”Säkra källor” och ”demokrati” i agendan för ny politiskt tillsatt riksbibliotekarie

I all hast!

Bästa läsare!

Behöver jag dra hela bakgrunden till kulturmarxisternas långa marsch från Frankfurtskolan och fram till makten? Tack, det var skönt att ni redan känner till den. Då nöjer jag mig med att bara ge ett exempel på hur det ser ut när de positionerar sig…

Ok, låt vara att jag är överkänslig. Nej, vänta! Det är jag inte. Jag råkar bara helt sonika bara se det som är uppenbart, och det är att den socialistiska regimen utsett ännu en ”generaldirektör”, i detta fallet en riksbibliotekarie, att fortsätta politisera verksamheten inom bildningsfronten, i detta fall Kungliga Biblioteket. Allt för att det ska finnas en permanent socialdemokratisk regim oavsett valresultat. Tvi vale!

Den som inte vet vad Södertörns högskola är kan knappast ha frekventerat Skrivarens Blogg särskilt länge. Sveriges Lantbruksuniversitet har under åren varit motorn i svensk klimatalarmism. Det är inte en slump att regeringen väljer en kandidat som Karin Grönvall till riksbibliotekarie.

Detta med ”säkra källor” som hon utlovar kan vi nog utläsa som att man nogsamt ser till att inte berika KB:s samlingar med alster som sticker i åsiktsetablissemangets ögon. Visst, KB kan inte neka att ta emot s.k. ”pliktexemplar” från svenska utgivare, men man har däremot makt att påverka inköp av utländsk litteratur. Och vem vet, i dessa tider där krisberedskapen i landet gjorts till ett politiskt verktyg i Dan Eliassons händer så är det fullt möjligt att KB kommer ta på sig rollen att ”kvalitetssäkra” litteratur och andra dokument som forskarvärlden och allmänheten vill ta del av som inkommit som pliktexemplar till universitetsbiblioteken och KB. ”Kvalitetssäkring” i enlighet med rätt värdegrund, ungefär som Google, fast nu öppet i statens i regi.

Det är synd att Sverige inte fick en riksbibliotekarie med påvisbar integritet. Istället ser vi henne frottera med de vanliga gärningsmännen med makt över informationsflödet, såsom svenska denna re-tweet Karin Grönvall gjort från Wikimedia som lyfter fram SLU:s webb-redaktör med Twittermeddelandet: ”Ett tal vi ser fram mycket mot är Karin Holmgren från @_SLU, som kommer att prata om hur öppen vetenskap kan bidra till hållbart liv. Fri kunskap behövs för ekologiskt hållbar utveckling!” Wikimedia har ett bekymmersamt track record av att sudda och exkludera oönskade fakta på Wikipedia, och lyfta fram aspekter som ligger i linje med enda tillåtna värdegrunden.

Att Karin frotteras med värdegrundsmänniskor är uppenbart. Själv har hon citerat följande på sitt Twitterkonto: ”Jag vet att när jag går in på biblioteket är det sanning som finns där” Källa: Seminarium X via mobilen från Almedalen.” Vi vet också att vissa bibliotek vägrar att ta in böcker som medborgarna efterfrågar, men som innehåller ”kontroversiella” saker som har med invandring att göra.

Att den nya riksbibliotekarien inte är nöjd med att medborgarna har en egen vilja och egna åsikter i olika frågor som nyttjas till att införa socialism i hela vår vardag märktes i hennes Twitterpost om att folk inte vill ändra sig trots all klimatalarmism som bl.a. hennes tidigare arbetsplats pumpar ut: ”Många postrar på #thesisday på SLU i dag handlar om behovet av lösningsfokus i bettenden med bäring på klimatkrisen; ‘A large part of the target population view climate change as a wicked problem rather than as a challenge to be overcome.’”

Vad som mer oroar mig över att denna utnämning baseras mest på personens värdegrund än en kompetens och vilja att värna om Kungliga bibliotekets institutionella anda ser jag när jag jämför Karin Grönvall mot hennes företrädare. Karin har en magisterexamen från Göteborgs universitet. That’s it. Kanske mer än vad hennes företrädare Gunilla Herdenberg som bara blev fil.kand., men detta i tre ämnen: i litteraturvetenskap, konstvetenskap och etnologi.

Men före Herdenberg var Gunnar Sahlin riksbibliotekarie mellan 2002-2012. Han har doktorerat i litteraturvetenskap 1989. Men gissa vad! Han har även varit kommunalråd för Socialdemokraterna i Sollentuna! Big surprise!

Han efterträdde Tomas Lidman. Om Gunilla Herdenberg hade varit stadsbibliotekarie i Bromölla (var ligger det?) så hade Tomas i alla fall varit överbibliotekarie vid Stockholms universitetsbibliotek. Både under denna tid och därefter har han gett ut böcker om historiska ämnen.

1988-1995 var fil.dr. Birgit Antonsson riksbibliotekarie, med ett antal akademiska verk på sin merit.

Lars Tynell började vid KB 1946, och var riksbibliotekarie 1979-1988. Visserligen bara filosofie licentiat, men han hade flera förtroendeuppdrag i såväl akademiska institutioner däribland Emigrantinstitutet. På den tiden var förlusten av svenskar till utlandet något som berörde svenska staten och folkmedvetandet. Numera… ja, skulle nog staten vilja ha bort oss fortast möjligt. Vanvård av äldre är en ”god” början på den kampen.

Själv heter min favoritriksbibliotekarie Gustaf Edvard Klemming (1823-1893). Han byggde upp KB:s samling med en manisk iver. Man kan läsa bl.a. att ”efter varje besök hos konsthandlaren Henryk Bukowski brukade denne omfamna Klemming till avsked för att känna efter att så att vännen inte hade stulit någon bok av honom under besöket.”  Han var excentrisk. Och han älskade böcker. Dessutom ville han att allmänheten skulle få tillgång till landets historia, vilket han verkställde genom att självständigt lära sig tyda handskrift och sedan publicera alstren i läsligt format. Han donerade sin samling om 10 000 volymer svensk och utländsk litteratur som handlade om Sverige. Men det tydligaste arvet efter honom är Kungliga Bibliotekets lokaler mitt framför änden på Biblioteksgatan i Stockholm.

Det vore skoj ifall vi kunde se fler ämbetsmän av Klemmings kaliber. Nej, det är inte nödvändigt att personen är en kleptoman. Men jag skulle hellre se en passionerad karaktär som är institutionens fanbärare istället för en politisk agent.

Sedan ska det bli intressant att se hur Karin Grönvall ska leverera ”fri information” i en tid då upphovsrättslobbyn gör sitt yttersta att kväsa och kväva alternativa informationsförmedlare. Kan det vara så att KB ska överföra skattebetalarnas pengar till medieföretag för att vi ska få rätt att med krångliga applikationer registrera vår access till datafilerna, och bli registrerade så att man ser vad varje enskild person frågar efter och tar del av…?

Hälsar eder Peter Harold

Annonser
Publicerat i kultur, Litteratur, Politik | 4 kommentarer

Tillfälligt avbrott…

Bästa läsare!

Beklagar att jag haft skylten tillfälligt avbrott uppsatt. En god vän till mig är svårt sjuk och har inte långt kvar, och detta föranleder vissa åtaganden som jag behöver fokusera mig på.

I övrigt får jag rapportera att årets bokbord på Drottninggatan krympt ytterligare jämfört med ifjol, och dessutom ännu mer jämfört med året innan. Jag minns inte exakt vilket år jag besökte det för första gången, men då sträckte sig bokstånden ända till Herkulesgatan i söder och Barnhusgatan i norr, om inte ännu längre. I år begränsades försäljningen mellan Mäster Samuelsgatan och Centralbadets ”bakväg”.

Tyvärr har jag inte tillgång till någon analys om varför ”Europas längsta bokbord” krymper. Sämre ekonomi? I så fall för vem? För säljarna eller köparna? Eller är bokläsning inte längre på modet?

Det senare var jag benägen att tvivla över, för jag tyckte att det handlades ganska friskt. Lilla Fröken Harold följde med och köpte fler böcker än vad jag gjorde. Jag nöjde mig med ett slitet exemplar av ”Lärobok i navigations-vetenskap” av Carl Anton Pettersson; fjärde upplagan efter författarens död utgiven av C Skogman. Många intressanta formler, och på vägen hem frågade jag mig själv hur många sidor jag skulle kunna studera av boken innan det börjar snurra runt i min skalle. Nu kan jag ge er svaret: Redan vid paragraf 7 på den första lektionen – d.v.s. sida nummer två i studiematerialet – är jag rädd för att min tankeförmåga inte riktigt räcker till.

