Zimbabwes problem beror inte på den vite mannen utan istället på socialism och äkta rasism

Bästa läsare!

Ämnet ”Zimbabwe” är någonting som jag endast har rört vid utifrån att landets ursprung kommer av den koloni som styrdes av British South Africa Company under ledning av Cecil Rhodes vars affärer stöddes av en viss lord Rotchild samt den tyskjudiske affärsmannen Alfred Beit som förutom att sälja sitt eget bolag till Cecil Rhodes även strukturerade upp dennes sista testamente vilket är grunden till ett antal idag verksamma djupstats-organisationer såsom Council on Foreign Relations som inte bara stärker den anglosaxiska sfärens intressen, utan också är ett verktyg för Israels regeringar att påverka omvärldens agerande gentemot ”landets fiender”.

Det som sålunda idag kallas för Zimbabwe var sålunda ett av Cecil Rhodes kontrollerat område som i de äldre kartböckerna benämndes som Sydrhodesia (officiellt från 1898. Etableringen av denna koloni är i sig ett mörkt kapitel (med regelrätta krig mot folkstammarna i området) vars berättelse tyvärr monopoliseras av vänstern i deras argumentationsplattform mot imperialism,vilket är synd eftersom det regelmässigt finns efterföljande kapitel som tarvar sin berättigade kritik emedan storyn i regel slutar med socialism och ännu mera armod för de drabbade invånarna i de berörda områdena. Sagan om Zimbabwe är just en sådan berättelse.

År 1902 drabbades Cecil Rhodes av plötsligt hjärtstopp – inte oväntat eftersom han alltid haft klent hjärta och lungor – och dog i en ålder av 48 år. Han var då förmodligen världens rikaste man och tillika barnlös. Medan det brittiska sydafrikakompaniet hade enorma utgifter i etablering av all infrastruktur som behövdes för att driva diamantgruvorna (bolagets utgifter var inte sällan större än inkomsterna och behövde olika stöd från hemlandet, framför allt politiskt dito) och andra industrier i området hade Cecil Rhodes dragit in en förmögenhet på själva gruvverksamheten. Det långsiktiga målet för kompaniets verksamhet var dock att förverkliga en övergång till självständighet, något man ansåg sig kunna förverkliga tack vare den successiva inflyttningen av framför allt européer i området. Från 1923 blev man en autonom brittisk kronkoloni efter en formell brittisk annektering av landet.

Under andra världskriget skickade Sydrhodesia mängder av sina negrer till de brittiska arméerna för att framför allt kriga i de tropiska länderna där de blev slaktade en masse, medan landets rutinerade piloter blev flitigt dekorerade. Sydrhodesias försvarsmakt hade i början av 1930-talet ingen egen formell verksamhet i luften, utan betalade de många flygklubbarna att utbilda de europeiska flygintresserade invandrarna som togs upp i landets luftburna reservtrupp. Några av dessa var till och med så unga som 16 år.

Efter kriget blomstrade Sydrhodesia ekonomiskt tack vare mineralgruvorna och landets omfattande tobaksplanteringar. Man etablerade universitet som inte antog studenter utifrån etnisk härkomst, utan att tillträdet skulle vara baserat helt och hållet på den sökandes meriter och karaktär.

Under 1950-talet hade den svarta nationalistiska rörelsen börjat växa sig starkare och negrerna fick rösträtt, men att från brittisk sida bara ”åka hem” stod inte på agendan, utan man införde istället en federation tillsammans med grannländerna Nyassaland och Nordrhodesia där den brittiska regeringen – åtminstone i tanken – kunde minska sina administrativa åtaganden (och kostnader) och låta lokala områden och regioner inom denna federation bli autonoma så att de zoner som dominerades med en svart befolkning (t.ex. utpekade negerstammar som behärskade stora markområden) kunde ha självstyre under sina egna villkor, och de områden som hade en mer koncentrerad icke-afrikansk befolkning kunde rå om sig som man själva ville. Modellen var inte ny utan hade praktiserats med framgång i både Kanada och Australien.

