En bok, en boks historia, och så lite ondskefullt förtal om knugens anfader….

Bästa läsare!

Så, nu har jag äntligen lugn och ro att sitta vid min ”skrivmaskin”…

*

Sistlidna weekend tog jag mig likt Fantomen in till stadens centrum och passerade inkognito ett bokstånd vid loppmarknaden. Jag hade en sammankomst med kärestan bokad vid torget men jag var för ovanlighetens skull anländ en hel kvarts timma för tidigt. Annars brukar jag ha för vana att försöka dyka upp i exakt ögonblick. Eller ännu hellre smyga mig fram, hålla mig bakom ryggen på kärestan som spejar åt det håll hon förväntar sig att jag ska dyka upp, och invänta ögonblicket då hennes otålighet tvingar henne att ta fram mobiltelefonen för att texta en efterlysning, varpå jag lutar mig över axeln och frågar ” – Vem är det du skriver till?”. Kärestan rycker till: ” – Vart var du?”. ” – Åh, jag stod bara här och väntade på att du skulle se mig”. Hon brukar bli lika irriterad varje gång…

Hirr, hirr…!

Nåväl, nu var jag som sagt vid mötesplatsen alldeles för tidigt, och bokståndet lockade med humana priser. Eftersom jag numera låter mitt väderkorn söka böcker åt mig drogs min näsa till en gammal volym liggandes i lådan ”20 kr st./3 för 50 kr.” Absolut i min prisklass. Jag tittade på bokryggen, vilken var i bättre skick än min egen. Suck…

”Stamfadrens antecententia” löd titeln.

Jaha, det måste väl vara någon partsinlaga mot Charles Darwins evolutionsteori? Orkar jag verkligen med detta? Visst, jag gillar gamla tiders debatter och diskussioner, men känns ämnet över huvud taget tillräckligt angeläget för mig att köpa en gammal bok som jag inte kan gömma för käresta som kommer dyka upp om en stund, frågade jag mig själv… Vänta, jag har ju alltid min ryggsäck. Den kommer hon inte visitera (av rädsla för att hon ska känna sig tvingad att erbjuda sig att bära den en stund, måntro?). Ok, jag kan ju ta mig en titt, i alla fall.

Stockholm. Tryckt hos J. & A. Riis.
På J.L. Brudins förlag 1863
.”

Gott, men ingen författare…?

Låt mig här skjuta in en längtan jag har. Jag önskar att jag kunde plocka upp dessa antikvariska loppmarknadsböcker och hummande, men med kunnig blick, berätta för försäljaren oviktigt vetande som t.ex. att ”…J & A Riis står för bröderna Johan och August Riis som köpte upp M P Dahlskog & Co år 1854, och de hade sitt tryckeri i kvarteren där…” och så vidare, och så vidare. Men dessvärre, denna bildningsgrad saknar jag. Men jag blir lika imponerad varje gång jag möter sådana människor som är specialister på detta som i stort sett resten av mänskligheten finner som oviktigt. Och detta utan att googla. Jag tror de kallas för singlar

Fast det var nog knappast oviktigt för dessa förläggarbröder den gången det begav sig. Tvärtom, deras vardag upptogs av värvet att producera böcker som just denna ”författarlösa” Stamfadrens antecedentia. Sedan dess har både förläggare, tryckare och boken i sig tydligen självt fallit i glömska, återförd till ”läslivet” och en eventuell läsares nyfikenhet. Eller kvarlämnad i den ambulerande antikvariehandlarens flyttkartong tills denne ger upp sitt eget sista andetag och hans släktingar för alltsammans till soptippen, släpvagnslass efter släpvagnslass, eller ställer ut egendomen som gratisgods under en regntung sky, vilket ändå för alltsammans till den ”kommunala värmeåtervinningen”. Usch!

Ett ”ex-libris” gav dock en ledtråd till varför boken klarat sig så här långt för att eventuellt övertas av mig för utbytet mot en ”Jenny Lind”: Ex-libris Greta Bronell. Kan hon finnas på Internet? Ah! En sådan upptäckt. Riksarkivet har hennes levnadsberättelse! Född 1892 och dotter till bokhandlaren Axel Bronell i Filipstad, en stad som hon sällan lämnade förutom något års studier som sjuksköterska  och som hon kvarstannade i ända fram till sin död 1988 (efter att ha nyttjat sina omsorgsgivande kunskaper till att ta hand om föräldrar och äldre släktingar) utan att ha gift sig eller fått egna barn.

