Är det verkligen klokt att fläka ut skammen på Twitter*, även om det finns svin på Aftonbladet?

Bästa läsare!

Inte har jag då missat att Aftonbladets överreklamerade medarbetare Fredrik Virtanen pekats ut som serievåldtäktsman.

Inte heller har jag missat de försynta påpekandena från såväl allmänhet som övrig mediebransch att Aftonbladet har dubbla måttstockar för integritet när det å ena sidan gäller att hänga ut Anders Borg för ett påstått rykte om att han hängt ut sin Mini-Anders på fest, kontra tidningens verbala pixling av sin medarbetares skumma förflutna. Trots allt, ”alla” på Aftonbladet – inklusive den ständigt moraliserande deckarförfattaren Läckberg – har vetat om att Virtanen varit polisanmäld och misstänkt för våldtäkt, men valt att lägga locket på.

Aftonbladet missar annars inte många chanser att misskreditera t.ex. Sverigedemokrater som kommer i klammeri med rättvisan, medan egna försyndelser kastas ner i minneshålet utan att passera ”gå”, och i bästa fall är det bara någon konkurrenttidning som gör ett skadeglatt reportage. Varför? Jag misstänker att Virtanens frisedel beror på att han predikar politisk korrekthet. Jag är ändå inte förvånad över att han och andra journalister inte lever upp till sina egna ideal. Vilken yrkesgrupp umgås flitigast med alkohol? Det är journalister och författare [LÄNK].

De som arbetar inom medier och reklam dricker betydligt mer än andra yrkesgrupper, enligt en studier från Stockholms universitet 2006. Där jämfördes elva olika yrkesgrupper och även företagssäljare, ingenjörer och chaufförer hade hög alkoholkonsumtion.

Min personliga åsikt är att det faktum att journalister inte lever som de lär är ett samhällsproblem. Förutom att feministen Fredrik Virtanen – enligt numera offentligt vittnesmål – stoppar sin Mikro-Fredrik i munnen på drogade kvinnor och insisterar på att de skall tillfredställa honom sexuellt, så har vi ett annat lysande exempel på journalister med kluven tunga i form av Expressens Erik Erfors rasistattack i fyllan och villan – ett brott som han dömts för i domstol.

Varför skall medborgarna förvägras att tala öppet om sin aversion mot konsekvenserna av det skattefinansierade folkutbytet (som pågår just nu med stöd från såväl det politiska etablissemanget liksom medieetablissemanget som Virtanen och Erfors tjänar), och riskera att bli uthängda och vanhedrade av såväl redaktörer som politiska aktivister – när journalisterna själva uppvisar brist på tolerans när de exponeras för de förtretligheter som mångkulturalismen medför?

Det finns minst tre alternativa förklaringar till denna omständighet. Antingen är journalisterna fascistoida och ser sig själva som ett slags oåtkomliga Übermench medan deras läsare betraktas som okunniga och därför måste ledas i enlighet med ”den enda rätta läran”. Eller också är det journalisterna som är okunniga, och som därför gör onyttan att förse folket med felaktiga fakta och undermåliga perspektiv. Den tredje teorin, vilken förespråkas av journalister som Janne Josefsson, är att journalisterna viker sig för grupptrycket (i en kulturmarxistiskt dominerad miljö) och fastnar i sin egen eko-kammare. Det är först när de får en sup eller två, eller när de känner sig säkra och sänker garden inför dold mikrofon, som de säger vad de egentligen tycker. Problemet är ju att det är just den informationen som läsarna behöver.

Att en kvinnlig journalist träder fram och ”talar ut” om sexuella övergrepp utförda av kända män har naturligtvis vållat obehag hos medieetablissemanget som ömsom rasar över offrens frispråkighet, och ömsom är förbluffade över att någon kan tänka sig att avslöja svinen som arbetar på våra dagstidningar. Detta har föranlett en kampanj som jag vill påstå i själva verket är en krishantering under haschtaggen #metoo. Här förväntas kvinnor berätta öppet om att de utsatts för sexuella ofredanden, och ju mer detaljer och ju mer utpekande, desto flitigare sympatidelar andra dessa berättelser.

I vissa fall är det berättelser – korta men utlämnande – där man kan ifrågasätta offrets omdöme att redan i första hand ge sig i lag med gärningsmannen. Låt mig förklara.

Utan att vilja förringa de som haft obehag av ofrivillig sexuell uppvaktning, vill jag mena att detta med att känslomässigt kasta sig in i #metoo-cirkusen är kanske inte det vettigaste sättet att hantera minnet av otrevlig sex. Inte minst därför att utsagorna kan misstolkas.

Jag måste villigt erkänna att jag häromdagen gjorde mig en bild av Cissi Wallin – vilken jag inte kände till innan** – som knappast är smickrande när jag hör att hon låtit sig drogas och ha sex med Fredrik Virtanen i sin ungdom när hon var en aspirerande journalist. Idag är hon en journalist. Är incidenten med Virtanen ett mönster i sammanhanget när vi skall spekulera i hennes karriärsklättring?

Den typen av frågor kan uppstå när folk agerar genom att presentera smaskiga sensationer av det här slaget. Jag tror att det är kanske lämpligare att man går till en psykolog, eller ännu hellre pratar med en nära vän om dessa obehagliga minnen, än att man fläker ut skammen i det offentliga.

För övrigt skulle jag vilja se att någon startade en kampanj under den cyniska haschtaggen #tackregeringen eller liknande för att uppmärksamma om gärningar som kan kopplas till kulturberikningen av vårt land. Ni vet nog vad jag menar.

Hälsar eder Peter Harold

* Twitter, Instagram, facebook, whatever

**Helt sant är det inte att jag inte kände till Cissi Wallin. Jag har läst henne en gång, och det så sent som i somras:Cissi Wallin – en dålig mor eller en dålig Metroskribent?”. I övrigt känner jag nu plötsligt ånger över att ha gett både Virtanen och Wallin uppmärksamhet här på Skrivarens Blogg. Allt som har med hatmedier som Metro och Aftonbladet borde egentligen ignoreras. Ignoreras eller eldas upp. Ignoreras rimmar dock bäst med den icke-aggressionsprincip som jag predikar.

Annonser
Publicerat i Medierna, Sex | 4 kommentarer

Sorry, inbördeskriget i Ukraina på väg att eskalera igen – Kiev lovar slutgiltig seger.

Bästa läsare!

Aftonbladet härbärgerar en serievåldtäktsman, Stockholm är insvept i domedagsmoln och riksdagen skall tvinga medborgarna att betala för regeringens propaganda. Jag är frestad att nappa på det sistanämnda ämnet, framför allt med vinkeln att denna skit borde vi kunnat ha undvika ifall inte massmedierna kampanjat bort den licensskolkande kulturministern i Reinfeldts första regering. Å andra sidan har jag nog redan berört just det ämnet tidigare.

Istället vill jag tjäna som orakel före det ordinarie nyhetsflödet. Jag ber läsaren att vända uppmärksamheten mot Ukraina och utbrytarrepublikerna igen.

Dagens bloggpost har en angrepsvinkel som förmodligen inte kommer upprepas av systemmedierna när inbördeskriget blossar upp i östra Ukraina härnäst. Saken är den att regimen i Kiev förbereder sig på en offensiv som skall leda till att styrkorna i utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk antingen slås ner eller tvingas kapitulera.

Det började i januari i år när bl.a. den amerikanske senatorn och f.d. republikanska presidentkandidaten John McCain – den neo-konservativa elitens lakej – reste till Ukraina och höll tal inför de regimtrogna militärerna och lovade dem allt stöd som stod i hans makt. Sedan dess har McCain opererats för hjärntumör – förklarar ju både ett och annat – och den amerikanska kongressen har anslagit 500 miljoner dollar till vapen för den ukrainska regimens räkning.

Denna regim leds av presidenten Petro Poroshenko som ligger mycket illa till i opinionsmätningarna. Men han fruktar inte så mycket en valförlust just nu så mycket som han bekymrar sig över att de militanta högernationalisterna kan frestas att begå en statskupp. För att ge dem vad de önskar slår han på krigstrumman, berättar James W CardenConsortium News. Och för att få vad han behöver har Poroshenko förklarat att Ukrainas väg är att gå med i EU samt ansluta sig till NATO. Vilket är ett argument för att svenska EU-motståndet måste lägga i högväxeln snart så att vi får till ett välbehövligt Swexit.