Det är möjligt att jag kommer begripa mig på den Terrestra Navigationen bättre längre fram, ty den Astronomiska Navigationen där man ska förstå relationen mellan lodlinien, zenith, verldsaxeln, vertikalcirkel, azimuth, timvinkeln, deklination och parallaktiska vinkeln ger mig en lätt domnande värk i bakhuvudet.

På den tredje sidan av studiematerialet dyker det upp skrivtecken som jag inte ens kan trolla fram med verktygen i WordPress, i vart fall inte den gratisupplaga jag har.

Vad då, stavade jag ”lodlinien” och ”verldsaxel” fel? Icke! Jag stavade den i enlighet med boken som är tryckt 1876. Det är ganska fascinerande att tänka sig att en person för snart 150 år sedan studerade denna s.k. ”styrmanskonst” i just denna bok. Vart tog han vägen? Vilka hav kom han att resa på, och med vilka skepp? Det kommer jag aldrig att få veta; personen är med all säkerhet redan död och begraven. Det kommer min vän också att bli inom en inte alltför avlägsen framtid. När jag och våra vänner är borta kommer inte heller någon annan att minnas min väns levnadsöde, eller veta vem som ägt de saker som nu ska lämnas till välgörenhet och hitta nya ägare.

Dock vet jag att min bok under en period tillhört en viceamiral i den svenska flottan,  vars karriär började 1912 när han tog sin sjöofficersexamen. Han blev 98 år gammal. Min vän har klarat hälften av åldern, och det känns alldeles för tidigt att gå.

På tal om ålder. Jag såg Ludvig Rasmusson. Still going strong. Och i en av lådorna intill hans bokbord fanns en textsamling av honom med ett innehåll som kanske skulle kunna reta upp dagens feminister, kanske blott bara på styckets titel. Jag undrar när han ska få sin skopa av ovett därför att han är en vit man med talets gåva…? Ska de vänta tills han är död och inte kan försvara sig? Mm, det är ju inte helt osannolikt.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Litteratur, Privat, Stadsliv | 2 kommentarer

Jag är inte förvånad över att vissa vill tjäna pengar på svensk russo-fobi. Men vad skulle verkligen kunna hota Sverige?

Bästa läsare1

Idag har jag det stora nöjet att göra en postning där en bild säger mer än tusen ord, och sålunda skulle kunna kosta på mig att inte lägga ut min egen text särskilt mycket. Detta är en annons som dykt upp på Facebook som anlitat den NATO-anknutna tankesmedjan Atlantic Council för att ”bekämpa desinformation och fake news”. Ett klädsamt hånskratt är på sin plats här…

Men jag skulle vilja ställa en liten fråga med anledning av den här bokens tema. Hur mycket skulle Kungliga Krigsvetenskapsakademin pusha för min bok om jag hade följande baksidestext:

SVERIGE UNDER ATTACK

Sverige befinner sig i ett inbördeskrig. I varje större samhälle har tidigare kriminella ungdomsgäng värvats av islamister som lovar dem en bättre position om det svenska liberala och sekulära samhället ersätts av sharia. De unga männen fäller glädjetårar och prisar Allah. Ingen mer än en handfull av de svenska jihadisternas landsmän vågar protestera, och de blir utsläpade nakna på torget där de förnedras och kastreras.

Hur gick det här till?

Vid riksdagsvalet fann man att omkring 20 % av väljarna i Sverige röstade på ett nybildat islamistiskt parti genom en av samtliga moskéer koordinerad värvningsinsats.

Samtidigt som det för ovanlighetens skull stått tusentals människor i kö till vallokalerna i de invandrartäta förorterna har ungdomsgäng angripit andra vallokaler i medelklassområdena, och när polisen försökt ingripa har vänsteraktivister dykt upp och satt eld på polisbilar och bostadshus. Om vallokalerna inte tvingats hålla stängt så har i vart fall väljarna inte kommit fram, och ”extremhögern” får skulden till upploppen därför att aktivisterna ”blivit provocerade av  islamofobi och sexism på nätet”, och” upplever sig inte få sina röster hörda” enligt SVT:s reporter.

Den sittande regeringen och den etablerade oppositionen förklarar efter rösträkningen att man är villiga att ha en dialog med det muslimska partiet, men partiet kräver resolut att få sitta med i regeringen. Tjänstemän på departement och myndigheter börjar samtidigt frenetiskt att se till så att resten av alternativmedierna stängs ner för att inte påverka opinionsbildningen och väcka en nationalistisk folkresning.

Muslimska partiet får genom flertalet av sina politiska krav som handlar om utbildning, ”integration” och ”social rättvisa”, men måste nöja sig med två symboliska ministerposter i en av socialdemokraterna ledd koalitionsregering, av vilka den ena måste bemannas av en kvinna. Muslimska partiet accepterar under villkoret att kvinnan blir vice statsminister. Socialdemokraterna går med på detta.

Kort därpå sprängs statsministern i luften, enligt systemmedierna mördad av högerextremister som ”sannolikt assisterats av en grupp som står nära den ryska regeringen och Rysslands president.”

Den muslimska vice statsministern hävdar att hon nu ska leda regeringen, men socialdemokraterna förklarar att ”det är inte så det går till”. Detta skapar raseri hos den muslimska sfären som beskriver sig som ett offer för svenskarnas antidemokratiska system och förklarar att man bildar en ny ”folkets regering”, till vilken alla militanta vänsterextremister ansluter sig och bildar ett ”folkdemokratiskt garde”.

Inom några timmar börjar en plundringsvåg i alla köpcentra runt om i landet, skolor och kyrkor sätts i brand, bilar brinner överallt, och för varje gång polisen griper någon kommer 100 aktivister och befriar denne. Det slutar med att polisen är maktlös.

Militären kallas in, men någonting oväntat händer. De har inte tillgång till vapen. Dessa har delats ut av de islamistiska infiltratörerna till sina ”bröder och systrar”. De etniskt svenska obeväpnade soldaterna massavrättas under en live-sändning. Den muslimska centralorganisationen säger på svenska att de tar avstånd till detta meningslösa våld, men tillägger därefter på arabiska att tiden är inne att gripa till vapen och rena landet från de otrogna.

Svenska folket sitter vid Twitter och Facebook och skriver unisont med darrande händer ”Vad fan är det som händer?”

Jag avslutar denna beskrivning med att parafrasera baksidestexten på Krigsvetenskapsakademins förmedlade bok:

Skrämmande realistisk läsning som baseras på historiska fakta och prognoser för alla som inte är naiva”.

Du får min berättelse gratis, utan behov av frakt. Jag nöjer mig med att jag fått adressera detta spörsmål till dig, kära läsare. Nu överlåter jag åt er att fundera på vilka hot som är realistiska för vårt fosterland.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred, Religion | 11 kommentarer

Tänk, när ett misstag äntligen gör skillnad (till det bättre)

Bästa läsare!

Normalt sett skulle detta kunna ha varit ett fall för Slöseriombudsmannen som indignerat visar upp exempel 1488 på hur svenska folkets skattepengar spenderas på sämsta möjliga sätt. Eller är Slöseriombudsmannen upp i över 2500 illavarslande exempel? Bara i år? Ja, det vore knappast en omöjlig prestation i vårt land.

Istället nås jag av ett gråtfyllt hulkande som kommer från statsmediebolaget Sveriges Radio. En nerklottrad väg med graffiti i Rågsved har blivit delvis renmålad efter att ha burit ett snart ”30-årigt muralverk”. Av misstag.

Aldrig förr har pengar använts till så nyttiga saker av misstag i denna kommun som denna gång, misstänker jag. Men byråkrater och politiker i ansvarig position skyndar sig att beklaga det inträffade.

Personligen vill jag dela ut en medalj. Den som fått jobbet att sanera klotter i Rågsved – och byråkraterna på Rågsved Fastighets AB erkänner att ett sådant uppdrag finns på förekommen anledning – har tagit sitt jobb på fullt allvar. Här har förvaltaren sagt: ” – Tag bort klottret i Rågsveds centrum. Det ser för hemskt ut. Folk trivs inte!”. Typ. Och utföraren har sagt: ” – Yes, sir”. Liksom. Och då, va, gjorde sanerar’n det, ba.

