Sista april – dags för trubadurer med VPK-dekaler på sina gitarrer när det skall eldas annat än parkerade bilar.

Bästa läsare!

Så är det snart dags för ”härliga Valborg”. Det är den dagen på året då klimatångesten känns som mest avlägsen, när vi i publiken försöker komma allt närmre och närmre elden för att de sista timmarna av april månad är så jävla kalla att man ångrar beslutet att inte ta på sig långkalsonger innan man gick hemifrån.

Ifjol missade jag valborgsmässan p.g.a. rent slarv. Jag bestämde mig mitt på dagen för att göra en bilutflykt (eftersom kvällarna blivit så mycket ljusare), och hamnade där Gästrikeskogarna närmar sig Dalälven utan att reflektera över datumet på bilklockan.

Plötsligt vibrerade telefonen till därför att jag fått ett meddelande via Messenger. Det var min dotter: ” – Har du klätt på dig?”. Först tänkte jag att det var en underlig fråga, och svarade att jag är fullt påklädd eftersom jag var ute i skogen. Nästa meddelande: ” – Vad gör du där? Vi skall till brasan nu!”.

Tablå! Jag befann mig på fel plats med en avvikelse på ungefär 15 mil. Detta förklarade den svaga doften av skogsbrand som jag känt medan jag promenerat från bilen. Och strax hörde jag knallarna från ett fyrverkeri vid ett mindre samhälle någon kilometer från älven.

Jag tänker på Ristos kommentar igår om att firandet börjat upphöra i hans hemtrakter. Jag kan inte låta bli att fundera lite på om inte detta är förlängningen av den isolationism som utvecklar sig hos svenska folket.

Vi gör allt färre saker tillsammans. Vi går inte på föreningsmöten lika ofta som när våra föräldrar eller våra far- och morföräldrar var unga. Till och med vänstervridna organisationer som Hem & Skola-föreningarna klagar på att de inte får tag i funktionärer, och då förstår man att det är illa. Samma utveckling finner Röda korset och många kulturföreningar, utom de med mer exotisk inriktning som gynnas av staten.

Vad är det vi svenskar gör tillsammans? Det första som dyker upp i mitt huvud – och som jag formulerar med största möjliga sarkasssssssssssm, för att travestera cirkusdirektör Bronett – är att svenska folket röstar tillsammans på deltagarna  i Melodifestivalen. Eller hejar tillsammans på någon av Ingemar Stenmarks (kvinnliga) efterträdare i TV-sporten.

Vi sitter i våra egna hem och tar kollektivt emot budskap som staten gör ”till det gemensamma”, vare sig det är ideologi eller underhållning. Vad är det som förenar alla arbetskollegor vid lunchbordet? Jo, någonting man sett på TV (även om jag börjar ana att den nationella TV:n börjar släppa sitt grepp allt mer, till förmån för det som rekommenderas av Google-ägda YouTube).

Någon kanske vill hävda att detta med att uggla hemma vid TV:n är ett uttryck för att vi människor (jag talar nu här främst om etniska svenskar) har blivit individualister som slutat att bry sig om att umgås med andra människor ute i omgivningen. Jag vill invända mot uttrycket ”individualister”, och istället säga att den gemensamhetskultur som fanns förr istället ersatts av programmering enligt kollektivistiska ideal – d.v.s. att vi lärt oss att staten är till för att lösa våra bekymmer ifall de uppstår, utan hjälp från vänner och grannar, och att det enda vi behöver intressera oss för är underhållningen på TV:n och sen gå och lägga oss så att vi är pigga nästa dag för att gå till jobbet och dra in mer skatt till staten.

Detta sagt som en generell iakttagelse, och jag ser inget ”individualistiskt” i att låta sig matas av statens och etablissemangets åsikter och sluta umgås med omgivningen.

När det kommer till valborg har vi andra mekanismer som inverkar. En komponent är att valborg är premiär för utomhusfyllorna. Det gillar varken polis, nykterhetsorganisationer eller partiet. Jag menar, Partiet.med stort P. Partiet som regerar.

Partiet vill inte att medborgarna skall ha en baksmälla den 1 maj eftersom de skall ut på gatorna och demonstrera. Demonstrera mot vad när Partiet redan har makten vet jag inte, men helt klart är 1 maj ett viktigt tillfälle i den ideologiska programmeringen av folket.

Därför kan man notera att till Partiet närstående organisationer, som t.ex. kommunala förvaltningar, ser till att antingen fimpa det offentliga valborgsfirandet, eller ta kontroll över det och se till att ”rätt” sorts underhållning erbjuds. Oftast först med en harmlös kör med frejdiga sånger om våren utan mikrofon; sedan någon trubadur med nagelsliten VPK-dekal på sin gitarr som sjunger Afzelius och mellanpratar om allas lika värde och vikten av att stå upp mot dem som inte tycker som han; och avslutningsvis ett lokalt popband med 15-16-åringar som spelar hellre högt än bra. Någonstans i programmet har någon av kommunförvaltningen godkänd talare anfört att högtiden valborg är till för alla, liksom landet. Typ.

Så att vara ute och gå i skogen den sista april är kanske inte så dumt trots allt. Man kan kanske till och med vara ett gäng vänner som gör det. Vänner som ställer upp för varandra den dag det kör ihop sig med ens liv. Om inte annat är 1 maj definitivt en lämplig dag att lämna tätorten. Ni vet varför. 😉

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag har fått indikationer på att några som inte är riktigt förtjusta i denna blogg har ägnat den ett fördjupat intresse (syns bl.a. på sökbegrepp och vilka enskilda poster som lästs enligt statistikverktyget), vilket bara kan vara logiskt om man vill försöka skada mig. Jag har under de sista veckorna försökt att gräva lite i vad som hände under terrordådet via förfrågningar hos våra myndigheter, och finner därpå att någon ägnar sig åt fördjupade studier av denna blogg, samtidigt som jag för första gången erfar att berörda myndigheter vägrar befatta sig med mina förfrågningar. Detta känns inte helt bra.
D.S.

 

Publicerat i Stadsliv | Lämna en kommentar

Och MSM är så mycket bättre…? (MSM i kampanj mot alternativa medier)

Bästa läsare!

Det pågår en intensiv kampanj inom medieetablissemanget (MSM, Mainstream media) att bekämpa de alternativa nyhetsmedierna, såsom Avpixlat, Fria Tider och Nyheter Idag för att nämna några.

Dessa beskrivs som ”propagandasajter” eftersom ”de drivs av en egen agenda som inte vilar på oberoendet och den fria journalistiken”, enligt Aftonbladets chefredaktör i ett reportage hos Sveriges Radio.

Visst, till viss del kan man kritisera de alternativa nyhetssajterna, och det blev i synnerhet aktuellt nu när Avpixlat avpublicerade Rolf Malms redan hårt censurerade krönika om judars invandrares inflytande i omställningen av Sverige som en politiskt dirigerad multikulturell nation. Men hade vi fått se Rolf Holms ursprungliga formuleringar i Bonnierägda DN? Nej, knappast, såvida inte det varit för att locka honom in i en fälla.

Vi vet nu att judar är onämnbara hos Avpixlat i framtiden, men kritiken mot det multikulturella svenska samhället finns fortfarande kvar, och detta är en kritik som lyser med sin frånvaro hos gammelmedierna som fortfarande väljer att förklara livsstilskriminalitet, bidragsberoende, religiös fanatism, förföljelse av homosexuella och kvinnoförtryck, m.m., med de s.k. ”socioekonomiska faktorerna”. Det är ungefär som att förklara att förkylning orsakas av snuva, och helt strunta i att prata om virus.

Det finns ytterligare en dimension vid sidan av de alternativa medierna, och det är medborgarjournalistiken. Denna blomstrar i Sverige, framför allt därför att vi har massor av välformulerade kunniga personer som gör det jobb som gammelmediernas journalister underlåter sig att göra. Ofta rör det sig om personer med stor sakkunskap (ibland expertnivå) inom vissa avgränsade ämnen som skriver för en kanske inte alltför månghövdad publik, men som fungerar som referensbärare och som emellanåt uppmärksammas av de alternativa medierna. Jag tror att denna utveckling kommer att fortsätta eftersom det finns ett stort sug efter fakta framför åsikter numera; åsiktsjournalistiken (som tar allt större plats i MSM) och pressreleasejournalistiken (som allt resurssvagare redaktioner måste förlita sig på) duger bara för en publik som använder sin nyhetskonsumtion till förströelse.

Jag surfade in på Expressen.se alldeles nyss bara för att göra ett stickprov på de nyheter som man har på sin förstasida (uppifrån och ner):

  • Allsvenskan.
  • Expertens sågning av (den nordkoreanska) militäruppvisningen: Fejk.
  • Arbogakvinnan om maken: ”Bra att han dog”.
  • Anja & Filippa: Vi är måna om privatlivet.
  • Familjen som sätter skräck i en hel stadsdel.
  • Ivanka Trump: Kan överväga att ta emot syriska flyktingar.
  • Total panik när Expressen testar Gröna Lunds nya åk.
  • Ingrid Bergman valde bort barnen på dödsbädden.
  • Montazami jobbade för en knarkboss.
  • Därför älskar barnen en kryssningssemester.

