Det är mänskligt att fela, men förbannat svårt

Bästa läsare!

Jag har avslutat mitt värv och belönats med egendom från ett dödsbo. Närmare bestämt ett stycke fiol. Därav rubriken på denna bloggpost.

Det är inte en Stradivarius. Egentligen hette han Stradivari, men av någon anledning har det blivit -us på slutet. Vilket föranleder mig att inflika att min frånvaro på bloggen utökades p.g.a. ett annat engagemang jag hade i den akademiska sfären, närmare bestämt hos en professor med ett ”-us”-namn, men det är en historia som jag inte behöver ta upp här. Jag ville bara i all enkelhet skryta lite.

När man söker efter namn på tillverkare av fioler, violiner, violas och liknande stråkinstrument finner man en hel uppsjö. Tillverkaren av min fiol finns inte med i listan, men den är gammal. Troligtvis ganska exakt hundra år gammal, och byggd av en av mina förfäder i Amerika. Och nu har den alltså hamnat i mina händer. Igen. Jag har lekt försiktigt med den som barn, och jag har lånat den som vuxen, och nu är den min. Och den är nästan ospelbar, påstod den kunnige fiolspelaren som provade mitt instrument, och försökte massera bort krampen i sina fingrar.

” – Den som spelade det här instrumentet måste ha haft superstarka nypor”, sade han och packade ner instrumentet i sin låda. Jag försökte förstå varför dessa egenskaper inte gått i arv till mig. Mina spinkiga fingrar duger knappt ens till att trycka ner tangenterna på min Remington.

Då jag tyvärr inte vet mycket om min fiolbyggande – och möjligtvis därmed också fiolspelande – förfader, försökte jag åtminstone stilla min nyfikenhet om vad instrumenten kostade på den tiden för den som inte var lika händig som han.

I mitt exemplar av Åhlén & Holms katalog från 1909 läser jag att deras Stradivarius-kopia (byggd hos en 200-årig fabrik) kostade 12,50 kr styck. Då medföljde en stråke samt hartz. Fiolen av Stainer-typ var 2 kronor dyrare, inklusive samma utrustning. Någon moms tillkom icke. Det var tider det.

För att ge lite perspektiv till vad fiolen kostade till annat noterar jag att priset för en slips var 25 öre, en långhalsduk kostade 1,40 kr., en puddingform 75 öre, en köttklubba i metall med träskaft kostade 1,50 kr., en 2-liters kastrull kostade 4,55 kr., och en flaska med giktolja i flaska om 10 cm höjd gick på 45 öre, trots att etiketten angav priset 50 öre.

I samma prisklass som fiolen av Stainer-typ återfinner vi Åhléns turistkikare som i ihopskruvat tillstånd ägde en längd av 12 cm och förvarades i ett elegant läderetui. 15 kronor ville Åhléns-Holm ha för denna.

Att referera till klädesplagg låter sig dock inte göras så lätt i text, detta eftersom klädesplaggen hade namn som idag försvunnit ur vårt vokabulär, eller i vart fall blir till gissningsämne om hur de såg ut. Som t.ex. bluesskyddare, damkalsong, tuaväst, reformförkläde, och så vidare. Fadersmördare vet dock de flesta frekventa läsare av Skrivarens Blogg. Det är privilegiet med att ha begåvade läsare som varit med ett tag.

Jag tänker inte bjuda på något smakprov på hur det låter när jag trakterade mitt ”nya” instrument. Utan omskrivningar måste jag erkänna att det låter för jävligt. Katterna hos två grannar har försvunnit spårlöst och en tredje granne undrade ifall jag hade stulit dem och torterat djuren, ”av de plågade ljuden att döma från din bostad”. Dessa kritiker har en gång för alla kvävt det sista jag hade av musikalisk ambition.

Om vi bortser från allt detta så är det en fascinerande tanke att min förfader inte slösade bort sin tid på sociala medier, TV-tittande, fotbollsmatcher, etc, utan ägnade flera dagar och veckor åt att snickra detta till utseendet vackra men dessvärre ganska så klanglösa instrument. Jag föreställer mig hans maka med virknålarna i flitig rörelse, det yngsta barnet stavande sig genom någon bok och den äldste lillvuxet läsandes dagstidningen i skenet från den stora fotogenlampan i taket, medan far svär över stallet på fiolen som sprätte iväg över golvet och landade i det mörka hörnet.

Det var tider det. Som sagt.

Hälsar eder Peter Harold

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Privat. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Det är mänskligt att fela, men förbannat svårt

  1. hllviken skriver:

    Jag hade i min ungdom en lärare som lättade upp lektionerna med att skoja.

    En gång sa han Förlåt en feling som ynglar

    (Istf ”förlåt en yngling som felar”)

  2. hllviken skriver:

    När jag var ung betraktade jag släktingar som materialistiska och smått löjliga när de sa ”moster- Märta-soffan” eller ”farbror-Kalle-orgeln” m.m.

    Då levde mina föräldrar, mormor och farmor fortfarande – när de var borta från denna tillvaron, insåg jag hur viktiga minnessakerna är.

    Varje gång jag sätter blommor i en viss vas, tänker jag på mormor. Jul och Påsk – då finns vissa saker med som ägdes av mina förlevande.

    • Peter Harold skriver:

      Jag måste erkänna att jag har som ovana att berätta anekdoter för dottern om vilka släktingar som haft diverse möbler. Jag är inte säker på att hon lyssnar, men om hon vill veta så är det ju kul.

  3. Risto Matinen skriver:

    Kostade en fiol för 111 år sedan endast 12,50 kr? Verkar sjukt lite med tanke på både virke och arbete. Bara virket borde minst ha kostat så, för det är inget simpelt virke som duger till en fiol. Nåväl, vill inte ha någon diskussion om det, utan var bara en reflektion.

    Det kan också få en att fundera över hur och varför makthavarna ständigt förstör penningvärdet. Våra i nutid torde ha rekord i västvärlden. Cirka 1970 var valutan i Sverige och Schweiz värderad ungefär lika. Idag är valutan i Schweiz (CHF) värd 8-10 ggr mer än SEK och just nu ca 9 ggr mer.

    För oss vanliga är inflation huvudsakligen dåligt. Enkel logik säger att deflation är bra, dvs pengarna blir mer värda i tiden. För den som skuldsatt sig är inflation bra. Spara är då dåligt och slösa är bra! Tills det är dags att betala tillbaka!

    • Peter Harold skriver:

      Faktum är att jag blev ganska förvånad över det förhållandevis låga priset. Men en fiol på… vad sjutton heter de nu igen… en vanlig musikaffär… går på 1100 kr, och det är lite dyrare än en kikare av ungefär samma styrka som i Åhlénskatalogen.

      Ett dilemma är att räntan kommer kompensera för det som banken förlorar genom inflationen, men jag vet att det finns exempel där man lånat sig rik genom inflation.

  4. Kanske man även borde döpa om andra instrument. Inom rocken är det ju väldigt fint att äga en Les Paul original. Man skulle nästan kunna säga att det el-gitarrernas motsvarighet till Stradivarius. Tänk då att äga en Les Paulus. Det hade varit riktigt fint. Låter förstås lite kristet men det går kanske att leva med. 😉

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s