Project Veritas – ett strå vassare än Alex Jones’ Info Wars? Eller…?

Bästa läsare!

Jag tror inte det finns någon besökare av Skrivarens Blogg som hyser några som helst tvivel om att det framför allt i USA existerar ett dolt nätverk som utövar makt utan allmänhetens inflytande, eller som ens kan ställas till svars för sina handlingar.

Fram tills New York Times nyligen publicerade en artikel som uppges vara skriven av en anonym person som arbetar inom Trump-administrationen har etablissemanget kunnat avfärda alla påståenden om ett Deep State som en konspirationsteori. Men med publiceringen av nämnda artikel – där skribenten bokstavligt talat skröt om att han eller hon tillsammans med andra i regeringsadministrationen kunde försvåra för president Donald Trump att bl.a. bedriva avspänningspolitik gentemot Nordkorea och Ryssland – har en av den amerikanska djupstatens egna aktörer, nämligen New York Times, bekräftat att det som ”galna konspirationsteoretiker” som t.ex. Alex Jones (Info Wars) torgför har bäring i verkligheten.

Att exponera US Deep State (och dess sidoskott i form av den israeliska staten med förgreningar till Saudiarabien) har i mycket handlat om att bygga ett komplicerat indiciefall baserat på mönster.

Som exempel kan nämnas hur det plötsligt inträffar händelser som antingen tvingar president Trump att ändra ståndpunkt, eller som skapar hinder för honom. Jag tänker specifikt på hur Trumps besked som färsk president om att han inte vill ha regimskifte i Syrien 2017, vilket bara någon vecka efteråt bemöttes med en misstänkt false flag-attack i det landet (april 2017). Eller mordförsöket på den ryskfödde brittiske spionen i Salisbury där denne med dotter blev svårt sjuk av ett nervgift som den brittiska regeringen påstod kom från Ryssland, samt anklagelserna om att samma nervgift exponerats för ett gift par i Amnesbury där den ena personen dog, kort före toppmötet mellan Trump och Putin i Helsingfors i juli månad. Det saknas inte exempel på händelser som bär alla drag av att vara verkställda på order av US Deep State, utan man kan fylla en hel bok.

Sedan ett år tillbaka pågår Project Veritas som syftar till att exponera US Deep State. Även om dess avtryck finns i nästan alla krigsrubriker, eller i nyheter som har med Donald Trump att göra, så tycks inte allmänheten vilja ta till sig att den amerikanska djupstaten verkligen är ett faktum. Projekt Veritas mål är att göra denna djupstat mindre abstrakt, och metoden för att göra den påtaglig för alla nyhetskonsumenter är att exponera personer inom djupstaten och avslöja deras gärningar.

Projekt Veritas har inte avgränsat sig till USA eftersom den amerikanska djupstaten är minst lika verksam utomlands som hemma. I maj månad presenterade man indicier på hur amerikanska intressenter försökte påverka den politiska situationen i Polen vid det senaste valet, och man har också exponerat de aktiviteter som George Soros ägnat sig åt under flera års tid och tills nu för att centralisera styret av Europa.

James O’Keefes är ”granskande journalist” i Project Veritas namn, och tillika dess mest publika aktivist. Han har också ett förflutet som konservativ politisk aktivist, och det är nog denna omständighet som systemmedierna kommer använda som ursäkt för att slippa rapportera om hans avslöjanden.

” – When we release our series of stories, we’ll give you the names and show the faces of those who choose to ‘resist’ while being sustained by patriotic taxpayers”, berättade han nyligen inför organisationens kommande utspel.

Idag kom den första videon i serien där en medarbetare på det amerikanska utrikesdepartementet, Stuart Karaffa, inför dold kamera satt och skröt om att han arbetade med politisk aktivism för organisationen Democratic Socialism of America på betald arbetstid, samt att att han hade möjlighet att utnyttja departementets inkompetens till personlig fördel.

Onekligen är exponering av djupstatens ansikten som behövs för att vi skall – bildligt talat – få ett ansikte att sätta på just djupstaten.