Så går jag in på FriaTider.se och gör samma stickprov, vid exakt samma tidpunkt:

  • M-politiker: ”När det gäller människor som flyr från krig struntar jag i vad det kostar”.
  • Israel anklagas för ny attack mot Syrien.
  • HIV-man döms till kort ungdomstjänst för oskyddat barnsex.
  • Vildsvin attackerade IS: Tre döda, fem skadade.
  • Fi-ledaren Victoria Kawesa polisanmäld för plagiat.
  • Uppdrag Granskning: Syrianskmaffia har tagit över Sigtuna.
  • SD hjälper regeringen att stärka fackens makt.
  • USA-jagare avfyrade fyra varningsskott mot iransk båt.
  • Bilvåldtäkten misslyckades – då stalkade han 14-åringen och kallade henne för ”hora”.
  • Flicka sexofredad på gågata i Boden.
  • Trump föreslår ”största skattesänkningarna någonsin”.
  • Ryssland: Bombningarna i Syrien är ett hot mot våra trupper.
  • Ströp 70-åring tills hon svimmade: ”Hon är rasist!”

Handen på hjärtat, om du vill ha reda på landets tillstånd och vardag, och vad som sker i omvärlden som kan påverka oss, vilken sajt av dessa två kommer ge läsaren mest information? Expressen eller Fria Tider?

Jag är säker på att det alltid kommer att finnas en marknad för tramstidningar som Expressen, och vi kommer nog att få se mer av trams än sans, främst därför att etablerade medier som t.ex. Expressen och Aftonbladet måste låtsas att de är ”fria” och ”oberoende”, samtidigt som deras politiska agenda är ganska uppenbar i båda fallen; men också därför att trams säljer när publiken inte begär så värst mycket mer. Man vet att man inte kan förvänta sig djuplodande reportage hos kvällspressen, och att det handlar om sensationsmakeri oavsett vad ämnet än handlar om. Därför kommer Expressen med sådana ”avslöjanden” som att B-kändisen Maria Montazami (som privat faktiskt är en trevlig dam, vet jag) arbetat för en knarkboss och att det är otäckt att åka med Gröna Lunds åkattraktioner.

Sedan frågan om huruvida en etablerad medieaktör som Aftonbaldet eller Expressen är en garanti mot ”fake news”? Självfallet inte. Tag bara dessa två skärmdumpar som jag tagit från Expressens sajter ”Hälsoliv” och ”Mitt kök” som visar att man inom en och samma mediekoncern och under någorlunda samma tidsperiod sprider dubbla budskap:

Det finns inga bevis för att det är Mark Twain som sade att ”den som inte läser nyhetstidningar är oinformerad; den som läser är felinformerad”, även om detta låter klokt. Däremot är det historiskt korrekt att kyrkomannen och historikern Thomas Fuller på 1600-talet deklarerade att han hellre utelämnade information vars äkthet han inte kunde få verifierad istället för att inkludera denna och vilseleda sin läsare. Problemet under ett flertal års tid är att de svenska etablerade medierna har valt att utelämna verifierbar information med syfte att vilseleda läsarna.

Det är därför vi har de alternativa medierna idag. Att gammelmedierna burit sig harmfullt åt beror på att man har en agenda, och därför filtrerar nyhetsflödet så att läsarna inte skall få en helhetsbild av sakernas tillstånd i landet (och omvärlden). Medieetablissemanget må kalla sig ”oberoende” och ”fristående” – vi vet naturligtvis att så inte är fallet – men dessa epitet har ingen relevans när det är läsarna som inte får veta vad som sker på riktigt.

Därför behövs de alternativa medierna, och därför behövs den livaktiga medborgarjournalistiken som ett komplement till de koncernägda mediebolagen som bedriver propaganda gentemot ett helt folk.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 25 kommentarer

Extremismnoja och feminism när den nordiske vikingen skildras

Bästa läsare!

Tidningarnas telegrambyrå rapporterar att svenska vikingar lockar turister, och efter att man insett att sådana inte funnits att uppvisa har man skapat ett alldeles nytt vikingamuseum i Stockholm (som knappt var bebott på vikingatiden…). Ett nytt tillfälle för det politiskt korrekta etablissemanget i landet att de-maskulinisera den svenska historien? Japp, you bet! [LÄNK]

Varken frustande hjältar eller hornbeklädda hjälmar. Nya museet Vikingaliv vill nyansera bilden av den mytomspunna tiden. Framför allt kvinnorna tar ett kliv framåt i den populärvetenskapliga storsatsningen.

Det handlar om en ny turistattraktion mellan Gröna Lund och Vasamuseet som skall ge ”en historiskt korrekt” bild av vikingalivet. Det gör man genom att skapa en manlig vaxfigur – enligt uppgift till 96% sann återskapelse efter DNA hämtat ur ett skelett från 900-talet – med lömskt utseende och en yxa i handen. Med andra ord, den svenska mannen var inte en hjälte, utan en osympatisk bandit.

Utställningens berättande motiv är ”Ragnhilds saga”. Den utgår från att Ragnhilds man ”misskött hushållet”, och därför måste hon skicka ut honom att jaga efter silver.

– Vi försöker levandegöra historien med människor och visa att det här samhället inte var så olikt vårt. Plundringen fanns, men också så mycket mer, som bosättningar, handel och kulturellt utbyte, säger arkeologen Mats Vänehem, som står för sagofärdens visuella utformning.

Nä, det kryllar ju av svenska män med lömskt utseende och yxan i högsta hugg… då som nu, eller vad då? Svenska män smyger ut ur sina gårdar för att plundra butiker, kaféer och restauranger ute i förorterna? De svenska männen anno 2017 plundrar hedern på de värnlösa kvinnorna och flickebarnen? Det har vi ju förstått nu.

Nå, tydligen har man i alla fall försökt att hålla en hög vetenskaplig standard, alla politiskt korrekta justeringar till trots:

Hundratals experter har arbetat tillsammans för att ge en genuin inblick i vikingalivet. Här kan man se lite av vikingakosten – nötter och korv – och till och med betrakta äkta vikingabajs.

Vad är det med kulturmarxisters ständiga fixering vid fekalier? Inte så länge sedan försökte norsk public service att övertala skolbarn att det inte är så dumt att äta upp sin egen avföring. Djuren gör ju det. [LÄNK] Eller Henrik Schyfferts ”bajsrunkande” och Özz Nöjens skitkorvar på SD:s valreklam? Well, smålänningarna säljer ju älgbajs på flaska till tyska turister, så varför inte konserverad vikingabajs också… Allt går ju att sälja med mördande reklam.

Vikingamuséets shop tänker inte sälja vad som helst. Man är riktigt noga med att produkterna inte skall kunna missbrukas för oönskade politiska budskap.

Inga hornprydda hjälmar här alltså. I gåvoshopen finns i stället bägare av kohorn, Hugin och Munin-korpar och skäftviska för tandborstning. Att hitta produkter med runor som inte använts i högerextrema syften visade sig svårt, berättar Ulf Larsson.

Initiativtagarna vill motverka att vikingen kapas av högerextrema.

Vikingar fruktade ingenting. Exakt när svensken slutade vara viking och istället bli panikslagen över att nazister kan skriva med runor vet jag inte, men frågan är om detta var det vikingamuseum som turisterna efterfrågade. Jag tror inte det.

Det är alltför uppenbart att vikingen kapats av kulturmarxisterna.

Hur länge kommer det dröja innan vikingamuséet har en specialutställning om vikingarnas homosexualitet..? Känner jag de som har Alice Bah som givmild distributör av skattebetalarnas pengar så misstänker jag att det inte kommer dröja alltför länge.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Historia, Stadsliv | 32 kommentarer

Och så var det detta med att vaska bort skalbaggar från bönorna…

Bästa läsare!

Jag har haft det ganska hektiskt den sista tiden, och har bara lyckats följa nyhetsflödet med ett halvt ointresserat öga. Tydligen skall det ha avslöjats en större skandal där en importör av livsmedel anlitat folk att sortera bort insekter i grönsakspåsar och raderat gamla datumstämplar på förpackningar där datumet gått ut. Om detta kan jag bara säga två saker: vad bra och usch!

Det positiva är att man månar om sina kunders upplevelse att slippa se kryp i maten, även om vissa miljöparasiter i det svenska parlamentet och andra beslutsfattarrum vill få svenska medborgare att äta ”ekologiskt”, typ rostade insekter.

I de länder där dessa grönsaker kommer ifrån lär man visst betrakta gräshoppor och syrsor som en delikatess. Nu lär väl inte svenska magar vara skapade som Timon och Pumbas, men fundera lite på vad som kan landa på ditt salladshuvud medan det står ute i trädgårdslandet och växer till sig. Eller vad som har klättrat på jordgubbarna. För att inte tala alla maskar som stångat sina huvuden mot potatisarna du just stoppat i munnen. Eller urinen från grannarnas katter på gräslöken som du kommer klippa ner i gräddfilen till midsommarsillen.

Visst, vi tvättar grönsakerna noga innan vi äter dem. Men det var ju även det man gjorde när man plockade bort insekterna som förirrat sig in i säckarna med bönor.

Och ommärkningen av bästföredatum?

Ja, min omedelbara reaktion är att detta är bedrägeri. Och det kan mycket väl stämma i just detta enskilda fallet; en mindre noggrann försäljare inser att nudlarna som det står BF 2017-03-30 kommer vara osäljbara i juni (även om jag vet minst en thaibutik i Stockholm som inte generar sig över detta).

