”Ned med vapnen!” – tankar från min bokhylla

Bästa läsare!

Jag råkade ha att göra ett ärende till de nedre regionerna av min största bokhylla. När jag reste mig upp så… ja, här kanske läsaren torde förvänta sig att jag skulle avslöja att jag fick ännu ett obehagligt ryggskott som kunde förpassat mig till sängen med de varmaste filtar det Haroldska residenset förfogar över. Ha! Men icke! Ryggen klarade sig alldeles utmärkt denna gång. Det skålar vi på!

Så det som hände var istället att min blick föll på en av de tidigaste böckerna som hamnat i min samling; Bertha von Suttners ”Ned med vapnen”. På insidan står det att priset var 10 kronor och jag tror att den var ett ”fynd” från någon välgörenhetsloppis jag besökt under min tid i Röda korsets ungdomsförbund. Detaljerna om inköpet minns jag inte, men däremot kommer jag ihåg alldeles utmärkt att jag hade denna bok bl.a. som lektyr medan jag gjorde lumpen.

Det är alltså nästan trettio år sedan jag läste denna bok, ur vilken jag har en svag hågkomst av författarinnans personliga upplevelse av krigen under 1800-talet som drabbade olika delar av Europa och alltid någon av medlemmarna i den stora adliga släkt som hon tillhörde.

Jag minns att hon visade hur märkligt det var att ha släktingar i andra länder som man befann sig i krig med. Från andra håll har jag läst att denna syn delades av andra medborgare på bägge sidorna under första världskriget – ett krig hon slapp uppleva ehuru hon dog av hög ålder innan det bröt ut.

Det är först när statsmakten fått en effektiv propaganda-apparat i sina händer som man lyckats driva upp den mordiska instinkten hos sina soldaterna, vilken man får anse att flera regimer uppnått i vår egen tid (om man beaktar att många av första världskrigets soldater sköt helt i blindo i marken för att inte döda någon människa). Eller är det till och med så att första bytet för den effektiva propagandaapparaten kanske i själva verket är just regeringarna som väljer att skicka ut sina söner på slagfältet..?

Jag bestämde mig för att plocka fram boken och bläddra i den. Några stickprov här och där verifierade varför jag hyst en särskild aktning för denna bok på den tiden. Det fanns faktiskt en period då jag övervägde att göra mig av med min då ringa samling av böcker för att få plats med en LP-samling, fast den tanken var kortvarig och blev lyckligtvis aldrig fullbordad. Men jag kom ihåg att jag i alla fall bestämt mig för att behålla ”Ned med vapnen”.

Nu när jag bläddrar i boken påminns jag också om hur fascinerad jag var av Bertha von Suttners stilistik, och det kommer lite som en kalldusch när jag nu också minns att det var hennes språkdräkt som fick mig att anta det lite tillkrånglade sätt jag har begagnat mig av som skribent ända sedan dess. Ty jag måste vara ärlig här: Bertha von Suttner var en bildad kvinna, och ingenting annat kan sägas heller om läroverksadjunkt Axel Rydstam som översatte henne viktiga bok till svenska. Det betyder att jag är blott en amatör, om än hängiven deras språk, och därför knappast kan göra anspråk på någon som helst ära för mina imitationer av den sofistikation som var kutym hos dåtidens skribenter.

De väljer orden naturligt – medan jag själv oroar mig för att mina ord inte når ner ordentligt med pennan så att läsaren kan tillgodogöra sig vad jag försöker få sagt utan att sänka mig till en kvällstidningsreporters infantila nivå. Kalla det för snobbism, för det är kanske vad det är. Men jag anser att språket påminner om människokroppen, och den behöver sin regelbundna gymnastik för att hållas vid god vigör.

Dock väcker bläddrandet i boken ”Ner med vapnen” minnen som förmodligen lagrats i hjärtat mer än i min beräknande hjärna. Jag tänker på detta med att Bertha von Suttner lyckades levandegöra krigets fasor i observatörens ögon och inte bara genom den obehagliga dödslek som krigarna blev förstahandsvittnen till. Hennes notifikationer om de samtida tragedierna som kallades för krig, vädjar till överlevarnas samvete, och till vår plikt att ta avstånd mot kriget och dödandet.

Mellan den tid jag lästa denna bok och idag har vi haft Gulf-kriget 1990-1991 där jag den gången uttryckte min besvikelse över att man inte lyckades bomba Irak och dess diktator tillbaka till stenåldern; vi har skakat hopplöst på huvudet över negrernas slakt på varandra i Rwanda 1990-1994; det var krig i något bergsland söder om Ryssland som vi näppeligen orkade bry oss om 1992; vi hade även Balkankriget i det forna Jugoslavien under större delen av 1990-talet, även om det påstods ha brutit ut fred 1995. Tjetjenien. Afghanistan och konflikter i ett dussin länder som förmodligen förekommer oftare som utslagsfrågor i Trivial Pursuit än i folkmedvetandet över (då aktuella) konflikthärdar. Efter 1990-talet och millenium fick vi ännu fler och större krig. Vi som önskade Irak tillbaka till stenåldern fick som vi ville (eftersom de har en religion som hör hemma på medeltiden, även om vi kanske blandade ihop Irak med Saudiarabien…).