Warden påpekar också att från Natos sida talar man med dubbla tungor. I vart fall gör Nato-chefen Jens Stoltenberg det, där han å ena stunden (september 2017) säger till ryska medier att det inte finns någon plan för att ta upp Ukraina som medlem i Nato, å andra stunden (juli 2017) står han i det ukrainska parlamentet (Vad fan gör han där???) och säger till ledamöterna att ” – Ukraina skall självt välja hur de vill arrangera sin säkerhet”, och tillägger ”att alla dörrar är öppna”…

Samtidigt har Poroshenko hållit anföranden där han framställer sig själv som en varnande ängel och ”avslöja” att Vladimir Putin har långtgående planer på att starta krig och erövra Västeuropa med de trupper som deltog i sensommarens övningar tillsammans med Vitryssland. Poroshenko sade detta utan att reflektera över att Nato bedrev en motsvarande omfattande övning på Svarta havet och i Östersjön runt Ryssland. Ett annat tecken på att Ryssland kanske inte kommer starta erövringskrig med EU är att Putin skurit ner sin försvarsbudget med 25% i år.

Det enda vi vet med säkerhet är att Poroshenko under sitt besök i USA för en månad sedan höll ett tacktal till sin värd och förklarade att med hjälp av de vapen som man kommer kunna köpa genom det amerikanska biståndet skall regimen ”befria Donbas (Donetsk och Luhansk) och återta ukrainskt territorium”. Det enda territorium man förlorat utöver Donetsk och Luhansk är Krim som efter en lokal folkomröstning valde att ansluta sig till den ryska federationen. Enda begripliga uttolkningen av Poroshenkos ord är att han kommer låta sin armé – och förmodligen också de styrkor som tillhör de militanta högernationalisterna – försöka återerövra Krim. Detta betyder krig mot Ryssland!

Tomma tunnor skramlar mest, eller har John McCain och hans kumpaner övertalat Poroshenko att fungera som tändstift i ett europeiskt storkrig?

Under alla omständigheter bör vi ge akt på vad som händer i Ukraina medan den neo-konservativt kontrollerade Trump-administrationen flyttar mediernas fokus till Nordkorea.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 21 kommentarer

[Säkerhetspolitik] Gäller det Sverige eller Ryssland, SD? Eller handlar det om att nå köttgrytorna?

Bästa läsare!

Jag läser Sverigedemokraternas motion 2017/18:1578 med den sparsmakade titeln ”Ryssland” [LÄNK]. Följande avsnitt är hämtade ur motionärernas text:

Verktyg som lagstiftning, propaganda och politiskt inflytande över rättsapparaten har nyttjats för att tysta oppositionella och stärka regimens ställning. Situationen för oliktänkande och regimkritiker är således mycket besvärlig.

Exempel på en oliktänkande individ är journalisten Katerina Janouch. Hon medverkade i tjeckisk TV och beskrev för TV-tittarna i det landet om negativa förändringar i Sverige i följd av den multikulturella politiken som är grundlagsstadgad. Detta föranledde Sveriges statsminister att gå ut i medierna och beskriva att ”Katerina Janouch framför konstiga idéer”. Vill han tysta oppositionella? Ja, det är med all önskvärd tydlighet att statsministern (regeringen) inte gillar vad motståndarna säger. Statsministern försöker utöver detta beskriva nästan en femtedel av Sveriges väljare som nationalsocialister, en ideologi som hans eget parti dock har iögonfallande gemensamma drag med, för den som bemödar sig att studera historia på en djupare nivå än LO:s annonskampanjer.

I vart fall kan det inte råda en tvekan om att den svenska regimen agerar i sitt eget intresse, vilket är detsamma som att ”stärka sin egen ställning”, vilket SD kritiserar den ryska regeringen för. Regimen i Sverige backas upp av en statskontrollerad mediakoncern vars medarbetare ömsom bedriver regimtrogen aktivism (aggiterar för statssocialism), ömsom propagerar för kulturmarxistiska värderingar som inte hunnit vinna gehör hos beslutsfattarna.

Åter till motionstexten:

Även situationen för HBT-personer i Ryssland är svår. Hatet mot HBT-personer har ökat i de djupa folklagren under uppmuntran från regimen, och lagstiftning som försvårar för denna grupp har införts.

Att SD försöker bli det nya bögpartiet har vi sett tendenser till på senare år, inte minst i samband med Jan Sjunnessons manifestation om alternativ Pridetåg i muslimtäta Västerort i Stockholm. Det kan vara i högsta grad legitimt att manifestera för homosexuellas säkerhet i en miljö som domineras av skenhelig homofobi – jag säger skenhelig därför att muslimer i gemen föraktar homosexualitet, å ändå är sodomi en metod att förnedra sina offer inom den muslimska kulturen. Som exempel kan nämnas att i kampen mellan islamistiska grupper i Egypten kidnappades söner till meningsmotståndare och våldtogs analt inför videokameror innan de släpptes fria. Det tragiska är att offrets släkt i några fall valt att döda pojkarna eller be dem att ta självmord. Sodomi i syfte att förnedra det manliga offret förekommer också i Sverige numera inom vissa kretsar.

Situationen som homosexuell i Ryssland är självfallet inte okomplicerad, men vad är att förvänta sig i ett starkt kristet land där man anser att sexualitet är till för reproduktion, och att det man gör i fyllan skall glömmas bort. Trots detta har Ryssland en kommersiell produktion av bögporr, och de förbud som man i Sverige beskriver som ”förtryck mot HBT-personer” innebär förbud mot att skönmåla homosexualitet inför skolbarn. Tanken med det är att Ryssland helst av allt vill säkerställa sin reproduktion på naturligt sätt, och inte dö ut som folk. Detta är f.ö. en tanke som SD egentligen borde vara de första att ställa sig bakom, om man nu menar allvar med att slå vakt om svensk etnicitet och utmåla sig som ett (social-)konservativt parti.

Trots denna begränsning i att sprida HBTQ-propaganda för barn är sexbyten för vuxna godkänt, vilket annars i Sverige anges som en indikator på förtryck. Kritikerna påpekar istället att Ryssland inte har några lagar mot diskriminering av homosexuella. Intressant nog så har faktiskt inte heller USA någon sådan lag (och skall inte heller ha det, anser jag). Rätten att välja bort människor borde egentligen över huvud taget inte ifrågasättas eftersom det bryter mot egendomsrätten.

SD:s motionär nämner i sammanhanget Tjetjenien, och beskriver mord och förföljelse på homosexuella. Tjetjenien är en autonom delrepublik i den ryska federationen. De stiftar egna lagar. Enligt uppgifter skall omkring 100 man fångats och torterats, och att tre av dessa skulle ha dött. Det talas om koncentrationsläger för homosexuella. Tydligen är det svårt att få dessa uppgifter bekräftade, men man skall ha i åtanke att en stor del av befolkningen är muslimer, och under en period på 1990-talet rådde sharialagar i delar av Tjetjenien. Putin har varit en stark motståndare mot muslimskt styre av delrepubliken, för vilket han klandrats. Attityden mot homosexuella varierar alltså från region till region inom den ryska federationen.

SD-motionen igen:

Sedan några år tillbaka har EU sanktioner mot Ryssland, om tydliga förbättringar inte sker för dessa grupper är vi beredda att stödja ytterligare skärpta sanktionerna mot Ryssland. Vi har vidare sett hur populära oppositionella politiker snabbt anklagats för förskingring och liknande brott, till synes enbart för att undanröja framtida hot mot det auktoritära styret.

Oppositionella politiker som anklagas för både det ena och det andra? Ja, det låter ju faktiskt lite som hur sverigedemokraternas eget s.k. ”medlemsutskott” fungerar när oönskade individer rensas ut, ibland på den enkla grunden att de diskuterar litteratur som partiledningen inte har godkänt.

Vad gäller ekonomiska sanktioner mot Ryssland så ser vi att de i praktiken är verkningslösa som påtryckningsmedel, och istället bara skadar Europas ekonomi. Det skall noteras att USA som instiftat sanktionerna nogsamt undantagit produkter som man själva är i behov av (t.ex. ryska raketmotorer).

SD har ett konkret bud:

Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder för att vidare möjliggöra för oppositionspolitiker och journalister att arbeta för ett stärkande av demokratin i Ryssland.

SD goes full George Soros? Hur vore det med att börja verka för ett stärkande av demokratin i vårt eget hemland? Eller varför inte försöka med det inom sitt eget parti…?

SD tar äran för att under lång tid ha exponerat Rysslands återuppbyggnad:

Varken regimen eller stora delar av den ryska befolkningen har kommit över att tiden då Sovjet var en rejäl militär stormakt. Av denna anledning utgör återuppbyggnaden av Rysslands försvar en prioriterad uppgift för regimen, vilket Sverigedemokraterna har varnat för sedan lång tid tillbaka.