Men låt oss ändå resonera lite försonligt kring saken.

Bäst före-datum som stämplas på förpackningar är en slags ”garanti” som producenten avger för sin vara om den hanteras enligt visa förutsättningar, och den datering är ofta väldigt snävt satt. Ofta är lagringsförutsättningarna bättre än vad tillverkaren kan förvänta sig, och varans livslängd utökas av denna anledning. Om nu försäljaren vet att hans varor är lika bra nu som när han mottog leveransen för ett år sedan, och vet att varorna kommer behålla sin fräschör i minst ytterligare ett halvår till – är det då fel att märka om varorna och slippa svinn? Sett ur detta perspektiv anser jag att det är rätt. Men konsumenterna bör veta, och de bör också veta när varan är producerad, ifall de har egna betänkligheter.

Någon kanske inflikar att här borde ju kunden få en prissänkt vara. Kanske det, men då skall inte handlaren behöva gå genom proceduren för ommärkning, för den kostar mer än den smakar för säljaren.

Pasta är väl ett utmärkt exempel på denna typ av varor som tycks hålla sig långt bortom fabrikörens datering av senaste utgångsdatum. Den stråpasta av fabrikat Barilla jag kokade som ”gick ut” 2015 smakade likadant som det året. Jag misstänker att det inte är så stor skillnad gentemot asiatiska nudlar, och att möjligtvis tillsatsingredienserna i småpåsarna är de som är olyckligast.

Nå, nu till det verkligt harmfulla.

Importören av de skalbagge-berikade bönorna och dennes flitiga raderande av produktinformation gjorde någonting som är synnerligen fördärvligt – om jag skummade genom artikeln korrekt: I egenskap av arbetsgivare har denne för sin firmas räkning tagit emot pengar från statlig myndighet för att sysselsätta sina insektsplockare och datumsuddare.

Svenska skattebetalare betalar för någon skall slippa ha besväret att få sitt anseende fördärvat genom att ofrivilligt leverera skalbags-lik i bönpåsarna, medan t.ex. en annan näringsidkare med samma verksamhet tvingas bekosta denna subvention genom skattsedeln. Detta snedvrider konkurrensen, och staten är boven. Här stinker det värre än en sprucken konservburk med jästa bambuskott, om jag får säga min mening!

Jodå, jag håller med kritikerna. Det är äckligt att det finns aktörer som hanterar livsmedel på ett föga aptitligt sett. Vi konsumenter ställer ganska höga men berättigade krav på hygien. Låt oss ta exemplet med livsmedelsbutiker som säljer ompaketerad köttfärs, men nästan blodröd färs på ovansidan, och en lik-grå köttmassa med upplöst köttfiberstruktur på undersidan, då blir man förbannad. Men jag anser ändå att sunt förnuft trumfar statliga regler i det långa loppet.

*

Någonting annat som gör mig förbannad är utrikesdepartementets avvärjande uttalande om omröstningen där Saudiarabien erhöll uppdraget att arbeta med kvinnliga rättigheter i FN, där UD säger att beslutet om att ge Saudiarabien ”inte togs på politisk nivå”. Vad menar man då? Har inte våra folkvalda haft någonting att säga till om saken? Varför har vi då demokrati? Vänta, vi kanske inte har det?!! Måhända är det s.k. politiska livet bara en kuliss som döljer det faktum att vi har en global världsregering, och att den står ovanför staten. Bör inte den makten ha en benämning så att vi kan granska den?!!

Hälsar eder Peter Harold som är ruskigt trött.

 

Publicerat i Stadsliv | 15 kommentarer

Is This the Roger Waters We Really Want?

IS THIS THE ROGER WATERS WE REALLY WANT?

By Peter Harold

Here is the new single track from Roger Waters forthcoming solo album ”Is This the Life We Really Want?”. The song is ”Smell the Roses” and this title is surely representive to an man famous for his sarcastic remarks about humanity and the rest of the world. Although rarely showing any regards about his own guilt. At least not so it is too obvious.

It starts like a 1978 demo to Pink Floyd’s ”The Wall”. Partly ”Have a Cigar” and partly ”Another Bricks in the Wall pt2”, with Mr Water’s signature on the bass guitar. And we add some ”Pigs” in the mix when Mr Waters starts to sing his as always bitterly and observing lyrics, : ” There’s a mad dog pulling at his chain. A hint of danger in his eye. Alarm bells raging round his brain. And the chimney’s broken in the sky”, he sings. The voice is older, and not as strong as it use to be, which is understandable becuase this is a man in his 70-ies.

When I listen to the vocals and close my eyes, my mind will see and hear a Roger Waters singing his song and playing his 12-string alone in front of the microphone, as he use to do with some of the demo songs he has released through his second and not so productive half of his career. And then someone has put this tape to the studio and added all other instruments, sound effects, and soundscapes and girl chorus, with the instruction of make it sound like if Pink Floyd was in their 25 today at the record studio. And there we have the first single of the first Roger Waters studio album since 1992. In those days, he was just a couple years older than I am now. I think it is pretty safe to say that this will be his last studio album, at least in the fashion he produce his albums.

With Roger Waters, age 73, meets ”If-this-was-Pink-Floyd-in-their-20-ies-today”, I can’t resist to recall how he judged the Gilmour-led Pink Floyd, then making two another records after his departure. He said they pretended to be Pink Floyd. I fear with this single ”Smell the Roses”, I have to judge Roger Water in the same fashion. I am pretty sure that the record company chosed this track because this may be the closest to Pink Floyd than anything else on the new album (well, at least for a radio listener, which are the group that has to be persuaded most to buy the record, because the hard core fans has already made a pre-order), I guess. And still, to my ears, it sounds like the singer Roger Water is singing someone else’s song.

My train of thought goes to the ex-Marillion singer Fish. Fish is a hardcore fan of both Pink Floyd and Roger Waters, or at least he has said to be that. Yes, I can imagine ”Smell the Roses” being something penned by this 3 cm taller Scottish composer. A Fish song with Floyd-Waters soundscape; in the intermezzo we hear the synth strings from ”Dogs”, the clock from ”When the wind blows”, now added with an annoying mosquito flying no-were above some barking british dogs. There is a guitar solo. I think. I am not sure. It sounds like the American way doing music without any black people.

Is this the Roger Waters we really want?

Well, I don’t protest. It is about time for another record. But ”Smell the Roses” don’t deliver a big surprise, except for the line up of musicians, which has no familiar names from his earlier era or Pink Floyd. Mr Water hasn’t even brought his son Harry to the job this day in the studio…

But I find it anyway amusing to see that Mr Waters is able to – and does want to – take a musical leap forward to the 2017 with the staff that are present today. The bloke sound old, but he doesn’t sound tired, although his pitch sinks too fast too often. Well, we are living in exciting times, and there is lot to observe and reflect by his music and in his lyrics. We are back when ”When the wind blows” was the soundtrack of our fear to die (or survive for a while) in a nuclear blast.

I read the titles to the other songs. Compared to his former band colleague, there is not much that speaks about an aged rock star that makes a retrospective over lost youth and his days of age, except for the very first track, although I can imagine that some of the lyrics may be treated introvertly. Perhaps ”Deja vu” points to my thinking about ”When the wind blows” now when all three super powers (plus India, Pakistan, North Korea and Israel) has the tools of a global holocaust, and do renew the arsenals?

And here is the irony. I see so many mistakes in the song titles. Not mistakes by Roger Waters. Well, partly mistakes by Roger Waters, but he is far from alone doing those mistakes I want to headlight. If ”Déjà Vu” is what i think about, I think Mr Waters should kill some of his darlings now. After Reagan and Bush I, almost every artist put Bill Clinton up on a piedestal, and namned him as the best president ever. I don’t think Mr Waters does bother about the Lewinsky-scandal, because there is no doubt that most rock stars has taken the same advantages as Clinton did to Monica and the previous and following ladies that has been bimbo-dicked. But I do hope that now, 25 years after we were amused to death by the live broadcasted war at TV, Mr Waters would be old enough to see the pattern of what has happened everytime he thought that the new guy in office is better than the old one.

That pattern is the betrayal by the politcial heroes that artists like Mr Waters has supported. I am talking about Bill Clinton, who, because of personal greed, let the neo-conservatives into the US State Department and every known think tank from left to right and every media house, to make the road ready for the military industrial complex, and having them to expand NATO which triggered a broken and now reconstructed Russia to start expanding their military capacity. Does Mr Waters know that Reagan and Gorbatchev had the vision together of a world without nuclear bombs? Yes, they did. Two former enemies finally understanding what kind of evil they had power to do, and when they became friends, they realised that the bombs must be eliminated. Both of them got stabbed in their backs by their replacements. For the cause of greed. But don’t expect Mr Waters to sing about that.

The next betrayal is the other political hero that promised ”Change”, but delivered all the same as Bush n:o 2 when it comes to war, war and war. And over the 8 years that has past with Obama in the White House, we still have the Guantanamo military prisoner camp, athough a few degrees more humane than how Eisenhower treated the German POW:s who like Mr waters father just followed the orders to kille the others. Nothing personal.

