USA:s smygockupation av Syrien ökar hotet för terrorattacker i Europa

Bästa läsare!

Jag lät mig bli uppdaterad om läget i Syrien. Till och med i svenska medier beskriver man att Islamiska Staten håller på att förlora på alla håll och kanter i Syrien och Irak. Visserligen beskriver man händelserna på ett litet märkligt sätt.

Bonnierägda DN noterar att IS är på reträtt och att de flyr för den syriska arméns trupper. Men i nästa andetag skriver de att rebellerna gömmer sig från den syriska armén som räknar med att fienden kommer dyka upp i gerillastrider, men att allvetande DN insinuerar att den syriska arméns oförmåga att utplåna fienden kommer leda till attacker runt om i världen.

Jag har redan tagit upp detta ämne i denna blogg. Syriens president Bashar al-Assad har vid flera tillfällen gett rebellerna amnesti och gett dem fri lejd att lämna krigszonerna och återvända tillbaka till sina familjer. Den syriska regeringen har stått för transporter. DN – som är en kvalificerad skitblaska – valde tidigare i år att återpublicera falska påståenden om att den syriska armén massmördade hemvändande rebeller. Vad som skedde var att rebellerna själva attackerade ”desertörerna!

al-Assads villkor var att rebellsoldaterna skulle återvända hem. Men det finns numera en annan part som agerar i Syrien, och det är USA. Vid flera tillfällen har det rapporterats att USA gett rebeller fri lejd att lämna bl.a. Raqqa – med sina vapen! Om detta kan i alla fall inte jag hitta någonting om i DN.

Det som är bekymmersamt i sammanhanget är att USA påstår sig ha mandat att agera i Syrien p.g.a. Islamiska statens närvaro i landet. Vad som är skrämmande är att USA etablerat baser som förhindrar den syriska statens distribution av humanitärt bistånd i områdena, samtidigt som det i minst ett av fallen noteras att den närvarande amerikanska militären inte en enda gång angripit de IS-styrkor som finns i närheten. Däremot har man anlagt flyktingläger utanför en av sina baser för att hålla 60’000 kvinnor och barn som en mänsklig sköld runt basen.

Detta fuskspel från amerikansk sida måste lyftas upp på högsta nivå i FN nu och stoppas med omedelbar verkan.

En konsekvens av att USA släpper iväg IS-soldater utan att ha kontroll över dem är att dessa har alla förutsättningar att avvika och ta sig till Europa för att utföra uppdrag där. Ett scenario är att de f.d. IS-soldaterna kommer bli rekryteringsansvariga i Europa och planera insatser på europeisk mark i framtiden ifall inte USA kan avsätta den sekulära regimen i Syrien.

Hälsar eder Peter Harold

Lästips:
Globalresearch:
https://www.globalresearch.ca/secretary-mattis-is-off-base-us-military-presence-in-syria-has-no-legal-grounds/5618997

Annonser
Publicerat i Krig & fred | Lämna en kommentar

Olle Reimers svar är mer logiskt än Jerlerups tugg

Bästa läsare!

Jag såg att jag och Olle Reimers har gemensamma bekanta, och jag skulle här vilja lyfta fram en kommentar han lämnade angående socialdemokraten Torbjörn Jerlerups tugg om att ”generaliserande hat mot muslimer, vita och homosexuella är lika illa. Fördomar mot de tre lika illa.” [LÄNK]

Olle svarade:

Jag tycker inte att din bloggkommentar bär logikens och insiktens prägel. Problemet är islam; inte muslimerna! De allra flesta muslimer är det därför att de är födda i muslimska länder. Islam är en religion eller – lika gärna – ideologi – som drabbar dem som bor eller är födda i muslimska samhällen hårdast. Den drabbar framför allt kvinnor som vill ha normala mänskliga rättigheter men nekas detta genom ideologin islam men också alla andra som inte vill underkasta sig ideologin islam. Tanken bakom att straffa dem som inte vill följa koranens bud påminner en hel del om ideologier som vi under det senast förlidna århundradet har bekämpat med stor kraft: (Kommunismen tycks vara populär igen i vissa kretsar, men vi kan bortse från dem tills vidare.) De allra flesta muslimer tycker att det är rätt att de som hoppar av ska dödas liksom att kvinnor ska kunna stenas. Det är ju inte så att de allra flesta skulle agera på det sättet men det visar ändå vilken sjuk lära det är som kan ha det greppet över människor. Att prata om islamofobi eller islamism i stället för att koncentrera sig på det verkliga problemet: ideologin/religionen själv; leder bara tanken fel och gynnar dem som inte ser någon anledning att reformera islam. Kanske det inte är möjligt att göra det; i så fall är det vår skyldighet att ta avstånd från den vidriga ideologin islam!

Jag kan bara – i mitt alltjämt försvagade tillstånd (men jag är nu på bättringsvägen) – hålla med Olle.

Visserligen gör Torbjörn ett tappert försök att påpeka att homofobi yttras av islamister. Men så fort muslimer ägnar sig åt homofobi och kritiseras för detta så skall denna diskussion alltid kompletteras med att ”även vita människor, i synnerhet högerextremister, praktiserar homofobi”. Av denna anledning kommer aldrig diskussionen ner på den nivån där vi frågar oss varför man ger uttryck för homofobi.

Jag personligen använder gärna uttrycket böglobbyn om den sfär av intressenter som utgör just böglobbyn. För min egen del anser jag att detta epitet är lika nödvändigt som när jag kallar The Deep State för just The Deep State (vare sig det gäller USA eller Sverige). Blir jag rasande över att Johan och Erik sodomerar varandra? Nej, inte alls. Det är deras sak. Vad de gör i sänghalmen är endast deras ensak. Blir jag rasande om Johan och Erik begär mina skattepengar för att kunna få kritisera mig för att jag tycker att det är helt i naturens ordning att man och kvinna har sex med varandra (inte så sällan i syfte att skaffa barn)? Jo, det kan du lita på. Inte en krona skall ägnas åt sådan propaganda. Men Johan och Erik får gärna betala ur egen ficka.

