Kommer det kungliga jultalet erbjuda någon insiktsfullhet denna gång?

God jul, min bästa läsare!

Egentligen borde jag dagen till ära teckna ett verbalt julkort som skänker denna högtidsdag en passande inramning; det finns inte många dager under året som erbjuder så många ingångsvägar för vilket ämne som helst. Jesusbarnet. Skatteskrivning. Julmaten. Resvägar. Vädret. Tjuven Karl-Bertil. Arne Weise. Spridning av ohyra när julgran uppnår rumstemperatur. Supernovor. Pepparkakor och klementiner. Variation av fjolårets anekdoter. Aracua. Hur gammal är Bengt Feldreich? Och så vidare.

Men jag tänkte hoppa över den typiska julen i denna bloggpost. Kanske också rent fysiskt. Jag är inte riktigt någon julmänniska – längre. Mitt sociala umgänge är så pass begränsat att hygien praktiskt taget bara är ett egenintresse för mig, och jag vet inte varför jag klär mig i fluga när jag går ut, men jag gör det i alla fall. Så åt fanders med julen, och pang på rödbetan och det kungliga jultalet istället!

Jag vet ingen i min bekantskapskrets som bänkar sig vid TV:n eller radion för att lyssna på kungens tal till… ja, en gång i tiden var det ett tal ”till det svenska folket”. Men numera törs man väl inte definiera vad som är svenskt eller ens vilka som utgör landets folk. I vart fall inte svenskar. Frågan om ”svenskar” är ungefär som pseudodebatten om hästar som inte finns men är en frukt. Så har det dock inte alltid varit, men jag kommer till detta alldeles strax.

Det var knugens jultal saken gällde. Även om ingen i min bekantskapskrets lyssnar på det (och jag räknar där in mig själv), så dyker i alla fall ett och annat citat upp; fler citat i händelse av att det råder total nyhetstorka på de jullediga redaktionerna under helgen. Jag misstänker att det kommer bli så även i år. Men min förhoppning är dock att årets kungatal blir en s.k. ”snackis”. Jag önskar det rent ut sagt.

På vilket sätt skulle så kunna ske? Ja, låt oss säga att kungen skulle verkligen kunna bli hörd ifall han nyttjar årets jultal till att förklara att han kommer abdikera och lämna över kungakronan – eller snarare det formella regentskapet – till kronprinsessan Viktoria.

Ok, jag kan ana att det inte kommer att ske denna gång. Jag skymtade en av damtidningarnas löpsedlar och informerades på så sätt att tronarvingen är på smällen för tredje gången. Kanske abdikationen kommer i näst-nästa juloration istället? Inte smart att bli drottning och dra iväg på mammaledighet, för då måste ju prins CP rycka in.

Nåväl, det finns andra sätt på vilket det kungliga anförandet skulle kunna uppmärksammas. Och känner jag min konungs retorik korrekt så kommer sannolikt en del bloggare att uppmärksamma hans ord. I synnerhet i år. Jag tror att många av oss samhällsmedvetna kommer rikta ett ganska stort intresse mot årets upplaga av hans anförande efter ett händelserikt 2016.

24/12-15 handlade det kungliga talet om det då akuta flyktingkaoset, då det inte längre stod att uppbringa en enda hederlig eller ohederlig säng i något av de svenska möbelvaruhusen p.g.a. att såväl Migrationsverket som asylbaronerna lade rabarber på dessa varor, och vem som helst kunde åka med SJ genom att yttra koden ”A-s-y-l”.

I sitt tal ifjol konstaterade kungen:

Det har inte undgått någon att det har varit ett år då Sverige och det svenska samhället har prövats. Oron i världen har kommit oss nära på ett sätt som vi inte har upplevt på mycket länge i vårt land. Vi bör ta vara på möjligheten att nu under helgen stanna upp en stund. Att ta oss tid att tänka igenom det år som gått och kanske formulera våra förhoppningar för det år som ligger framför oss.

