På resande fot!
Bästa läsare!
Jag hade glömt att använda mitt paket med köttfärs förpackad i en tub av genomskinlig plast. Ni vet, de där plastförpackningarna som man annars har för ärtsoppa och risgrynsgröt. Bäst-före-datumet var passerat med ett antal dygn, men köttet innanför plastfilmen såg förhållandevis bra ut, så jag tog ett snitt och….
Uäck!
På något underligt vis hade köttet bringats i jäsning, och köttfärsen verkade puttra av gaser som strömmade ut genom snittet och fyllde köket med en arom av död och förruttnelse.
Så fort de sista kväljningarna ebbat ut funderade jag på om denna oaptitliga händelse skulle kunna fungera som analogi för att beskriva den svenska socialdemokratins tillstånd…?
I min ungdom var jag mycket intresserad av statistik, och följde via skolbibliotekets dagstidningar opinionsmätningarna noga. Jag till och med antecknade dem.
Socialdemokraterna låg och pendlade mellan 42-44%, VPK befann sig kring 5%, oftast något lägre. Krisdrabbade Folkpartiet var på färd att byta partiledare och Thorbjörn Fälldins centerparti betraktades som en borgerlig version av PRO där medlemmarna hade en fot i grönsakslandet och den andra i kistan, och där en nyansluten aktiv medlem under 35 års ålder blåstes upp till en sensation i lokalpressen. Moderaterna var uppe och sniffade på 25% under Ulf Adelsohns ledning. Den siffran reducerades p.g.a. ”Westerberg-effekten” strax före valet 1985, och Fälldin lyckades dämpa sitt partis fall blott med guds hjälp. Eller åtminstone med Alf Svenssons hjälp. Det borgerliga laget var 4 riksdagsmandat från en valseger, så Palme fick regera vidare.
Det som var ganska slående i mitt följande av den tidens SCB, SIFO och TEMO-mätningar var att förändringarna skedde långsamt. Senare har jag fått veta att opinionsinstituten hade sina beräkningsmodeller som hade just som syfte att dämpa förändringskurvorna, bl.a. med motiveringen att det statistiska utfallet på c:a 1100 intervjuade personer kunde variera alltför mycket när det kom till att beräkna de mindre partiernas rörelser under en specifik mätperiod. Därför fick partiernas valresultat även ingå som en faktor i beräkningsmodellen.
Detta kanske gick an på den tiden. Folk var mindre förändringsbenägna. Rörelserna skedde i huvudsak inom blocken, även om det ryktades om att en och annan sosse kanske röstade på folkpartiet och vice versa. Det var tydligen det flödet som avgjorde valet, hette det. Valet 1988 präglades av miljöfrågorna. Det innebar uppgång för Centern och inträde i riksdagen för Miljöpartiet. Valet därpå kom Ny Demokrati. Någonting började hända.
Nu är det 2018. Av det fordom stolta och självgoda arbetarpartiet som stöddes av 45% av landets väljare återstår en 25%-ig seg klump av maktlystnad och härskarvilja som varje 1 maj viftar med urblekta fanor som vittnar om gamla ideal, men som betyder mer för nostalgin än för regeringsdugligheten. Självgodheten finns där alltjämt och lyser genom den ihåliga retoriken, men de vet att deras seger beror på hur förslappad den borgerliga oppositionen är, samt avsaknaden av alternativ.
Återigen till köttfärsen som gått ut. Det hade kanske gått att steka den som en biff. Den hade kanske rent av sett ut som mina biffar brukar göra, även om den inte smakat som mina biffar brukar göra. Samma sak med socialdemokratin. De serverar ett parti som består av halvrutten köttfärs… jag menar socialism, och den svenska journalistkåren slår ihop händerna av beundran när de provsmakar och prisar hur pass mört köttet är, som om vi läst ett omarbetat kapitel av ”Kejsaren är naken”, fast nu med Stefan Löfvén som kung i köket…
Ty trots allt: Inget S – inga statsrådsposter till MP!
Även om SAP via Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt med av varandra avlösta insatser som partiledare förlorat 20%-enheter till alla andra partier, så kvarstår den institutionella maktlystnaden. Det är kanske detta som gör partiet särskilt ruttet i en tid då väljarnas lojalitet inte alls är lika inrutad som för trettio år sedan, och det ideologiska arvet komposterats.
Eftersom det ändå ligger i Miljöpartiets intresse att Socialdemokraterna behåller regeringsmakten kommer deras bäst förtrogna valarbetare – huvuddelen av den svenska journalistkåren – att med näbbar och klor angripa de som utmanar regimen på dess makt. Om denna kamp skedde med argumentation i sakfrågor så skulle egentligen ingen behöva klaga, eller ha rätt att klaga. Men politiken handlar inte längre om sakliga argument.