Andra kan ha en annan grund på vilken de kritiserar homosexualitet. En sällan framförd åsikt är att undersökningar visar på ett samband mellan sodomi och prostatacancer. Förutom misstanke om att cancern kan vara virusinducerad (och därmed också skulle gälla heterosexuella kontakter?) så misstänker man att regelbunden anal penetration kan skada prostatan hos den mottagande partnern. Denna misstanke stärks också av den omständigheten att män som cyklar mycket också i högre grad än genomsnittet drabbas av prostatacancer (hårdare varaktigt tryck mot körteln). I detta fall handlar kritiken om den sexuella aktiviteten sodomi, men inte om homosexualitet som sådan. Men att kritisera sodomi i den allmänna debatten på medicinsk grund kommer med största sannolikhet leda till att man blir brännmärkt och stämplad som homofob.

Det finns också de som kritiserar homosexualitet på religiös grund, även utifrån ett kristet perspektiv. Både Gud och Allah har ett gemensamt intresse av att de tillbedjande folken skall föröka sig och erövra jorden. Ehuru åtminstone den ena religionen nu har en ambition av att erövra terräng på den andras bekostnad så vill Allahs markpersonal att det föds fler stridskukar än bajspackarer. Den som väljer fel mister huvudet eller får en sten på detsamma.

Sedan kan det mycket riktigt finnas äkta intolerans baserat på den enkla grunden att människan är biologiskt skapad att vara attraherad av det motsatta könet. Med undantag för pojkar i åldrarna 13-25 så är människors erotiska idealpreferenser tämligen begränsade. Ett exempel på fallande intresse är att antalet kassörskor i butiken som man skulle kunna tänka sig ha sex med är begränsad, och kommer med tiden kanske upphöra helt. Övriga kassörskor kommer man att finna motbjudande. Ser man på homosexualitet utifrån detta preferensperspektiv så är det ju inte alls underligt att de flesta människor inte tycker om homosexualitet.

Torbjörn Jerleup avslutar sin bloggpost med ett inte oväntat försök att framställa sig som multitolerant:

Jag väljer att inte generalisera negativt om vita och muslimer. Jag arbetar mot homofobi, islamofobi och hat mot vita. Vad väljer du?

Översatt från floskelianska: Jerlerup väljer att inte ha en adekvat åsikt om orsak och verkan när det gäller konflikten mellan islam och resten av världen. Att kritisera islam för vad den gör både mot sina egna undersåtar och mot omvärlden är faktiskt en av de viktigaste frågorna just nu. Att definiera vad som är homofobi, islamofobi och ”hat mot vita” blir bara en meningslös lek om semantik och retorik som missar den faktiska händelseutvecklingen i världen. Och här har vi två viktiga punkter att bearbeta: Västvärldens intervention i Mellersta östern samt islams uppväckta världshärskarlusta.

Jag tycker att Olle Reimers svar sätter fingret på den ena punkten. För oss som är realister är detta viktigare än att som debattör försöka framställa sig som multitolerant.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
F.ö. vill jag flagga för The Family Guy-avsnittet ”The D in Apartment 23”. [Info] Det här var nog det mest angelägna avsnitt jag sett sedan bankvalvsepisoden. Handlar om ett skämt på Twitter som skapar reaktioner bortom all sans.
D.S.

 

Publicerat i Religion | 10 kommentarer

Tredje världskriget – fienden ska hosta sig till döds?

Bästa läsare!

Även om det hela handlar om en förfrågan som är daterad till i juli tidigare i år (2017) så verkar det som att inte alltför många medier uppmärksammat att USA:s flygvapen – eller mer exakt ”Department of the Air Force” – har begärt att få in prover på DNA från personer som är ryssar eller har ryskt påbrå.

Det hela handlar om en offentlig förfrågan, med diarienummer FA3016-17-U-0164, där man ber om 12 DNA-insamlingar att utföra vid Joint Base San Antonio (flygbasen Lackland) i Texas. [LÄNK]

I dokumentets ”frågor och svar” står det uttryckligen:

Q2: Would you consider samples from Ukraine?

A2: No, all samples (Synovial tissue and RNA samples) shall be collected from Russia and must be Caucasian. The Government will not consider tissue samples from Ukraine.

Vita ryssar. Ja, inte vitryssar då, utan kort och gott de vanliga ryssarna med samma DNA-uppsättning som t.ex. landets president Vladimir Putin.

Detta är ju intressant. Varför vill en amerikansk flygbas ha prover på ryskt DNA? Skall de skicka dessa vidare till AncestryDNA(TM) och se vem som är släkt med vem i historien? Nej, knappast.

Först av allt: Dokumentet här ovan avseende rekvirerande av 12 ryska DNA-prover till JBSA Lackland är inte fejk. Dokumentet är förmedlat genom den amerikanska regeringens hemsida, verifierat av Entrust Inc.

JBSA Lackland har dock florerat i andra sammanhang. För något år sedan uppmärksammades att rekryter – både kvinnliga och manliga – ofredats och utnyttjats sexuellt av flygbasens instruktörer. Dessa övergrepp har blivit föremål för polisutredningar och uppmärksammats även av systemmedier (har ni också reflekterat över hur intresserade systemmedierna är av sex och sexövergrepp, åtminstone om man kan koppla det till t.ex. kaukasier?).

Vad som det skrivits mindre om i systemmedierna, men desto mera om på andra sajter, handlar om vad som misstänks vara hemlig verksamhet i basen. Sajten the truthdenied.com hamnar väl under kategorin ”Konspirationsteorier”, men intressant nog tar de upp ett ämne som åtminstone för den som har lite Fox Mulder i sig är iögonfallande:

My ex-military, special operations, vaccine-victimized contact told me that he has learned that those thousands of Central American children are being housed at Lackland Air Force base in San Antonio, near the Texas border. He believes that these children are likewise being infected and injected with the trigger element, as part of this diabolical plot to exterminate the American population.[LÄNK]

Ok, vi behöver inte ta detta som dagens sanning. Även om vi till mans fått erfara att det sällan saknas eld under röken – i vart fall när staten ägnat sig åt hemlighetsmakeri – så har vi alltför lite att gå på ifråga om just detta spår. Men det är ett intressant sammanträffande att JBSA Lackland redan år 2014 kopplades samman med någon form av biologisk krigföringsmetod. Och nu alltså flygbasens önskemål om att få tolv stycken DNA-vävnadsprover av rysk etnicitet.

Finns det fler sammanträffande upplysningar? Tja,låt oss titta på den bakgrund som baschefen och tillika generalmajoren Chris Weggeman har: År 1987 tog han examen i biologi på Purdue University, i Indiana. På flygbasens officiella hemsida [länk] anges att han har rollen som ”responsible for the Air Force’s component numbered air force providing combatant commanders with trained and ready cyber forces which plan and conduct cyberspace operations.” Ok, så det är inte bara ryssarna som krigar på nätet? Det är ju annars vad jänkarna hävdar (det har varit ganska tyst om kinesiska hacker-attacker på sistone, har ni tänkt på det?). Well, man kan tolka detta åt olika håll. Hans bakgrund inom biologisk forskning. Och hans roll som befälhavare för datanördar i uniform.