Sanningen är den att det svenska samhället prövats under hela 2016 också. Och inte bara det svenska; på andra sidan Östersjön har Tyskland och det tyska folket fått smaka på den oro som råder i världen i form av sexövergrepp, mord, terrordåd, m.m.. Länka gärna i kommentarsfältet om någon kan visa på en sammanställning över alla invandringsrelaterade dåd i Merkels inbjudande förbundsrepublik (även inkl. motreaktioner från militanta nationalister).

Oron i världen kommer allt närmare oss. Och källorna till oron består, även om vi befinner oss i ett bisarrt läge på så sätt att där etablissemanget ser och pekar på mörker finner vi dödliga en strimma hopp (Trump, Ryssland), och det som etablissemanget påstår är den enda vägen framåt (multikultur) ser vi mörker och förstörelse; vårt land, vår kontinent, vår värld har blivit vad George Orwell beskrev i sina dystopier ”Djurfarmen” och ”1984”, även om hans verk egentligen var satiriska observationer av hans egen samtid.

Det skall bli spännande att höra ifall kungen får fortsätta att inleda sitt jultal med hälsningen ” – Kära svenskar, hemma och utomlands. Alla i Sverige!” Märk den tredelade distinktionen; det är svenskar i Sverige; det är svenskar utomlands; det är alla som är i Sverige. Den tredje gruppen är alltså inte svenskar. När kommer kulturmarxisterna sätta eld på kungaborgen som straff för denna vi-och-dem-attityd?

Nåväl, jag skall inte gå i vänsterns tjänst. De kan få prestera sina perverterade analyser på egen hand. Istället ställer jag mig frågan: Kommer kungen att i årets jultal presentera någon personlig insikt om att han regerar (nåja) över ett land som befinner sig i märkbart förfall?

Kommer majestätet att nämna med ord att badhus måste ha separata badtider (som separata simhallar) för män och kvinnor p.g.a. sexövergrepp och religiösa anspråk? Kommer majestätet att nämna med ord att myndigheterna efter mycket stort motstånd börjat ålderstesta s.k. ensamkommande flyktingbarn och funnit att flertalet av dem ljugit om sin ålder för att kunna erhålla särskilda förmåner på skattebetalarnas bekostnad? Kommer majestätet nämna med ett ord att inte ens de mest politiskt korrekta av våra systemmedier kan arbeta i invandrartäta förorterna utan att bli attackerade av gäng?

Kommer majestätet att nämna att det i minst en av Sveriges tre största städer sker så många mord att den lokala polismyndigheten inte mäktar med att utreda dessa? Kommer majestätet att reflektera att Stockholmspolisen skeppar över kravallpiketstyrkor till Visby när en ung kvinna uppmanar till manifestation mot våldtäkter på etniskt svenska kvinnor via Facebook?

Kommer majestätet att med ett ord nämna att etniskt svenska vuxna ungdomar tvingas bo hemma hos sina föräldrar därför att de inte kan finna egen bostad eller råd att köpa en, och att nyanlända ges förtur till lägenheter via de kommunala bostadsförmedlingarna?

Kommer majestätet med ett ord nämna att fjolårets flyktingkaos, tillsammans med vad som redan ackumulerats genom statligt kommenderad massinvandring, lett till kaos inom sjuk- och hälsovården, och att människor som bidragit till uppbyggnad av välfärden hänvisas hem för att dö p.g.a. utebliven behandling?

Kommer majestätet nämna med något som helst ord att det svenska medieklimatet har inskränkt det offentliga samtalet och bara medger yttringar som kan passera en ytterst smal åsiktskorridor utan att sagesmannen drabbas av repressalier?

Kommer majestätet att med något ord reflektera över att svenska politiker och opinionsbildare går den amerikanska regeringens, storbankernas, krigsmaterielindustrins och NATO:s ärenden genom att utmåla ett förestående krig med Ryssland som aggressor, samtidigt som USA med NATO och andra allierade försörjt terrorister i Syrien med vapen, manskap och pengar för att störta en sekulär regering i det landet?

