Kulturkrig på sandstranden – någon kommer att förlora.

Bästa läsare!

En debatt om klädesplagg för kvinnor har vaknat till liv.

Till skillnad från förra sekelskiftet då sedlighetsivrarna ansåg att damerna visade för mycket hud så handlar det idag om muslimska kvinnor som visar för lite hud. I vissa franska städer har man nämligen infört förbud mot s.k. burkini där kvinnor av religiösa skäl döljer sin hud och frisyr från andra mäns blickar.

Det finns många perspektiv kring detta.

Låt mig utgå från det libertarianska perspektivet. Ingen myndighet har rätt att kräva av människor att klä sig på ett visst sätt. I ett libertarianskt samhälle kan du gå naken, iklädd en burkini eller ha en Nazi-uniform på dig på badplatsen, om inte ägaren av badet har en policy för hur badgästerna skall uppföra sig. Ty om staten bestämmer klädkod, då inskränker staten på äganderätten för badplatsens ägare.

Här kommer vi till det problematiska. Många badplatser är allmänna. Det betyder att det är t.ex. kommunen och dess politiska ledning som råder över inrättningen. Här har vi det klassiska dilemmat med att alla och ingen äger platsen. I det franska fallet är det politiker som bestämmer över ordningsfrågor på badplats. Vissa ordningsregler ifrågasätts inte; man får t.ex. inte köra med motorcykel där folk ligger och solar. Men regeln att det inte är tillåtet att bära burkini har ifrågasatts av både muslimer, liberaler, socialister och frihetliga.

För att förstå varför regeln över huvud taget kommit till tarvas mer analys än vad B-kändisar som Jonas Gardell kan prestera med sina one liner-bilder på Facebook.

Det första man skall ha i åtanke är att burkiniförbudet är en politisk reaktion. Politikerna i de aktuella städerna (bl.a. Nice) har motiverat införandet med att badgästerna känner sig otrygga med personer som manifesterar sin religiösa tro genom klädval på en plats som drabbats av ett terrordåd som utförts av en muslimsk gärningsman.

I Frankrike är det få som förnekar att det finns en konflikt mellan den ursprungliga franska kulturen och den importerade muslimska från Mellersta östern och Nordafrika; man kan bara inte enas om bedömningen av gradantalet i helvetet.

Man skall också komma ihåg att burkiniförbudet är en förlängning av tidigare åtgärder för att försöka hålla tillbaka de religiösa attributen i det offentliga rummet. Helt klart var åtgärderna riktad emot islam, men makthavarna – som gladeligen bestämmer över ALLA människor – bestämde sig för att vara konsekventa, och därför ingick förbud mot bärandet av stora kors och kippa tillsammans med förbudet mot det islamiska hucklet ”hijab” i allmänna skolor år 2004.

sb veronica palm hijab2
Exempel på en hijab. Obs! Modellen bär sitt huckle på felaktigt sett, och skulle straffas
av shariapolis om hon ertappades i ett islamsk-kontrollerat bostadsområde. Hijab är obligatoriskt för flickor som inträtt i puberteten.

År 2009 infördes det s.k. slöjförbudet på allmän plats i Frankrike, även om förbudet bara avser bärandet av s.k. burqa som döljer hela ansiktet på bäraren, och niqab som döljer mun och näsa. Ett av argumenten till detta förbud är att slöjan är en religiös symbol på det sätt som den används, och att religionsutövning är en privat angelägenhet och skall hållas borta från det offentliga utrymmet eftersom Frankrike är en sekulär stat. Givetvis fanns det en logisk kritik om att slöjförbudet är en inskränkning mot individens frihet.

En annan aspekt var att burqan ansågs försvåra identifiering av människor, t.ex. vid polisspaning. Det fanns ytterst få kvinnor som bar detta klädesplagg, men den franska regeringen agerade med ett medvetande om att islam runt om i världen praktiseras allt mer ortodoxt, vilket man kan se av utvecklingen i t.ex. Iran och Egypten. För att inte fler kvinnor skulle tvingas av sina familjer att börja bära burqa och niqab till vardags infördes detta kulturbevarande förbud.

Den som bryter mot det franska slöjförbudet döms till böter av domstol, men alla kostnaderna betalas av privata donatorer om så önskas. Detta har gjort slöjbärandet till en politisk aktivitet i Frankrike som politiker och rättssystem inte vet riktigt hur de skall hantera. Muslimska företrädare säger att det därför är fler i Frankrike som bär niqab i dag än innan förbudet infördes, och få av de dömda rättar sig efter dom.

Det intressanta är att det inte bara är islam som kräver att kvinnor skall hölja sig. Även kristna, judiska och hinduistiska organisationer propagerar för heltäckande badkläder, och de har samsyn med flera offentliga puritanska företrädare.

Samtidigt finns det många människor som välkomnar burkiniförbudet, och detta främst därför att användandet av klädesplagget har en politisk innebörd. Burkinin är en markör som ur ett religiöst perspektiv visar att bäraren är ”renare” än en person som går i vanlig baddräkt eller bikini. Den ”orena” personen kommer att med tiden betraktas som en avfälling, och på sikt bli lovligt byte för män som antastar och ofredar dem.

Den sistnämnda utvecklingen kan gå snabbt. Redan idag ser vi hur personer som tillhör icke-europeiska kulturer agerar i mötet med flickor och kvinnor på offentlig plats, och skapar för dem en otrygghet vars motsvarighet vi inte sett på mycket länge.

Den franska politiska sfären har bestämt sig för att undvika denna utveckling, eller åtminstone fördröja den. Bland de parametrar man tagit i beaktande är att det ursprungliga franska kulturmönstret kan utmanas av det dito muslimska, i det muslimerna agerar initialt småskaligt men kontinuerligt tills man utgör en kritisk massa som inte kan hejdas vare sig med lagstiftning eller tvångsmedel.

I debatten om burkiniförbudet åberopas individens rätt att klä sig efter egen smak och vilja. Det är en princip som är korrekt och som måste försvaras. Men man kan inte glömma den aspekten att det finns påtvingande faktorer som innebär att kvinnor som tillhör den muslimska kulturen klär sig i slöja och liknande attribut mot sin vilja/personliga önskan. I detta tvång ingår en allt starkare social kontroll över människorna – som möjligtvis blir ännu starkare när den franska statsapparaten utmanar landets c:a 7 miljoner muslimer – i form av shariapoliser.

Eftersom vi inte ser några tecken på att den islamiska utvecklingen upphör att sträva mot en allt strängare efterlevnad av koranen och övriga religiösa förhållningsregler, kan vi inte heller räkna med någon s.k. ”reformering” som medger fritt hår och naken hud för muslimska kvinnor. Tillfälliga verbala lättnader, som t.ex. enskilda utspel av imamer i regim- och globalistkontrollerade mediekanaler, kan dyka upp. Men kursen ligger fast, och det är att ersätta de otrognas idéer med ”rätt” värderingar.

Vad tycker muslimerna själva om denna utveckling? Ja, för kvinnorna är det ett faktum att de är säkrare från sexuellt våld av främlingar om de lever efter den muslimska traditionen, d.v.s. hanteras som om de är en ägodel tillhörande mannen i huset (om jag får uttrycka mig både generellt och provocerande). De muslimska kvinnorna ser vad som händer europeiska kvinnor som lever gudlöst och vistas bland andra män. En muslimsk kvinna ser därför de europiska kvinnornas leverne som oförnuftigt. Det hör till muslimsk livsvisdom att en kvinna med frestande attribut blir ofredad (hämtat från Muhammed Knut Bernström), och därför undviker man detta av ren självbevarelsedrift.

