Antisemitism vs antiharoldism

Bästa läsare!

Egentligen kunde jag börja det här inlägget med: ” – Ett skepp kommer lastat till Gaza” och läsaren frågar: ” – Med vaddå?”. Kruxet är att jag inte har ett 100%-igt svar på vad skeppet kommer lastat med.

Är det förnödenheter, såsom livsmedel, rengöringsmedel, kläder, sjukvårdsartiklar? Eller är det kemikalier och tekniska komponenter till vapenproduktion?

I vilket fall som helst är jag bara säker på en sak: Israel skulle ha väntat med att borda de turkiska skeppen tills de befann sig i israeliskt territorialvatten. Då hade man inte brutit mot folkrätten sett ur den synvinkeln. Den som vill läsa mer om den juridiska aspekten läser med fördel Mark Klambergs artikel på Second-Opinion.

Jag själv nöjer mig med att reflektera över efterdyningarna av den debatt som uppkommit.

Ja, mången upprörd kommentar har fällts mot Israel och deras bordning av de turkiska skeppen. Vissa kommentarer gör faktiskt kopplingar mellan Israels attityd mot Gaza och nationalsocialisternas attityd mot judarna före och under 2:a Världskriget. En riksdagsledamot benämnde t.o.m. Israel som ”det utvalda folket”, och det uttalandet har väckt många upprörda känslor.

Willy Silberstein skriver i Svenska Dagbladet att antisemitismen nu står i full blom. Jag måste säga att jag är lite avundsjuk här. Jag önskar att det fanns något liknande begrepp för mig att ta till när folk kritiserar mig hårt och träffande var gång jag gjort något fel. Antiharoldism?

” – Hördu, nu får du sluta klaga på att jag testtutar med signalhornet varje gång jag kör förbi din trädgård, för din kritik är bara ett utslag av antiharoldism.”

Nu skall jag erkänna att jag inte brukar testtuta signalhornet när jag åker förbi grannens hus, men jag har laglig rätt att göra det. Och Israel har – möjligtvis – laglig rätt att borda fartyg som bryter mot deras och Egyptens blockad av Gaza. Skillnaden är att jag låter bli att tuta.

Åter till antisemitismen. Silberstein skriver om Veronica Palms (s) uttalande:

Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp.

Veronica Palm hade skrivit: ” – Undrar du också vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång?” och då citerade hon en sång av Björn Afzelius. Nu är varken Veronica Palm eller Björn Afzelius någon av mina favoriter, men jag vänder mig mot Silbersteins resonemang.

Israel är en judisk stat (där det faktiskt bor människor av annan religiös åskådning, tro’t eller ej). Den judiska staten beskyddas av den israeliska armén. Det judiska folket – som retoriskt kallar sig för ”Det av Gud utvalda folket” och bemannar sin armé – är i krig mot Hamas som styr i Gaza. Hamas accepterar inte den judiska staten Israel, och där är kärnan i den här konflikten.

Så det ligger faktiskt i judarnas intresse – inte de israeliska medborgarna som grupp – att Hamas elimineras (svälts ut/bränns, whatever). Att då påstå att israelkritiken är antisemitisk är i mina ögon en barnslig reaktion. Det är visserligen orealistiskt att som Veronica Palm kanske förvänta sig att judarna/israelerna alltid skall vända andra kinden till för varje självmordsbombare eller hemmabyggd raket som kommer, men att använda begreppet ”antisemitism” för att skölja av sig kritik är… trams.

Vare sig Willy Silberstein gillar det eller inte är Gaza-problemet en fråga för judarna. Då riktas även kritiken mot judarnas hantering av en tvivelaktig granne mot just dem. I det läget kan man (judarna/israeler/den det berör) antingen ruska av sig kritiken, eller ta lärdom av det inträffade och försöka lösa problemet på ett mer långsiktigt och fördelaktigt sätt.

Antisemitism-spöket är genomskinligt. Att tillgripa det varje gång det börjar lukta bränd turk/arab urvattnar dess innebörd. Så låt oss lösa det riktiga problemet, och inte hänga upp oss på tom retorik och meningslöst filosoferande om vad folk yttrar.

Hälsar eder Peter Harold