Detta hade lika gärna kunnat skrivas av moderaten Gunnar Hökmark (jourhavande Israel-lakej),vilken inte kommit över att Sovjetunionen upphört och att den antidemokratiska konstellationen numera inte huserar i Moskva, utan istället i Bryssel och Strasbourg. D.v.s. Hökmarks egen arbetsplats i egenskap av EU-parlamentariker!

Ryssland har återuppbyggt sin militärmakt, men man är inte i nivå med den kraft man hade under Sovjetregimens tid, och återuppbyggnaden har skett från en nivå då landets försvarsmakt – och försvarsmakt har alla länder rätt att ha – i praktiken var skrot.

Ryssland har med andra ord bedrivit en sverigedemokratisk politik när det gäller att vara rustad för att kunna försvara sig, t.ex. från ett NATO som övertagits helt och hållet av de neo-konservativa.

På tal om neo-konservativa. SD har samma verklighetsuppfattning som dessa ifråga om Krimkrisen:

Våren 2014 startade Ryssland ett anfallskrig mot Ukraina, detta efter att Ukraina velat närma sig NATO och EU. Ryssland annekterade Krim-halvön – en illegal annektering som fortfarande består – och har sedan dess stöttat ryska separatister i östra Ukraina. Enligt rapporter har ryska förband och separatister gjort sig skyldiga till brott mot Genevekonventionen samt brott mot Minsk-avtalet under striderna i östra Ukraina.

Jag skall inte förlänga denna bloggpost med att förklara bakgrunden till Krim-krisen, för det har jag redan gjort många gånger, bl.a. genom dessa bloggposter:

Kan inbördeskriget i Ukraina ebba ut av sig själv? Och kommer Ukraina bli nazisternas fjärde rike? ” (6 mars 2017)

Ukrainakrisen behöver en lösning – lås in John McCain och kasta nyckeln i vallgraven.” (24 februari 2017)

USA:s inflytande över Ukraina via nazism förr och nu” (12 februari 2016)

Västukrainarna tröttnar på sin regim i Kiev – men inbördeskriget skall trappas upp igen.” (13 augusti 2015)

Ambassadör John Kornblum vill att Europa hittar på en ny berättelse som demoniserar Vladimir Putin bättre” (23 juli 2915)

Rysk dokumentär: ”Crimea – The way back home” (28 mars 2015)

Lyssna nu, Barack Obama! Ukrainarna vill inte ha ditt krig mot Ryssland!” (5 februari 2015)

Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en ”Brzezinske-formel”?” (8 juli 2014)

KU bör granska utrikesminister Carl Bildts agerande i samband med Ukrainakrisen” (4 maj 2014)

Nej, Carl Bildt. Ryssland är inte alls oberäkneligt!” (19 mars 2014)

Eftersom vi inte kan rysk historia blev vi ganska förvånade över Krim-krisens vändning” (18 mars 2014)

Utöver mina egna texter vill jag även rekommendera min bloggkollega Jan Millds förträffliga texter om Ukrainakrisen [LÄNK].

I korthet vill jag berätta att den ursprungliga regeringen i Ukraina befann sig i en ekonomiskt prekär situation under 2013, och man valde temporärt att inte underteckna associationsavtalet med EU (som innehöll en massa villkor som skulle försvåra det ukrainska samarbetet med Ryssland) därför att Ryssland gav ett fördelaktigare erbjudande om ekonomiskt stöd än EU. EU som är lydstat till USA agerade för Vita husets räkning, som såg till att det blev en kris i Ukraina som straff för att Putin tidigare förhindrat en NATO-ledd invasion av Syrien året innan. De etniskt ryska provinserna i Donbass och Krim genomförde folkomröstning som resulterade i ett stort stöd för att lämna Ukraina. Eftersom tre västvänliga f.d. ukrainska presidenter i en skrivelse bett västvärlden att agera för att kasta ut Ryssland från deras flottbas i Sevastopol valde Ryssland att bifalla Krims ansökan om att ingå i den ryska federationen, men gav nej till utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Den ryska annekteringen av Krim i enlighet med lokalbefolkningens stöd var praktiskt taget oblodig. (Det uppges att en person dödats, men betydligt fler har dödats av Kievregimens sabotageexpeditioner på Krim).

Formuleringen om att separatister bryter mot vapenvila enligt Minskavtalet är en sanning med kraftig modifikation. Det finns rapporter om brott mot vapenvila, men som jag påpekat i tidigare blogginlägg är rapporterna ofta formulerade så att det skall låta som att det enbart är rebellsidan som brutit mot vapenvilan. För att finna de verkliga förhållandena måste man analysera respektive incident, och då kommer finner man i vissa exempel att de beskjutna målen ligger på territorium som redan kontrolleras av rebellsidan. Utanför rapporterna har flera observatörer sagt att även Kievregimens trupper bryter mot vapenvilan, och vi har också exempel där USA-senatorn John McCain uppmuntrade Ukrainas soldater att gå till strid mot utbrytarrepubliken!

Vad skiljer SD:s syn på Ryssland i jämförelse med andra USA-influerade partier? Med följande formulering kan man börja undra om det finns någon skillnad alls längre:

Sverigedemokraterna ser också med oro på den ökande ryska övningsaktiviteten på och kring Östersjön. Vi oroas över rapporter om ökad spionverksamhet i vårt land och om potentiella ryska ubåtar.

Ja. Spioneri. Det fördöms, men praktiseras av alla. Hur mycket vi vanliga medborgare påverkas är oklart, men för våra beslutsfattare är spioneri inte så kul eftersom deras förehavanden kan exponeras. En som exponerat vad svenska staten gjort i hemlighet är Edward J Snowden som avslöjat att Sverige systematiskt samarbetar med amerikanska NSA för att spionera på Ryssland.

Om SD indigneras över ryskt spioneri kanske vi kan se ett prov på intellektuell hederlighet och ett fördömande av svenskt spioneri på våra grannländer (eftersom Estland, Lettland och Litauen ingår i scoopet)? Eller fungerar det bara åt ena hållet? Vad tycker SD om att amerikanska spionplan använder svenskt luftrum?

Att SD har en enkelriktad syn på kapprustningen mellan NATO och Ryssland demonstreras på ett superbt sätt i denna formulering:

I maj 2017 släppte FOI en rapport om kärnvapen. I den konstateras det – utöver att Ryssland sedan ett antal år satsar på att förnya sina kärnvapen – att Ryssland uppvisar ett nytt förhållningssätt; Det nya är att Ryssland tydligt visar upp och hotar med sina vapen som en del av sitt säkerhets- och försvarspolitiska agerande. För Sverige blev detta tydligt redan 2013 då Ryssland simulerade ett kärnvapenanfall mot vårt territorium.

”Det nya Ryssland”. Ja, till skillnad från kronvraket Ryssland under den av USA-kontrollerade suputen Boris Jeltsin som i sista ögonblicket insåg den skada han vållat sitt land, och bad Vladimir Putin att rädda Ryssland undan total misär och förnedring. Ja, jag tänker inte stämma upp i en hyllning av Putin, men jag kan inte förneka att hans styre varit till gagn för hans eget land. Jag har så sent som idag fått personliga vittnesmål från en individ med diplomatiskt uppdrag som – trots sin svenskpräglade aversion mot Putin – slås av hur mycket bättre landet blivit på femton år.

När det gäller de ryska kärnvapnen så är det sant att Ryssland – precis som USA – rustat upp sina system. Huvudorsaken till detta är att USA under Bush/Cheney-regimen bestämde sig för att lämna gällande kärnvapenavtal och ändra doktrin (tidigare har man garanterat att aldrig använda kärnvapen i en first strike, men USA tar sig nu rätten att använda atombomber i strategiskt syfte, snart kanske i Nordkorea).

Att SD klandrar Putinregimen för att förhindra en amerikansk frestelse över att slå ut Ryssland med atomvapen (och faran är nu större i och med att missiler placeras allt närmre Rysslands gräns) utan att reflektera över USA:s och Natos ansvar visar på att man antingen står för en agenda i linje med den amerikanska doktrinen, eller också saknar man kompetens och intellektuell förmåga.

Sverige har genom sitt värdlandsavtal i praktiken gett USA klartecken att operera med kärnvapen i Sverige, vilket nu helt plötsligt exponerar oss för en större risk än vad vi haft tidigare. En lösning skulle vara att vi undertecknar målet om att göra Europa till en kärnvapenfri zon. Detta initiativ kritiseras och bekämpas hårt av USA, trots att det finns ett beslut i FN om att alla kärnvapen på sikt skall avskaffas.