Ju mer som avslöjats om lögnerna bakom 11 september, desto mer förbannar jag mig själv att jag inte spenderat mer tid åt att ägna Bertha von Suttners budskap mer uppmärksamhet.

Hon hade det inte lätt på sin tid. Det var i synnerhet hennes svärfar som var den främsta opponenten mot hennes ”grubblerier” om krigets fasor och illusionerna om freden.

Hennes svärfar hävdade att ” – Krigen ha instiftats av Gud själv, härskarornas herre. Krig har alltid funnits, följaktligen skola krig alltid finnas. Mänskligheten skulle förökas alltför kraftigt utan denna då och då återkommande decimering. En långvarig fred förslappar, förvekligar och leder liksom stillastående vatten till förruttnelse, det vill säga sedligt förfall”.

Dessa argument ligger inte långt ifrån att ”vi måste bomba dem tillbaka till stenåldern därför att de hatar vår demokrati och frihet och vårt humanitära sätt att tänka på” som de neo-konservativa i framför allt USA men även i Storbritannien och Frankrike föredrar att ha som ursäkt. Skillnaden är dock att vi inte säger till våra trupper att de har chansen att dö en ärofylld död – det språket används bara av våra motståndare. Istället lurar vi i våra soldater att det hela är en hygienisk operation efter genomförandet kommer ge dem meriter på den civila arbetsmarknaden – även om det är allmänt känt att krigsveteraner har försämrade chanser att klara sig på arbetsmarknaden på grund av post-traumatisk stress.

Någon Bertha von Suttner släpps inte fram av pressen idag längre. Och de främsta seriösa Anti War-kämparna lägger den ekonomiska faktorn uppe i toppen av argumentationsplattformen.

Människovärdet är lågt, placerat långt under systemfunktioner som demokrati och samhällsekonomi. Om fredsrörelsen någonsin ska ta fart igen och vara moraliskt berättigad så borde den ta sin utgångspunkt ifrån en så grundläggande idé som individualismen. Det skulle samtidigt göra det lite lättare att för libertarianismen att få vara med på ett hörn i samhällsdebatten.

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Det här inlägget postades i Krig & fred. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till ”Ned med vapnen!” – tankar från min bokhylla

  1. hllviken skriver:

    ”…fredsrörelsen …borde…ta sin utgångspunkt ifrån en så grundläggande idé som individualismen.

    Det tummar vi på!

  2. Peter Sjöström skriver:

    Tycker att Harold tummar lite på att han försöker efterlikna de två språkekvillibristerna i texten . Harold ” slänger in ” mycket av de moderna uttrycken i sina texter . Ett exempel är ordet typ typ . Även korta anglosaxiska uttryck används . Språk ändras undan för undan men kan vi bibehålla så mycket som möjligt är det en fördel . Globalisering av språket blir på sikt förödande . I övrigt så är Harolds texter mycket läsvärda . Lite av dagens höjdpunkt när de kommer . Ha det gott skribenter . Mvh Sjöström

    • hllviken skriver:

      ”Det tummar vi på” = komma överens.

      ”Tumma på” = göra avkall på något.

    • Peter Harold skriver:

      Haha! Korrekt påpekande. Jag har typ liksom försökt att ba bredda värsta språket för att typ grooma in en youthful publik alltså. 😉

      Just nu är min språkkänsla på botten. Har växlat mellan alltför många språk under sista tiden, så jag börjar låta som en utlänning snart…

  3. Peter Sjöström skriver:

    Om gårdagens text och Harolds svar till mig . Som ekobonde har jag mycket mycket god köttfärs i min frys . Slaktat hemma på gården . Nästa gång Harold ska rulla köttbullar till sitt potatismos med grädde på så kan jag bistå med köttfärs till den blivande gourmemåltiden . Är ofta i den stockholmska länssfären , Enhörna . Tid och plats för leverans avgör Harolds mage ? Mvh Sjöström

    • Peter Harold skriver:

      Tackar, jag kommer passera där i sommar, så jag ska fara med frysboxen om hälsan står mig bi. Vore skoj att kanske locka med min bror att laga middagen ute i det fria. För några år sedan lurade jag med honom till Tjällmo-trakten och vi stannade till vid ett fiskeställe med eldstad där jag fiskade upp kylboxen med ett par skivor entrecôte, hemkokt rödvinssås samt örtmarinerad potatis som vi stekte på medhavd stekpanna över elden (och min bror gav sig hän åt att grilla köttbitarna).

  4. bernys skriver:

    Just nu läser jag den här boken av Thierry Meyssan:

    Och den här av Max Blumenthal ligger och väntar:
    https://www.adlibris.com/se/bok/the-management-of-savagery-9781788732291

  5. real_genocide skriver:

  6. hllviken skriver:

    Peter, NATO följer inte din önskning!!!

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s