Hemvägen – hur jag spinner en väldigt lång tråd från semester till politik

Bästa läsare!

Därmed är det slut på semestern och resandet för den här gången. Som jag hoppats har jag begåvats med många intressanta intryck från olika platser som jag besökt för allra första gången i mitt liv.

Som bilburen resenär hade jag gott om tid att kontemplera över alla intryck jag fått under resans gång (även om en lejonpart sannolikt filtrerats bort p.g.a. den flödiga mängden av upplevelser), men nya avtryck tillkom. Ett av dessa var passagen genom Målsryd i Västergötland.

Men först måste jag börja med Ullared. Närmare bestämt Sportbaren. Denna plats har beskrivits som ”dagis” för männen som tvingats till köppalatset av sina fruar, där de kan ta en öl och titta på TV-sporten, medan den äkta hälften fyller kundvagnen och tömmer kreditkortet.

Det var ett par detaljer i beskrivningen som inte stämde. Det var tämligen många par – äldre – som satt vid sportbaren och fikade. Jag själv fick en anständig ”fuckashemale” (en italiensk varm macka med skinka och ost, men den heter naturligtvis något annat som låter snarlikt, fast jag minns inte vad), och inte var inslaget av sport särskilt störande. Däremot skulle individer som rap-artisten Nabila Abdul Fattah knappast ha tyckt om stället. Ni vet hon med ”vithetschock” i Almedalen för några år sedan. Jo, en kvinna i blåprickig burka besökte sportbaren med sin man, men de fortsatte vidare så snart de fått sin saft till ett av barnen.

Medan jag satt där och slukade min fuckashemale (kan det vara ”foccacia”?) så satt jag där och studerade den vithetsnorm som rådde i lokalen. Framför allt den överfulla brickvagnen som stod intill utgången. Men den var inte kaotiskt full. Besökarna hade nogsamt sorterat sin disk och travat assietterna i en fin hög på en av brickorna, och nyttjade en annan bricka till att ställa upp sina koppar sida vid sida utan risk för ras. Inga skrynkliga pappersservetter syntes. Det var som om mormor eller farmor varit här och plockat undan efter sina gäster.

Så här prydligt är det aldrig på McDonalds eller Burger King. Å ändå är deras avfallssortering så enkel att man bara behöver stjälpa ner skräpet i ett hål. Varför denna skillnad i resultat? Svar: Det måste bero på kunderna.

Medan jag satt och tittade på den överfulla men välordnade brickvagnen funderade jag på hur Gekås sportbar skulle fungera ifall köppalatset varit beläget i t.ex. Jägersro eller Arlöv? Förmodligen skulle städningen tveklöst erfordra mer handpåläggning från personalens sida i så fall.

Nå, låt oss fara 7,7 mil från Ullared, och hamna i Målsryd. Japp, naturligtvis hamnade vi där av ”en ren olycka”. Jag bestämde mig för att fara hemåt ”på känn” istället för att programmera bilnavigatorn eller läsa bilatlasen. Och så värst mycket fel blev det inte. Riksväg 154 var en ny men ändock trevlig bekantskap, och de flesta körde i anständig takt norrut. Jag kör gärna här igen

Det enda oanständiga jag fann var att hos Handlarna i Älvsered (f.d. ICA-affären) som försökte sälja glass som varit upptinad och återfrusits. Å andra sidan erbjöd den högljudda personalen knappast någon vithetschock fastän vi befann oss i mörkaste Halland på gränsen till Småland. Det nya Sverige. Hur länge skall Gekås få fortsätta representera det gamla Sverige?

Väl ute på riksväg 27 varslades jag om att vi befann oss farligt nära Borås. En skylt hänvisade till det förföriska namnet ”Dalsjöfors” vilket blev min räddning. Men inte långt efter vi lämnat 27:an passerade vi genom Målsryd.Villor och småhus, och ett flöde av bil- eller däcksverkstäder på högra handen. Men plötsligt uppenbarade sig ett stort stenhus i flera våningar precis intill vägen på vänster sida, i ett mäktigt visuellt utbrott längs en sträcka som dittills präglats av lummig skog. Kontrasten mot den övriga bebyggelsen var så iögonfallande att jag måste sakta ner för att betrakta den till synes halvt övergivna byggnaden vars slitna fasad skvallrade om gamla anor.

Jag förmodar att detta var den lokal som huserade firman J.A. Petterssons konfektionsfabrik, kring vilken samhället Målsryd sägs ha vuxit upp omkring. Det hela lär visst ha börjat med att en lantbrukare i trakten – nämnde J.A. Pettersson – skall ha haft ett färgeri som sedan började sy kläder av de tyger man färgat, och gjort det så pass bra att man till slut kunnat bygga den fabrik som nu står för sitt syfte oanvänd intill Svenljungavägen. Tydligen lades den inte ner förrän under 1980-talet, d.v.s. i slutet av den allmänt benämnda textilkrisen i Sverige.