I alla fall tills saneringsfirman stoppades från att fullfölja uppgiften att göra Rågsved till en människovänlig plats. Det stora ”problemet” är att klottret är snart trettio år gammalt och betraktas som (en av) världens äldsta klotter (nope, det finns faktiskt äldre i de egyptiska pyramiderna), och att detta… ja… jag vet inte vad jag ska säga här. Ämnet får det att koka i mina ådror. Jag tar och kopierar och klistrar direkt ur lokalblaskan Mitt i som ”fann” nyheten före SR:

Hassam Jama spelar basket med sin dotter utanför fritidsgården i Rågsved. Han är född och uppvuxen här och numera också ledamot för Vänsterpartiet i stadsdelsnämnden. Han är bedrövad över den övermålade graffitimålningen.

– Jag kommer ihåg när de gjorde den. Det här är Rågsved. Det är vår identitet, säger han.

Precis som flera andra vi talar med har han svårt att tro att övermålningen är ett misstag.

– Jag kan inte förstå hur det har gått till. Men jag har inget stort förtroende för fastighetsägaren, säger Hassam Jama.

Mitt i låter systematiskt vänsteraktivister komma till tals. Jag har vid några tillfällen erbjudit dem att ta del av mina åsikter, men med ringa eller snarare obefintligt intresse. Icke förty finns det massor av att säga om deras artikel.

Ett. Klotter är klotter, även om ansvariga väntar i tre årtionden med att göra någonting åt saken. Det må vara att klottret en gång i tiden målades dit avsiktligt. Det gör att det nu halvvägs åtgärdade klottret målades år 1989. Blev livet i Rågsved bättre av att fasaden till deras fritidsgård försågs med ett gyttrigt kaos? Jag har varit frekvent i Rågsved under 1990-talet, och… det var ett ställe man avrådde mig från att besöka. Jag tror det gäller fortfarande.

Två. ”Det är vår identitet” säger vänsterpartisten. Jo du, det kan jag ana. Och du tillhör precis det parti och politiska block som genom årtionden och i mer än ett århundrade kämpat för att byta ut de vackra vyerna mot betong, utplåna verken av kompetenta konstnärer och istället i propagandistiskt syfte höja t.ex. ”menskonst” till den svenska konst-kanon. Bolsjevik!

Tre. Vänsterpartisten ”har inget stort förtroende för fastighetsägaren”. Ät skit, din jävla kommunist! Om fastigheten har en ägare så står det denne fritt att låta se till att egendomen är i det skick man önskar, även om färgvalet inte gillas av en röding som dig. Du borde lära dig att respektera begrepp och innebörder som äganderätten. Det är i brist på den hänsynen som vi idag har ett samhälle där kaos och förstörelse är en önskvärd norm, oavsett om det handlar om människans enskilda tillstånd eller samhället i stort.

Men Hassam får medhåll av en annan Rågsvedsbo. I bildtexten får vi veta att ”Annie Englund stannar till och betraktar den övermålade graffitiväggen”. Och hon säger:

– Det är så sorgligt. Om den inte [går att återställa] tycker jag att kids från gården eller andra unga i Rågsved ska få göra en ny målning. Och då borde de även få måla på den andra väggen (en blåmålad gavel på andra sidan centrum) som kompensation.

WTF? Var hittar Mitti alla dessa galningar utan smak? Åh, vänta. Är det verkligen så att reportern Pernilla Fagerström hejdade första bästa förbipasserande och bad om en kommentar? Första bästa?

I så fall, hur kommer det då sig att slumpen valde just Annie Englund, vilken var med i ett annat reportage av Pernilla Fagerström i maj månad tidigare i år där hon berättar om nämnda Annie Englund som är aktiv i brukshundsklubben och som vallar får i Rågsved. Fåren har hyrts från ett lantbruk i Mörkö. Och brukshundsklubben ”pryder” sin Facebook-sida med ett fotografi på en nerklottrad gammal transformatorstation. Är det bara jag som anar ett mönster här?

Nå. Jag ska inte vara sträng här. Trots allt, när man går genom Pernilla Fagerströms vänlista – omkring 475 personer är vän med henne på Facebook – får man snabbt en ”vithetschock”. Om vi bortser från hennes svenska väninnor som gift sig med en utlänning får jag bara ihop maximalt 10 personer som kan klassas in som personer med uppenbart utländskt påbrå, och i några fall verkade det vara ingiften och adoption, samt en och annan bekant från utlandet. Det fanns en (1 st.) personer med ett arabiskklingande namn. Det är till och med färre än vad jag har i min egen vänlista! Merde!

Det är väl det här som gör mig fundersam. Svenska journalister omhuldar kaos-kultur, samtidigt som de helst bor med andra etniska svenskar (till exempel på Södermalm…). De accepterar att en enstaka granne som hyr i andra hand har ett ”exotiskt” namn medan den feministiska grannen försöker få hushållsekonomin att gå runt under långtidssjukskrivningen, men de undviker att bo på ett ställe som Rågsved där endast 30 % (eller ännu färre) är etniska svenskar.

Visst, en nordafrikan får väl också bo i samma trappuppgång som Södermalmsjournalisterna ifall denne lever ensam och inte har sju barn (och 49 barnbarn) likt hans landsmän ute i närförorterna. Typ. Liksom. Ba. Annars är det Bromma villastad som gäller som nästa tillflyktsort ifall multikulti verkligen skulle tränga in i NoFo:s demografi.

Visst är det underligt?

Hälsar eder Peter Harold, jourhavande kulturkritiker.

 

 

Publicerat i Medierna, Stadsliv | 7 kommentarer

Jeffrey Epstein-skandalen – alldeles för mycket för svensk gammelmedia att ta in…?

Bästa läsare!

Jag vill inte påstå att jag är någon auktoritet om Jeffrey Epstein-skandalen, men jag har i vart fall varit medveten om den sedan hyfsat länge. Jag har också i all min cynism sagt mig själv att det enda viktiga med den är frågan om det över huvud taget är möjligt att komma åt den tidigare presidenten Bill Clinton eller inte. Allt utöver detta är en bonus.

Loggböckerna (som piloterna som flög Jeffrey Epsteins privatjet till och från hans ö) avslöjar att Bill Clinton reste med Jeffrey Epstein med och utan livvakter ett tjugotal gånger, medan Bill Clinton själv säger att han knappt känner Jeffrey Epstein och att han endast besökt denne någon enstaka gång. Frågan är vem man ska tro på? Bill ”I had never sex with that woman” Clinton eller piloterna som i egenskap av yrkesmän gjort vad de ska enligt rutinerna? Hm, it’s a hard case here… give me a clue…

En annan aspekt är också att jag redan från början anade att det kommer göras ett bra arbete bland alternativa nyhetsmedier om Jeffrey Epstein-skandalen. Så bra att jag faktiskt inte borde sticka upp med min enda invändning mot bevakningen av fallet. Men jag anser att det är fel att kalla Jeffrey Epstein för pedofil. Man hävdar att det yngsta offret är 14 år. Med detta blir begreppet hebefil med korrekt. Men hebefil fungerar inte som clickbait.

Nästa punkt jag vill anföra kan nog också ses som kontroversiell om nu min åsikt hade varit en angelägenhet för allmänheten. Den är mer i form av en observation än en åsikt.

När jag tidigare läst om hur de unga tjejerna lockats att tjänstgöra som ”sexslavar” åt Jeffrey Epstein så slås jag över att det initialt saknas inslag av tvång i flera fall. Brudarna vet att de ska göra skumma saker med en skum person, men han är miljardär så det hela kan vara en fördelaktig sak, verkar de resonera. Jag vet att jag låter cynisk, men vi ska inte inbilla oss att alla unga tjejer är fulla av dygd och kan jämställas med nunnor som våldtas under pistolhot. Flera av de vittnesmål jag lyssnat på handlar om att Jeffrey Epstein fått ”svensk massage” utan att tjejerna ens visat något av sina kroppar (i vart fall de gärningar som begåtts i hans lägenhet), och i andra fall har de helt naturligt strippat av sig (måhända för att få mer ”dricks”).

I det här fallet vet jag inte vad jag ska bli riktigt indignerad över förutom att det uppenbarligen är förbjudet att hyra tjejer under 18 år för sex. Vilket upprörs vi mest av; lagbrott eller moralbrottet? Eller att han är rik som ett troll och ändå bara betalar 20 dollar för att få sin förhudslösa penis skakad?

