DN oväntat tyst om Zbigniew Brzezinskis död

I all hast!/Peter

Bästa läsare!

Det är bekräftat: Zbigniew ”Zbig” Brzezinski har avlidit i en ålder av 89 år. Istället för att ägna min middagsstund åt att skriva en nekrolog över honom vill jag bara hänvisa till några av mina bloggposter som handlar om honom.

Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en ”Brzezinski-formel”? (2014.07.08) [Rekommenderas]

Malaysiska staten förvägras deltaga i utredningen om sitt eget nedskjutna MH017! (2014-11-25)

Fria Moderata Studentförbundet vill tysta Ron Paul – och de neokonservativa försöker kapa den libertarianska rörelsen. (2015-01-15)

Ständigt denne Brzezinski – det började redan med Afghanistan. Och fortsätter med Ryssland. Och sedan hela världen… (2015-01-22) [Rekommenderas]

Eliten förbereder sig på både krig och revolution. (2015-03-05)

Zbigniew Brzezinski vill att Barack Obama tvingar Ryssland att kriga för USA:s räkning! (2015-10-08)

Zbig Brzezinskis svärdotter väninna med svenska kvinnliga partiledare (2015-10-30)

USA:s inflytande över Ukraina via nazism förr och nu (2016-02-12)

Jag har lagt in märkningen ”Rekommenderas” på de poster som har mest relevans ifråga om att beskriva några av Brzezinskis gärningar under hans liv. Som synes har jag inte så mycket gott att säga om honom, men det skall också ses i skenet av att Brzezinski – precis som oligarken George Soros – arbetat intensivt för sin One World Order-agenda genom argumentet att man agerar för mänsklighetens bästa.

Att uppnå ”mänsklighetens bästa” krävde i krigshöken Brzezinskis sinnesvärld att USA måste använda jihadisterna i Afghanistan till att ge Sovjetunionen sin egen version av USA:s Vietnam. Han medverkade till att hans chef, president Jimmy Carter, misslyckades med att bli omvald genom att hjälpa Ronald Reagans kampanj med att hålla kvar ambassadgisslan i Teheran medan Carter ägnade sin kontorstid åt lönlösa förhandlingar samtidigt som Reagan och George Bush senior kunde ägna all sin energi åt att åka på valturné från delstat till delstat.

Det värsta skurkstrecket som signerats Brzezinski pågår dock än i denna dag. År 1997 publicerade han boken ”The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives”, en ideologisk manual för hur Euroasien skall hållas i schack under dominans av en enda imperialistisk supermakt: Amerikas Förenta Stater! På försättsbladet har han skrivit dedikationen: ”For my students—to help them shape tomorrow’s world”.

På sidan 46 i första utgåvan kan man läsa om Ukraina:

Ukraine, a new and important space on the Eurasian chess-
board, is a geopolitical pivot because its very existence as an independent country helps to transform Russia. Without Ukraine,
Russia ceases to be a Eurasian empire.

Boken har en överskådlig tillbakablick över den geopolitiska historien i Europa och Asien, och innehåller förvisso kunniga analyser om faktiska förhållanden även i nutid. Men hans bok är också en manual till en gasolbrännare för en pyroman. Det är ibland svårt att avgöra ifall Brzezinski kommer med en ärlig varning för konsekvenserna av vissa åtgärder, eller om han uppmanar makthavarna att leka med elden enligt hans anvisningar för att uppnå önskade syften i spelet på det globala schackbrädet. På sidan 47 läser vi följande om Turkiet och Balkan:

Turkey stabilizes the Black Sea region, controls ac-
cess from it to the Mediterranean Sea, balances Russia in the
Caucasus, still offers an antidote to Muslim fundamentalism, and
serves as the southern anchor for NATO. A destabilized Turkey
would be likely to unleash more violence in the southern Balkans

Boken publicerades under den period som Bill Clinton var president i USA, och därmed också en epok då Sovjetunionen fallit sönder och Warszawapakten upplösts, men där USA – under Clintons ledarskap – trots detta valde att verka för en expansion av NATO. På sidan 50 avslöjar Zbig att NATO är ett verktyg för USA att påverka utvecklingen i Euroasien, d.v.s. främst Ryssland:

The emergence of a truly united Europe—especially if that
should occur with constructive American support—will require
significant changes in the structure and processes of the NATO al-
liance, the principal link between America and Europe. NATO provides not only the main mechanism for the exercise of U.S.
influence regarding European matters but the basis for the politi-
cally critical American military presence in Western Europe.

När man läser boken ser man att Brzezinski gör en och annan felbedömning av utfallet av den utveckling som ägde rum när hans bok publicerades. Eller har han avsiktligen formulerat att de östeuropeiska staternas inträde i NATO bara skall ses som någonting oskyldigt, och att det inte skall tas som uttryck för att de forna offren för den socialistiska Sovjetdiktaturen är rädda för Ryssland – medveten om att Ryssland en dag kan se expansionen av NATO som ett hot? I så fall har ju Brzezinski onekligen lyckats med sitt försåt.

Det är ganska intressant att Brzezinski beskriver USA:s position som enda supermakt med orden ”global överhöghet” (som numera ersätts med det sexigare ”American exceptionalism”), medan Ryssland efter Sovjetunionens splittring beskrivs med termen ”post-imperialism”. På sidan 202 drömmer han om att Ryssland splittrats upp i tre olika nationer. Den som skulle skriva samma sak om USA skulle nog få rött kort av mediehusen.

Även om Brzezinski är död så har vi inte sett slutet på den utveckling av en allt farligare värld där konflikter betraktas som lösningar. Jag skrev i en av posterna här ovan:

Brzezinski, Soros och Cheney är förvisso till åren komna, men de har sina efterföljare. Nästa generation är redan i viktiga positioner. Anhängarna är många och det råder en febril kamp om att befästa sina positioner. Därför avstår man från att kritiskt ifrågasätta den av Washington inslagna vägen, även om allt tyder på att utvecklingen blir vådlig för miljoner människor runt om i världen.

I samband med att jag skulle skriva dagens bloggpost kände jag mig nödgad att se vad Bonnierägda Dagens Nyheter skrivit om den nu bortgångne Zbigniew ”Zbig” Brzezinski. Tidningen har ju trots allt upplåtit plats för hans alster vid några tillfällen, och man refererar till hans namn i en del ledarspalter (och andra politiskt genererade texter som DN låtit publicera på uppdrag av tankesmedjor med neo-konservativ anknytning).

Men jag hittar ingen artikel om hans bortgång när jag använder DN:s sökfunktion.

Visst, jag hittar Michael Winiarskis artikel från 2013 där Brzezinski citeras med orden:
” – Att befinna sig i maktens centrum var berusande. Men det var inte en egotripp, utan mer en mission” men det är intressant att tidningen inte har någon hyllningsartikel över sin ideologiske banerförare.