De muslimska männen har inte heller motiv att bromsa den här utvecklingen. Att europeiska kvinnor som lever enligt moderna europeiska seder, d.v.s. blottat hår, fri hud, alkoholförtäring, ger de muslimska männen en moralisk ursäkt att betrakta dessa kvinnor såsom ovärdiga. Vilket inkluderar agerande från förolämpningar och misshandel till våldtäkt och dråp. Visserligen kommer med tiden tillgången på lovliga byten att minska i takt med att europeiska kvinnor skräms till efterlevnad eller tvingas ändra på sina beteendemönster, men då finns ingen återvändo, och den sekulära kulturen kan inte räddas, samt den europeiska livsstilen utgår.

Så striden om burkini handlar inte om att inskränka enskilda individers frihet. Istället handlar det om ett kulturkrig som ena parten riskerar att förlora. Och som det ser ut idag tycks det moderna sekulära västerlandet ligga i underläge, trots ”pistolbeväpnade manliga poliser som skriver ut böter till muslimska kvinnor i burkini”.

Europa står inför faktum att man fört hit människor som tack vare välfärdssystemen medgivits att ta med sig sina seder till de nya platser som de etablerat sig i, istället för att assimilera sig. Man måste vara politiker för att inte kunna förutse denna konflikt.

Det otäcka är att det är bara politikerna som har makt och mandat att lösa de uppkomna problemen. Tyvärr finns det inga tecken på att de har för avsikt att göra det, mer än med symbolhandlingar. Och vissa andra politiker, som t.ex. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfvén, vill ytterligare försämra möjligheterna till den västerländska civilisationens överlevnad.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Beklagar min frånvaro i kommentarsfälten, kära läsare. Men ni skriver som alltid många intressanta inlägg där!
D.S.

Publicerat i Brott & straff | 11 kommentarer

Såg en gammal gubbe sitta på en bänk och blicka ut över sjön timman före solnedgång.

Bästa läsare!

Jag hade låst dörren till min lägenhet och var på väg nerför trappan just som min dotter öppnade sin lägenhetsdörr och gav mig ett glatt leende och vinkade. Hon hade visserligen sovmorgon, men hade hört mig och skyndade sig upp till dörren för att hälsa mig när jag gick till jobbet. Det värmde mitt ensamma hjärta.

Besynnerligt nog förde denna upplevelse mina tankar till ett förhållandevis färskt minne, föreställande en mycket gammal man som satt på en parkbänk och blickade ut över Brunnsviken medan solen hovrade på en handbredds höjd över skogen som dolde prinsessans kungliga bostad Haga utanför Stockholm.

Den blåa bomullsskjortan var uppknäppt med två knappar under halsen på den gamle mannen, och en tunn brunnrutig lång kavaj hängde över hans axlar som en mantel. Hans blick var inte studerande, men däremot verkade den vara fixerad vid en för mig okänd punkt på andra sidan Brunnsviken, kanske där den kungliga begravningsplatsen är belägen. Hans blick lät sig inte störas av förbipasserande joggare; män i tajta trikåer och t-skjortor med överdimensionerade reklambudskap; kvinnor i shorts och grälla sport-toppar. På deras axlar hängde mobiltelefoner med puls- och stegmätare, och bakom höften flaskor för isotoniska sportdrycker.

Den gamle mannen hade ingen annan bekvämlighetsutrustning än sin promenadkäpp som han stödde sig mot med bägge händerna så att hans överkropp lutade framåt, i en pose som gav ett något puckelryggigt intryck.

När var den sista gången denna man sprang?

Den gamle orörlige mannen hade varit en ung man när 1950-talet började. Förmodligen såg Brunnsviken inte så mycket mer annorlunda ut då än som idag, med undantag för höghusen som reser sig upp här och var söder och norr om Hagaparken. Ljudupplevelsen är sannorlikt annorlunda med fler bilar på de omgivande trafiklederna, och kanske bullrade loken på Roslagsbanan på ett annat sätt på den tiden än vad de gör idag?

Hade den här mannen som ung vandrat eller sprungit här längs stranden på den tiden, längs samma sträcka som dagens hälsonarkomaner rusar fram längs med sin tunnelsyn? Hade han kanske suttit på gräset med sin fästmö och tittat på solnedgången? Hade de tu vandrat bort mot berget för att vänslas bland träden i något kort ögonblick innan han eskorterat hem henne (i god tid enligt den blivande svärfaderns anvisningar?). Hade hon välkomnat honom vid roddhuset när han landstigit efter ett träningspass med klubben?

Vilka drömmar hade denne man drömt när han spatserat ung och frisk längs Brunnsviken? Har denne gamle man fortfarande några drömmar kvar? Eller är det bara minnen som återstår? Minnen och ensamhet?

Ingen annan än han själv vet. Och en dag, kanske i en inte alltför avlägsen framtid, har han suttit på denna bänk för allra sista gången och sett solen gå ner. Och en dag är det kanske min tur att minnas tillbaka till de svunna dagar i livet som bevarats som lyckliga i mitt minne, på exakt samma parkbänk, framåtlutad över min promenadkrycka.

Jag hoppas att jag kommer ihåg några av de tillfällen min dotter vinkat leende till mig. Samt den gången jag haft med mig min käresta för att skåda solnedgången. Minnena av dessa tillfällen skulle kunna få mig att stirra blint bortom horisonten utan att ta notis om främlingar som rusar fram mot sina okända öden. Minnen från en tid då ensamhet inte betydde samma sak som att vara övergiven.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Privat, Stadsliv | 7 kommentarer

Är det verkligen smart att välja en presidentkandidat som har minst 3’000 arkivmappar med utredningsmaterial hos FBI?

I all hast utan korrektur, sorry!

Bästa läsare!

Den 20 juli 1993 hittades Bill Clintons stabschef, den 48-årige advokaten Vince Foster, skjuten i munnen och med en revolver liggande bredvid honom i framsätet. I väskan låg hans avskedsansökan sönderriven i bitar. Polisens utredning kategoriserade detta som ett självmord. Case closed.

Familjen Clinton är osedvanligt drabbade av olycka och självmord när det gäller deras bekantskapskrets. Det krävs att man jämför med familjen Kennedy för att hitta någon familj som är lika otursförföljd, fast med skillnaden att offren personligen oftast tillhörde Kennedy-klanen, medan offren kring Clinton utgörs av vänner, kollegor och personer som har en kritisk koppling till dem.

I och med att Hillary Clinton meddelade att hon ämnade bli amerikans president – något som vi vet att hon haft ambition som redan när Clinton lämnade Vita huset 2001 – så återuppväcktes intresset för Vince Fosters olycka. Däribland har journalister sökt efter det utredningsmaterial som FBI-agenterna Coy Copeland och Jim Clemente sammanställde under utredningen kring Fosters död.

Daily Mail har intervjuat de två utredarna. Deras fokus var att ta reda på varför Bill Clintons närmsta rådgivare tagit livet av sig. Det de fann var en man som utsatts för mycket hård press för att försvara familjen Clintons förehavanden när flertalet anställda i Vita husets resedetalj avskedades och ersattes med familjens personliga bekanta. Foster ställdes inför kongressen, och hans person blev uthängd i medierna.

Men det som fick den annars så levnadsglade och sociale Vince Foster att plötsligt ändra lynne och hamna i en klinisk depression var – enligt de två FBI-utredarna – Hillary Clinton.