Nej, det som faktiskt får igång mig är snarare medieperspektivet. Bonnier-ägda Dagens Nyheter har filtrerat skandalen under rubriken ”Fallet Epstein – detta har hänt”. Det DN berättar respektive vad de utelämnar är intressant. Här nämns att Jeffrey Epstein föddes i New York och att ”hans föräldrar var av arbetarklass”. Hur han skapade sin karriär summeras med:

Han hoppade av universitetet och började jobba som mattelärare. Men efter att ha lärt känna chefen för investmentbanken Bear Stearns gjorde han efter hand en spektakulär ekonomisk karriär i finansbranschen, blev miljardär och började umgås med världsledare.

…och så räknar de upp hans fastighetsbestånd med lyxvåning i Manhattan och två små öar i ögruppen Jungfruöarna (vilket i sig passar bra när man talar om en ”pedofil”, men jag misstänker att DN inte såg ironin i detta). Efter detta kommer ”Problemen med lagen började 2005”.

Problemen…? Problemen!!! Oh, my gawd! Kan vi få en motsvarande formulering om att Adolf Hitler hade ”problem med Europas judar?” Eller att Charles Manson ”hade problem med rättvisan”?

Sakliga och objektiva Dagens Nyheter noterar kamrersmässigt torrt att Epstein ”anmälts för att några år tidigare ha förgripit sig sexuellt på minderåriga i sin villa i Florida”, att ”FBI öppnar en federal utredning sedan det kommit anklagelser mot Epstein om sexförbrytelser även på andra håll i landet” som kulminerar i att ”Efter en hemlig uppgörelse erkänner sig Epstein skyldig till att ha erbjudit pengar för sex av prostituerade i två fall, varav ett med en minderårig. Han undviker därmed livstids fängelse och döms till 18 månaders fängelse och ett års samhällstjänst”.

Visst, DN erkänner att Epstein fick en fördelaktig behandling i det att han ”tillåts fortsätta att arbeta medan han avtjänar sitt fängelsestraff.” Limousinen hämtade och lämnade honom varje dag, och han behövde bara övernatta i sin lyxutrustade cell, och staten betalade en livvakt för honom (ifall nån skulle vilja spöa skiten ur honom för att han var en pedofil/sexförbrytare). Well, det är väl här jag börjar bli lite lätt indignerad. Den domare som dömde Jeffrey Epstein var väl medveten om helhetsbilden, men valde ändå att hålla bort allting som kunde hamna på ex-presidenten Bill Clintons fat. Nej, detta berättar inte DN. Naturligtvis inte.

Sen kommer blixten från klar himmel:

Tidningen Miami Herald publicerar sprängstoff i fallet. I en granskning kastas ljus över anklagelserna mot Epstein och den uppgörelse som träffats 2008. Enligt artikeln säger sig 60 kvinnor ha blivit sexuellt utnyttjade av finansmiljardären.

Ska vi vara helt sanningsenliga hade dessa uppgifter publicerats av alternativa medier långt före Miami Herald, bl.a. av Monica Perez och Bill Binkley (tyvärr är inslaget som fanns här spärrat, och deras blogg har raderats av WordPress p.g.a. ett annat avslöjande som föregick gammelmedierna). Det är faktiskt så vi intresserade nyhetskonsumenter får göra, nämligen att bege oss till de källor bland alternativa medier som ger någonting bättre än vattniga sammandrag.

Vad Dagens Nyheter inte basunerar ut är att ”Epstein-fallet” baseras på vittnesmål om övergrepp och handlingar som har vida större spridning och betydelse än att en miljardär fått handjobs utförda av 16-åringar. Han har inte varit ensam om att åtnjuta dessa tjänster, och han har enligt vittnesmålen från de då unga flickorna låtit dem betjäna flera personer i hans umgängeskrets. Och personer i Jeffrey Epsteins umgängeskrets har vittnat om att de erbjudits sex när de besökt hans ”tempel” på ön vid Jungfruöarna.

Detta är ju förstås ingenting som intresserar objektiva och seriösa Bonnier-ägda Dagens Nyheter som valt att använda sin position som tredje statsmakt till att bli ett med den första. Man kan fråga sig om DN:s ovilja att rapportera om amerikanska makthavares försyndelser (om inte makthavaren är Trump eller direkt associerad med denne) följer ett mönster som även gäller behandlingen av svenska makthavare? Är verkligen våra svenska politiker och toppar i näringslivet så oskuldsfulla att vi bara får nöja oss med toblerone och gammal bottenfärg som sprängstoff…? Eller döljs mer under ytan som Team Peter Wolodarski ser till inte flyter upp?

Nu har Jeffrey Epstein blivit ”suicided” i sin fängelsecell, och det är väl detta många har fokus på nu. Tusentals mediebolag frågar ”Hur kunde detta hända?”, medan vi andra som följt makarna Clintons förehavanden under flera år gäspar och ler lite generat över gammelmediernas pinsamma upphetsning. Vi visste att detta skulle hända. Detta med att Jeffrey Epstein både sägs ha försökt ta livet av sig och varit utsatt för våld ger ju en indikation på att hans liv var hotat. Och då måste man skydda honom, vilket man uppenbarligen valt att inte göra. Det mediebolagen är mindre intresserade av att veta är varför Jeffrey Epsteins liv var hotat och varför han är död.

Med Jeffrey Epsteins död har processen att avveckla bevakningen av hans fall påbörjats. Dagens Nyheter – som ogenerat skryter med att man använt CBS, ABC, Fox News och Global News som källor till sin rapportering om ”Epstein-fallet” – avslutar historien lakoniskt med ”10 augusti: Jeffrey Epstein hittas död i sin cell, enlig [sic!] amerikanska medier uppenbarligen sedan han begått självmord”. Cirkulera, här finns inget mer att se… typ.

Men spring inte i väg, kära läsare. Hav tröst. Detta är inte slutet. Även om Jeffrey Epstein nu ”flytt” från rättvisan… om man nu verkligen ska tro att han tagit livet av sig sedan han enligt medieuppgifter uttryckt oro för att någon vill döda honom i fängelset… så finns det fler ärenden som har rättslig aktivitet. Jag talar här om Virginia L. Giuffre vs. Ghislaine Maxwell i United States District Court Southern District of New York. Dossiernumret är: 15-cv-07433-RWS.

Virginia L. Giuffre är en av de då unga kvinnor som arbetade åt Jeffrey Epstein med sexuella tjänster, och som också hade en roll som värvare. Den som i huvudsak koordinerade flödet av unga flickor till Jeffrey Epstein och hans vänner (och andra som sannolikt filmades i syfte att utpressas mot gentjänster för bl.a. den israeliska statens räkning) var Ghislaine Maxwell, yngsta barnet till mediemogulen Robert Maxwell (född Slomowitz) som föll naken ner i havet från sin lyxjakt utanför Kanarieöarna 1991 och dog. Efter faderns död blev Ghislaine Jeffrey Epsteins närmsta flickvän. Eller ”flickvän”.

Detta förhållande är ganska intressant ur ett snaskighetsperspektiv eftersom hon rekryterade unga kvinnor som prostituerade sig för pojkvännen, och Virginia hjälpte till. Antingen var man bara väldigt kinky och gillade att ha sex med många olika unga tjejer, eller också finns det en annan plan bakom det hela.

Min spekulation – sorry att jag inte är lika hämmad som DN, men här råder intellektuell nyfikenhet, kära läsare – är att Ghislaine Maxwell precis som sin far är värvad av en israeliska säkerhetstjänsten Mossad, och det är inte osannolikt att den ur arbetarklassen upplyfte Jeffrey Epstein haft hjälp av individer eller grupper som står den sionistiska agendan nära.

Ur denna rättsprocess mellan Virginia L. Giuffre och Ghislaine Maxwell har vi nyfikna kunnat ta del av intressanta uppgifter. Och det förvånar mig att Bonnier-ägda Expressen inte har löpsedeln ”Svenska tonårsflickor var sexslavar åt Jeffrey Epstein – läs allt här!”. Eller… ja, under normala förhållanden skulle just den typen av löpsedel ha dykt upp, men när det gäller just Bill och Hillarys Clintons gode vän miljardären Epstein tycks man inte vilja nämna Johanna Sjöberg och Nadia Björlin – och istället menar att ”Epstein tog hemligheterna med sig i graven”. Bonnier kan det här med Damage Control när den sionistiska sfären drabbats!