Kanske har ägarna observerat att läsarna fått upp ögonen för hur det verkligen ligger till med tingens ordning? Den genomsnittlige DN-läsaren är intresserad av de lokala Stockholmsnyheterna, sporten, dödsannonser, TV-bilagan och de snabbt skumlästa nyheterna. De är inte intresserade av att bli fostrade och få pekpinnar, i vart fall inte den läsargrupp som sagt upp prenumerationen. Och de har ju blivit många på senare år. Just därför kunde vi se en helomvändning hos DN-redaktionen som plötsligt – efter att ha smutskastat samhällsdebattörer som Tino Sanandaji – säger att det är ok att ta reda på om invandrare är överrepresenterade ifråga om grov kriminalitet.

Medan DN ägnat årtal åt att mörka och pixla har läsare av ny-medierna kunnat se verkligheten utan Bonniers filter. Kanske har även Zbigniew Brzezinski – ”statsvetaren” som vet hur man skapar instabilitet hos länder man inte tycker om – blivit ett så pass känsligt ämne att man inte vill peta på liket genom att prestera ännu en hyllningsartikel?

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Demokrati och frihet | Lämna en kommentar

Fånga ett barn och tjäna pengar (under förutsättning att du är en socialtant)

Bästa läsare!

Johan hade lite trassliga föräldrar. Eller snarare en trasslig förälder; den andra syntes inte till. Johan var väl inte  heller den smidigaste individen på plugget, eftersom den möbel han slet minst på var sin stol bakom skolbänken. Men lyckligtvis hade skolan en lärarassistent som kunde hålla ett öga på honom medan han passerade  genom låg- och mellanstadiet.

Idag – ungefär trettio år senare – ger Johan människor av min kategori råd om hur man ser till att ens hus och hem inte rasar sönder och samman. Hans predikan börjar alltid med: ” – Och gör inte misstaget som många gör, nämligen att...”.

Johan årsmodell 1987 är inte samma som Johan årsmodell 2017. Vad var det som gick rätt däremellan?

Som jag fått det beskrivet var det två saker. Lärarassistenten såg till att Johan lärde sig de grundläggande sakerna som skolan skall leverera, nämligen kunskaperna om läsning, skrift och räkning.

Det andra var att hur stökigt/bråtigt det än var i hans hem, och hur ofta hans mor än var ”sjukskriven”, så hade han ett hem som han delade med henne och sitt syskon/sina syskon. Storasystern tog momentant ansvar för sin lillebror när mamman var indisponibel , så att säga. Sedan dess har Johans mognad hunnit ifatt tiden, och idag lever han ett ordningsamt liv utan att ens begå synder som olovliga särskrivningar på Facebook. Bara en sån sak! Det finns hopp om livet.

Så här i efterhand undrar jag lite smått hur det hade gått om Johans årsmodell 2017 varit 9 år gammal, försedd med alla möjliga bokstavsbeteckningar, och att hans hem vore beskrivet som högriskbostad för hans fysiska och psykiska säkerhet och hans mor som otillräknelig.

Skulle socialförvaltningen verkligen ha avstått från att ta emot SEK 40’000 per månad i statsbidrag för att placera lille Johan i det HVB-hem som drivs av kommunalrådets kusin i grannkommunen? Eftersom samma kommun numera gladeligen tar emot miljonbelopp av staten för att härbärgera ”flyktingar” och andra lycksökare i välfärdslandet Sverige, så misstänker jag att erbjudandet varit frestande. Men det var tydligen först i början av 1990-talet som kommunerna kunde börja göra  business på att tillgripa sig barn från familjer som inspektörerna inte tyckte om.

Jag undrar framför allt vad som hade hänt om Johan skeppats iväg till en fosterfamilj som varken känner honom eller hans historia, om han förvägrats att ha med sin mor och syster att göra, om han lärt sig att det är ok att prioritera bort de med vilka han har biologiska band och ersätta dessa med de personer som politikerna i socialnämnden beslutat om? Eller om han sodomerats tre nätter i veckan för att fosterpappan inte ”fått komma till” på normalt sätt p.g.a. att fostermamman är en frigid batikhäxa? Det saknas ju inte exempel på sådana livsöden genom statens välmenande försorg.

Någon kanske invänder rättframt med ett ”tja, vem skulle annars bestämma om inte politikerna?”. Ja, som vi sett i fallet med Johan så behövdes det inga politiker som bestämde. Även om hans familj var trasig så överlevde de, och kom ut starkare på andra sidan. De bodde dessutom i ett hus med goda grannar, och det fanns en morförälder som var tillgänglig när något av barnen behövde luftombyte.

Visst, det pratades en hel del i skolan om att ”någonting måste göras med den där familjen”. Det var tur att de misslyckades; Johan som inte kunde knäppa gylfen ordentligt vet hur man skall tilläggsisolera en vind, dra rör till den nya jacuzzin i källaren samt att man inte skall bygga barnrummet i källaren som är full med radongas. Tack vare att han mobbades ganska flitigt som barn har han hållit sig borta från den fördärvliga idrotten dessutom.

Happy ending, med andra ord! Åtminstone för Johan.

Men betänk vilken makt dessa socialtanter och socialnämndsledamöter har. Hur länge dröjer det innan myndigheterna tar barn för att föräldrarna inte har en godkänd värdegrund, både för att fostra allmogen till rätta tankar, och att öka omsorgsbudgeten med extra tillskott…?

Hälsar eder Peter Harold (på resa till egna och andras barndomskvarter)

Publicerat i Stadsliv | 5 kommentarer

Har frihetliga Contra blivit ett ombud för US Deep State?

Bästa läsare!

Sedan flera år tillbaka är jag prenumerant av ett nyhetsbrev som heter Veckans Contra, utgivet av en frihetligt benämnd organisation (stiftelse) med namn Contra. Detta veckobrev, samt Henrik AlexanderssonAllvarligt talat”, var två e-postbaserade publikationer jag såg fram mot i en tid då jag insett att Moderata Samlingspartiet inte alls var så intresserade av frihetliga ideal som jag dittills trott.

I Veckans Contra hade centerpartisten Fredrik Runebert en frågelåda där han på ett förtjänstfullt och pedagogiskt sätt såg till att räta ut läsarnas frågetecken om olika ämnen. Man kan säga att detta var inkörsporten till mitt mer analytiska tänkande när det kom till politik, framför allt därför att Fredrik kom med fakta som inte var desamma som jag plockat upp i skolan/från medierna/genom partipolitiken.

På senare år har dock min aktning för Veckans Contra reducerats avsevärt. Framför allt var det under inledningen av Ukrainakrisen då VC återgav händelserna precis som om det varit självaste krigsmäklaren John McCain formulerat manuset. För min egen del hade jag redan djupa insikter om vad som skedde i Ukraina redan före krisen, och jag förvånades över att ett så frihetligt organ som VC kunde köpa EU:s och USA:s narrativ av händelserna. Okunskap?

