Stockholmsutställningen 1897 – är en repris omöjlig?

Bästa läsare!

En person lyfte fram Stockholmsutställningen 1897 som en förebild till ett nytt projekt med syfte att ”gynna staden samt ge en trevlig underhållning för invånare och ökning av turismen.”

Bilden här ovan är hämtad från detta tillfälle då man avhöll Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i provisoriska utställningslokaler vars tillkomst skedde under arkitekten Ferdinand Bobergs ledning i samarbete med framför allt kollegan Fredrik Liljekvist och dennes assistent Erik Hahr som sedermera gjorde sig ett eget namn inom den svenska arkitekturhistorien, framför allt genom sina många och vackra byggnader i Västerås stad, av vilka tyvärr flera rivits med de härskande socialdemokraternas goda vilja.

Faktum är att jag själv har en tavla med motiv från denna utställning. Den avslöjar att det faktiskt finns spår kvar från detta välbesökta evenemang, bl.a. Skånska gruvan som numera tjänar i sitt ombyggda skick tjänst som informationslokal för Skansens räkning. Det uppges att Biologiska Museet är en relik från Stockholmsutställningen, men detta är fel eftersom museet öppnade ett antal år innan. Man stängde detta museum ifjol, för övrigt. Jägarhyddan är dock kvar från 1897, och detta trots att Ferdinand Boberg var på vippen att ödelägga byggnaden i slutet av 1920-talet sedan hans hjärna drabbats av italienska griller. Turligt nog var han för gammal för att förstöra byggnaden, och ägnade sig istället åt att teckna Bergslagsmiljöer med kolstift istället.

I de byggnader som inte finns kvar märker vi Industrihallen med dess hiss-försedda minareter (Boberg var vid denna tid lite av en orientalist), Stora Maskinhallen, Gamla stan med slottet Tre Kronor, Konsthallen, Flottans flytande utställning, Trädgårdshallen, Sagogrottan, med mycket mera. Om någon undrar exakt var utställningsområdet låg så pekar jag framför allt ut den av fågelskit förorenade gräsmattan vid vattnet på andra sidan Djurgårdsvägen sett från Nordiska Museet. Närmast Skansens entré lyckas solbadare hålla de flesta fåglar borta, utom måsar som attackdyker mot barn med varmkorvar i hand.

Nåväl, åter till förslaget om att väcka liv i Stockholmsutställningen. Rent spontant säger jag ”Yes, go for it”, om inte annat för att få bort fjäderfäna. Finns det någonstans vi kan förvänta oss ett utbrott av fågelinfluensa så är det just där, i snuskigaste hörnet av Djurgården (men vackert på foto).

Men vid eftertanke undrar jag hur bra idén egentligen är. Den gången det begav sig var Sverige en stolt industrination, och vi hade massor av företag som konstruerade och tillverkade maskiner, såväl ångdrivna som elektriska. I varje bolag fanns minst ett geni, men oftast flera. Ägarna var kapitalister som var måna om sina investeringar, och räknade med avkastningar för flera år framåt. I verkstäderna tjänade arbetare som antingen nöjde sig med livets lott, eller som insåg att även de hade talang för att läsa, räkna och resonera, varför de tog distanskurser för att utbilda sig till ingenjörens efterträdare. De klurigaste av dessa mekaniker gjorde egna uppfinningar som gynnade antingen dem själva eller deras chef, men framför allt svenska folket som fick se sitt liv förbättras genom införandet av nymodigheterna. I en av hallarna hade man t.ex. ställt upp en massa lokomotiv och tågvagnar, vilka hjälpte svenska folket att snabbt och förhållandevis enkelt flytta sig från den ena landsänden till den andra. I en annan hall visade man upp moderna elektriska maskiner. Och fastän en kopia av det medeltida Stockholm byggts upp intill så präglades hela utställningen av framtidsoptimism.

Hur skulle en Stockholmsutställning av t.ex. anno 2019 gestalta sig?

Låt oss grubbla på vad industrin kan visa upp. Visst har vi ett och annat järnverk kvar, och detsamma gäller sågverk i träindustrin. Men vad kan de visa upp? En rulle med stålplåt och en megaskärm som spelar upp en animering om metallens vandring från gruva till Volvos sammansättningsfabrik på Hissingen? Eller en tambour med papper som skall förstöras på Aftonbladets tryckeri? Och vad skall Ericson och ABB visa upp? Var sitt vitt eller grått skåp som står i ett hörn och surrar?