Den sistnämnda svenska flickan fick Esptein inte omkull, men han hade mer lycka med den förstnämnda som på ort och ställe – som trots sin skandinaviska härkomst fick lära sig för första gången hur man utför ”svensk massage”. Här är Johanna Sjöbergs redogörelse:

At that point, I met Emmy Taylor, and she took me up to Jeffrey’s bathroom and he was present. And her and I both massaged Jeffrey. She was showing me how to massage. And then she — he took — he got off thetable, she got on the table. She took off herclothes, got on the table, and then he was showing me moves that he liked. And then I took my clothes off. They asked me to get on the table so I could feel it. Then they both massaged me.
[…]
He explained to me that, in his opinion, he needed to have three orgasms a day. It was biological, like eating.

Hum…

Sen har vi det här med alla kändisar och makthavare som ”utsätts för ryktesspridning i samband med åtalet mot Epstein”, som de ”sakliga” och ”nyanserade” och ”objektiva” dagstidningarna formulerar det. Hej, vi talar faktiskt här om vittnesmål i en rättegång. Inte om ”rykten” och ”smutskastning”. Domstolen har bett om dessa vittnesmål. Vittnesmål! Hör upp, redaktörn. Jag stavar ordet: v-i-t-t-n-e-s-m-å-l. Du borde känna till det.

Åter till Johanna Sjöberg och hennes utsaga. Låt oss ta ett exempel som medierna torde vara intresserade av:

Ms. Sjoberg’s testimony also corroborates Ms. Giuffre’s account of being lent out to Prince Andrew

[…]

Ms. Sjoberg also testified about sexual acts that occurred with her, Prince Andrew, and Ms. Giuffre, when she and Defendant were staying at Epstein’s Manhattan mansion

Well, den som verkligen är intresserad av fallet Virginia L. Giuffre vs. Ghislaine Maxwell kan läsa detta frisläppta dokument själv: [LÄNK].

Tyvärr är det bara ett fåtal namn som nämns just i detta dokument. Men att Jeffrey Epstein tagit hemligheterna med sig i graven är långt ifrån sant, och det finns fler handlingar som inte släppts.

Hemligheterna är definitivt fortfarande kända av alla de kvinnor som varit med Jeffrey Epstein och hans vänner. Det hela är bara en fråga hur mycket man vill gräva. Men personligen ser jag inte de sexuella handlingarna som problemet. Nej, det som är bekymret är att ett antal individer har låtit sig komprometteras, och försatt sig i position att de kan bli utpressade av den eller de som ligger bakom paret Epsteins-Maxwells verksamhet.

Och det spåret verkar leda till Israel.

Vill gammelmedierna nysta i detta, och resonera om hur detta påverkat den amerikanska politiken sedan 1990-talet…? Knappast troligt. Det finns nog nån dokusåpa att skriva om som är mer intressant.

Hälsar eder Peter Harold

MER DOKUMENT OM ”EPSTEIN-FALLET”:
Blackstone Vault – Epstein files

Publicerat i Brott & straff | 14 kommentarer

Det kanske inte är bara den offentliga makten som är det stora problemet…

Bästa läsare!

Vad är skillnaden mellan offentlig makt och privat makt?

Frågan är berättigad när man ser medieaktörer såsom Google/YouTube agera i enlighet med de intressen som de styrande av den offentliga makten har. Det är inte så här det ska gå till, eftersom den privata makten ska vara lyhörd för konsumenternas önskemål. Och konsumenterna är vi som klickar på länkarna, och som vill konsumera det vi vill se. Enligt all marknadslogik ska här följa att konsumenterna visar sitt missnöje genom att sluta använda tjänsten och leta sig efter ett annat och mer ändamålsenligt alternativ.

Någon kanske vill hävda att jag har fel eftersom vi inte ser denna utveckling.

Well, nu förhåller det sig inte som så att systemet är uppbyggt på det idealiska sätt som jag förespråkar. Istället har vi en suddig gränsdragning mellan offentlig makt och privat makt, och vi har en symbios mellan den offentliga makten och en s.k. privat aktör (som i det här fallet är Google/YouTube, men det skulle lika gärna kunna handla om Facebook eller Vimeo).

Det är denna symbios som förstör de sunda mekanismer som finns på en fri och konkurrensutsatt marknad. Den privata aktör som växte upp till en flitigt nyttjad annonsfinansierad gratistjänst till folkets fromma blev till slut så stor att den dominerar marknaden, och därmed blivit så övermodig att den gör vad den vill istället för att göra vad kunden vill. Det är vad Google/YouTube gjorde först med SwebbTV och sen med podden Ingrid&Maria denna vecka, och Google/YouTubes bedömning vid båda nedsläckningarna var samstämmig med den offentliga maktens utövare, d.v.s. socialdemokraterna/miljöpartiet.

Nu är ju i och för sig den operation som genomförts här ovan osedvanligt klumpig, men vi ser vad vi har att göra med, och vi kan förvänta oss fler nedsläckningar. För regeringen är situationen dock helt perfekt eftersom de kan säga sig inte ha något med denna censur att göra, och Google/YouTube är en privat aktör som har rätt att göra som de vill i enlighet med sina egna avtal. Win-win för tyrannen och dennes lakej, med andra ord.

Varför händer detta? Att regeringen och andra socialister vill få tyst på dissidenterna är ju närmast självskrivet.

Google/YouTubes agerande är desto märkligare om man ser till hur man åtminstone tidigare hållit yttrandefriheten som någonting heligt. Eller låtsas ha gjort det. Men aktieägarna vill ha utdelning på sina investeringar, och även om det tycks finnas oändligt många människor som älskar att titta på kattvideos så är det uppenbart att många väljer ett medium som YouTube för att titta på film och shower enligt eget önskemål istället för att zappa med TV-apparatens fjärrkontroll. Och det är detta YouTube vill tjäna pengar på i framtiden. Då faller alla dessa invandringskritiska, konservativa, libertarianska, excentriska, de udda och marginella rösterna ut ur produktprofilen.

TV-kanalerna vågar inte sända vad som helst.

Om ett TV-bolag i USA skulle låta t.ex. Brother Nathanel ha en talkshow om förbannelsen med judar med makt så kommer ADL se till att sponsorerna bojkottar kanalen. Detta problem är vad YouTube ställs inför. Det kan inte uteslutas att ledningen för YouTube ändå har samsyn med ADL – jag skulle inte bli förvånad – men i grund och botten visar detta att aktören saknar integritet, och inte ställer sig på användarnas sida. Om YouTube inte valt att göra sig till en TV-plattform så hade de kanske varit intresserade av riktig yttrandefrihet.

Nu är det inte så enkelt att det bara är det krassa vinstintresset som driver Google/YouTube i denna riktning. Vi ser framför allt att EU går i bräschen för att det inte ska uppstå nya framgångsrika konkurrenter till de etablerade plattformarna, framför allt med lagförslag om automatisk spärr för upphovsrättsinträng. Det är samma teknik som används för att med krångliga regelverk hålla uppstickare kvar i garaget eller universitetet.

Och i detta begrepp ingår sådana lustigheter som att sätta en skojig text till nån bild man tagit som skärmdump någon annanstans. Jodå, juridiskt sett gör YouTube rätt som censurerar (för de är ”tvingade” att följa lagen som deras allierade skrivit för att ”skydda” upphovsrättsinnehavaren). Men notera att detta bara är skydd i storbolagens intresse, där bolag som har råd med en armé av advokater kan hota till sig monopol på en bild.

Minns hur EU gjorde att Eiffeltornet som byggdes på 1880-talet nu blivit upphovsrättsskyddad på bild. Den offentliga makten är i symbios med privata aktörer, och förstör den fria marknaden. Målar du ditt hus med figurer så kan du inte åberopa upphovsrätt ifall någon publicerar ett foto på byggnaden. Rätten gäller enbart dem som har råd att hålla sig med denna makt – och du har det inte.

Den offentliga makten har gett sina bröder i den privata maktsfären alla verktyg för en samexistens mellan dem två. Det betyder att den privata maktsfären kan åberopa upphovsrättsintrång när en samhällskritiker demonstrerar bevis på hur etablerade medier ljuger genom att spela upp klipp på exempel ur medieaktörernas sändningar. Det är på detta viset den offentliga makten i allians med den privata makten stängde ner Granskning Sverige. Kanalen hade inte begått det andra brottet som den offentliga makten gjort olagligt i samma syfte för att tysta folket – d.v.s. lagen om hets mot folkgrupp. Och vi har fler exempel, och de läggs till listan.