Vare sig den forne biologistudenten Weggeman har något med utveckling av biologiska stridsmedel eller inte så går det inte att komma ifrån allvaret med misstankarna om att det är detta man försöker åstadkomma.

I synnerhet för Ryssland är det bekymmersamt att behöva misstänka att USA:s militär arbetar med att ta fram ett ämne som kan vara hälsovådligt för personer med en viss DNA-sekvens. Signalen man tar emot är att USA:s regering är villig att skada en hel etnisk grupp, d.v.s. majoritetsbefolkningen i Ryssland.

Rysslands ledning kan nu ställa sig frågan om USA överväger att förinta det ryska folket. Tidigare har man fruktat för ett kärnvapenhot, och det hotet har snarare eskalerat än minskat sedan NATO tvingat sina medlemsländer att stationera fler kärnvapen på sina territorium, samtidigt som Ryssland justerat sitt eget innehav och positionering. Dessutom påstår sig USA förfoga över ett missilskydd.

Hur kommer Ryssland ledning agera inför detta trefaldiga hot; amerikansk first strike, NATO:s skydd mot en rysk first strike, och eventuellt ett i framtiden även ett målstyrt biologiskt stridsmedel? Ja, frågan är vad Ryssland kan göra, förutom att underkasta sig den amerikanska maktapparaten.

Från Kremls sida menar man att insamlingarna är mångt större än de som nämns på den amerikanska hemsidan som jag länkar till överst. Frågan är om det dokumentet har betydelsen att vara vilseledande, i hopp om att få den hemliga operationen att framstå som betydligt mer avgränsad med sina tolv vävnadsprover?

Nej, nu skall ”Fox Mulder” gå och lägga sig. Krafterna är slut för idag.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 15 kommentarer

Vad finns i den syriska efterkrigsdrömmen?

Bästa läsare!

Lite ljusglimtar i novembermörkret: USA-sponsrade Islamska Staten förlorar det ena fästet efter det andra i Syrien och Irak. Oräknat vilket jävelskap USA och Israel har i beredskap härnäst så är det ganska tillfredsställande att de det ohyggliga kriget gå mot sitt slut. Men det är fasansfullt att så många människor ha fått dö för att stoppa islamisterna från att ta över ännu en stat i Mellersta östern.

Jag vet att systemmedierna kommer formulera det som att ”miljoner Syrier dött förgäves om Bashar al-Assad blir kvar”, och jag är säker på att Syriens fiender kommer fortsätta att verka för ett regimskifte i Damaskus. Men om IS slås tillbaka till det hål i marken de kom ifrån, då har det i alla fall funnits någon nytta med dessa offer. Jag personligen känner tacksamhet över de syrier som stannade i sitt land och kämpade mot islamisterna, till skillnad från vissa deras landsmän – om nu dessa individer över huvud taget kom från Syrien till Sverige, här där de fördriver dagarna med att klaga på herrgårdsmaten i asylslotten – som lämnade fru och barn i det krigshärjade landet.

Ett orostecken är att USA har tusentals soldater i Syrien som inte är inbjudna av landet, och ingenting tyder på att de tänker åka hem. Deras närvaro är där för att markera mot Ryssland som assisterat den syriska armén på ett förtjänstfullt sätt, och ryssarna har blockerat USA från att införa en flygförbudszon som i praktiken skulle räddat islamisterna och understödja fler rebellkonstellationer. Ryssland har visat sig vara benägna att skicka hem sina militära resurser när de avslutat insatserna, men frågan är om Ryssland törs lämna Syrien helt i amerikanska händer? Och om ryssarna inte åker hem före amerikanarna kommer Vita huset snacka i evigheter om rysk provokation, etc.

Men icke förty så kan vi hoppas att freden återvände till fullo i Syrien, och att världsförbundet tar till protokollet att regimskiftesoperationer som har som enda utgång att islamistiska fundamentalister kommer slåss om makten är fel väg att gå. Visst, Syrien kommer knappast utvecklas till en superliberal demokrati efter mönster från… tja, vad skall vi ta för ett verkligt gott exempel på en demokratiskt nation? Schweiz? Om målet vore demokrati efter amerikansk modell, då tjänar Syrien mer på att ha al-Assad kvar som diktator.

Min personliga gissning är att Ryssland kommer bistå Syrien finansiellt med återuppbyggnad, och vi lär nog också se en ökad kinesisk närvaro i landet. Jag vet, det låter illa att en kommunistdiktatur är mer benägen att göra någonting nyttigt än ett demokratiskt västland, men Syrien har redan försökt ha goda förbindelser med västvärlden, och USA samt EU fuckade upp det totalt.

Det är bara att hoppas att syrierna kan hela såren, läka sitt land och förverkliga en ljus och mänsklig efterkrigsdröm.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 3 kommentarer

Kort suck om Saudiarabien.

Bästa läsare!

Dessvärre är jag fortfarande inte tillräckligt kurant, och har ägnat min resterande energi åt enkla nöjen. Jag blir fort trött och nu vet jag hur det känns ifall man rökt ett paket cigaretter om dagen i 50 års tid och skall till översta våningen utan hiss. Skillnaden är att jag sluppit den utgiften för att nå samma kondition.

Nåväl, det känns nödvändigt att ge ett livstecken ifrån sig. Och det gör jag genom att flagga med varningsfärg på tyget gällande den ny saudiska politiken. Det verkar som att USA:s handelskrig mot Ryssland – den som yttrade sig i form av sanktioner samt påtvingad ökad oljeproduktion så att råoljepriset skulle rasa till en för Putin obehagligt låg nivå – börjar bli kännbar… för USA:s allierade Saudiarabien.

Lägg därtill ett obligatoriskt klankrig inom det arabiska kungahuset – om nu ”klan” är rätt benämning? – där kronprinsen försatt sina antagonister i fångenskap. Ja, inte bakom galler, utan helt enkelt husarrest i några av landets många lyxhotell. Kanske är det inte känslan av att vara fast på hotellet som är det värsta för fångarna, utan snarare vetskapen om att deras förmögenheter övertagits av deras rival. Intressant att notera är en av dessa ”fångar” delägare i Twitter, d.v.s. den som varit drivande att göra denna plattform politiskt hyperkorrekt. Ja, i västmiljö då, naturligtvis. Typ, stoppa alla som säger att massinvandring till Europa är dumt.