Numera ser jag ett mönster. Framför allt ifråga om Ryssland där Contra låter mer som en neokonservativ tankesmedja än en frihetlig rörelse. Expos prat om att Contra är ”en högerextrem organisation” är bullshit, men å andra sidan är Expo själva en vänsterextrem grupp där man betraktar allt till höger om MP som Adolf, vilket är ett uttryck jag bör upprepas väldigt ofta.

Veckans Contra agiterar bl.a. för ett NATO-medlemskap, och nu senast formulerar man sig mycket hårt mot Wikileaksgrundaren Julian Assange.

Citat ur Veckans Contra nr 21, årgång 2017:

Julian Assanges verksamhet i Wikileaks är skadlig för den demokratiska världen och kan vara skadlig även för världsfreden. Mycket talar för att Assange skulle fällas för spioneri i USA. Vi skulle inte ha några invändningar om Assange greps och dömdes i USA. Det har han gjort sig förtjänt av.

Har vi fått mindre demokrati sedan Wikileaks började publicera dokument som avslöjar regeringars fulspel ovanför medborgarnas huvuden? Har vi fått mindre med demokrati sedan olika visselblåsare exponerat hur politiker och beslutsfattare talar och tänker och agerar när de tror att ingen ser? Mycket av det som avslöjats är väldigt obekväma sanningar, och även om kritikerna säger att detta tvingar diplomater att ägna sig åt självcensur av rädsla för framtida läckor kan vi konstatera att man hör sanningen av barn, fyllon och Wikileaks. Bl.a. har man exponerat korruptionen inom Demokraterna i USA, och det finns också en mängd dokument som bevisat pågående korruption inom det ryska ledarskiktet.

Dock är det sant att engelskspråkigt material dominerar hos Wikileaks. Organisationen har inga egna resurser att översätta/hantera ryskspråkiga dokument, och dessutom kanaliseras många läckor från den ryska administrationen till regimens politiska motståndare, som t.ex. Alexei Navalny. Wikileaks samarbetar därför med ryska medier, bl.a. nyhetstidningen Novaya Gazeta där den mördade Putin-kritiska journalisten Anna Politkovskaja arbetade. Novaya Gazeta grundades av bl.a. Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov (som idag betecknar sig som socialdemokrat) och oligarken Aleksandr Lebedev som även äger brittiska The Independent som publicerar artiklar som planterats av västerländsk underrättelsetjänst med syfte att besvära Rysslands regering (framför allt om Syrienkrisen).

Med tanke på vad som skrivits om Tommy Hansson som är (varit?) styrelseledamot i Stiftelsen Contra och skribent i dess tidning – bl.a. om hans sionistiska uttalanden och kopplingar till nyreligiösa Enighetskyrkan – och hans förtroendeuppdrag inom Sverigedemokraterna och det partiets omsvängning i NATO-frågan, så finns det all anledning att uppmärksamma vad som sägs i debatten, och fråga varför vissa organ som t.ex. Contra gör sina ställningstaganden. (Sedan har Tommy Hansson också förtjänster, bl.a. genom att exponera den svenska vänsterns ruttenhet.)

Contra står för nyliberalism, en frihetlig ideologi som framför allt torgfördes av moderaterna under 1980- och 1990-talet. I grund och botten handlade det om att göra sig av med den socialistiska dominansen som präglade tillvaron i Sverige, och flytta den ideologiskt genomsyrande politiska makten till den mer effektiva marknaden.  Men den svenska varianten av nyliberalism vågade aldrig ta det fullständiga steget mot den fria marknaden, utan blev istället ett verktyg för näringslivet att binda statsapparaten till att fortsätta ta pengarna från skattebetalarna och betala till företagen via ett system av bl.a. inkompetenta upphandlare av den statliga (kommunala) verksamheten.

I bästa fall har många skattekronor nyttjats mer effektivt än när staten bedrev verksamheten i egen regi, men i många fall har arrangemanget resulterat i ett slöseri orsakat av att den politiskt styrda verksamheten inte fungerat som en god beställare gentemot näringslivet. Contra har en del i detta ansvar eftersom man står bakom idén att stat skall finansiera näringslivets tjänster.

Detta går igen även i stiftelsens syn på invandring. Contra förespråkar fri rörlighet ”för folk som gör rätt för sig”, men deras motstånd mot den destruktiva invandringspolitik som förts av såväl moderaterna som socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet är ringa eller obefintlig. Contra – vars sympatisörer får beskrivas som hemmahörande i det borgerliga lägret – har uppenbarligen medvetet valt att inte bekämpa de borgerliga partierna för det enorma slöseri med skattepengar som ägt rum tack vare massinvandringen. Det är förvisso Contras rätt att välja sina strider efter eget behag, men här har det funnits en samhällsfråga som har betydligt större konsekvenser för vår nation än det inbillade hotet från Ryssland.

Med risk för att jag utmålar mig själv som konspiratorisk, men jag anar ett mönster hos Contra utifrån mina alltmer ytliga genomläsningar av deras nyhetsbrev (förutom de nyss nämnda neo-konservativa dragen); jag tänker på hur man använt nyliberalism för att transferera skattemedel från stats till näringsliv (istället för den renodlade libertarianska vägen att låta medborgarna handla på en fri och oreglerad marknad); jag tänker på Contras hets mot Ryssland som går i linje med vad vår egen krigsmateriella industri – som har förgreningar rakt in i Sveriges riksdag – som vädrar guld genom nya anslag; jag tänker på Contras support för fri invandring i en tid då asylbaronerna badar i skattepengar.

Det är ingen tvekan om att svensk idédebatt behöver ett konservativt/liberalkonservativt forum som just Contra, inte minst med tanke på att det offentliga samtalet har en kraftig slagsida mot vänster (och att den nuvarande socialistiska regimen försöker vrida klockan tillbaka till 68). Men jag har efter ett par års läsande av deras nyhetsbrev funnit att kampen för frihet inte alls är så genuin som jag upplevde den från början. Framför allt när jag ser inslag som känns som om de vore hämtade från den amerikanska neokonservatismen. Jag bläddrar bland artiklarna, och grubblar över vad som är äkta frihetligt eller en kuliss, och vems intressen man skriver för, mitt eller Bofors?

Nåväl, min egen intellektuella mognad – som jag uppnått genom självständiga studier i det libertarianska lägret – medger mig att arbeta vidare på egen hand för frihetliga ideal utan att Veckans Contra längre utgör en inspirationskälla.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 22 kommentarer

Jag ser inte Stefan Löfvén som ett fotbollsfan… (och om ett folk som hurrar på kommando)

Bästa läsare!

Sport. Försök inte föra det på tal med mig. Jag är så totalt ointresserad av det att jag nästan får ångest när arbetskollegor börjar prata match. Hur kan man offra timmar av ens liv på att se fullvuxna män i kortbyxor springa på en gräsmatta efter en boll? Eftersom alla på planen är obeväpnade så finns det ju inte ens ett uns av underhållningsvärde i den där aktiviteten…

Nu tycks det som att någonting spektakulärt hänt inom idrottsvärlden. Svenska ”Tre kronor” har… jag vet inte vad. Men de har kommit hem, och de har paraderat på Sergels torg inför TV-kamerorna.

