Om vi ändå hade haft ett konservativt parti så hade vi kanske sluppit neofascisterna

Bästa läsare!

Jag kan dessvärre inte släppa NMR-ämnet. Visserligen skall jag erkänna att jag är smått uttjatad av att läsa hundratals FB-poster om ”NMR är så hemska att de måste förbjudas nu!”, för ingen av dem har bemödat sig med att göra ens ett försök till analys om varför NMR syns.

Man kan ju faktiskt hoppas att folk försöker få perspektiv nu när det avslöjas att en judisk person skrivit en debattartikel i SVT Debatt, blivit hotad (av muslimer) och att SVT avpublicerat artikeln i tysthet, utan att förklara för allmänheten om bakgrunden till avpubliceringen.

Hade SVT valt att vara tyst ifall NMR varit inblandade i hoten? Naturligtvis inte. Därför anser jag det nu bevisat att medieetablissemanget använder NMR som ett slags spöke. Eller avledningsmanöver. Och medieetablissemanget är inte ensamma; det politiska etablissemanget vill använda MNR för att sätta igång med att reglera vad politiska partier får stå för.

Vad jag kommer anföra här nedan är betraktelser från en observatör. Jag kategoriserar mig inte som en konservativ, men jag kan helt klart se att den svenska politiken ”lider” av avsaknaden av en klart formulerad konservativ rörelse eller parti. Alla etablerade politiska partier utom vänsterpartierna trängs i mittfåran, och det är ekande tomt i rutan där det i de flesta andra länder finns ett klart uttalat konservativt parti.

Det som händer är att den allmänna debatten får en vänsterkantring. När jag läser genom det moderata budskapet i morgonens nyhetsflöde ser jag följande formuleringar av företrädare från det parti som en gång befäste positionen som Sveriges ledande (och enda konservativa) riksdagsparti. Nu låter det så här:

Att få växa med de fördelar som det innebär att växa. Att få bibehålla vår identitet som en lugn, vacker och trygg kommun för familjen.”

Den viktigaste frågan är att sänka arbetslösheten i Malmö.”

Vi måste återställa äldreomsorgen

Det här kunde sägas av vilket parti som helst.

Nu tänker jag inte ställa krav på moderaterna att återställa kursen och gå tillbaka till högerpolitiken. De har hittat sin nisch, vilken är förhållandevis lukrativ för dem (i vart fall var den lukrativ för Fredrik Reinfeldt). Jag tror inte att moderaterna skulle klara sig internt om man gav sig hän åt en återställare.

Och hur är det med Sverigedemokraterna då? Fyller de upp tomrummet efter ”den gamla höööögern”? SD försöker(?) göra det genom att använda etiketten ”socialkonservativ”, men partiet har p.g.a. sina framgångar i opinionen valt att fokusera sig på att efterlikna moderaterna, vilka – som jag nyss påpekat – trängs i mitten tillsammans med sossar, folkpartister, center och kådisar. Ibland vågar de (SD) sticka ut med att acceptera vinster i välfärden, men i nästa andetag kapitulerar man i sina egna kärnfrågor och signalerar till mitten att man hyllar invandring och vill bli av med ”extremister” genom nya lagar.

På samma sätt som SD en gång försökte fylla rummet efter M (med retorik som möjliggjorde väljarflykt från S till SD, skickligt gjort, på min ära), så finns det nu ett hålrum efter att SD etablerat sig i mitten. Det finns därmed ett gigantiskt tomrum där både M och SD stått. Och det fylls av…

Ja, Alternativ för Sverige hade knappast uppstått om SD hade bevarat sin gamla politik. Men jag vill i sammanhanget också säga att NMR också tjänat på att SD gått till flocken i mitten.

Det klingar dock lite falskt att kalla NMR för ett högerparti, vilket jag diskuterar i ett annat blogginlägg. NMR:s högerstämpel är högst artificiell, och sannolikt resultatet av svenska vänsterjournalisters vana att smutskasta allt som inte står på deras sida. Jag tror till och med att en NMR-aktivist skulle bli kränkt av att bli kallad ”höger”, i alla fall en aktivist som förstår sin ideologiska position. Men, de står där som ett alternativ för de som letar efter en äkta höger. Och i brist på den genuina högern så lyfts NMR fram av etablissemanget.

Det borde inte få vara så här, tänker jag. Visserligen är jag libertarian och vet att konservativa gärna lägger krokben på frihetliga idéer, på samma sätt som vänstern gör det idag. Men de konservativa präglas ofta av ideal som man kan acceptera att de har, och det finns till och med konservativa som i libertariansk anda säger att deras enda anspråk är att få leva efter dessa ideal, och resten av mänskligheten kan gå åt helvete med sina egna förvridna ideal.

Låt mig ta ett exempel.

En konservativ tror att grunden för mänskligheten är att pojke möter flicka, pojke och flicka blir kära, gifter sig och skaffar barn.

Hu! Så kan man inte resonera, skriker vänsterkören i alla tillgängliga megafoner. ” – Vi är alla en enda stor familj, oavsett ras, religion, kön eller sexuell läggning, och det är en myt att kärnfamiljen står för mänsklighetens fortlevnad eftersom man kan adoptera barn…”

” – Well, you still need a horny cook and a pussy to make your bastard”, som någon så insiktsfullt svarade den androgyna aktivisten med regnbågsflaggan målad på kunderna.

Nu under firandet av den s.k. ”Pride”-veckan har NMR valt att positionera sig utanför en ICA-affär i Trosa och dela ut kritiska flygblad till butikens kunder. Affären ägs och drivs av två kvinnor som anställer ”nyanlända”, och den ena av dem är dessutom lesbisk (och gift med en annan kvinna). NMR:s aktivitet har uppmärksammats av etablerade medier, men knappast för att lyfta upp deras argument och budskap om invandringspolitik eller samlevnadsfrågor. Frågan är, tror NMR att de skulle omvända någon Trosabo till nationell socialism genom sina flygblad? Jag tvivlar. Istället har de fått kritik för att de ”hotar och hatar”.

Och vad är då alternativet? Läsaren kan säkert redan ana vad jag är ute efter.

Om det funnits en etablerad konservativ rörelse eller parti så hade det varit naturligt att närma sig frågan både kritiskt men nyanserat. Ett konservativt parti hade sagt att ”det är ICA-handlarens ensak vem hon anställer och har sex med, men detta fall är en påminnelse om hur hela Sverige kommer se ut ifall vi svenska folket slutar reproducera sig och ta hand om sig självt”. Ja, jag vet. Till och med denna formulering kan få säkringarna att brinna hos en svensk journalist. Men uttalandet är logiskt. Och funnes här  en etablerad konservatism i vårt land skulle sagesmannens uttalande backas upp av dennes fränder. Framför allt, den som vore kritisk till multikulturalism och homolobbyn skulle ha haft ett seriöst parti som välkomnat dem. Inget lebensraum för NMR, so to speak…

Lek med tanken att en SD:are skulle säga ” – Det är ICA-handlarens ensak vem hon anställer och har sex med, men detta fall är en påminnelse om hur hela Sverige kommer se ut ifall vi svenska folket slutar reproducera sig och ta hand om sig självt.” Om inte personen har blodsband med Jimmie Åkesson så är detta uttalande ett solklart fall för ”medlemsdomstolen” och ett återkallat medlemskort. Därför är SD inte ett konservativt parti, och man är inte intresserade av att spela den rollen mer än i enstaka klädsamma undantag.

Att etablera ett konservativt parti i Sverige tar nog tid. Och frågan om var detta hamnar är helt öppen. Det tog SD ett och ett halvt årtionde att bli ett etablerat parti, om än att man därmed nu är snubblande nära att bli en del av etablissemanget.

Det kan vara ett misstag att tro att inflytandet i politiken uppnås vid 25% eller annan hög siffra. Det är sant att en valseger på 51% ger total makt, men en realistisk påverkan uppnås redan vid betydligt lägre siffror. MP styr och ställer med förödande resultat redan vid 5-10% (visserligen behjälpta av vännerna på SR/SVT), men ett konservativt parti – nu talar om jag genuin konservatism – skulle kunna göra avtryck redan vid 10-15%. Om inte annat skulle de kunna backa upp opinionsyttringar som idag förträngs av medieetablissemanget.