Riksarkivet skriver om henne:

” Hon tillhörde en generation då det ofta var naturligt och stundom även nödvändigt för unga kvinnor att stanna kvar i hemmet för att ta hand om föräldrarna, och i hennes fall dessutom skötseln av de många av de gamla släktingar som då fanns omkring henne. Hennes uppväxt präglades av ett mycket stort bokintresse. Hon inte bara läste mycket utan började redan under skoltiden själv skriva små teaterstycken. Så småningom blev det noveller som till slut samlades i ett manuskript. När så Harriers bokförlag utlyste en tävling om ungdomsromaner skickades manuskriptet in. Greta Bronell fick hedersomnämnande och hennes bok Wille Wildfågel trycktes 1938.”

Exakt när ”Stamfadrens antecedentia” hamnade i den ogifta Gretas ägo vet jag inte, men hennes ex-librisdekal ser gammal ut, men inte lika gammal som boken eller hon själv naturligtvis. Förmodligen har den stått i hennes bokhylla tills brorsdottern Ullagreta Carlsson själv gick ur tiden i februari månad just i år vid nästan 95-års ålder, vilket kan förklara att boken nu plötsligt hamnat på torget. Om Greta Bronell ägde boken tills hon var 96 år, och Ullagreta ägde den tills hon var 94 så hoppas jag själv att jag kan slita boken med hälsan tills jag blir 92…! Haha!


Bronellska bokhandeln på Drottninggatan i Filipstad anno 1911.

Jo, naturligtvis köpte jag boken. Vad den handlar om är ganska uppenbart redan i de första meningarna i det inledande… eh, jag tänkte säga ”det inledande kapitlet”, men boken är skriven med ett obrutet textflöde från sidan 1 till 530. Det i sig är väldigt intressant. Men låt mig nu stilla min egen läsares nyfikenhet kring det inköpta alstret:

”Jemnt hundra år äro förflutna sedan advokaten Bernadottes hustru, född Saint-Jean de Boeil, i sjunde månaden av sitt hafvande tillstånd den 26 januari 1763, uti staden Pau af Béarn (Gascone) förlöstes från sin andre son. Barnet blef i dopet kalladt ”Johan Babtist Julius”, och faddrarna [den nyföddes farbror samt dennes maka] befunno sig på den låga ståndpunkt i bildning att de – enligt uppgift från trovärdiga personer, som på stället granskat anteckningar, motsvarande kyrkoböckerna i Sverige – ej kunde skrifva sina namn.

Huruvida deraf må slutas, att den tiden gräddan af befolkningen i Henric IV:s födelseort, ännu något öfver två hundra år efter hans död var till så hög grad rå, eller att hjonelaget Bernadottes umgängen och beröringar befunnos inskränkta till samhällsklasser af lägsta ordningen, lemnas alldeles derhän”.

Redan en sådan sak väcker ju ens nyfikenhet. Hur klarar man sig som advokat utan att kunna skriva sitt eget namn (även farbrodern var advokat)? Hur det än är med sanningen i denna sak så må man ju erkänna att det finns en utmaning i sig självt att publicera något dylikt när det handlar om föräldrarna till den person som sedermera skulle bli konung över riket Sverige, och detta 100 år efter hans födelse. Här finns en spekulativ ton, men även en uppriktighet som är oväntad.

Men det kommer mera:

”Någon officiell utredning har aldrig skedt i anledning af Carl XIII:s bekanta uttryck om sin efterträdarem i bref till då varande t.f. öfverståthållaren Skjöldebrand: ”Juif de naissance.” Man vet således ej med visshet om med uttrycket åsyftades övergång från Mosaiska trosbekännelsen till Christendomen på närmare eller fjermare håll i slägten. Säkert är emedlertid, att anletsdragens hebreiska typ varit omisskänneligt utpreglad både i första och andra ledet af advokatens efterkommande, samt delvis återfunnits äfven i det tredje.”

Hm. Är det här någonting Herman Lindqvist kommenterat? Stamfadern till vår kungafamilj var en jude?

Ännu återstår ungefär 500 sidor kvar att läsa, och jag ska försöka beta av dem pö om pö. Hittills har jag läst om Jean Bernadottes uppväxt och utbildning. Nästa exempel på den blivande svenske regentens kopplingar till den ”mosaiska” trosbekännelsen finner jag när han blivit militär:

”Trettonde-dagen (le jour des Rois) 1788 klockan 10 på aftonen hade ett dussin underofficerare, iklädda i hvita rockar med blåa uppslag, pudrade i håret, ned hårpiskan tätt uppfästad i nacken och med präktiga vaxade mustacher [sic!], slagit sig ner omkring ett bord, på hvilket åtskilliga buteljer redan stodo tömda. Högtiden hade dock först nu börjat. Man hade ännu icke framsatt festens sjelfskrivna terttondedagskaka med sin klassiska böna.