Jag är inte säker på vilken idrott det gäller. Min magkänsla säger att det måste röra sig om fotboll eftersom det är barmark utanför mitt kontorsfönster. Mina arbetskollegor hävdar att det rör sig om ishockey, vilket de upplyste mig om när jag förkunnade att jag inte visste om att statsminister Stefan Löfvén var ett fotbollsfan, eftersom han klätt sig i en s.k. matchtröja på TV.

Oavsett om de sparkar boll eller ägnar sig åt någon puckad sport så fick jag direkt en obehagskänsla när kollegan visade upp ett klipp från Sergels torg. Redan innan det första buropet hördes i högtalarna skrek min hjärna ”Nej, nej, nej, gör det inte, vänd om!” till den enfaldige statsministern. Ni vet, den där känslan man får när man ser på en spännande film och någon balanserar på ett blött hustak i en åskstorm och skall göra ett jämfotahopp till nästa byggnad och man ser gatan 9 våningar ner. Eller ett klipp med ett ryskt fyllo som skall försöka korsa en vältrafikerad landsväg på vingliga ben. Kanske jämförelsen med påstruken ryss är den bättre liknelsen med Stefan Löfvén när han äntrar scenen inför en publik som väntar på nationens hjältar. Han befinner sig onekligen på fel plats vid fel tillfälle.

Ja, därefter dök nästa obehagskänsla upp, och denna gång på et mer intellektuellt plan.

Sverige samlas och blir ett land när en grupp pojkar sparkat tillräckligt många bollar i mål. Då rusar vi ut, viftar med den blågula fanan och dricker skumpa halvt avklädda i vattnet vid Sergel torgs fontän i skenet från den tindrande glasobelisken (kanske inte nu under ombyggnaden, men ni har sett scenen på äldre löpsedlar). Då tillåter vi oss så mycket nationell glädjeyra att även vår socialdemokratiske och Bilderbergcertifierade statsminister vågar klä sig i blågul tröja och säga att han är stolt.

Detta beteende är intressant.

En jämförelse: När det offentliga Sverige firar nationaldagen är denna fest så inkluderande att alla bidragsmottagande minoritetsgrupper i trakten måste få framföra sina kulturella konstyttringar såsom dans, servera underliga maträtter och hålla diktläsning om det gamla hemlandet, helst i en sådan omfattning att man inte erinrar sig om vilket land man lever i nu.

Och under själva högtidstalet lägger kommunens starke representant stor tyngdpunkt på argumentet att vi inte skulle haft någon svensk kultur utan alla somalier, araber, afghaner, irakier, balkaner och motsvarande nationaliteter som är närvarande. Om talet hålles i en etnisk välbehållen ort så kommer det som amen i kyrkan att denna omständighet med homogenitet är onaturligt och måste bekämpas.

Men vilken dag som helst utom 6 juni, och under förutsättning att ”vi vann”, så är vi stolta svenskar. Det är alltså först när något idrottslag från vårt land vinner någon internationell final som vi tillåts hylla Sverige, i vart fall med TV:s godkännande. Ett dussin pojkar kickar en puck i mål, och vips är lagets vinst också Sveriges vinst. Ja, för de hade ju inte vunnit om det inte varit för den svenska modellen, som någon regeringstjänsteman twittrade.

Men låt mig vara ärlig; det är fan i mig det mest nyttolösa som premieras under denna ursäkt till s.k. nationella stolthet. Fotboll och ishockey är underhållning (för de som roas av detta). Vi viftar med den svenska fanan för att några idrottsmän kickat en puck in i mål några gånger fler än de andra lagen, men räds att visa samma glädje för flaggan under nationaldagen. Inte nog med att politikerna försöker ta åt sig äran av matchresultatet, och spegla sig i idrottsatleternas stjärnglans, utan man gör detta till en nationell bedrift som inte på något vis är vare sig nationellt eller ens en bedrift. Det är oproportionerligt.

Jag anser att detta beteende är till men för Sverigebilden. Allt detta fokus på idrottsprestationer (vars framgångar i ärlighetens namn är ganska sällsynta) – samtidigt som man mer eller mindre bannlyser nationell stolthet i alla andra situationer – är en attack mot den nationella identiteten. Lägg därtill uttalat förakt för Sverige som nation och den hos vissa opinionsbildare alltför ofta framförda förnekelse av den svenska kulturens existens.

Denna process har redan pågått länge, så pass länge att ingen inom maktetablissemanget reagerar på att vi har en inkompetent statsminister, och en ministär som är en parodi på en regering. Till och med fotbollspubliken (eller ishockeypubliken) ser att kejsaren är skvatt galen. Men etablissemanget – inkluderat press, radio, TV, opposition, intelligentia, etc. – låter saken vara, och snarare uppmuntrar kretinet att låtsas vara en statsman.

Hans närvaro under hyllningarna till Tre Kronor var ett hån mot inte bara idrottsutövarna, utan även mot svenska folket. Som statsminister har Stefan Löfvén ingen merit som gör honom lämpad att tacka Tre Kronor för segern. Som person har han inte ens någon merit att vara statsminister.

Sedan har jag en starkt misstanke om att den främsta orsaken till att TV och press ens gör en stor sak av hemkommande guldmedaljörer är därför att denna ritual ingår i den produkt som man som medieaktör säljer till tittarna/läsarna. Och eftersom svenska folket slutat tänka låter man känslorna ryckas med och börjar hurra på kommando. Det otäcka är att folket också håller tyst på kommando.

Kulturmarxismen har dödat den svenska vitterheten som var verktyget för att manifestera fosterlandskärleken, och ersatt den med drömmen om att vinna högvinsten hos statliga Svenska Spel – det enda politiskt korrekta sättet att få bli rik på i vårt land, främjat av den ständiga exponeringen av idrott, idrott och idrott i alla kanaler.

Buropen på Sergels torg är kanske ändå ett svagt tecken på att patienten kan tillfriskna. Den som lever får se. Föraktet mot statsministern är en god start.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 10 kommentarer

Manchester 2017: Terrorträning med självmordsbombare 10 maj. Skarpt tolv dagar senare.

Bästa läsare!

Den 10 maj rapporterade BBC om en övning på allmän plats. Scenariot var att en självmordsbombare sprängde sig själv mitt i ett välbesökt shoppingcentra. [LÄNK]

A ”fake terrorist” has detonated a device simulating one that would ”kill and injure shoppers” in a mock terror attack staged at one of England’s largest shopping centres.

The explosion was part of a counter-terrorism training exercise at the Trafford Centre, Greater Manchester overnight to test the emergency response.

Och igår kväll tycks scenariot inträffat på riktigt i samma stad, närmare bestämt i Manchester Arena. Jag ville bara ha det sagt.