Så vad kan vi göra istället? Lämna YouTube? Ja, det är en bra idé. Samtidigt så är ju vårt stöd till de aktörer vi tycker om och som är kvar också en nagel i ögat för Google/YouTube. Genom att besöka de kanaler som ”är i riskzonen” så visar vi vad vi vill. Och ibland kan poängen gå hem. SwebbTV kom ju tillbaka. Deras höga tittarsiffror var orsak både till att släcka ner dem och att sätta upp dem igen.

Så partiell bojkott är väl att föredra, tills våra favoriter evakuerat sig till fördelaktigare plattform.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet, Dumburk | 14 kommentarer

Vet polisen vad de står för? Om ”ja” – då har man ett medvetet feltänk.

Bästa läsare!

Det är lite svårt för mig att släppa ”Pride”-tåget sistlidna helg i Stockholm…

Ett smeknamn för Sveriges huvudstad är också Fjollträsk, myntat av humorister i en sketch som kanske inte skulle kunna spelas upp i ett nytt program utan att det uppstår en politiskt korrekt härdsmälta på Twitter, och ansvarig programproducent förvisas till de verkliga träsken i rikets nordligaste utkanter, och de medverkande humoristerna måste puddla friskt och ägna resten av livet åt att överkompensera för den lilla glädje de verkligen råkat åsamka svenska folket.

Ja, om de nu inte heter Jonas Inde. Då marscherar de raskt in i infernot och sätter eld på allt de kommer röra vid härefter. Men det är en sån där 1 på 10’000-grej när det händer…

Jag blev varse att Polismyndigheten var en ”stolt deltagare” i årets bögparad. En parad där man faktiskt kunde se ett och annat oskönt skrivet anslag som anspelade på att polisen spelar en fascistisk roll i samhället. Om plakatet skrivits av en libertarian, och hållits upp i ett helt annat sammanhang än denna propagandaorgie för de mest kommersiellt gångbara parafilierna (homo-, bi- och transsexualitet), så hade jag kanske kunnat förstå poängen med budskapet. Men nu var aktivisten med all sannolikhet någon bokstavsdrabbad socialist (läsaren får själv avgöra om jag syftar på adhd eller kplm-r), och lär knappast ha reflekterat över problematiken med att staten har ett våldsmonopol som vänts mot hederliga medborgare. Bland annat å de homosexuellas vägnar.

Så här annonserade Polismyndigheten ut sitt deltagande i den sexualpolitiska manifestationen:

Arrangören välkomnade Polismyndigheten, vilken under senare år ägnat sig åt politiskt riktade insatser, däribland bistått politiskt orienterade tjänstemän i domstolsväsendet att lagföra vanliga svenskar som uttrycker skarp kritik mot förd politik kring invandringsfrågor och om multikulturalismen. Vissa ordval är förvisso inte trevliga eller alltid helt genomtänkta, men ingen av de åtalade har begått någon fysisk handling mot någon människa, utan begränsat sig till ett önskemål om att ”parasiterna ska försvinna”, och liknande. Åtalen har möjliggjorts genom en gummiparagraf som lagen om hets mot folkgrupp, vilken också kan användas för att tysta verbal kritik mot t.ex. Pride-festivalen och dess budskap. Detta kallar jag inte en demokrati.

Polisen kallar Pride och Europride (illa att den svenska polismyndigheten är så indoktrinerad att de till och med här tänker i EU-perspektiv!!!) en ”symbol för att människor får vara olika”. Polisen borde ju veta att det inte finns någon lag som förhindrar folk från att vara olika. Vilket påtagligt förtryck finns det idag mot människor som är olika? Det jag kommer på rent spontant är hur muslimer i vissa städer agerat mot de judiska samfunden (och ursäkta att jag låter pk här, men detta är uppenbart att det sker). Men muslimers aversion mot judar var knappast ett tema som uppmärksammades på ”symbolen för att människor får vara olika”. Man kan fråga sig om Pride-evenemangets arrangör anser att det är ok att vara olik ifråga om religion, där denna förespråkar sanktioner mot ”könsumgänge i strid med naturen” (d.v.s. sodomi)?

Det finns lagar som polisen kan använda för att skydda människor som utsätts för verkligt våld för att de är olika eller kanske till och med tänker olika. Att ha en sexuell parafili är ju faktiskt ett sätt att tänka olika, även om det handlar om ett beteende. Slår jag en människa är detta ett brott, det gör ingen skillnad för att jag skulle slå denne för att personen är homosexuell, eller för att jag vill stjäla hans eller hennes Rolex-klocka, ifall jag vore gärningsmannen. Våld är våld. Ilskna insändare är INTE våld.

Men det är uppenbart att man inte får vara hur olik som helst. Man får t.ex. inte vara en Sverigedemokrat, för då har man inget att göra i det statssubventionerade Pride-evenemanget (Statsmakten lämnar bidrag och ger ekonomiska garantier till arrangörerna). Pride-arrangören låter genom sina pålitliga okritiska kanaler förklara att SD inte är välkomna att presentera sig och sin politik inom HBTQ därför att ”partiet inte delar arrangörens värdegrund”.

Hur Pride-organisationens argumentationsplattform är konstituerad i denna fråga är mig en gåta, men man kanske utgår från samma princip som den svenska Nobelstiftelsen som nobbar partiledaren Jimmie Åkesson när man bjuder in alla andra partiledare (inklusive kommunister) att vara med på Nobelmiddagen. D.v.s. ren och skär mobbing.

Polismyndighetens deltagande i denna sexualpolitiskt orienterade manifestation som väljer att exkludera demokratiskt invalda riksdagspartier väcker den berättigade frågan om den svenska polisen verkligen är hela svenska folkets polis.

Rikspolischefen Anders Thornberg borde svara på en följdfråga: Varför är det viktigt att polisen är med och går i Pride-tåget? Har inte polisen redan ett uppdrag som definierat av lagstiftarna och finansierat av regeringen? Varför är det viktigt att polisen bygger upp sin fjollighetsfaktor samtidigt som vi har dagliga skjutningar med dödlig utgång, frekventa sprängningar vid offentliga lokaler, bomber i bostadsområden, dagliga våldtäkter och nästan dagliga gruppvåldtäkter, rånöverfall med och utan dödlig utgång, inbrottsligor som härjar över hela landet och dessutom en epidemi av parkdjur som stenats till döds eller stympats… allt detta under samma tvåveckorsperiod som huvudstaden och medierna lidit av Pride-febern.

Statsmakten utövar sin potens mot ärliga svenskar och värnlösa skattebetalare, men misslyckas kapitalt i det uppdrag som man officiellt tilldelat sig själva, nämligen att skydda liv, egendom och hälsa.

Det är hög tid att avskaffa det statliga våldsmonopolet och öka medborgarnas rätt att skydda sina liv och sin egendom med egna medel. Det är också hög tid att dirigera polisarbetet till insatser som verkligen gör nytta och som handlar om myndighetens kärnarbete.

Någon egentlig hotbild fanns inte mot Pride-festivalen (däremot kan man ju faktiskt betrakta själva paraden som en enda gigantisk ordningsstörning i stadens centrum), så de hade kunnat klara sig med inhyrda vakter som arrangören betalade med egna medel. Polisen ska leta efter bovar, inte frotteras med homo- och bi-filer på skattebetalarnas bekostnad. Det finns jobb att göra. Utför det, och lämna oss hederliga svenskar ifred.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 14 kommentarer

Mellanspel: ”Så att det blir rätt” (plus en rant om senaste bögparaden)

Bästa läsare!

Ånger och skam! Den här favoriten i repris borde jag ha postat sistlidna helg medan den s.k. Pride-paraden pågick. Välgjord, och träffsäker! Ja, filmen alltså.

Lilla Fröken Harold drog med mig ut på promenad i lördags, och stegen styrdes in mot Stockholms centrala delar. Var och varannan barnfamilj kom vandrande mot oss med regnbågsfärgade flaggor, ibland viftande med dem i hand, men inte sällan hängandes på trekvart.

Jag undrar om inte barn skulle kunna vifta med vilken flagga som helst. De tänker inte så mycket på budskapet eller symboliken. Pride-flagga eller en McDonaldsflagga spelar inte någon roll, inte minst med tanke på att en ballong egentligen smäller högre… Det förvånar mig därför att Pride-folket inte delar ut ”Pride-ballonger”. Det kan ju inte saknas kapacitet att blåsa upp dem, ty i Pride-tåget borde ju det finnas rik expertis på ”blow jobs”…

Nä, nog skämtat. Ballonger fanns, men de var vid närmare granskning uppblåsta kondomer och delades inte ut till de små.