Ja, vi har inte så mycket industri kvar, och det vi har är automatiserat och styrt av TV-spelsoperatörer. Det är inte miljöer som väcker samma fascination som för 120 år sedan. Istället för industri har vi något som kallas för tjänstesektor, där vi sysselsätter oss med att göra saker åt andra människor som i sin tur är upptagna att göra saker åt andra. Jag vet inte hur detta skall presenteras i en utställningshall.

Sen var det där med framtidshopp. Stefan Löfven har väl släckt det sista som återstod av den varan.

Så vad skulle vi då kunna ha för tema på Stockholmsutställningen 2019? Mitt förslag är att satsa på nostalgi. Ifjol besökte jag Tekniska museet för första gången på länge (eller var det året innan?). Numera anses teknik som någonting tråkigt. Säger man ordet så tänker de flesta på sina mobiltelefoner, och vad de gör är det som mans er på skärmen. Det tredimensionella tänkandet på hur saker fungerar börjar försvinna, ersatt av ett och och nollor. Och inte verkar museerna vilja korrigera detta felsteg. Här möts man ömsom av döda objekt och ömsom av videoskärmar på färgglada väggar med filmklipp à la Bolibompa. Tänk att återskapa Ferdinand Bobergs magiska utställningshus, fylla det med fungerande ångmaskiner, återskapa rörelsen och lukterna…! Ja, om inte annat så för att levandegöra den epok då vi ännu hade framtiden framför oss, och såg den an med tillförsikt. Och detta som en permanent utställning i huvudstaden.

Jag kan till och med gå så långt att jag önskar konsthallen från 1897 återskapad – men helt utan s.k. modern konst. Nya verk må vara välkomna att visas upp, fast de skall helst gestalta det som är skönt för ögat. Efter en visning skall besökaren lämna utställningen fylld av hänryckning över konsten istället för att gå därifrån förolämpad och känna sig lurad på entréavgiften.

Vem vet, kanske kan vår återerövrade stolthet för Sverige från förra sekelskiftet utlösa någonting positivt. Det är ett utmärkt exempel att gestalta de karaktärer som förvandlade Sverige från ett land som man måste fly från p.g.a. armod, till ett land som blev föregångare i världen på fler än ett sätt. Ett land som tog steget från vidskepelse till att ta vetenskapen i sin tjänst. Ett land där folket insåg att kunskap ger makt över det egna livet – istället för som idag där målet i vardagen skall vara att fylla livet med underhållningen.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Historia, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Stockholmsutställningen 1897 – är en repris omöjlig?

  1. Risto Matinen skriver:

    Det är en intressant jämförelse. Något jag inte tänkt själv!

    Ganska (sic) stor skillnad emot Borlänges negerbilder på Somalier som fått skridskor på fötterna….

    Tja, finns det någon positiv Sverigebild? Inte enligt mig så länge invällarna fortsätter välla in och politikerpacket inte är åtalade för folkmord och hängda!

    Det behövs inga enskilda åtal, utan grovt sett kan minst samtliga statsministrar och finansministrar
    åtalas i ”tjänst” sedan 1975 lagföras i grupp. Normalstraffet borde vara döden via hängning och samtliga tillgångar konfiskeras och tillfalla staten i första stadium.

    Det finns förmodligen inget kvar med de gigantiska pensionslöftena politikerparasiterna satt ut. Samtliga invällare utvisas eller helst dödas…

    • Rättegången mot paret Caescescu var en snabbt avklarad affär. Sedan blev det Chanson D’Amour. Skuldfrågan torde inte vara särskilt svår att fastställa. Så vi borde köra samma grej här.

      • Risto Matinen skriver:

        Kruxet är att de skyldiga är flera dussin och inte ett kommunistpar! Som vem som helst skulle vilja döda i det skitlandet…

        Hade två rumäner här som installerade vårt bredband i fjol. Nästan det första de sa var att det är inte rumäner som sitter och tigger här. Givetvis inte, svarade jag: Det är zigenarepack!

        Konstigt nog verkar alla/flesta zigenarepack dragit från vår stad, Har inte sett en enda sittande utanför någon butik de senaste två månaderna. Hoppas inte toksossarna givit avskummen livstidsförsörjning, för då jävlar…

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s