Mer om korrelationen mellan myndigheternas övningar och faktiska terrordåd:

https://peterharold.wordpress.com/2017/04/07/terrorovning-64-terrordad-74/

https://peterharold.wordpress.com/2017/04/09/terror-pa-drottninggatan-false-flag-eller-frukten-av-byrakratisk-russofobi/

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 47 kommentarer

Mark Zuckerberg tänker högt om att få hela världen att följa samma agenda

Bästa läsare!

Facebooks grundare, Mark Zuckerberg, har i egenskap av ledare för kanske en av världens största plattformar för sociala medier intervjuats i New York Times av Fahrad Manjoo som vill veta ifall Facebook ”kan fixa sin egen värsta bugg”?

Enligt Manjoos frågeställning skall Facebook ha fått miljarder människor att kommunicera med varandra om saker som berör dem, och som de reagerar på. Och värst av allt, de reagerar på saker som de själva väljer att reagera på genom att de trycker likes eller delar med sin vänkrets. Det är buggen!

The company, which Zuckerberg co-founded in his Harvard dorm room 13 years ago, has become the largest and most influential entity in the news business, commanding an audience greater than that of any American or European television news network, any newspaper or magazine in the Western world and any online news outlet. It is also the most powerful mobilizing force in politics.

Oupps, valboskapen sitter inte längre apatiskt vid sina TV-apparater och låter sig villigt matas. Istället sprider de länkar till sådant som engagerar människorna utifrån egna preferenser. Ibland också sådant som inte är sant, och Manjoo frågar retoriskt om det är Facebooks ansvar att förhindra detta. Och Mark Zuckerberg – som fått vittring på det politiska livet som vuxen och som ser att hans företag kan tjäna pengar på att vara ”ett verktyg för demokratin” – håller med.

Och att tjäna demokratin, det är att bekämpa högern:

After studying how people shared 1.25 million stories during the campaign, a team of researchers at M.I.T. and Harvard implicated Facebook and Twitter in the larger failure of media in 2016. The researchers found that social media created a right-wing echo chamber […]

[…] Across the globe, Facebook now seems to benefit actors who want to undermine the global vision at its foundation. Supporters of Trump and the European right-wing nationalists who aim to turn their nations inward and dissolve alliances, trolls sowing cross-border paranoia, even ISIS with its skillful social-media recruiting and propagandizing — all of them have sought in their own ways to split the Zuckerbergian world apart. And they are using his own machine to do it.

Ni hör hur pass ogenerat New York Times klumpar ihop Trump, Farage, LePen med det islamistiska terrornätverket IS! Det frågan om svenska Dagens Nyheter skulle kunna prestera ett värre rackartyg än detta? Helt klart är de i jämförbar klass.

Fahrad Manjoo som vanligtvis rapporterar om IT och propagerar för manlig make-up konstaterar att det finns en chans att ordningen kan återställas. Han beskriver reaktionen efter Donald Trumps valseger:

In the 17 years I’ve spent covering Silicon Valley, I’ve never seen anything shake the place like his victory. In the span of a few months, the Valley has been transformed from a politically disengaged company town into a center of anti-Trump resistance and fear.

För det är ju ingen tvekan om att någonting måste göras, menar Manjoo och reciterar en forskare som räds om folk bara lyssnar på vad de vill höra:

” […] perhaps millions or even tens of millions of people are mainly listening to louder echoes of their own voices […]

Notera att det bara är ett problem när människor till höger om liberalerna lyssnar på det budskap de gillar. Det finns ingen reflektion över att samma problem med ekokammare skulle förekomma hos vänsterorienterade sympatisörer.

För att skapa legitimitet att inskränka de ”högerinriktade” budskapen – genom handpåläggning utförd av politiska redaktioner (kommissarier, kanske?) – måste man utmåla artiklarna som ”fake news”, ”upprepningar” (”echo”), ”extrema/främlingsfientliga/rasistiska”, ”homofobiska”, ”islamofobiska”, ”intoleranta”, ”konspirationsteoretiska”, etc etc.

Men Facebooks egna forskare har studerat risken för att folk formas av att ”befinna samma bubbla som likasinnade” på Facebook, och de kom fram till att användarna faktiskt var smartare än förmodat, och endast i ringa grad tog intryck av nyheter som poppade upp i nyhetsflödet på Facebook (och det är ju faktiskt sant att man måste ha åtminstone ett intresse för att vilja reagera och agera).

Fast trots att forskarna inte såg någon överhängande risk att folk tar till sig av den oreglerade informationen så är Mark Zuckerberg mer än villig att strunta i de egna experternas observationer. Nu gäller det att fostra användarna, och framför allt göra Facebook till en del av demokratin:

[Next]  focus will be developing the social infrastructure for community — for supporting us [användarna], for keeping us safe, for informing us, for civic engagement, and for inclusion of all […]

Intervjun ger vid hand att Mark Zuckerberg frotterar sig med makthavarna. I ett försök att försöka framställa honom som blyg får vi veta att han mött den då sittande presidenten Barack Obama och talat om Facebooks roll i samhället:

When I asked if he had chatted with Obama about the former president’s critique of Facebook, Zuckerberg paused for several seconds, nearly to the point of awkwardness, before answering that he had.

Facebook har planer, och planerna har ett namn: Building Global Community.

[If] the company pursues the admittedly airy aims outlined in “Building Global Community,” the changes will echo across media and politics, and some are bound to be considered partisan.

En plattform som dominerar över hela planeten. En plattform som registrerar och övervakar. En plattform som skall ”kvalitetssäkra” länkar genom att politiskt orienterade organisationer skall betygsätta länkarna. En plattform som säger sig vara på färd att utveckla algoritmer som skall förhindra fake news och clickbaits, men som med samma teknik kan ordna att ett sanktionerat budskap blir ”viralt” på makthavarnas begäran. Vad kan gå fel, förutom att USA:s president en dag heter Mark Zuckerberg…?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 7 kommentarer

Det finns en sårbarhet med reklamfinansiering

Bästa läsare!

Många affärsmodeller inom bl.a. ny-medierna bygger på att finansiera verksamheten med hjälp av reklamintäkter. Eftersom många sajter av detta slag har många besökare innebär det att många annonsörer kan exponera sina produkter och erbjudanden. Sajten hålls därmed tillgänglig för en bred publik som inte vill betala för inloggning, och man slipper administrera prenumerationsverksamhet.

Samtidigt är detta upplägg en källa till sårbarhet. Sajten GlobalResearch som ägnar sig åt att rapportera om utrikes- och säkerhetspolitik (samt om mänskliga rättigheter) med ett innehåll som inte är sanktionerat av USA:s utrikesdepartement. I deras rapportering ingår att man publicerar bilder som bevisar utsagorna i artiklarna. Vissa bilder är inte roliga, om man säger som så. Och sanningarna är obekväma.

