Tänk, när ett misstag äntligen gör skillnad (till det bättre)

Bästa läsare!

Normalt sett skulle detta kunna ha varit ett fall för Slöseriombudsmannen som indignerat visar upp exempel 1488 på hur svenska folkets skattepengar spenderas på sämsta möjliga sätt. Eller är Slöseriombudsmannen upp i över 2500 illavarslande exempel? Bara i år? Ja, det vore knappast en omöjlig prestation i vårt land.

Istället nås jag av ett gråtfyllt hulkande som kommer från statsmediebolaget Sveriges Radio. En nerklottrad väg med graffiti i Rågsved har blivit delvis renmålad efter att ha burit ett snart ”30-årigt muralverk”. Av misstag.

Aldrig förr har pengar använts till så nyttiga saker av misstag i denna kommun som denna gång, misstänker jag. Men byråkrater och politiker i ansvarig position skyndar sig att beklaga det inträffade.

Personligen vill jag dela ut en medalj. Den som fått jobbet att sanera klotter i Rågsved – och byråkraterna på Rågsved Fastighets AB erkänner att ett sådant uppdrag finns på förekommen anledning – har tagit sitt jobb på fullt allvar. Här har förvaltaren sagt: ” – Tag bort klottret i Rågsveds centrum. Det ser för hemskt ut. Folk trivs inte!”. Typ. Och utföraren har sagt: ” – Yes, sir”. Liksom. Och då, va, gjorde sanerar’n det, ba.

I alla fall tills saneringsfirman stoppades från att fullfölja uppgiften att göra Rågsved till en människovänlig plats. Det stora ”problemet” är att klottret är snart trettio år gammalt och betraktas som (en av) världens äldsta klotter (nope, det finns faktiskt äldre i de egyptiska pyramiderna), och att detta… ja… jag vet inte vad jag ska säga här. Ämnet får det att koka i mina ådror. Jag tar och kopierar och klistrar direkt ur lokalblaskan Mitt i som ”fann” nyheten före SR:

Hassam Jama spelar basket med sin dotter utanför fritidsgården i Rågsved. Han är född och uppvuxen här och numera också ledamot för Vänsterpartiet i stadsdelsnämnden. Han är bedrövad över den övermålade graffitimålningen.

– Jag kommer ihåg när de gjorde den. Det här är Rågsved. Det är vår identitet, säger han.

Precis som flera andra vi talar med har han svårt att tro att övermålningen är ett misstag.

– Jag kan inte förstå hur det har gått till. Men jag har inget stort förtroende för fastighetsägaren, säger Hassam Jama.

Mitt i låter systematiskt vänsteraktivister komma till tals. Jag har vid några tillfällen erbjudit dem att ta del av mina åsikter, men med ringa eller snarare obefintligt intresse. Icke förty finns det massor av att säga om deras artikel.

Ett. Klotter är klotter, även om ansvariga väntar i tre årtionden med att göra någonting åt saken. Det må vara att klottret en gång i tiden målades dit avsiktligt. Det gör att det nu halvvägs åtgärdade klottret målades år 1989. Blev livet i Rågsved bättre av att fasaden till deras fritidsgård försågs med ett gyttrigt kaos? Jag har varit frekvent i Rågsved under 1990-talet, och… det var ett ställe man avrådde mig från att besöka. Jag tror det gäller fortfarande.

Två. ”Det är vår identitet” säger vänsterpartisten. Jo du, det kan jag ana. Och du tillhör precis det parti och politiska block som genom årtionden och i mer än ett århundrade kämpat för att byta ut de vackra vyerna mot betong, utplåna verken av kompetenta konstnärer och istället i propagandistiskt syfte höja t.ex. ”menskonst” till den svenska konst-kanon. Bolsjevik!

Tre. Vänsterpartisten ”har inget stort förtroende för fastighetsägaren”. Ät skit, din jävla kommunist! Om fastigheten har en ägare så står det denne fritt att låta se till att egendomen är i det skick man önskar, även om färgvalet inte gillas av en röding som dig. Du borde lära dig att respektera begrepp och innebörder som äganderätten. Det är i brist på den hänsynen som vi idag har ett samhälle där kaos och förstörelse är en önskvärd norm, oavsett om det handlar om människans enskilda tillstånd eller samhället i stort.