Vi såg det nu senast när forskaren Joakim Ruist som fick veta att den forskningsrapport om invandringens kostnader som han och hans kollegor sammanställt var ”kontroversiell”, och man ifrågasatte ”om han beaktat vad det betyder när han presenterar den mitt under ett valår”. Intressant nog kom debatten som följde inte att handla om invandringens kostnader, utan istället om SVT:s (och för all del andra etablerade mediers) benägenhet att fostra medborgarna. Det i sig är en välbehövlig debatt.
Vad Ruist-incidenten visar är att den socialdemokratiska maktinstitutionen inte alls är reducerad eller ens lamslagen. Även om journalisterna är miljöpartister eller vänsterpartister så vet de att deras inflytande över landet går via Stefan Löfvéns parti. Därför måste man bekämpa allt som innebär ett hot mot socialdemokraternas diskurs. Som t.ex. Joakim Ruists rapport. Det finns alltid sändningstid för både socialdemokrater och miljöpartister, så SVT behöver sällan prioritera bort sina favoriter.
Vi har också sett hur SVT agerar genom tystnad. För några dagar sedan beslutade en majoritet i riksdagen att godkänna den s.k. gymnasieamnestin för afghanska män utan giltigt asylskäl. Reaktionerna på att SVT Rapport samma dag som detta KONTROVERSIELLA beslut fattades valde att inte göra en fullständig rapportering om saken.
Skadar SVT sitt eget anseende? Well, det krävs medvetenhet att uppfatta vad banditerna på Gärdet sysslar med, och det omedvetna folket märker ju inte om vissa nyheter saknas. De medvetna går i taket (precis som jag gör), men till vilken nytta? Eventuella ursäkter gör ingen bot på problemet, och grundproblemet om att vi har en statsfinansierad mediekoncern som dominerar etermedierna kvarstår (och förvärras nu genom skatt till public service).
Även om jag tror att de ovan nämnda fenomenen kommer fortsätta på samma vis ända fram till valdagen så törs jag nog också påstå att vi snart kommer se mer av s.k. ”järnrörsskandaler”.
Vad man kommer lägga synnerligen stor vikt på den här gången är ”kopplingar till Ryssland”. Vi kommer med största sannolikhet se reportage om ”ryska hackningsförsök” mot svenska myndigheter. Räkna med några spektakulära nedsläckningar (DDoS-attacker) som man kommer tillskriva ”Rysslands agenter”. De som ifrågasätter kommer att kritiseras ifall de tillhör fel parti. Sverigedemokrater och företrädare för Alternativ för Sverige liksom Medborgerlig samling riskerar att pekas ut för att ha ”ryska kopplingar” och ”vara utsatta för ryska påverkanskampanjer att bedriva Putin-vänlig politik”.
Det kommer också att bli mycket om ”näthat”.
Samtidigt som Facebook kommer medverka till att strypa de alternativa mediernas spridning kommer de etablerade medierna att bedriva kampanjer mot enskilda personer och grupper som framför regimkritiska åsikter.
Eftersom folk är förbannade på regeringen (och den svaga oppositionen) så skrivs mycket i affekt när t.ex. invandrarbrott diskuteras. Eftersom rättsväsendet behöver bättra på sin uppklaringsprocent så väljer man att plocka denna lågt hängande frukt. Här finns hur mycket material som helst för statsmedierna och deras medlöpare att manipulera så att det kommer se ut som att Sverige hotas av en nazistisk statskupp. Det är inte heller uteslutet att undertecknad i egenskap av bloggare riskerar att få min beskärda del av statens ondska kastad på mig.
Det är detta som jag ser som stanken från den ruttnande socialdemokratin. Därutöver är jag rädd för att min dystopiska profetia om årets valrörelse saknar komponenter. Räkna med ytterligare överraskningar. Kommer vi t.ex. få se ett genuint politiskt mord inträffa mitt i alltsammans? Vem kommer att falla offer? Jimmie Åkesson? Eller blir det Gustav Kasselstrand? Irene Matkowitzc är inte den enda vänstergalningen som går på fri fot.
Hälsar eder Peter Harold
Peter Harold - Skrivarens blogg 
Det glädjer mig oerhört!
Kungen, Bonniers och Wallenbergs är höga potentater i Serafimerorden – medaljer som delats ut de senaste åren: Sutherland, Barbara Spectre, F. Reinfeldt och nu…
I och med DÖ – efter att Löfvén proklamerat nyval som sedan ställdes in – är det klart att partiernas käbbel är teatrala rökridåer.