Låt oss uppehålla oss kring ämnet barn och flaggviftande. Eller snarare till budskapsbärande barn. Det krävs att man är blind, döv och boende i Sydamerika för att man ska kunna undgå att se hur barnet Greta lyfts fram som en klimatprofet, vilken okritiskt och oemotsagd får torgföra i alla medier idén om att demokratin måste stå tillbaka så att vi får stopp på alla vita medelålders män som äter kött och kör cityterrängbilar. Hon får stå där framför TV-kameran och berätta att hon läst böcker om klimathoooootet, och att vi nu har mycket begränsad tid kvar att ändra på vår livsstil. Annars…

Inte blir det bättre av att andra klimathotsprofiterande opinionsbildare inte bara nickar instämmande, utan till och med okritiskt påstår att Greta har helt rätt. Varför? För att Greta är barn? Kan barn ha fel? Nej, tydligen inte, i vart fall inte i vårt nuvarande medielandskap. Att någon i praktiken satt en bok i händerna på Greta som ska få henne att propagera för teknokratisk diktatur (vilket Saint-Simonisterna förespråkade under 1800-talet) är faktiskt lika gulligt som denna bild. Om man tänker efter.

Nu skall det erkännas att min och Lilla Fröken Harolds respektive bögparadens tvenne skilda vägar skulle korsas ungefär i höjd med att Miljöpartiet tågade förbi (strax efter ett lastbilslass med vinyldräktsbögar eller dito). Det visade sig vara början på slutet (vilket är ett passande uttryck när vi talar om Miljöpartiet) av den marsch som enligt SVT bevittnades av 500 000 personer (vilket någon räknade ut skulle göra att det stod 12 personer vid varje passerad meter, och det gjorde det bevisligen inte – tvärtom, det var väldigt glest – så här jobbar dina skattepengar i propagandans syfte sedan TV-licensen avskaffades…).

Musiken från lastbilsflaken var öronbedövande, så till den grad att man bokstavligt talat inte kunde höra vad man tänkte. Lilla Fröken Harold förutsatte ändå att jag hade gott om homofob-tankar. What? Syns det så tydligt i mitt ansikte??? 😉

Skämt åsido, jag är inte alls homofob. Jag vill bara slippa uppleva synen av en skäggig man som stoppar in sin tunga i munnen på en annan skäggig man (eller annan kroppsöppning). Det handlar inte om fobi, det handlar om vilka preferenser jag har. Det jag ogillar med bögparaden är att den blockerar framkomligheten och kostar skattebetalarna pengar – plus att den utgör ett politiskt verktyg trots att det påstådda uppsåtet är att ”bejaka tolerans”. In that case, varför paraderade man med en jättedocka som karikatyr av SD-ledaren med plakatet ”Lita inte på Jimmie?”. På vilket sätt skulle Jimmie Åkesson vara ett hot mot bi- och homosexuella?

När bullret avlägsnat sig – med vad som jag anser faktisk skulle kunna vara det här spektaklets enda höjdpunkt, nämligen DJ-dansvagnen Mosquito med Thomas Gylling och kompani som final – så kunde jag och Lilla Fröken Harold både höra varandra och våra egna tankar.

Vi blev därför eniga om en sak. Pride-tåget är patetiskt. Var och varannan deltagare representerade ett företag eller en organisation som medverkade med fordon och reklamskyltar och en krystad slogan som försökte associera företaget med evenemanget eller dess syfte.

Lilla Fröken Harold (som har flera vänner som är konsti… jag menar sexuellt avvikande) försökte kalibrera sin gay-dar. Hon frågade sig om någon av dessa med företagströjan maskerade kontorsmänniskor över huvud taget var homosexuella, eller ens bisexuella? Hennes aningar – och för all del också mina – sade att vi här hade helt straighta stockholmare som var på reklamuppdrag, att se till att företaget blev synligt med detta politiskt korrekta sammanhang.

Främsta beviset var – och nu talar vi om pinsamhetsfaktor 8,5 av 10 möjliga poäng – hur dessa kontorsmänniskor försökte dansa i tåget. Kroppsrörelsen påminde om hur en stående trött förälder försöker vagga sitt kolik-drabbade spädbarn till sömns, medan fotarbetet liknade det som händer när en ung turist blandar både ren sprit, hasch och inhemska lyckopiller på en strand i Goa efter solnedgången. Alla deltagarna – utom den mörkbruna kontorsassistenten som förmodligen har rytmen i blodet, om detta superrasistiska uttryck tillåts – såg motoriskt ofärdiga ut. Det var en förfärlig syn.

Måhända är det detta som är paradarrangörernas största misslyckande. Deras tidigare vajande dildosar eller nästan helnakna män i tanga-shorts som bränt bort all hårväxt med laser  berör mig inte. Istället är det detta med att en massa företag hänger sig åt meningslöst värdegrundssignalerande. ”Vi står upp för hbtq-folks rättigheter”, säger man.

Hade det inte varit så bullrigt hade jag gärna stoppat nån av dessa regnbågsflaggviftande individer och frågat dem om vilka rättigheter som hbtq-människor förvägras i Sverige anno 2019.

Jag vet, det är stor chans att de bara kommer på argumentet att ”Vi måste skydda hbtq-människorna från extremhögerns och SD:s intolerans”, vilket jag får erkänna är en kvalificerad form av politisk profylax, inte minst med tanke på att de politiska aktivisterna inte kan förutspå vad som följer i händelse av massmigration och spridningen av det masskulturella samhället. Dessa aktivister väljer sina ångestkällor på ett besynnerligt sätt, och detta sagt utan att lämna frågan om hbtq-människors rättigheter – som knappast kommer bli bättre av ökad invandring från Mellersta östern och norra Afrika.

Att man inte får stoppa barnen som viftade med regnbågsflaggor och fråga dem vad som skulle hänt om deras föräldrar varit homosexuella förstår jag själv, även om det skulle vara intressant att höra vad de skulle kunna ge för svar. Men inget i den allmänna debatten leder dem till några logiska insikter kring detta förhållande. Istället handlar allt om (en påtvingad) tolerans för den idékraft som skriker högst, med fullt förakt för det  normala som naturen lagt till handa för allt liv på denna planet. Att erkänna att vissa saker är normala betyder inte att vi tänker bekämpa det som avviker. Men idag lider vi av ett debattklimat där det avvikande faktiskt försöker bekämpa det normala. Inte bra.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Sex, Stadsliv | 10 kommentarer

Man kan inte tro att Frihetsgudinnan en gång i tiden kom från Frankrike…

I all hast, på min kvast!

Bästa läsare!

Följande bloggpost baseras på vad jag läst i en artikel från Gatestone-institutet, signerad Guy Millière. Vill man hitta någonting kritiskt om muslimer, araber, afrikaner och andra icke-européer så är Gatestone-institutet en säker källa att gå till. Vill man hitta någonting kritiskt om Israel och dess regim, då får man söka väldigt kvalificerat, om ni förstår vad jag antyder…

Icke förty tror jag att den bild som Guy Millière skildrar i sin artikel stämmer; hans rapport stämmer överens med de fragmentariska underrättelser jag fått från annat håll.

I korthet berättar Guy Millière om turerna kring firandet av den franska nationaldagen den 14 juli. President Emmanuel Macron paraderade med öppet militärfordon genom centrum av staden för att mottaga folkets hyllningar. Längs kortegevägen stod tusentals personer och skanderade sina avgångskrav på den illa omtyckte presidenten. Vid slutet av paraden fanns grupper med gula västar, av vilka ett antal släppte upp stora gula ballonger och delade ut flygblad med budskapet att ”De gula västarna har inte dött ut”.

På detta svarade ordningsmakten med att gripa hundratals av demonstranterna, utöver de som rört sig längs kortegevägen iförda alltför gula ytterkläder och som med stöd av den nya franska lagen medges bli arresterade i förebyggande syfte på den enda grunden att de kan associeras till en demonstrationsaktivitet. Så långt sträcker sig alltså yttrandefriheten i det land som hysteriskt nog är känt för att ha uppfunnit frasen ”Liberté, égalité, fraternité” (Frihet, jämlikhet, broderskap).

Så snart som polismakten röjt bort alla gula västar anlände den vänster-fascistiska militanta gruppen Antifa i matchande svarta uniformer som ett brev på posten för att skrämma alla ondskefulla nationalister till lydnad eller förintelse. Att de inte gillar poliser manifesterades med att Antifa gick till attack mot dessa (i brist på ondskefulla nationalister, med eller utan gula västar), men med måttligt motstånd från polisen som redan fyllt häktena med de betydligt fredligare gula västarna. Sålunda kunde Antifa-hulliganerna i lugn och ro krossa skyltfönster på butikerna och stjäla vad de kom över.