Det var i samband med ett möte i Vita huset med den samlade stabspersonalen som USA:s dåvarande First Lady började skälla ut sin kanske förtrognaste vän som hon känt och samarbetat med ända sedan 1970-talet, och tillika Bill Clintons barndomsvän. Vince Foster hade till och med varit hennes mentor när hon började praktisera juridik i Arkansas, och han hade senare gjort henne till partner i firman.

Hillary sade inför de närvarande att Vince Foster bar skulden till Vita husets motgångar. Vince Foster blev totalt förödmjukad av att få höra henne utbrista i att han inte förstod hur saker fungerar, och att han inte var ämnad för den stora världen utan borde ha förblivit en småstadsadvokat.

När FBI-agenterna intervjuat vittnen till dessa och andra händelser, samt anhöriga och vänner som såg hans reaktion,  kom de fram till att det var Hillary som triggade fram hans självmord, vilket de dokumenterade i en egen fil för utredningen.

Men nu när medierna vill undersöka omständigheterna och gå tillbaka till FBI-utredarnas material så konstaterar den amerikanska motsvarigheten till riksarkivet att man inte hittar dokumenten. Försvunna? Inte nödvändigtvis, säger arkivarierna. Någon kan av misstag ha placerat Copelands och Clementes material bland utredningsmaterialet i samband med Whitewater-skandalen som Hillary Clinton var inblandad i på 1970-talet. ” – Det materialet förvaras i 3’000 kartonger”, upplyser arkivarien.

Clintons – både Bill och Hillary – är involverade i så många skandaler att FBI sannolikt har ett specifikt magasin avsett för att förvara de filer som handlar om dem.

Att rättsapparaten inte fungerat fullt ut när det kommer till Clintons är ett understatement, men varje uteblivet åtal mot makarna har sannolikt föregåtts av tusentals utredningstimmar.

För det finns en hel del som Clintons varit involverade i, som t.ex. trakasserier mot kvinnor som Bill (eller Hillary?) haft sex med (företrädesvis via inhyrda ”detektiver”); stöld av inventarier från Vita huset (Hillary säger att när de lämnade Vita huset stod de nästan på bar backe, trots att man försökte fylla makarnas villa med möbler från presidentbostaden; makarna auktionerade ut inventarier och tog pengarna till kampanjkassan); spionage mot politiker som exponerat Bills sexaktiviteter i Orala rummet; Hillary som anlitat en individ med koppling till muslimska brödraskapet som personlig assistent under sin utrikesministerperiod; hantering av säkerhetsklassad information utan kryptering; hantering av säkerhetsklassad hemlig information i en privat e-postserver; mutor för att ge access till raketteknologi till Kina; döljande av ekonomisk dokumentation för sin advokatfirma; benådande av dömda ekonomiska brottslingar som gett donationer till Clintons släktingar; insideraffärer under tiden som Bill var guvernör; Hillarys kopplingar till radikalister sedan studieåren och senare; en oändlig lång lista av misstänkta mutbrott via Clintons stiftelse och falska välgörenhetsorganisation; Hillarys lögner om skandalen Bengazi, und so weiter. [länk]

Men allt detta bortser medierna ifrån, och summerar Hillary Clintons argumentationsplattform med meningen: ” – Det är dags för en kvinnlig president i USA; det är dags för Hillary Clinton”. Att sedan FBI och förmodligen en rad andra myndigheter har hela bibliotek med utredningsmaterial som bevisar vilken korrupt politiker hon är, det bryr man sig inte om. De ansvariga har valt att behålla sina jobb och liv, så därför kan man inte hejda Clinton. Too big to jail, som det heter.

Jag bävar för vad som komma skall.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 14 kommentarer

Lycklig återförening av familjen Aziz i Sverige.

Bästa läsare!

Undrens tid är inte förbi. Familjen Aziz från Afghanistan har av en mirakulös slump återförenats i Sverige, ett år efter att de tvangs ta farväl av sin 14-årige son som tvingades till Sverige av hänsynslösa människosmugglare. Ett år av ovisshet om var sonen respektive hans föräldrar tagit vägen är dock över nu. Om ni inte tror mig så kan ni läsa glädjehistorien på SVT.SE. Eller här. Jag tar mig friheten att citera några rader från artikeln:

De skiljdes åt mitt i natten i en turkisk skog. Bara 14 år gammal tvingade smugglare Mahdi Aziz att ensam ta sig till Sverige utan sina föräldrar. Men efter många tårar och mycket oro fick historien ett lyckligt och närmast osannolikt slut på en konsert i Borlänge.

Nader och Raheleh Aziz flydde sin hemstad Bamiyan i Afghanistan för kärlekens skull. De träffades redan som tonåringar, men deras förhållande accepterades inte av Rehelehs föräldrar. Enda chansen till ett liv tillsammans var att fly landet och ta sina tre barn med sig.

Vänta nu. Jag hänger inte riktigt med här. Nader och Raheleh träffades som tonåringar och blev kära i varandra.  Men Rahelehs föräldrar gillade inte dotterns parti. Trots det skaffade sig paret tre barn, och när de gjort detta så flydde de inte bara från hemstaden Bamiyan där de arga svärföräldrarna lever, utan de lämnade även sitt hemland Afghanistan.

Vi tar det här igen: Nader och Raheleh träffas som tonåringar, skaffade barn och fick fly från sitt land för kärlekens skull. Ett av barnen var dessutom tonåring. Hm. Det var väldigt lång reaktionstid som Rahelehs föräldrar har, för att börja tokhata Nader som den vuxna dottern gift sig med.

Nå, låt inte mig förstöra en god historia med en massa frågor som avslöjar att jag är förvirrad. Fortsättningen lyder så här:

Tillsammans med tusentals flyktingar från det krigshärjade Syrien lade familjen sina liv i flyktingsmugglarnas händer. I en turkisk skog, mitt i natten, blev mardrömmen ett faktum. Den 14-årige sonen Mahdi skiljdes från familjen när smugglarna tvingade honom att gå ombord på en båt, trots att föräldrarna och syskonen fanns kvar på ett lastbilsflak. Därefter följde ett år av ovisshet. Föräldrarna och de två yngsta syskonen hamnade i Borlänge i Dalarna. Vad som hänt 14-åriga Mahdi hade de ingen aning om.

– Vi var hoppfulla, men det fanns också ögonblick av misströstan. När jag tänkte på den svåra resan till Sverige blev jag pessimistisk, men när jag märkte att många lyckades ta sig in i landet ökade hoppet, säger 36-årige Nader ett år efter att de kom till Sverige.

Ok, låt oss kolla in geografin här. Bara så att alla hänger med i svängarna. Klicka på kartan för större bild i nytt fönster.

sb Nader Raheleh Aziz

Herr och fru Aziz flydde från moderns föräldrar i Bamivan (markerad med en google-droppe på kartan) eftersom ingen av stadens 60’000 invånare kunde skydda deras kärlek. Enda orsaken till deras flykt var att fru Aziz inte godkände deras relation. Paret med sina tre barn tog inte sin tillflykt i Turkmenistan vid sin landsflykt. Inte heller i grannlandet Uzbekistan. Inte heller Tajikistan. Inte Pakistan. Eller Iran. Eller Irak, Azerbadjan, Kuwait, Indien, Jodran, Syrien. Och inte heller Turkiet dög som tillflyktsort.

Fast det var i Turkiet som familjen splittrades… Mardrömmen blev ett faktum.

*scratchljud från skivspelaren*

Vänta nu. Flyktingsmugglarna sa att den äldste sonen skulle åka båt, och resten av familjen skulle resa på lastbilsflak. Varför då? Det där är ju jättegrymt av människosmugglarna. Att komma där och splittra en familj på det där sättet. Smugglarna måste ju ha hotat familjen med både det ena och det andra, för vem släpper iväg sina barn på en smugglarbåt frivilligt…?

