Kulturkrisen i Europa – nu ett självspelande piano?

Bästa läsare!

Jag erkänner på förhand att det som kronologiskt sett föregår det jag tänker resonera om här antingen är höljt i glömska eller dolt genom min okunnighet. Jag kommer inte att koppla vår samtid till aktiviteter som Operation Gladio eller IRA, och inte heller till terrornätverk som Bader-Meinhof, PLO eller PKK. Jag säger inte att dessa saknar någon koppling till vad som sker idag, men i följande resonemang är jag bara intresserad av den övergripande strukturen på kulturkrisen i Europa.

Det enda mig veterligen positiva som följt av Notre Dames nedbränning är att många nu uppmärksammar hur hundratals (tusentals) franska kyrkor utsätts för skadegörelse och mordbrand (samt att kristna runt om i världen är en av de mest förföljda grupperna). Annars är det ju attacker mot synagogor och moskéer som lyfts fram i nyhetsflödet.

I mars månad i år angreps tio stycken katolska kyrkor på mindre än en vecka. Det mest generella uttrycket är vandalism och sabotage, förstörelse av konstverk och symboler, applicering av fekalier och klotter – samt i flera fall anlagda bränder.

Metodiken är ganska simpel, och vi kan förmoda att det inte krävs mer än en eller ett par individer som går bärsärk på faciliteterna. Vi har här hemma i Sverige exempel på hur mycket oreda en ensam förvirrad narkoman kan ställa till med på egen hand, och ett par illasinnade händer kan åstadkomma mycket förstörelse på de känsliga kulturobjekten med bara händerna eller tillhyggen. Med andra ord, det krävs inte några välutrustade soldater för att skada kyrkorummet. Ett järnrör är tillräckligt för att slå sönder statyer, kandelabrar och andra prydnadsföremål.

Det behövs inte särskilt stora resurser för att åstadkomma stor skada, och en brand är tämligen enkel att anlägga i en kyrka med hjälp av inredningen.

Möjligtvis kan man tänka sig att gärningsmannen riskerar att bli upptäckt, och jag kan bara spekulera i hur den eller de vill hantera denna risk. Beväpnade eller skyddas av en medföljande grupp? Ju större grupp, ju större är risken för upptäckt. Men min gissning är att gärningsmännen inte bryr sig mycket om att åka fast, vilket leder till teorin om att gärningen är starkt ideologiskt förankrad.

Vem begår dessa brott? Tyvärr väljer nyhetsmedierna och myndigheterna alltför ofta att hölja svaret på denna fråga i pressetiskt dunkel, men vi vet från tidigare fall i Sverige att satanister pekats ut, och jag tror att samma förhållande gäller andra platser i Europa. Satanister är inte direkt en lättkränkt grupp. Vi har också den potentiella gruppen av mentalt störda individer, men dessa lär nog knappast agera i en våg av händelser. Kvar blir i huvudsak islamister och politiska aktivister.

Vad triggar dessa grupper?

Ser vi till de politiska aktivisterna (som jag törs placera på vänsterkanten utan några större tvivel) har vi de som vill förstöra de traditionella grundvalarna för den europeiska kulturen. I Sovjetkommunismens anda bekämpades kyrkorna eftersom de var ett opium för folket, och den katolska kyrkan (i väst) har problem med vänsterns vision om det regnbågsfärgade samhället som redan etablerat sig på många sätt. Samtidigt är den nuvarande påven ”reformvänlig” och i mycket att betrakta som en person som både i ord och handling går kulturmarxisterna till mötes. Så varför skulle vänstern utöva mer våld på den katolska kyrkan nu jämfört med tidigare? De kan knappast vara upprörda för att prästerna blivit avsugna av unga tonåringar eftersom vänstern ju traditionellt haft en sexualliberal agenda i minst en halv mansålder…

Då kvarstår muslimerna som potentiell grupp att leverera aktiva angripare av kyrkorummen, både i Frankrike men också annorstädes.

Traditionellt är islam en erövringsbenägen religion, men den stannar inte vid trosutövningen utan den har även politiska maktambitioner. Graden av denna ambition varierar från plats och ställe samt mellan olika epoker, men sedan de i huvudsak saudiska terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 (med potentiella inslag av insider samt aktiviteter signerade av Israels säkerhetstjänst) har en kulturell klyfta vuxit upp mellan västvärlden och den islamska världen. Gränsen mellan hämnd och erövring håller på att suddas ut.

Denna klyfta aktualiserades när en bekant till mig avsåg att upprepa sin motorcykelresa som han genomförde på 1980-talet genom Nordafrika, delar av Sahara och Mellersta östern, men insåg att säkerhetsläget idag gör en sådan resa omöjlig, i vart fall på egen hand. Vår värld är mindre säker idag sedan USA och Storbritannien med tillhörande vasallstater utlyste sitt ”krig mot den globala terrorismen”. I följden av detta krig har vi enorma flyktingströmmar samt en så gott som hejdlös överföring av människor från den muslimska världen till Europa. Denna motsägelsefullhet är så uppenbar att uppkomsten måste vara politiskt medveten – och planerad!

Man kan därmed ställa sig frågan vad som möjliggjort attackerna mot kyrkorna, och varför denna våg av attacker uppstått. Är detta ett utfall av ökad invandring från muslimska länder? Är detta ett utfall av ökad militant aktivitet hos de infödda muslimerna? Vad triggar denna aktivism? Västvärldens krig i de muslimska länderna? Trångboddhet och avsaknaden av ungdomsgårdar? Eller generella attitydproblem? Någonting annat?

Oavsett vilket svar man har på ovan nämnda frågor är attackerna mot kyrkorna ett faktum, och de genomförs med tekniskt anspråkslösa medel. Den minsta gemensamma nämnaren är att gärningsmännen inte ser dessa kyrkor som heliga platser för dem – eller snarare, de anser att kyrkorna är oheliga och måste besudlas eller förintas.

Men hur initieras dessa handlingar?

Här kommer vi till det som jag tycker är intressant. Vi har ett brett spektrum av fiender till den katolska kyrkan (och mot kristenheten rent generellt); vi har de muslimska hatpredikanterna (som ser västvärldens krig i deras länder som ett motiv till motangrepp mot de kristna), vi har den vänsterorienterade pressen (som undviker att exponera muslimska gärningsmän), vi har en politiskt korrumperad/dysfunktionell rättsstat, och vi har även de hot som kommer från andra religiösa krafter, t.ex. den judiska sfären. Just i samband med branden i Notre Dame har det uppmärksammats att judiska rabbiner uttryckt en tillfredsställelse i att kristna kyrkor brinner.