Upprättandet av denna federation ansågs dock vara ytterligare en övergångsfas. Minns också att även moderlandet Storbritannien var ekonomiskt utarmat efter andra världskriget och inte fann prestigen att förbli en kolonialmakt vara i paritet med de kostnader saken medförde. Så även från London såg man det nödvändigt att avyttra kolonierna i Afrika på ett sådant sätt att de olika folkslagen kunde samexistera fredligt och att länderna kunde förbli produktiva även som självständiga.

Mot slutet av 1950-talet satsade de svarta upprorsmännen sina kort på det alltjämt underutvecklades Nyassaland som hade flest negrer i förhållande till vita inom federationen och man lyckades skapa oro i regionen som försatte hela federationen i undantagstillstånd. Även fransmännen såg en liknande utveckling i sina egna kolonier som man började avveckla.

När federationen avvecklades blev Nordrhodesia den självständiga staten Zambia, Nyasaland blev Malawi och Sydrhodesia blev i avsaknaden av ett Nordrhodesia nu bara kort och gott Rhodesia.

Och socialismen då? Jodå, den var på väg, ivrigt sponsrad av Sovjetunionens kommunistiska parti som understödde en marxist-leninistisk paramilitär självständighetsrörelse.

Hur galna dessa var illustreras kanske tillräckligt bra med det slumpmässigt utvalda historiska exemplet där denna ”zimbabwesiska revolutionära folkarmé” besköt ett trafikplan kort efter start med ett sovjetiskt bärbart raketgevär varvid detta luftfartyg fick nödlanda i en bomullsodling. Dessvärre hamnade man i ett dike varvid en stor del av de ombordvarande omkom, men flera människor överlevde den omedelbara kraschen. Dock körde ”befrielsehjältarna” med bil till nedslagsplatsen där man med sina kulsprutor sköt ihjäl de flesta av de överlevande innan man lämnade platsen.

Vi är härmed inne i slutet av 1970-talet och när situationen var som värst kom sålunda britterna att backa ut ur Rhodesia och lämna landet åt dess öde. Segregationen mellan vita och svarta var förvisso ett faktum, och Rhodesia var flitigt utskällt i västerländsk press och drabbat av sanktioner och bojkotter. Att delar av denna politik skedde för att förhindra ett helt svart maktövertagande av landet med ”vit flykt” som sannolik påföljd var inget man i väst reflekterade över där multikulturalismen ännu inte visat sin förtärande kraft i ”gamla världen” ännu.

Men ödet ville att utvecklingen ändå skulle gå i denna riktning. 1978 siktade man på en ”två-folks”-lösning och Storbritannien övertog formellt kontrollen av Rhodesia och omvandlade denna snart till den självständiga republiken Zimbabwe, med en viss Robert Mugabe som aktörerna, vilken ”hyllades som en hjälte när man valdes till ledare i Zimbabwes första demokratiska val”, som Sveriges radio formulerar det när man i en text beskrev känslan av att en man som ansåg att ”Afrika tillhör afrikaner” fick makten. Visserligen konstaterar Sveriges radio att ”Mugabe blev en maktfullkomlig diktator” och att ”tusentals människor har dödats av hans specialstyrkor”. Ja, inte kan man säga att de agerade på hans order, då är det bättre att insinuera att dessa tusentals människor bara råkade dö på grund av… ja, den stämning som bara rådde där just då. Dock ligger det en historieförvanskning i Sveriges radios text eftersom människorna dog i tiotusental, inte bara ”tusental”.

Svenska nyhetssajten Fria Tider uppmärksammar att Zimbabwes vicepresident Kembo Mohadi gjort ett utspel där han förklarar landets kris med att ” – Vi fick vår nationella självständighet men den vite mannen gav oss aldrig kunskap om hur man sköter en ekonomi”.

Detta är en insikt man drabbas av ungefär 40 år efter att makten lagts i den svarta befolkningens händer. Man har experimenterat med marxism-leninism, man har även provat fascism (där den socialistiska Mugabe blev ”konservativt pragmatisk” i det att han inte förstatligade hela näringslivet, vilket är ett ganska liberalt uttryck av ”konservatism” enligt min ödmjuka mening). Man har också jagat bort de vita landägarna och överfört egendomarna till av myndigheterna utvalda delar av befolkningen, dock med resultatet att produktionen av jordbruksprodukter ökat. Och det är först nu som Zimbabwes regering börjar förstå att ett land inte blir rikare av att man trycker upp fler sedlar när landet som sådant är värdelöst.