Kanske en familj som blir informerad om att ensamma barn alltid beviljas uppehållstillstånd om de kommer till Sverige. Skicka iväg den förstfödde till det kalla norden, säg att föräldrarna är försvunna, se sorgsen ut och bli placerad hos en svensk familj ett tag så att de gör allt för att du skall ha en anknytning till det nya landet, och tillgång till några svenskar som är redo att gå ut i medierna och säga att den lilla pojken måste få rätt att stanna i landet, vad som än händer i framtiden.

Och någonting hände. Ett mirakel inträffade. Efter ett år utan att veta vad som hänt far och mor – eller att fadern och modern visste vad som hänt deras son – hände följande:

Mahdi blev efter två veckor hos Carina och Pertti Arnberg placerad på ett hem för ensamkommande barn i Hagfors, men fortsatte att besöka Västerfärnebo på skolloven. I slutet av juli, när Mahdi var på besök hos Carina och Pertti bestämde de sig för att åka till Borlänge, som bara ligger en timme från Västerfärnebo. De skulle besöka midnattstravet på Romme och se en konsert med tonårsidolerna Samir och Viktor.

Där och då vid en travbana i Borlänge hände det som Mahdi och hans föräldrar knappt vågat hoppas på. Carina Arnberg berättar om den smått overkliga händelsen.

– Jag hade Mahdi och två barn till med mig till Borlänge och vi stod i publikhavet och tittade på konserten. Mahdi hade svårt att se och jag pekade på en pojke som klättrat upp i ett träd längre bak i publiken. Då när Mahdi vänder sig om får han syn på sin pappa, som stod två meter bakom oss, berättar Carina Arnberg för SVT Nyheter.

– Men där är ju min pappa, skrek Mahdi och rusade bort mot Nader och de båda kramade om varandra.

Fascinerande. Från Afghanistan, via en turkisk skog och slutligen i Borlänge, så bestämde sig pappa Nader för att besöka familjekvällen på Dalatravet i Romme för att titta på något av de tolv loppen under midnatten, och spatserade förbi scenen där Samir och Viktor uppträdde.

sb romme

Där, knappt ett par meter framför honom, vänder plötsligt sonen sig om och ser i det behagliga sommarkvällsljuset sin far som varit borta med familjen under ett års tid. På de drygt 450’000’000 kvadratmeter av Sveriges yta så hamnar både far och son Aziz av en otrolig slump på samma evenemang, blott en armlängds avstånd från varandra.

En sådan lycka att äntligen bli återförenade, inte minst med tanke på det sorgliga beskedet från Migrationsverket att herr och fru Aziz, samt deras två medföljande barn från det turkiska lastbilsflaket, inte har flyktingskäl för att stanna i landet. Fast lille Mahdi har uppehållstillstånd, och han har redan börjat i skolan och lär sig svenska och är omtyckt av alla klasskamrater.

Snipp, snapp, snut och sagan är ännu inte slut, utan skattebetalarna i landet skall nog få fortsätta att betala för de afghanska kärleksflyktingarnas travbesök och familjehelger ett bra tag till. För inte kan man väl rycka lille Mahdi från sitt nya trygga och välordnade liv i Sverige.

Om mormor och morfar hemma i Afghanistan är lyckliga över att deras försvunna barnbarn som inte kunnat meddela sig under ett års tid nu äntligen återfunnits förtäljer inte SVT Nyheter…

Hälsar eder Peter Harold, arg men inte blåögd skattebetalare.

P.S.
En gång i tiden var travbanorna bara ett tillhåll för skummisar och spelmissbrukare. Nu tycks de vara någon form av familjetivoli. Världen förändras… dock inte nödvändigtvis till det bättre, kan vi se.
D.S.

 

Publicerat i Humor | 16 kommentarer

Snart dags för svenskt korsförbud för att inte kränka judar? (Göran Rosenberg har öppnat käften igen)

Bästa läsare!

Utan att vara religiös så måste jag säga att år 2016 åtminstone erbjudit på den upplyftande nyheten om att man på allvar börjar diskutera den våldsamma förföljelsen av kristna (även om herr Adaktusson var offensiv redan ifjol). Karaktären av debatten fram tills i år har bestått i att betrakta våld mot kristna som obekräftade myter, och har alltid ställts i relation till den kristna västvärldens historiska skuld för kolonialism, slavhandel och McDonalds-restauranger.

Att radikala islamister – påhejade av konventionella obildade muslimer – ägnat sig åt att systematiskt förfölja kristna i deras hembygder och kulturområden, har värderats med samma allvar som ett TT-telegram om en trafikolycka på andra sidan jordklotet. Videoklipp med kristna som halshuggs avfärdas som fusk och montage eller ”situationer ryckta ur sina sammanhang”. Ibland också med ett ifrågasättande som hävdar att offret är muslimer eftersom de inte ser ut som kristna.

Även här hemma i Sverige har det civila och militära våldet mot kristna ute i världen behandlats med relativiserande resonemang. Svenska Kyrkan säger sig kategoriskt ta avstånd mot allt våld, vilket inte är fel, men det visar också att man inte hade någon ambition att stödja sina trosfränder fastän stödet var absolut nödvändigt för dessa människors liv och säkerhet. Svenska Kyrkan har gjort det till en hederssak att vända ryggen till mot sina egna, och andra kinden till mot islam.

Det här rör sig i huvudsak om kristna i Mellersta östern, folk som utgör en historisk rest av det kristna ursprunget (men också förföljelse av kristna i övriga Asien och Afrika). Måhända vill inte den svenska sekulära kyrkan ha med detta arv att göra eftersom det kristna ursprunget är ett hot mot den moderna kulturmarxism som blivit kyrkans nya budskap?

Under 2016 har dock fler fått upp ögonen för att det handlar om människor som förföljs och dödas p.g.a. sin kristna bekännelse. Islamiska staten med tillhörande militära organisationer ägnar sig åt förföljelse, på gränsen till folkmord. Och till slut har medlidandet i vårt land väckts för dessa människor.

Ett antal svenska präster och andra kristna troende har startat en kampanj där de uppmanar folk att visa sympati för de förföljda kristna och motstånd mot islams utbreddning genom att bära ett kors. På Facebook har de startat en grupp kallad ”Mitt kors”. Man kan jämföra detta med hur flera kvinnliga vänsterpolitiker som Åsa Romson, Veronika Palm och Gudrun Schyman klädde sig i slöja under det s.k. niqab-upproret (i sympati till ett falskt påstående om att en muslimsk kvinna överfallits av en rasist). Någon kritisk reaktion mot att svenska politiker ikläder sig en annan kulturs politisk-religiösa symboler framfördes inte i mainstream media; däremot uttrycks oro mot att svenskar börjar bära kors.

En av dem är författaren, kommentatorn och femtekolonnaren Göran Rosenberg. Han skrev den 14/8 bl.a. följande i Bonnier-ägda Expressen [länk]:

För en jude kan korset aldrig bli en odelat ljus symbol. Korstågens, inkvisitionens, de antijudiska passionsspelens och de blodiga påskpogromernas kors sitter fortfarande djupt inbrända i det judiska minnet. För att inte tala om den antijudiska hetspropaganda som genom århundradena frodats i korsets skugga.

[…]

En symbol som genom århundrandena inspirerat till både de mörkaste massakrer och den djupaste medmänsklighet är inte en symbol som kan användas utan tanke på tolkning och sammanhang.