Att man visade bilder på döda (barn?) tog Google som intäkt för att blockera GlobalResearch i sin annonsservice med argumentet att annonsörerna inte ville förknippas med de bilder som GlobalResearch publicerade. Det hjälpte inte med att sajten visade att andra sajter publicerar samma sorts bilder utan att bli blockerade av GoogleAd. Med andra ord, Google hade influerats av The Deep State, och agerat efter en politisk agenda med avsikt att försvaga GlobalResearch.

Mindre formellt, men ändå med samma ambition att begränsa möjligheterna för alternativa nyhetssajter att bedriva sin verksamhet, återfinner vi i såväl i USA som i Sverige. Här organiserar sig den s.k. ”twitter-vänstern” för att förmå annonsörer att sluta köpa annonsplats hos sajter som inte behagar den twittrande vänstern. Ibland gör man det framgångsrikt, i synnerhet om man kan hota med bojkott och smutskastning av företaget.

Vi ser att det svenska näringslivet är synnerligen lyhörda för twitter-vänsterns ideologi. Inte sällan kan vi höra direktörer – de som en gång i tiden personifierade en högerman – tala med samma dialekt som Jonas Sjöstedt och tala länge och väl om ”allas lika värde” och ”värdegrundsarbete”, fastän man inte har någon som helst ideologisk koppling till sin näringsverksamhet.

YouTube har redan drabbats av detta. Företag som McDonalds, L’Oréal samt flera olika bilmärken är ”rädda” för att deras reklamsnuttar skall visas i anslutning till klipp med ”extremistiskt” innehåll. Det påstås att Google (som äger YewTube) kommer förlora 10 miljarder på detta under 2017 efter att företagen sagt upp sina kontrakt.

För en individ med någorlunda frisk tankeförmåga är det väldigt svårt att göra kopplingen att McDonald’s skulle vara antisemitiskt bara för att deras reklam visas slumpmässigt innan Brother Nathanaels klipp startar. Inte heller skulle jag själv tänka att L’Oréal är kulturmarxistiskt bara för att deras reklam visas innan ett klipp med Gustav Fridolin startar. Så det är egentligen inte omtanken av varumärket som kan vara the big deal här, utan snarare att storföretagen är verktyg för politisk påtryckning. Företag som Coca Cola och McDonalds är eller har t.ex. varit direkt representerade i globalistiska lobbyingorganisationer som Council on Foreign Relations, och det är även Google.

Lösningen är att antingen öka intäkterna från användarna, d.v.s. genom prenumeration eller insamling av gåvor. Eller också – vilket vi borde göra i allt större omfattning – stödja de företag som har modet att försvara yttrandefrihet och intellektuell och politisk mångfald. Och varför inte uppvakta de politiskt korrekta företagen och påtala att deras beteende inte är önskvärt, och att deras politiska korrekthet kommer beaktas menligt vid framtida inköp.

De annonser som visas i anslutning till Skrivarens Blogg genererar inga intäkter till skribenten, och är inte ens synliga för blogginnehavaren.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 6 kommentarer

Försvunna Josefine – och en mor ”i kamp mot mäns våld mot kvinnor”.

Bästa läsare!

Någon länkade en ”statusuppdatering” på Facebook till mig. Det handlar om en kvinna med påtagligt visuell barm som bor i Västerås och som tappat bort sin 14-åriga dotter under lördagen. Eftersom folk numera lägger hela sina liv offentligt på Facebook så undrade jag om det fanns någon historik som kunde berätta om vad som hänt.

Men först fokus på efterlysningen.

Visst, vi skall inte försöka läsa in för mycket i vad modern skriver i sin text. Först försvinner flickan och därefter siktas, och efter att hon försvunnit vet mamman att dottern är rädd och desperat, och modern samt andra är oroliga för vilka åtgärder dottern vidtar.Jag hänger inte riktigt med här, måste jag erkänna.

Om här inte föreligger någon felaktig formulering så finns det en del omständigheter kring försvinnandet som modern förtiger. Hur vet hon att dottern är rädd och desperat? Jag som förälder skulle däremot beskriva mig själv som rädd och desperat om mitt barn försvann, och jag minns att jag tog ett foto på min då 14-åriga dotter när jag skulle lämna henne ensam vid Kungsträdgården (Sakurafestivalen och hon var cosplay-klädd); hon frågade varför jag tog bilden, och jag sa att det var för att ha en bild att lämna till polisen ifall hon försvann. Jag är en riktig hönspappa…

Efterlysningen har inte gått via polisen eller Missing People, men om detta är en ärlig efterlysning kan jag mycket väl förstå moderns oro. Hennes egen Facebook-sida visar särskilt ett ämne som återkommer.

Under de senaste åren har det faktiskt blivit en tämligen intensiv debatt om våldtäkter i vårt avlånga land, framför allt därför att de blivit flera och grövre. Visserligen försvarar feminister som gillar multikultur att denna statistiska förändring bara beror på att man i Sverige numera även räknar in sexbrott som i egentlig mening inte är våldtäkter; ironiskt nog så är det praktiskt taget samma feminister som vill att allt mer skall betraktas som våldtäkt i juridisk mening.

Modern med den försvunna dottern har även delat en annan sajt som tar upp frågan om våldtäkter på gendermarxistiskt korrekt sätt:

Notera ”i samarbete med Genusfotografen”. Och notera att bild på gärningsman visar ljus hud. Vi har för tiotalet år sedan fått veta att det är ungefär lika många etniska svenskar som begår våldtäkt som personer med utländsk bakgrund i ren numerär (även om vissa opinionsbildare snabbt påpekar att polisen inte för statistik efter etnicitet). Fast för tiotalet år sedan var svenskarna i betydande majoritet i vårt land…

Att påpeka att ”de flesta våldtäkter sker inomhus” betyder enligt samma gendermarxistiska narrativ att man vill ge sken av att våldtäktsmän är pojkvänner, äkta make eller manlig arbetskollega, d.v.s. ge en bild som är helt i linje med svenska manshatande feminister som anser att svenska kvinnor antingen skall bli lesbiska eller skaffa barn med en invandrare eftersom den svenske mannen är per definition en potentiell våldtäktsman, med en tickande bomb mellan benen.

Det skall dock påpekas att de flesta gruppvåldtäkter som vi sett via ny-medierna har ägt rum inomhus, sedan offret lockats in och därefter expedierats av köande gärningsmän i alla tillgängliga kroppsöppningar. Och lika ofta som gärningsmännen är utländska är deras offer av svensk nationalitet. Vi har också noterat att våldtäktsmän i allt högre grad gör intrång i bostad för att våldta sitt offer. Av samtliga fall som jag hittat information om gärningsmän som begått denna brottstyp har denne varit av utomnordisk härkomst.

Intressant att under rubriken ”Konsekvenser” nämns att ”färre anmäler”. Men vi får ju höra att den skenande våldtäktsstatistiken ju beror på en ökad anmälningsbenägenhet…? Tydligen begränsar bilden av utomhusvåldtäkter kvinnors rörelsefrihet enligt samma text.