Och hur skall ett konservativt parti etableras? Well, de behöver principfasta företrädare. Och framför allt, de behöver uppbackning av alternativa medier. Annars kommer det inte gå.

Det är därför vi inte har något framgångsrik libertariansk rörelse i Sverige.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Annonser
Publicerat i Politik | 17 kommentarer

Och till råga på allt förväntas man välja ett parti till valet…

I all hast, på min kvast!

Bästa läsare!

I väntan på att ett par av mina vilande bloggposter blir publiceringsbara tänkte jag reflektera över Pia Hellertz kommentar om ideologier och svårigheten att veta var man själv står rent politiskt.

Som hon själv beskrev har hon vandrat från SKP och Miljöpartiet, driven av en önskan om att bli befriad från kapitalismens förtryck och slå vakt om solidaritet, omsorg om de svaga, rättvis fördelning av samhällets resurser med mycket mera. Och sen nämner hon uppvaknandet, d.v.s. insikten om att socialism och kommunism kanske inte var rätt väg för att uppnå dessa godhjärtade mål.

Jag vet inte riktigt vilken nivå man skall lägga ett resonemang kring detta. Skall vi tala om ideologiernas kamp i det stora (eftersom ideologierna genomsyrar politiken i stort sett varje civiliserat land, åtminstone i västerlandet)? Eller skall vi bara försöka bena ut vad de svenska partierna tycker, tänker och gör? Fast varför inte istället utgå från det perspektiv som Pia och många andra medborgare kanske förhåller sig till när de funderat ett tag, istället för att behöva fungera som valboskap och cheerleaders för partiorganisationer som egentligen i huvudsak mest är intresserade av sin egen framgång.

Sveriges grundlag anger att vi har representativ demokrati och att all makt utgår från folket. Det kunde inte ha sagts bättre. Den makt folk har efter att vallokalen stängt och valsedlarna räknats är vad man har i form av pengar i plånboken och portmonnän. Övrig makt har utgått, precis som grundlagen säger.

De pengar man som medborgare förfogar över är egentligen det enda maktmedel som räknas, såvida inte lagen sätter stopp innan dess. Som exempel på det sistnämnda kan nämnas att du inte får betala någon för att ha samlag, hur mycket ni än samtycker. Du får inte heller köpa droger som inte en läkare skrivit ut med statens goda vilja. Du får inte heller bygga ett hus efter egna önskemål utan att de du röstade på vid valet gett sitt godkännande. Und so weiter.

För de flesta människor är det naturligt att staten säger vad man får göra och inte göra, även om man kan irritera sig på att vissa politiker är mindre generösa med friheten än andra. Just denna gradskillnad mellan politiker gör att vi under valrörelsen har häftiga diskussioner om varför vi måste skärpa vissa lagar eller legalisera något som är förbjudet (i 9 fall av 10 blir det förbudsivrarna som vinner). Inte sällan kan vi till och med bli ovän med folk som inte tycker som vi i en enskild politisk fråga, och den osämjan kan förbli längre än en mandatperiod – kanske för resten av livet.

Visst är detta system opraktiskt?!! Nästan på snudd inhumant. Detta system innebär nästan alltid att den som skall rösta på ett parti måste välja det minst onda alternativet. Eller också lägger de sin röst på ett parti som är helt emot ett annat partis värderingar, bara för att blockera dem. Detta system leder till att folk röstar emot istället för någonting.

Men det är inte alltid lätt att rösta emot allting. Pia röstade på SKP eftersom hon var emot kapitalismens förtryck. Enda sättet att bli av med kapitalismen är att införa en samhällsordning där ingen har privat egendom, och all verksamhet bedrivs av – eller sanktioneras av – staten. Ett exempel är Sovjetunionen där staten praktiskt taget med våld tog vad man önskade. Kuba är ett annat exempel där man praktiserade ”rättvis fördelning av samhällets resurser”. Idealisterna accepterade detta, men många kubaner ville inte leva i fattigdom och utan frihet, varför de i en icke sinande ström flydde till Förenta staterna under diktaturens välde. Ett annat exempel på havererad socialism är Venezuela där man styrs av de ideal som vänstern vurmar för, men som inte fungerar i en ekonomisk miljö.

I en socialistdiktatur behöver man inte förbjuda pengar. De tar slut av sig själv ändå…

Och som jag sade, de pengar vi har är vårt eget maktmedel. Men pengarna har också makt över oss. I Venezuela försökte man – trots avskräckande exempel i den socialistiska historien – rucka på de ekonomiska naturlagarna. Socialister har tyvärr så stark tro på sig själva att de inbillar sig att deras befärl över ekonomin löser alla problem som dyker upp. Socialisterna lär sig aldrig, och varje ny generation av dem tror att de är skickligare än den förra. Det finns till och med de som hävdar att moderna IT-system skall äntligen få socialismen att fungera… 😮

Tyvärr är detta en illusion. Socialism fungerar inte, men man kan tvinga folk att kompensera för socialismens tillkortakommanden. Ett exempel är det där med ”rättvis fördelning”. Det betyder t.ex. att stadsbor som saknar jobb (bl.a. p.g.a. att socialismen dödat den fria företagsamheten och mördat all entreprenörsanda utom den som finns hos svartabörshajarna) och därmed också saknar pengar att t.ex. köpa mat. Den socialistiska regeringen säger då till folket att problemet är att bönderna på landet profiterar på de stackars fattiga och gör sig rika på den hungriga befolkningens bekostnad. Socialistisk lösning: Priskontroll. Bönderna skall inte få lika mycket betalt som förr.

Kruxet är att när man inför prisreglering ruckar man på det ekonomiska systemets funktioner. Om bönderna får bra betalt, då är det fler som vill odla och producera mera, eftersom de vill ha del av kakan. Om staten säger att man bara skall få lite betalt, kanske så lite att man inte får någon vinst alls, då kommer bonden att sluta anstränga sig, och kanske bara odla upp så pass mycket mark att familjen kan försörja sig självt medan folket i staden blir helt utan mat. Det är tydligen vad som hänt i Venezuela.

I det läget har staten två alternativ. Antingen släppa prisregleringen. Ja, priserna kommer skjuta upp i höjden initialt. Men prisstegringen jämnar ut sig så snart alla jordbruk börjar leverera igen. I en sund ekonomi är det skördarna som avgör pris, och på en global marknad – ack, detta förhatliga uttryck – kan fluktuationer på pris jämnas ut ytterligare, i och med att man kan välja bland fler leverantörsländer. Detta betyder att svenskar som röstar på kommunistiska partier kan köpa förhållandevis billigt ris året runt, fastän de tycker illa om kapitalism. Det andra alternativet för den socialistiska staten är att den skickar poliser och soldater som tvingar bönderna att odla upp en kvot, annars hamnar bonden i fängelse (eller blir av med sin gård).

Så. Nu har jag nog gett ett förenklat men aktuellt exempel på varför socialism är så hemskt. Fast så här långt kanske jag inte hjälpt någon – Pia allra minst – hitta den bästa lösningen, för premisserna är att ”kapitalistiskt förtryck är dåligt”, samtidigt som socialistiskt förtryck tycks vara lika illa.

Finns det något parti att rösta på som både vill förbjuda kapitalistiskt och socialistiskt förtryck i sitt partiprogram? Sorry, men det fungerar inte så. Visserligen kan vi säkert hitta partier som verbalt fördömer båda systemen, men deras lösningar är egentligen bara att försöka fåfängt hålla tillbaka sin egen maktiver, och i praktiken står de därför olika grader av förtryck, vare sig de kallar sig för konservativa, liberaler, socialdemokrater, ekologister eller vad helst de hittat på.

Så hur bekämpas kapitalistiskt förtryck och socialism?

Enligt mitt sett att se på saken måste makten föras från politikerna tillbaka till medborgarna. Vi kan se saken både ur ett ”andligt” perspektiv liksom ur ett ekonomiskt. Om staten inte längre har möjlighet att ta ut skatt kommer det inte finnas möjlighet att bedriva socialism. Där har vi löst det första problemet.