[…]

När en rörelse nu startats för att få folk att bära ett kors om halsen (#mittkors) så är den uttalade meningen att korset ska tolkas som symbol för solidaritet med de kristna offren för islamistisk terror. Mindre uttalat görs korset därmed till symbol för en solidaritet som gör skillnad på offer och offer, på offer som är födda i en religion och offer som är födda i en annan (för det är ju så vi i regel får vår religionstillhörighet, genom att födas).

Vad är det vi läser här i Göran Rosenbergs text? Jo, att bärandet av ett kristet kors för att manifestera mot islamisters förföljelse av kristna är en påminnelse om kristnas förföljelse av judar!

Göran Rosenberg försöker läxa upp de kvinnliga kristna aktivisterna genom att utmåla dem som exkluderande genom att bara engagera sig mot förföljelse av kristna när samtidigt andra muslimer och även judar faller offer för jihadisterna.

Men man kan ju vända på detta resonemang : Hur mycket plats breder de judiska företrädarna ut under Förintelsens minnesdag för att åskådliggöra den förföljelse som inte bara zigenarna utsattes för av nazisterna, utan även de kristna som vägrade att lyda regimens anvisningar och som sattes i koncentrationslägren som politiska fångar eller avrättades? Hur många Hollywoodfilmer och TV-dokumentärer handlar i samma omfattning om andra grupper än judarna?

Det bisarra är att om vi vänder på skuldfrågan, och lägger fram det första exemplet på judars förföljelse av kristna, nämligen judarnas avrättning av Jesus. Torde inte judiska symboler vara en mörk påminnelse om hur judarna röstade demokratiskt om att låta avrätta honom, fastän den romerska prefekten betraktade Jesus som oskyldig? Nej, människor som Göran Rosenberg betraktar en sådan jämförelse som antisemitisk. Judendomen har till och med skaffat en benämning för detta; blodsförtal. Det är ett brott att anklaga judarna.

Det finns historiska exempel på judars våld mot kristna, men skildringarna är så stympade att man aldrig får veta något kring detaljerna om vad anklagelserna grundade sig på, medan det alltid med all önskvärd tydlighet beskrivs att anklagelserna var falska och berättelserna är mytiska. Alla misstankar om att det existerat judiska sekter som ägnat sig åt ritualmord på kristna offer (pojkar) under medeltiden betraktas som påhitt, och Toran är alibit. Det är dock besynnerligt att det skall finnas fler religiösa sekter som ägnar sig åt ritualmord idag i vår upplysta era än under Medeltiden då skrock och tro var sed och lag…

Nåväl, låt oss reducera debatten om förföljelsen av kristna i modern tid med det fastställda villkoret att aldrig någonsin glömma att även judarna alltid lidit och att de lider än idag av alla trångsynta kristna som fiskar i grumliga vatten efter sympati för att det är en och annan Jesustroende som råkar komma i vägen för islamister på väg mot Israel.

Att bära ett kors som smycke är bara okej om man minns att det alltid är mest synd om det judiska folket, och att Jesus själv bar ansvar för att han blev korsfäst av medborgarna i ett land som stod under romersk kontroll. Allt annat prat är antisemitism.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Religion | 24 kommentarer

Vad säger lantbruksstyrelsen om att det står elefanter mitt i rummet?

Bästa läsare!

Jag fortsätter att ha min blick vänd hemåt. Efter tidigare avslöjanden om att både festivalarrangören av ungdomsevenemanget ”We are Sthlm” samt att medierna mörkat vågen av sexuella ofredanden mot unga tjejer, så borde man vara luttrad över att utspel som att en fördubbling av inkomna polisanmälningar under årets festival skall betraktas som en framgång. 53 anmälningar har inkommit i år. jämfört med 20 för ifjol.

Vad arrangör och polis menar är att de utsatta tjejerna på festivalen blivit mer än dubbelt så duktiga på att polisanmäla jämfört med ifjol.

Detta är fruktansvärt empatilöst!

Vad arrangör och polis hävdar är att det inte inträffat särskilt många fler övergrepp i år än tidigare. Det innebär i så fall att ifjol avstod c:a trettio tjejer från att anmäla att de omringats av grupper med yngre utländska män som isolerat sina offer från väninnorna, medan gärningsmännen smyger in händerna under skjorta, topp och innanför byxlinning, eller tryckt in handen under kjolen och försökt dra ner trosorna.

I det normala fallet brukar tjejer inte uppskatta denna typ utav uppvaktning. Minst av allt blir de sexuellt upphetsade. Tvärtom. Första handen som smeker väcker irritation. När flickan så upptäcker att hon inte ser sina väninnor och att hennes rop inte hörs på grund av den höga musiken blir hon orolig. När det kommer fler händer som tafsar blir hon förbannad i några sekunder, men ilskan går över till skräck när hon märker att ingen hjälper henne, och männens händer börjar blotta hennes kropp, och hon inte längre kan avgöra vem som gör vad därför att de är överallt med sina händer. Hur hon är vrider och skakar så kommer hon inte loss.

Trettiotalet tjejer skulle alltså under förra året ha undvikit att prata med polisen efter vad en normalt funtad människa skulle kalla en skräckupplevelse? Knappast.

Vad som hänt – och vilket bilder från festivalen visar – är att den manliga publiken till stor del bestod av yngre män av utländsk härkomst. Tino Sanandaji – nationalekonom!!! – har tagit del av polisrapporterna och noterar att i 100% av de polisanmälningar som lämnats i anslutning till ofredandena på We are Sthlm under 2015 kunde kopplas till en person med utländsk härkomst:

Det finns data för två festivaler. Andel med utländsk bakgrund var 89 procent Putte i Parken i år och 100 procent I Kungsträdgården förra året. Polisens rapport: ”Tre av dessa utpekade gärningsmän är svenska medborgare av utländsk härkomst. En gripen person anges ha tolkbehov på persiska, vilket är ett språk som främst talas i Iran. Övriga gripna är antingen afghanska medborgare eller så har de tolkbehov på dari”

Med andra ord, gärningsmännen är de ”barn” som politiker och företrädare för biståndsindustrin välkomnat med nallebjörnar och märkesskor i storlek 44-45 under de senaste åren. ”Barn” som skickats till Sverige för att få utbildning, bostad, arbete och en svensk flickvän som de kan kn*lla sönder i väntan på att en tjejkusin skickas från Afghanistan för äktenskap.

Dessa sexövergrepp är inte ett socialt problem eftersom Migrationsverket redan ägnat tid, pengar och andra resurser på att informera migranterna om att svensk lag inte tillåter vare sig våldtäkt eller sexuellt ofredande. Att skylla på kulturskillnader fungerar inte heller; i gärningsmännens hemländer är det tabu att vara med kvinnor på det sätt man umgås här i Sverige. Sålunda torde det ligga inprogrammerat i ryggraden att de inte agerar mot de svenska tjejerna på det sätt som de gör. Men i själva verket skiter de i sin kultur, och hänger sig åt sexuellt röveri.

Även om det hela är fruktansvärt upprörande så finns det en förklaring till varför gärningsmännen beter sig på det sätt som de gör.

Det börjar med att det offentliga Sverige har valt att tro på ”barnens” ord om deras påstådda ålder och deras berättelse om hur de kommit hit till Sverige (fotvandrat och åkt tiotals mil genom att hänga under ramen på lastbilar) och att det inte finns en enda levande släkting i deras hemland som kan ta hand om dessa ”barn”. ”Barnen” får därför anpassad kost, uppehälle, skola och fickpengar samt förses med mobiltelefon och surfplattor så att de skall kunna hålla kontakt med släktingarna som inte har råd att ta hand om dem i hemlandet.