Kommer majestätet att intyga i regeringens krav på mänskliga rättigheter i Syrien efterlevs där regimen bekämpar islamister, men blunda för samma sak i Saudiarabien som är en av nämnda islamisters huvudsponsorer?

Det finns massor av att säga i ett jultal om man är statschef i Sverige. Men jag är rädd för att självcensuren är hårt åtskruvad på monarkens manus. Det blev ju uppror när denne talade om att man inte skulle vänta sig stekta sparvar från skyn, samtidigt som hans apanage är ohotat oavsett låg- eller högkonjunktur. Men det finns saker som kungen skulle kunna säga, saker som kungen behöver säga till sitt folk och till politikerna som styr. Dessvärre får han inte. Kungen får inte tala politik.

Så här när jag nu försöker insinuera att det vore tid för kungen att göra en fin sorti och överlämna regentskapet till vår nästa drottning (innan hon blir så gammal att hennes hud måste flygas till Brasilien för årlig service) så känner jag mig inspirerad att göra några betraktelser som är kopplade till regentens förflutna ämbetsperiod.

Jag minns när den nuvarande kungen tillträdde. Alla tyckte att han var ung, men jag höll inte med eftersom jag själv nyligen slutat att åka barnvagn och börjat ta mig fram på en orange trehjuling med smala vita plasthjul som skar ner i det lerblandade gruset på de regnvåta promenadvägarna utanför hemmet. Så på den tiden var alla människor gamla enligt mig. Det var 1973. Det har gått 43 år sedan dess. Sverige har förändrats en hel del under den tiden. Inte minst kulturellt sett.

Vare sig man vill erkänna det eller ej så står en stor del av förändringarna att finna i invandringen. När Carl XVI Gustaf tillträdde som kung fanns det gott om invandrare i vårt land. De flesta kom (efter 2:a världskriget) från Finland (väldigt många av dessa var kvinnor, och min mormor var en av dem), men också väldigt många från Jugoslavien, Italien och Grekland (fr.o.m. 1960-talet). I statistiken räknade man också in de barn som dessa första generationens invandrare födde i Sverige (och som uppvuxen i en bruksort med många finnar kan jag nog instämma att myndigheten gjorde en klok bedömning i att kategorisera även dem som invandrare av olika skäl, av vilka vissa hade betydelse för skolan och dess resursfördelning).

Det är ändå intressant att bläddra tillbaka i handlingarna och se hur dåtidens makthavare resonerade när de i kunglige majestätets namn beslutade om den svenska invandringspolitiken som den skulle lyda framgent.

Jag har tagit mig friheten att bläddra genom regeringens proposition 1975:26 som framställdes till riksdagen av dåvarande statsminister Olof Palme och den biträdande arbetsmarknadsministern Anna-Greta Leijon. Jag har ”saxat” ut några rader som jag tycker ger ett intressant perspektiv på grunden till dagens samhälle med alla dess förortsgetton, gruppvåldtäkter, bostadsbrist, utanförskap, segregering, etc etc.

Proposition 1975:26 beskrivs av många invandringskritiker som grunden för dagens multikulturella samhälle, eller i vart fall att det var här som den dåvarande socialdemokratiska regeringen med stöd av riksdagen antog en invandringspolitik som satte stort fokus på att invandrare i allt större utsträckning skulle få leva sina gamla liv i det nya landet, delvis på skattebetalarnas bekostnad när det gällde att hålla minoriteternas kulturliv levande.

Varför? Tja, låt mig vara snäll och säga att den officiella intentionen var god. Man ville att invandrarna inte skulle glömma bort varifrån de kom, vilka seder och bruk de använt, och att de på så sätt inte skulle känna sig som främlingar igen den dagen de bestämmer sig för att resa hem igen (och tära på det gamla hemlandets äldrevård). Plus att statens generositet med skattemedlen skulle betala sig i form av att invandrarna röstade rätt/rött…

På sidan 15 nämns bl.a.:

Det sista stycket (här ovan) är ganska fascinerande, inte minst om man sätter detta i kontext med muslimer i Sverige och att Saudiarabien bekostar deras moskéer. Visst, traditionen med att staten visar generositet med skattebetalarnas pengar till minoritetsgrupper har inte klingat av, om nu någon skulle tro det. Men staten vägrar att lyssna på alla upprepade varningar om att islamister fikar efter allt annat än våra ”demokratiska värderingar”.

