Har frihetliga Contra blivit ett ombud för US Deep State?

Bästa läsare!

Sedan flera år tillbaka är jag prenumerant av ett nyhetsbrev som heter Veckans Contra, utgivet av en frihetligt benämnd organisation (stiftelse) med namn Contra. Detta veckobrev, samt Henrik Alexandersson ”Allvarligt talat”, var två e-postbaserade publikationer jag såg fram mot i en tid då jag insett att Moderata Samlingspartiet inte alls var så intresserade av frihetliga ideal som jag dittills trott.

I Veckans Contra hade centerpartisten Fredrik Runebert en frågelåda där han på ett förtjänstfullt och pedagogiskt sätt såg till att räta ut läsarnas frågetecken om olika ämnen. Man kan säga att detta var inkörsporten till mitt mer analytiska tänkande när det kom till politik, framför allt därför att Fredrik kom med fakta som inte var desamma som jag plockat upp i skolan/från medierna/genom partipolitiken.

På senare år har dock min aktning för Veckans Contra reducerats avsevärt. Framför allt var det under inledningen av Ukrainakrisen då VC återgav händelserna precis som om det varit självaste krigsmäklaren John McCain formulerat manuset. För min egen del hade jag redan djupa insikter om vad som skedde i Ukraina redan före krisen, och jag förvånades över att ett så frihetligt organ som VC kunde köpa EU:s och USA:s narrativ av händelserna. Okunskap?

Numera ser jag ett mönster. Framför allt ifråga om Ryssland där Contra låter mer som en neokonservativ tankesmedja än en frihetlig rörelse. Expos prat om att Contra är ”en högerextrem organisation” är bullshit, men å andra sidan är Expo själva en vänsterextrem grupp där man betraktar allt till höger om MP som Adolf, vilket är ett uttryck jag bör upprepas väldigt ofta.

Veckans Contra agiterar bl.a. för ett NATO-medlemskap, och nu senast formulerar man sig mycket hårt mot Wikileaksgrundaren Julian Assange.

Citat ur Veckans Contra nr 21, årgång 2017:

Julian Assanges verksamhet i Wikileaks är skadlig för den demokratiska världen och kan vara skadlig även för världsfreden. Mycket talar för att Assange skulle fällas för spioneri i USA. Vi skulle inte ha några invändningar om Assange greps och dömdes i USA. Det har han gjort sig förtjänt av.

Har vi fått mindre demokrati sedan Wikileaks började publicera dokument som avslöjar regeringars fulspel ovanför medborgarnas huvuden? Har vi fått mindre med demokrati sedan olika visselblåsare exponerat hur politiker och beslutsfattare talar och tänker och agerar när de tror att ingen ser? Mycket av det som avslöjats är väldigt obekväma sanningar, och även om kritikerna säger att detta tvingar diplomater att ägna sig åt självcensur av rädsla för framtida läckor kan vi konstatera att man hör sanningen av barn, fyllon och Wikileaks. Bl.a. har man exponerat korruptionen inom Demokraterna i USA, och det finns också en mängd dokument som bevisat pågående korruption inom det ryska ledarskiktet.

Dock är det sant att engelskspråkigt material dominerar hos Wikileaks. Organisationen har inga egna resurser att översätta/hantera ryskspråkiga dokument, och dessutom kanaliseras många läckor från den ryska administrationen till regimens politiska motståndare, som t.ex. Alexei Navalny. Wikileaks samarbetar därför med ryska medier, bl.a. nyhetstidningen Novaya Gazeta där den mördade Putin-kritiska journalisten Anna Politkovskaja arbetade. Novaya Gazeta grundades av bl.a. Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov (som idag betecknar sig som socialdemokrat) och oligarken Aleksandr Lebedev som även äger brittiska The Independent som publicerar artiklar som planterats av västerländsk underrättelsetjänst med syfte att besvära Rysslands regering (framför allt om Syrienkrisen).