Men även om det sägs att förändringens vindar blåser över Saudiarabien, och kronprinsen lovar att fruntimmerna skall få köra bil och att det skall bli slut med wahabismen som inofficiell statsreligion – min formulering – så tycker jag inte att vi skall betrakta detta som en ny version av arabisk vår. Originalversionen var illa nog.

Nej, vad det sannolikt handlar om är att Saudiarabien försöker charma västvärlden så att finanserna kan räddas (för man kan inte leva som nation bara på det som konfiskerats från de inlåsta prinsarna), plus att Saudiarabien vill komma i en position så att de kan förmå USA att gå i krig mot Iran. Sorry, jag kan inte vara optimist. Vi ser ut Saudiarabien ogenerat betraktar Libanon som en lydstat där man kan avsätta dess regering efter eget beslut, och att man fortfarande har en Iranfientlig agenda. Att i detta läge börja jubla bara för att de saudiska kvinnorna får börja köra bil är att korka upp champagnen alltför tidigt.

Och – ifall någon grubblade på saken – den saudiska charmoffensiven har ingenting med att Stefan Löfvén varit där och lärt dem demokrati. Tvärtom, Löfvén har blivit allt mer arrogant och sprättig sedan han var på statsbesök i det landet. Makt berusar, och den eventuella självinsikt han haft har vid det här laget förtvinat. Ungefär som min kropp just nu. Det känns uschligt just nu. Men snart blir det ljusare tider!

Hälsar en trött Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 10 kommentarer

Om journalister är svin…

Bästa läsare!

Jag kan inte släppa det här om att #metoo i Sverige är en distraktionsmanöver för att vi inte skall prata så mycket om invandrarvåld (t.ex. gruppvåldtäkter, etc etc). Det är i alla fall min misstanke. Men samtidigt tycks det som att denna av medierna så uppskattade kampanj tycks ha fått sitt eget liv, i det att den ena politiskt korrekta galjonsfiguren efter den andra inom mediebranschen hängs ut för sitt svinaktiga beteende. Fick just ett meddelande om att Ossian Cantwell skall vara den senaste Aftonbladsmedarbetaren som fått sina sexvanor exponerade. Om detta stämmer eller inte vet jag inte, men jag gläds givetvis på förhand.

Det finns dock ett problem med att svenska folket hålls informerade av individer som i verkligheten är hänsynslösa svin. Om man kan predika politiskt korrekthet i sin trycksak samtidigt som man förverkligar sina aggressiva sexdrömmar med ovilliga partners, då bör vi faktiskt ställa oss frågan om inte denna läggning genomsyrar även deras politiska åskådning, där de tvingar på medborgarna den multikulturella farsoten, medan de själva bor i stadsdelar som inte lider av den sortens problem.

När debattörer som t.ex. Aftonbladets opinionsbildare säger åt svenska folket att de måste acceptera multikultur, menar de på ett intellektuellt plan att svenska folket skall suga deras k*kar och svälja för att travestera vad en av dem kommenderade till sitt drogade offer i hemmet. Aftonbladsmedarbetaren kanske får en kick av båda situationerna, både när de våldtar kvinnor och när de manar till att den svenska kulturen och det svenska folket skall besudlas, både moraliskt och fysiskt.

På tal om bovar och banditer. Det börjar flaggas för att tillvaron inom anstalterna där man ”tar hand om elever” som begått brott men inte dömts till fängelse inte är så kul för personalen. Trots att beläggningen på dessa institutioner gått ner något under sista året (jag vet inte om det beror på att polisen fångar färre ungdomar, eller att fler av dem döms till äkta fängelse) så har tydligen anmälningarna om våld mot personal legat still eller ökat.

Det första med att kalla detta kriminella klientel för ”elever” känns i sig ganska provocerande mot alla de hedervärda studenter i vårt land som förkovrar sig i skolan för en framtid i yrkeslivet. Men låt mig istället låna Tino Sanandajs ord för att formulera en mer adekvat kritik och analys av vad som är det verkliga problemet i sammanhanget:

Man bör även fundera på om så kallade barn automatiskt ska dömas till vård när de är i övre tonåren och grovt kriminella, eller att de som är eller påstår sig vara under 15 år helt kan gå fria och fortsätta begå brott. Kriminalitet i Sverige har förändrats, vare sig den politiskt korrekta sekten erkänner det eller inte.

Vi vet att brott och våldsattityder bland unga födda i Sverige sjunkit över tid, så det är lite av ett mysterium att våldet ökar i ungdomshem. Eftersom kriminologer mörkar uppgifter om gärningsmän är det svårt att veta vilken roll invandring av gatubarn och ensamkommande spelar för denna utveckling.

Som sagt. Jag instämmer. Och avslutar med haschtaggen: #tackaregeringen

By the way, Stefan Löfvéns mantra om att ”det är tryggt i Sverige” har ersatts med att ”det skall bli tryggt i Sverige”. Hur länge dröjer det innan de kommer inse att de behöver  lova att ”Rädda Sverige ur krisen”? Ett land som är på väg mot systemkollaps under högkonjunktur kommer lida svårt när maskineriet saktar ner till halvfart.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Brott & straff | 8 kommentarer

Lottan på pottan

Bästa läsare!

Fredrik Wirtanen. Martin Timell. Lasse Kronér. Vem har missat dessa kåta herrars namn under de sista veckorna?

Men vad heter SVT-chefen som sparkades för att ha sexuellt ofredat någon kvinna på jobbet?

Och vad heter den folkkära kvinnliga programledaren på SR som även hon anklagats för att ha ägnat sig åt sexuella trakasserier?

Nej, dessa frågor behövs inte besvaras här och nu. Låt oss nöja oss med att se om vi kan se ett mönster i detta. Tre välkända svenska herrar exponeras med namn och nuna samt detaljerade skildringar om de amorösa erövringar de försökt att begå. Högsta porrfaktorn står Fredrik Wirtanen som skall ha gastat ” – Sug kuken, sug!” till en ung kvinna som snart blev hans branschkollega. Timells tafsande i badtunnan vet jag inte hur jag skall kategorisera, men Kronér vinner ju titeln Gulleponken eftersom hans uppvaktning med SMS gav utdelning; han hade ett förhållande med den kvinna som nu i efterhand anklagar honom för att ha kommit med snuskiga förslag.