The most important change Obama brought to the foreign affairs – which actually are the reason why Mr Waters at all has the need to rise the question if this is the life we really want – is a government that has given itself right to kill anybody around the world that is supposed to be a threat to American national security interests, and for the same reason starting wars without the approvement by the US congress. At least in the past, the congress men had to be bribed properly for agreeing on wars…

Yes, I know. Politics isn’t sexy. Not even a lyricist as Roger Waters can pen it all down what is the cause of the troubles. The big trouble is that we always trust our politicians before we vote for them. And after the election, they always screw us, in one way or another. I think the former congressman Ron Paul has nailed it each time when he had to stand alone with his opinions about non-interventionist foreign policy – war gives blowbacks. We send an air brigade to bomb Afghanistan to democrazy, but we never gain any ”demos”. Instead we only gain the craziness of terror and more wars. As for our present time: Because of the western support of rebels and islamists in Syria and Iraq, we have not seen the last refugee yet, although that is the title on one of Mr Water’s songs.

I don’t know if a part of Roger Waters died when he realised that there is not a change coming through the political way, at least not for the better. His political heroes has never lived up to promised words, and the present POTUS will not triumph any expectations either, although everyone seems to have been pretty low expectation from both sides, even if the voter is drugged by red pills or blue pills every leap year.

I do hope this is the reason why a part of Roger Waters has died, as the song title says. That part must be the trust. You can’t trust anyone. You can’t trust a politicians. You can’t always trust your partner. You can’t trust your eyes or your ears. And you may find that you perhaps one day can’t trust yourself.

What is then left when trust has died?

Hope, I think. The hope to find another thing that you can trust on. A human. A face. A message. Anything that makes sense to you after barely surviving after having your bones broken, or seeing someone else’s bones being crushed because of no good reason, like wars on something. War on drugs. War on terror. War on poverty. War on anything according to your political agenda, but only with failure as result.

Yes, we are indeed living a life we didn’t really wanted. My genereation expected something better from when we were kids. And I think that the generation that is parting us now, one by one, had the ambition to leave something better. But they failed when it comes to the general picture of the world.

It wasn’t possible for them to vote the bastards away, because they all looked like the most beautiful girl in our eyes on that election day, and the same happens in every election even in our own days. Before, not many of us observed that there is Oceans apart between us and the powers that be. Has the 73 years old Roger waters learned the lesson now? Is he going to open our eyes, or will he make us occupied listening to his great music that we forget the revolution that has to be done to bring real change – which is freedom from politics – to happen?

We seemed to be doomed to repeat the bad history, but that is because we never learn the real history; media is painting images that are far from the truth, and some are to busy to consume entertainment and forgets the reality. And the damage made by our ignorance gets even further worse as soon as the memory in our minds fade. Belive me, that process doesn’t take long – watch the news and you can find that they have even shorter memory than yourself. So read history, and read it critical. And if you see the light, put it on a record.

Now we just have to wait and see what Mr Roger Waters will deliver on the other eleven tracks on his record.

LÄNKLISTAN:
Skivbolagets svenska pressrelease

Pink Floyd & Roger Waters för fyrtio år sedan:

Publicerat i Musik | 2 kommentarer

Rolf Malm, Avpixlat och de onämnbara judarna.

I all hast! Beklagar eventuella språkfel. /Peter

Bästa läsare!

Jag tror att det råkade bli en av de första artiklar jag läste ända till slutet den morgonen, när jag fann Avpixlat-krönikören Rolf Malms krönika ”21 oktober 1964 – Sveriges ödesdag”, och jag betraktade den också som en av de viktigaste som Rolf Malm skrivit – av flera orsaker.

Det första är ganska givet. Berättelsen om den statligt sanktionerade och dikterade multikulturen uppfattas av många som något illa genomtänkt förslag från den tid då socialdemokraten Mona Sahlin befann sig i någon ledande position i regeringen. Även om den hypotesen har allt vad gäller trovärdighet – Mona Sahlin är ju en politikens Godzilla – så är den ofullständig. Därför var Rolf Malms kunniga beskrivning välbehövlig eftersom allt elände i vårt land inte enbart kan skyllas på Mona Sahlin. Så produktiv har hon aldrig varit, den människan.

Men det fanns ytterligare en till anledning varför jag uppskattade att Rolf Malms krönika publicerades. Den innehåller en ganska uppriktig formulering som omständigheter som bör beaktas:

På 1960-talet drevs frågan om minoriteters rättigheter främst av judiska invandrare. Begreppet mångkultur var i det närmaste okänt. Efter kriget hade många judar, balter och ingermanländare flytt till Sverige. Närmare 400.000 utlandsfödda hade på kort tid invandrat. I mitten av 60-talet höjdes därför röster för restriktioner mot den stora invandringen som många ansåg hota svensk kultur och svenskars jobb.

Vägen mot dagens mångkulturella Sverige kan anses ha inletts den 21 oktober 1964. Då publicerades en uppmärksammad debattartikel i DN med rubriken “Utlänningsproblemet i Sverige”. Den var skriven av David Schwarz – polsk jude och överlevare från nazisternas koncentrationsläger. Han kom till Sverige 1950 och efter sjukhusvård för tuberkulos blev han mycket aktiv i utlänningsfrågan. Att just judar drev frågan om minoriteters rättigheter anses bottna i att de som förföljd folkgrupp kände sig mindre utsatta i samhällen där kulturell mångfald är accepterad. Dagens utsatta, judiska Malmöbor lär dock uppfatta detta som en smärtsam paradox.

– Om inte Avpixlat väljer att redigera eller av-publicera denna krönika så har vi kommit mycket långt i den öppenhet inför den välbehövliga nutidshistorien, tänkte jag. Givetvis såg jag framför mig att vissa grupper – de vanliga misstänkta naturligtvis  – skulle börja skrika ”antisemitism” mot Rolf Malm.

Men Rolf Malm är en av de kunnigaste och bästa skribenterna på Avpixlat, med goda faktaresurser samt en vilja att verkligen berätta utan att hänge sig åt journalistiskt snuttifierande. Finns det någon antisemitism att reagera på i sammanhanget med Rolf Malms text, så återfinns den på sin höjd i läsarens hjärna, och det är ju ganska talande för de som larmar om antisemitism i tid och otid.

Med tanke på att det påstås finnas en koppling mellan Avpixlat och ledarskiktet kring Sverigedemokraterna som står under en sionistisk influens så betraktade jag Rolf Malms förmodligen helt sanningsenliga text som ett förträffligt mätverktyg på hur pass stark denna alternativa nyhetsförmedlare är gentemot dem sionistiska maktsfären.

Och Avpixlat fallerade ganska kvickt i testet. Strax fanns en ny version publicerad:

På 1960-talet drevs frågan om minoriteters rättigheter främst av invandrare. Begreppet mångkultur var i det närmaste okänt. Efter kriget hade på kort tid många balter, ingermanländare, judar m fl flytt eller invandrat till Sverige.I mitten av 60-talet höjdes därför röster för restriktioner mot den stora invandringen som många ansåg hota svensk kultur och svenskars jobb.

Vägen mot dagens mångkulturella Sverige kan anses ha inletts den 21 oktober 1964. Då publicerades en uppmärksammad debattartikel i DN med rubriken “Utlänningsproblemet i Sverige”. Den var skriven av David Schwarz – polack och överlevare från nazisternas koncentrationsläger. Han kom till Sverige 1950 och efter sjukhusvård för tuberkulos blev han mycket aktiv i utlänningsfrågan. Att just invandrare drev frågan om minoriteters rättigheter anses bottna i att de som förföljd folkgrupp kände sig mindre utsatta i samhällen där kulturell mångfald är accepterad. Dagens utsatta, judiska Malmöbor lär dock uppfatta detta som en smärtsam paradox.

”Judiska invandrare” blir bara ”invandrare”.

David Schwarz förvandlas från judisk överlevare av Förintelsen till en polack. Lite längre ner i texten efter mitt citat blir den judiskt ägda Bonniertidningen Dagens Nyheter bara en Bonniertidning. Inga Gottfarb som i första versionen beskrivs som judisk redovisas i den andra versionen utan denna anknytning. På samma vis exemplifierar Rolf Holm att David Schwarz uppvaktat Tage Erlander om att invandrare inte skall förväntas assimilera sig till den svenska kulturen, vilket Erlander inte biföll. I version ett berättar Rolf Holm att Olof Palme var närvarande vid mötet mellan Erlander och Schwarz, och att Palme i maj 1967 höll ett anförande vid Stockholms Judiska Center där han uttryckte stark ovilja mot svensk nationalism och firandet av den svenska nationaldagen. I version två utelämnas detta sammanhang helt och hållet.

Med andra ord, Rolf Malms artikel har censurerats. Inte för att det finns några faktafel, så orsaken måste bestå av någonting annat.

Nu kommer en annan krönika, signerad John Gustavsson, Avpixlat-redaktionens egen jourhavande besserwisser. Ung och grinig är hans signum, men han betraktar sig som lärd och står därmed lite över alla andra som inte tycker som han. Dock har han en begåvning i att finna andras fel, och han nyttjar denna talang med energi i sin krönika med titeln ”Till judarnas försvar”.