Men efter att ha tittat på videoklippet ”Deep State Unmasked: State Dept on Hideen cam” är jag inte säker på om just denna video kan förändra situationen. Det här är inte ens vad vi uppfattar som ”Deep State”. Detta är en statstjänsteman som missbrukar sitt arbete och snyltar på skattebetalarna, och han gör det till förmån för en organisation som faktiskt bara har en tiondel så många medlemmar som Libertarian Party, vilka trots en halv miljon medlemmar inte påverkar amerikansk politik i någon nämnbar grad.

Nej, detta scoop är nog näppeligen mer sensationell än ett twitter-inlägg från Rebecca Weidmo Uvell när hon iklätt sig rollen som slöseriombudsman. Dessutom kan jag bara se att den enda väsentliga skada som sker är att killen snyter skattebetalarna på pengar; att han är oduglig på sitt jobb ser jag närmast som en lycklig bonus, åtminstone så länge han är på US State Department som tråkigt nog lägger ner alldeles för stora resurser på att påverka och styra resten av världen.

Projekt Veritas har måhända inte samma resurser som Info Wars (och man förlorade härom dagen sin kommunikationschef, Stephen P Gordon), men jag tror inte att jag är ensam om att bli orolig för att den här typen av exponering av små fiskar blir ett skydd för de stora bovarna i djupstaten. Projekt Veritas får börja leverera höns från den översta pinnen om man vill klara sig från epitetet ”kontrollerad opposition”.

Hälsar eder Peter Harold

Annonser
Publicerat i Medierna | 2 kommentarer

En dramatisk afton i Syrien

Bästa läsare!

Jag kom tillbaka till Stockholm tämligen sent i natt och lyssnade på min inspelning från en konsert jag deltagit på för en tid sedan medan jag körde mot den ödsliga huvudstaden. Först när jag kom hem och satte mig vid datorn med en uppiggande kopp té (nej, jag borde faktiskt ha gått och lagt mig…)  blev jag varse att kriget i Syrien eskalerat igår kväll.

Faktum är att Syrienkrisen var i mitt sinne när jag vattnade mina krukväxter innan jag for iväg i lördags morse (hibiskusen har förresten precis fått vatten nu, så den piggnar nog till lika snart som jag med mitt té). Jag tänkte att varenda gång vi hör nyheter om att inbördeskriget i det landet är på väg att ebba ut så inträffar alltid en game changer. Det har ibland handlat om ”giftgasattacker” som US State Department påstår sker efter att den syriska regimen blivit varnade, eller att FN:s inspektörer har kommit in i landet.

Det har också handlat om att amerikanska styrkor angripit positioner som tillhör den syriska armén. USA har ingen inbjudan att deltaga i kampen mot Islamiska Staten (och man har inte ens auktorisation av sin egen kongress att bedriva krigshandlingar mot Syrien, vilket man de facto gör). Turkiet har gjort en 180-gradersvändning och är numera nästan allierad med Ryssland och Iran i kampen mot islamisterna (efter att initialt ha profiterat på oljeleveranser från IS som sålts vidare till israeliska bolag utan certifikat när leveranserna hamnat på Malta), även om det finns oroväckande tendenser att turkarna vill skona livet på rebellerna.

Så när jag stod där med min vintagekanna och hällde de sista dropparna gödselvatten i krukan med den nyplanterade spindeliljan funderade jag på vilken metod man tänker använda den här gången för att få kriget i Syrien att skjuta fart, nu när man relativt nyligen talat om att Golanhöjden skulle kunna återlämnas av Israel och avsluta deras ockupation som pågått ända sedan 1967?

Det tycks som att man valde att beskjuta Syrien med missiler. Enligt uppgift ska bl.a. fyra Israeliska F16-plan ha beskjutit olika militära mål vid Latakia i Syrien, officiellt baser tillhörande den syriska armén, men där det sannolikt finns rysk militär stationerad. Rapporter från journalister på plats uppger att attackerna pågått i över en och en halv timma på måndagskvällen.