Sen har vi SVT-chefen. Det tycks som att någon av cirkusdirektörerna Bronett fått ta kontroll över svensk nyhetsförmedling. ” – Får jag be om största… möjliga… tyssssssst-nad”. Inte ens när riksflatan Lotta Bromé – som pekats ut av alternativa medier – trampat i klaveret så att det tjuter tycks ”allmänintresset” motivera att man går ut med hennes namn och beskrivning av hennes dåd. Och det lilla jag brytt mig om att höra på får eder bloggskribent att framstå som en söndagsskoleelev. Och det trots min kortvariga karriär som erotisk modell tidigare i livet. Det ni!

Tillbaka till allvaret. Dessa sexhistorier är distraktioner. Vi har ett land som håller på att rasa sönder, och vi låter oss förfasas över att Martin Timell smekt en kvinnlig kollegas stjärt. Det är inte en nyhet. Det är inte ens intressant. Håll det där på Flashback där detta hör hemma. Däremot är det angeläget att diskutera varför vissa personer inte exponeras, när medierna väljer att göra det med andra för samma slags ”brott”.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 12 kommentarer

Ok, jag har lyssnat liiiite på en partiledardebatt nu.

Bästa läsare!

Jag har nu lyssnat en aning på en partiledardebatt. Och jag blev glatt överraskad. För en gångs skull hörde jag ett politiskt budskap som framfördes utan försök till skönmålning eller helgonaväckelse och självförhärligande.

Ok, jag hörde en del av den varan också. Men bara från andra sidan av rummet. Debatten handlade om ”flyktingpolitiken”. Under mindre än tio minuter utbytte Jimmie Åkesson och Annie Lööf argument om vilken sorts flyktingpolitik Sverige skall föra.

Vi börjar med den goda nyheten. Jimmie Åkesson förklarade lugnt och sansat att det inte är humant att satsa dyra pengar på att hjälpa hundratusen migranter till Sverige när det finns 65 miljoner människor ute i världen som kan hjälpas mer effektivt för samma mängd pengar. Argumentet var logiskt, och även om Jimmie Åkesson inte tog tillfället i akt att poängtera hur pass stor börda det är för det svenska samhället att ta emot dessa hundratusen svårintegrerade välfärdsmissbrukare, så fanns det både rim och reson med vad han sade.

På andra sidan rummet såg man hur näsborrarna darrade på Annie Lööf. Hon attackerade omedelbart med att säga att ”Jimmie Åkesson tar bara emot flyktingar om det blivit krig i Danmark”. Det var ungefär där som jag tappade respekten för Lööf i denna debatt. Om man skall göra en halmgubbe, då skall man göra det bra, och inte på detta klumpiga sätt där det var hur uppenbart som helst att hon ville missförstå vad Åkesson sagt.

Annie Lööfs oskickliga fint mot Åkesson kan bero på att hon inte sitter på några bra argument inom flyktingpolitiken, vare sig hon vill eller inte. Men det värsta är att Annie inte hejdade sig själv, utan pratade på som om hon verkligen trodde att Åkesson påstått det hon sa. Denna omständighet är generande dels för henne själv, men också därför att hon genom denna fint är någonting som hennes egna väljare kommer köpa som en sanning. Så dum kan inte en centerpartist vara.

Någon brist på självförhärligande fanns inte hos Annie Lööf. Hon till och med vågade sig på att påstå att hon visst kan hålla den generösa svenska flyktingpolitiken – den som under stundom ger oss hundratusentals individer med kravlistor på hur de skall försörjas – och dessutom bedriva generöst biståndspolitik bland de 65 miljoner riktiga flyktingarna.

På Åkessons stillsamma påpekande om att de som inte har asylskäl skall sändas hem istället för att stå på allmän plats framför passiva myndigheter fick Lööf tuppjuck och ansåg att det värsta på jordklotet är Sverigedemokrater som nyttjar sin yttrandefrihet till att säga vad de tycker på Internet.

Med risk för att begå lagbrottet sexism – det är väl bara en tidsfråga innan det är åtalbart – så vill jag i all ödmjukhet säga att det är lätt att ställa en diagnos på Annie Lööf. Hon lider av kvinnosjukdomen ”hysteri”. Utöver detta finns det säkert fler diagnoser att ställa. Jag gissar på ”maktfullkomlighet”, ”narcissism” och ”hybris”. Det är mig en gåta hur man kan gilla en politiker som Annie Lööf. Det tar inte många minuter förrän man ofrånkomligen får en känsla av att hon är en mycket falsk människa.

Bevare Sverige från en sådan människa som statsminister.

Hälsar eder Peter Harold (som staplar fram, men som i vart fall lämnat sjukbädden).

Publicerat i Politik | 23 kommentarer

”Nostradamus Juholt” och den parasiterande socialdemokratin

Bästa läsare!

Jag måste erkänna att mitt mentala engagemang vad gäller att analysera den svenska politiken är på en bottennivå sedan en tid tillbaka. Det är liksom ingen idé att förbruka energi på att observera och reflektera över alla dumheter som våra politiker ger uttryck för. Den ena värre än den andra, och sannolikt yttrade utan en känsla för heder.

När jag gör ett försök att lyssna på partiledarna via statsradions propagandasändningar så översköljs mitt bröst av en fruktansvärd känsla; jag önskar ända ut till mina yttersta fingerspetsar att dessa jävlar blir mobbade till total förnedring och fördärv. Ty det är nog det enda humana straff som är värdigt dem när systemet uppenbarligen saknar mekanismer som garanterar politik praktiserad med förnuft och kompetens.

Men plötsligt glimmade det till i mörkret, och den ensamma flamman som flämtade till kom från ett synnerligen oväntat håll. Det var den svenska ambassadören i Reykjavik, den politiska byfånen Håkan Juholt som för första gången i sin karriär yttrade någonting som onekligen är sannolikt, ehuru han dock bara gav uttryck för en profetia.

I en intervju för SvD i förra månaden sade Håkan Juholt att han inte tänker åka tillbaka till Sverige på länge. Citat i Juholts samtal med SvD-reportern: ” – Hur gammal är din son? Fyra? När han är gammal kommer han inte att leva i en demokrati utan i en teknokrati, eller en diktatur. Det är så in i helvete sorgligt. Jag är ledsen att säga det, men jag är 100 procent säker. Vi håller på att avveckla demokratin”.” Detta skall ses i jämförelse med Island där väljarna gladeligen röstar bort regeringar och politiker som de inte tycker om.

