Den svenska fascist-vänsterns mångfald måste bekämpas medelst upplysning.

Bästa läsare!

Nu har rättegången mot Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson dragit igång. Jag är bombsäker på att intresset är stort, och att det kommer sannolikt finnas många sakkunniga personer som vill bevaka och kommentera rättegången. Därför tänker jag lägga min reflektion i utkanten av själva denna.

En av aspekterna i åtalet är att Expressen hänger ut docent Jim Olsson för att denne påstås ha uppmuntrat till inbördeskrig. Jag har funderat en hel del kring den saken ur mitt eget perspektiv när jag gjorde utkastet till ett manifest om den svenska nationens utveckling efter ett inbördeskrig. Syftet med den texten var att – i händelse av att de värsta inträffar – ha ett fokus på att förhindra etableringen av ett totalitärt statsstyre (fascism), samtidigt som man målmedvetet eliminerar demokratins tillkortakommanden (genom att grundlagsskydda kroppslig autonomi och individens egendomsrätt).

Jag tror att min text höll sig inom lagens råmärken, även om det inte är en garanti mot att bli uthängd av den tredje statsmakten. Samma ödmjukhet som jag försökte hålla tycker jag att det är svårt att återfinna hos den vänster som inte bara är min och många andras ideologiska fiende, utan också en fiende gentemot större delen av den svenska befolkningen.

Här använder jag begreppet ”vänster” i mycket vid bemärkelse. Jag inkluderar den nymoderate forne statsministern Fredrik Reinfeldt, som trots sitt partiledarskap för ett s.k. högerparti ställde sig på våldsvänsterns sida när han menade att hot mot Sverigedemokrater är någonting de får räkna med:

” – Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Vad är i grunden ”ett hatfullt sätt att se på relationer mellan människor”?

I Reinfeldts ögon är ett medlemskap i SD ett tillräckligt skäl för att bli kategoriserad som en sådan människa. Visserligen skulle Reinfeldt själv inte klara av att passera nålsögat om hans egen politik hade testats mot ”vi-och-dom”-resonemanget (ingen politik klarar det), men vi vet från mediernas reaktion att tröskeln för att en åsikt skall betraktas som hat är väldigt låg. Och idag är det medierna mer än rättsstaten som definierar vad som är ”socialt accepterat”.

Detta leder mig till den åsikten att vi lever i en tid där fascismen lever och frodas. Men denna fascism hör inte hemma i den politiska högern, utan är istället förankrad och konsoliderad inom den politiska vänstern. Denna vänsterfascism yttrar sig dels i form av statsministerns avhumanisering av politiska motståndare; dels i form av mediebolagens attacker mot enskilda medborgare som protesterar mot multikulturalism, utöver ett omfattande propagandistiskt program; dels i form av en kyrka som omprövat sin ställning som svensk kulturbärare; dels i form av ett skol- och utbildningsväsende som följer samma mönster som alla ovan nämnda institutioner.

Visserligen kan inte de vokala dissidenterna räknas till mer än något tusental i vårt land, men alla som inte befinner sig i den allmänt tillåtna åsiktskorridoren påverkas ändå negativt. Även den som håller tyst och sitter stilla märker att betydelsen för vissa ord har förändrats. Tag t.ex. ordet ”tolerans” som idag beskriver en enkelriktad acceptans av ett yttrande, företrädesvis under slagord som ”vi kan inte vara tolerant mot intoleransen”, vilket betyder att ”kritiker mot vår tes har inte rätt att yttra sig”. Vi förväntas att acceptera (tolerera) krafter som vill förändra det svenska samhället genom införandet av politiskt och religiösa totalitära tankar, samtidigt som motståndet till detta beskrivs som intolerans.

Genom att peka ut de samhällsbevarande företrädarna som ”intoleranta” har man också gjort dem fredlösa i någon mening. Reinfeldt ryckte mer eller mindre på axlarna när SD:are trakasserades och hotades till livet (eller till och med utsattes direkt fysiskt våld), och hur mycket han än i andra sammanhang säger sig vara emot våld så kvarstår ändå faktum att det svenska politiska klimatet är mer försonande när det utövade våldet riktas mot motståndet till den förda politiken.

Vänsterfascismen är sålunda etablerad i Sveriges riksdag, och den har också – trots alla grundlagsfästa försäkringar om allas likhet inför lagen – ett starkt fäste inom rättsväsendet. Rättegången mot Expressen kommer visa hur illa det är eller om det finns hopp.

Vi ser just nu hur förundersökningsledaren Peter Springare attackeras av både den politiska eliten som av sin egen arbetsgivare för att ha exponerat invandrares överrepresentation bland kriminella.

Det har uppstått en debatt om att Springare inte skall säga det han säger, oavsett hur sant och riktigt det än må vara, och därmed har vi fått en debatt som istället tar den verkliga sakfrågans ställe, nämligen att invandring har en belastande  förstärkningseffekt på alla delar av samhällssystemet.