CNN har nu fokus på att det syriska luftvärnet skjutit ner ett ryskt spaningsplan med 14 ombordvarande som patrullerade utanför kusten. Och det är nog detta mediebevakningen kommer handla om; inget fokus på att Israel angriper sitt grannland med missiler, utan om att ett ryskt plan är nedskjutet av Syrien (det finns dock ingenting på DN.se nu kl. 3.05 trots att nedskjutningen inträffade för flera timmar sedan). Det sionistiska maktetablissemanget skrockar förtjust om ”friendly fire” och att ”Nu vet ryssarna hur det känns att bli nerskjutna med sina egna luftvärnsmissiler” (med association till den tragiska nedskjutningen av MH017 i Ukraina).

Det finns vissa oklarheter i CNN:s rapport. Ryssland har förvisso levererat luftvärn till Syrien, och helt klart har deras system använts för att bekämpa de inkommande missilerna. Men samtidigt finns det ett inbyggt system i robotanläggningarna som ska förhindra firendly fire. Varför har systemet fallerat denna gång? Ja, om det nu fallerat. [LÄNK]

Flygplanet sköts dessutom ner kort efter att man från dess spaningssystem noterat att missiler avfyrats mot land från den franska fregatten Auvergne. Fransmännen är jämte britterna USA:s allierade och har systematiskt i flera års tid försökt förhindra al-Assads regering – vilken har massivt stöd av det syriska folket – att bekämpa de islamistiska trupperna som finansieras av Saudiarabien och stöds av Israel. I praktiken är det inte ett inbördeskrig, utan helt sonika Israels proxykrig mot sitt grannland. Jag förstår inte hur Syrien och dess allierade kan acceptera detta.

Det är dags att Ryssland sätter ner foten och förklarar att alla oauktoriserade flygningar och beskjutningar från västmakternas sida kommer betraktas som en fientlig handling och besvaras med direkt eldgivning mot de fartyg, flyg och trupper som beskjuter Syrien.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Krig & fred | 6 kommentarer

Försvarsmakten – med rätt att påverka beteenden och attityder hos medborgarna

Bästa läsare!

En intressant platsannons har dykt upp på Arbetsförmedlingens platsbank. 10:e psyopsförbandet vid Ledningsregementet i Enköping söker mediespecialist (även om de inte kan stava ordet korrekt).

Detta är ganska intressant eftersom vi hittills bara hör i svenska medier om ”ryska psyops”, dit man räknar t.ex. Russia Today som bevakade den svenska valrörelsen och som rapporterat om stigande problem med gatuvåld och gängkrig i vårt land. RT har visserligen rapporterat om Sveriges kamp mot klimatförändringar och mer vardagliga politiska spörsmål, men ingenting av detta betraktas som lika objektivt som Sveriges televisions rapportering av ökad getmjölksproduktion i Ryssland. Utöver detta exempel har begreppet ”rysk påverkansoperationer” tjatats till leda, ända tills SD gjorde en medioker uppgång i valet, och man kunde blåsa faran över…

Psyopsförbandet består av ett antal avdelningar, bl.a. analysavdelningen och medieavdelning, och man har i sin personalstab kompetenser inom flera olika områden, experter inom bland annat antropologi, marknadsföring, kommunikation, psykologi och sociologi. Men kanske är det taktiska psy-ops teamet mest intressant för oss.

Från Försvarsmaktens egen hemsida kan man läsa följande om denna grupp:

Ett Taktiskt Psyops Team (TPT) har påverkan som huvuduppgift och utför psykologiska operationer på fältet. Det innebär att TPT måste vara experter på kommunikation, för att kunna förutse, förebygga eller förstärka beteenden hos målgrupper. Dessutom har TPT ansvar för att inhämta förbandsspecifik underrättelse.

Denna beskrivning väcker en hel del frågor, i synnerhet i dessa tider då försvarsmakten är mer aktiv än den någonsin varit sedan kalla kriget upphörde och Sverige avrustade.