Det finns ett mikroskopiskt tecken på att SD inser att de har fel, och att de tvingar sig själva till den ståndpunkt de nu väljer att inta:

Sverigedemokraterna förespråkar avspänning och nedrustning av kärnvapen, med dagens säkerhetspolitiska läge gäller det dock att vara pragmatisk och realistisk och därför ser vi det som nödvändigt att åter få med denna aspekt i Sveriges säkerhetspolitiska planering och arbete.

Frågan är vad man egentligen menar här? Å ena sidan förespråkar man avspänning och nedrustning av kärnvapen, men man är ”pragmatiska” och ”realistiska”, och vill… ja, vad vill man? Vill man att Sverige skall bli värdland för Natos kärnvapen, vilka riktas mot mål på Ryssland – och därmed gör vårt land till en direkt måltavla för rysk moteld (atomvapen)? Vad består pragmatismen av egentligen här? Är det så att man begår en eftergift mot sina principer för att… ja, vad får man i utbyte? Trovärdighet i en regeringsbildning? Ja, så är det. SD:s nya politiska linje – Hökmarksvarianten – ligger helt i linje med moderata och folkpartistiska krav på SD för att kunna bli insläppta i ett eventuellt samarbete.

SD:are som vill ha en icke-socialistisk regering (eller i vart fall mindre socialistisk regim än den nuvarande) må kanske jubla. Men ett svenskt Nato-medlemskap – vare sig det är på riktigt eller som det sker nu – är till harm både för landets säkerhet, men också definitivt en förskjutning åt fel håll i den europeiska balansen mellan det neo-konservativt styrda USA och det liberala-konservativa och traditionsbundna Ryssland.

Jag kan inte annat än uttrycka besvikelse över Sverigedemokraterna. De borde förstå bättre; varför skall de som vill byta ut sjuklövern rösta på SD när de väljer att föra samma politik som det politiska etablissemanget förespråkar? Fega skitar, det är vad de är. Fega skitar som är maktkåta, och låter statsrådsposter väga tyngre än idéer och principer. Skäms på dig, Åkesson!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred, Politik | 35 kommentarer

Fatima eller/och Masooma Khawari…?

Bästa läsare!

Här får ni något till morgonkaffet. Detta är en bild på Masooma Khawari och Mohammed Sharif Raisk, morgondagens ledare för det återuppbyggda Afghanistan… Och här en intervju med henne i italiensk press: [länk]

Masooma…? Ja, parlamentsledamot i Afghanistan. Vem liknar hon?

Är det fler än jag som börjar fundera på vad som är i görningen här…? Jag säger inte att de är en och samma person, men det känns som att det finns en historia som inte allmänheten känner till. Och därmed ett uppdrag eller ett mål som ännu höljs i dunkel.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 10 kommentarer

Jodå, Fatima Khawari är en tjej. Men det är det minst bekymmersamma i sammanhanget.

Bästa läsare!

Det talas mycket om att vänsteraktivisten och talespersonen för de s.k. ensamkommande afghanbarnen som strejkar, Fatemeh Khawari, är en ung man ”som inte finns”.

Jag tycker rätt skall vara rätt.

Personen som benämns i medierna som ”Fatemeh Khawari” heter i själva verket Fatima. Hon är registrerad med födelsedata 2000-01-26, och bor som hon själv uppgett i en lägenhet på Tidaholmsplan i Johanneshov, ett stenkast från Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, tillsammans med 43-åriga Jamila (bokförd som gift med efternamnet Khavari), 20-åriga Mustafa och 19-åriga Murteza enligt Ratsit. Jag är inte helt säker, men jag tror att fastigheten en gång i tiden användes som äldreboende, men jag kan ha fel. Ett nytt klientel har flyttat in där sedan dess i så fall.

Vad gäller Fatimas könstillhörighet är jag övertygad om att hon vet bäst själv huruvida hon är en man eller kvinna. Visst är det lätt att misstankar uppstår, inte minst i skenet av att det föreligger iögonfallande oklarheter kring organisationen Ung i Sverige som hon är talesperson för, framför allt ifråga om vilka som finansierar dem och vad de gör för sina pengar (pengarna går till en av brödernas swish-konton).

Men det är viktigare att hon och hennes anhängare ställs till svars för de åsikter som de bär fram, bl.a. deras energiska kampanj för att illegala migranter skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige, trots att de inte är berättigade till asyl.

Vi är mer betjänta av att se till att få stopp på afghanernas ”koloniseringsförsök” i Sverige, framför allt utifrån de erfarenheter som många personer gjort gällande avseende afghanernas beteende som grupp (ifråga om viktiga sociala och ekonomiska aspekter), än att sprida anklagelser som i grunden är felaktiga mot en enskild individ. Jag vill bl.a. hänvisa till en av mina tidigare bloggposter som illustrerar problemen som en värdnation ställs inför [LÄNK].

Vidare måste dessa element – som nu fått fritt tillträde till det offentliga rummet – också bemötas såsom de förtjänar. Det betyder att orättmätiga krav från deras sida skall avvisas, och de skall också serveras sakliga motargument i en öppen debatt (där vår sida dock nog kommer ignoreras av systemmedierna, men ändock).

Sålunda skall vi med stolt huvud kunna förklara att vi svenska skattebetalare varken är intresserade av bidragsparasiter, våldtäktsmän, yrkes- eller deltidskriminella, och än mindre intresserade av att vår kultur och våra seder skall tvingas ge vika för t.ex. just afghanernas krav och villkor riktade mot det svenska samhället. Sverige är i grunden ett bra land. Låt oss fortsätta vara det.

Hälsar eder Peter Harold

UPPDATERAT:
Jag fick precis en länk ifrån SamNytt, (f.d. Avpixlat) som bekräftar att familjen Khawari bor i ett f.d. ålderdomshem. Fan, jag som trodde jag hade ett scoop… 😉 [LÄNK]

Publicerat i Sex, Stadsliv | 6 kommentarer

Mot vem övade man med kanonerna?

Bästa läsare!

Under en paus på väg mot Ombergs hjässa hörde vi en kraftig smäll från andra sidan Vättern. Uppe bland molnen hördes ett turboproppflygplan dundra fram i en kvick u-formad manöver. Detta var bullret från landets dyraste skytteklubb, avfyrande någon av sina kanoner som sannolikt var placerade antingen vid Hammarens skjutfält, eller vid Lilla Enebågen.

Huruvida turboproppen hade en ”korv” med sig hängande från aktern, eller om den bara observerade nedslagsplatserna för granaterna vet jag inte, men det var med högst blandade känslor jag hörde mina skattepengar gå upp i rök.

Det har plötsligt blivit mode att den svenska militären skall öva på krig. Från att ha gjort om alla militära anläggningar till besökslokaler för såväl nyfiken allmänhet som för främmande spioner har man nu i nästan panikartad anda kommit på att den för något årtionde sedan avvecklade försvarsmakten tydligen behövs. Exakt till vad är man lite svävande på, men formuleringen ”rysk aggression” brukar vara inkluderad.

Så Sverige skall försvara sig mot Ryssland?

Sverige har inte varit i krig med Ryssland sedan 1809, alltså för 198 år sedan. Det kriget slutade med att vi förlorade Finland till segermakten (även om man i medier och rent allmänt nöjer sig med att säga att ”Ryssland tog Finland år 1809” – utan att säga från vem man tog Finland!

Inte ens under andra världskriget – då Ryssland ingick i en kommunistdiktatur – drabbade vi samman med vår mäktiga granne i öst; inte ens när deras bombplan kom farande och dumpade sin last över södra Stockholm och Strängnäs – kanske i tro om att man angrep finska mål på Åbo – hamnade vi i krig med ett Ryssland som ur alla aspekter om fred och demokrati visade sina absolut sämsta sidor på den tiden. Och detta med hjälp av en svensk neutralitetspolitik som (tack vare en och annan försmädlig eftergift) höll oss utanför de blodiga striderna som finansjättarna triggade fram i strid med det europeiska folkets förkärlek till fred.

Det skall inflikas att inte bara ryssarna seglade fel i lufthavet under den stora världsbranden, utan även britterna lyckades med konststycket att fälla bomber över neutrala Sverige, i det här fallet i Slottsparken i Malmö 1940. Tyskarna lyckades förlora en V2-raket över Sverige, och 1943 var det dags igen för brittiskt bombardemang – denna gång i Lund där en ”minibomb” och ett antal brandbomber fälldes och slog ut en av stadens transformatorstationer. Om vi inte vill lära oss mer än en sak efter detta, så må lärdomen allra minst utgöras av det faktum att man i krig och strid begår misstag. Och detta gäller även i högsta grad vägen dit.