Alla soldater  hade vid denna tid ett binamn, som ganska ofta intog det rätta namnets ställe. Så hade man gifvit Bernadotte namnet ”Monsieur”, syftande på hans utsökta artighet i umgängessätt och finare smak.

Bredvid Monsieur satt en picardisk underofficer, som hette Guerin och som hade fått det egendomliga binamnet ”Boyau-Rouge” (Röd-tarmen). Denna var truppens lustig-kurre. Omkring fyra år äldre än Monsieur, hade Boyau-Rouge gifvit denne undervisning uti vapnens handterande och kallade honom derföre ”sin son”.

Då man började finna det tråkigt, under det man väntade på kakan, tog Boyau-Rouge fram ur sin hatt en gammal kortlek och utbrast: ”Om J viljen, skall jag på förhand säga eder, hvem som kommer att bli bön-kung?

” – Ja visst! Ja visst!”

Boyant Rouge tog ut tolf kort, bland hvilka fanns en kung, blandade dem, blundade och tillsade sina kamrater, att hvar och en skulle taga ett kort. Sedan detta skedt, frågade han: ” – Hvem har fått kungen?”

” – Den har jag”, svarade Bernadotte.

” – Nå, då är det Monsieur, som blir bön-kung, och det fallet har himlen har himlen visat sig rättvis; ty kungen får betala kalaset, och Monsieur har föräldrar, som ej gå av för hackor”.

I detsamma gjorde kakan sitt triumftåg in uti salen. Kakan skars i tretton delar en för hvardera af gästerne och den trettonde för den gode Guden. Ett barn hade blifvit tillkallat, emedan ingen af gästerna ansågs nog oskyldig, för att utdela bitarna. Öfver dem lades en servietteoch gossen gaf hvar och en sin andel, hvarefter han med lystnad angrep den honom förbehållna gode Gudens lott. Bernadotte bröt sitt stycke midt uti och hittade bönan. Boyau-Rouge triumferade.

” – Mera vin! Mera vin”, ropade han, ” – vin av bästa slag, och så att det regnar af den goda varan! Vi ha ej kommit till slutet ännu, och J skolen väl få höra förunderligare saker än så, fördömda menniskor: Kungen dricker! Kungen dricker!”
Ett slags förfäran hade gripit gästerna. Man tycktes nästan misstänka Boyau-Rouge att vara en smula trollkarl. Hans närmaste grannar hade redan börjat skjuta tillbaka stolarna, och några gamle sergenter [sic!] voro i begrepp att gå sin väg.

Boyau-Rouge gapskrattade åt deras rädsla, slog i ett glas och skrek: ” – En skål för kungen!”

” – En skål för kungen!” upprepade gästerna.

” – Kungen dricker! Kungen dricker! … Kungen har druckit!”
” – Och nu bjuder jag tystnad” – tog Boyau-Rouge, med komisk högtidlighet till ordet. ” – Mig tillkommer högsätet vid bordet. Ställen alla ljusen omkring mig och hören hvad jag säger”.

Han tog åter fram korten, blandade dem och mumlade för sig själv några kabbalistiska ord.

” – Tag af Monsieur”

Bernadotte sträckte fram sin högra hand, för att taga af.

” – Olycklige! Hvad gör du? Du håller ju på att bryta hela förtrollningen. Tag af med venstra handen!”

Det skedde. Boyau-Rouge utbredde sina kort i tre högar, pekade på den medlersta och yttrade: ” – Der är ditt öde bestämt!”

Och vilket öde hade bestämts och uttolkats i korten av den röde tarmen? Jo, att Jean Bernadotte skulle bli general, att han skulle bli marskalk av Frankrike, samt den tredje förutsägelsen:

” – Monsieur, du, som i dag är sergent vid Royal-la-Marine, du kommer en dag blifva konung…”

Förutsägelserna kom att besannas, alla tre, trots Monsieur Bernadottes egna tvivel. Vad hjälpte honom? Till viss del modet att gripa till vapen och undsätta dem som kunde bli honom allierad, men framför allt hade han talets gåva. Han kunde formulera sig på det vis hans publik önskade lyssna. Låt oss nämna hur han ingrep mot ett myteri:

”Några soldater hade gjort myteri och voro i begrepp att öfverfalla den unga, tappre general Marceau, då Bernadotte rusade in bland den upproriska hopen och ryckte sin kollega ur de förbittrades händer. Han återförde dem snart till besinning, och de påyrkade då sjelfve uppviglarnes bestraffning.