”Psykologiska operationer på fältet”. Vilket fält? Detta är enligt min mening en omskrivning för vad som helst som har med medier att göra; allt från press, radio och TV till sociala medier, utomlands som såväl här hemma i Sverige. Kan det inte rent av vara så att man också har access till ombud (agenter) som är placerade på olika positioner runt om in de svenska makt- och opinionsinstitutionerna? Varför skulle inte rent av redaktörer och journalister finnas med i ett för allmänheten dolt samarbete? Eller politiker?!!

Det är formuleringen ”förutse, förebygga eller förstärka beteenden hos målgrupper” som jag anser är en ledtråd till min gissning.

I praktiken pratar vi då här om en väsentlig komponent i en s.k. djupstat även om man utåt mest stoltserar med flygbladsutdelning i Afghanistan som ett ofarligt exempel.

Hur pass engagerad är Försvarsmakten i psykologiska operationer? Officiellt uppger försvarsmakten att man har denna verksamhet för att kunna hantera psykologisk krigföring. Detta kan vara adekvat i fredstid om något land bygger upp en aggression mot oss, som t.ex. hände i samband med att den islamiska världen uppmärksammade vissa konstnärliga ambitioner kring rondellhundar som gestaltade profeten och massmördaren Muhammed. Här vet vi inte om Försvarsmakten gjorde något, eller om man överlät allt till Säpo

Men en psy-op skulle lika gärna kunna handla om att försvarsmakten skall skapa ett en känsla av hot hos medborgarna så att de är mer villiga att acceptera myndighetens krav på ökade anslag hos de folkvalda. Kanske t.ex. genom att bearbeta journalister och få dem att spekulera kring ryska attentatsförsök, vilket var en bild som torgfördes i press, radio och TV när en TV- och radiomast tillhörande Teracom i Häglared rasade i maj 2016. Hans Brun på försvarshögskolan användes för att torgföra denna teori: ” – Jag kan inte tänka mig någon annan möjlighet”, sade han kort efter händelsen.

Det kan också vara att försöka påverka medborgarnas syn på neutralitetspolitiken, vilket vissa länder utanför Sverige vill förändra (läs NATO och det amerikanska krigsmateriella komplexet).

Det är detta vad Försvarsmakten själva kallar för ”en reklambyrå i gröna kläder”. I själva verket är det ett maktredskap med politiska och militära ambitioner. Och vi vet inte vad de pysslar med, mer än att de sysselsätter 100-tals personer.

Sverige har härmed bevisligen en djupstat. Och den har starka kopplingar till NATO och Pentagon.

Lika lite som statens mediekoncern SVT/SR klarar av att vara neutral och objektiv, lika lite skall vi lita på att den svenska försvarsmakten klarar av att vara alliansfri i fred och neutral i krig. Då vi de facto befinner oss i ett lågintensivt världskrig är varje associering till NATO ett brott mot den svenska försvarsdoktrinen, och Försvarsmakten är uppenbarligen den första att bryta mot den.

Det är hög tid att vi söker efter ett nordiskt militärt samarbete för att kunna hålla oss utanför de konflikter som USA (och Israel) inducerar gentemot bl.a. Ryssland och stora delar av Mellersta östern. Den alliansen tjänar våra intressen bättre än att bli en vasallstat till det internationella etablissemanget.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Krig & fred | 23 kommentarer

Det blev lite tufft nu direkt efter valet

Bästa läsare!

Det är nog säkert fler som märkt att vissa attityder hårdnade nu direkt efter valet. Eller snarare redan under valnatten. Många vänsterorienterade opinionsbildare har gått ut och kritiserat de som krävt att Stefan Löfven ska ställa sin statsministerpost till förfogande, och det har även skrivits många lömska ord om ”foliehattarna som tror att valet är riggat”.

Riggat?

Jag tror inte att någon påstått att man i vallokalen samlat alla röster i låda A och räknat sedlarna i den förberedda låda B, även om det spekuleras i att man försökt lysa genom valkuverten för att se vilket partis valsedel som ligger i (det finns andra tekniker som jag fått testa och som fungerar, så jag utesluter inte att det är möjligt att göra så här) och byta ut ”fel” sedlar mot ”rätt”, beroende på fuskarens preferenser.