Det första som slår mig är frågan ” – Varför väljer Avpixlat att publicera just denna artikel, med detta tema och med denna rubrik?”. Med risk för att unge herr Gustavsson får anledning att kalla mig för en konspirationsteoretiker, men jag misstänker att han betraktar sin kollegas artikel som så pass ofördelaktig för en viss grupp att det är bäst att lovorda judarna och judendomen, och bruka lite anti-antisemitiska resonemang för att slippa framtida bekymmer.

Väldigt få människor tar Svenska kommittén mot Antisemitism på allvar, om det inte är någon som är direkt beroende av stöd från någon aktör inom den judiska sfären, så jag tror inte att det är där skon klämmer omedelbart. Men det finns en risk att om Avpixlat berättar för mycket av sanningen om det judiska/sionistiska inflytandet i den svenska invandrings- och kulturpolitiken så kommer man att starta en annan oppositionell sajt som sfären har bättre kontroll över. Då dör Avpixlat.

John Gustavsson gillar siffror, och han levererar många. Ju fler siffror han kan presentera, desto mer tror han att han har rätt. Dock redovisar han ingen siffra för följande påstående:

Att tro att judarna skulle konspirera för att få hit muslimer är med andra ord helt absurt.

Jag beklagar artigt att jag måste invända här. Och jag skall gladeligen berätta vilken logik som finns i att sionister arbetar aktivt för att importera muslimer till västvärlden, och arabisera dessa värdländer. Och detta står att finna i ett antal olika yttringar. Det finns i den judiska kulturen en idé om att samla hela världens judar i den judiska staten Israel i enlighet med en domedagsprofetia. För troende är detta ett viktigt mål eftersom idén är att mänsklighetens förintelse – som kan uppnås med hjälp av kärnvapen – kommer leda till att de rättrogna tas upp i Guds rike.

Är detta absurt? Ja, för oss som trivs med att vara på jorden den korta tid vi har så känns det absurt att sträva efter förintelse. För andra är detta en lockelse.

Genom att som sionist tvinga en värdnation att bedriva en politik som är fientlig mot judar utanför Israel så kommer dessa med tiden att välja att lämna västerlandet. Vi ser t.ex. det uttalande som Israels premiärminister gjorde till de franska judarna i samband med terrordåden där: Flytta till Israel, var hans budskap.

För att få lite perspektiv på detta vill jag citera Thor-Leif Strindberg som skriver följande, och som förklarar varför den kristna högern är så hjälpsam gentemot judarna:

Några av de villkor som bibelns profetior nämner – några av de omständigheter som kommer att vara för handen då ”Människosonen kommer på himmelens skyar” – är till exempel a) att mänskligheten har skapat vapen som gör en fullkomlig tillintetgörelse av människan möjlig, b) att Jesu evangelium har spridits ut över hela världen, c) att det inom det gamla romarrikets gränser har uppstått en union av länder med omfattande ekonomisk, politisk och militär makt, etc.

[LÄNK]

Första villkoret? Vi har kärnvapen att omintetgöra vår planet flera gånger om. Check. Andra villkoret, att sprida Jesu evangelium? Här kan man fråga sig vad som representerar Jesu evangelium. Är det att presidenten av USA säger att ”Gud är med våra trupper” som nu har militärbaser på förmodligen alla kontinenter? George W Bush använde ordet ”korståg”, och det råder väl ingen tvekan om att det moderna västerlandet uppfattar sin demokrati som frukten av kristendomen, och att spridandet av Jesu evangelium sker genom att man bombar fram demokrati. Check. Tredje villkoret… också check. Behöver inte ens kommenteras.

Åter till Johan Gustavssons försvarstal för judarna (som om de nu själva saknade förmågan…):

Att Bonnier ägs av judar och att Bonniertidningarna förespråkar mångkultur är ett av antisemiternas främsta bevis för judarna ligger bakom mångkulturen. Något de dock verkar ha glömt är att dessa tidningar också är otroligt fientliga mot Israel och dessutom mörkar de problem den judiska minoriteten har.

Otroligt fientliga? Är det ”otroligt fientligt” att kritisera den israeliska staten för att den beslutar sig för att godkänna judiska bosättningar på ockuperade områden? Är det ”otroligt fientligt” att rapportera om att 1’500 palestinska fångar hungerstrejkar i israeliska fängelser i protest mot levnadsförhållandena? Ja, jag håller med om att det inte är många positiva nyheter om israel i DN. Men det är det inte heller om Donald Trump eller Sverigedemokraterna, eller om folk som ifrågasätter klimathotsteorin. Här handlar det nog snarare om traditionellt politiskt vänster/höger-tänk.

Om Dagens Nyheter verkligen vore otroligt fientlig mot Israel så skulle vi tämligen snart få veta det av Israels ambassadör. Om inte mitt minne sviker mig så har företrädare för den israeliska ambassaden aldrig tvekat att komma med ”skarp kritik” mot SVT/SR, exempelvis när man sände en dokumentär under 2016 [länk]. Men jag tror inte att vi sett några exempel på raseriutbrott från Strandvägen 58 riktat mot DN-skrapan. Av någon anledning tycks den israeliska ambassaden inte hysa någon anledning att storma mot Bonnier-ägda DN. Och DN:s publicerade allmängiltiga kritik mot Israel biter lika hårt som en snöboll utslängd i Saharaöknen.

Jag för också till protokollet att Johan Gustavsson pekar ut journalisten Ingrid Carlqvist som antisemit. Om detta har att göra med att Ingrid Carlqvist nyligen uttalade sig om att det finns få dokumenterade bevis för att Förintelsen ägt rum såsom det är allmän skildrat så har Johan Gustavsson definitivt avslöjat sig som en sionistisk agent.

Vad gäller hans sifferexercis med antal judar i folkmängden kontra invandringspolitik och multikulturalism så föreslår jag att Johan börjar med att läsa kollegan Rolf Malms krönika; det handlar om politik och om att påverka rätt personer till rätt syfte. Kanada och USA ligger inte i Europa, och det ligger knappast i sionisternas intresse att förstöra ett land som är politiskt allierat med Israel just nu (och därmed har jag också bemött Johans resonemang om AIPAC som han försöker rentvå).

Johan menar – om jag får göra min egen tolkning – att alla antisemiters konspirationsteorier faller samman av det faktum att George Soros (jude, om jag törs nämna det längre…) ”närmast hatar Israel”. Och här kommer vi till nästa dimension – som jag vet att Johan gärna avfärdar som ”en konspirationsteori” – och det gäller den av sionister bejublade ambitionen att skapa en världsregering som ligger utanför all parlamentarisk åtkomst. Ibland kan de medge att vi på pappret har självständiga nationer, men att politiker och andra beslutsfattare ändå gör vad eliten säger åt dem att göra. Och till denna elit finner vi bl.a. nämnde George Soros.

Det bör ju också påpekas att Johans exempel på hur Soros ”formligen hatar Israel” i själva verket handlar om att Soros kallt konstaterar att antisemitism uppstår därför att judar uppträder på det sätt som de skildras genom stereotyper. Om Soros har rätt – vilket jag tror att många kan hålla med om i just det här fallet – så finns det två praktiska lösningar. Den första är att de (judarna) slutar uppföra sig som stereotyperna. Det kommer naturligtvis inte hända. Den andra lösningen är att sionisterna etablerar metoder som oskadliggör de som till äventyrs uppmärksammar sin omvärld om dessa osympatiska karaktärsdrag som kopplas till judar. Där kommer bl.a. Svenska kommittén mot antisemitism in, men även det nu aktuella försvarstalet för judarna i Avpixlat gentemot de läsare som instämt alltför mycket i Rolf Holms krönika.

Jag vill inte att någon skall säga att jag kategoriskt avfärdar alla resonemang som Johan Gustavsson anför. Tvärtom. Jag tycker att man kan läsa både Rolf Holms första version av sin text och Johan Gustavssons ”rättelse-epos” och göra sin egen tolkning av hur man skall uppfatta det judiska inflytandet i Sverige, och den politik som förts för att göra Sverige till det sorgebarn det är idag.

Det enda jag vänder mig direkt emot är att man censurerade Rolf Holms krönika. Jag hoppas innerligt att Rolf Holm återvänder till sin djupgående och preciserade beskrivning sakernas förhållande i den bok som han håller på att författa. Rolf Holm har inte begått något brott enligt min mening, vilket ger anledning att påpeka att SKMA:s angrepp på Avpixlat bevisar att SKMA är en bunt patetiska loosers, sett ur ett moraliskt och intellektuellt perspektiv.

Hälsar eder Peter Harold

LÄNKLISTA:
Rolf Malm: 21 oktober 1964 – Sveriges ödesdag (censurerad version)
Rolf Malm: 21 oktober 1964 – Sveriges ödesdag (ocensurerad version)
Johan Gustavsson: Till judarnas försvar
SKMA: Avpixlat publicerar antisemitisk krönika – för att sedan retuschera den.

Stort tack till Svenska kommittén mot antisemitism som länkar till den ocensurerade versionen från sin hemsida!

