Middagen sponsrades av Johanssons nya trädgårdsstaket (På besök hos svenska frihetspionjärer ute i landet)

Bästa läsare!

Påsklammet var utbytt mot en mör och saftig oxfilé. Det sägs att det är en dyrbar del på kossan. Konsum påstår att de tar 300 kr per kilo. Och låt oss säga att det verkligen låg så pass mycket kött på grillgallret ovanpå det glödande kolet.

I den officiella världen hade denna köttbit renderat en inkomst till staten på 75 kronor. Blotta tanken att finansministern skall få en tre fjärdedels hundralapp till förfogande att begå en massa dumheter höll på att beröva min aptit, men lyckligtvis var jag på besök i den framtida världen. Jag befann mig ute på landet, och jag var inbjuden gäst vid middagsbordet.

Oxfilén hade varken passerat via COOP eller ICA eller någon av de näringsidkare som drar sitt strå till statens stack genom att betala in mervärdesskatt till statskassan. I själva verket var oxfilén en natura-betalning till middagens kock som tack för att han använt sin såg till att kapa plankor i lagom längd till grannen Johanssons blivande staket föregående dag.

Plankorna var också lokalproducerade, först som frön i marken på en gård några kilometer bort i grillrökens riktning, nogsamt planterade i marken av den dåvarande hemmansägaren som kanske tänkte att hans barnbarn skulle få nytta av fullvuxna träd en vacker dag. Barnbarnen uppskattar givetvis den välskötta mangården som hemmansägaren efterlämnat, men de har tummen mitt i handen (arbetar på någon kommunal förvaltning men har rätt partibok varför tummen inte behövs), så de överlåter åt andra att hjälpa till med praktiska saker. Som t.ex. att fixa belysning i det uthus som skall bli kommunalbyråkratens hobbystuga.

Det bygget finansieras genom att en bonde avverkar de träd som hustrun till kommunalpotentaten anser skymmer kvällssolen, och gör plank av dem i sin grovsåg som drivs med en gammal grålackerad ASEA-elmotor, samt ger makarna en bit sönderskuren ko som betalning för virket (närmare bestämt en halv frys full). Som tack för att Johansson gjort den nya hobbystugan ljus och varm med hjälp av elektricitet har Johansson fått en präktig oxfilé samt så mycket virke han behöver för sitt nya trädgårdsstaket.

Så från att en sossepamp anlitar en bonde svart till att såga ner hans träd och göra plank, till att betala Johansson med delar av planket och en oxfilé som vandrat på hagen en bit bort, till att kvällens kock och grillmästare finsågar planket till staket, så har staten gått intet om många sköna slantar. Brottsligt? Javisst. Men är det inte brottsligt av staten att slösa bort värdefulla skatteintäkter på genuspedagogik, feministisk aktivism, stipendier till manshatande teatergrupper och stöd till socialistisk periodika? Jo, för böveln. Men banditerna som stjäl pengarna från skattebetalarna är desamma som skriver lagarna. Orättvist!

Ok, den socialdemokratiska kommunbyråkraten anser att samhället inte skulle fungera ifall alla gjorde som han. Men han är gärna det undantag som bekräftar regeln. För att det är smidigt. Och billigare. Han är en jävla hycklare med andra ord. Och det som ”inte skulle fungera i samhället” är egentligen i grund och botten hans egen nyttolösa verksamhet i stadshuset. Han skulle inte få betalt om skattebetalarna fick som de ville.

Allt detta berättades öppet för mig eftersom man försöker värva mig att lämna storstadens larm och flytta ut på landet. Jag hade frågat vad tusan man skall försörja sig på här ute i obygden (som dock ligger på en plats som jag kastat många lystna blickar på när jag passerat vattendraget som skär genom byn). Och det är förvisso sant att de flesta hushållen har minst en medlem som åker in till stan varje dag för att dra in de grundläggande inkomsterna, för banken vill ju givetvis ha sitt, och så även det kommunala bolag som levererar dricksvatten. Men många har dessa för skattmasen dolda sidoinkomster, eller tar betalt i natura (här utan anspelning på sex, kära läsare).

