Testing, testing. Hm, verkar fungera. Till skillnad från det svenska polisväsendet.

Bästa läsare!

Beklagar min långdragna tystnad. Sitter här och sorterar i datorn, och redigerar ett ganska stort dokument. Och så är jag hungrig. Förbålt hungrig.

Innan jag ska storma köket och laga till kycklingen så måste jag i all hast sprida en observation från en bekant som råkade härförleden bli indragen i en polisjakt. Det fanns flera perspektiv på jakten. Dels att jaga ifatt polisens intresse för ett pågående brott. Till saken hör så är 112 inte alltid intresserade av att ta emot inbrottsanmälningar, men medborgare som gör iakttagelser och ser spåren av tjuvens närvaro har en tendens att i alla fall använda detta nummer. Eller som i detta fall ha hört glaskrosset mitt i natten, dragit på sig kläder, letat ifatt på ficklampan, kopplat hunden och bett sambon att ringa grannarna.

Det kan förvisso ha gått 5-10 minuter innan bekantingen kommit ut och lokaliserat sig fram till den misstänkta brottsplatsen, vilket i detta fall visade sig var ett vardagsrumsfönster på den bortresta grannens hus. Det hela var synligt i ljuset från ficklampan som hade nyladdade batterier och fullstarka LED.

Vederbörande ringde till polisen och ett resonemang uppstod om det inte vore lämpligare att ringa 114 14 istället för att störa larmoperatören som väntade på anmälningar om skjutningar, våldtäkter och sprängdåd. Det var väl inte så operatören uttryckte det, men det fanns ett uns av ifrågasättande i tonen. Detta fick den äldre bekantingen att för ett ögonblick själv börja tvivla och bli osäker, vilket inte gjorde operatören mer välvillig. Ty hunden hade faktiskt inte reagerat (å andra sidan var den mer intresserad av äpplena på marken), och det fanns inga synliga rörelser i grannhuset eller dess omgivning. Det är kanske inte ens ett inbrott utan bara skadegörelse eftersom ingen dörr står öppen… Nåväl, på nåder meddelas att en målad bil ska skickas.

Väl inne i det egna hemmet möts den bekante av sin sambo, vilken i sin tur får ett samtal från en annan granne längre bort som berättar att det går en person omkring i deras trädgård. Grannen är rädd och vågar inte ens öppna fönstret för att konfrontera personen, utan slår på radion, TV:n och tänder alla lampor. Man ringer 112 igen, och efter ett samtal med ytterligare en granne blir man varse att inkräktaren tagit sig över staketet till nästa hus. Personen gör sig ingen brådska, förmodligen inte helt i sina sunda vätskors tillstånd.

Efter en stund kommer en polisbil. Den rullar långsamt förbi… och kör vidare. Och försvinner från kvarteret.

Det man kunde hoppas var att någon ytterligare granne skulle kunnat ha iakttagit personen röra sig bort från platsen, och uppdaterat polisen om personens position för ett eventuellt gripande. Men ingen i grannskapet vill ta på sig äran att ha bidragit med den delen av jakten, och ingen har heller sett polisen gå ut ur bilen, än mindre tittat på skadan på huset.

Bekantingen vill vara anonym, framför allt därför att denne är ganska engagerad i den lokala samhällsdebatten, och vill slippa få mer bekymmer med enskilda personer hos myndigheterna. Vi kan säga att de iakttagelser som han gjorde nämnda kväll på intet sätt har ökat hans tillit till polismakten, i synnerhet inte sedan vederbörande i likhet med undertecknad förbannar att rättsväsendet lägger ner stora resurser på att lagföra svenska pensionärer som skrivit arga saker på Internet, medan de å andra sidan… ja, inte ens kan stiga ur sin polisbil för att få tag i en pundare eller en ambulerande inbrottstjuv.

Personen är faktiskt uppriktigt rädd för att hans åsikter – som jag finner fullt legitima i debatten – kan leda till att ordningsmakten istället vänder sig emot honom för att han klagar och börjar leta efter ursäkter att ingripa mot honom. Denna rädsla är typisk för ett samhälle som befinner sig i någon grad av tyranni. Han erkänner, rädslan vinner.

Sverige 2019.

Hälsar eder Peter Harold