Men även om man kan utbrista i en skål för Juholts profetia om att framtidens styrelseskick kommer kallas för ”teknokrati” eller ”diktatur”, så kan det vara värt att notera grunden till hans förutsägelse: ” – Färre vill bli folkvalda, partierna tonar ned ideologin. Visst, jag ser en risk att det kan bli diktatur på sikt.” Det Juholt bekymrar sig över är att alltför få individer vill tävla om den politiska makten. Denna omständighet får inte Juholt att tänka utanför den partipolitiska box som han själv tjänat i under flera år. Ack, ack!

Om allt färre människor vill bli folkvalda så kan detta vara uttryck för att folk kanske anser att makten inte skall ligga hos politikerna, utan istället hos medborgarna. Det tråkiga är att de människor som skulle kunna stå för någonting gott inom politiken (i denna riktning) är de första som avstår från att ge sig in i gebitet. Och det tragiska är att människor med hybris, maktlystnad och drag av psykopati dras till politiken som flugorna till en sockerbit. Att avstå från att bli politiker är ju ett suveränt sundhetstecken!

Men låt oss bortse från Juholts sorg över att de etablerade politikerna får allt färre partiarbetare som engagerar sig (de lokala folkvalda är ju trots allt partiarbetare), och istället se oss an på hans profetia om teknokrati och diktatur – och låt oss ignorera den faktiska omständigheten att vi redan idag lever i en demokratur…

” – Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar. [Demokratin] glider oss ur händerna.

Om det ändå vore så väl att det fanns kunniga experter som styrde Sverige, men den svenska regimen är i praktiken ett vaktmästeri om vilken lobbyisterna har huggsexa.

Vi har näringslivets största drakar som dikterar samhällsutvecklingen med samma emfas som fackföreningsmaffian, och inte så sällan med samma övergripande kollektivistiska mål. Och redan idag är avståndet mellan väljare och politik så långt att ett ilsket formulerat brev till ens lokala förtroendevalda blir ärende för SÄPO och snyfthistoria i pressen. Utrikespolitiken styrs av NATO; kulturvärdespolitiken styrs från Tel Aviv; handelspolitiken från Bryssel och miljöpolitiken styrs av en sekt där en grupp hatar civilisationen och den andra gruppen tänker erövra densamma och instifta sharialagar. Och allt detta under ledning av en s.k. metallarbetare som inte fullbordade sin utbildning som svetsare. Juholt, har du ett till rum som jag kan få flytta in i…?

Nej, låt oss förbli allvarliga. Att läget är som det är i Sverige idag, det är faktiskt Juholts fel. Juholt och de svenska socialdemokraternas fel. Det Juholt gnölar över är egentligen att alltför få vill vara socialdemokrater, även om han påstår att den hotfulla framtiden består av diktatur. Sorry, du verkar inte ha förstått problemet, Håkan! Du är en del av det!

Jag läste en artikel av Jeffrey Tucker som bär titeln ”Open Your Eyes: Social Democracy is Collapsing”. [LÄNK] ”Öppna ögonen, socialdemokratin rasar samman”.

Tucker inleder med följande observation: ” – A sign of strange times: 1984 by George Orwell has become a bestseller yet again. Here is a book distinguished for its dark view of the state, together with a genuine despair about what to do about it.” Och jag instämmer. Varje morgon när jag går genom mitt nyhetsflöde känner jag mig som Winston Smith. Jag har en mörk syn på staten, och jag vet inte hur vi skall råda bot på problemet. Jag har en vision av hur det borde vara. Men vägen dit är blockerad – av staten! Staten som är styrd av lobbyister och regeras av en diktatur med partier som erbjuder åtta varianter av statsbevarande kollektivism. Och det bara avseende lilla Sverige.

Tillbaka till Jeffrey Tucker. Han säger att krisen för socialdemokratin – här beskriven som en politisk filosofi, och den gäller även Sverige – manifesteras av tillkomsten av ”extremistpartier” (Tuckers formuleringsförmåga är som synes inte helt felfri…) och en ökad våldsbenägenhet mellan de politiska ytterlighetsfraktionerna (fast hittills kan vi konstatera att vänstern är värst, åtminstone i Sverige). Och detta är resultatet av en politisk åskådning som utgått från att ideologierna är döda, menar han. Tucker refererar till David Bells bok ”The End of Ideology” från 1960, av en författare som beskrev sig som en ”socialist in economics, a liberal in politics, and a conservative in culture”.

Sverige anno 2017 präglas av en politik som är ”liberal” inom ekonomi, ”konservativ” inom politik och ”socialistisk” inom kulturen. Liberal i den meningen att näringslivets drakar och fackförbunden får som de lobbar; konservativ i den meningen att det inte spelar någon roll om regimen är blå eller röd, ty statens intressen är alltid säkrade; socialistisk emedan kulturmarxismen dikterar hur folket skall tycka och tänka. Är ideologierna döda? Nej, det är de inte. Men de praktiseras inte längre som förr på den politiska scenen, och fungerar bara som verbal dekor.

Vad som hänt är att partierna trängs på mitten av den politiska vänster-högerskalan i syfte att optimera sina röstsiffror. Till och med det s.k. ”extrempartiet” Sverigedemokraterna försöker hoppa över skuldrorna på FP och KD för att kunna frottera sig med de andra ”liberala” partierna. Detta är egentligen att bara betrakta som teater; en slags intellektuell apkonst som faktiskt inte betyder någonting för oss vanliga människors vardag. Den politiska teatern är så pass meningslös att textremsorna till barnprogram ändå får politikerna att låta som vanligt.

Jeffrey Tucker påpekar att man skulle kunnat ha talat om ett samhälle utan politiska ideologier om man verkligen haft ett genuint liberalt samhälle. Och med liberal menas inte den ideologiska klassificeringen, utan istället ett samhälle som inte erfordrar ett universellt fördrag om samhällsförvaltning (d.v.s. det politisk etablissemanget institutioner); ett samhälle som istället tolererar olika åsikter om religion, kultur, beteendenormer, traditioner och privata värderingar, och framför allt medger alla former av yttrandefrihet, associationsfrihet och rörelsefrihet, och en fri handel på en oreglerad marknad med målet att skapa ett så stort välstånd som möjligt för samhället.