Medan mina grönsaker – som jag dumt nog betalat moms på eftersom jag är stockholmare, suck – rostades på gallret började den manliga delen av middagsbordet resonera om Sveriges framtid. En pekade på oxfilén, och berättade hur den hamnat på grillen, vilket min käre läsare nu tagit del av i en nästan överflödig detaljrikedom. Kan man klara sig på landet utan staten? Svaret var att man en dag kanske måste det, helt enkelt därför att staten bara kommer bli en belastning.

Att de libertarianska idealen redan gjort entré uppenbarade sig genom det faktum att här ute på landet så hade inte socialismen penetrerat tillvaron lika mycket som inne i stan. Husen stod på egna tomter. Gatan var inte kommunal, utan den ägdes gemensamt av de boende i området. Så även lekparken och rastgården för hundarna. Idrottsplanen ägdes av den lokala idrottsföreningen, och marken hade de fått billigt av en industriidkare som dragit ner på verksamheten och inte behövde upplagsplatsen. Varje vinter har barnen en fin skridskobana därför att en bonde pumpar upp vatten från ån, och samma bonde eller någon annan plogar med sin minsta traktor.

Det finns inga butiker i byn. Men eftersom alla hushåll arbetar inne i stan åker man antingen buss eller samåker i bil. Och gamlingarna samåker in till stan för att handla. Vissa av de gamla lagar och bakar och säljer till de unga familjerna vars mammor och pappor jobbar i stan. Detta skapar en samhörighet bland människorna. Alla känner (till) varandra, utan att det blir någon läskig sektstämning á la Knutby.

Framtidssamtalen fortskred. Vad kommer ske i denna lilla idylliska by hemma hos min middagsvärd den dag då socialbidragsutbetalningarna i Rinkeby, Tensta och Hjulsta upphör, och invånarna gör plundringsraider till de närliggande villaområdena? Förmodligen ingenting. Visst, de kommer knacka sig i huvudet och säga någonting i stil med ”De är inte kloka i skallen, de där stockholmarna”, men i övrigt så kommer det nog bakas paj i ugnen och grillas kött på grillen precis som vanligt. Ja, möjligtvis kommer man hålla ett vaksamt öga mot landsvägen, och se till att nycklarna till vapenskåpet ligger i byxfickan. Men i övrigt ser man fram mot den dagen då det byggs en mur runt Sveriges största städer.

” – Se till att inte bo där då när det händer, Peter”, sade middagsvärden och serverade mig den köttmedaljong som jag bett att få någon minut extra på grillen eftersom jag är lite känslig för alltför rått kött.

” – Tanken är skrämmande. Tänk att behöva be om asyl i sitt eget land”, sade jag ödesmättat. ” – Skål!” sade värden ögonblicket därpå, och vi saluterade på samma sätt.

Själv drack jag mervärdesskattad påskmust, men behöver jag säga att de varor som de övriga drack antingen hämtats med färja eller destillerats i trakten…? Nej, naturligtvis hade dessa lantliga frihetspionjärer nogsamt sett till att reducera statens inkomst på även detta!

Hälsar eder Peter Harold

Advertisements

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Okategoriserade, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Middagen sponsrades av Johanssons nya trädgårdsstaket (På besök hos svenska frihetspionjärer ute i landet)

  1. Anonym skriver:

    När tlll o med de som kan skriva skriver skit, skit och strunt och gnider sig i vardagsmänniskans träck. Då, och först då saknar man Rousseau. Jag kommer till dig i skogen! Är du inte här? Jag går ned till den lilla lilla ån där din mamma och pappa satt, vi ses snart.

  2. hllviken skriver:

    Dina på-landet-boende kompisar lever efter mottot MAXIMAL EGENNYTTA. En förståelig strategi – men det förändrar inte grundfelen i Sverige.

  3. Anna skriver:

    Att be om asyl i mitt eget land har jag funderat på allt sedan jag fick barn 2007. Det blev alltför tydligt då hur rättslös jag blev eller framför allt- mitt barn blev rättslöst då mitt ”val” av fader var det allra sämsta (så kan det gå när inte haspen är på) . Vi blev båda två liksom per automatik ihopfösta med en grupp människor jag aldrig annars hade valt att bo nära med. Förortsmentaliteten flyttade in bredvid och jag undrade vart i helvetet vi hamnat?