Just specifikt för Frankrike har vi en incident där den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu i samband med attentat mot synagogor ”kallade hem” de franska judarna till Israel eftersom Frankrike var alltför osäkert (och vi ser en ökad utflyttning av judar från flera västeuropeiska länder till Israel, däribland även Sverige). Kan vi sätta detta i kontext med sionisternas förberedelser för deras bibliska domedagsprofetia? I så fall kan vi också förklara varför dessa attacker sker eftersom Israel under hela sin existens haft kapacitet att bedriva flerdimensionell aktivism med hjälp av utomstående krafter.

Denna utveckling är givetvis bekymmersam för oss som lever i väst, men borde också bekymra de sekulära judar som lever med (ungefär) samma värderingar som vi andra.

Den process som är igång är ett självspelande piano. Våld föder våld. Men det våld som är fött kan inte stoppas genom att vända andra kinden till. Vad som behövs är att leta efter källan till händelseutvecklingen, och som jag ser det är det politiken som förts efter Nine Eleven som är problemet – och med detta Israels roll i utvecklingen.

USA måste avbryta sitt ”War on Global Terror” och Israel måste lösa relationsproblemen med sina grannländer på egen hand. Den metod som Israel och dess allierade USA (och Storbritannien) använder ger konsekvenser för vanligt folk i Europa, och Europas folk måste ställa krav på sina regeringar att agera för sitt eget folks bästa – inte för det sionistiska maktetablissemanget.

Vi tycks nu ha nått en ”tipping point” där den höga andelen av muslimer (och aktiva islamister) nu är så omfattande att det traditionella Europas existens är hotat. Vi måste välja mellan skademinimering eller reversera utvecklingen. Här måste sekulära muslimer ta ställning och välja vilken samhällsutveckling de föredrar. Väljer de att stödja det traditionella Europa så väljer de också att assimilera sig. Blir valet annorlunda, då har vi européer kvar den uppenbara konflikten med den muslimska erövringsanda som råder idag.

Hälsar eder Peter Harold

Annonser
Publicerat i Demokrati och frihet, Krig & fred | 7 kommentarer

Spridda tankar kring den sannolika mordbranden på Notre Dame i Paris

Bästa läsare!

Jag ber om ursäkt för att jag ännu inte återupptagit någon regularitet i bloggpostandet. Vi får se ifall jag kan lösa detta problem under veckans lopp…

Till Paris. Till Notre Dame. Åtminstone i tanken. Jag besökte denna ståtliga gotiska katedral för några år sedan, och lockades även upp till tornen sedan kärestan erbjöd sig att betala entrébiljetterna (hm, man kan nästan tro att jag är snål till min natur…). Och jag ska villigt erkänna att denna del av resan blev en av höjdpunkterna.

Medan de andra turisterna blickade ut över den av Seine kluvna metropolen och avlossade sina kameror framför allt i riktning mot det av arkitekten Stéphen Sauvestre ritade ståltornet –  som vid sin invigning begränsade sig till 300 meter upp över markytan – var jag fascinerat intresserad katedralens säkerhetsapparat. Stängslet som hindrade kameran från att ta bra bilder över Paris var tämligen nyuppsatt för att förhindra fler självmordsförsök. Självfallet kände jag mig tvingad att fråga guiden – en solid negerhane med förtroendeingivande leende som talade klanderfri engelska – om han kunde konfirmera den historia som den svenske skribenten Richard Gustavsson berättade under slutet av 1800-talet om den av olycklig kärlek drabbade unga dam som efter att blivit försmådd av sin tilltänkte kastade sig ut över balustraden mot sin begärda undergång, men som sköts ut av den hårda vinden ut i floden, och räddades av en stilig man som utan rädsla kastade sig ut i vattnet och räddade hennes liv (vilket enligt Richard Gustavsson ledde till att de tu blev ett äkta par någon månad senare). Jovisst var historien sann, sade den levnadsglade guiden.

Det som intresserade mig särskilt var skyddet mot terrorattacker. Vilka scenarios föreställde jag mig? Självfallet självmordsbombare. Men jag var på sätt och vis tryggare uppe i tornet där de hundratals trappstegen förhoppningsvis tröttat ut gärningsmannen.

En bazooka avfyrad från marken? Ja, jag vet, det är en avancerad operation. Jag är lite smått förvånad att den inte används lika frekvent eftersom Paris kryllar av varubilar. Men det är gott om civila poliser som håller ögonen öppna (även om vi just denna dag såg gendarmerna och deras blåa utryckningsfordon samlade längs högra banken redo att möta den demonstration som utannonserats, men som tydligen uteblev).

Så, vad var mitt intryck om brandsäkerheten? Den såg acceptabel ut, men vad kunde man sätta eld på uppe i tornet förutom sig själv? Golvplankorna var förtroendeingivande tjocka, och detsamma gällde naturligtvis alla synliga träbjälkar. Rökning var förbjuden och samma gällde all hantering av öppen eld. Vakterna var vaksamma, och besökarna uppträdde så pass vördnadsfullt man kan förvänta sig när man har turen att komma upp i denna månghundraåriga byggnad som kanske de flesta människor i den civiliserade världen känner till/igen (kanske mest tack vare olika filmatiseringar av författaren Victor Hugos roman ”Ringaren i Notre Dame”).

Ja, det går inte att låta bli att känna sig högtidlig när man befinner sig i byggnaden, i synnerhet i tornet. Invändigt var den förvisso mäktig, men man behöver ett tränat öga och god bildning för att uppskatta den inre vyn. Nu när katedralen skadats svårt och byggnadens betydelse diskuteras och ifrågasätts är det alldeles uppenbart att denna debatt befolkas av just de som saknar både detta öga och denna bildning för att förstå vad Notre Dame är för en slags byggnad. Jag är inte förvånad över att de som höjt de mest skeptiska rösterna också är de som förordar en ”modernisering” av katedralen. President Macron ger signaler om att vara lyhörd i denna riktning; må han brinna i helvetet tillsammans med övriga redan hädangångna Rotchildare…!

När jag intet ont anande fick bilder på det brinnande katedraltaket från Lilla Fröken Harold via telefonen hade jag två scenarios gestaltade i mitt inre. Det ena var ett ”välplacerat” skott från en bazooka; det andra var att katedralen måste ha tagit fyr i samband med något underhållsarbete. Jag har nämligen för några år sedan varit involverad i ett par dylika fall, och en restauration är något av det farligaste en kyrka kan råka ut för (eller vilken äldre byggnad som helst).

Detta är en ganska märklig omständighet eftersom kyrkobyggnaderna som drabbas av eldsvåda i samband med renoveringar har stått hundratals år utan att röda hanen hemsökt dem. De vanliga brandorsakerna är ofta elfel (Katarinabranden 1990) men det förekommer också spontanantändning i materialet (Ramnäs kyrka 2006). En av de mer kända kyrkobränderna i detta sammanhang är Ransäters 211 år gamla kyrkobyggnad som brann ner helt till grunden 1983 och som man byggde upp i samma stil (men med något förkortat långskepp).