Sen var det där med arbete och bostad, som man tänkte på under mitten av 1970-talet. Det skall givetvis inflikas att fackförbunden hade starka åsikter om invandring, mest för att det inte skulle ske lönedumpning och att det skulle komma en massa ”svartfötter” som hyser mindre förtroende för fackföreningsrörelsen. Men rent generellt fanns det en politisk medvetenhet om att man kan inte bjuda in hur många människor som helst om det inte finns jobb och bostäder åt dem, samt andra nödvändiga faciliteter.

Och notera vad man talade om på 1970-talet; man avsåg invandring som ledde till produktion. Invandring efter efterfrågan.

Vad man betonade var att invandrarna måste fungera i det svenska samhället. Just att denna formulering finns med i ett dokument som samtidigt talar om möjligheten för invandrarna att – ifall de vill – bevara sin kultur är intressant. Fortfarande på den tiden föreställde sig politikerna att invandrarna ville integrera sig, och kanske till och med assimilera sig. Facit av dagens invandring får 1975 års utmaningar att te sig som rena rama banaliteter.

Samtidigt anade statsmakten att skattebetalarna kanske inte var lika övertygade om ”internationaliseringens” fördelar som regeringen målade upp. I propositionen anges uttryckligen (under benämningen ”information”) hur och var propagandan skulle sättas in mot folket. Och som sig bör riktade man sig in på den unga och kommande generationen.

Det skulle vara intressant att höra kungen bjuda på ett retrospektivt jultal. Snart 41 års erfarenhet av 1975:26 (den trädde i kraft 1 januari 1976); vad lämnar Carl XVI Gustaf ifrån sig för ett land till dottern Victoria? Ja, i mycket är det inte samma land som han övertog från sin farfar.

I sitt jultal från 2004 använde han en formulering som väcker frågan om den bönhördes av landets styrande:

Sverige är vårt fosterland, som vi älskar i grunden. Här vill vi kunna leva gott. Vi har ett ansvar att skydda och bevara det, men också att vaket granska det som sker.

Hur är det med kärleken till fosterlandet? Känner vi inte mer uppgivenhet än just kärlek? Visst vill vi leva gott, men staten (genom den socialistiska regeringen) vill ta ut än mer skatt av folket, samtidigt som kvalitet på vård, skola och omsorg ger vika för att ge resurser till det politiskt initierade folkutbytet; all försiktighet som lyftes fram 1975 är som bortblåst.

Den som vill skydda och bevara fosterlandet kallas för rasist, främlingsfientlig, reaktionär, isolationistisk, osolidarisk, barbar, m.m.

Vad gäller granskandet av det som sker tycks ödet ha gått emot konungens ord. Granskning sker, men nu i andra forum som kanske inte var lika väletablerade 2004 som de är idag. Men de granskare som konungen åsyftade den gången är de som idag systematiskt filtrerar och lägger locket på, i synnerhet inom migrationsfrågan, men även inom en rad andra områden.

Jag skulle bli förvånad om hans majestät skulle våga ta orden ”demokratiskt underskott” i sin mun denna julafton, fast jag skulle inte bli förargad om så skedde. Dessvärre är detta att hoppas på för mycket. Jag är rädd för att kungen kommer hålla sig från kontroverser i årets jultal. Ett enda förlupet ord som är ett erkännande om att staten misslyckats kan – jag måste säga ”i bästa fall” – utlösa en revolution. Måtte bara de frihetliga vinna därpå.

Bengt Feldreich är 91 år gammal. Det firar vi med att titta på Kalle Anka här nedan. Missa inte det som följer efter 5:30, för guds skull! God jul, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold