Att försöka skriva beundrarbrev till en beundrare…

På resande fot!

Bästa läsare!

En gång när jag läst en mycket intressant artikel från 1990-talet försökte jag få tag i författaren, som dock hade ett mycket vanligt namn. Men den tidning författaren skrivit för hade ingen aning om vem denne var (det visade sig att redaktionen förmodligen återpublicerat artiklar av författaren utan dennes medgivande, ajabaja!).

Jag kontrollerade med Eniro och fick upp ungefär femtio personer med ifrågavarande namn. För många att ringa upp, i synnerhet som jag egentligen bara ville framföra mina tacksägelser för de texter som jag fått läsa av vederbörande skribent i en tryckt skrift.

Medelst Ratsit utförde jag en del detektivarbete som skulle reducera listan. Det innebar visserligen att fler kandidater tillfördes, men att en fjärdedel av de ursprungliga försvann tack vare ålderskriterierna. Det var ändå för många.

Nästa ledtråd var författarens hustrus namn som jag hittade i texten, vilket jag trodde skulle leda till en träff i dubbel bemärkelse. Men hur jag än sökte och letade och forskade ville det inte dyka upp någon självklar kandidat med vare sig adress eller telefonnummer förrän jag plötsligt en dag blev kontaktad av redaktionen på ovan nämnda tidning och fick veta att den person jag sökte var död sedan ett antal år. Man hade trots allt själva börjat söka.

Tråkigt. Men det hela hade en mycket ironisk tvist. När jag fick veta hela namnet och hemvist på den person jag letat efter så hördes ett ping från en klocka i bakhuvudet på mig. Eller ett matt rassel. Mekaniken mellan mina öron börjar rosta, ack, ack.

Jag gick till en av mina lådor med gammal korrespondens från min ungdoms dagar när jag ägnade mig åt någonting som var snarlikt ett journalistiskt värv, om än på en praktiskt taget ideell basis eftersom utgifterna var större än intäkterna, och med en samarits välvilja gentemot andra skribenter som ägde blott skrivmaskiner men vare sig datorer eller Internet (ja, publikationen hade faktiskt karaktären av ”klipp&klistra” året innan jag började där). Och där fanns utskriften av ett mejl mejl från en person med samma namn som jag sökt efter, med telefonnummer och adress ifall jag ville höra av mig eller komma över på besök, och massor av berömmande ord riktade till mig för både mina egna alster och det engagemang jag lade ner för att få de andra skribenternas texter i tryck.

Suck!

Den gången, för tjugo år sedan, trodde jag att avsändaren bara var en prenumerant av alla i mängden, och jag nöjde mig med ett ”tack, det var vänligt sagt” tillbaka till vederbörande. Jag grävde i traven och hittade sammanlagt fyra hälsningar från honom över en period av fem år, alla lika uppmuntrande och med en positiv kritik som var specificerad så att vi skulle få veta vad vi gjort särskilt bra med vår publikation.

I själva verket borde det ha varit jag som skickat ett vänligt beundrarbrev. Men då hade jag inte någon som helst aning om att den okände prenumeranten var en hyfsat ansedd författare inom sitt gebit och ämne (till och med gett ut flera böcker!). Än mindre visste jag om att han var en expert inom ett ämnesområde jag många år senare själv skulle fatta intresse för.

Det borde vara förbjudet för folk att dö. Eller också borde det finnas en möjlighet att eftersända mejl till dem efter deras frånfälle.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Privat. Bokmärk permalänken.

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s