Blir det en parisisk vår i år?

Bästa läsare!

”Maj ’68”

Vissa människor får någonting lyriskt i ögonen när de hör detta datum. Ifjol inföll 50-årsminnet av den händelse som kallas för ”Majrevolten”, och till och med i Sverige anslöt sig de svenska studenterna till missnöjesrörelsen som en förlängning av protesterna i Paris där en halv miljon studenter klagade över trång undervisningssalar eftersom den franska staten utbildade allt fler akademiker för industrins och samhällsapparatens räkning.

Ja, det är inte jag som hittar på detta. Sajten Arbetarmakt säger uttryckligen att protesterna berodde på att över en halv miljon studenter trängdes i de ålderdomliga universiteten i Paris. Och att det var de Gaulles fel eftersom han såg till att utvecklingen av landets näringsliv gick snabbare än det statligt styrda utbildningsväsendet. Sen kan man ju ha åsikter om just deras vinkling av ämnet…

Maj 68 var en orolig tid i Paris. Efter Frankrikes utträde ur Algeriet i början av 1960-talet hade man valt att inte stänga dörrarna efter sig, och den franska industrin skeppade mängder av okvalificerad arbetskraft till sina fabriker som inte kunnat automatiseras eftersom tekniken var för dyr, men som med algerier och marockaner ändå kunde göra produkterna lönsamma på marknaden. Efter något år började de bli för många och franska staten började reglera invandringen från Nordafrika. Men den illegala invandringen fortsatte, och de bildade till och med bosättningar i förorterna där landsmännen i fabrikerna kunde rycka ut till skydd ifall polisen fick för sig att bryta upp de illegala migranternas läger.

Vad som skedde 1968 var att de invandrade fabriksarbetarna och de vänsterintellektuella studenterna (eller kanske enbart vänsterstudenter utan någon intellektuell tyngd än Karl Marx verser…?) bildade allians och ockuperade fabriker och marscherade genom Paris och lamslog staden när man besatte Metron och skapade en generalstrejk där den franska huvudstaden stod stilla i ett antal veckor.

President Charles de Gaulle befann sig vid upploppens början i Rumänien på officiellt statsbesök (med anledning av att Rumänien började vända Sovjetunionen ryggen till) och kom hem till ett kaos. Regeringsledamöter beväpnade sig eller började bränna dokument, och premiärministern sade åt presidenten att fly ut ur staden. de Gaulle föreslog att han skulle avgå, vilket förhoppningsvis skulle ses som en seger för de protesterande, och sade till premiärministern att han skulle resa till sin hemstad och fundera på detta i några dagar.

Det var förvisso sant att de Gaulle faktiskt övervägde att avgå för att inte slita sitt land i stycken, och det var detta han sade till sin premiärminister när han lämnade Elyséepalatset för att förebygga ett eventuellt inbrytningsförsök från demonstranternas sida. Och så försvann de Gaulle spårlöst. Inte ens premiärministern visste var han fanns (och han fick inte ens tag på honom via radio). Vad som hände var att de Gaulle på vägen hem för att författa sitt avgångstal kom i förbindelse med militären (hans transporttjänst var en militär enhet och hade således förbindelse med den militära staben). de Gaulle for iväg till en stabsförläggning i provinsen och fick beskedet att militären stod till 100 % bakom sin president, och att detta stöd skulle få det franska folket att repa mod och stödja sin president.

de Gaulle repade mod, men under tiden började de oinformerade ministrarna att göra den ena utfästelsen efter den andra för att rädda sina skinn, och när de Gaulle förklarade att han skulle utlysa en folkomröstning så hade fackförbunden redan fått så mycket att ingen regering kunde backa på löftena. Det handlade här om 30-40 procentiga löneökningar och en massa andra sociala åtgärder som skulle dämpa stridslystnaden hos den franska vänstern.

Folkomröstningen hölls och de Gaulles parti vann en stor seger. Dessvärre var löftena redan utfästa, och det skulle sedermera krävas en rejäl devalvering för att råda bot på det ekonomiska bekymmer som industrin ställdes inför. För att minska risken för protesterande invandrargrupper med låglönejobb började fabrikerna fasa ut dessa arbeten och ersätta dem med automater. De som inte hittade nya jobb blev arbetslösa, och staten fick stå för deras försörjning genom högre skatter, och så vidare.

Det finns flera beröringspunkter med Majrevolten 68 och det som sker idag under Gula Västarna, men samtidigt finns det stora skillnader. Det är inte samma grupper som demonstrerar. Nu har visserligen varenda generation av fransmännen gått i demonstrationer, men dessa har alltid varit politiskt regisserade, och med konkreta politiska mål. Med Gula Västarna är det mer diffust, kanske beroende på att många politiska intressenter försöker kapa rörelsen.

Vad som finns är att fler vanliga etniska fransmän har sämre ekonomisk levnadsstandard, och att den franska staten har allt högre kostnader som följer av massmigration och mångkultur. I mycket beror denna situation just på den franska industrin som såg de invandrade låglönejobbarna som en fördelaktig resurs. Men människor kan inte skrivas av såsom maskiner. De kommer fortsätta behöva försörjning långt efter att deras sysselsättning hamnat i greppet hos en robot, och de kommer kräva tak över huvudet, vilket de har i mängder av förorter där sysselsättningsgraden är skrämmande låg. Och nu är det även de etniska fransmännens tur att bli överflödiga i samhället, samtidigt som de förväntas att fortsätta bidraga som skattebetalare. Ekvationen kommer inte gå ihop.

En annan skillnad mellan Majrevolten 68 och de gula västarna av årsmodell 2018 är att Frankrikes president inte överväger att avgå. Och detta fastän han bevisligen är mindre omtyckt än Charles de Gaulle (som trots allt hade dödsfienden vart han än gick). Emmanuel Macron har tvärtom istället bestämt sig för att den förste som hotar att ens röra vid hans hår ska skjutas av militären eller polisen som fått klartecken att använda dödligt våld mot de protesterande. Polisens hemliga agenter kan vilket ögonblick som helst skapa förutsättningarna för att eskalera våldet medelst infiltration. Och detta samtidigt som den franska staten beslutat sig för att bekämpa demonstranterna med biokemiska vapen.

Med detta i beaktande kan man inte låta bli att fundera på vad Macron och hans ministrar skulle vilja göra med sina komprometterande dokument ifall folket ändå invaderade Elyséepalatset? Trots allt, Macron är inte en politiker i traditionell bemärkelse, utan en frontfigur för en finansteknokratisk maktkonstellation som inbegriper såväl Rothchildbankerna såväl som den globala makteliten.

Något tal om folkomröstning finns inte, och det är dessutom besvärande att de politiska alternativen i Frankrike inte har någon fungerande patentlösning för situationen. Ändå vore den största faran för fransmännen att återgå till passivitet och apati nu. Det är alldeles uppenbart att maktkampen mellan folket och den globala eliten handlar om uthållighet, åtminstone fram tills den ena parten bestämmer sig för att krossa den andra.

Jag hoppas att den gula västen förblir ”det senaste skriket från Paris”, så att säga…

Hälsar eder Peter Harold