Hur bekämpar vi kapitalistiskt förtryck då?

Först måste vi ställa oss frågan om vad som är förtryck. Nu kanske inte alla har samma definition. Jag föreställer mig att det handlar om någon som tar ockerpriser, eller någon som anställer folk till omänskliga villkor. Ja, sånt förekommer. Kan man göra någonting åt detta, utan att införa socialism?

Helt klart är det möjligt.

Där vi ser exempel på ”kapitalistiskt förtryck” ser vi inte sällan en koppling till en stark statsmakt på platsen, t.ex. ett multinationellt företag som anställer människor i ett fattigt land att för att slita på fältet. Här kan det finnas flera felkällor. Det första är kanske att den lokala statsmakten är korrumperad, och att korruptionen gör landet fattigt. Det håller nere lönerna, vilket lockar det multinationella företaget att etablera sig. Det kan till och med vara så att den lokala statsmakten inför regler som försvårar för inhemska företag att etablera sig och växa sig starka. Eftersom problemet är statsmakten så har vi återigen ett exempel där socialismen ställer till det, även om den socialistiska regimen lever i symbios med ett multinationellt (kapitalistiskt) företag.

Vägarna till att bota detta finns. Som kund kan du välja att inte köpa produkterna av det elaka multinationella företaget, och välja ett snällare (men måhända dyrare alternativ). Det är upp till dig själv att prioritera. Man skall inte heller glömma att många företag faktiskt har etiska regler, samt att alternativet till att slita åt ett multinationellt företag i tredje världen kan vara att behöva äta rötter man gräver upp i skogen. Det vi vet är att ur ett globalt perspektiv har världens befolkning blivit både rikare och mättare tack vare företagsamhet, även om korruption bromsar utvecklingen.

Så finns det något att vara för istället för emot? Definitivt. Det är därför jag blev libertarian. Libertarianismen – liksom dess mer radikala syster voluntarismen – fungerar enligt icke-aggressionsprincipen. Jämför vilken annan ideologi som helst, konservatismen, socialismen och till och med liberalismen, och du hittar inte icke-aggressionsprincipen där. Här finns massor av utrymme för sann solidaritet med vilken grupp eller individ som du helst önskar.

För den som vill ha mer än ett vackert ord kan man förenklat säga att libertarianismen rent praktiskt vill överföra makt från staten till människan. Nota bene! Jag sade ”praktiskt” – i betydelsen ”på riktigt”! Det finns massor av politiska partier som säger att de skall ge folk mer makt och frihet. Men vilken makt talar de om då? Vilken frihet?

Här är en ”quizz”. Gissa parti!

Det är ditt liv, och du ska kunna ta dig dit du vill – oavsett var du kommer ifrån, och vilka villkor du fick i starten. Idag växer klyftan mellan dem som har försörjning, trygghet och alla chanser – och dem som saknar både hopp och möjligheter. Partiet X går till val 2018 på att överbrygga den klyftan.

Det här är inte ideologi. Det är inte ens politik – det är reklam!!!

Man lovar jobb (eller liknande). Man lovar att folk skall ha det tryggt där de bor. Man lovar att ”varenda flicka och pojke i Sverige ska vara fri att välja sitt yrke och sin framtid, klä sig, leva och älska efter eget huvud.”

Fråga: Vilka partier vill bestämma vilka jobb pojkar och flickor skall ha (förutom feministerna, men de är ju galna), klä sig och hur man skall älska? Finns det något parti som anser att medborgarna inte har rätt att själva välja sina liv (Well, faktiskt så står Parti X för en hel del förbud, så reklamtexten tål nog inte någon djupare granskning – det handlar om Liberalerna).

Det är här jag skulle kunna säga några ord om den ”andliga” friheten, den som vi inte direkt förknippar med pengar. Jag beklagar att jag måste påminna om att vi människor dessvärre – så länge vi inte är ett naturfolk – är beroende av pengar. Det lyckliga i det sammanhanget är att vi alltid kan måtta ‘massäcken’ efter de medel vi har. Men det finns andra friheter som berikar våra liv.

För min egen del värderar jag yttrande-, informations- och tankefriheten högt. Det gör inte alla. Partiet i exemplet här ovan med sin reklam gör det inte. Inte socialisterna heller, och knappast ens de konservativa. Just nu i vår tid har vi alla tekniska möjligheter till att praktisera dessa friheter. Men istället arbetar man från politiskt håll frenetiskt med att begränsa dem. Det är ironiskt och tragiskt.

Jag skulle vilja be läsaren att göra ett experiment. Lyssna på politikerna när de talar. Försök att tränga genom deras bullshit, och granska dem i förhållande till principen om icke-aggression, samt den fullständiga egendomsrätten. Jag är säker på att politikern – om läsaren verkligen förstår vad politikern säger och menar trots sina omsorgsfullt väl valda vackra ord – kommer fallera i testet. De kommer säga sig slå vakt om rättvisan, om solidariteten, om kampen mot förtryck. Med metoder som motverkar det de vill uppnå.

Och vad svarar de på frågan: ” – Hur skall jag bära mig åt för att slippa dig och alla andra politiker?”. Förmodligen kommer de säga att du inte kan, eller att du måste flytta till planeten Mars eller något obebott hörn på jordklotet.

Där har vi problemet.

Ja, detta var i alla fall ett smakprov i mitt resonerande. Det finns säkert fler perspektiv på hur jäkla omöjligt det är att göra det perfekta valet i höstens riksdagsval. Uppgiften att ställa liberaler, socialister och konservativa mot varandra som Pia önskade får vi jobba på. Kanske det är en uppgift som skall göras när det inte är val, för politiken är nu besudlad med meningslösa buzz words. Undrar om politikerna själva ens förstår dem…?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 13 kommentarer

Det är mänskligt att fela, men förbannat svårt

Bästa läsare!

Jag har avslutat mitt värv och belönats med egendom från ett dödsbo. Närmare bestämt ett stycke fiol. Därav rubriken på denna bloggpost.

Det är inte en Stradivarius. Egentligen hette han Stradivari, men av någon anledning har det blivit -us på slutet. Vilket föranleder mig att inflika att min frånvaro på bloggen utökades p.g.a. ett annat engagemang jag hade i den akademiska sfären, närmare bestämt hos en professor med ett ”-us”-namn, men det är en historia som jag inte behöver ta upp här. Jag ville bara i all enkelhet skryta lite.

När man söker efter namn på tillverkare av fioler, violiner, violas och liknande stråkinstrument finner man en hel uppsjö. Tillverkaren av min fiol finns inte med i listan, men den är gammal. Troligtvis ganska exakt hundra år gammal, och byggd av en av mina förfäder i Amerika. Och nu har den alltså hamnat i mina händer. Igen. Jag har lekt försiktigt med den som barn, och jag har lånat den som vuxen, och nu är den min. Och den är nästan ospelbar, påstod den kunnige fiolspelaren som provade mitt instrument, och försökte massera bort krampen i sina fingrar.

” – Den som spelade det här instrumentet måste ha haft superstarka nypor”, sade han och packade ner instrumentet i sin låda. Jag försökte förstå varför dessa egenskaper inte gått i arv till mig. Mina spinkiga fingrar duger knappt ens till att trycka ner tangenterna på min Remington.

Då jag tyvärr inte vet mycket om min fiolbyggande – och möjligtvis därmed också fiolspelande – förfader, försökte jag åtminstone stilla min nyfikenhet om vad instrumenten kostade på den tiden för den som inte var lika händig som han.

I mitt exemplar av Åhlén & Holms katalog från 1909 läser jag att deras Stradivarius-kopia (byggd hos en 200-årig fabrik) kostade 12,50 kr styck. Då medföljde en stråke samt hartz. Fiolen av Stainer-typ var 2 kronor dyrare, inklusive samma utrustning. Någon moms tillkom icke. Det var tider det.