Ja, jag kan förstå att kvinnor har ”bilden” av att de kan bli våldtagna om de går utomhus ensamma. Den risken är alltmer uppenbar, i synnerhet under senare år. Det är lustigt att detta sker samtidigt som svenska unga men i allt högre grad feminiserats. Är det någon frisk människa som tycker att detta är en sund utveckling?

Låt oss hoppas att det i fallet med försvunna Josefine bara rör sig om att hon hämtats av sin biologiska pappa och dennes nya sambo/fru, och att han är en någorlunda hyfsad person som inte tänker ha ihjäl sin avkomma.Men det faktum att även pappans mobilnummer anges i efterlysningen talar mer för att individerna som gjort sällskap med Josefin är ”främlingar”.

I värsta fall har flickan – tillsammans med ”två tjejer” – lockats att följa med ”två män”. Och det är ett scenario man inte gärna spelar upp för sitt inre i onödan. Låt oss hålla tummarna för att flickebarnet kommer hem i oförstört skick.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Stadsliv | 1 kommentar

Mediablackout? Ont om rapporter i svenska medier när Islamska Staten använder stridsgas (och undertecknad skriver till Folkpartiet)

Bästa läsare!

För inte så länge sedan gick det svenska medieetablissemanget – med Bonnierägda Dagens Nyheter i spetsen – ut och beskrev att det syriska flygvapnet (med eller utan order från president Bashar al-Assad) angripit civila mål i norra Syrien med nervgas. Den folkpartistiska fjanten Jan Björklund såg ett gyllene tillfälle att demonstrera hur han smort in sin röv med vaselin för att välkomna NATO till vårt rike, och dundrade på som den värsta CFR-agent han förmodligen är.

Detta föranledde mig att skicka ett brev till Folkpartiet – av en händelse morgonen samma dag som terrordådet på Drottninggatan ägde rum. Jag skrev följande:

Hejsan!

Jag läser följande uttalande av er partiledare, Jan Björklund, i Göteborgsposten om USA:s attack mot en syrisk flygbas. Artikeln finns på http://www.gp.se/nyheter/v%C3%A4rlden/wallstr%C3%B6m-vi-f%C3%B6rst%C3%A5r-frustrationen-1.4227677 och Björklund säger följande:

” – Det är rätt och nödvändigt av USA att svara på det krigsbrott som regimen i Syrien har begått. Det krävs naturligtvis en politisk lösning för Syrien men man kan ändå inte acceptera att kemiska stridsmedel används på 2000-talet, säger Björklund till TT.

Att det saknas folkrättslig grund för attacken beror på att Ryssland skyddar Assad-regimen, framhåller han. – Men till sist kan inte världssamfundet se på när oskyldiga civila mördas med kemiska stridsmedel. Det är ett slags nödvärn som tillämpas här för att skydda civila människor, säger Jan Björkund [sic!].”

Jag har ett par frågor:

1) Innebär detta uttalande att Björklund ger den syriska regeringen skulden för den påstådda attacken med kemiska stridsmedel nu i veckan?
2) Anser Björklund att det är regimsidan som ensidigt begår krigsbrott, och vilka exempel vill han anföra?
3) Vilka motiv anser Björklund att al-Assadregimen har om man angriper sitt eget folk med kemiska stridsmedel mitt under en pågående fredsförhandling?
4) Har Björklund på något sätt blivit felciterad i Göteborgspostens artikel?

Jag emotser ett svar inom kort.

Med vänlig hälsning,
Peter Harold, Ängelsberg

Jag fick efter den följande helgen detta svar:

Hej Peter,

Tack för ditt mail. Attacken med kemiska stridsmedel var oerhört tragisk och vi är ytterligare ett steg ifrån att nå en fredlig lösning i Syrien. Vi väntar fortfarande på en ordentlig utredning för att se vilka som ligger bakom attacken, men FN har tidigare fastställt att regimen i Syrien använt kemiska stridsmedel. Attacken skedde även i ett område där den syriska regimen utfört attacker flera gånger tidigare. Det finns alltså mycket som indikerar på att de bär skulden för det här fasansfulla dådet. 72 personer har dött, flera bland dem var barn. Liberalerna anser att det var rätt och riktigt av USA att agera i denna situation, västvärlden kan inte endast stå bredvid och se på när en regim attackerar sin egen befolkning.

Vänligen,
Ida Arnstedt
Liberalerna riksdagen

Jag skrev därför följande replik:

Hej Ida!
Tack för ert svar från Liberalerna.
Så om jag förstår er rätt så är det ok att utföra bestraffningsaktioner utan någon fullständig utredning om vad som inträffat? Är det Liberalernas mening att man skall göra sammaledes med personer som haft ett kriminellt förflutet och råkat befinna sig på samma plats där ett nytt brott begåtts?
Vad är Liberalernas inställning om det visar sig att al-Assads regi inte använde kemiska stridsmedel såsom Turkiets regering påstått? Kommer Liberalerna initiera en attack mot amerikanska mål som straff för Vita husets agerande i så fall?
Fakta är att av 130 anmälda fall med misstänkt bruk av kemiska stridsmedel (under inbördeskriget i Syrien) har FN bara lyckats utreda tre fall. Dessa är två fall där den syriska armén släppt klorinbomber från helikoptrar (en gång under 2014 och en gång under 2015) samt ett fall där en grupp definierad som Islamska Staten släppt ut sarin i luften utanför Aleppo i augusti 2015. Notera att FN i sin samlingsrapport från augusti 2016 enligt SVT inte har fastställt den syriska regimen som skyldig till den i medierna uppmärksammade giftgasattacken utanför Damaskus år 2013. En orsak till att FN inte kommer fram till skuldbördan beror på att det är en stor risk att giftgasattackerna är s.k. false flags.
Att det pågår strider mellan regimen och rebeller i aktuellt område kan väl knappast ses som uppseendeväckande eftersom det råder ett inbördeskrig i landet sedan lång tid. Liberalerna ställer sig alltså på rebellernas sida, utan hänsyn till deras brott mot staten och deras angrepp mot civilbefolkningen. Har Liberalerna någon insikt om detta förhållande, eller utgår agenda från CNN?
Vad är Liberalernas inställning till att Saudiarabien angriper civila mål i Jemen? Bör USA bestraffa Saudiarabien för dessa övergrepp?
Med vänlig hälsning
Peter

Men Folkpartiet/Liberalerna ansåg att ämnet var uttömt och ville inte svara längre.

Jag överlåter åt läsarna att avgöra huruvida Liberalernas argument är trovärdiga eller inte.  För min egen del anser jag att det är uppenbart att partiet inte är intresserade av sakfrågan, utan föredrar att agera som ideologiska posörer, och i det här fallet helt och hållet utan att tjäna sina väljare. Istället är Folkpartiets intresse att gagna en opinion för NATO. Det är en skandal, och måste bekämpas. Folkpartiet Liberalerna skall ut ur Sveriges riksdag!