När vi ändå talar om brittiskt bombardemang så kan det vara på sin plats att nämna ännu en historisk aspekt som enligt min mening har bäring på vår egen tid med tanke på det stora inflytande som krigsföretaget NATO har över vårt land.

Efter att Sverige förlorat det ”Pommerska kriget” genom att bedriva krig mot Napoleon på vad som vi idag betraktar som tysk territorium – varför detta krig också av moderna människor kallas för ”Det tyska kriget” – så tvingade fransoserna oss att bryta med Storbritannien och bekämpa vår forne allierade genom handelssanktioner. Låter konceptet bekant? Sverige är idag genom EU involverade i handelssanktioner mot Ryssland på amerikansk begäran (order), och Vita huset vill att sanktionerna skall utökas.

Sverige var inte lyckliga över att befinna sig i blockat med engelsmännen, framför allt därför att Storbritannien var vår främsta handelspartner vid denna tid. Eller låt mig omformulera mig; det svenska folket och näringsidkarna var olyckliga. Men företagsamheten hos de drabbade var så pass stark att man kunde bedriva framgångsrik smuggelhandel med britterna (det är dock för mig inte känt hur det gick till).

Smugglingen var så pass framgångsrik att man fick onda ögat från Paris på sig. I november 1810 överlämnade den franske ambassadören i Stockholm ett meddelande från sitt lands regering att Sverige inom fem dagar måste a) förklara krig mot Storbritannien, b) beslagta alla brittiska fartyg i svenska hamnar, c) konfiskera alla brittiska produkter och kolonialvaror i Sverige. Annars skulle Frankrike och dess allierade angripa Sverige (och som bekant var ju Sveriges existens som självständig nation redan ifrågasatt, och föremål för uppdelningsplaner).

Den svenska regeringen under den trötte Karl 13:e behövde inte många dagars betänketid innan man gav upp motståndet. Sveriges konungs regering förklarade krig mot Frankrikes fiende Storbritannien, varpå britterna svarade med att sända det berömda flaggskeppet HMS Victory och ett par andra fartyg till Hanö som ockuperades utan ett enda avlossat skott. Ockupationen skedde nämligen i samråd med Stockholm. Den enda blodsutgjutelse som inträffade skall visst ha bestått i att svenska soldater sköt ihjäl en större grupp skånska bönder som inte ville skicka sina män att dö i krig för den blivande kungens räkning. Skåningarna var inte alls lyckliga över hur myndigheterna i Stockholm uppförde sig. Och även idag tycks beslut i Stockholm föra olycka med sig för skåningarna.

Ja, det skall bli intressant att se vad de avdammade kanonerna vid Karlsborg skall användas till. Vilka utgör ett hot mot Sverige idag? Ryssarna, vilka vi härom året mottog med öppen famn som inkomstbringande turister? Utgör Ryssland verkligen ett större hot mot det svenska folkets trygghet och säkerhet än allt jävelskap som vår egen regering och de föregående regimerna ställer till med?

Av historien att döma är våra makthavare duktiga på att begå misstag. Och folket får betala.

Hur länge till mäktar vi hålla på så här? står jag och funderar där mitt uppe på ”Ombergs hjässa” som en gång i tiden var en borg byggd för att skydda invånarna mot inkräktande rövare under folkvandringstiden. Frågan är befogad, i synnerhet som vi ber rövarna att ta sig hit för att ta vår skörd och våra frukter, samt kommendera över våra kanoner som åtminstone jag trodde var ägnade att skydda oss istället för att bringa vårt folk i fara genom farlig politik.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Demokrati och frihet, Historia, Krig & fred, Politik | 8 kommentarer

Brutalt frånvarande!!!

Bästa läsare!

Beklagar min tystnad på bloggen (även om kanske en och annan hurrar; ni vet vilka ni är, era feministmarxistsvin!). Och i praktiken skriver jag dessa rader bara för att deklarerar att jag ännu en gång beger mig ut på tyst uppdrag. Jag skall ut i naturen!

Jag har inte lyckats hålla mig uppdaterad om politiken vare sig i Sverige eller utomlands. Därför kan jag intyga att känslan är synnerligen tvehågsen. Å ena sidan är det förbannat skönt att slippa höra eller se någonting om rikspajasen Stefan Löfvén eller dagliga spyor om Donald Trump – förtjänt eller oförtjänt.

Å andra sidan… ty medaljen har en baksida… är att man vet att Stefan Löfvén finns där. Även om jag går så långt in i skogen jag kan (bildligt talat, för jag skall faktiskt upp på ett berg), så är och förblir den där karnevalsdiktatorn näst efter konungen och riksdagens talman herre över vårt land. Och värst av allt, det är inte med ett majoritetsstöd som han regerar.

Med andra ord, det skulle vara möjligt att avsätta honom och förvisa socialisterna ut ur Rosenbad med en flyttfirmas hastighet. Men oppositionen låter honom hållas. Oppositionen låter sossarna och sossarnas lakejer höja skatterna med två händer, och kalla det som sipprar genom fingrarna för ”satsningar på pensionärerna”. Ha! Pensionärerna har redan skottpengar på sig.

Hur många äldre får inte beskedet att de inte kan behandlas för sina sjukdomar och hänvisas till en broschyr om livets slutskede, på blott den grunden att de av våra politiker styrda vårdinrättningarna skall prioritera andra grupper före de som byggt upp samhället (ingen nämnd, ingen glömd). Denna insikt slår mig när jag hör den verkliga historien om en kvalificerad sjuksköterska som fattar misstankar om att hon inte fått adekvat behandling för sin livmodercancer och tvingas för egna pengar resa till Finland för att bli botad. Här i Sverige hade man sagt att det inte fanns någonting mer att göra. Visst, i hennes fall var det inkompetens som höll på att kosta henne livet. Men riktlinjerna för hur långt läkarna skall gå för att rädda liv definieras av de politiskt styrda direktiven.

Det äcklar mig att statsministern påstår sig värna om Sveriges gamla. Det han vill slå vakt är möjligtvis de gamlas röster. Men någon särskilt förkärlek till de äldre är det knappast frågan om. Än mindre någon förkärlek till morgondagens äldre, eftersom sossarnas plan är att – som vanligt – betala med andras pengar. Hade Löfvén på allvar velat måna om våra gamla så hade han sett till att vårt land inte befunnit sig i den situation som vi gör idag. Men dessvärre räknas (S) och vänstern med att det är en politisk vinst genom att expandera den väljargrupp som görs beroende av bidrag.

Nej, nu skall jag smörja vandrarkängorna. Vi syns mot slutet av veckan om jag överlever.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Privat | 13 kommentarer

Det blir så här när det sovande folket låter nassarna ”ta fighten”.

Bästa läsare!

Bara för att ge mig själv ett muntert skratt så här på fredagseftermiddagen bestämde jag mig för att läsa den från Expressens frekvent ”delade” artikeln om ”De är nazisterna som greps under upploppet”. Expressen har i sin sedvanliga selektiva publicistiska anda valt att visa läsarna ansiktsfoton på de gripna men ej dömda nazisterna.

Det är intressant att nazisterna ägnade sig åt våldsamma upplopp nu när deras demonstration möttes av tusentals vänsteraktivister, medan den tidigare marschen som ägde rum i Göteborg utan dessa huliganer avlöpte utan någon som helst dramatik.

Expressen skriver:

– Framåt!, skrek NMR:s demonstrationsvakter, gång på gång, medan polisen med batongslag och pepparspray försökte få dem att stanna upp vid Lisebergs station.

Det var under lördagen, strax efter klockan 13 på eftermiddagen. Och nazisttåget hade bara några hundra meter kvar till den överenskomna samlingsplatsen inne i centrala Göteborg.

– Backa! Stanna!, skrek poliserna.

Men NMR:s egna demonstrationsvakter uppmanade deltagarna att trotsa polisen och vika av från den överenskomna vägen fram till samlingsplatsen för att konfrontera en grupp militanta antifascister ett par hundra meter därifrån.

Vad kan en libertarian tycka om detta?

Ja, först skall sägas att libertarianer ideologiskt sett står väldigt långt ifrån nationalsocialister, medan de s.k. antirasisterna med sin fascistoida syn om att yttrandefrihet bara gäller dem som tycker lika som dem, faktiskt står närmare nationalsocialisterna än någon annan ideologi. Ganska ironiskt.

Efter denna uttalade besvärjelse – ty det är ju så himla viktigt att ta avstånd från fascism i Sverige och annat konsensusbefriat, i synnerhet för dem som bekämpar fascism genom fascistiska metoder som t.ex. den svenska vänstern – övergår jag till det mer utmanande resonemanget om saken.