    Jag förstår PRECIS och allt för väl vad du menar här, Peter. Min syster med familj lever ju i den där ”idyllen” du beskriver och jag har verkligen försökt att få tillträde dit, men jag har insett att utan nätverk kommer jag aldrig dit. Det är mest för min sons skull jag hade velat dela med mig av den verkligheten till honom. Det dåliga samvetet har slagit rot hos mig. Det är för sent att göra om hans uppväxt i barnaåren. Ibland umgås jag med tanken att man borde skära av sina armar eller ben så att jag fick förtidspension och fick flytta till landet och förhoppningsvis kunna slå ihop sina påsar med såna här människor.

    • Ron (GB) skriver:

      Utan arm/ben får du betydligt svårare att hjälpa din son… Du måste hålla dig i någorlunda form för din sons skull. Din son är din viktigaste uppgift – han är uppenbarligen viktig för dig och redan DÄR är du redan på rätt väg.

      Materiell rikedom betyder noll och intet. Kärlek från en (materiellt sett) ”fattig” förälder har MYCKET högre värde än alla materiella resurser i världen. Det är DU som är värdefull för honom. Den smala vägen är snårig, svår och krokig men leder rätt. Den breda skrytvägen leder ofta till fördärvet.

      Du verkar kämpa längs den smala vägen och det du genomgår är en prövning. Jag har läst mig till att du blev fälld i något ”hets”-mål för något strunt som du skrev i affekt när du var uttröttad långt bortom rimlighetens gräns. Du är inte ensam om att ha varit totalt slutkörd.

      Jag ser personligen ingen skam i att åka på en fällning i en politiserad domstol. S**t happens, typ.

      Älskar du din son? Låt honom veta det. Är du stolt över honom? Säg det till honom.

      Jag vill inte lägga mig i dina familjeförhållanden – så ta INTE detta på fel sätt – men har du nån kontakt med pojkens biologiske far? Går det att ordna någon form av samarbetslösning med pojkens pappa eller det är helt omöjligt?

      Om jag trampar över så säg ifrån. Jag vill verkligen inte dundra in på områden där jag inte har rätt att vara. Frågan är dock ärligt menad.

      Du behöver naturligtvis INTE svara om du inte vill (och ett publikt forum är kanske inte rätt forum för den typen av diskussioner heller, av hänsyn till din son inte minst). Men jag hoppas att detta hjälper dig något litet i alla fall. Mvh R.

      • Anna skriver:

        Hello there Ron! Thank you for your concern, but it’s not that bad. Inte på det viset i alla fall. Jag lider av den själsliga fattigdomen som uppstått ibland oss svenskar. Att ha ett hem men ändå inte hitta hem, om du förstår vad jag menar? Jag menar att barn som växer upp här och som bara har en förälder har det torftigt i gemenskapen. Eftersom det inte finns någon gemenskap i stadsmiljön ( den urbana miljön). Sitter på tuben nu så kan utveckla sedan…

    • Peter Harold skriver:

      Ja, nätverk är nog A och O i alla sammanhang. fast du skall behålla dina lemmar, de kan komma till nytta när den stora striden kommer. Om inte annat för att kunna lägga benen på ryggen ifall det skenar bortom all kontroll.

      • Anna skriver:

        Hellre ha en lem på marken än en lem i munnen 😆… Ja, det var lättare att få förtidspensionera sig på 80- talet. För vår generation åtminstone. Nu har de ju börjat förtidspensionera en jäkla massa ungdomar. Kallas för aktivitetsersättning som när de fyller 18 ( tror jag att jag läste någonstans) sedan övergår i sjukersättning. Det är ett lotteri att vara svensk i dag. Bara beroende på födelseår får du den eller den ”behandlingen”.

        Inte för att jag inte vill fortsätta jobbba. Men jag hade gärna gjort det i en annan miljö. Liksom de allra flesta andra ”stockholmare” egentligen velat. Nästan alla här är bara här för att jobba. När de vill ha trevligt åker de som kan någon annanstans. Trist utveckling. Skriver stockholmare inom ” eftersom få är infödda och inte är stockholmare i hjärtat.