För att ge lite perspektiv till vad fiolen kostade till annat noterar jag att priset för en slips var 25 öre, en långhalsduk kostade 1,40 kr., en puddingform 75 öre, en köttklubba i metall med träskaft kostade 1,50 kr., en 2-liters kastrull kostade 4,55 kr., och en flaska med giktolja i flaska om 10 cm höjd gick på 45 öre, trots att etiketten angav priset 50 öre.

I samma prisklass som fiolen av Stainer-typ återfinner vi Åhléns turistkikare som i ihopskruvat tillstånd ägde en längd av 12 cm och förvarades i ett elegant läderetui. 15 kronor ville Åhléns-Holm ha för denna.

Att referera till klädesplagg låter sig dock inte göras så lätt i text, detta eftersom klädesplaggen hade namn som idag försvunnit ur vårt vokabulär, eller i vart fall blir till gissningsämne om hur de såg ut. Som t.ex. bluesskyddare, damkalsong, tuaväst, reformförkläde, och så vidare. Fadersmördare vet dock de flesta frekventa läsare av Skrivarens Blogg. Det är privilegiet med att ha begåvade läsare som varit med ett tag.

Jag tänker inte bjuda på något smakprov på hur det låter när jag trakterade mitt ”nya” instrument. Utan omskrivningar måste jag erkänna att det låter för jävligt. Katterna hos två grannar har försvunnit spårlöst och en tredje granne undrade ifall jag hade stulit dem och torterat djuren, ”av de plågade ljuden att döma från din bostad”. Dessa kritiker har en gång för alla kvävt det sista jag hade av musikalisk ambition.

Om vi bortser från allt detta så är det en fascinerande tanke att min förfader inte slösade bort sin tid på sociala medier, TV-tittande, fotbollsmatcher, etc, utan ägnade flera dagar och veckor åt att snickra detta till utseendet vackra men dessvärre ganska så klanglösa instrument. Jag föreställer mig hans maka med virknålarna i flitig rörelse, det yngsta barnet stavande sig genom någon bok och den äldste lillvuxet läsandes dagstidningen i skenet från den stora fotogenlampan i taket, medan far svär över stallet på fiolen som sprätte iväg över golvet och landade i det mörka hörnet.

Det var tider det. Som sagt.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Privat | 8 kommentarer

Naschizterna…

I all hast på min kvast!

Bästa läsare!

Eftersom det var på Facebook som många indignerade användare spred den nu berömda ”nazist-attacken” mot förre TV4-chefen Jan Scherman så var det lögn i helsicke att värja sig mot den. I enkelhet kan klippet beskrivas med att Jan Scherman som har judiskt påbrå besökte Nordiska Motståndsrörelsens informationstält i Visby för att ställa några frågor.

Jan Scherman lyckades med konststycket att hitta en äggskalle som var begåvad med osedvanlig uppriktighet, varför denne förklarade utan att darra på manschetten att han inte ville prata med judesvin som Jan Scherman. Men strax kom en annan person med mer artikulationsförmåga som förklarade sig villig att besvara TV4-mannens frågor.

Och den mig enda minnesvärda frågan var om huruvida NMR skulle tillåta Jan Scherman att få stanna i Sverige (eller om det var hans fru). Jodå, det var en stor möjlighet att den judiske Jan Scherman skulle bli kvar i Sverige – även om NMR skulle få råda.

Hm. Intressant. Varför då?

I sitt ”partiprogram” skriver NMR bl.a. om vilka som skall skickas till sina ursprungsländer, och ger en hint om vilka som blir kvar:

Undantag från tvångsrepatriering kan i särskilda fall komma att ske där det medicinskt är direkt förenat med fara för individen att flyttas, för adopterade, rasblandade och de som är födda i Norden utan någon som helst släkt eller koppling till sina förfäders ursprungsland. Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk kan komma att utnämnas till hedersmedborgare och få stanna kvar. Eventuella människor som kommer tillåtas få stanna kvar i landet kommer aldrig utgöra sådan mängd att de hotar vårt folks överlevnad på sikt.

Sorterar Jan Scherman och andra svenska judar med hans samhällsposition in under kategorin ”Människor som varit starkt behjälpliga för Nordens folk”? Det skulle ju faktiskt rimma ganska illa med det bemötande Scherman förärades med i mötet med den första representanten från NMR.

Av någon anledning tycks judar inte vara ett specifikt problem i NMR:s rasbiologiska kritik. Här är en mer djupgående definition till vilka som får stanna:

De som kommer att få stanna i Norden är bland annat samtliga nordeuropeiska etniciteter, större delen av de central- och östeuropeiska etniciteterna, delar av de sydeuropeiska etniciteterna samt de med nordeuropeiskt ursprung i övriga världen. [LÄNK]

Judarna nämns inte, vilket kan eller inte vill betyda att de får stanna. Visserligen fikar NMR efter återupptagande av rasbiologiska studier – de kan nog göra high five med rasifieringsexperter som Tobias Hübinette som definierar asiater som jordklotets übermensch – men det är nog tveksamt att DNA kommer stå som grund för deporteringsbeskedet. Det finns nog bara ett ytterst fåtal väljare som är villiga att rösta på detta.

Det går inte att komma ifrån att det finns en ironi i att NMR:s medlemmar avskyr judar, och det faktum att den judiska staten har en mentalitet som inte alls ligger NMR särskilt långt efter.

Den israeliska regeringen har i ett officiellt dokument som kallas för ”Basic law of Israel” följande regler:

Basic Law: Israel as the Nation-State of the Jewish People

I Basic Principles:

1. The State of Israel is the National Home of the Jewish People; wherein the Jewish People fulfills its yearning for self-determination in accordance with its historical and cultural heritage.

2. The Right of national self-determination in the State of Israel is unique to the Jewish People.

[…]

II Purpose

1. The purpose of this Basic Law is to secure the character of Israel as the National State of the Jewish People […]

I samma dokument medges folk som lever i Israel rätten att bevara sin religion och utöva sin kultur, men vi ser ändå att första punkten som gäller för vilket folk som staten israel är ämnat inte kan misstolkas: Israel är en stat för judar. Tänk om man skrev samma slags lag för Sverige? I grund och botten är det ju precis detta som Nordiska Motståndsrörelsen vill göra.

Det finns dock en stor skillnad mellan den israeliska staten och de gapiga ”ny-nazisterna” – skillnaden är att Israel finns på riktigt och praktiserar sin i rasbiologin och religionen förankrade politik, medan den svenska motståndsrörelsen… mest tycks fungera som ett spöke för det politiska etablissemanget att vifta med i hopp om att väljarna skall bli skrämda.

Jag vet inte vem som var värst i årets upplaga av Almedalen. Antingen var det Centerledaren – denna hycklerska – Annie Lööf som försökte framställa sig som martyr inför den perifera publiken när hon höll tal, eller sosseledaren Stefan Löfvén som försökte måla upp en bild av att Sverige hotas med undergång på grund av högerextremister och nazister. Och det sedvanliga rasslet om ”allas lika värde” och ”tillsammans”.

Frågan är om Bilderberg-delegaterna Stefan och Annie Lööfvén lyckades omvända någon nazist där i Almedalen med sina tal? Knappast troligt. Båda två uppvisade samma verklighetsfrämmande syn på hur situationen är i Sverige. Antingen är de omedvetna om vad som sker i landet – det kan de omöjligt vara – eller också ser de som sin roll att mästra och uppfostra väljarna.

Jag tror inte att man kan prata vett med en NMR-medlem genom att säga att de är fula och dumma för att de hatar invandrare. Fula? Jodå, ingen av dem vinner en skönhetstävling. Dumma? Well, inte värre än svenska väljare i gemen. Deras kvalificerade kritik mot invandrare måste ju faktiskt ses i sken av hur det politiska etablissemanget förvandlat Sverige. De är den värkande tån som varslar om det kommande ovädret. Med vetskapen om att det kommer bli en sjujävla åskstorm över sjön så förklarar Stefan och Annie Lööfvén att lösningen är att sätta fullt segel och fara ut på okänt vatten, istället för att gå iland.

Det jag istället skulle anföra är att de dessvärre har en politik i övrigt som grundar sig på socialism, och socialism är precis det som orsakat de problem vi har i Sverige. Dessutom har socialism förstört hela nationer, vilket faktiskt borde ha uppmärksammats av nynazisterna.