Dessa unga män vet att de gjort fel genom att lura till sig förmåner som de inte är berättigade till, samtidigt som de hyllas av det offentliga Sverige. Självfallet får de en bild av att Sverige är ett land med dumbollar som man kan lura. Igen, igen och igen.

Det skulle faktiskt inte förvåna mig om gärningsmännen fått tågbiljetterna till Stockholm betalda för att de skulle kunna åka och få den kvarvarande önskan på listan uppfylld; att hitta en svennehora att kn*lla sönder.

Lyckligtvis finns det bot för dessa sexuellt frustrerade unga invandrarmän. Och hjälpen är nära. Allt de behöver göra är att lyssna på RFSL:s instruktioner och turas om med varandra. Sen är det bara att skölja rent, om så önskas.

Många i ute i sociala medier har redan sagt det som är uppenbart: Sveriges riksdag och regering bär ansvar för det inträffade. Och Sveriges medieetablissemang är medskyldiga. Skadeverkningen är långt större än 50 ”framgångsrika” polisanmälningar på We are Sthlm. Det handlar om långt större problem än en stökig popfestival där några missförstådda skolpojkar ”frågat om lov till dans”; det handlar om en nation som är utsatt för etnisk krigföring. Och vårt försvar mot detta krig består av ett plastarmband. Patetiskt. Jag förstår varför våra fienden föraktar oss.

Hälsar eder Peter Harold

sb we are sthlm expressen

P.S.

Jag vill rikta ett varmt tack till min 16- eller 17-åriga dotter (inte f-n så lätt att hålla reda på hur gamla ens barn är…) som håller sig ifrån evenemang som We are Sthlm och som istället är snäll och hjälper hennes skröpliga gamla far att gå på antikvariat och loppmarknader istället för att fynda gamla böcker, och som trots politiskt korrekt indoktrinering i skolan inte säger upp bekantskapen med mig för mina ganska råa skämt. Jag skall försöka skämma bort dig lagom mycket som tack för att du sköter dig, och inte gör mig onödigt orolig.

D.S.

Publicerat i Brott & straff, Okategoriserade, Stadsliv, Udda sex | 8 kommentarer

Är vi libertarianer vampyrer som dör av solljus?

Bästa läsare!

Helgen är över. Och oj vad jag har bloggat. Men bara i huvudet. Tyvärr är tankarna lite ofokuserade så här på söndagskvällen, så det här får bli en personlig helgrapport istället, medan de allvarliga tankarna sätter sig i skallen.

Jag har varit ute på landet och paddlat, och jag har varit i stan och tittat på det stora bokbordet under den nu avslutade kulturfestivalen som gått i franskt tema utan att jag på något sett känt mig direkt påverkad av de francofila fluenserna förutom att jag av en tillfällighet – och högst tillfälligt – råkade passera innergården bakom Centralbadet där ett antal kvinnliga aktörer inom bokbranschen delgav populasen varför just dessa upphöjda individer har en särskild relation till Frankrike, vilket dock inte intresserade mig särskilt mycket eftersom jag har så mycket av egen relation till det landet, inte minst på sådana sätt som jag inte ens kan berätta om i den här bloggen eller annorstädes utan att rodna, varvid jag steg ut igen på Drottninggatan som fram tills för 380 år sedan kallades för Stora Kungsgatan och fick syn på en annan herre ur den svenska intelligentians armé, som dock inte såg så militärisk ut men ändå verkade vara i god vigör och förhoppningsvis ännu i sina bästa år trots att han abdikerat som krönikör för ett morgonhälsande radioprogram. Med tanke på att meningsuppbyggnaden här ovan ser ut som den gör kan ni säkert ana att det var Ludvig Rasmusson jag mötte….

Mina bokfynd blev tyvärr inte särskilt många. Bland annat därför att mitt eget bibliotek börjar omfatta väldigt många volymer, så det som intresserar mig i boklådorna står oftast redan uppe på mina hyllor. Så istället för att som förr bära hem två eller tre papperskassar med böcker nöjer jag mig med de udda fynden. Härom året blev det Lord Byron i engelsk förstautgåva, och i år hittade jag ett Fransk-svenskt lexikon från c:a 1830. Ah, där kom det franska inslaget!

Någon som var desto mer entusiastisk var Lilla Fröken Harold som sakta och säkert börjar ta över regentskapet som bokmal i hushållet. Till skillnad från sin far är LFH ute efter klassikerna och de obligatoriska titlarna i litteraturkanon (jag samlar på reseskildringar och böcker om geografi och historia). Sålunda hamnade en pocket av Kafka i dramatenvagnen. För att skapa balans kontrade jag med två stycken Woodhouse. Låt oss hoppas att jag låter mig influeras mer av Woodhouse än av Rasmusson när det kommer till läsbarhet, även om båda herrarna ger uttryck för en munterhet som jag önskar att jag hade gemensam med dem.

Efter att ha avverkat bokborden norr om Sergels torg passerade vi ett stånd som sålde litteratur om islam. På en skylt stod det att man fick en bok om Mohammed på köpet. Jag viskade i örat på LFH ” – Köp, och få en bok om Mohammed på köpet OCH en praktisk bärbar bomb…”. Dottern gav ett upprört ” – Men pappa!!!” i falsett, men tillade efter att ha smält (inte smällt) min fördomsfullhet att skämtet kanske inte är helt taget ur luften. Faktum är att tonåringarna – åtminstone i Stockholm – börjar känna sig lite bekymrade över hur det svenska samhället håller på att omdanas i andan från fredens religion.

Faktum är att mycket av innehållet i boklådorna gav inspiration till elaka kommentarer, men dessvärre har jag glömt bort dem alla.

Det vore en lögn att påstå att vi eller boksäljarna hade tur med vädret. Det såg ut att vara färre med säljare i år, kanske p.g.a. väderprognosen, och kanske p.g.a. vikande efterfrågan på gamla böcker. Fast det senare verkar inte vara riktigt sant eftersom antikvariatdöden framstår inte längre som lika akut. Arrangören hade dock här och var lämnat mycket tomrum mellan stånden för att kunna upprätta ryktet om evenemanget som Europas längsta bokbord.

Ja, apropå elaka kommentarer. Jag såg att det fanns ett och annat bokstånd som krängde vänsterinriktad ideologisk litteratur (därav min vassa tungas inspiration). Det slog mig att ett dylikt evenemang som detta – och rustad med ett nederbördsskyddande partytält – måste vara ett bra tillfälle för frihetliga skribenter att möta både läsare och bokköpare. Det fanns några stånd med egna författare.

Dessvärre befann sig visst större delen av den frihetliga klungan i Sverige ute på landet tillsammans med falukorvsgeneralen Henrik Alexandersson. Jag kan inte erinra mig ett enda tillfälle då jag sett ett bokbord med frihetliga företrädare på allmän plats i Stockholm. Vilket är synd. Beror det på att vi libertarianer är vampyrer som dör av solljus? Eller att vi tror att mänskligheten bara kan räddas genom att skriva på Internet?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 44 kommentarer

CNN klipper bort svart kvinna som uppmanar till upplopp och bränder

Bästa läsare!

Någonting som jag låter passera med största ointresse är Black Lives Matter-frågan i USA. Jag behöver inte uppdatera mig om vilka städer och vilka stadsdelar som brinner p.g.a. att en svart kriminell man blivit dödad av polisen. Frågan är alltför komplex för att sätta sig och heja på ena parten. Jag nöjer mig med att konstatera att situationen i USA är värre nu än innan Barack Obama blev president för USA.