Nu stämde det mycket riktigt att det pågick en byggrenovering i Notre Dame-katedralen, och vi fick snabbt meddelat av de franska myndigheterna att branden inte berodde på terrordåd, utan var resultatet av en helt normal olycka.

Att Notre Dame i Paris brinner är inte normalt. Är det ens en olycka?

Med viss matthet och en känsla av uppgivenhet förklarade jag för kärestan att en dylik olycka knappast skulle vara möjlig om man haft brandvakter på plats. Någon dag senare – eftersom jag är frånkopplad det vanliga nyhetsflödet – blev jag varse att man inte bara hade en brandvakt utan till och med flera. Något annat vore förvånande. Ändå utbröt det en brand.

Det fanns inte enbart brandvakter på plats (vilka gick ronder även efter att byggnadsarbetarna lämnat arbetsplatsen för dagen); man hade även installerat ett brandlarm.

Enligt uppgift försvårades lokaliseringen av eldsvådan p.g.a. att larmcentralen markerad fel position för larmet. Detta är extremt mystiskt. Innan en larmanläggning tas i drift besiktas den, och vid besiktningen funktionskontrollerar man samtliga branddetektorer. Jag har själv varit med om denna process på offentliga byggnader. Förutom att få rätt position över brandhärden så är det också viktigt för räddningstjänsten att veta var det inte brinner för att kunna komma fram säkert, i synnerhet i offentliga byggnader.

Mer mystiskt blir det när medierna förmedlar bilden av att branden startat p.g.a. elfel, samtidigt som räddningstjänsten fortfarande står och sprutar vatten över den brinnande katedralen. Synnerligen mystiskt blir det när folk som är kopplade till renoveringsarbetena talar om att elanläggningen man använder (t.ex. till provisoriska byggnadsbelysning, verktyg, etc.) stängdes av när man avslutat dagens jobb.

Att branden fick snabb och stor spridning när den väl etablerade sig är däremot inte något mysterium. Hela taket över katedralens långskepp är en enda brandcell, vilket i praktiken är noll skyddssektionering. Att trävirket brann osedvanligt intensivt är inte heller underligt; en brinnande kyrka kan bäst liknas vid en masugn med bläster i form av all frisk luft som sugs in i kyrksalen (när det eventuella innertaket väl gett vika). Fördelen är att denna luftström också leder bort värme från byggnaden.

Jag noterade en detalj av själva släckningsarbetet. På ett videoklipp kan man se hur brandmannen låter vattenstrålen fara i en vid båge ovanför eldslågorna och falla ner över ett redan utbrunnet parti. Jag kan själv inte förklara denna teknik. Möjligtvis skulle det handla om att man vill förhindra snabb nedkylning av stenmuren (som skulle spricka och eventuellt rasa), men för att släcka eld verkar denna teknik vara tvivelaktig.

Sedan har vi en massa andra underliga detaljer. Några har redan uppmärksammat att Fox News tystade i direktsändning en intervju med en fransk politiker som förklarade att ”man kan förvänta sig politiskt korrekta besked”, varvid programledaren sade att detta inte var något man önskade tala om, och avbröt intervjun. Personen ifråga som presenterades som politiker var Philippe Karsenty, vilken numera kallar sig för medieanalytiker. Enligt Wikipedia är han född av en judisk familj som flyttat från Nordafrika (gissningsvis Algeriet under början av 1960-talet?). Det är sannolikt att han önskade framföra en teori om att branden i Notre Dame anlagts av islamister. Hur giltig är denna teori?

Om Notre Dames förödelse inte var frukten av den röda hanens slumpmässiga och icke föranmälda besök, utan faktiskt var anlagd av en eller flera gärningsmän, finns det dessvärre flera tänkbara grupper som kan ha skuld i gärningen.

Reaktionerna från många personer med muslimska namn kom att visa sig vara på gränsen till euforiska. Vissa inslag av hämnd kunde utläsas (eftersom Frankrikes regeringar är drabanter till Vita huset i Washington), men också uttryck för den klyfta som växer mellan det muslimska civilsamhället som ömsom uttalat och ömsom med förnekande ordalag ämnar ersätta Marianne med Aisha. Till detta har vi Islamska statens nederlag i Syrien och Irak (vilket knappast är Frankrikes förtjänst). Hundratals franska kyrkor har under året satts i brand eller vandaliserats – detta är fakta. Hotbilden mot Notre Dame är extremt hög, och det är förvånande att bevakningen inte varit bättre (eller ens tekniskt adekvat).

Men på samma sätt som Islamska Staten var en terrororganisation som kan beskrivas ha rent av sionistiska egenskaper (man undvek att angripa Israel, och när en attack ändå skedde bad man offentligt om ursäkt), kan man fråga sig ifall det finns liknande motiv att sätta eld på Notre Dame?

Symboliskt sett har eldsvådan stor betydelse. För muslimer som inte hyser särskilt stor tolerans för den kristna sfären (och vi ska inte förvänta oss att muslimer över lag håller kristna särskilt högt eftersom inte ens den sekulära politiska sfären som är av samma etnicitet gör det, även om statusen av ”troende” förenar dem). Initialt talades det om att hela katedralen skulle ”brinna ner till sin grund”, men det är osannolikt att de ursprungliga arkitekterna skulle uppföra en byggnad som skulle bli helt utlämnad åt försynen vid en eldsvåda – blixtnedslag är inte en ovanlig orsak till att kyrktak fattar eld, och Notre Dames stenväggar var sannolikt dimensionerade och uppförda så att de skulle stå pall ifall en stor del av taket började brinna.

Men en utbränd katedral symboliserar också ett svaghetstecken hos den drabbade. För de religiösa är eldsvådan ett tecken på att Gud vänt sina troende ryggen till. Vi vet sedan tidigare att den katolska kyrkan i Frankrike eller västvärlden behandlas med silkesvantar, och den präst som anklagas för pedofili – även om det är för tiotals år sedan – får schavottera i medierna långt innan fällande dom förkunnats. Den sittande påven lyfts däremot ur sin katolska kontext, placerad som en operatör för det dolda maktetablissemanget (med klimatångest och krav på socialistisk politik). Denna iakttagelse blir särskilt viktig om den ses i skenet av Israels storpolitiska maktambitioner.

Naturligtvis har ett s.k. Mossad-spår dykt upp även i fallet med Notre-Dame. Men teorin om att katedralen stuckits i brand av agenter från den israeliska säkerhetstjänsten (som hämnd för att man hade den goda smaken att elda upp Talmud för hundratals år sedan utanför kyrkporten) får löpa jämt lopp med idén att den franska regeringen med president Macron i spetsen låg bakom branden för att samla nationen bakom tragedin, eller hur man ska formulera denna tilltänkta strategi.

