Jag ser inte Stefan Löfvén som ett fotbollsfan… (och om ett folk som hurrar på kommando)

Bästa läsare!

Sport. Försök inte föra det på tal med mig. Jag är så totalt ointresserad av det att jag nästan får ångest när arbetskollegor börjar prata match. Hur kan man offra timmar av ens liv på att se fullvuxna män i kortbyxor springa på en gräsmatta efter en boll? Eftersom alla på planen är obeväpnade så finns det ju inte ens ett uns av underhållningsvärde i den där aktiviteten…

Nu tycks det som att någonting spektakulärt hänt inom idrottsvärlden. Svenska ”Tre kronor” har… jag vet inte vad. Men de har kommit hem, och de har paraderat på Sergels torg inför TV-kamerorna.

Jag är inte säker på vilken idrott det gäller. Min magkänsla säger att det måste röra sig om fotboll eftersom det är barmark utanför mitt kontorsfönster. Mina arbetskollegor hävdar att det rör sig om ishockey, vilket de upplyste mig om när jag förkunnade att jag inte visste om att statsminister Stefan Löfvén var ett fotbollsfan, eftersom han klätt sig i en s.k. matchtröja på TV.

Oavsett om de sparkar boll eller ägnar sig åt någon puckad sport så fick jag direkt en obehagskänsla när kollegan visade upp ett klipp från Sergels torg. Redan innan det första buropet hördes i högtalarna skrek min hjärna ”Nej, nej, nej, gör det inte, vänd om!” till den enfaldige statsministern. Ni vet, den där känslan man får när man ser på en spännande film och någon balanserar på ett blött hustak i en åskstorm och skall göra ett jämfotahopp till nästa byggnad och man ser gatan 9 våningar ner. Eller ett klipp med ett ryskt fyllo som skall försöka korsa en vältrafikerad landsväg på vingliga ben. Kanske jämförelsen med påstruken ryss är den bättre liknelsen med Stefan Löfvén när han äntrar scenen inför en publik som väntar på nationens hjältar. Han befinner sig onekligen på fel plats vid fel tillfälle.

Ja, därefter dök nästa obehagskänsla upp, och denna gång på et mer intellektuellt plan.

Sverige samlas och blir ett land när en grupp pojkar sparkat tillräckligt många bollar i mål. Då rusar vi ut, viftar med den blågula fanan och dricker skumpa halvt avklädda i vattnet vid Sergel torgs fontän i skenet från den tindrande glasobelisken (kanske inte nu under ombyggnaden, men ni har sett scenen på äldre löpsedlar). Då tillåter vi oss så mycket nationell glädjeyra att även vår socialdemokratiske och Bilderbergcertifierade statsminister vågar klä sig i blågul tröja och säga att han är stolt.

Detta beteende är intressant.

En jämförelse: När det offentliga Sverige firar nationaldagen är denna fest så inkluderande att alla bidragsmottagande minoritetsgrupper i trakten måste få framföra sina kulturella konstyttringar såsom dans, servera underliga maträtter och hålla diktläsning om det gamla hemlandet, helst i en sådan omfattning att man inte erinrar sig om vilket land man lever i nu.

Och under själva högtidstalet lägger kommunens starke representant stor tyngdpunkt på argumentet att vi inte skulle haft någon svensk kultur utan alla somalier, araber, afghaner, irakier, balkaner och motsvarande nationaliteter som är närvarande. Om talet hålles i en etnisk välbehållen ort så kommer det som amen i kyrkan att denna omständighet med homogenitet är onaturligt och måste bekämpas.

Men vilken dag som helst utom 6 juni, och under förutsättning att ”vi vann”, så är vi stolta svenskar. Det är alltså först när något idrottslag från vårt land vinner någon internationell final som vi tillåts hylla Sverige, i vart fall med TV:s godkännande. Ett dussin pojkar kickar en puck i mål, och vips är lagets vinst också Sveriges vinst. Ja, för de hade ju inte vunnit om det inte varit för den svenska modellen, som någon regeringstjänsteman twittrade.

Men låt mig vara ärlig; det är fan i mig det mest nyttolösa som premieras under denna ursäkt till s.k. nationella stolthet. Fotboll och ishockey är underhållning (för de som roas av detta). Vi viftar med den svenska fanan för att några idrottsmän kickat en puck in i mål några gånger fler än de andra lagen, men räds att visa samma glädje för flaggan under nationaldagen. Inte nog med att politikerna försöker ta åt sig äran av matchresultatet, och spegla sig i idrottsatleternas stjärnglans, utan man gör detta till en nationell bedrift som inte på något vis är vare sig nationellt eller ens en bedrift. Det är oproportionerligt.

Jag anser att detta beteende är till men för Sverigebilden. Allt detta fokus på idrottsprestationer (vars framgångar i ärlighetens namn är ganska sällsynta) – samtidigt som man mer eller mindre bannlyser nationell stolthet i alla andra situationer – är en attack mot den nationella identiteten. Lägg därtill uttalat förakt för Sverige som nation och den hos vissa opinionsbildare alltför ofta framförda förnekelse av den svenska kulturens existens.

