske vi kan beskriva honom lite grann som en wahhabit eftersom han vägrar att resa med ånglok runt Stilla havet. Varför då? Jo, därför att det inte fanns några ånglok på profetens tid. Känner vi inte igen det där..?!!

Ja, detta är min framtidsdröm, att få försöka skapa någon form av resedokument i Kérabans fotspår, kanske en film av samma slag som kärestan och hennes syster gjorde i samband med att de vandrade till Mount Everest Base Camp.

Men för att komma så långt krävs först av allt fred och stabilitet kring Svarta havet. Som det ser ut just nu… så får vi nöja oss med att resa någon annanstans.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Litteratur, Privat. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Om det blir fred runt Svarta havet så vet jag vad jag skall göra…

  1. Rune Nilsson skriver:

    Du får ta en tur runt Mälaren i stället. Själv har jag för många år sedan åkt runt Vänern på moped. Det tog en vecka. Vi fick se en del sevärdheter på denna färd.

    • Peter Harold skriver:

      Det låter som ett sannerligen trevligt projekt, i synnerhet Vänern runt på moped. Jag och farsgubben gjorde en liknande tur per bil i somras, men där blev vår route så underlig att vi åkte längs Vänerns östra strand, och plötsligt fick han för sig att han ville se Sveriges första segelflygsramp, vilket innebar att hemresan norrut gick längs Vätterns östra strand (vilket var ok eftersom ljuset från midnattssolen i norr lyste på de högsta molnen och gjorde sjön skimrande).

  2. Född i Sovjet skriver:

    Det är inte bara Krim som blir problematiskt. Du har också Abkhazia i nordvästra Georgien (längs kusten) som är en separatist-region backad av Ryssland som varit i konflikt med Georgiska regimen sedan ~1992. Ingen väpnad konflikt har dock pågått på lång tid. Men vill du göra en tur i närheten av Svarta Havet så kan jag dock rekommendera Georgien, det är ett väldigt litet land men med så mycket att ge. Du allt från dalen där de första människorna utanför Afrika bosatte sig, platsen där vinet föddes, områden från grekiska myter, några av de tidigaste kristna artefakterna, etc. Och naturen… du kan köra från stranden där det är ~35 grader Europas högsta bergskedja och åka skidor på ett par timmar.

    • Peter Harold skriver:

      Tack för tipset! Georgien är ju oundvikligt att undvika, och så även Abkhazia som jag tror att Keraban reste genom. Eftersom kärestan och hennes syster (förhoppningsvis vår kameraman) är bergsgetter (nåja) så ligger Mount Erebus också med på programmet.

      Jag ser fram mot att hitta den där punkten mellan havet och skidbergen där jag kan hitta MIN idealtemperatur…!😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s