ARKIVVERSION AV ROLF MALMS CENSURERADE KRÖNIKA:

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så inleds regeringsformen 1975:26. Trots det genomdrevs beslutet i denna grundlag om att Sverige ska vara ett mångkulturellt land – utan folkets hörande. Folkomröstning var inte ens på tal. Om höger- eller vänstertrafik fick vi folkomrösta – men inte om Sveriges vägval för framtiden. Inga debatter, ingen information, ingen mediabevakning förekom inför riksdagens omröstning om denna oerhört avgörande grundlagsändring. Den antogs i tysthet och enhälligt av alla partier utan att svenska folket insåg vilken total omställning av Sverige detta på sikt skulle innebära. Det insåg med säkerhet inte heller de folkvalda som så tanklöst fattade detta historiska beslut.
På 1960-talet drevs frågan om minoriteters rättigheter främst av judiska invandrare. Begreppet mångkultur var i det närmaste okänt. Efter kriget hade många judar, balter och ingermanländare flytt till Sverige. Närmare 400.000 utlandsfödda hade på kort tid invandrat. I mitten av 60-talet höjdes därför röster för restriktioner mot den stora invandringen som många ansåg hota svensk kultur och svenskars jobb.
Vägen mot dagens mångkulturella Sverige kan anses ha inletts den 21 oktober 1964. Då publicerades en uppmärksammad debattartikel i DN med rubriken “Utlänningsproblemet i Sverige”. Den var skriven av David Schwarz – polsk jude och överlevare från nazisternas koncentrationsläger. Han kom till Sverige 1950 och efter sjukhusvård för tuberkulos blev han mycket aktiv i utlänningsfrågan. Att just judar drev frågan om minoriteters rättigheter anses bottna i att de som förföljd folkgrupp kände sig mindre utsatta i samhällen där kulturell mångfald är accepterad. Dagens utsatta, judiska Malmöbor lär dock uppfatta detta som en smärtsam paradox.
David Schwarz blev ledande opinionsbildare med många debattartiklar där han hävdade minoriteters rätt att behålla sin särart och inte tvingas assimileras till svenska värderingar, regler och kultur. Han startade också en tidskrift, “Invandrare och minoriteter”, som propagerade för mångkultur i Sverige. Debatten fördes i huvudsak i judiskt ägda Bonniertidningen Dagens Nyheter. Inga Gottfarb var en av många andra judar som mycket aktivt deltog i debatten. Hon skrev 1964 i DN “Invandrare ska kunna bli sina traditioner trogna. Vi ska inte assimilera dem – vi ska hjälpa dem att bli ‘annorlunda svenskar’.” Folkpartiets ledare Claes Adam Wachtmeister skrev en motartikel som starkt kritiserade detta synsätt.
Även Socialdemokraterna var starkt kritiska till dessa tankegångar. Tage Erlander framhöll istället fördelarna med ett rasmässigt, religiöst och på andra sätt homogent folk och såg detta som en förutsättning för det jämlika, rättvisa och framgångsrika folkhemmet. Vid ett möte med Erlander försökte Schwarz förgäves övertala statsministern att ändra synsätt. Med på detta möte var också dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Han kom från en mångkulturell, flerspråkig miljö och var mer enig med David Schwarz. I maj 1967 höll Palme ett tal vid Stockholms Judiska Center där han uttryckte stark ovilja mot svensk nationalism och firandet av den svenska nationaldagen.
1968 antog Högerpartiet med den judiske partiledaren Gunnar Heckscher ett program som förespråkade stöd till etniska minoriteter i Sverige. Övriga partier var starkt kritiska mot detta Schwarzinspirerade förslag. Efter att Olof Palme 1969 blev statsminister minskade dock efterhand det socialdemokratiska motståndet mot mångfaldsförespråkarna och i början av 70-talet utarbetades förslag till en ny regeringsform som skulle ersätta den tidigare från 1809. Regeringsformen är den mest grundläggande av de fyra grundlagarna. Där anges principer för statsskicket, medborgerliga fri- och rättigheter, regler för regering, riksdag och övriga myndigheter. I denna nya regeringsform slogs fast att samiska folkets och etniska och språkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Ändrades senare till “SKA främjas”. Man kan notera att det är det samiska folket som prioriteras.
Sedan denna nya grundlag 1974 röstades igenom har en lång rad ändringar och tillägg gjorts. 1997 lämnade regeringen med Göran Persson som statsminister en proposition med rubriken “Sverige, framtiden och mångfalden”, där man krävde att förändringen mot det mångkulturella Sverige skulle genomdrivas “med massiva propagandainsatser”. Antogs enhälligt av riksdagen och massiv propaganda har vi sannerligen utsatts för. I regeringsformen fastslås att “det som ska hålla ihop Sverige är inte gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. Med ett penndrag blev vi alltså av med vår historia!
Tusen år av strävan, släktes på släktes ärvda erfarenheter och framsteg, oräkneliga miljoner forna svenskars slit och kamp för att lämna en bättre framtid till sina barn, månghundraåriga traditioner, eoner av minnen av stora och små svenska hjältedåd, berättelserna om svält, krig och nöd liksom om framgångars lycka, vår naturs skönhet och hemlandets trygghet – allt det som kallas den ärvda svenska kulturen ska räknas som ingenting! Ett i sanning ofantligt, självsvåldigt och oöverlagt omstartsbeslut av några få som råkade vara “folkvalda” just 1974. En statsledd skändning av våra förfäders gravar. Obetänksamt offrade man nationens framtida säkerhet. Det kompenserades inte av att man samtidigt införde lagen om bilbälte och beslutade att Harpsundsekan skulle förses med flytvästar.
Öppna gränser, unikt generöst mottagande av invandrare och missbruk av parollen “allas lika värde” blev gällande politik. Av propagandaskäl kallas alla hitkomna för “flyktingar” – trots att bara några få procent av dem är det enligt FN:s definition. Värdegrunden var dock inte helig. Redan 1989 satte Socialdemokraterna under Ingvar Carlsson tvärstopp för invandringen med det s.k. luciabeslutet. 100 bulgarien-turkar om dagen sökte asyl och man fruktade en massinvasion som det inte fanns resurser att klara. Detta var dock en rännil i jämförelse med de 165.000 asylsökande som kom hit 2015. Öppna era hjärtan krävde statsminister Reinfeldt, avgick och överlät ansvaret till Stefan Löfven. Även nu tvingades regeringen kraftigt begränsa invandringen. Ena dagen meddelade Stefan Löfven att vi inte bygger murar – nästa dag gjorde man just det – trots Miljöpartiets krokodiltårar.
Detta är en starkt förkortad version av ett tänkt första kapitel i en bok om hur Sverige förändrats de senaste 40 åren. Från 1974 års beslut om mångkultur till dagens alltmer sönderslitna samhälle med otrygghet, kriminalitet och gapande klyftor mellan infödda och “annorlunda svenskar”. 40 år av närmast otroliga historier om det ansvarslösa, sanslösa, ofta till löjet gränsande politiska narrspel som ersatt de folkvaldas ansvar för Sverige och svenskarna. Tyvärr blir en sådan bok så otrolig och politiskt inkorrekt att ingen kan tänkas ge ut den. Även om jag skulle haft tid och ekonomiska resurser för att med glädje skriva den.
Rolf Malm
Publicerat i Historia | 63 kommentarer

Vem drar i sprattelgubben Löfvéns trådar när han talar om ”digital upprustning”?

Bästa läsare!

Jag smashar den här bollen väldigt sent, och jag gör det med en uppsjö av frågetecken. Kanske finns det någon läsare som är mer initierad i ämnet och kanske kan ge svar?

Jag har läst en SvD-artikel från slutet av mars månad som ger ett referat till statsminister Stefan Löfvéns anförande på årets Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen [LÄNK].

Det blev ju lite uppståndelse kring den konferensen eftersom någon ung sossepamp(?) hade så bråttom att komma hem till Stockholm, att han reste med taxi till huvudstaden från Sälen på medlemmarnas (eller snarare skattebetalarnas) bekostnad – dock utan att dyka upp på det möte han hade bråttom till. En taskig kombination av konferens och alkohol igen?

Jag är rädd för att den där taxinotan var en tillräckligt stark distraktion för att leda bort mina funderingar från själva sakfrågan – nämligen Sveriges säkerhet, och hur regeringen hanterar denna.

Det första hotet mot Sveriges säkerhet heter Stefan Löfvén. Eller Löfven som han stavar det. Redan det där med att en person inte ens kan stava till sitt eget namn borde få larmklockorna att ringa, men att en sådan människa dessutom kan bli statsminister är ju värre än den värsta av satir. Nåväl, vi har ju en knug som inte heller alltid lyckas stava till sitt förnamn, Cal, men det lär visst bero på dyslexi, och sådant får man ju inte skmäta om…

Grundanledningen till att Stefan Löfvén är ett säkerhetshot ligger i det påtagliga faktumet att han är en idiot. Detta sagt utan att ha för avsikt att kränka hans ära eller förolämpa. Om någon trots allt insisterar på att jag går för långt genom att kalla Stefan Löfvén för en idiot så ber jag vederbörande att utläsa ordet idiot som medelmåtta, om det känns bättre. Men han är ändå en idiot. Nå, låt oss gå vidare.

I och med att Stefan Löfvén är en idiot/medelmåtta så kan vi utgå från att han på intet vis är en innovatör. Stefan Löfvén vaknar inte upp på morgonen likt en energisk professor Balthazar som måste skynda sig att förverkliga alla sina snilleblixtar innan dagen tar slut. Jag tror visserligen det bästa om honom, nämligen att han kan knyta sina skor själv. Men resten av dagen består av att programmera honom så att han kan användas vid publika sammanhang, som t.ex. att hålla tal vid Folk- och Försvars Rikskonferens i Sälen. By the way, varför heter det inte Riskkonferens eftersom det är detta man talar om där…?