När jag betraktar byggnaden kan jag förnimma magvärken som sömmerskorna sannolikt kände när försäljningssiffrorna dalade och fabrikens lönsamhet minskade p.g.a. accelererande lönekostnader och dyrare materialköp plus ofördelaktiga skatteförhållanden och en strängt reglerad kreditmarknad med politiska målsättningar. Ja, det var nog många med magvärk då. Politikerna (inklusive socialdemokraterna) ville i solidaritetens namn få bort låglönejobben. Fast hur sömmerskor i åldern 55+ skulle kunna få ett högre betalt jobb efter att ägnat större delen av sina liv åt att sy kläder hade man inte kommit på.

Historien om den svenska textilindustrin innehåller dock vissa intressanta inslag som man inte gärna talar högt om längre. Innan företag som J.A. Pettersson samlade sömmerskorna under ett och samma tak i stora fabriker hände någonting under 1870-talet som betraktades som väldigt positivt vid den tiden: Huskvarnas vapenfabrik började ta upp produktionen av symaskiner, vilket – lyssna noga nu – ledde till att ”kvinnan räddades till hemmet” i och med att hon nu kunde stanna i sitt hem och sy kläder i parti åt affärsmän som sålde dem vidare i sina butiker eller via kringresande försäljare. Ja, det ansågs som någonting positivt att kvinnan kunde arbeta i hemmet istället för att behöva söka sin utkomst utanför bostaden (även J.A. Pettersson hade  utöver 190 personer i fabriken också 60 hemarbetare under 1940-talet).

Att kvinnorna fick möjlighet att tjäna pengar på att sy kläder var resultatet av en föregående frihetsrörelse som bröt upp det äldre skråväsendet där endast skräddarna fick sy kläder. Och inte ens skräddarna hade varit fria att sy som de ville, eller hur mycket de själva önskade.

Det var detta fördärvliga skråväsen som hade lett till allmogehemslöjden, där det fattiga folket själva fick tillverka vad de behövde. Den svenska hemslöjden är alltså en motreaktion till det politiskt reglerade näringslivet som rådde genom skråväsendet. Tänk på det nästa gång du ser en av de folkdräktsklädda tanterna sitta och karda ull på Skansen – hon representerar den ursvenska rebellen som söker en omväg runt det politiska fördärvet!

Hälsar eder Peter Harold

Lästips:
Sömnadsindustrien – en översikt över dess uppkomst och utveckling i Sverige

Annonser

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Demokrati och frihet, Historia, Privat. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Hemvägen – hur jag spinner en väldigt lång tråd från semester till politik

  1. hllviken skriver:

    Mycket intressant ämne – med många aspekter.

    Min far härstammar från Västergötland sedan urminnes tider och det väcker känslor – många minnen från den gamla tiden…

    Min mor utbildade sig till sömmerska och modedirektris men fick inget jobb efter utbildningen pga omstruktureringen inom textilbranschen.

    Svensktillverkade kläder höll i årtionden till skillnad från asiatiskt skräp från 60-talet och framåt. Utomeuropéiska kläder innehåller farliga gifter.

    Själv har jag mycket återbruk-kläder. Mitt bidrag till naturskyddet.

    • Peter Harold skriver:

      Jag har också ett starkt intryck av att de svenska kläderna höll länge. Jag satt och tittade på priserna, och det var dyrt med kläder förr i tiden. Men ett klädköp var också en investering tack vare att de höll så pass länge. idag känns kläder som om de vore förbrukningsvaror.

  2. Robin Shadowes skriver:

    Att den svenska textil-industrin skrotades är en modern katastrof. Varje land borde själv kunna producera sina kläder. Håller med om att mycket är slit-och släng-skräp. Och visst hade det varit bättre för miljön också om vi sluppit gifterna och dom långa transporterna. Kan dom moderna kvinnorna ens sy längre som sina mor- och farmödrar kunde? Eller sömnaden kanske ingick i det patriarkala förtrycket och slängdes på historiens skräphög?

    • Peter Harold skriver:

      Man bör nog se detta i en bredare kontext, om än att jag bara kan infoga ytterligare en smärre detalj, nämligen det faktum att under denna tid var det allt fler kvinnor som gick ut i arbetsmarknaden varför de hade allt mindre tid att ägna åt hushållssömnad (min mor var hemmafru, så vi hade av nöd tvunget tämligen vällappade kläder till vardags), och därmed fick man börja köpa mer kläder. Samtidigt som man fick lov att köpa fler plagg blev man också mer priskänsliga, vilket gynnade importkläderna.

  3. Sten Skott skriver:

    Före dagis-eran var det nog en stor fördel om mamma kunde vara hemma om dagarna. Passa barnen och se till att folket på åkern fick att äta, mycket viktigt.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s