Jag vet att i deras gäng finns en och annan ideologisk sökare. De är förvisso precis som sina kamrater fixerade vid invandringen (och som sagt, jag vill inte på något vis förringa det problem som politikerna skapat i denna fråga), men de råkar tyvärr ha trängts ut i de socialistiska utmarker dit även många nyfikna och samhällsengagerade ungdomar lockats till, eftersom de inte medgivits kunskap om bättre alternativ (varken grundskolan eller gymnasiet vill fostra sanna frihetsvänner, och då blir det som det blir).

Jag skall återkomma till detta i ett kritiskt genmäle till NMR:s partiprogram. Tills dess bör de fundera på om de har rätt strategi när de i praktiken bara beskrivs av medierna som ett monster som lurar under väljarnas sängar… Eller för att uttrycka det på ett språk som NMR-folket själva förstår: – Ni tjänar bara den sionistiska medieetablissemangets syften. Och ni har dessutom en politik som bara kan fullborda den förstörelse som sionisterna grundlagt.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Politik | 8 kommentarer

Innan det är en nyhet: Kommer ryska armén att få bekämpa IS ”på hemmaplan”?

I all hast!

Bästa läsare!

Det skall bli ett toppmöte mellan presidenterna Vladimir Putin och Donald Trump i mitten av juli månad. Inte en dag för tidigt, om nu detta toppmöte kan leda till avspänning mellan de två stormakterna.

Å andra sidan, minns att det var vänskapsbanden mellan USA och Ryssland som ledde till att det förstnämnda landet kunde ta för sig av den globala makten genom ett närmast oinskränkt ”War on terror” som resulterat i fler positioneringar av NATO runt om i världen. Ryssland kritiserades för att hålla tjetjenerna korta, och trodde sig kunna köpa lite välsignelse genom att ge George W Bush klartecken att invadera efter eget behag.

När Ryssland gav GWB grön gubbe att låta den amerikanska och europeiska militärmakten stövla in Afghanistan och Iran (för Israels räkning, harkel…) så visste inte den då relativt färske president Putin att de terrorister han bekämpade i Tjetjenien stöddes av den amerikanska djupstaten. Men han blev snart varse om saken, och sedan den upptäckten har USA slutat låtsas vara vänliga mot Ryssland.

George W Bush krigspolitik förvaltades och expanderades inom vissa områden av Barack Obama (framför allt med drönare, men också med attack mot Libyen och återockupation av Afghanistan samt stöd till Islamska staten). Donald Trump har fortsatt det hans företrädare skapat, även om det tycks vara en fråga om dagsform hos Trump ifall han tänker trappa ner krigshandlingarna eller eskalera. Det är skillnad i både dagar och innebörd mellan hans ord och handlingar.

Jag vill självfallet glädjas åt att USA och Rysslands högsta ledare kan få stopp på den ondskefulla retorik som framför allt präglat USA:s attityd mot Ryssland. Vi ser det i såväl officiella pressmeddelanden som i regeringsmedlemmarnas twittrande att man från Vita husets sida aldrig försitter en chans att ge Ryssland tjuvnyp, fastän anklagelserna man riktar passar minst lika bra – eller till och med bättre – när man byter ut ”Ryssland” mot ”USA”. Visserligen är detta en kvalificerad form av whataboutism från min sida, men den är både berättigad och sanningsenlig. Dessutom har amerikanska företrädare inte generat sig för att komma med grova anklagelser som man aldrig kunnat leda i bevis, som t.ex. försöket med giftmord i Storbritannien tidigare i år.

Jag vill å andra sidan inte vara naiv och tro att ett möte och en handskakning mellan Trump och Putin kommer göra planeten Jorden till en happy zone över en dag. Möjligtvis skulle press och experter kunna ge uttryck för att vi uppnått en epokavgörande händelse i umgänget mellan USA och Ryssland, men jag förbehåller mig rätten att räkna timmarna innan ordningen… eller skall jag säga oordningen, är återställd. Det finns tusentals personer under Donald Trump som ser ett närmande till Ryssland som ett hot mot både karriär och vinstintressen. Vi kan inte utesluta att Putin också är utsatt för samma slags förräderi.

Så, för att ligga steget före… vad kommer hända som omintetgör allt som Putin och Trump tänker uppnå om ett par veckor?

Första misstanken är ett false flag. Dock tror jag inte på någonting så trivialt som att en jumbojet kommer att kapas av ryska flygkapare (vars ID-handlingar ligger kvar i hyrbilen på flygplatsen… etc etc.) och kraschas in i någon amerikansk militärbas i utlandet (finns måååååånga att välja på, i och för sig). Nej, jag tror att det blir någonting mer sofistikerat.

Mitt tips är snarare att man kommer utsätta den ryska regimen för ett proxy-krig på flera fronter. Ukraina ligger som en latent oroshärd just nu, och jag misstänker att situationen i det landet kommer ingå i det happy hour-paket som Trump och Putin skall komma överens om. Detta kommer ju inte de neokonservativa och andra krigshökar att tycka om. Men de kommer enligt min mening att kompenseras. Och oroligheterna i Ukraina kan när som helst återupptas.

Det jag tror (efter att ha lyssnat på olika underrättelser) är att den organisation som ligger bakom USA:s stöd till Islamska staten (både CIA/Pentagon har varit involverade) nu reviderat sin plan och fått ett nytt mandat (från vem?) att sikta på bl.a. Tajikistan och Turkmenistan. Åtgärden består i att förflytta tusentals IS-krigare från Syrien (där Syrien med rysk hjälp och trots amerikanska/brittiska/franska hinder) verkar gå mot seger. Dessa krigare har under sommaren förts till Pakistan och Afghanistan och håller på att transporteras ut till olika celler i de område där Kina skall etablera sin moderna Sidenväg till Ryssland och Europa. USA har militärbaser i närheten av dessa celler, varför vi kan räkna med samma upplägg som i Syrien/norra Irak.

Som ett brev på posten kom en artikel från AKI-press som uppger att Tajikistans gränsmilitär ”har läget under kontroll”. Varför behöver man basunera ut det budskapet? Svar: Uppgifterna om att islamistiska rebeller är på väg kan härmed bekräftas. Skall de få grönt ljus att börja jävlas före eller efter toppmötet? Det är frågan. [LÄNK]

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 25 kommentarer

Utbildnings-webben: ”Manufactured Civil War Comes to America”

Bästa läsare!

Mellan mina ordinarie bloggposter kommer jag använda Skrivarens Blogg för att rekommendera diverse klipp som kan bidraga till förståelsen för vår samtid, historia och framtid.

Min dotter sade att hon skulle vilja höra en diskussion mellan mig och hennes vänsterorienterade skolkamrater. Det fick mig att fundera väldigt mycket på vad man skulle kunna säga till dem.

Jag menar, vilken angreppspunkt skall man använda? Exponera dem om hur bedrövlig vänsterns ideologi är? Eller försöka visa dem fördelarna med frihet istället?

Ett krux är att frihetlig ideologi kan inte praktiseras när vänstern är på spelplanen och förstör.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 7 kommentarer

Kontroversiell islamism i svensk vardag? Var inte detta bara en rasistisk myt…?!!

Bästa läsare!

Under min Eriksgata i Skandinavien har jag haft många lugna timmar bakom ratten där jag kunnat filosofera kring de olika former av skrivande som jag annars sysselsätter mig med. En sak som gnager… okänt var eller vad det gnager någonstans… rör mitt återkommande val av bloggämnen som har anknytning till den svenska migrationspolitiken. Suck.

För låt mig vara ärlig, det är inte ofta jag får nöjet att skriva bloggposter på detta tema som innebär spridandet av lyckliga nyheter. Tvärtom, känslan är varje gång att det blir värre och värre. Och väst av allt – utvecklingen går precis i linje med ens farhågor.