På samma sätt som i lägrens vältalighet, öfverträffade Bernadotte äfven i klubbarnas. Jacobinernas beryktade samlingsplats ”Manégen” återskallade af hans utsfäfvande tal och der knöt han broderskap med de våldsammaste af deta ursinniga parti. […] Izarn [från jacobinernas salong] besökte sedermera tid efter annan den till konung förvandlade jacobiner-kamraten, hvars närvaro alltid var den förre i dubbelt afseende besvärlig:  både för de hågkomster den upplifvade från den politiskt slipprigaste perioden af hans lefvnad, och för de osminkade sanningar, som Izarn städse skoningslöst framhöll, ofta under åberopande af Bernadottes egna yttranden under nämnde period. Derom utlät sig grefve Löwnhjelm – den siste av ätten – till författaren: ” – Slå upp Moniteuren på 90-talet, och ni får der se, att ingen bland jakobinerne varit flitigare talare och häftigare i sina tal än Bernadotte.”

Det här med att vara jakobin är inte någonting som ses som hedersamt i vår egen tid. Nu vet de flesta läsare av Skrivarens Blogg vad utfallet blev för den förste kung Bernadotte. Men jag drar mig till minnes hur detta kapitel summerades under historielektionen när jag gick i högstadiet av min SO-lärare – nuvarande skolenhetschef i södra Mälardalen – i form av att ” – Den gamle kungen hade inga barn, och Sverige bestämde sig för att fråga kejsar Napoleon om råd, och vi fick kungahuset Bernadotte. Nu hoppar vi framåt i tiden och läser om August Palm och Hjalmar Branting. Peter, kan du läsa högt sidorna 1 till 10...”.

Ok, jag erkänner. Vi hoppade inte direkt till sossarnas historia, men det var näppeligen en rast emellan innan vi var framme där. Och jag behövde inte högläsa.

På den tiden i skolan var ingen intresserad av historia eftersom allt före vår barndom var fornhistoria. Hade inte rektorn levt under dinosauriernas tid, vilket vi kunde tro, så måste han ha missat dem på utvägen, så att säga. Det var på detta vis vi betraktade tidsaxeln. Allt före ABBA var ett diffust moln av myter och legender där Ivanhoe lika gärna kunde ha varit samtida med Florence Nightingale eller Christoffer Columbus…

Vem som skrivit boken är ovan? Det visade sig vara Magnus Jacob Crusenstolpe, framstående jurist, författare, historiker, redaktör, riksdagsman och publicist samt politisk vingelpotta. Han hade även suttit fängslad för sin kritik om att kungens konselj låtit utnämna hovmarskalken Fleming till major på en söndag. Detta var ett sabbatsbrott enligt Crusenstolpe som skickades till Waxholms fästning som straff för sin offentliga protest. Fängslandet ledde i sin tur till att Sverige hamnade på randen till en revolution eftersom svenskarna på den tiden ansåg att yttrandefriheten var någonting som var värt att slåss för. Kungen hette för övrigt Karl XIV Johan – samme Jean Bernadotte som skildras i Stamfadrens antecedentia.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Historia, Litteratur, Privat. Bokmärk permalänken.

22 kommentarer till En bok, en boks historia, och så lite ondskefullt förtal om knugens anfader….

  1. hellertz skriver:

    När du väl hamnar vid ”skrivmaskinen” så är du inspirerande och underhållande…

    • Peter Harold skriver:

      *bugar* 🙂

      Jag ska villigt säga att om man bläddrar i gamla böcker, då kommer suget att skriva automatiskt. Det är som att man vill föra över sin egen kropp till den plats som den gamla boken beskriver, men enda möjligheten att själv skapa en egen upplevelse är dessvärre bara genom att skriva.

      Tänk bara om man hade mera tid…?!!

  2. hllviken skriver:

    Drottning Silvia är också kryptojudinna på mödernet.