Med detta faktum som Springare ger vittnesbörd åt så kan man inte avfärda kritik inom migrationsfrågan enbart med argumentet att ”alla invandrare är inte kriminella”. Vi måste bryta ut denna kategori av människor i debatten, just med syftet att samhällssystemet skall dels kunna hantera bekämpande av kriminalitet utan att behöva införa den totalitära polisstaten, och dels kunna leverera inom andra discipliner, såsom vård, skola och omsorg. Detta har ingenting med ondskefull vilja att skilja ”vi-och-dom”, eller ens med rasism att göra. Det handlar om resurshushållning och rättspatos.

Stor del av vänstern är emot denna faktabaserade världsbild, antingen av missriktad välvilja, av okunnighet, eller av illvilja mot etniska svenskar och/eller politiska motståndare.

Oavsett vilket så sanktionerar alla ovan uppräknade led från regering och ner genom alla samhällsinstitutioner ett beteende inom hela vänsterrörelsen som har obehagligt starka beröringspunkter med fascism. Sålunda måste vi börja manifestera mot vänsterfascismen, och göra dess deltagare medvetna om vad de sysslar med.

Hälsar eder Peter Harold

Advertisements

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Politik. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Den svenska fascist-vänsterns mångfald måste bekämpas medelst upplysning.

  1. Sofia skriver:

    En snällt formulerad beskrivning av ett ont tillstånd…

    • Peter Harold skriver:

      Det hänger samman med att varje uppmuntran till motstånd från vår sida som innehåller våld kommer att ge dem en ursäkt att agera rättsligt. Och vi kommer se mer av den varan allt eftersom medborgarnas medvetenhet växer. Man kan säga att kulturministerns och justitieministerns utspel är ett bevis för detta, och tar vi Tyskland och Storbritannien som exempel så ser vi att en inte tillräckligt listig formulering kan rendera i fängelsestraff för vad som i praktiken bara är ett åsiktsbrott.

  2. MartinA skriver:

    Finns det något exempel från historien när kommunism besegrats av öppenhet? För mig verkar det som kommunismen är experter på att utnyttja öppenhet?

    • Peter Harold skriver:

      Det första steget är ju att exponera kommunisterna och avslöja vad de verkligen menar med vad de säger. Inte säkert att vi kan omvända dem, men vi kan säkert få de som varit passiva att bli mer aktiva i motståndet mot dem.

      • MartinA skriver:

        Men det där är teori. Var finns praktiken, i historien?

        • Ron (GB) skriver:

          Kommunism har en tendens att rasa ihop när kommunisterna äntligen har gjort slut på alla andras skattepengar, dvs. när kommunisterna inte längre har råd att avlöna sig själva med pengar som de har tagit av andra.

        • Peter Harold skriver:

          Njae, jag tycker att den s.k. ”högervågen” under 1980- och 1990-talet är ett gott exempel på motstånd mot socialism och kommunism. Till och med de själva kom ju fram till att de måste ompröva sin retorik.

          • MartinA skriver:

            Jag anser socialliberalism vara ännu värre än socialism eller socialdemokrati. Det är den otäckaste och omänskligaste ideologi jag känner till.

            • Peter Harold skriver:

              I det att den är mer förrädisk genom sin oskyldiga uppsyn?

              • MartinA skriver:

                Vi människor är ett flockdjur. Vi behöver kollektivism. Socialismen har många otäcka saker, sitt styre med byråkrati, sin nedbrytande effekt på ansvar och maktmissbruk etcetera. Och dess kolossal-kollektivism är omänsklig. Men likväl så uppmuntras undersåtarna till ett kollektivt medvetande.
                Socialliberalismen har socialismens alla nackdelar, allt skall fortfarande samlas in och fördelas av staten. Men socialliberalismen isolerar människan till en ensam atom, helt avklädd och försvarslös inför staten. Men fortfarande statens leksak, staten måste ju genom omfördelning, tvång och manipulation garantera undersåtens ”frihet”. Det tycker jag är ännu värre och ännu omänskligare än socialismen.

                Jag tycker man skall vara extremt misstänksam mot de här ideologierna som har dubbelnamn. De är ofta motsatsen till vad de låter som.

                • gmiksche skriver:

                  Håller med din gradering.

                • Peter Harold skriver:

                  Socialism, och för den delen socialliberalism såsom du beskriver den, är ju konsekvensen av kollektivismen. Även i ett individualistiskt samhälle kan du ha kvar samverkan mellan individer, men grundtesen är att en människa inte kan offras för någon eller några andra. Individualismen handlar om att göra någonting så enkelt som att respektera äganderätten för den andra personen. Individualism handlar inte om att isolera sig, för det är som du säger att människan är ett flockdjur.

              • MartinA skriver:

                Dessutom förnekandet av verkligheten, det är gemensamt för båda ideologierna. De utgår från urkunder som skrivit på amerikanska univrsitet snarare än evolutionen och människans historia och natur. Är ju bland det värsta i de här två ideologierna, glömde ta upp det. Men det finns så mycket förskräckligt med dem, men samma hemskheter finns som sagt i båda två.

  3. gmiksche skriver:

    Helt rätt. Ett dubbelseende.

    Vissa slags individer får enbart ses som individer. Egenskaper som förenar dem eller i vart fall en majoritet av dem får ej definieras. Därför kan och får de inte klassas som grupp.

    Andra slags individer får enbart ses i sin egenskap såsom tillhörande en grupp. De saknar individuella särdrag. Brunråttor t ex.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s