Jag skulle ju kunna försöka förleda läsaren bort från dystra nyheter genom att berätta lite om den fjällväxtlighet jag fann under en längre promenad på en vandringsled bland bergen (3 mil närmare bestämt), men jag är tyvärr inte en poet som kan göra rättvisa åt den fagra men småväxta rosa blomma jag föll i stor beundran av. Jag stod där och betraktade den på marken och sökte efter lämpliga glosor för att skildra denna miljö, men det enda som kom upp på tungan var ordet ”Babbefritt”…

Dessvärre är en sådan betraktelse förknippad med offentlig schavottering och dagsböter numera om den framställs i socialt medium.

Fast jag gör som bovarna gjort hela tiden sedan socialdemokraterna började prenumerera på regeringsmakten: Jag skyller på samhället. Det är samhällets fel att den svenska fjällvärldens största tillgång i mina ögon numera är att den inte ser ut som eller befolkas av samma besvärande klientel som ute i förorterna och storstäderna.

Lagom till min hemkomst erhöll jag en skärmdump på en artikel i Sydsvenska Dagbladet där man tar upp förekomsten av ”kontroversiell islamism”.

Citat ur artikeln:

I en unik svensk studie har forskare från Försvarshögskolan undersökt salafismens och den salafistiska jihadismens inflytande i Sverige. […]

Enligt rapporten har miljöerna både utvecklats och vuxit sig starka på flera platser i svenska städer. […]

I Gävle sätter salafisterna press på andra muslimer att bli mer radikala och inlemma sig i deras tro. De har tydliga kriterier kring vad som krävs för att leva som en ”riktig muslim”. Muslimer som vägrar riskerar att trakasseras.

I Borås sätts unga från tidig ålder i koranskolor och får lära sig att inte beblanda sig med det motsatta könet. Enskilda elever dricker inte skolans vatten och får inte måla med vattenfärg eftersom vattnet är ”kristet”.

I Västerås förekommer religiös påverkan blandat med kriminalitet. ”Det kan handla om ett gäng grabbar som kommer in i matbutik. Har kassörskan inte slöja på sig tar de vad de vill ha utan att betala, de kallar kassörskan för svennehora och spottar på henne”, berättar en polis i rapporten.

Det första som slår en är givetvis att beskrivningen stämmer så väl in på vad ”främlingsfientliga rasister” och ”sverigedemokratiska ny-nazister” sagt skall hända/har hänt i Sverige eftersom svenska staten enligt politiskt beslut valt att ersätta den utdöende svenska befolkningen med människor från framför allt MENA-länder. Tar man in människor som tror på islam, då kommer man också få människor som underkastar sig islams lära. Här ovan såg vi några exempel på vad följden blir.

Den andra reflektionen är givetvis den fundersamma frågeställningen om hur pass dumma våra politiker och beslutsfattare egentligen kan vara, när premissen är så pass uppenbar (för det är faktiskt inte bara ”främlingsfientliga rasister” och ”sverigedemokratiska nynazister” som kan räkna ut vad som blir följden av att förse ett land på 8 miljoner invånare med ytterligare nära inpå 1 miljon muslimer, med ungefärliga siffror mätt). Nu när folkutbytet avancerat ganska långt kan vi konstatera att Sverige är förändrat för alltid, och att vi står med problem som sträcker sig långt bortom problembegreppet ”integrationsutmaning”. Vi går mot en ny problemformulering: ” – Hur räddar vi Sverige?

Ok, även om jag och de flesta av er läsare skulle kunna utbrista i ett ”Vad var det vi sa!” och öppna en butelj mousserande druvsaft från någon dalgång i Frankrike med kritrik jordmån för att fira vår moraliska seger, så är jag rädd för att artikeln i Sydsvenskan bara kommer ge en kuriös reaktion hos våra makthavare: Varje exempel på aktiva shariapoliser på svensk mark kommer betraktas som ett unikum, som enskilda händelser som är oberoende av varandra, och som blott bevisar nödvändigheten av att svenska staten fortsätter att spendera miljoner, miljoner och ännu fler miljoner av skattebetalarnas pengar på… *trumvirvel* …integrationsåtgärder.

Men, kära läsare, det viktigaste i artikeln är egentligen inte exemplen som redovisas. Nej, den detalj som jag tycker sticker ut mest av allt är varifrån rapporten om ”kontroversiell islam” kommer ifrån. Nämligen den statliga försvarshögskolan. Och att rapporten beskrivs som unik.

Just det faktum att en sådan här larmrapport kan se dagens ljus i en statlig myndighet i Sverige ter sig numera som ett häpnadsväckande mirakel. Det tycks som att kulturminister Alice ”Disneyklubben” Bah’s censursax inte riktigt når in i Magnus Ranstorps arbetsrum. Och det är bra. Alice Bah är en av de politiker som gjort sig förtjänt av en enkel tågresa till Finspång redan på de meriter hon skaffat sig som kulturminister, enligt min ödmjuka åsikt…

Jag kan dock inte komma ifrån att det finns fler sätt att se på saken när ”kontroversiell islam” som sprider sig över landet uppmärksammas just av Försvarshögskolan. FHS är ett lärosäte för landets blivande officerare. Varför har inte andra myndigheter med samma dignitet presenterat dessa fakta med samma pondus som FHS? Säpo har visserligen gett en ungefärlig numerär på antalet ”extremister”, men med en överslätande attityd om deras farlighet och eventuella inverkan på samhället i stort. Till SÄPO:s försvar kan man dock anföra att de ingenting vet (eller i alla fall vet väldigt lite, och inte tillräckligt för att vara till någon större nytta).

Det är svagt att våra regeringar – den föregående borgerliga såväl som den nuvarande socialistiska – valt att ignorera ett problem som alla förnuftiga människor sett skall inträffa, och fortsatt bedriva exakt den politik som skapat grunden för islamisering av Sverige.

Idioterna i regeringen inbillar sig att de lockat hit nya skattebetalare och förnyat sin stam av valboskap, och de tror på fullt allvar att en säck med några skattemiljoner till ”de folkliga organisationerna i förorterna” skall få hejd på islamisternas framfart som råkat visa sig som en oönskad och oväntad bieffekt.

Mustafa och Aleysha – båda troende muslimer och uppmuntrade av svenska staten att behålla sin tro – i den nyetablerade no-go zonen i svenska förorten står inför två val:

1) Antingen underkasta sig den lokala shariapolisens påbud för att slippa trakasserier.

2) Eller också ska de leva Disney-versionen av det muslimska livet som just bl.a. kulturminister Alice Bah tror är islam, en pseudo-sekulär variant av ”fredens religion” som kulturministern och hennes verklighetsresistenta medlöpare förväntar sig skall bli verklighet genom att strö miljonbelopp av skattebetalarnas pengar över förorterna.

Guess what!

En muslim är en muslim. Islam är aldrig sekulärt, och pengarna kommer stärka de som praktiserar ”kontroversiell islam”.

Inte förrän den svenska staten visar att de har noll-tolerans mot sharia-förespråkarna finns det en chans att Disney-islam kommer överleva det religionskrig som drabbat vårt land. Och om svenska staten agerar på detta nödvändiga vis – då bevisar man ju vilket självmål den svenska invandringspolitiken är. Det är då troligare att de (regeringen) sätter munkavle på Ranstorp och hans kollegor på FHS istället.

Ska man skratta eller gråta?

Nu skall jag bläddra i fotoalbumet från fjällen.

Hälsar eder Peter Harold

BONUS: RAS-AKTIVISTEN TOBIAS HÜBINETTE HURRAR:

Publicerat i Politik | 16 kommentarer

Gammelonkel Heliogabalus lever!

På resande fot; delar under tiden med
mig av
ett icke tidigare publicerat
kåseri som
aldrig blev fullbordat.

Bästa läsare!

Jag sade direkt att jag var fylld av skepsis. Jag sade att det var omöjligt. Om en person blev pensionär i slutet av 1960-talet kan den människan inte längre vara i livet. Unmöglich! Jag själv är på väg i ilfart mot femtio, och det skulle ha inneburit att personen som var föremål för min åldersbedömning befann sig vara över 115 år gammal nu. Och i dagsläget är det väl bara en enda person i Sverige som är i närheten av den åldern, och hon är en bedragerska.

” – Du måste tro på det, Peter. Jag har fått det bekräftat av en kyrkans man”, menade min sagesman. ” – Och det handlar om hans egen släkting. Det kan ju vara så att den här karln gick i pension väldigt tidigt, och folk lever till hundra ibland”.