På natten kom nästa våldsvåg. Unga arabiska män strömmade in i centrala Paris för att fira det algeriska landslagets seger i någon fotbollsmatch. Det återstod ännu några timmar innan polisen ville släppa ut de gula västarna från häktet, så en passiv polisledning fortsatte att stå med armarna i kors under tiden som de arabiska unga männen skanderade att ”Vi har tagit Frankrike” och plundrade de uppbrutna butikerna på vad vänsteraktivisterna inte orkat bära med sig.

Efter detta släpptes de gula västarna som varit oförskämda och delat ut flygblad och släppt upp gula ballonger…

Visst, jag utelämnar säkert en massa intrikata detaljer, och det gör nog även artikelförfattaren Guy Millière, men mönstret är ganska iögonfallande. Vanliga hederliga fransmän som är trötta på att vara förlorare i ekonomin – och även kulturellt då många fransmän uttrycker saknad över den tid då de stora invandrargrupperna inte var lika dominerande – har inte längre möjlighet att göra sina röster hörda hos makthavarna. Och president Macron har som bekant gått från till att ignorera demonstranterna till att bekämpa dem. Såsom demokratin i Frankrike fungerar har Macron alla trumf på hand.

Det är också mot detta som proteströrelsen Les gilets jaunes protesterar; de för en dubbel kamp i det att de förutom sina krav på den ekonomiska politiken också kräver sin yttrandefrihet. Visst, jag är fullt medveten om att många av deras krav på ekonomiska reformer är att tigga om mer överstatlighet och i grunden är att tigga om allmosor från staten, men dessvärre kan man inte begära att vanligt folk ska sätta sig ner och studera frihetlig filosofi, och därmed kan vi inte förvänta oss att de ställer de rätta kraven eftersom de primärt försöker få den ansträngda hushållsekonomin att gå runt. Arresteringarna av de gula västarna och polisens nonchalans att hejda Antifa eller härjande invandrargäng den 14 juli var ingen engångsföreteelse. Militanta ”antirasister” ockuperar historiska byggnader, och medges utföra sina aktioner i lugn och ro, inför den lydiga presskåren. Samma presskår som ignorerar sina egna demonstrerande landsmän i gulaväst-rörelsen. Merde!

Vad fransmännen skulle behöva är att ta tillbaka makten från politikerna. De behöver decentralisera beslutsordningen eftersom Frankrike är alltför toppstyrt, och därför måste både makt och maktutövande föras tillbaka till folket. Fransmännen måste inse att de betalar mer till staten än vad de får, som om det inte är illa nog med att storbankerna suger ut dem (på samma sätt som de kommer göra även här och annorstädes).

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet, Stadsliv | 14 kommentarer

Det borde faktiskt smälla snart…

Bästa läsare!

Jag noterar att YouTube som samarbetar med svenska medieetablissemanget låtit stänga ner SwebbTV under förevändning att kanalen bryter mot användarvillkoret avseende ”hate speech”. Som bekant är det YouTube själva som definierar vad som är hat-prat, men vi alla vet att det handlar om att stoppa konservativa åsiktsyttringar. SwebbTV har inte fällts av domstol för något brott, och sålunda handlar nedstängningen enbart om att YouTube agerar smakpolis.

Att SwebbTV kommer återuppstå någon annanstans tar jag för givet. Men det är tråkigt att YouTube använder sin dominerande ställning till den här typen av politiska aktioner som faktiskt har samma förtecken och konsekvenser som en statligt administrerad censur.

Borde inte gårdagens nedstängning leda till någon form av reaktion?

Jag måste säga att den konservativa sidans anhängare är väldigt tålmodiga. Kanske håller det på att breda ut sig en norm där även de som står till höger om liberalerna inbillas att deras åsikter är på gränsen till kriminella, eller åtminstone berättigade att kategoriseras som moraliskt förkastliga. För betänk ändå att alla som ser bl.a. nationalism och motstånd mot massinvandring som viktiga samhällsfrågor jämställs med 1930-talets Hitler-Tyskland av en rad olika opinionsbildare i systemmedierna. Jag säger inte att de som står till höger om liberalerna håller på att hjärntvättas, men däremot att deras motståndskraft lakas ur av att ständigt vända andra kinden till.

Sedan är det högst tänkbart att vi får många av denna grupp som reagerar genom att bli ”radikaliserade”. De kommer inte ha lika stort överseende med den politiska vänstern, varhelst denna visar upp sin fula nuna, men samtidigt kommer man identifiera alla andra etablerade parter i samhällsdebatten som fientliga och likgiltiga till de oppositionellas åsikter och önskemål/krav. De flesta kommer välja att lida i det tysta, eller knyta näven hårt i byxfickan.

Icke förty borde det finnas en liten grupp, eventuellt bara några enskilda individer, för vilka denna utveckling vi ser är så omänsklig och outhärdlig att de kommer inte bara nöja sig med att bli intellektuellt ”radikaliserade”, utan kanske till och med drar slutsatsen att enda vägen att göra motstånd är genom att agera. Och hur agerar man mot den situation som uppstått i Sverige?

Som jag ser det har det svenska maktetablissemanget (med bl.a. Bonnierägda Expressen som var en av de ivrigaste aktörerna för att få YouTube att släcka ner svenska konkurrenter, men de är inte ensamma) i sin kamp mot det s.k. ”näthatet” lagt grunden för att vi ska kunna se aktioner eller gärningar som kan beskrivas som äkta hat-handlingar. Jag tänker på sabotage, attacker och kanske rent av attentat.

I bästa fall kommer dessa aktörer att besinna sig och använda list, kanske genom att lyckas utpressa eller exponera de objekt som man vill bestraffa för att de agerat skadligt mot nationen och de icke-socialistiska folkrörelserna. I värsta fall kanske man överväger eller till och med planerar mord.

Sveriges förre statsminister Fredrik Reinfeldt är just ett sådant objekt som kanske skapat en nivå av hat mot sin person som egentligen bara kan jämföras med förhållandet mot socialdemokraternas Olof Palme på sin tid. Med andra ord är Reinfeldt faktiskt just ett sådant mål som en s.k. ”ensam galning” skulle kunna tänka sig vilja ”bestraffa”. Han har dock skydd och har dessutom vanor och en arbetsordning som gör honom till ett svårt mål, varför mycket talar för att en eventuell gärningsman kommer avstå eller misslyckas.

Vad gäller systemmedierna är institutionerna ordentligt skyddade med väktare (statsmedierna har skyddsvakt), och nyckelpersoner har överfallslarm. Med undantag för Expressens avhoppade chefredaktör Thomas Matsson, DN:s Peter Wolodarski och Aftonbladets Robert Aschberg är dock medieetablissemanget måttligt profilerat, vilket generellt sänker hotbilden för mediefolk i gemen. Dock har dessa nämnda tre personer en hotbild mot sig, och åtgärder har vidtagits för att skydda dem.

Dock skulle ett mordförsök mot etablissemangets företrädare ställa till med mycket skada för den sida som redan idag befinner sig under hård attack. Det är måhända inte många som skulle sörja Reinfeldt, mer än att rent principiellt ta avstånd från våld, men en ”framgångsrik”  attack mot person inom medieetablissemanget skulle bli en ”demokratifråga”, vilket i praktiken innebär ännu mer inskränkt yttrandefrihet. Allt som kan med liberalt mått anses främja tankar som kan leda till politiskt våld kommer förbjudas (utom det ”goda våldet/hatet”, som vanligt). Denna bloggpost kommer definitivt hamna inom den kategorin, hur avgränsad den än är i form av en riskanalys över den förda politiken.

Det är därför angeläget att vi får en mediepolitik som inte leder till att sajter som SwebbTV och liknande stängs ner. Vad som behövs är faktiskt ett manstarkt försvar till yttrandefrihetens fromma. Det är den bästa medicinen mot den hatkultur som annars kommer frodas och förtära vårt land.

Hälsar eder Peter Harold

PS
Jag ber också att få lägga till att allt detta som sagts om konsekvenserna ifall nån skjuter ihjäl t.ex. en namnkunnig journalist gäller även om mordet är en false flag-operation. Frågan är bara vilken nivå på munkavle den svenska djupstaten vill lägga på svenska folket, för att medelst ett bondeoffer framtvinga diktatur i landet?
DS

Publicerat i Demokrati och frihet | 29 kommentarer