Med tanke på vad som skrivits om Tommy Hansson som är (varit?) styrelseledamot i Stiftelsen Contra och skribent i dess tidning – bl.a. om hans sionistiska uttalanden och kopplingar till nyreligiösa Enighetskyrkan – och hans förtroendeuppdrag inom Sverigedemokraterna och det partiets omsvängning i NATO-frågan, så finns det all anledning att uppmärksamma vad som sägs i debatten, och fråga varför vissa organ som t.ex. Contra gör sina ställningstaganden. (Sedan har Tommy Hansson också förtjänster, bl.a. genom att exponera den svenska vänsterns ruttenhet.)

Contra står för nyliberalism, en frihetlig ideologi som framför allt torgfördes av moderaterna under 1980- och 1990-talet. I grund och botten handlade det om att göra sig av med den socialistiska dominansen som präglade tillvaron i Sverige, och flytta den ideologiskt genomsyrande politiska makten till den mer effektiva marknaden.  Men den svenska varianten av nyliberalism vågade aldrig ta det fullständiga steget mot den fria marknaden, utan blev istället ett verktyg för näringslivet att binda statsapparaten till att fortsätta ta pengarna från skattebetalarna och betala till företagen via ett system av bl.a. inkompetenta upphandlare av den statliga (kommunala) verksamheten.

I bästa fall har många skattekronor nyttjats mer effektivt än när staten bedrev verksamheten i egen regi, men i många fall har arrangemanget resulterat i ett slöseri orsakat av att den politiskt styrda verksamheten inte fungerat som en god beställare gentemot näringslivet. Contra har en del i detta ansvar eftersom man står bakom idén att stat skall finansiera näringslivets tjänster.

Detta går igen även i stiftelsens syn på invandring. Contra förespråkar fri rörlighet ”för folk som gör rätt för sig”, men deras motstånd mot den destruktiva invandringspolitik som förts av såväl moderaterna som socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet är ringa eller obefintlig. Contra – vars sympatisörer får beskrivas som hemmahörande i det borgerliga lägret – har uppenbarligen medvetet valt att inte bekämpa de borgerliga partierna för det enorma slöseri med skattepengar som ägt rum tack vare massinvandringen. Det är förvisso Contras rätt att välja sina strider efter eget behag, men här har det funnits en samhällsfråga som har betydligt större konsekvenser för vår nation än det inbillade hotet från Ryssland.

Med risk för att jag utmålar mig själv som konspiratorisk, men jag anar ett mönster hos Contra utifrån mina alltmer ytliga genomläsningar av deras nyhetsbrev (förutom de nyss nämnda neo-konservativa dragen); jag tänker på hur man använt nyliberalism för att transferera skattemedel från stats till näringsliv (istället för den renodlade libertarianska vägen att låta medborgarna handla på en fri och oreglerad marknad); jag tänker på Contras hets mot Ryssland som går i linje med vad vår egen krigsmateriella industri – som har förgreningar rakt in i Sveriges riksdag – som vädrar guld genom nya anslag; jag tänker på Contras support för fri invandring i en tid då asylbaronerna badar i skattepengar.

Det är ingen tvekan om att svensk idédebatt behöver ett konservativt/liberalkonservativt forum som just Contra, inte minst med tanke på att det offentliga samtalet har en kraftig slagsida mot vänster (och att den nuvarande socialistiska regimen försöker vrida klockan tillbaka till 68). Men jag har efter ett par års läsande av deras nyhetsbrev funnit att kampen för frihet inte alls är så genuin som jag upplevde den från början. Framför allt när jag ser inslag som känns som om de vore hämtade från den amerikanska neokonservatismen. Jag bläddrar bland artiklarna, och grubblar över vad som är äkta frihetligt eller en kuliss, och vems intressen man skriver för, mitt eller Bofors?

Nåväl, min egen intellektuella mognad – som jag uppnått genom självständiga studier i det libertarianska lägret – medger mig att arbeta vidare på egen hand för frihetliga ideal utan att Veckans Contra längre utgör en inspirationskälla.

Hälsar eder Peter Harold