Jag nickade. Faktum är att jag i förra veckan ägnade mig åt fem minuters googlande för att ta reda på när en av mina gamla bekanta avled, och om änkan måhända fortfarande var kvar i livet. Döm om min förvåning när jag på en hemsida som uppdaterades i mars 2018 fick veta att personen jag sökte på Google var i livet, och vid fyllda 101 alltjämt var aktiv i det lokala hembygdsgillet. Den som jag förmodade skulle ha blivit änka hade däremot gått vidare till nästa värld så sent som i fjol. Men nog om dessa människor (vilka jag inte träffat sedan mitten av 1990-talet).

” – Så denne kyrkans man har kontakt med sin urgamle släkting?”, ville jag veta.
” – Inte så förtvivlat mycket. Du vet ju själv hur den gamle mannen var på sin tid. Inte den som direkt utstrålade vare sig sympati eller empati. Och en sådan är ju inte alltid lätt att uppskatta.”
” – I vilket skick är gamlingen?
” – Du vet vad de säger. Ont krut förgås inte så lätt.”
” – Det är nog sant. De mildaste människorna verkar gå först”.
” – Du ligger illa till, Peter…”, skämtade min samtalspartner och log.
” – Du anar inte”, svarade jag kortfattat utan förmåga att instämma i hans leende. Vilket var sant. Han kan inte ana eftersom jag ingenting sagt om saken.

Nåväl. Min nyfikenhet var retad. En präst lär knappast ljuga om att en släkting är i livet. Jag fick till och med en adress till den gamle mannen vars släkt och omgivning uppenbarligen hade svårt att älska. Med adressen följde möjligheten att leta efter ett telefonnummer. Det fanns i 08-området och följdes av sex siffror. Det är inte vanligt med så korta nummer längre i det riktnummerområdet.

Jag tog min anonyma kontantkortstelefon och slog numret. Jag förväntade mig att komma till någon automatiskt telefonsvarare som läste upp dagens bibelord eller erbjöd massage, vilket är ett av de practical jokes jag själv blivit utsatt för, eller utsatt andra för. Ni vet, man skriver upp numret från de där klisterlapparna som är uppsatta på lyktstolpar, och lägger numret med texten ”Ring! Brådskande!” på den lunchledige kollegans arbetsbord.

” – Ja???” hördes en barsk röst i luren.
Jag frågade personen om denne var den jag eftersökte.
Jag tyckte jag hörde exakt samma ”Ja???” en gång till, men valde att tolka det som ett vanligt ”ja”.
” – Kan jag händelsevis få störa en kort stund. Jag är inte försäljare, utan möjligtvis snarare en beundrare”.

En kort stunds tystnad, och därefter hördes ett skratt som inte kom rakt i örat på mig eftersom personen i andra änden av tråden hade godheten att flytta luren en bit ifrån munnen under den plötsliga glädjeyttringen. I bakgrunden kunde jag höra ett väggur slå ett enkelslag; jag tittade på mitt eget elektriska väggur och noterade att klockan var 12:58. Någon av oss var i otakt med tiden.
” – Ja, låt gå då.”
” – Tack!” sade jag nästan stammande och letade efter min lilla lapp med de få frågor jag tänkt ställa ifall jag – mot all förmodan – fått tag i den beryktade onkel Heliogabalus.

” – Kan jag fråga dig hur gammal du är?” ville jag veta. Eftersom mannen var en herre och inte en gammal dam, och med tanke på att han ju måste vara till åren kommen torde han väl snarast vara mallig över sin ålder. Jag förväntade mig alltså inte någon ilska över denna fråga.
Jag hörde bara andningen i luren. Skulle jag få en utskällning nu om en sekund, eller höll den gamle mannen på att räkna i huvudet?
” – Haha! Hur gammal tror du jag är själv?” blev hans motfråga. Varför sa han så? Visste han inte själv sin ålder? Inte otänkbart. ” – Det går faktiskt att få rea på folks ålder om man söker på Internet…!” tillade han raskt med en insiktsfullhet som tog mig med förvåning.
” – Jag fick ditt telefonnummer via en av dina släktingar, den som är präst…”, sade jag för att hålla samtalet igång och introducera hela bakgrunden till varför jag ringde.
” – Jaha? Du hade nog hittat mitt telefonnummer på Internet också. Så hade du sluppit min släkting.”

Jag tänkte precis förtydliga de exakta omständigheterna till hur jag fått numret, men insåg att detta var ju knappast relevant. Istället gick jag på den fråga som var mer kärnfull.

” – När jag läst om dig så har jag noterat att du haft en väldigt massa insiktsfulla åsikter om din politiska samtid. Som t.ex. Tage Erlander, Bertil Ohlin, Eli Hecksher…”
” – Jag hade nog mer åsikter om hans son Gunnar Hecksher som var partiordförande för dåtida Högerpartiet, en faktiskt förträfflig partiledare om man jämför med den vaxdocka de använder sig av idag…!

Jag gjorde en tyst dead-pan mot mig själv. Det var ju naturligtvis Gunnar Hecksher jag syftade på när jag sade Eli. Men den här gubben var ju vaken, även om han kunde vara över 100 år gammal. Till skillnad från mig…

” – Fast vad menar du med min samtid?” hördes den gamle knarra något missnöjt. ” – Min samtid råkar faktiskt pågå just nu också, och tro inte att jag saknar åsikter om de halvmesyrer som uppbär ohyggliga arvoden på min bekostnad…”
” – Så herrn är ajour med dagens politik?
” – Hur skall jag kunna undgå att vara det? De där förbaskade politikerna är ju i den lika förbaskade televisionsapparaten vareviga kväll. Inte säger de mycket som är värt att lyssna på, men de talar ju i alla fall som de har förstånd till, de dumbommarna…!

Den gamle mannen skrattade ännu en gång, och likaledes flyttade han omtänksamt telefonens mikrofon för att det inte skulle skallra i min lur.

” – Jag vet att ni hade ganska starka högersympatier…”, sade jag och var på vippen att fullborda meningen med ”på er tid”, men jag lyckades hejda mig.
” – Ja???” hördes den gamle säga som om han inte förstått att jag lämnade ordet fritt.
” – Hur upplever du högern förr och nu?” skyndade jag mig att fråga.
” – Ja…”, hördes han och gjorde en kort tankepaus. ” – Förr upplevde jag högern gärna. Jag kan inte säga att jag gör det längre. Och inte finns det något högerparti heller. De kallar sig för moderaterna. Ha! Vet du vad ordet betyder? Det betyder återhållsam. Återhållsam med vad? Med allt! De är återhållsamma med att angripa socialdemokraterna. Och jag vet vad det beror på.”
” – Jag vill gärna höra vad det beror på”, uppmuntrade jag.
” – Och jag vill väldigt gärna berätta vad det beror på”, replikerade gamlingen raskt och intensivt. ” – De vet nämligen inte vad de sysslar med.”

Jag kunde inte direkt säga att jag invände, även om anklagelsen var alltför generaliserande. Och den var dessutom ganska milt formulerat med tanke på hur den gamle mannen förr i tiden avfyrat verbala giftpilar mot sin politiska samtid… eller dåtid, om man nu ser saken på det viset. Men gubben hade en konkret tanke bakom sina ord, och han fortsatte:

” – Som jag nyss nämnde var Gunnar Heckscher partiordförande för Högerpartiet på… Ja, vet du det, unge herrn?

Mitt hjärta hoppade över ett slag av ren chock eftersom den gamle mannen i telefonluren hade samma auktoritet som Stig Järrels ”Caligula” i långfilmen ”Hets”. Eller i alla fall föreställde jag mig situationen som sådan, fastän jag aldrig sett filmen. Men jag kom över chocken eftersom jag faktiskt ganska snabbt kom ihåg rätt svar: ” – Första halvan av 1960-talet”.