Men, som Tucker noterar, var det inte detta liberala tillstånd som Bell och 1960-talets politiska arkitekter var ute efter: ” – Vad de ville ha var det som idag kallas den terapeutiska staten. Målstyrda vetenskapliga experter skulle få befogenheter att grunda och kontrollera storskaliga statliga projekt. Dessa projekt skulle beröra alla delar av människans liv; de skulle bygga en välfärdsstat från vagga till grav; en regleringsapparat avsedd att göra alla produkter och tjänster perfekta; stifta arbetslagar som skapar en balans mellan kapital och arbetskraft; stora infrastrukturprogram för att inspirera allmänheten, såsom motorvägar, kraftdammar, rymdfart! Och finjustera den makroekonomiska tillvaron under inflytande av keynesiska häxdoktorer; bedriva en utrikespolitik där regimen inte vet några gränser för sin makt; en centralbank som är den främsta kreditskaparen.” [Min övers.]

Och nu kommer vi till Tuckers intressanta poäng. Lyssna nu noga, Håkan Juholt!

” – Vad Bell och den generationen föreslog var inte egentligen ideologiernas död. Det var en kodifiering av en ideologi som kallades för social demokrati (socialdemokrati). Det var inte socialism, kommunism eller fascism som sådan. Det var en gigantisk invasiv stat, administrerad av elitbyråkrater och välsignad av intellektuella, och täcktes av en överenskommelse om den universella rätten att rösta. Ingenting kan ju anses som förtryck om det hela tar plats inom ramarna för demokratin.” [Min övers.]

Med andra ord, socialdemokratin har egentligen redan lagt grunden för det samhällsskick som Håkan Juholt ojar sig över. Socialdemokraten Juholt har till och med försökt bli högste chef för denna konstruktion som ersatt ideologi med statsdriftens okränkbarhet. Och han och hans kumpaner har lyckats; de har splittrat folket så att vi försöker slita varandra i stycken, samtidigt som teknokraterna har monopol på problemformuleringarna och kan diktera de s.k. ”lösningarna”,vilka ytterligare syftar till att inskränka medborgarnas individuella frihet.

Håkan Juholt är livrädd för att det inte skall finnas politiker om femtio år. För min egen del är jag livrädd för vad politikerna skall ställa till med under tiden fram tills dess. Jag tror inte det dröjer 50 år innan vi är där. Jag är skrämd och bekymrad över vad politikerna  redan lyckats åstadkomma, sannolikt under inflytande av de teknokrater som uppenbarligen finns på plats redan nu, men som politikern Juholt är oförmögen att se.

Att vi skulle gå från demokratur till renodlad diktatur är ju bara en fråga om hur pass ärligt man vill se på de nuvarande problemen med vår dödsdömda demokrati.

Hälsar eder Peter Harold

Notering | Posted on by | 12 kommentarer

Den libertarianska revolutionen behöver några goda namn för att få upp glöden igen

Bästa läsare!

Den forne republikanske kongressmannen, libertarianen Ron Paul, är på gång med en ny bok där han försöker försäkra sina läsare om att det libertarianska momentum som uppstod i samband med hans valkampanj för bli republikansk presidentkandidat 2007, och som nådde sin höjdpunkt i samma kampanj 2011, inte på något vis dött ut.

Det är i dessa dagar efter åtta år med Barack Obama och tre fjärdedels år med Donald Trump vid makten frestande att leka med tanken på hur världen skulle ha sett ut idag ifall doktor Ron Paul suttit som USA:s president 2008-2016. Själv är han lite reserverad på just den punkten. Dels var Ron Paul medveten om hur pass liten risken var att han skulle bli vald, och dels har han under flera års tid både förklarat och varnat för det inflytande som de neokonservativa har offentligt, och The Deep State har i det fördolda. Denna miljö blockerar den politik som Trump lovade under sin valkampanj när han lovade att ”dränera träsket i Washington”.

I ett par intervjuer nyligen förklarade Ron Paul att han skulle haft en tämligen diskret profil som president, och att han skulle genomföra sin politik utan stora gester och verbala åtbörder, och undvika att göra propaganda för sina beslut. I all enkelhet skulle han bara – steg för steg – avsluta engagemang som den federala staten åtagit, sannolikt med början på den internationella scenen där USA agerat ensam världspolis för intressen som inte ens har med amerikansk säkerhet att göra.

Ron Paul driver numera YouTube-baserade Ron Paul Liberty Report med dagliga sändningar [LÄNK] med kommentarer om framför allt den amerikanska utrikespolitiken (där man kan fråga sig ifall USA över huvud taget bytt regering), men utan att bedriva politiskt kampanjarbete i den traditionella meningen. Ron Paul kommer aldrig mer ställa upp i allmänna val.

Utan någon potentiell libertariansk presidentkandidat lär inte rörelsen knuffas framåt särskilt snabbt. Att det finns efterfrågan på politiska alternativ är ett faktum, fastän tvåpartisystemet i USA lyckas blockera uppstickare effektivt. Men det är inte heller lätt för en libertarian att slå sig fram inom demokraterna och republikanerna heller, i synnerhet inte när båda partiorganisationerna ägnar sig åt systematiskt valfusk.

Nu handlar det egentligen inte om att USA skall välja en libertariansk president. Om så skulle ske skall vi knappast förvänta oss en radikal omsvängning av politiken; troligtvis skulle en sådan president antingen följa den beskrivning som Ron Paul gav, eller kasta in handduken och lyda de neokonservativa för att slippa bli mördad av djupstaten. Nej, det saken handlar om är att en eller ett antal personer skall popularisera den frihetliga ideologin och förankra den i folkviljan så att det blir svårare för de neokonservativa att tvinga på de folkvalda att utföra deras politik. Ja, att göra det rent generellt svårare att bedriva kollektivistiskt och socialistisk politik.

Att USA är arenan för denna kamp med global avknoppning är ganska givet. Det närmsta vi kommit någonting liknande i Europa är Nigel Farage UKIP, och detta är inte mycket med libertarianska mått mätt, i vart fall inte sedan alt-right blev högsta mode bland missnöjesväljare. Men bättre än vad vi har här i den sista sovjetstat som kallas för Sverige.

Utan att vara insatt i hela det amerikanska libertarianska persongalleriet så känner jag mig ändå manad att kasta upp några namn som skulle kunna vara tänkbara att axla Ron Pauls mantel och föra fram frihetsfrågorna till en bred publik i USA.