Expressen anklagar nazistdemonstranterna för upplopp, i det att de försökte bryta sig genom polisens avspärrning och möta upp ett band med militanta vänsteraktivister (antifascister). Vem gör fel ur ett libertarianskt perspektiv här? Ja, om vi bortser från egendomsperspektivet – eftersom omständigheterna är högst artificiella här vid Lisebergs station där incidenten utspelade sig på allmän plats – så blir min dom att polisen gjorde fel (sett ur ett libertarianskt perspektiv). Häpp!!!

Nationalsocialisterna var på väg till en av staten godkänd samlingsplats, men på vägen dit fanns deras ideologiska antagonister med beväpning och trupp, redo att bekämpa nassarna med nävar, tillhyggen och slungor. I nazisternas ögon var detta ett erbjudande som var alltför frestande att tacka nej till: Här hägrade ett slagsmål mellan två grupper som frivilligt ville ge och ta emot stryk. Och så kommer polisen och ställer sig i vägen!!! Glädjedödare!!!!

Ja, det är inte första gången som staten försöker förhindra frivillig fysisk kontakt mellan två eller flera inblandade människor. Längre tillbaka så förbjöd staten vuxna människor att slå på varandra med boxningshandskar och ta betalt för det. Och än idag förbjuder staten vuxna människor att göra motsatsen till att slåss – nämligen att frivilligt idka älskog mot betalning.

Man kan rent ut sagt påstå att staten har en fascistoid läggning som den trumfar genom i form av olika lagar som begränsar människors rätt till sin egen kropp och egendom(däremot ser staten det inte som ett moraliskt problem att den kan ta pengar och egendom från den enskilde och ge till sig själv, aka skatt, vilket gör att en stor del av ens lönearbete egentligen är en legaliserad form av slaveri).

Ja, här kanske vi frihetliga har en liten beröring med nazisterna. Dessa demonstrerar mot ”systemet”. I alla fall enligt Expressen som säger att polisen enligt nazisterna ”är ett maktinstrument för systemet”. Hur kan man förneka detta påstående? Staten har instiftat någonting som heter våldsmonopol. Staten säger att dess rätt att bruka våldsmonopolet är baserad på demokratiska värderingar, d.v.s. att vi väljare röstar på politiker som bestämmer hur systemet skall fungera. Man behöver inte vara nazist för att inse hur oföränderligt detta s.k. system är, oavsett regim.

Så om du är missnöjd, då kan du ju starta ditt eget parti! utropar demokraten. Och visst, det kan man. Men intressant nog lyckas Expressen få det att låta som en anklagelse om brott när man konstaterar att nazisterna nu använder sin demokratiska rätt att skapa ett politiskt parti:

Den i grunden revolutionära nationalsocialistiska organisationen förbereder sig just nu inför nästa års valrörelse. De har registrerat sig som parti och demonstrationen var organisationens sätt att visa på styrka och bredd.

Ja, alla politiska partier – utom då möjligtvis Liberaldemokraterna och Junilistan – förbereder sig för valet 2018. Jag börjar beklaga att jag själv inte är med i några förberedelser, men det är inga partier som uppvaktat mig och bett om min medverkan (De har nog kanske läst Skrivarens Blogg, så jag är nog bannlyst, haha!). Mordiska Notståndsrörelsen må väl ha samma rätt som alla andra partier att existera? Fast inte i Expressens demokratiska värld.

Jag är optimist. Visst, nazisterna i de främre ledet hade nog gärna fått ge antirasisterna en snyting, och jag kan slå vad om att längtan var ömsesidig från de militanta vänsteraktivisternas sida. Men NMR är en reaktion därför att svenska folket sover medan landet förändras av systemet i en oönskad riktning. Jag kan inte tro att våldet är målet för NMR. Det är på sin höjd medlet. De är ett symptom. Expressens uthängningar kommer inte göra någonting gott för ”motståndsmännen”, mer än att höja deras anseende inom de egna leden. Expressen klarar nämligen inte av att ställa rätt diagnos på vad som är sjukt i vårt land.

Jag tror att Expressen är medvetna om uthängningarna är improduktiva. De vill – tillsammans med vänsterorganisationen Expo – odla fram hatet och konfrontationen.

NMR:s föregående marsch som skedde utan polisens tillstånd visar på att rörelsen har ett budskap utanför våldets sfär, men vi förvägras en klok debatt med dem.

Det som bekymrar mig mer än mediernas nazist-frossa är att det finns andra krafter i vårt land – bl.a. de som (med vänsterns benägna hjälp) vill omdana Sverige med teokratiskt styrda parallellsamhällen – som inte ens dyker upp som pixlade figurer, utan istället helt lämnas utan medial bevakning medan de ställer till med kanske oreparabel skada för svenska folket.

Och så kom det förlösande skrattet under läsningen av Expressen. Direkt under rubriken ”Tidigare dömd och straffad” läser man: ”Andreas Hjulström, 34. Aktivist i NMR Stockholm. Tidigare ostraffad.” Jag får inte ihop detta, och jag tror inte det beror på att jag är dum i huvudet. Tvärtom. Min misstanke är att Expressen är en skittidning som det inte är värt att betala för.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 11 kommentarer

Stefan Molyneux som statens försvarare – på lek eller allvar?

Bästa läsare!

Jag hade framför mig några längre tågresor varför jag laddade ner ett par podcastar på mer än 60 minuter, bl.a. avsnitt 3822 av FDR: ”The Rise of Anarchy in America? | Michael Malice and Stefan Molyneux”. Eftersom jag inte kollade avsnittsinformationen och var störd under introduktionen kom jag snart att uppleva en synnerligen obehaglig timma då jag åhörde showvärden försvara den ondskefulla staten mot Michael Malice mer anarkistiska synvinklar.

Eftersom jag missat att detta var frågan om att Molyneux skulle spela ”djävulens advokat” satt jag i tågkupén med gapande mun. Att Stefan ”That is not an argument” Molyneux på senare år ägnat ett och annat tillfälle åt att kritisera libertarianer är intet nytt. Hans budskap har i ett fall gått ut på att ”om du inte lever som en libertarian och undviker att ha en inkomst från staten så är du inte en riktig libertarian och skall därför bara hålla käften medan sådana intellektuella genier och verbala entreprenörer som jag skall avgudas”. Ok, jag citerar honom inte ordagrant, men detta var i sak det han menade.

Så på sätt och vis borde jag inte ha förvånats över att Stefan Molyneux gått så långt att han på riktigt försvarar statlig verksamhet i ett utfall av plötsligt vansinne. Jag var på vippen att stänga av mp3-spelaren. Inte bara för att Molyneux använde de sedvanliga manipulativa effekterna för att argumentera för sin sak, utan också därför att Michel Malice under stundom har en ganska självgod attityd. Jag antar att när man är så intelligent som han är, blir man snabbt trött på att argumentera mot medelmåttor som inte hajar den fullständiga logiken på 0,5 sekunder. Att folk har fel inser jag varje dag; men man behöver ju inte upplysa dem om det med gnälligast tänkbara tonfall.

Nu visade sig debatten bara vara på låtsas, och ser man till de två debattörernas personliga egenskaper kan man förstå att de i verkligheten är världens bästa vänner. Men jag tror ändå att det inte är fel att ifrågasätta Molyneux roll som förfäktare av anarko-kapitalism.

För den som följt Skrivarens Blogg under flera år går det att spåra min ideologiska vandring under de sista tio åren. Jag vill nog beskriva min ursprungliga hållning som liberal i ett globalt perspektiv och konservativ på det personliga planet. Ron Pauls presidentvalskampanjer gav min ideologi ett namn – libertarianism – ett namn som skolan aldrig upplyst mig om. Med Ron Paul som frihetlig agitator manades jag att vara konsekvent i resonemanget om individuella och ekonomiska rättigheter (och att det inte skall vara någon skillnad mellan dem). Det var på den vägen jag fann icke-aggressionsprincipen – den princip som är ”uratomen till all frihet”, om jag tillåts att hävda en floskel. Ur denna logik har jag dragit slutsaten att staten är frihetens fiende och att skatt är stöld. Och för var dag som går växer men aversion mot statskramandet. Därav min frustration för Stefan Molyneux insats i debatten som djävulens advokat.

Ty man kan fråga sig om ”debatten” mot Michel Malice bara var en uppvisning över hur briljant manipulativ Molyneux är som retoriker?

Signaturen Mandibil (utläses ”Mand i bil” eftersom han är dansk) hade tidigare i år en väldigt intressant artikel i Steemit under rubriken: ”Potential reasons why Stefan Molyneux has become a statist-libertarian” [LÄNK]

Mandibil skriver bl.a. så här:

If you have followed him som years back now (2+), you will have noticed a markedly change in his ”philosophy” towards the state. This change has coincided with the presidential run of Donald Trump, and there can be no doubt in my mind that the change has come because of him.