” – Det är helt korrekt. Vet du vad denne Gunnar Heckscher gjorde innan han blev partiordförande?” blev följdfrågan.
” – Jag är inte säker på att jag är påläst vad gäller hans karriär…”
” – Gunnar Heckscher skrev en mängd böcker som ingen längre läser trots att de borde göra det. Han var professor innan han blev politiker. Kan du tänka dig det?!! En professor som blir politiker! Det ser man inte ofta idag. Jag har en granne som varit finansminister, herr Karchimirer. Han fick underkänt i matematik när han gick i gymnasiet…”
” – Bosse Ringholm? Så du bor i Enskede…?”, frågade jag förvånat eftersom jag inte visste i vilken stadsdel som Källvägen låg i (som det var noterat på lappen jag fått), medan jag mycket väl visste att Ringholm hade sitt residens i stadsdelen. Han heter nämligen Bo Karchimirer Ringholm.
” – Ja, och kom ihåg hur man kritiserade hans chef, Göran Persson, för att denne rekryterade ministrar vars bildningsnivå verkligen inte var något att hänga i julgranen….”.

Jag fann tillfälle att ta kommando i samtalet, men jag var lite för ivrig och alltför förvirrad:
” – Vad är det för böcker av Sten Heckscher som du nämnde borde läsas…?
” – Sten Hechscher? Nej, den spjuvern finns inget vettigt att läsa om. Tjuvkramaren. Han är en sån där lömsk karriärist inom socialdemokratin precis som herr Karchimirer, eller den där myndighetsmarodören Dan Eliasson. Jag menar Gunnar Heckscher!
” – Förlåt, mitt misstag.” Igen!
” – De är far och son. Eli Heckscher är far till Gunnar Heckscher som i sin tur är far till Sten Heckscher. Nu har vi detta klart,” sade gamlingen otåligt som om jag hade varit en obegåvad student. ” – Professor Gunnar Heckscher skrev redan innan han blev professor flera böcker om den svenska konservatismens äldsta historia, och om hur staten tagit över funktioner som frivilliga organisationer. Och när jag säger staten förstår du att det naturligtvis handlar om socialdemokraterna.”

Detta förstod jag mycket väl. Det är ju genom denna omständighet vi sett att akademiker blivit karriärister inom det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna skapade en arbetsmarknad för lojala sympatisörer, vilka arbetade enligt devisen ”det som är bra för partiet är också bra för Sverige”.

” – Du, unge man! Jag skall till att njuta av en nysnoppad kuban, så jag har inte möjlighet att tala längre.”
Jag hoppades innerligt att det var en cigarr som den gamle mannen syftade på. Jag tackade för att jag fått störa, och frågade om han medgav mig att ringa igen vid något annat tillfälle.
” – Om det är så att du nödvändigtvis anser att min varelse är något att lyssna på så vore det bättre att du pallrade dig hit och tog med en flaska av bättre kvalitet och hälsade på en ensam gammal man.”
” – Åh, naturligtvis!”, utropade jag nästan så att jag stammade.
Mannen sade adjö, men innan linjen bröts hörde jag hans ohämmade glädjeljud, med den distinkta rosslighet som hör till hos en äldre person. Jag bestämde mig för att göra slag i saken, och se den berömde ”onkel H” innan det var försent.

Få se nu, vilken typ av spiritousa kunde denne herre bli sig till livs på?

-Slut på första kapitlet-

========================================
Hälsar eder Peter Harold

Detta är den sista bloggpost vars postning blivit tidsinställd. Var jag är när detta publiceras, eller om jag ens överlevt den expedition jag i skrivande stund står i färd med att bege mig ut på, det kommer ni få veta antingen genom min första postning igen, eller den bestående tystnad som annars kommer följa här…

Publicerat i Kåseri | 22 kommentarer

Undrar vad som sägs om oss i de svenska koranskolorna

Bästa läsare!

När Pink Floyds forne ledare Roger Waters skrev raderna ”We don’t need no education” till låten ”Another Brick in the Wall, pt2” så hade han det auktoritära brittiska skolsystemet i sitt huvud.

Det tycks som att ”britterna” fortfarande har kvar problemet med elaka lärare…

Reportaget baseras på filmklipp som tagits med dold kamera i en muslimsk skola i Storbritannien. I klippet avslöjas hur eleverna – ner till sju års ålder, men officiellt från 11 år – ”programmeras” att tycka illa om människor som inte bekänner sig till ”fredens religion”.

Det får mig att fundera på vad som predikas i de svenska koranskolorna? Varför skulle de muslimska skolor som är lokaliserade i Sverige vara mindre benägna till självutplåning än de brittiska, för att uttrycka det lite sarkastiskt. Det är knappast troligt att en skola som drivs med en religiös agenda skulle verka för att relativisera sin egen religion jämte de andra.

Frågan kan också få inkludera de judiska skolorna, och deras syn på ‘goyim’ bland elever och lärare.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Religion | 9 kommentarer

HAX ÄR LÖS!

Bästa läsare!

Jag noterar att bloggrivalen Henrik Alexandersson är på fri fot. Det är lite tidigare än vad jag trodde, och vän med underrättelser hävdar att det inte beror på att någon smugglat in någon fil och hjälpt honom ut ur Kolmårdsanstalten. Faktiskt, det vore en syn att se honom försöka klämma sig ut genom ett fönster i cellen. Jag tror inte ens att det är fysiskt möjligt.

Jag kan väl säga att jag saknat HAX. Visserligen har han en sån där rolig keps med två utsidor. När man tar av sig den kan man vränga tyget ut-och-in, och den ser fortfarande ut som den gjorde innan. Enda skillnaden är att på ena sidan finns det en tygdekal med ordet ”Liberal”. På den andra sidan står det ”Libertarian” på. Eftersom HAX efter sin hjärtinfarkt tycker att man allt oftare skall gå till pudelns kärna så blir hans meddelanden allt mer kortfattade och kärnfulla, och då ryms inte hans ideologiska programförklaring i en bloggtext som blott har som syfte att väcka uppmärksamhet på någonting idiotiskt som EU tänker införa.

Det är väl kanske där som jag saknat HAX mest som debattör, fastän han kan gå mig på nerverna när han glömmer de libertarianska principerna och försöka flörta med det liberala etablissemanget (de jävla kollektivisterna med sin smygsocialisering… mutter, mutter)

Ett av de första ämnen som HAX angriper utanför fängelsemurarna – han dömdes för skattebrott, och avtjänade ett straff som jag tror är längre än när invandrarungdomar våldtar flickor i grupp – är den berömda LÄNKSKATTEN. HAX skriver:

Den 20-21 juni 2018 kan internet som vi känner det komma att förändras, till det sämre. Då håller Europaparlamentets utskott för juridiska frågor (JURI) sin nyckelvotering om EU:s nya direktiv om upphovsrätt.

Bland annat kan en avgift komma att införas när man länkar till upphovsrättsskyddat material som tidningsartiklar (artikel 11). Dessutom kommer man att införa automatisk filtrering för att stoppa uppladdning av upphovsrättsskyddad information som text, bilder, video, ljud och kod (artikel 13).

Konsekvenserna kan bli dramatiska.

Det låter för galet och otroligt för att vara sant, men det ser ut som att vi går mot en tid där all information skall begränsas och förhindras att den kommer alla till gagn utan att den distribuerats genom en profitalstrande kanal. Och därmed skapas också utrymme för att andra som refererar till tokigheterna från mediehusen blir censurerade, precis som Granskning Sverige blev nedstängda efter insatser från demokratiförvrängarna i Bonnierkoncernen.

HAX text finns att läsa här: [LÄNK]

Jag personligen önskar att alla journalister och redaktörer som medvetet valde att blockera Piratpartiet i det senaste EU-valet och istället marknadsföra cirkusdjuren från Gudrun Schymans Feministiskt invektiv! drabbades av tyfoidfeber eller någonting annat som är lika skoj. De har ingen aning om hur pass mycket de förstört för den svenska EU-debatten genom att bidraga till att Christian Engström och Ameila Andersdotter (och därmed HAX som var Christians assistent) förlorade sina platser i EU-parlamentet.

Fan, tyfoidfeber är för snällt. Ebola vore mer rätt åt dem.

Nåväl, välkommen ut i det fria, HAX.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 4 kommentarer