98 % av Zimbabwes befolkning utgörs av svarta afrikaner. År 2012 var man 12 miljoner och ifjol beräknade man folkmängden till över 15 miljoner. Man har sålunda befolkningstillväxt. Icke förty tycks analfabetismen vara så pass utbredd att inte ens landets styrande lyckats hitta böcker om nationalekonomi, eller böcker om jordbrukshantering.

Drygt 8 % av Zimbabwes bruttonationalprodukt kommer från turistnäringen, vilket kan jämföras med de 2,6 % Sverige hade under år 2018. Siffran är intressant därför att det visar dels att landet proportionerligt är beroende av denna inkomst i brist på annan produktion, och dels ska man betänka att denna siffra är något som kommer att minska i och med den miljöpartistiska politiken som syftar till att vanligt folk skall flyga mindre (för ytterst få väljer nog att åka segelbåt eller ta elbil till Afrika). Alltjämt är det gruvindustri (framförallt krom) och jordbruk som står för Zimbabwes största exportinkomster.

När Mugabe-regimen och hans tillfälliga efterträdare under hans ”paus” som landet ledare under vissa perioder kört landets valuta helt i kaklet tvangs man acceptera att den amerikanska dollarn blev godkänt betalningsmedel. Sedermera är även andra valutor godkända som betalningsmedel, men konsekvensen blev att Zimbabwes stat missade skatteintäkter. Icke förty ville socialisten Mugabe bygga ut landets offentliga sektor, vilket han också gjorde trots avsaknaden av ekonomiska resurser. Till slut blev situationen så katastrofal att man lyckades uppbringa modet att avsätta den åldrande marxist-leninisten från hans position, dock utan att fortfarande ha riktigt bra pejl på hur man ska lösa sina problem.

Nånting säger mig att västerlandets vänsterliberaler kommer rekommendera mer socialism för Zimbabwe, medan Cecil Rhodes skurkaktiga andliga efterträdare kommer rekommendera ökad belåning så att landet måste avyttra alla sina tillgångar till de moderna motsvarigheterna till British South Africa Company…

Hälsar eder Peter Harold

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Demokrati och frihet, Historia. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Zimbabwes problem beror inte på den vite mannen utan istället på socialism och äkta rasism

  1. I sociala medier stavas ordet numera neber. Att rekommendera då det gamla ordet ingår i gummilagen Häst mot soffgrupp.

  2. minnesdagen skriver:

    ”… och överfört egendomarna till av myndigheterna utvalda delar av befolkningen, dock med resultatet att produktionen av jordbruksprodukter ökat.”
    – skrivfel ? vad jag minns minskade produktionen när oerfarna (och mindre engagerade) ägare tog över.

    Apropå något helt annat.
    En israelisk tidning skriver om några snubbar nere i palestina som kalkylerade antalet offer mitt i den s.k. förintelsen :

    ”On January 21, 1944, about a year and a half before the end of World War II, a dramatic item was published on the front page of Haaretz. Under the headline “Six million Jewish victims,” it brought unusual testimony for the time about the number of Jews murdered in the Holocaust. “Six million – that’s the calculation made by two young men in a meeting with members of their party organizations in Palestine,” the report said…
    Despite its importance, the piece was published in a marginal spot on the page, between other items and adjacent to congratulatory messages and an ad for a hotel that offered “direct bus service to the Tiberias Hot Springs.” There was no byline nor was the identity of the two young men mentioned.”

  3. Peter Sjöström skriver:

    Så som Zimbabwe beskrivs här så fungerar många av de afrikanska staterna . När den vite ställs åt sidan så kan inte den svarte klara sig . Detta trots att de har facit mitt för ögonen . Vad kan det bero på ? Man har sina aningar . Mvh Sjöström

  4. Risto Matinen skriver:

    Visst, negern och alla andra oduglingar skyller alltid sina egna brister och fel på andra! Typiskt socialister och låg-IQ typer…

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s