Kungen har alltid varit förståndshandikappad, han klarade inte av studentexamen så den fick avskaffas just för hans skull!
Han är en skam för Sverige!
De högförräderi som han begår, frågan är om han förstår innebörden!
Han har dyslexi, annars är nog allt väl.
Det är tragiskt att väljarna glömt bort DÖ. Många hävdar att ”det var nåt Anna Kinberg Batra låg bakom för att hon var rädd för att behöva bli statsminister, men Moderaterna har börjat om på en ny fräsch kula”.
Minnesförslust – partistrategernas bästa partner.
Jag kommer sent att glömma DÖ, inte innan jag själv ska….
lll
Tja, vad ska jag skriva efter en sådan drapa?
Visst, man/alla kan bli jättedemp efter alla massinvasion!’
Det kryllar av avskum i landet, men de är ännu i klar minoritet! Så vad som gäller är att reducera dem och inte släppa in några fler.
För de naiva, så har de inget kvar. Genom massinvasionsbeslutet för afganhundar utan minsta skyddsbehov, vet alla att det handlar om något annat.
Folkmord! På svenskar och andra vita!
Försvara dig själv och de dina! Var beredd att döda! Invällarna gör det redan!
Oväntad nyhet som sprids över hela planeten nu
Det värsta med den här nyheten är att sensationsmakarna inte kan placera Einsteins anteckningar i historisk kontext.
Hade inte vi en bok som hette ”Lort-Sverige”…?
Einstein var en plagierarare och en bluffmakare i stor skala och väl avslöjad!
Precis vad som kan förväntas av en jude!
Den skiten har judarna dragit höga växlar på tack vare sin media dominans!
Där är ett löjets skimmer över judarna idag!
De säger sig vara smarta när de i själva verket är baksluga som fan!
Apropå detta, finns det inte en studie på just detta tema? Jag har för mig att jag sett något om saken hos Brother Nathanel. Brukar alltid vara uppiggande att höra hans angrepp mot judaismen, trots att han… hehe… och det är det som är det ironiska.
Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
Sverige har nu tre politiska block, må det tredje nya blocket bli minst lika stort som de andra två och helst mer än de två tillsammans.
Det vore intressant om det hände.
Intressant och jag befarar att du har rätt i mycket , men varför skulle inflytelserika politiker i Sverige vilja ha inbördeskrigsliknande förhållanden? Att vissa ett ringa antal tjänar på det är sant men det stora flertalet förlorar. Jag påstår inte att du har fel, men förklara gärna mer.
Här kan vi bara spekulera, och spekulationen kommer handla om ett väldigt komplext system. ”Inbördeskrigsliknande förhållande” är kanske ett lite väl starkt utgångsläge i sammanhanget. Låt oss istället utgå från att både medier och regim (samt politisk opposition) alltid är intresserad av konflikter. Så länge vi har den politiska teater som kallas för demokrati behövs konflikter i en eller annan form. Vilka dessa konflikter är selekteras av de som har möjlighet att lyfta fram dem (politiker, tjänstemän, medier, företagsledare, opinionsbildare). De flesta jobbar i denna riktning utan viljan att resultatet skall bli en total systemkollaps, men man vill ha friktion för att skapa intresse och engagemang (från väljarnas/nyhetskonsumenternas sida).
”Inbördeskriget” – eller ”det inbördesliknande förhållandet” – blir resultatet antingen när de fiktiva konflikterna eskalerat till en reell konflikt, eller när de fiktiva konflikterna avlett folks kritiska uppmärksamhet från andra större samhällsproblem som varit i sitt vardande.
När utvecklingen gått åt fel hål alltför länge uppstår en extraordinär situation som kommer kräva extraordinära åtgärder. Ett bra exempel är de frihetsinskränkande åtgärder som vidtogs efter 11 september i USA (och med följdbeslut som drabbat även EU och Sverige). Ett annat historiskt exempel är maktdelningen med nationalsocialisterna i Tyskland 1931. Ett möjligt exempel i Sverige är att vi skulle kunna få en samlingsregering, ett ”D.Ö. de luxe”, i en situation där folket blir så irriterade över ”politikernas maktlöshet och käbbel” att medborgarna väljer att lägga ännu mer makt i politikernas händer (för att åtgärda de problem som politikerna själva skapat”.
Utöver detta kan vi göra en lång lista på olika scenarier, och beskriva ”vinnare” och ”förlorare”. Jag tror att i rättvisans namn skall man betrakta politikerna som ”nyttiga idioter” i sammanhanget, även om jag på senare tid börjat få indikationer att vi kanske har fler ”vänner” (eller snarare ”medvetna” på insidan än vad man först kan tro).