Problemet är dock inte så mycket frågan om vem som är skyldig till dådet, vare sig det var en olycka eller en planerad mordbrand. Nej, det allvarliga bekymret är vad franska staten – som trots åtskillnaden mellan stat och kyrka är ägare av katedralfastigheten genom kulturministeriet enligt de uppgifter jag sett – kommer göra med den eldhärjade lokalen. Vi har redan sett att de tidigare regeringarna i Frankrike anser att underhållskostnaderna för katedralen är för höga (vilket i sig försätter den franska regeringen i samma situation som Larry Silverstein som stod med de kostsamma WTC-tornen i New York den 11 september 2001), och ”återuppbyggnadsplanerna av Notre Dame ska återspegla att katedralen är alla fransmäns kulturminne”, som det förkunnades i medierna dagen efter händelsen. Den formuleringen vet jag hur man ska tolka…

Hälsar eder Peter Harold

PS
Stort tack för alla kommentarer under min bortavaro! Det retar mig enormt att inte kunna arbeta som normalt vid datorn när det händer så pass mycket som det gör just nu. Dock bekymrar mig det att det är många händelser, och att det hela ger ett fragmentariskt intryck. I detta läge skulle man behöva fokusera sig på en helhetsbild.
DS

 

Publicerat i Religion, Stadsliv | 10 kommentarer

En liten krisrapport

Bästa läsare!

Idag är första tillfället sedan en  och en halv vecka som jag sitter vid en fungerande dator. Inga av mina egna datorer fungerar, och det är ganska frustrerande. Det har ju inte på något vis saknats ämnen att skriva om.

Sverige: Kan vi säga att vi inte har en politisk kris? Allt tal om att ”ett konservativt block håller på att växa fram” känns i mina öron som ett försök att bygga upp ett politiskt block som ska bekämpas med näbbar och klor av medieetablissemangets ”horor”, om nu ett i jämförelse betydligt anständigare yrke ska stå som exempel för den svenska journalistkårens ryggradslösa ynklighet gentemot maktetablissemanget. SD ikläder sig rollen som falsk opposition, och KD-ledaren gör sitt yttersta att visa upp samma talang: ingen islamisering pågår i vårt land är hennes budskap. Visst, om man kräver att man för att uppfylla begreppet måste ha en levande IS- och talibanrörelse i landet så har hon rätt…

Den politiska krisen består inte i att oppositionsblocket förlorat mitten till den regerande vänstern, utan snarare i att vi inte har någonting som utmanar maktetablissemanget i landet.

Europa-Globalt: Italien kämpar på och korrigerar de misstag som EU vållat. Ungern ligger kvar med sin politik att avstå från islamisering. Resten av EU befinner sig i ett kidnappningsdrama utan goda utsikter. Fattigdomsspridningen etablerar sig i allt fler länder och skördar fler offer p.g.a. allt mer centraliserad ekonomisk styrning. I detta kommer socialisterna att ivrigast peka på enkelheten i att stjäla från någon som har mer än en själv – denna utveckling uppmuntras av maktetablissemanget genom ett skickligt dubbelspel.

Hur länge till jag kommer vara tyst på nätet vet jag inte, men jag hoppas få fatt i en ny dator som inte kraschar i mitt nätverk. Jag håller också på att leta efter en ny vistelseort.

Det finns nämligen  en massa saker att böra ta itu med, och ni läsare är föredömliga partners att resonera med, så jag ser fram mot fler diskussioner när jag är tillbaka.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Svensk distraktions-TV om utlandsbrott…

Bästa läsare!

SVT larmar om att ”hundratals svenskar larmar varje år om överfall och sexövergrepp under utlandsresa”. Ojoj, kanske bäst att stanna hemma i trygga Svedala i så fall…?

Hm, en slutsats av SVT:s skrämselrubrik är att utlänningar är farliga…? Hade dessa svenska resenärer stannat hemma i det socialdemokratiska folkhemmet – om än befinnandes i ett fallfärdigt skick – hade vederbörande sluppit bli överfallen och sexangripen… i utlandet.Det är logiskt, men knappast ett argument som håller folk borta från resebyrån, om vi ska vara ärliga.

Faktiskt, det är lite svårt att säga exakt vad SVT är ute efter. Men att de vill ha någonting sagt, det kan vi vara ganska säkra på. SVT är propaganda förklädd till journalistik.

Ok, låt oss titta på detta med sexövergrepp och se ifall de förekommer här i folkhemmet Svedala över huvud taget…?

Ifjol (2018) kom 263 anmälningar på fullbordad våldtäkt mot flicka under 18 år utomhus och 452 anmälda fall på fullbordad våldtäkt på kvinna 18 år eller äldre. Till detta tillkommer 132 våldtäktsförsök på flickor och kvinnor i alla åldrar utomhus.

Enligt Brottsförebyggande rådet begicks det 1002 rån utan skjutvapen mot vanligt folk ifjol, och 199 stycken med skjutvapen. Samma år begicks det även exakt 100 rån mot personer med funktionsnedsättning, varav 6 av dessa utfördes med skjutvapen. C:a 1300 rån med andra ord (vilket nog får sägas vara en siffra i underkant eftersom många inte bryr sig om att kontakta polisen numera).

Under 2017 reste 60 % av Sveriges befolkning utomlands på semester [Källa: Vagabond]. Ja, ja, ja, jag vet. En icke försumbar andel av dessa är ”flyktingar” som rest tillbaka till hemlandet för att placera sina pengar i fastigheter och faciliteter i det land man flytt ifrån och gifta bort döttrar och ta hem nya fruar, men jag hoppar över just denna aspekt för stunden…

Av matematiken att döma har av 5,4 miljoner svenskar och ”svenskar” ett par hundra råkat ut för att bli rånade eller utsatta för sexövergrepp under vistelsen i utlandet (tvångsgiften och hedersvåld exkluderade).

Under tiden har av 9 miljoner svenskar över 700 kvinnor blivit våldtagna utomhus hemma i Sverige – och detta i ett land där våldtäktssäsongen egentligen bara pågår när det är barmark. Hade vi haft vinterfritt året runt som i de varmare länderna skulle siffran fördubblats eller kanske tredubblats. Jag väljer kategorin ”utomhus” eftersom dessa våldtäkter tenderar ha ”okänd gärningsman”, vilket torde vara exakt samma förhållande i utlandet. Nu förekommer förvisso allt oftare ”obekanta gärningsmän” i allt fler inomhusvåldtäkter, men detta kan man gräva i separat.

Jag är förvisso ingen Tino Sandaji, men min förhållandevis enkla uträkning om brott hemma och i utlandet ger mig en känsla av att SVT som vanligt fokuserar sig på omvärlden till förmån för en uppblåst statlig självgod bild av tillståndet i sosselandet Sverige.

Dock är det på sin plats att säga åt svenskar att vara försiktiga i utlandet; det är ingen slump att folk med utomnordisk härkomst dominerar beläggningen i fängelserna rent procentuellt sett utifrån demografiska förhållanden, och deras likar finns i utlandet.