Tom Woods:
45-årig podcastvärd och historiker. Personligt bekant med Ron Paul och Lew Rockwell via Mises-institutet. Duktig på att prata och förklara begripligt. Visserligen är grundmaterialet en konservativ nörd. Och han är praktiserande katolik, men det kan nog inte ses som en belastning. Som libertarian framstår han som så pass renlärig att han inte kunde uttrycka någon större glädje när Gary Johnson blev nominerad som  presidentkandidat för Libertarian Party. Dock har Woods släppt fram andra libertarianer i sin show som fått ge uttryck för entusiasm, och även försvarat Gary Johnson. Ett orosmoln är att Woods har svårt för att hålla känslorna i styr när idioter anklagar honom för det ena och det andra på de forum han kontrollerar över. Som politiker behöver han hårdare hud. N.b.! Under åren har många av hans gäster sagt att han borde ställa upp som presidentkandidat, och han har ända tills i år svarat att det inte kommer på tal. I år låter han sina gäster få tala till punkt om den saken, dock utan att kommentera.

Dr. Mary Ruwart:
68-årig biokemist med doktorsexamen i biofysik och sedan många år aktiv libertarian. Att hon nämns som namn nummer två på denna lista beror inte på att hon tillhör den sällsynta arten kvinnlig libertarian, utan på den viktiga grunden att hon är en stark kritiker av det amerikanska läkemedelsverket som blockerar nyutvecklade mediciner, och att hon är ytterst kunnig på ett område där avreglering skulle vara till stor gagn för både patienter och små läkemedelsföretag (och framför allt för forskningsvärlden). I takt med att den äldre befolkningsgruppen växer ökar också behovet av nya fungerande mediciner. Hon skulle nog också kunna få väljare hos Green Party att tänka om. Hon är veteran inom Libertarian Party.

Andrew Napolitano:
67-årige ”Judge Napolitano” är känd från radio och TV, och har vågat att säga en och annan sanning i medierna. President Donald Trump har haft ett gott öga för den slängda italienska käften. Napolitano drev radioprogrammet Freedom Watch och är en lysande retoriker och föreläsare. Men det hetlevrade italienska temperamentet lyser ibland genom, och då ser han ut som en ilsken maffiaboss som kan slita upp sitt second amendment-helgade skjutvapen och meja ner hela spelplanen. Han är vegetarian och säger ofta att hela sanningen om 11 september inte är känd. Enligt min mening inte trolig som kandidat att bli president, men han skulle kanske kunna blåsa liv i r3volutionen…

Dr Rand Paul:
Son till sin far, men också republikansk senator och inte bästa vän med John McCain. Han försökte bli nominerad som presidentkandidat men förlorade liksom övriga rivaler mot Donald Trump. Många hardcore-libertarianer ser Rand Paul som en blek kopia av sin far, medan nära vänner försäkrar att han är lika libertariansk som pappan – men att Rand Paul är mer benägen att se sina idéer förverkligad i beslut genom sitt parti, och därför inte kan rösta som ”Dr. No” gjorde under hela sin karriär. I och med att Rand Paul oavbrutet flörtar med de genuint konservativa i partiet (ej neo-konservativa) kan han inte få ut ett konsekvent libertarianskt budskap på samma sätt som Ron Paul.

Cliff Hyra:
Inte många i världen vet vem 35-årige patenträttsadvokaten Cliff Hyra är, men han är den tredje kandidaten i en verbalt tuff valkampanj om guvernörsposten i Virginia. Demokraterna och republikanerna kör aggressiva annonser mot honom, men han suckar lätt och säger att hans strategi är att vara den vuxne i rummet. Hans rivaler är i 60-årsåldern och har smutskastningskampanjer mot honom och mot varandra som fokus. Själv fokuserar han sig på att försvara äganderätten, och vill förbjuda sten att expropriera privat mark. Trist, men rätt.

Chelsea Manning:
En snart 30-årig visselblåsare som är den libertarianska rörelsens lilla darling. Om Chelsea själv är libertarian törs jag inte sia om, men å andra sidan valde ju Libertarian Party att välja en republikansk vicepresidentkandidat som hade fullt upp under sin kampanj att pusha för Donald Trump… Är dock för ung för presidentkandidatur just nu.

Stephen Molyneux:
Nope! Alt-rightrörelsen kan inte kuppa in podcast-värden Molyneux in i presidentvalskampanjen eftersom han är från Kanada. Men visst, valdebatterna skulle onekligen bli intressanta. Är tvättäkta libertarian i ena sekunden och Trumpkramare i nästa ögonblick. Hans förmåga att slå knut på sig själv skulle kunna göra föra honom till medaljplats i gymnastik-OS.

Austin Petersen:
Den här 35-åriga killen kan nog skapa buller. F.d. producent till judge Napolitanos show, och aspirant vid Libertarian Partys nominering till presidentkandidat (förlorade mot Gary Johnson). Nu försöker Petersen (som är bekant med Ron Paul) bli republikansk senator för Missouri. Viss anpassning i hans Twitterflöde har observerats och noterats. Även känd som Leif Bieberson…

John Stossel:
70-årig TV-personlighet som förespråkar fri marknad och individuella rättigheter. Mustaschen är som hämtad ur valfri porrfilm från 70-talet, men under den kommer ständiga frågor om huruvida staten verkligen måste lägga sig i allt vad folk gör. Svaret är ganska självskrivet: Nej! Stossel får bra genomslag i MSM vilket är unikt för libertarianska opinionsbildare.

Glenn ”Kane” Jacobs:
50-årig brottare som mäter 2,13 meter i strumplästen. Bibliofil och diskuterar gärna libertarianism och ekonomi av den österrikiska skolan (von Mises/Rothbard). Kandiderar till borgmästarval, men osannolik som presidentkandidat. Kändisfaktorn kan dock ha en potential: ”dum brottare pratar smart politik” kan ha en sensationsfaktor.

Vi får väl se hur det utkristalliserar sig med tiden.

Men Ron Paul har nog rätt; den libertarianska rörelsen har inte dött ut. Fast istället för att vara en skränande liga av huliganer – som t.ex. Hillary Clintons anhängare – har de frön av frihetliga tankar som Ron Paul var med om att plantera 2007 slagit rot och poppar upp med nya knoppar här och var och influerar det politiska samtalet, om än i ett lågmält tonfall.

Hälsar eder Peter Harold (något friskare)

 

 

Publicerat i Politik | 8 kommentarer