Vid årets upplaga flaggade han för – såsom medierna vill att vi ska tolka det – att Ryssland kan komma att manipulera valet 2018. Hur då? Genom att få svenska folket att rösta på Sverigedemokraterna? Eh, Stefan, du är själv en av SD:s bästa valarbetare, kanske den bästa av dem alla…!

Smittad av Hillary Clintons bittra bortförklaringar till varför hon förlorade presidentvalet mot Byggare Bob med viril kalufs så är det hotet om den ilskna ryska björnen som gäller i alla sammanhang. Seriöst, om Ryssland ö h t verkligen låg bakom ”hackerattackerna” mot Wallstreet-Demokraterna så borde ju Kreml vinna den internationella versionen av Guldspaden som delas ut till grävande journalister. Ty det var läckorna som publicerades hos Wikileaks som AVSLÖJADE den politiska korruption som präglar den första supermaktens styre, och att familjen Clinton har en betydande del i denna korruption.

Åter till idi… statsminister Stefan Löfvén. För att värja sig mot det ryska inflytandet vid nästa riksdagsval (som skall äga rum 2018, tänk vad tiden går fort när regeringen har roligt på skattebetalarnas bekostnad) så behöver Sverige enligt statsministern ”en digital upprustning och en stärkt medvetenhet om desinformation.”

Sorry, men att tro på någonting som att det skall bedrivas en valrörelse utan att det sprids desinformation är ju som att tro på tomtar och troll. En valrörelse är inget annat än en karneval för politiska humbugsmakare. Om folk verkligen blev mer medvetna om desinformation skulle de sluta köpa tidningar som Aftonbladet, Expressen och DN, och sluta lyssna och titta på SR och SVT. Och därmed skulle Stefan Löfvén sannolikt få återgå till sin lärlingsutbildning som svetsare.

Vissa saker som Löfvén sade hade utan tvekan kunnat formuleras av en salongsberusad SSU:are med inget annat manus än några understrykningar i Dagens Nyheter. Eller som i det här fallet Svenska Dagbladet, en annan USA-kontrollerad dagstidning (och med USA menar jag givetvis punkt, punkt, punkt…).

Statsministern enligt SvD:

Det globala säkerhetsläget har försämrats kraftigt, framhöll Löfven. Han varnade för en förnyad kärnvapenkapprustning mellan Ryssland och USA och pekade också på det pågående kriget i Syrien.

Jag vet inte ifall vi har fallit offer för en oengagerad journalist eller att Löfvén verkligen själv är så oengagerad när det gäller säkerhetspolitik, men ändå försöker brösta upp sig genom att ”varna” för en förnyad kärnvapenkapprustning och konstatera att det är krig i Syrien. I vilket fall som helst kan hans anförande knappast ha varit värt deltagaravgiften. Att anlita en talare som Stefan Löfvén är – om man nu är ute efter fakta – ganska meningslöst.

Jag är rädd för att det ligger långt bortom statsministerns förmåga att förklara vad han avser med ”en digital upprustning”. Det finns många frågor att ställa kring detta. Ämnar regeringen skapa ett skydd mot DDoS-attacker som drabbar myndigheter men också alternativa nyhetssajter som kommer med obekväma budskap? Eller vill regeringen ta kontroll över Internet så att man kan strypa trafiken till alternativmedierna och prioritera åtkomsten till statens och de av staten gynnade sajterna (i händelse av kris)? Tänker regeringen utöka massövervakningen på Internet, under förevändning att skydda sig mot ”påverkansförsök”?

Det behövs ett klargörande från makthavarnas sida. Eftersom valet 2018 tycks vara ett magiskt datum i sammanhanget kan vi förmoda att regeringen har planer för ett snart genomförande. Och med tanke på att Stefan Löfvén inte är professor Balthazar – och ingen annan i regeringen heller – vill jag å svenska folkets vägnar få besked om vem eller vilka som instruerar honom att genomföra ”en digital upprustning” i vårt land.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 23 kommentarer

S-pamp vill stänga alla religiösa friskolor (utom den judiska naturligtvis)

Bästa läsare!

Hur står det till med värdegrunden hos det socialdemokratiska skolborgarrådet Olle Burell? Efter avslöjandet att Al-Azharskolans elever i Vällingby har könssegregerade ingångar i skolbussen har vi hört uttalanden från statsminister Stefan Löfvén att ”detta är inte Sverige” (Jodu, detta är 2010-talets Sverige och landets framtid, och det är bl.a. ditt fel, gubbjävel!) och nu hans partikollega i Stockholms stadshus som tycker att det är lika bra att stänga ner alla religiösa friskolor – utom en.

Bara för att rubriken handlar om religiösa förskolor bad jag en from bön:

” – Snälla rara goda gud i höjden! Jag ber för att mina fördomar inte skall besannas, och vädjar till Dig allsmäktige bossen för hela universum att trotsa min förutfattade mening och inte låta det vara en judisk friskola som skolborgarrådet försvarar,” bad jag.

Tyvärr. Gud var förmodligen off-line. Han hörde inte bön.

Det första jag tänkte när jag såg ändelsen på rubriken ” – utom en” var att skolborgarrådet manifesterar sin inkonsekventa linje genom att vilja ha kvar en judisk skola medan han lägger ner alla andra. Som han säger: ” – Religion står var och en fritt att utöva efter eget tycke men skolan [ska] vara fredad”. Eftersom svensk socialdemokrati har mycket orwellskt över sig (bl.a. läser man romanen ”1984” som en manual) så är det självklart att för den svenska valboskapsfarmen resonera om att vi alla är jämlika, men vissa jämlikare. Och dessvärre – gång på gång – finns det inget som är så jämlikt som att tillhöra Guds utvalda folk.

Varför bekräftas våra fördomar gång på gång?

Lokaltidningen Stockholm Direkt (som är fylld med vänsterorienterade skribenter, har jag noterat) beskriver på vilka grunder skolborgarrådet försvarar den judiska skolans existens:

Skolborgarrådet vill stänga alla religiösa friskolor – utom en Men Olle Burell gör i sammanhanget skillnad på den judiska Hillel-skolan. Den bör få finnas kvar även om han på kommande S-kongress lyckas övertyga sitt parti om att driva på för att ändra skollagen och därigenom få ett stopp för religiösa friskolor.

– Enligt min uppfattning är Hillelskolan inte en religiös friskola. Det är en minoritetsskola på samma sätt som den sverigefinska skolan. Den har laglig rätt att tradera sitt kulturarv på samma sätt som det svenska majoritetssamhället.

Olle Burell har enligt egen utsago fört en dialog med företrädare för Hillel-skolan i cirka två års tid där den här frågan har diskuterats.

– Jag känner jag mig trygg med att de ser på sitt uppdrag på just det här sättet, säger Olle Burell.

StockholmDirekt har sökt rektorn för Hillel-skolan men han har inte återkommit.

Kul att det svenska majoritetssamhället har rätt att ”tradera” sitt kulturarv, även om det är sällan våra politiker visar oss den erkänslan utan istället hånar oss för att bara ha fjantiga traditioner som dans kring midsommarstången, i jämförelse med andra mer coola traditioner som alla andra kulturer har. Men även om vi till vardags kan tvivla på att har rätt att ostört dyrka svensk kultur utan att bli anklagade för rasism och främlingsfientlighet, så råder det ingen tvekan om att judisk kultur aldrig får ifrågasättas eller dess utövning förhindras. Inte ens om religion alltid skall vara en privatsak, för då blir judaism istället kultur.

Men har då inte de muslimska friskolorna ett berättigande utifrån en muslimskt kulturellt perspektiv, på samma sätt som det judiska? De islamiska samfunden talar ju i alla muslimers namn – vare sig de är troende eller sekulära – utan att ta hänsyn till ifall de kommer från Pakistan, Somalia, Egypten eller Algeriet, och så vidare. Och till och med på de statligt kontrollerade muséerna får vi ju höra om islamsk kultur, att den existerar och är så framgångsrik och nyttig.

Visst, det råder ingen tvekan om att kidsen kommer bli mottagliga för värderingar som borde vara främmande i ett civiliserat svenskt samhälle eftersom de drillas i koranläsning. Går det åt helvete i deras anfäders gamla länder så kommer det att gå åt helvete även här, så tro inte att jag önskar dem det bästa.

Men jag anser att det är hyckleri av skolborgarrådet att ägna sig åt politisk kollektivbestraffning mot katolska skolan bara för att bli av med de islamistiska plantskolorna, och ändå skona den judiska skolan. Skäms, Olle!

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Religion | 27 kommentarer

Middagen sponsrades av Johanssons nya trädgårdsstaket (På besök hos svenska frihetspionjärer ute i landet)

Bästa läsare!

Påsklammet var utbytt mot en mör och saftig oxfilé. Det sägs att det är en dyrbar del på kossan. Konsum påstår att de tar 300 kr per kilo. Och låt oss säga att det verkligen låg så pass mycket kött på grillgallret ovanpå det glödande kolet.