Tyvärr har Sverige också blivit ett land som ärliga människor uppmanas resa till med varsamhet p.g.a. ökad kriminalitet, så det man kan varan folk för utomlands gäller också i högsta grad en vanlig lördagskväll på stan. Ur led är vår värld.

F.ö. undrar jag varför man i vårt värdegrundshysteriska tidevarv inte har lust att fokusera sig på skillnaden mellan ”mitt” och ”ditt”, vilket torde vara den viktigaste värderingen i ett fungerande samhälle?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff, Medierna | 19 kommentarer

Julian Assange. Plötsligt hjärtstopp i fångcellen eller enkel flygbiljett till USA?

Bästa läsare!

Equador har lytt storebror i Nordamerika och i strid med internationell lag samordnat den brittiska polisens gripande av Wikileaks-grundaren Julian Assange.

Jag är tyvärr på resande fot (med betoning på ”på fot”) men rekommenderar följande Twitterkonton att bevaka som komplement till mediekanalerna:

WIKILEAKS

JEN ROBINSON (Assanges advokat)

EDWARD SNOWDEN

CASSANDRA FAIRBANKS

Jag hoppas hinna sätta mig i händelserna senare ikväll. Vi kan dock konstatera att den globala eliten fortfarande har full kontroll över världen.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 11 kommentarer

Hur ska det nu gå för publicistklubbens kamp för yttrandefriheten…? Selektivt ”strid” som vanligt? Japp!

Bästa läsare!

Den 14 mars i år meddelades att gaphalsen och marxisten samt bankirättlingen och multimiljonären Robert Aschberg skulle nomineras till ordförandeposten i Svenska Publicistklubben. Häromdagen bekräftades nomineringen vid föreningens årsstämma, och Robert Aschberg är nu formellt ordförande för en organisation som bildades under 1870-talet som ”…en förening för social samvaro mellan anställda vid Stockholmstidningarna, men utvecklades med tiden till att bli en nationell samlingspunkt för debatt och yrkesfrågor för hela mediesverige. Klubben vänder sig idag främst till yrkesverksamma journalister och fotografer i de traditionella medierna tidningar, tidskrifter, nyhetsbyråer, radio och TV, samt inom det nya mediesamhället.” (Citat: Wikipedia)

Den 18 mars skulle medborgarjournalister kopplade till sajten Feministinspektionen publicera en ljuddokumentär om nämnde Robert Ashberg och hans knappast hedervärda vandel som yrkesjournalist och privatperson. Feministinspektionens konto blev istället nedstängt, uppenbarligen genom insats av Robert Aschbergs nätverk eller honom själv. Lyckligtvis lades ljudfilen (med över 40 minuters material) upp av bloggen Rosa Traktorn [LÄNK] Barbara Streisand-effekten ledde till flitigt delande av klippet på sociala medier.

Det som framkom i dokumentären är i flera fall exempel på ärenden som skulle behöva utredas av polisen. Begreppet ”härva” har nog aldrig passat så bra som i detta fall när man talar om en journalist som har så starka kopplingar till den undre världen samt agerar som man vore en del av en maffiaverksamhet. Vissa aspekter, såsom rättsväsendets blindhet inför de klandervärda och sannolikt kriminella handlingar Robert Aschberg begått enligt dokumentären, indikerar på att han är en maffiatyp med kopplingar till ett etablissemang som skyddar honom i vått och torrt.

Att Robert Aschberg nu fått ta över ordförandeklubban hos Publicistklubben är sannolikt en personlig triumf, och han är säkert stolt över att den exponering som Feministinspektionen skapat inte påverkade organisationens val. För Robert Aschberg är det slutgiltiga valet vid årsstämman en bekräftelse på att han är en maktfaktor inom den svenska medievärlden.

Mig veterligen nominerades ingen motkandidat, men man ska ha i åtanke att svenska journalister har en generell tendens till att vara medlöpare. Vi har sett detta t.ex. hos Aftonbladet som var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av 1940-talet att man applåderade Adolf Hitler och nationalsocialisterna (vilket inte var ett ovanligt beteende före krigsutbrottet, ehuru sfären kring USA:s president Franklin Roosevelt hyste en vurm för ”den effektiva fascismen” liksom andra s.k. demokrater av den tiden). Och vi ser medlöperiet i intensivt uttryck i dagens medier där granskningen av den nuvarande socialistiska regimen ”konfronteras” milt av sina egna trogna anhängare i de statligt kontrollerade etermedierna.

Att medlemmarna i Publicistklubben skulle våga resa sig upp – övertygade av den sanning och de indicier som framkom i Feministinspektionens dokumentär, eller åtminstone med nyväckt skepsis mot Aschberg – och rösta nej till valberedningens nominering var tyvärr inte sannolikt, eftersom medlöperi är det enda de kan. Deras situation kan knappast påstås ha blivit bättre av just valet av Aschberg som ordförande, eftersom han förutsätter att alla ska lyda hans diktat.

I övrigt noterar jag att Rosa Traktorn drabbades av en mängd suspekta kommentarer som jag misstänker på fullt allvar är skapade av Robert Aschbergs beundrare/medhjälpare/honom själv i fyllan, där man
a) framställer sig som ”platt planet”-anhängare och Aschberg-kritiker samtidigt, b) hävdar att det inte är Robert Aschbergs röst i klippet, att ”det kan vara vem som helst” och ”klippt ur sitt sammanhang”, samt c) ”förtalen sprudlar i detta inlägg, lägg ner” och d) ”Problemet med högerextremistiska rasister är att när en person börjar ljuga, så hakar resterande rasister på”. Jag känner mig välsignad över att ha betydligt mer begåvade läsare som kommenterar här på Skrivarens Blogg, men jag antar att Rosa Traktorn drabbades av just dessa idioter på grund av att man initialt var ensamma om att få ut dokumentären.

Den kritik som framförs mot Rosa Traktorn mot innehållet i Feministinspektionens dokumentär är obegriplig, och det är också tragiskt att dokumentären inte ledde till att ”den nationella samlingspunkten för debatt och yrkesfrågor för hela mediesverige” inte hade modet att sätta förhindra Robert Aschbergs ordförandeskap. Minst av allt hade det varit på sin plats med en intern utredning utifrån anklagelserna i dokumentären. Det slutgiltiga valet av Robert Aschberg som ordförande kan inte annat än rubba nyhetskonsumenternas förtroende för Publicistklubben. Ja, det lilla av förtroende som finns kvar efter tidigare vänsterintellektuella aktivister som lett organisationen…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 9 kommentarer

Blir det en parisisk vår i år?

Bästa läsare!

”Maj ’68”

Vissa människor får någonting lyriskt i ögonen när de hör detta datum. Ifjol inföll 50-årsminnet av den händelse som kallas för ”Majrevolten”, och till och med i Sverige anslöt sig de svenska studenterna till missnöjesrörelsen som en förlängning av protesterna i Paris där en halv miljon studenter klagade över trång undervisningssalar eftersom den franska staten utbildade allt fler akademiker för industrins och samhällsapparatens räkning.