Now, before Trump, he was by any standard considered as anarchic a philosopher as can possibly exist. The state is wielding power, in the form of a threat of violence for non-conformity to rules, called ”laws”. There were never, ever, any exceptions to this acceptance of reality from Molyneux. Initiation of force is immoral, and since the state is nothing but a threat of force, the state is immoral. Basic Aristotelean logic.

[…]

Freedom, is freedom from force.. not a ”right” to choose who will rule with violent power over you, your time, your resources and your children. Electing a ruler is like caring about the shape of the hood-ornament of a car battering towards you on the street. You do not stand there evaluating the ornament, YOU GET OUT OF THE WAY !! (Molyneux’s own metaphor, for electing a president)

Och jag skall erkänna att jag förr betraktade många avsnitt från Stefan Molyneux som referensverk ifråga om argumentation kring frihetlig filosofi. För den som håller sig konsekvent till frihetliga principer är det – åtminstone upplever jag det – ganska lätt att hitta sanningen i olika dagsfrågor. (Tyvärr leder denna insiktsfullhet till att man tappar hoppet om mänskligheten, men det är en annan sak.)

Men Mandibil noterar (precis som jag själv gjort) en förvandling i Molyneux attityd.  Vi såg plötsligt återkommande teman baserade på Donald Trump i hans podcast. En serie om ”The truth about Donald Trump, etc” presenterades, vilket kanske var absolut nödvändigt i en tid då de amerikanska systemmedierna presenterade en tämligen skev bild av Trump. Å andra sidan – med facit i hand – skall man notera att Trump inte gjort sig själv rättvisa, i vart fall inte om man jämför presidentkandidaten Trump som lovade att dränera träsket, med president Trump som rekryterat sina underlydande från ifrågavarande träsk. Molyneux gjorde detta med sådan övertygelse att han blev kommentator hos Alex Jones’ InfoWars.

Mandibil vågar sig på att analysera vad som skett och även presentera några förslag till teorier om vad som kan ha hänt i huvudet på den fordom alltid frihetlige filosofen från Kanada. Mandibil noterar först att Molyneux’ sidekick Mike redan var Trump-frälst från början, samtidigt som Molyneux växande intresse för Trump ju gick stick i stäv med hur det politiska ledarskapet framställts under tidigare år i hans podcasts historia:

He is (… or rather was) the man who brought philosophy to the masses […] and therefore I find it of the UTMOST importance for anyone remotely interested in philosophy, politics, economics, truth and reality, to come to some understanding about what is happening with this man, who runs, what he himself calls ”The biggest philosophy show in the world”.

Mandibil konkretiserar sitt resonemang med fem teorier om varför Molyneux utvecklats i en mer statskramande riktning (min benämning).

Första teorin: ”Stefan Molyneux var aldrig en anarkist på riktigt”.

Denna teori kan bli kontroversiell. Det är lite vanskligt att tillskriva folk olika epitet, och på samma sätt är det kanske vanskligt att ta bort attribut som de själva säger sig äga. Men Mandibil rannsakar Molyneux egen påstådda historia, vilken uppges bestå i att kanadensaren varit orienterad mot minarkistisk filosofi i ungefär 20 års tid – alltså före tillkomsten av hans podcast – tills han blev anarkist via bl.a. terapi. Mandibil finner det märkligt att Molyneux spenderat all denna tid medan denne antingen aldrig reflekterat över anarkism eller kanske rent av avfärdat den. Osannolikt! utropar Mandibil som lägger till en passus om att ifall Molyneux är en anarkist så är han trots allt ändå villig att acceptera manipulation av idealen.

Andra teorin: Daddy issues eller avsaknaden av en fadersgestalt.

Så ironiskt. Molyneux har ju ägnat några avsnitt i sin podcast åt att anta psykologens roll, och mer eller mindre bett sina lyssnare att ”berätta om din barndom”. Ibland med förfasande resultat, enligt kritikerna.

Mandibil påpekar att Molyneux inte hade någon närvarande fader, och att Donald Trump kanske är den fadersfigur som fyller upp ett tomt hål i Molyneux själ?

Tredje teorin: Den egna föräldrarollen i en värld som motarbetar de egna ideologiska idealen (Mandibil skriver: ”Raising a child into non-conformity is not easy”)

Kan man predika voluntarism till ett barn som översköljs med budskap om statens nödvändighet och självklarhet via medier och skola? Mandibil påpekar utifrån egen erfarenhet att vid en viss ålder blir det uppenbart för barnet att det finns en konflikt mellan det som den anarkistiskt orienterade föräldern predikar kontra systemets propaganda (Mandibil formulerar det dock på ett annat sätt).

Jag skall väl inflika här utifrån min egen personliga erfarenhet att jag avstått från att programmera min dotter under hennes uppväxt (under de första åren var jag ju själv egentligen inte anarkist ens en gång). Mina insatser att försöka korrigera det hon fått i sig har kommit nu på senare tid, och tack vare en idiotisk statsmakt i form av Sveriges regering har det blivit ganska enkelt att ifrågasätta statskonceptets moraliska tillkortakommanden och visualisera detta i kontrast mot en frihetlig ideologi.

Fjärde teorin: Molyneux anpassar sig efter rådande paradigm.

Mandibil påpekar att Freedomain Radio (namnet på Molyneux show) är beroende av donationer. Med andra ord, FDR är ”business”. Och som affärsrörelse måste den vårdas ömt av sin innehavare, annars sjunker inkomsterna (till skillnad från Skrivarens Blogg som drivs av luft).

Mandibil beskriver att Molyneux sannolikt fått en ny publik, de som är mer orienterade mot libertarianism, minarkism och klassiskt liberala, och räknat i huvuden övertrumpar… f’låt, jag menar övertrumfar de mer renläriga anarkisterna. Dessa är dessutom mer politiskt orienterade – till skillnad från anarkisterna som vänder politikerna ryggen till – och ”den skicklige oratorn Molyneux är precis den person de behöver” framför sig. Och – inte minst viktigast i sammanhanget – så kommer tio gånger fler libertarianer att kunna överrösta de anarkister som kritiserar utvecklingen i showen.

Femte teorin: Molyneux sitter fast i sin egen bubbla.

Mandibil beskriver denna teori med orden att Molyneux befinner sig i en ekokammare och att det råder kompiskonsensus i hans omgivning. Jag skulle nog föredra att formulera det som att han befinner sig i en bubbla omgiven med få av hans eget slag, som t.ex. Mike som avgudar ”ickepolitikern” Donald Trump. Mandibil refererar till att Molyneux inte gärna låter sig omvändas av utomstående människors åsikter, som t.ex. från folk som ringer in och argumenterar. Mandibil till och med beskriver att Molyneux har en ”fuck off”-attityd till vissa av dessa lyssnare. Jag förmodar att den konkreta kritiken enligt femte teorin är att Molyneux gjort sin show under lång tid att han avskärmat sig intellektuellt från omvärlden, och att han bara utgår från sina egna (och de närmaste personernas) preferenser.

Under alla omständigheter så varnar Mandibil för den sentida Stefan Molyneux:

First of all. If you are not listening to him (yet), be warned that podcasts from lately must be taken with extra skepticism (you must always be skeptical, but if you are new to Molyneux, or inexperienced in philosophy, be aware). If you are listening to him and have done so for about 2 years, I strongly urge you to reconsider what you have learned. If you are excited about the ideas of anarchism (not the leftists riot imposter-version seen at the moment, but the philosophical one), I recommend that you stop listening to Molyneux and switch to other sources, like Larken Rose (@larkenrose) or Jeff Berwick (@dollarvigilante), depending on your ”taste”. You can off course listen to Molyneux’s earlier podcasts and books, which are not infested, and very good in my opinion.

Det skall dock erkännas att det är svårt att kunna utveckla samhället i en riktning som baseras på voluntarism, ehuru staten står i vägen där den förfogar över både morot och piska (lockar med ”gratis” välfärd och hotar med fängelse om man inte betalar skatt). Det kommer krävas någonting radikalt om staten skall förlora sin roll. Det tragiska är att om staten faller på eget grepp – vilket Sverige riskerar bli ett exempel på – så blir omställningen mer smärtsam än om vi börjar agera sansat och avvägt redan nu. Det är därför som det behövs libertarianska politiker som kan utmana socialisterna.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Filosofi | 6 kommentarer

[Massakern i Mandalay Bay] Det är någonting skumt med Stephen Paddock-fallet

Bästa läsare!