I den officiella världen hade denna köttbit renderat en inkomst till staten på 75 kronor. Blotta tanken att finansministern skall få en tre fjärdedels hundralapp till förfogande att begå en massa dumheter höll på att beröva min aptit, men lyckligtvis var jag på besök i den framtida världen. Jag befann mig ute på landet, och jag var inbjuden gäst vid middagsbordet.

Oxfilén hade varken passerat via COOP eller ICA eller någon av de näringsidkare som drar sitt strå till statens stack genom att betala in mervärdesskatt till statskassan. I själva verket var oxfilén en natura-betalning till middagens kock som tack för att han använt sin såg till att kapa plankor i lagom längd till grannen Johanssons blivande staket föregående dag.

Plankorna var också lokalproducerade, först som frön i marken på en gård några kilometer bort i grillrökens riktning, nogsamt planterade i marken av den dåvarande hemmansägaren som kanske tänkte att hans barnbarn skulle få nytta av fullvuxna träd en vacker dag. Barnbarnen uppskattar givetvis den välskötta mangården som hemmansägaren efterlämnat, men de har tummen mitt i handen (arbetar på någon kommunal förvaltning men har rätt partibok varför tummen inte behövs), så de överlåter åt andra att hjälpa till med praktiska saker. Som t.ex. att fixa belysning i det uthus som skall bli kommunalbyråkratens hobbystuga.

Det bygget finansieras genom att en bonde avverkar de träd som hustrun till kommunalpotentaten anser skymmer kvällssolen, och gör plank av dem i sin grovsåg som drivs med en gammal grålackerad ASEA-elmotor, samt ger makarna en bit sönderskuren ko som betalning för virket (närmare bestämt en halv frys full). Som tack för att Johansson gjort den nya hobbystugan ljus och varm med hjälp av elektricitet har Johansson fått en präktig oxfilé samt så mycket virke han behöver för sitt nya trädgårdsstaket.

Så från att en sossepamp anlitar en bonde svart till att såga ner hans träd och göra plank, till att betala Johansson med delar av planket och en oxfilé som vandrat på hagen en bit bort, till att kvällens kock och grillmästare finsågar planket till staket, så har staten gått intet om många sköna slantar. Brottsligt? Javisst. Men är det inte brottsligt av staten att slösa bort värdefulla skatteintäkter på genuspedagogik, feministisk aktivism, stipendier till manshatande teatergrupper och stöd till socialistisk periodika? Jo, för böveln. Men banditerna som stjäl pengarna från skattebetalarna är desamma som skriver lagarna. Orättvist!

Ok, den socialdemokratiska kommunbyråkraten anser att samhället inte skulle fungera ifall alla gjorde som han. Men han är gärna det undantag som bekräftar regeln. För att det är smidigt. Och billigare. Han är en jävla hycklare med andra ord. Och det som ”inte skulle fungera i samhället” är egentligen i grund och botten hans egen nyttolösa verksamhet i stadshuset. Han skulle inte få betalt om skattebetalarna fick som de ville.

Allt detta berättades öppet för mig eftersom man försöker värva mig att lämna storstadens larm och flytta ut på landet. Jag hade frågat vad tusan man skall försörja sig på här ute i obygden (som dock ligger på en plats som jag kastat många lystna blickar på när jag passerat vattendraget som skär genom byn). Och det är förvisso sant att de flesta hushållen har minst en medlem som åker in till stan varje dag för att dra in de grundläggande inkomsterna, för banken vill ju givetvis ha sitt, och så även det kommunala bolag som levererar dricksvatten. Men många har dessa för skattmasen dolda sidoinkomster, eller tar betalt i natura (här utan anspelning på sex, kära läsare).

Medan mina grönsaker – som jag dumt nog betalat moms på eftersom jag är stockholmare, suck – rostades på gallret började den manliga delen av middagsbordet resonera om Sveriges framtid. En pekade på oxfilén, och berättade hur den hamnat på grillen, vilket min käre läsare nu tagit del av i en nästan överflödig detaljrikedom. Kan man klara sig på landet utan staten? Svaret var att man en dag kanske måste det, helt enkelt därför att staten bara kommer bli en belastning.

Att de libertarianska idealen redan gjort entré uppenbarade sig genom det faktum att här ute på landet så hade inte socialismen penetrerat tillvaron lika mycket som inne i stan. Husen stod på egna tomter. Gatan var inte kommunal, utan den ägdes gemensamt av de boende i området. Så även lekparken och rastgården för hundarna. Idrottsplanen ägdes av den lokala idrottsföreningen, och marken hade de fått billigt av en industriidkare som dragit ner på verksamheten och inte behövde upplagsplatsen. Varje vinter har barnen en fin skridskobana därför att en bonde pumpar upp vatten från ån, och samma bonde eller någon annan plogar med sin minsta traktor.

Det finns inga butiker i byn. Men eftersom alla hushåll arbetar inne i stan åker man antingen buss eller samåker i bil. Och gamlingarna samåker in till stan för att handla. Vissa av de gamla lagar och bakar och säljer till de unga familjerna vars mammor och pappor jobbar i stan. Detta skapar en samhörighet bland människorna. Alla känner (till) varandra, utan att det blir någon läskig sektstämning á la Knutby.

Framtidssamtalen fortskred. Vad kommer ske i denna lilla idylliska by hemma hos min middagsvärd den dag då socialbidragsutbetalningarna i Rinkeby, Tensta och Hjulsta upphör, och invånarna gör plundringsraider till de närliggande villaområdena? Förmodligen ingenting. Visst, de kommer knacka sig i huvudet och säga någonting i stil med ”De är inte kloka i skallen, de där stockholmarna”, men i övrigt så kommer det nog bakas paj i ugnen och grillas kött på grillen precis som vanligt. Ja, möjligtvis kommer man hålla ett vaksamt öga mot landsvägen, och se till att nycklarna till vapenskåpet ligger i byxfickan. Men i övrigt ser man fram mot den dagen då det byggs en mur runt Sveriges största städer.

” – Se till att inte bo där då när det händer, Peter”, sade middagsvärden och serverade mig den köttmedaljong som jag bett att få någon minut extra på grillen eftersom jag är lite känslig för alltför rått kött.

” – Tanken är skrämmande. Tänk att behöva be om asyl i sitt eget land”, sade jag ödesmättat. ” – Skål!” sade värden ögonblicket därpå, och vi saluterade på samma sätt.

Själv drack jag mervärdesskattad påskmust, men behöver jag säga att de varor som de övriga drack antingen hämtats med färja eller destillerats i trakten…? Nej, naturligtvis hade dessa lantliga frihetspionjärer nogsamt sett till att reducera statens inkomst på även detta!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade, Stadsliv | 18 kommentarer

Axel har varit på föreläsning hos Forum för levande historia – och han gillade det inte!

Bästa läsare!

Det är inte av lättja som jag idag gör ett ”kopiera-klistra in”-inlägg, utan jag gör det helt enkelt därför att jag i strid mot min vana vill publicera någonting som den yngre generationen skrivit, och jag vill delge mina egna läsare en viktig information som en läsare varit vänlig att skicka vidare till mig.

Axel har varit på föreläsning hos Forum för levande historia, en statliga myndighet med mandat att definiera vad som är sant och falskt inom historien, och som Axel vittnar om, är ideologiskt indoktrinerat.

Axel skrev sin post på Facebook under lunchrasten, och det kan mycket väl hända att han tvingas avpublicera den senare när folk påminner honom om att han fiskar i grumligt vatten och resonerar brunt. Därför har jag tagit en skärmdump men maskerat axels efternamn.

Ordet är ditt, Axel!

Hälsar eder Peter Harold

JAG HAR FÅTT NOG!
Detta skriver jag på en lunchrast efter jag kommit hem från ett studiebesök hos Forum för Levande Historia, Gamla stan Stockholm. Jag går mitt första år i gymnasiet med ekonomisk inriktning, och detta studiebesök kan beskrivas som värre än Stefan Lövfens förmåga att hålla sig till det han lovar. Temat är individen, normer och såklart feminism. Hon som står och föreläser för oss frågar om det finns någon feminist i rummet med ett glatt leende, vilket tyder på att hon säkerligen är en själv. Hon står och föreläser på uppdrag av Alice Bah Kuhnke. Vilken jävla makt har vår kulturminister för att ösa massa skit om en ickefungerande ideologi över ickepolitiska elever som bara tar åt sig det dem hör utan att göra egen forskning?

Vi i denna grupp har fått nog av klumpen Löfven och hans lilla påhittanden i riksdagen. Pengarna räcker alltid. Allt fler och fler poliser samt arbetare inom sjukvården lämnar sina yrken på grund av dem usla lönerna, men det är ju inget problem för socialdemokraterna. Istället läggs enorma summor på onödiga kommunhus (Täby kommuns nya hus kostade 900 miljoner att göra), genusforskning och religiösa grupper i form av ”Bidrag”. Att man kan argumentera feminism, kön och religion när samhället faller samman är för mig helt obegripligt.

Min poäng med dagens besök var att jag verkligen förstod hur hjärntvättade unga elever med svaga åsikter blir idag. Många unga i min ålder är idag emot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna även fast de inte är politiskt insatta. Hjärntvättning av skola, media och staten. Det har gått för långt. Låt valet 2018 tala.

Tack för ni tog er tid och läste// Axel

 

Publicerat i Politik | 40 kommentarer