Denna process har redan pågått länge, så pass länge att ingen inom maktetablissemanget reagerar på att vi har en inkompetent statsminister, och en ministär som är en parodi på en regering. Till och med fotbollspubliken (eller ishockeypubliken) ser att kejsaren är skvatt galen. Men etablissemanget – inkluderat press, radio, TV, opposition, intelligentia, etc. – låter saken vara, och snarare uppmuntrar kretinet att låtsas vara en statsman.

Hans närvaro under hyllningarna till Tre Kronor var ett hån mot inte bara idrottsutövarna, utan även mot svenska folket. Som statsminister har Stefan Löfvén ingen merit som gör honom lämpad att tacka Tre Kronor för segern. Som person har han inte ens någon merit att vara statsminister.

Sedan har jag en starkt misstanke om att den främsta orsaken till att TV och press ens gör en stor sak av hemkommande guldmedaljörer är därför att denna ritual ingår i den produkt som man som medieaktör säljer till tittarna/läsarna. Och eftersom svenska folket slutat tänka låter man känslorna ryckas med och börjar hurra på kommando. Det otäcka är att folket också håller tyst på kommando.

Kulturmarxismen har dödat den svenska vitterheten som var verktyget för att manifestera fosterlandskärleken, och ersatt den med drömmen om att vinna högvinsten hos statliga Svenska Spel – det enda politiskt korrekta sättet att få bli rik på i vårt land, främjat av den ständiga exponeringen av idrott, idrott och idrott i alla kanaler.

Buropen på Sergels torg är kanske ändå ett svagt tecken på att patienten kan tillfriskna. Den som lever får se. Föraktet mot statsministern är en god start.

Hälsar eder Peter Harold

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Stadsliv. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Jag ser inte Stefan Löfvén som ett fotbollsfan… (och om ett folk som hurrar på kommando)

  1. Risto Matinen skriver:

    Jag skulle kunna döda Rövèn och Fredrik den Onde med mina bara händer! Bara för att nämna några av de värsta folkförrädare! Det finns tusentals till som skulle kunna dödas på samma sätt…

    Detta är inget mordhot! Risken för dem att träffa på mig är pytteliten, och jag skulle endast ta chansen att utplåna de antisvenska asen om och när de kom i min närhet…

    Helst skulle jag se en internationell domstol dömda asen till döden för folkmordsbrott enligt FN:s stadga. Alla skulle självklart dömas efter den stadgan… Det finns inte ens minsta tvivel!

    • baravarat skriver:

      Håller med dig i det fullaste! Listan med regeringar som gjort det sämsta för oss kan göras lång ända bak till han som blev skjute fast skulle säga -69..

    • robinshadowes skriver:

      Du får berätta här på bloggen om du får påhälsning av hemliga shomrim. Verkar som om Sandor Herold och Olle Ljungbeck har fått besök för rena struntsaker. Så man vet ju aldrig om man ”hotar” ett par av våra ”statschefer”.

      • Jonas Bangkok skriver:

        Sandor Herold är en kul figur, han har hållit på med sin aktivism i minst 30 år – minns hans insändare i Kvällsposten på 80-talet.

        Han har egentligen alltid framfört samma saker så vitt jag kan minnas – legitim kritik mot styrande politker. Att han inte fått besök förrän nyligen tyder på att något har ändrats i statens syn på ‘motborgarna’ – legitim kritik ska slås ner till varje pris.

        Man kan även ifrågasätta prioriteringen i användadet av SÄPO:s resurser. Medan sionister fullständigt dominerar mediasfären och mer eller mindra talar om hur Sverige ska styras, och x tusental islamister obehindrat strosar runt i på gator & torg – gör SÄPO hembesök hos ålderspensionärer som Herold och Ljungbeck.

  2. baravarat skriver:

    Visst äro det underligt att man får fira sin nation av denna orsak men snart slut på de där med då denna sport har blond, blåögd som standard..

  3. Rune skriver:

    ”Jag är inte säker på vilken idrott det gäller”
    Det var nog issocker?

  4. Mjölner skriver:

    Risto M. Döden är ett lindrigt straff jämfört med livstids isoleringscell, lidandet och tortyren under ett långt åtestående liv utan benådning skall vara enda alternativet för samtliga dessa skurkar. Peters föraktfemetta på hovnarren är lysande. Hur fan kan man hålla på att spela ishockey ända till midsommar? Många spelare i ”ishockeylandslaget” bor i USA och spelar i NHL är gamla lata och rika divor som den här gången lyckades hålla sig vakna hela turneringen, fantastiskt.

  5. Sten Skott skriver:

    Idrottsgrenen du hänvisar till tror jag kallas Sportboll. Men jag är inte säker.

  6. Stina skriver:

    Lysande beskrivning! Stort tack jag njuter och blir stärkt. Förtröttas inte vi behöver dina analyser!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s