Jag får be gubben som pekades ut som massmördaren i Las Vegas igår om ursäkt.

Till mitt försvar vill jag anföra att hans namn framfördes av mainstream media. Efter att Stephen Paddocks namn sedermera blev officiellt bekräftat försvann intresset för Geary Danley. Istället hamnade strålkastarljuset på en viss Marilou Danley istället. Hur gick det här till? Svar lämnas i kommentarsfältet, om någon är snäll. Med mina fem cents skulle jag satsa på teorin om att Marilou är eller har varit gift med den Trump-hatande Geary.

Enligt uppgift skall rummet som Stephen Paddock använde ha varit bokat av Marilou som befann sig i Asien sedan en månad tillbaka; det kan vara av den anledningen som man förutsatte att den döde mannen måste ha varit hennes man, vilket då skulle kunnat ha varit Trump-hataren Geary. Tydligen är den teorin felaktig, och istället menar man att Stephen Paddock är gärningsmannen.

Bra. Låt oss säga så.

En vit pensionerad miljonär som bor på seniorboende (jag antar att det är ett vanligt bostadsområde fritt från bullrande barnfamiljer; jag flyttar gärna in där), har inaktivt flygcert och varit tvåfaldig flygplansägare samt slår ihjäl tiden med gambling i Las Vegas. Släkt och vänner säger att mannen inte hade politiska eller religiösa åsikter, eller ens något intresse för vapen mer än allmänt, samt att han aldrig var våldsam. Så pass mycket fick vi veta under gårdagen.

Utöver detta har följande sipprat fram: Stephen Paddocks far var bankrånare och psykopat; rymde från fängelse och lyckades tala bort sitt fängelsestraff inför en domare som köpte historien om att fången hade cancer och var åldrad, men tillbringade ytterligare ett årtioende vid spelbordet innan naturen avlägsnade karln från jordens yta. Fler än jag som ser vissa viktiga ledtrådar i detta?

Medan utredarna står och grubblar på Stephen Paddocks motiv att döda en massa countryälskare så kör vänsterpolitikerna efter sin sedvanliga manual: man kräver strängare vapenlagar/vapenförbud.

Ja, det är sant att en normalbeväpnad countryälskare sannolikt skulle ha svårt att oskadliggöra en kulspruteskytt hundra meter upp i ett höghus, och jag måste tillstå att denne mördare faktiskt ordnat ett mycket bra näste för sig för att kunna åstadkomma största möjliga skada. Inte för inte skyddas presidenten från såna här attentatsmän genom att säkerhetspolisen placerar ut sina egna krypskyttar som har till uppgift att oskadliggöra attentatsmän i fönster och balkonger. Så scenariot att skjuta folk från höghus är inte något overkligt hot; lyckligtvis bär större delen av mänskligheten en mental spärr som aldrig medger att såna här dåd fullbordas.

Här kommer vi till den intressanta frågan om varför Stephen Paddocks mentala spärr inte förhindrade massmordet?

Den enklaste förklaringen till varför Paddock besköt hundratals människor i publikhavet har något synnerligen amerikanskt jovialiskt över sig: ” – He did it because he could do it”. Alltså den där förklaringen man tillgriper när en person i Norrbotten köper en 2-sitsig Ferrari för sin lottovinst, fastän det är så mycket tjälskott på byvägarna att bilen kommer gå sönder efter tre mils körning. Stephen Paddock ställde upp stativ i sitt hotellrum och arrangerade sina automatvapen ”bara för att han kunde det”, efter principen att han är rik och har allt, och bara är nyfiken på hur det känns att ha ihjäl så många människor som möjligt? Well, det finns något frihetligt över detta synsätt, även om blotta tanken på att döda folk är ett brott mot icke-aggressionsprincipen. Faktum är att det finns lagliga vägar för att döda människor; man ser till att bli politiker eller militär. Stephen Paddock var varken eller.

Det är förmodligen redan bekräftat och etablerat att Stephen Paddock hade problem med psyket, sannolikt nedärvt från sin far. Vi talar dessutom om en amerikan, och i USA älskar man att fylla sina patienter med kemiska preparat när de inte känner sig helt i form. De flesta massmord i USA kan kopplas till personer som tar mediciner som påverkar deras psyke. I några fall har medicinerna tagits bort från marknaden (enligt någon källa som jag inte hittar just nu) därför att beteendemönstret hos patienten utvecklades exakt i den riktning som medicinen avsåg att förhindra. Var Stephen Paddock påverkad av substanser när han begick sitt brott?

Av vissa vänsterliberalers omedelbara reaktioner på sociala medier att döma, så tycks dessa kanske ha samma tanke som gärningsmannen när han valde ut sina offer. Eller som en av dessa uttryckte det på Twitter: ”Hoppas att det bara var Trump-anhängare som strök med”. Med andra ord tycks det som att herr Paddock kan vara ideologiskt besläktad med herr Danley.

Enligt uppgift hade Paddock satt upp kameror i anslutning till sitt näste, förmodligen med avsikt att övervaka ifall någon kom för att avbryta attentatet. Det uppskattas att han höll på med beskjutningen i mellan 9-11 minuter, och att han inte hade något utarbetad flyktplan. När polisen kom in i hans rum var Stephen Paddock redan död.

Well, den officiella förklaringen kommer bli att Stephen Paddock var en ensam galning, och att de amerikanska liberala vapenlagarna möjliggjorde för honom mördandet av 50-talet slumpvis utvalda offer nere vid konsertanläggningen varför Andra Amendemanget måste avskaffas. Cirkulera, här finns ingenting att se.

Nå, finns det inga spår av false flag-operation här?

Klart som tusan. Även om Stephen Paddock var en psykopat och höll sig under den juridiska radarn (vilket det faktiskt råder delade meningar om) så visar ju resultatet att Paddock skjutit ihjäl över 50 personer och skadat tio gånger fler människor. Någon gång har Paddock fattat beslut om att begå den här gärningen. Frågan är varför. Jag tvivlar på ”Bara för att han kan det”-scenariot. Det behövs ett mer rationellt argument. Han måste ha inspirerats; han måste ha motiverats; han måste ha aktiverats.

Vi ser mängder av avlysta attacker som konspirerats av FBI i deras fiktiva jakt på terrorister, d.v.s. fall där FBI själva med sina infiltratörer lurat enskilda att agera på sådan sätt att de kunnat gripas för terrorbrott (i ett sentida aktuellt fall lurade man en förståndshandikappad yngling som inte haft förmåga att utföra attentatet ens om det varit på riktigt).

Vad som skett i fallet med Paddock – vad som inspirerat honom, vad som motiverat honom och vad som aktiverat honom – kan vi bara spekulera om just nu. Vi kan i sammanhanget också lägga in passusen att man ju inte sett honom skjuta, såvida inte hans egna kameror fångade gärningen på bild (dessa sekvenser kanske dyker upp snart?).

Vad vi vet är att beskjutningen började 22:08 lokal tid. 22:14 rapporterade polis på våning 31 att de hörde automateld från våningen ovanför. Hotellet fick order om att stänga av hotellhissarna för att förhindra att mördaren flydde den vägen.

22:24 rapporterar en polisman från korridoren på våning 32 att skotten kommer från rum 135. SWAT-team kommenderas. 22:26 rapporteras att man fått syn på en nedskjuten säkerhetsvakt utanför rum 135.

22:28 rapporteras att civilpersoner hämtar skjutvapen från polsbilarna (och senare tillgripa sig själva polisbilarna). 22:37 anländer SWAT-teamet. Man börjar med att hjälpa skottskadade i utrymmet. Man noterar att man inte hört några skott avlossas från rummet under tio minuter. 22:55 berättar en polisman att han är redo att gå in i rum 135; ledningen frågar om han är eskorterad av SWAT-teamet som dirigerats till korridoren, men polismannen säger att de inte är där.

Ungefär samtidigt kommer uppgifter om att fler skyttar börjat agera i området. Polisresurser skickas ut för att kontrollera, men inga resultat uppnås. Först 23:21 spränger man dörren till rum 135, och går in där tre minuter senare och finner ”en död misstänkt gärningsman”. Där finner man Stephen Paddock död med en skottskada i huvudet och tatueringen på halsen skymd av skjortkragen(?), enligt polisen gärningsmannens självmord kort innan rummet stormades.

Med andra ord; Paddock skulle ha skjutit i tio minuter, sen väntat i tre kvart på att bli fångad, varefter han istället valde att ta livet av sig i sitt näste.

En upplösning som gjord för att myndigheterna skall kunna lämna mysteriet ouppklarat. En ensam galning. Punkt slut.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 51 kommentarer