Men Hassam får medhåll av en annan Rågsvedsbo. I bildtexten får vi veta att ”Annie Englund stannar till och betraktar den övermålade graffitiväggen”. Och hon säger:

– Det är så sorgligt. Om den inte [går att återställa] tycker jag att kids från gården eller andra unga i Rågsved ska få göra en ny målning. Och då borde de även få måla på den andra väggen (en blåmålad gavel på andra sidan centrum) som kompensation.

WTF? Var hittar Mitti alla dessa galningar utan smak? Åh, vänta. Är det verkligen så att reportern Pernilla Fagerström hejdade första bästa förbipasserande och bad om en kommentar? Första bästa?

I så fall, hur kommer det då sig att slumpen valde just Annie Englund, vilken var med i ett annat reportage av Pernilla Fagerström i maj månad tidigare i år där hon berättar om nämnda Annie Englund som är aktiv i brukshundsklubben och som vallar får i Rågsved. Fåren har hyrts från ett lantbruk i Mörkö. Och brukshundsklubben ”pryder” sin Facebook-sida med ett fotografi på en nerklottrad gammal transformatorstation. Är det bara jag som anar ett mönster här?

Nå. Jag ska inte vara sträng här. Trots allt, när man går genom Pernilla Fagerströms vänlista – omkring 475 personer är vän med henne på Facebook – får man snabbt en ”vithetschock”. Om vi bortser från hennes svenska väninnor som gift sig med en utlänning får jag bara ihop maximalt 10 personer som kan klassas in som personer med uppenbart utländskt påbrå, och i några fall verkade det vara ingiften och adoption, samt en och annan bekant från utlandet. Det fanns en (1 st.) personer med ett arabiskklingande namn. Det är till och med färre än vad jag har i min egen vänlista! Merde!

Det är väl det här som gör mig fundersam. Svenska journalister omhuldar kaos-kultur, samtidigt som de helst bor med andra etniska svenskar (till exempel på Södermalm…). De accepterar att en enstaka granne som hyr i andra hand har ett ”exotiskt” namn medan den feministiska grannen försöker få hushållsekonomin att gå runt under långtidssjukskrivningen, men de undviker att bo på ett ställe som Rågsved där endast 30 % (eller ännu färre) är etniska svenskar.

Visst, en nordafrikan får väl också bo i samma trappuppgång som Södermalmsjournalisterna ifall denne lever ensam och inte har sju barn (och 49 barnbarn) likt hans landsmän ute i närförorterna. Typ. Liksom. Ba. Annars är det Bromma villastad som gäller som nästa tillflyktsort ifall multikulti verkligen skulle tränga in i NoFo:s demografi.

Visst är det underligt?

Hälsar eder Peter Harold, jourhavande kulturkritiker.

 

 

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Medierna, Stadsliv. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Tänk, när ett misstag äntligen gör skillnad (till det bättre)

  1. Peter Sjöström skriver:

    Tror jag det att ilskan rinner över . Dessa journalister och deras ‘slumpvis’ utvalda intervjuoffer tycks hela tiden ha ett samband . Kommunisten i artikeln förnekar sig ju inte heller . De har för vana att klanta till meningarna de får ur sig . En trevlig nattlektyr efter en kväll på jobbet . Tack . Mvh Sjöström

  2. Om dom nu av ”misstag” också kunde råka måla över menskonsten i tunnelbanan så borde dom bli adlade. På riktigt.

  3. Pingback: Tänk, när ett misstag äntligen gör skillnad (till det bättre) – Suzie Weathers

  4. Risto Matinen skriver:

    Tänk om de gjort sitt jobb färdigt och målat över resten av klottret? Det var väl bara privatpersoner som kom och klagade. De kan inte ge giltiga order till klottersanerare! Måla även dem blåa!!!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s