Därför är det snarare med ett mediekritiskt intresse som jag reagerar på ett inslag i den samhällsomstörtande och destruktiva Black Lives Matter-rörelsen.

Såvitt jag förstår har ännu en svart ung man dödats av polis, och en anhörig till honom filmades av nyhetsbolaget CNN. I ett reportage klippte de in den unga kvinnan som sade ” – We want peace”.

Det intressanta är att i nästa andetag sade honom någonting annat. Nämligen att man inte skulle förstöra hennes kvarter, utan istället bränna ner förorterna… ” – Burn down that shit. Take that shit at the suburbs”. Det kom inte med i sändningen.

CNN beklagar deras ”förkortade inslag med den avlidnes syster, och att det oavsiktligt gav intryck av att hon önskar fred överallt”… Är det troligt att CNN hade klippt ner inslaget på samma sätt om en vit amerikan uppmanat till bränder i förorter? Knappast troligt.

Jag har en känsla av att medierna är tämligen rasistiska. Mer rasistiska än människor i gemen. Men hur det än är med den saken så är det ett faktum att vi inte kan lita på vad medierna säger. Vi befinner oss mitt uppe i en Orwellsk era.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 19 kommentarer

Expertutlåtande: Det finns inga svenska värderingar. Allt vatten är vått och blått.

Bästa läsare!

Den 92-åriga psykologen och Auschwitz-överlevaren Hédi Fried menar att svenska värderingar inte finns. Detta meddelas i en debattartikel på Bonnier-ägda och agendadrivna Dagens Nyheters kultursida. [länk]

Hédi Fried belägger sitt påstående med hjälp av sin egen livserfarenhet:

” – I Sverige har jag återfunnit samma värderingar jag kände till från både mitt tidigare hemland och andra demokratiska länder. Dess kärna, att inte mörda och inte stjäla, att inte göra mot andra det du inte vill att andra ska göra mot dig, återfinns med olika formuleringar och på olika språk i världens alla religioner.

‘Värdering’ är ett mycket vidsträckt begrepp som oftast förväxlas med kultur. ”

Det är ju trevligt att man inte vill mörda och stjäla i de länder som fru Fried levt och verkat i, och att alla religioner säger samma sak om detta. Bra, då har vi fastställt att det inte finns några svenska värderingar, och därmed har alla människor som bekänner sig till vilken som helst av världsreligionerna samma existentiella motiv som alla infödda svenskar. Och om inte, då beror det bara på lite kulturella skillnader, fast svenskar är duktiga på att anpassa sig…

Hédi Fried fortsätter lite längre ned och beskriver just detta:

Det har tagit ganska lång tid att lära mig leva i en svensk kultur, men grundvärderingarna hade jag med mig i det bagage jag förde hit. Det har skett en hel del invandring under åren, och vi kan se hur kulturutbytet har pågått. Sverige öppnade sig, bjöd till möjligheter för invandrare, som i sin tur anpassade sig. De tog till sig den svenska kulturen medan Sverige berikades av den utrikiska.

Ja, Sverige är ett fantastiskt land för invandrare. Men låt oss gå tillbaka till resonemanget om värderingar.

sb trosa
Samma värderingar om liv och egendom, demokrati,
människovärde och jämlikhet i Trosa som i…

Man kan inte skapa en kultur utan en grundläggande värdering. Värdering är hur man i generella termer önskar sakers tillstånd. Det finns olika värderingar för olika situationer, som t.ex. politiska värderingar som bestämmer ens politiska åskådning. Det finns värderingar om hur barn skall uppfostras, t.ex. genom att ge dem kärlek istället för att slå dem. Värderingar kan bygga på praktisk erfarenhet, erfarenhet som ackumulerats genom föregående generationer. Det finns värderingar om att man skall förlåta istället för att hämnas. Detta skapar vår kultur.

De lärde tvistar om det finns några svenska värderingar (i deras perspektiv tycks man veta mer om Big Bang som inträffade för 13,8 miljarder år sedan än möjligheten att identifiera en svensk värdering). Eller rättare sagt, de tvistar om vilka argument de skall använda för att påvisa att det inte finns några svenska värderingar. Bl.a. hänvisar man till samma argument som Fried om att andra länder har samma värderingar som vi. Men utesluter andra länders värderingar att det finns svenska värderingar? Om danska eller rumänska värderingar är desamma som svenska, då kan ju inte heller danska eller rumänska värderingar existera? Det är hur lätt som helst att hamna i cirkelresonemang här. Och till ingen nytta.

Värderingar varierar från individ till individ. Det finns inte någon 100%-ig konsensus om samsyn på varje enskild värdering, inte ens ifråga om att man inte skall mörda och stjäla. Det är därför som man med svenska värderingar talar om en generell bild av hur man önskar tillståndet i tillvaron. En svensk värdering är att slå vakt om den svenska kulturen. Denna värdering finns inom alla nationella värdegrunder.

Det är egentligen bara på politisk nivå som man kan finna en avvikelse mot denna värdering. Med politik inkluderar jag naturligtvis de politiserade mediekanalerna, såsom t.ex. Dagens Nyheter. Både politiken och medierna har en agenda som siktar på att eliminera det som kallas för svenska värderingar, antingen genom att förneka dem, eller påstå att de sammanfaller med främmande kulturer.

sb rinkeby
…invandrartäta Rinkeby utanför Stockholm. Eventuella synbara skillnader är kultur.

Varför? Jo därför att detta är ett steg i att beröva svenskarna deras identitet. Det Hédi Fried säger med den agendadrivna DN-redaktionens välsignelse är att svenska folket inte skall referera till svenska värderingar eftersom det går lika bra med någon av världsreligionerna istället. Som t.ex. islam befinner sig på demografisk frammarsch i Sverige..

Dessvärre måste jag säga att debattinlagor likt denna från Hédi Fried egentligen är distraktion från de verkliga avgörande samhällsfrågorna. Det är som om vi sitter och tvistar om huruvida Mälarens vattenyta är blåare än Vänern. Man kan också utveckla denna analogi med påståendet att vi sitter och tvistar om huruvida Mälarens vatten är blåare än Vänern, samtidigt som staten anordnar en vattenledning från Nordsjön och fyller båda sjöarna med salt havsvatten som skall förändra livsvillkoren för insjöarnas djurliv. Allt vatten är ändå vått och blått, säger staten och DN.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati | 9 kommentarer

Var gömmer sig svenskarna?

Bästa!

Jag hoppas att detta inte ses som en favorit i repris i och med att jag ånyo refererar till mina Eriksgator under den snart färdigkonsumerade sommaren. Det var den 11 juli som jag skrev en bloggpost med titeln ”Rapport från min Eriksgata (Vart tog Sverige vägen?)” .

I bästa raljanta stil reflekterade jag över hur ”befolkningen” allt som oftast ser ut i svenska landsortssamhällen, från söder till norr:

Det tredje intrycket hänger ihop med iakttagelse n:o 1, i och med att där det finns vandrande tält också finns makar och fäder till dessa främlingar som svenska staten bjudit in att leva på skattebetalarnas bekostnad. Jag blev vittne till hur denna kategori män vandrade omkring på gator och vägar i stort sett i de flesta samhällen jag passerade genom, och att dessa främlingar inte så sällan var i numerärt överläge på allmän plats. Svenskar såg jag förvisso också (utom i ett av samhällena), men ifall dessa var utomhus så höll de sig uppe på sina verandor och uteplatser.