Ja, det är inte jag som hittar på detta. Sajten Arbetarmakt säger uttryckligen att protesterna berodde på att över en halv miljon studenter trängdes i de ålderdomliga universiteten i Paris. Och att det var de Gaulles fel eftersom han såg till att utvecklingen av landets näringsliv gick snabbare än det statligt styrda utbildningsväsendet. Sen kan man ju ha åsikter om just deras vinkling av ämnet…

Maj 68 var en orolig tid i Paris. Efter Frankrikes utträde ur Algeriet i början av 1960-talet hade man valt att inte stänga dörrarna efter sig, och den franska industrin skeppade mängder av okvalificerad arbetskraft till sina fabriker som inte kunnat automatiseras eftersom tekniken var för dyr, men som med algerier och marockaner ändå kunde göra produkterna lönsamma på marknaden. Efter något år började de bli för många och franska staten började reglera invandringen från Nordafrika. Men den illegala invandringen fortsatte, och de bildade till och med bosättningar i förorterna där landsmännen i fabrikerna kunde rycka ut till skydd ifall polisen fick för sig att bryta upp de illegala migranternas läger.

Vad som skedde 1968 var att de invandrade fabriksarbetarna och de vänsterintellektuella studenterna (eller kanske enbart vänsterstudenter utan någon intellektuell tyngd än Karl Marx verser…?) bildade allians och ockuperade fabriker och marscherade genom Paris och lamslog staden när man besatte Metron och skapade en generalstrejk där den franska huvudstaden stod stilla i ett antal veckor.

President Charles de Gaulle befann sig vid upploppens början i Rumänien på officiellt statsbesök (med anledning av att Rumänien började vända Sovjetunionen ryggen till) och kom hem till ett kaos. Regeringsledamöter beväpnade sig eller började bränna dokument, och premiärministern sade åt presidenten att fly ut ur staden. de Gaulle föreslog att han skulle avgå, vilket förhoppningsvis skulle ses som en seger för de protesterande, och sade till premiärministern att han skulle resa till sin hemstad och fundera på detta i några dagar.

Det var förvisso sant att de Gaulle faktiskt övervägde att avgå för att inte slita sitt land i stycken, och det var detta han sade till sin premiärminister när han lämnade Elyséepalatset för att förebygga ett eventuellt inbrytningsförsök från demonstranternas sida. Och så försvann de Gaulle spårlöst. Inte ens premiärministern visste var han fanns (och han fick inte ens tag på honom via radio). Vad som hände var att de Gaulle på vägen hem för att författa sitt avgångstal kom i förbindelse med militären (hans transporttjänst var en militär enhet och hade således förbindelse med den militära staben). de Gaulle for iväg till en stabsförläggning i provinsen och fick beskedet att militären stod till 100 % bakom sin president, och att detta stöd skulle få det franska folket att repa mod och stödja sin president.

de Gaulle repade mod, men under tiden började de oinformerade ministrarna att göra den ena utfästelsen efter den andra för att rädda sina skinn, och när de Gaulle förklarade att han skulle utlysa en folkomröstning så hade fackförbunden redan fått så mycket att ingen regering kunde backa på löftena. Det handlade här om 30-40 procentiga löneökningar och en massa andra sociala åtgärder som skulle dämpa stridslystnaden hos den franska vänstern.

Folkomröstningen hölls och de Gaulles parti vann en stor seger. Dessvärre var löftena redan utfästa, och det skulle sedermera krävas en rejäl devalvering för att råda bot på det ekonomiska bekymmer som industrin ställdes inför. För att minska risken för protesterande invandrargrupper med låglönejobb började fabrikerna fasa ut dessa arbeten och ersätta dem med automater. De som inte hittade nya jobb blev arbetslösa, och staten fick stå för deras försörjning genom högre skatter, och så vidare.

Det finns flera beröringspunkter med Majrevolten 68 och det som sker idag under Gula Västarna, men samtidigt finns det stora skillnader. Det är inte samma grupper som demonstrerar. Nu har visserligen varenda generation av fransmännen gått i demonstrationer, men dessa har alltid varit politiskt regisserade, och med konkreta politiska mål. Med Gula Västarna är det mer diffust, kanske beroende på att många politiska intressenter försöker kapa rörelsen.

Vad som finns är att fler vanliga etniska fransmän har sämre ekonomisk levnadsstandard, och att den franska staten har allt högre kostnader som följer av massmigration och mångkultur. I mycket beror denna situation just på den franska industrin som såg de invandrade låglönejobbarna som en fördelaktig resurs. Men människor kan inte skrivas av såsom maskiner. De kommer fortsätta behöva försörjning långt efter att deras sysselsättning hamnat i greppet hos en robot, och de kommer kräva tak över huvudet, vilket de har i mängder av förorter där sysselsättningsgraden är skrämmande låg. Och nu är det även de etniska fransmännens tur att bli överflödiga i samhället, samtidigt som de förväntas att fortsätta bidraga som skattebetalare. Ekvationen kommer inte gå ihop.

En annan skillnad mellan Majrevolten 68 och de gula västarna av årsmodell 2018 är att Frankrikes president inte överväger att avgå. Och detta fastän han bevisligen är mindre omtyckt än Charles de Gaulle (som trots allt hade dödsfienden vart han än gick). Emmanuel Macron har tvärtom istället bestämt sig för att den förste som hotar att ens röra vid hans hår ska skjutas av militären eller polisen som fått klartecken att använda dödligt våld mot de protesterande. Polisens hemliga agenter kan vilket ögonblick som helst skapa förutsättningarna för att eskalera våldet medelst infiltration. Och detta samtidigt som den franska staten beslutat sig för att bekämpa demonstranterna med biokemiska vapen.

Med detta i beaktande kan man inte låta bli att fundera på vad Macron och hans ministrar skulle vilja göra med sina komprometterande dokument ifall folket ändå invaderade Elyséepalatset? Trots allt, Macron är inte en politiker i traditionell bemärkelse, utan en frontfigur för en finansteknokratisk maktkonstellation som inbegriper såväl Rothchildbankerna såväl som den globala makteliten.

Något tal om folkomröstning finns inte, och det är dessutom besvärande att de politiska alternativen i Frankrike inte har någon fungerande patentlösning för situationen. Ändå vore den största faran för fransmännen att återgå till passivitet och apati nu. Det är alldeles uppenbart att maktkampen mellan folket och den globala eliten handlar om uthållighet, åtminstone fram tills den ena parten bestämmer sig för att krossa den andra.

Jag hoppas att den gula västen förblir ”det senaste skriket från Paris”, så att säga…

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 27 kommentarer

Vinter-OS Sverige my ass no thanks! (Mats Hinze – kom tillbaka!!!)

Bästa läsare!