    • Peter Harold skriver:

      Där blev jag nyfiken! Det jag hittills finner efter en snabb sökning på Google (ja, jag vet, man ska inte använda Google…) är siganturen Zach på Forum Rötter som skriver:

      På en annan genealogisk webbsida sägs det att drottningens mormorsfar, Joaquim Floriano de Toledo, kom från …une famille clairement jud?o-portugaise. En vanlig sedvänja bland konverterade judiska familjer var ingiftet. På det viset försökte man bevara något av sina rötter till det förflutna. Detta förklarar en del av anförlusterna gamla latinamerikanska familjers träd. Efter förföljelser och utdrivningar på 1500-talet bosatte sig alltså ett oproportionerligt stort antal nykristna och kryptojudar i de nyupptäckta sydamerikanska områdena. Enligt demografiska beräkningar härstammar lågt räknat tio procent (17-20 miljoner människor)av Brasiliens invånare från dessa tidiga invandrare. Det finns faktiskt idag, i det fattiga, nordöstliga i Brasilien, hela regioner där befolkningen, mycket utblandad, mycket katolsk, håller fast vid gamla, men lätt igenkännbara judiska traditioner – ofta utan att riktigt veta varför. Läs exempelvis artikeln Searching for the Brazilian Marranos i .

      Slutligen, för att spinna vidare på the Iberian connection, så delar vår monark, Carl XIV Gustaf, tillsammans med flertalet europeiska kunga- och furstehus, på en avlägsen ana från judinnan Paloma, som var älskarinna åt Fadrique, Santiagoordens stormästare i Aragonien oå 1300-talet.(Läs Hans Gillingstams artikel i Släkthistoriskt Forum 4/96!)

      • hllviken skriver:

        Hett spår!

        Radio Islam hade mycket info om den judiska makteliten i Sverige. Forskaren/innehavaren sattes i fängelse och hans hemsida plockades bort?

        Det finns antavla på drottning Silvia långt tillbaka, pappan tysk och mamman sydamerikanska. Jag vet inte var jag har dem, har tyvärr inte tid att leta.

      • Rune skriver:

        Vem är Carl den fjortonde (XIV) Gustav?

  3. ulsansblogg skriver:

    Reblogga detta på ulsansblogg och kommenterade:
    En krönika i klass med vad den ärade Torsten Ehrenmark åstadkom på sin tid.

    • Rune skriver:

      Torsten Ehrenmark myntade de bevingade orden: ”All glädje utan rotmos är konstlad glädje.”

      • ulsansblogg skriver:

        Att vara ”rotad” i Sverige har sina fördelar märkte vi när vi bodde i Spanien ett halvår, saknade det svenska rotmoset med fläsklägg därtill.Vi hittade tyvärr ej någon spansk kålrot, fast vi sökte INTENSIVT.

  4. Pingback: En bok, en boks historia, och så lite ondskefullt förtal om knugens anfader…. – Suzie Weathers

  5. hllviken skriver:

    Nätsök Christofer Columbus + jew – det finns mycket bevis om krypto-judar

  6. Tänk så mycket en enkel person som undertecknad kan dra igång. Men visar även att undertecknads jewdar fungerar alldeles utmärkt. Ma undrar försynt om lilla baby JB blev avsugen på åttonde dagen? Blir förmodligen omöjligt att bevisa efter så här lång tid.

  7. Peter Sjöström skriver:

    Tack för en trevlig läsning så här på lördagskvällen . Kanske Nils Ferlin besökte denna bokhandel någon gång ? I övrigt så är det inte mycket kvar av de fina husen det mesta är nytt , befolkningen likaså . Dock så finns det några bevarade trots allt . Victoriagatan och Hötorget bl.a . Har en del fina hus . Mvh Sjöström

  8. Pkw skriver:

    Vilken tur att du kunde rädda denna värdefulla bok. Om man betraktar konterfejen av Kalle 14 kan man konstatera att allt efter som tiden går så avbildas han av sina porträttmålare med allt rakare näsa. Kolla också kungens aktiviteter 1838 i samband med stockholmarnas antijudiska demonstrationer.

  9. Andersson skriver:

    Detta var väl ändå höjden av antisemitism! Att insinuera att den antisemitiska kungafamiljen har semitiskt påbrå. Efter att läst judinnan Anette Kullenbergs hatartikel om Folke Bernadotte för 10-15 år sedan förstod jag att kungahuset inte stod högt i kurs hos den judiska församlingen. Frågan är vilka som har mest judiskt påbrå semiterna eller antisemiterna?

  10. hllviken skriver:

    Uppfriskande tankar från Ron Paul

    • Peter Harold skriver:

      Tråkigt nog har vi infiltratörer i det libertarianska lägret som är högröstade och försöker vränga den neokonservativa agendan så att den ska kunna lura libertarianer. Och bland dessa röster hörs kritik mot Ron Paul, Edward Snowden och flera andra frihetliga Anti-War-aktivister.

  11. Björn Sveninge skriver:

    Sanningen svider?
    Något verkar bevarat av Radio Islam.
    https://www.islam-radio.net/islam/svenska/fildok/nyheter.htm

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s