Endast en idiot eller folkpartist – ursäkta, nu upprepar jag ju mig här – kan kategoriskt fastslå att den syriska regimen låg bakom giftgasattacken i april. Många vill åberopa en artikel i The Independent, men det skall påpekas att experter ifrågasätter uppgifterna som tidningen publicerar, bl.a. ifråga om hur granaterna detonerat.

Men det som är allra mest frustrerande är att det inte finns ens ett uns av misstankar hos våra politiker om att de islamistiska rebellerna använder nervgas som stridsmedel. Eller ens kunskap om ämnet. Jan Björklund är i stort sett en programmerad papegoja som rapar på reflex! Vad Ida på Folkpartiet inte berättar är ju den faktiska omständigheten att FN fastslagit att rebellsidan använt stridsgasen sarin vid minst ett tillfälle, och att man misstänker att dessa är skyldiga till ett flertal andra liknande attacker.

Nu (16 maj) kommer det rapporter från Iran – rapporter som inte tycks slå genom i den svenska nyhetsskörden – om att Islamska Staten använder giftgas för att hejda den irakiska polisen (som är betydligt mer militant inriktad än den svenska dito) och irakisk militär för att fortsätta avancera i Mosul som nu befriats till nästan 90% från den islamistiska terrororganisationen. Mer detaljer om detta finns att läsa på The National World (men inte DN, såvitt jag kan se).

Däremot har Bonnier DN rapporterat om självmordsbombare i Irak. Men inga detaljer, bara det evigt självgoda ”Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik”.

DN har överlevt sig självt, och detsamma gäller Folkpartiet oavsett vilket namn de än använder. Jag önskar varken DN eller Folkpartiet något gott längre. Tvärtom, må de bägge drabbas av en gräshoppssvärm som äter dem inpå skelettet.

Hälsar eder Peter Harold

Och nu någonting annat…

 

Publicerat i Krig & fred, Medierna, Politik | 19 kommentarer

Chris Cornells libertarianska rant till publiken före hans mystiska död

Bästa läsare!

Först av allt: Jag ber om ursäkt för bloggpostens rubrik som på ett osedvanligt ohämmat sätt inbjuder till tolkningen att jag ämnar presentera en besynnerlig konspirationsteori hämtad från BeforeItsNews. Så är icke fallet. Eller…? 😉

Använder man sökbegreppet ”chris cornell illuminati” på Google får man 269’000 träffar på 0,54 sekunder. Vilket genast leder mitt tanketåg i en helt annan riktning. En timma delas in i 60 minuter. En minut delas in i 60 sekunder. En sekund delas in i tiondelar… Detta är lite märkligt, om man tänker efter. 0,54 minuter är 32,4 sekunder. Men 0,54 sekunder är och förblir 0,54 sekunder. Ok, åter till ämnet.

För det andra så skall jag omedelbart erkänna att jag vet ingenting om Chris Cornell, Soundgarden eller Audioslave eller liknande band. Jag vet att de existerar, men jag kan inte höra en låt och säga att det är det ena eller det andra eller över huvud taget någon av dem. Fast jag noterar att flera av mina bekanta som delförsörjer sig som musiker har varit väldigt deppiga efter nyheten om att Chris Cornell avlidit. Och för den som undrar: han dog genom hängning. I ett badrum. På ett hotell.

För det tredje ber jag om ursäkt för att jag lägger upp ett klipp med Soundgardens sista spelning med Chris i livet. Någon kanske är intresserad, även om jag inte skulle föreslå att resten av kvällen spenderas till att se konserten. Måste finnas annat som är roligare; själv skall jag lyssna på Radio Mises som överraskande släppt ett nytt avsnitt i förra månaden.

Mitt intryck av konserten är att jag själv skulle börja fundera på att leta efter någonting vasst för att befria mig från plågorna. Visst, jag ÄR imponerad av att killen kan skrika så högt och så länge. Han borde ha blivit lärare istället för musiker, även om det yrkesvalet knappast skulle förhindra en depression i dessa dagar.

Nå, varför dyker då Chris Cornell upp på en libertariansk blogg som Skrivarens Blogg på det här viset?

Jo, en viss Ashley ZlatopolskyUSAtoday var på nämnda konsert och såg Chris Cornells sista uppträdande. Och hennes intryck var att sångaren/gitarristen inte alls såg ut att må särskilt prima. Konstigt nog nämns inte i texten att det är Donald Trumps fel, men redaktören lär väl ta henne i örat så hon lär sig till nästa gång.

Däremot beskriver Ashley en annan detalj som fick mig att reagera:

Several times throughout the night, he gave brief backstories to songs, regaling the band’s work with record label Sub Pop. For My Wave, he emphasized the importance of doing your own thing, as long as you don’t harm anyone in the process.

But then things took a dark turn before the song began. “You can burn crosses on your lawn, I don’t give a (profanity). You can burn your house down,” he said. “Who cares? I don’t. As long as you don’t catch someone else’s house on fire.”

Wow! Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv!!! Jo, kanske i en annan anda, fast inte lika kärnfullt.

Det Chris Cornell – blott några timmar före sin död – står och gör på scenen i Fox Theatre i Detroit är att deklarera principen om icke-aggression. Du får göra vad du vill med din egendom, din kropp och ditt liv, så länge som du inte skadar någon annan. Och när jag säger ”skadar” menar jag fysiskt, inte ”skador” den bemärkelse som dagens snöflingegeneration av osnutna sociala rättvisekrigare talar om, med sitt ”Buhu… du sårar någons känslor och därför skall vi tysta dig”.

Japp, jag är den förste att intyga att det är inte så jäkla kul att vara libertarian i dagens samhälle. Det är ett Sisyfos-jobb  från morgon till midnatt. Man sätter sig vid datorn och tror att man kommer kunna göra världen lite mer friande än dagen innan, och när kvällen kommer summerar man alla motgångar och går ut i badrummet… i mitt fall för att slå en båge innan jag går och lägger mig.

Jag tänker inte spekulera i huruvida Illuminati hade någon agent bland publiken som slog larm om Chris Cornells plötsliga inhopp i den frihetliga debatten, och sände efter CIA att mörda honom innan fler exponerades för NAP. Jag nöjer mig med att konstatera att det är högst sannolikt att hans livsglädje hade sinat, och att han som den liberal hans påstås ha varit valde att ta livet av sig genom hängning istället för att nyttja sin konstitutionella rätt i enlighet med det andra tillägget att man som rockstjärna har friheten att blåsa skallen av sig med skjutvapen.

Som avslutning lägger jag in ett annat klipp där Chris Cornell framför ett av sina soloalster, och som faktiskt gör det betydligt lättare att uppfatta hans kvalitet som artist.

Och om någon undrar så tycker jag om den här slumpmässigt utvalda låten. Faktiskt. Hade varit kul om Chris Cornell hade kunnat bli lite lyckligare och fått energi att göra sin publik frihetlig och tolerant för idéer.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Hälsa | 6 kommentarer