Det är väl så gott som dagligen man kan läsa i nyheterna konsekvenserna av att svenska politiker förstör sitt land p.g.a. obefintligt förutseende och dålig framförhållning. Men på en punkt tycks de kunna tänka framåt i tre led, och det är inför utsikten att vara med på hedersläktaren när en olympiad invigs.

Ja, det är till och med så att politiker engagerar sig för framtida olympiader fastän sannolikheten är stor att dessa evenemang kommer inträffa efter att de lämnat borgarrådsposterna, landstingsrådsposter eller sportministeriet. Men likt en trogen arbetsmyra kämpar de för den svenska kandidaturen att få arrangera tävlingarna för den internationella olympiska kommittén.

Här är offerviljan oändlig. Men egentligen avviker inte OS-frågan från någon annan fråga där politiken präglas av sedvanlig omdömeslöshet och fanatism. Ty dessa omdömen passar in när vi talar om det ”storslagna projektet” med mångkultur och massmigration (det stora folkutbytet). Här är det inte bara triviala argument som att ”ett OS kommer sätta Sverige på kartan”, utan man lovar att en olympiad kommer göra stordåd för svensk ekonomi.

Kampanjmakarna har givetvis lagt upp en sida om saken på Wikipedia (underligt hur välvilliga Wikipedia är i vissa frågor, men censurerar i andra). Där kan man läsa följande:

Den totala kostnaden är planerad att hamna på 13,6 miljarder kronor och är privat finansierat.

Aha, så bra. Så ofarligt. Vinter-OS kommer betala sig självt. Underbart. Fast osant. Redan i följande rad kan vi läsa vad man inte kan dölja:

Kostnaden för säkerhetsgarantin, dvs säkerhet kring evenemanget så som poliser och kontroller mm, väntas hamna på mellan 500-600 miljoner kronor. Svenska staten förväntas stå för denna kostnad. Pengarna är tänkta att betalas tillbaka med hjälp av biljettintäkter och andra intäkter förknippade med OS etc.

Hur vore det ifall OS-arrangören själv tar dessa kostnader eftersom man ju ändå kommer tjäna pengar på biljettintäkter och ”andra intäkter förknippade med OS”? Numera talas det ganska frekvent om att fotbollslagen i huvudstaden ska stå för säkerhetskostnaderna vid derbyn. Det är en bra princip. Har du ett varuhus som lockar till sig tjuvar så är det inte polisen som patrullerar, utan man hur in säkerhetsföretag som jagar snattarna (och överlämnar dessa till polisen som tar upp anmälan och befriar brottslingen).

Sen kan man ta en titt på hur arrangemanget är tänkt att genomföras. Invigning och avslut ska hållas i Friendsarenan (ett jävla fult namn om jag får säga det själv, och tydligen får namnet inte användas av Olympiadörernas kommitté, haha!). Stockholms stadion (som en gång var olympiadanläggning) skaanvändas till ”freestyle hopp” och ”big air”. Hammarbybacken kommer avlysas för menighetens pulka- och skidåkning och dedikeras för ”freestyle puckelpist, aplin parallellslalom och teamtävling”. På Hammarbybacken? Ja, enligt politikernas förslag. Jisses, detta är ett utfall för Stockholm-hybris. Det lär finnas grusgropar ute i landet som är betydligt bättre lämpade för det här…! Jeezus.

Ishockeytävlingarna förläggs enligt planerna till Globen, både för spelare med ben (ishockey) och utan (kälkhockey). I Tele2-arenan (som också måste byta namn, vilket borde vara ett bestående byte) får konståkning och ”short track”. Ute i Spånga där fotbollsspelande småtjejer sextrakasseras av ”ungdomsgäng” ska man åka skridskor, trots att Klimat-Greta och SMHI-Per säger att vintrarna kommer vara ett minne blott i Stockholm och att vanligt folk kommer ha glömt hur man åker skidor och skridskor.

Curling och rullstolscurling ska förläggas till Bandyhallen i Gubbängen. Tydligen finns inte denna anläggning, men Stockholms stad är villiga att bygga den för att kunna användas till OS. Ska vi vara helt ärliga så är jag inte säker på vad som är hönan eller ägget i sammanhanget, men jag är ganska säker på att skattebetalarna ska finansiera bygget. På ospecificerad plats i gangsterstaden Södertälje ska man spela ishockey och ha gruppsex. Förlåt, ”gruppspel” stod det.

Sen kommer vi till det som låter mer logiskt när det gäller vinter-OS, och det är lokaliseringen som känns mer snösäker än huvudstaden strax ovanför 59:e breddgraden. I Falun ska man hoppa i backe och utöva ”nordisk kombination”. I Hamra (som jag tror ligger i Härjedalen, för det kan knappast vara Gotlands Hamra som avses av de dåliga kommunikatörerna i Stockholm stad som inte kan länka rätt på sin Wikipediasida) ska man åka längdskidor och skjuta med gevär. Och i Åre ska man göra en massa saker som har obegripliga namn med hjälp av det lutande planet, men på ett fjäll som sannolikt har både snö och plats för evenemangen.

Det dråpliga är att det stockholmska vinter-oset inte ska spridas ut mellan halva landet, utan även till andra sidan Östersjön. Japp, man tror knappt sina ögon, men den svenska OS-gruppen ska förlägga de svenska OS-tävlingarna i bob, rodel och skeleton till Sigulda i Lettland!

Nå. Nu till min poäng som i huvudsak handlar om ekonomi, även om detta med OS också väcker hygienfrågor.

Jennifer Willis på Investopedia skrev ifjol en artikel som summerar det som är fakta och sanning [LÄNK]:

The economic impact of hosting the Olympics tends to be less positive than anticipated. Because most cities have ended up falling massively in debt after hosting the games, cities without the necessary infrastructure may be better off not submitting bids.

På detta ger hon en mängd exempel på hur städers ekonomi åderlåts på grund av OS-arrangemangen. Bara för att Stockholms stad på pappret säger att man har nästan alla anläggningar på plats betyder inte att det är bara att ställa sig utanför och sälja biljetter och släppa in publiken. Icke sa nicke! OS-kommittén har en tjock bibel med anspråk och krav. Betänk var de tusentals tävlande ska härbärgeras? Och publiken? För detta måste Stockholms stad hyra in en armé med konsulter. Dessa kommer missa en massa, men det kommer inte OS-kommitténs inspektörer som gladeligen anmärker på brister och man får göra ombyggnationer i sista minuten till högsta kostnad. Vem tar den kostnaden? Gissa tre gånger, och säg ”skattebetalarna” varje gång och du får tre poäng. Londons OS kostade 14 miljarder dollar, och 4 miljarder hamnade direkt i skattebetalarnas knän.

Bara detta med att man ställer upp som kandidat för att arrangera OS är dyrt. Tokyo kandiderade för OS 2016 och deras kostnader uppgick till 150 miljoner dollar (okänt om mutorna till IOK-ledamöterna är inberäknade här). Det skulle bli mycket vård/skola/omsorg för dessa pengar, inte sant?

