Ett färskt och inte särskilt upplyftande intryck av Skatteverkets kontor i Stockholm

Bästa läsare!

Kärestan skulle utföra ett ärende vid Skatteverkets kontor vid Lindhagen i Stockholm. Jag minns inte det exakta motivet till varför jag följde med, men förmodligen hade vi planerat någon aktivitet senare under eftermiddagen. Måhända var jag lite nyfiken också, ehuru mitt senaste besök hos Skattemyndigheten ägde rum på… få se, låg kontoret på Rosenlundsgatan efter att Skatteskrapan stängts ner?

I vilket fall som helst noterade jag att platsen bevakades av två uniformerade ordningsvakter, samt att vi ”välkomnades” av en skylt som sade att det fick finnas maximalt 150 personer i lokalen, och att anhöriga till de som har ärenden hänvisades att vänta utanför.

Jag kastade in ett getöga i lokalen. Den enda nödutgång jag kunde se i all hast utgjordes av den entré vi passerat in genom, men i övrigt skulle den utan tvekan kunnat rymma minst det dubbla antalet människor. Ordningsvakterna var positionerade framför ingången till kontorsdelen och frågade med granskande uppsyn om vi hade något ärende.

” – Nä, jag är här bara för skojs skull. Jag vaknade i morse och funderade på om jag skulle gå till Gröna Lund eller till Skatteverket, och valde det senare eftersom jag kände för att ”go crazy” en så här fin dag som denna…”, hade jag tänkt säga, men kärestan hade redan börjat hala fram sin trave med dokument. Istället frågade jag försynt om det var ok att jag följde med, en chansning som gick hem eftersom lokalen var tämligen glest befolkad denna torsdagseftermiddag.

” – Let me do the talk”, hade kärestan sagt till mig, som om hon på något vis läst mina rebelliska tankar ögonblicket innan. Visst, gärna för mig, svarade jag.  Jag betraktade det märkliga kösystemet i lokalen medan jag sjönk ner på en hyfsat bekväm bänk. En kö ledde till en spanskspråkig(?) kvinna som tog kroppslängden på de anlända och delade ut kölappar. Även kärestan utsattes för detta. Jag kunde inte låta bli att fundera på varför de mätte klienterna, emedan måttet togs med deras skor kvar på fötterna?

I kärestans fall var det synnerligen viktigt att hon mättes eftersom den spanskspråkiga(?) handläggaren inte alls tyckte att kärestan såg ut att vara 166 cm lång. Och visst, har man skorna på sig så får man en annan kroppslängd. Men jag höll tyst och tittade på spektaklet. Kärestan belönades för sin medgörlighet med en alldeles egen kölapp.

Ja, så här är det väl när man besöker Migrationsverket, tänkte jag förstrött och var på väg att slumra till för ett ögonblick. Kärestan satte sig ner bredvid mig och vi väntade på vår tur. Nästa moment bestod av att möta en handläggare som skulle ta foto för kärestans framtida ID-kort. Ånyo mötte kärestan en handläggare (nu med huckle) som inte talade särskilt bra engelska. Man kan ju tycka annars att engelska torde vara ett basspråk på Migrationsv… vänta nu, det här är ju Skatteverket! Inte Migrationsverket!

Svenska Skatteverket i Stockholm. Jag började titta mig omkring. Ingen av de handläggare som stod inom synhåll såg ut som infödda stockholmare i rakt nedstigande led från Andersson, Pettersson och Lundström. Men mina rasbiologiska observationer fick avbrytas för att jag måste agera tolk för kärestan, vilken hittills varit nästan chockad över hur lätt man tar sig fram i Stockholm på engelska. Fast hos Skatteverket – som uppenbarligen drabbats av de obligatoriska mångfaldsprogrammen – är det knagglig svenska eller flytande arabiska som gäller på andra sidan kunddisken. I vart fall på avdelningen för ID-kort.

När jag drar mig till minnes tidigare besök hos Skatteverket har jag alltid fått ett korrekt och tydligt svar av handläggarna på andra sidan, även på den tiden vi skildes åt av en glasskiva med prathål i. Jag talar nu alltså om slutet av 1990-talet. Korrekt, tydligt och artigt (ty även om de jobbar för Djävulen så har de trots allt alltid bemött mig på ett anständigt sätt så länge de hetat Hasse, Berit eller Maria). Men nu tycks myndigheterna göra en hederssak av att placera individer som inte tillhör min kultur, som inte har servicevillighet som fokus, och som inte kan sitt jobb (mer än de basala uppgifterna) samt  inte ens bryr sig om att säga ”tack och hej” när ens ärende är klart. Det skriker PMS om personalen.

Det är dock intrycket av kompetensunderskott som känns mest oroväckande. Jag som klient hos Skatteverket är per definition i underläge. Att då behöva konversera med en person som uppvisar likgiltighet inför mina frågeställningar innebär ännu sämre tillit till ett system som i grund och botten är konstruerat för att vara fientligt mot mig.

Och bekymret uppstår redan i det faktum att handläggaren inte behärskar det språk som vi svenska medborgare använder. Jag skulle därtill av staten drabbas av nya sanktioner om jag ställer ett så enkelt krav som att få tala med en svensk handläggare. Det kalas för rasism. Andra folkgrupper äger rätt att ställa krav på att möta folk som talar deras språk eller få tolk. Men jag som svensk medborgare ställs inför domstol om jag yttrar samma krav. Obehagligt.

I förlängningen av min tankegång kan jag inte låta bli att fundera på vad detta kulturskifte hos myndigheterna innebär för kvaliteten på övrigt arbete, utöver kontakten med medborgarna. Förvisso borde vi libertarianer fröjdas över myndigheternas nedbrytning, men problemet är att vi medborgare drabbas av konsekvenserna långt innan myndigheten och dess värv upphört att skada oss.

Hälsar eder Peter Harold

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ett färskt och inte särskilt upplyftande intryck av Skatteverkets kontor i Stockholm

  1. Sten Skott skriver:

    Vi behöver inte importera inkompetens, ta försvarets försvinnande som exempel. Troligen bortslarvat av helsvenskar med hög lön och rätt värdegrund. Men sk*ten rinner ju nedåt, det kan förklara dina upplevelser.

  2. Risto Matinen skriver:

    Det borde inte finnas en enda babbe anställd hos myndigheter i Sverige. Ändå tycks det numera krylla av dem, med given inkompetens och värre korruption som resultat.

    Och vad tycker folkmordsmarxisterna/PK? Något åt detta håll?

  3. Robin Shadowes skriver:

    Så fastnade jag i det runda arkivet igen. Är det det som Twitter menar med shadowbanning?

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s