        • Anna skriver:

          Menade ju 25. Siffror är inte min starkaste gren…

        • Peter Harold skriver:

          Man märker detta särskilt om sommaren. Jag har faktiskt firat midsommar helt ensam, och vandrat genom city under midsommaraftonen. Mött en handfull personer på hela vägen genom Södermalm, gamla stan och Kungsholmen. Fascinerande.

          • Anna skriver:

            Ja, det här med storhelger är ju något som är förbehållet par eller familjer. Själv har jag alltid förknippat storhelger med storhelgstillägg och passat på att jobba. Det är svårt att hoppa på tåget igen när det liksom redan gått… Men numera försöker jag bjuda hem folk på middag så vi inte behöver vara ensamma. Men ärligt talat hade jag helst bara velat bli bjuden som på tiden som var. Sambor har det väldigt mycket bättre då det finns mer att välja på. Singellivet i Sverige är inget vidare. Allra värst är det ju på midsommar… och julen.

  4. Risto Matinen skriver:

    Visst borde alla svenskar försöka smita undan skatt så mycket som möjligt! Bortsett från att skatt är stöld, så får vi allt mindre trots skyhögre rån.

    Dock lär inte landsbygdens/landsortens folk bli förskonad från invällares försök till rån i hemmen! Det kryllar av invällare överallt. Om de bara varit sjuka 15 tusen, hade det kanske stoppat kring storstäder, men det finns sinnessjukt >1,5 miljon inkräktande parasiter.

    Det som gäller är att beväpna sig, helst med automatvapen, och samarbeta med dina grannar tidigt. Ha förråd med mat, bränsle och ammunition.

    Är detta en dröm eller mardröm?

    • Peter Harold skriver:

      Ja, folket på landet vet att det finns bovar, och de vet att deras bössor fungerar lika bra på en tjuv som på ett rådjur. Det vet politikerna också, och de vill nog inte att frihetspionjärerna skall kunna freda sig själva utan statens beskydd. Ett beskydd som vi sett vad det inte duger till…

    • Sune skriver:

      Endast en psykopat kan väl kalla detta för en dröm? Drömmar är väl sköna och motsatsen är väl just mardrömmen?

  5. den ryska horan skriver:

    Jag provade på den lantliga idyllen i Småland, 15 år så att säga. Kossorna gav mjölk, mjölkbilen kom med smör och ost, en gång i veckan åkte man till stan för att köpa mjöl och jäst och socker.
    Grisen slaktades före jul, en ungtjur en gång om året. Potatisen odlade man själv. Livet flöt vidare… Dom som inte var bönder var så jävla avundsjuka. Jag hade ju kött i frysen! Men hur hamnade det in i den? Har du nån gång skurit i seniga köttbitar? Kokat ärtsoppa på grislägg? Satt eller tagit upp potatis? Nej, du köper allt detta i butiken.
    Jag jobbade ca 12 timmar om dan på sommaren och 10 på vintern. Kossorna måste ju mjölkas 2 ggr om dan. Ungdjuren på bete ska kontrolleras varje dag. Man ska skörda på sommaren och utfodra djuren på vintern. Man ska laga mat åt en hel hop släktingar som kommer och hjälper, många ggr 10 till 15 st. Inte att tala om fester, att laga festmat till 20 st vänner och sen sitta och höra att gästerna minsann kunde göra det bättre. Allt gnäll hur bra bönderna har det.
    Sen fick man betala skatt för allt mat som man tog från företaget.
    Tills jag tröttnade och det blev skilsmässa. Då fick jag gå utan ett öre i fickan.
    Alla erfarenheter är till det bättre. Men om man vill bli nöjd med sitt liv måste man sätta tydliga mål, bita ihop och jobba som fan. Man kan bara skylla sig själv och VERKLIGEN INTE ANDRA om man inte når sina mål.
    Hälsningar
    Den ryska horan (älskar detta epitet, alla mina vänner garvar åt det)
    PS. Det var jag som var bonden, inte ex, han hade ett jobb utanför gården.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s