Men jag ska inte vara en bakåtsträvare. Låt oss ha ett OS. Men låt det bekostas helt och hållet med egna pengar.

Den olympiska kommittén kan med sin egen budget hyra alla anläggningarna, vaktbolag och entreprenörer som är villiga att ta uppdrag (mot förskottsbetalning, föreslår jag). De kan precis som vilken event-arrangör som helst hyra lokaler, vare sig det är Globen, Solnaarenan, Enskede rackethall eller en skidbacke i Norrland. Adresser kan man hitta via valfri sökmotor. Och betalar för kostnader gör man med egna pengar som man tjänar genom att sälja biljetter och TV-rättigheter.

Det finns ingen anledning att blanda in vare sig skattebetalarna eller politikerna.De förstnämnda har det redan svårt nog, och de sistnämnda har inte kompetens eller omdöme.

Klarar arrangören sig inte utan skattebetalarna, då får man skära ned på kostnaderna tills man har råd. Eller låta bli. Köp eller bygg en vinterarena i ryska Sibirien och använd den så ofta som det behövs, det blir billigare. Detta blir enklare än att harva jorden runt (och dessutom komma till Stockholm när man ändå måste åka över Östersjön för att deltaga i vissa av grenarna).

Mitt budskap till Stockholms stad: Ni behöver inte göra om för att göra rätt. Ni ska helt enkelt bara låta bli det här med OS. Don’t touch it.

Var fan är Mats Hinze när man behöver honom som bäst i OS-debatten?!!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 6 kommentarer

Untz, untz, untz… Unz!

Bästa läsare!

Inför en längre promenad genom staden (jag har inte månadskort eller resekassa) så såg jag till att ladda ner diverse podcaster i telefonen. Det blev bl.a. ett par avsnitt av Red Ice Radio som förvisso har ett starkt fokus på oss vita mäns utsatthet i dagens samhälle, och som har de attribut som präglar ”typiska nationalister”, men som inte på något vis väcker någon större förargelse för mig. Ty även om programledaren Henrik Palmgren är tydlig med sina åsikter kan man inte bemöta dem som annat än just åsikter. Varför skulle det vara viktigare att stänga ner hans röst än t.ex. extremister som Afa, Expo eller Svenska kommittén mot antisemitism? Det handlar ju bara om åsikter, åsikter som ingen hör om man inte aktivt söker efter dem. Vem har rätt att störa sig över detta?

Henrik Palmgren berättade om de problem som han och liknande sajter har, vilka suspenderas av webhotell och olika tjänster för sociala medier. Och vi har ju de facto sett att sajter som Granskning Sverige och Feministinspektionen stängts ned utan andra legala krav än att gammelmedier i Sverige åberopat upphovsrättsskydd på ett sätt som sannolikt aldrig skulle klara en äkta juridisk prövning.

Det man kom fram till i podcasten att det ofta finns risk för nedstängning om man kritiserar den judiska sfären, eller att man åtminstone försvinner som ”rekommendation” via YouTube, och inte heller kan länkas till via Facebook.

Men det finns faktiskt undantag. Jag har sett i minst en Facebookgrupp att man kunnat länka till både Brother Nathanael och Ron Unz nyhets- och debattsajt. Ingen av dem eller deras kanaler/sajter har undgått kritik för att ha ”en komplicerad ståndpunkt i j-frågan”. Men de har fått leverera i flera år. How does this came?

Broder Nathanaels – eller Milton Kapner som han egentligen heter – härkomst råder det ingen tvekan om. Född och uppvuxen i Pittsburgh av judiska föräldrar.

Till min förvåning visade det sig att Ron Unz är av judisk härkomst. Eller det borde egentligen inte förvåna om man känner till hans bakgrund som entreprenör, men det gjorde inte jag. Däremot har jag läst flera artiklar av honom som jag vet att jag inte skulle kunna publicera i egenskap av svensk medborgare i Sverige utan att få problem med både myndigheter och medie-STASI.

Sett ur detta perspektiv tycks Kapner och Unz, liksom den omstridde Gilad Atzmon och den förr hårt kritiserade David Cole Stein (som inte alls fick problem med att förtjäna sitt levebröd trots att hans ex hängde ut honom som ”förintelseförnekaren” David Cole) klara sig av en eller annan anledning. Vilken anledning då? Vad skiljer dessa opinionsbildare från t.ex. Red Ice?

En faktor är att de verkar i USA som har yttrandefriheten inskriven i sin grundlag. J-frågan kan och får diskuteras i USA. Att föra en diskussion i Sverige på samma sätt man gör i USA låter sig inte göras p.g.a. gummiparagrafen om ”hets mot folkgrupp”. Vilket faktiskt är ganska underligt eftersom ingen fri diskussion (vare sig den blivit föremål för rättsligt ingripande eller ej) har inneburit ett faktiskt hot mot vare sig judar eller någon annan folkgrupp. Att säga ”Jag hatar judar” eller ”Jag föraktar negrer” innebär faktiskt inget hot alls mot deras existens. På sin höjd kan avsändaren bli både föraktad och bespottad, vilket är nog det sannolikaste utfallet i händelse av att åsikten uttrycks på allmän plats. Men inte ens om personen ifråga spottar och fräser när dessa ord uttalas kan de utgöra ett hot. Och därmed kan inte heller lagen tillämpas.

Ergo. Lagen om hets mot folkgrupp finns inte för att skydda utsatta grupper, utan är bara till för att användas som verktyg för att censurera icke önskvärda åsikter.

Kan vi få se någon kandidat till EU-parlamentet ta upp denna fråga som sin särskilda valfråga? Eller är det bara den tomma harangen om ”Alla likas värde är mitt motto för mitt arbete i EU-parlamentet” som gäller?

Åh, ja, just det. Det kan ju inte uteslutas att broder Nathanel, Rob Unz, Gilad Atzmo och deras likar har sin existens på nätet ohotat därför att de har ett etniskt alibi… men det hörde du inte från mig…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 8 kommentarer

Funderade på att spendera semestern i Frankrike (Pyrenéerna lockar). Men…

Bästa läsare!

Försöker bekämpa mitt åldrande genom att tänka positiva tankar. Som att drömma om att resa. Vart? Till kärlekens huvudstad Paris. Till Rivieran, eller varför inte till salinerna i Camargue (för att se om det verkligen är så fruktansvärt mycket flugor där om dagen och mygg om natten…). Och till Pyrenéerna. Jag längtar efter bergen igen.

Men…

…man kanske ska stanna hemma och njuta av det lilla svenska som finns kvar i Sverige. medan man kan. Medan man får. Så här såg det ut i Frankrike häromåret. Någon som tror att det blivit mer franskt igen sedan detta reportage spelades in 2016?

Annars funderar jag lite på Polen. Det lär visst finnas berg där också.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 19 kommentarer