Jag är fullt medveten om att de som gillar denna utveckling, eller åtminstone förhåller sig passiv till detta förhållande, avfärdar min iakttagelse som rasistisk och främlingsfientlig. ”Man kan aldrig döma en människa efter hudfärg”, brukar det heta. Och det är sant, hudfärg är bara en visuell markör. Den säger ingenting absolut om den enskilda individens egenskaper.

Men om man ser 50-talet afrikaner eller annat folk från mellersta östern sitta eller vandra längs ortens enda huvudgata i en bygd med 300 mantalsskrivna svenskar, och bara skymtar ett fåtal av dessa sittandes uppe på sina altaner eller hukandes bakom vardags- och köksfönstren, då har karaktären i bygden förändrats.

Den liberale och godhjärtade motdebattören kan härvid invända och säga att det är ju svenskarnas fel att de avskärmar sig och gömmer sig: ” – Svenskarna får skylla sig själva om de inte vill vara med om mötet med nya berikande kulturer – vår tids valloner! – och knyta vänskapsband med de människor som flytt från krig och förföljelse. Dumma korkade rasister!”. Ja, ni kan nog melodin redan.

Jag säger inte att det är omöjligt att bli vän med en flykting. Under 1980-talet hade jag goda förbindelser med en neger från Botswana som fått lämna landet p.g.a. någonting han sagt. På ett år hade han och hans hustru lärt sig att tala tillräckligt mycket svenska för att klara vardagen utan assistenter och tolkar. Tråkigt nog var jag på den tiden alltför ung för att komma med intelligentare frågor än ifall det var varmt  Botswana och om det fanns lejon där, typ.

Däremot kan jag säga en hel del om helhetsbilden av den svenska migrationspolitiken utifrån Eriksgatans intryck. Migrationspolitikens beståndsdelar och konsekvenser utgörs just av dessa horder av främlingar som tar den plats som svenskar lämnar ifrån sig.

Att svenskarna flyttar på sig i det offentliga beror inte på – som kanske politikerna tror – att vi är självutplånande och önskar bli ersatta av andra människor. Nej, i själva verket beror fenomenet på att vi trivs i våra bekvämlighetszoner. Vi trivs med att vara på platser där vi är vana vid ”våra” traditioner och sedvänjor. Som i något fall sitta och dricka öl och äta pizza medan restaurangens TV visar sportkanalen som bryter sändningen var 3:e minut för att visa en tjusig tjej i bikini som tuggar tuggummi och blir kysst av en hunk (detta är alltså reklamavbrottet för tuggummit, måntro).  Alla byns män och kvinnor sitter inte där, men möjligheten finns, och man vet vad man kommer prata om medan man umgås bland likasinnade (min bild av landsbygdsmänniskor är väldigt stereotyp, men jag skall inte sprida dessa fördomar här).

Plötsligt förvandlas byn. 50 mörkhyade personer sitter eller spatserar gatan fram och tillbaka, ömsom blängande och ömsom kacklande. Dessa främlingar är bara här tillfälligt, i väntan på egen bostad någon annanstans. Men de är 50. Eller 100. Kanske till och med 250 eller ännu fler. De tar plats, men knyter inga band.

De mantalsskrivna medborgarna har ingen rätt att säga till migranten att denne inte får gå och stå på allmän plats. Och migranten har troligtvis ingenting bättre för sig än att gå omkring och röka tillsammans med sina landsmän, medan den mantalsskrivna medborgaren har sitt hem och hushåll eller arbete att sköta. Den mantalsskrivna medborgaren har en egen plats att vara på när den allmänna ytan är upptagen. Allt detta sker utan att någon ger kommando. Svensken är konfliktundvikande, och drar sig därför frivilligt bort från den zon som inte längre känns bekväm.

Jag fick en länk på Facebook från en kvinna som uppenbarligen bor i ett samhälle som är drabbat på det vis som jag skildrar här. Hon skriver:

Vi som är missnöjda med den muslimska invasionen och tycker att det verkar som om den tagit över vår stad helt och hållet, har börjat promenera tillsammans. Det är ingen organisation eller förening bakom, inte heller är det tal om någon demonstration och inga plakat förekommer. Vi har samlats och gått en tyst promenad genom sta´n för att visa att vi finns också. Hoppas flera städer följer efter. Alla väntar på att någon skall göra något. Vi, som går tillsammans, är missnöjda kristinehamnare.

Jag tvivlar inte en sekund på att en godhjärtad och antirasistisk liberal (liberal kan vara vem som helst inom det etablerade politiska spektrumet från vänster till höger numera) skulle kalla detta för ”rasism” och ”en inhuman provokation”. Liberalen skulle nog också referera till etniska svenskars beteendemönster och säga att så här uppträder inte svenskar (sagt utan att reflektera över en tidigare ståndpunkt om att svenskar egentligen inte finns, utan att alla är svenskar).

Jag skall erkänna att jag också ser detta som en konfrontation. Detta är en protest mot klungorna av rökande blängande män av främmande ursprung som satt sig på de platser som tillhört invånarnas gemenskap.

Detta är tveklöst en signal till migranterna om att man inte alls hälsar dem välkomna med öppna armar.

Liberalen kommer kalla reaktionen för fientlig, men för den svensk som ger sig ut på denna tysta manifestation så handlar det om att slå vakt om ett rum som man inte vill få förändrat och förstört. Man vill inte se att främlingarna etablerar sig på platsen med sina vanor. Man vill inte bli fördömd som kvinna när man går omkring med fisbleka lår som blottas under jeansshortsen. Man vill inte bli fördömd för att man sköljer ner calzonen med en stöl. Man vill kunna köpa färdiggrillade revbensspjäll på ICA, och ha picknick på bruksbacken utan att bli uppvaktad av en klunga individer som låter och beter sig som om de rymt från ett mentalsjukhus. Man vill helt enkelt kunna leva som man gjort tidigare, och man vill att eventuella förändringar skall vara framsteg – inte tillbakagång och försämringar.

Jag tänker inte be dessa aktivister att upphöra med sina stillsamma yttringar. Men man måste vara medveten om att det finns vissa problem med detta (om vi bortser från att det är ett problem om ingen agerar alls över huvud taget).

Det första är att detta återtagande av det offentliga rummet riktar sig mot enskilda flyktingar som i värsta fall kommer tycka att svenskar är ovänliga. Är det fråga om en by med flyktingförläggning kommer byinvånarna få fortsätta sina aktiviteter så länge som förläggningen bedriver sin verksamhet för att uppnå ett bestående resultat.

Det andra är att myndigheterna perverst nog kommer se den ökade närvaron av etniska svenskar i det offentliga rummet som en framgång i vad de kallar för integration. Myndigheterna kommer tolka de etniska svenskarnas närvaro som att invånarna accepterat främlingarna. Jag vet, detta är en besynnerlig tolkning, men vad kommer en förbipasserande tro när de ser en 50/50-mix mellan araber/afrikaner och blåögda svenskar? Är den förbipasserande en liberal så kommer denne att triumfera över synen, ty liberalen kommer aldrig se den knutna näven i byxfickan hos människorna.

Men jag skall inte vara fullständigt dystopisk här. Det absolut värsta som kan hända – åtminstone sett ur vissa människors perspektiv – är att svenskar och migranter blir vänner, lär dem att respektera svenskars rätt att avnjuta en stöl till revbensspjällen. Inte för att jag kommer satsa mina besparingar på att slå vad om denna möjlighet. I en kommande bloggpost skall jag försöka formulera en teori om varför så inte kommer bli fallet.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 99 kommentarer