Däremot har vi det systematiska manipulerandet i vallokalerna med valsedlar som inte ligger framme eller ”som partiets ombud inte brytt sig om att skicka till oss”, som valförrättarna säger med en axelryckning.

Vi har också vänsterstyrda kommuner som hyr in bussar och kör pensionärer till vallokalerna. Det kan låta oskyldigt, men under onsdagen såg jag ett vittnesmål där en kvinna berättade om att hennes utvecklingsstörde son körts till vallokalen tillsammans med de andra inneboende av personalen för att rösta på socialdemokraterna.

Hur ofta brukar regeringspartier skicka ut SMS till medborgarna och be dem att gå till vallokalerna och rösta på dem? Socialdemokraterna skickade 700’000 SMS, något som är förbjudet för företag att göra. Dessa SMS:s skickades till områden med hög andel bidragsberoende invandrare. (S) har därmed bekräftat varför de vill ha fler invandrare till Sverige som saknar kompetenser som är till gagn för den svenska arbetsmarknaden.

By the way, jag har lärt mig ett nytt ord inom politiken i år. ”Klanröstning”. Visst, första gången jag mötte fenomenet var hur moderaterna i någon Stockholmskrets kapades av en assyrisk familj (klan). Men det var i år som vi fick svart på vitt att viss del av valboskapen är mer dresserad än de andra delarna – skam!

På sociala medier har jag sett en medveten jakt på människor som uttryckt sina känslor om att någonting märkligt skett under valet, framför allt ifråga om upplevelsen att ”någonting känns fel”. ” – Att ifrågasätta valresultatet är att underminera demokratin”, formulerade någon det som ett genmäle. En annan hävdade att ” – Det ligger i Rysslands intresse att svenskar inte ska lita på sina röstningar”.

Jag själv hade en föraning om att det skulle kunna bli så här (oräknat om SD fått sina 25% eller inte) när vi såg jakten på ”internetbotar”, där bl.a. TV4 anklagade den flitige skribenten Ronny Hellström för att vara ett datorprogram. Jag blev idag varse att detta varit ett stort problem i Storbritannien inför Brexit-omröstningen där flera användarkonton på sociala medier spärrats och raderats, trots att innehavarna trätt fram.

Det är förstås begripligt att personalen på facebook och twitter inte förmår skilja dataprogram från genuina människor, och det är också mycket troligt att de spärrar användare av ”host-host misstag”, och av misstag på riktigt. Men konsekvensen blir ändå att röster censureras.

Riktigt problematiskt börjar det nu bli när polismyndigheterna i Storbritannien vädjar till medborgarna att inte bara polisanmäla hatbrott (och man gör det med en tydlig anvisning om att man kan kompenseras ifall man drabbats), utan även rapportera in icke-brottsliga hat-händelser som kan omfatta kränkande eller förolämpande kommentarer. [LÄNK]

Smaka på det! En polismyndighet ber medborgarna att rapportera in händelser som inte ens är brottsliga!!!

In addition to reporting hate crime, please report non-crime hate incidents, which can include things like offensive or insulting comments, online, in person or in writing. Hate will not be tolerated in South Yorkshire. Report it and put a stop to it

[LÄNK]

Tänk om den brittiska polisen haft samma engagemang för att stoppa gruppvåldtäkter av brittiska skolflickor som utsattes av främst pakistanska gärningsmän?!

Jag är rädd för att Storbritannien är ett ”föregångsland” för vad som kommer drabba även oss svenskar som ger uttryck för att vi upplever att utvecklingen i vårt eget land går i en riktning som inte är önskvärd för oss medborgare.

I mycket känns det som att 2018 blev exakt ett sådant val som etablissemanget sade att vi skulle undvika att drabbas av.

Det blev ett smutsigt val med inslag av valfusk (återstår att se i vilka fall polisanmälningarna gör nytta), men också en enorm insats från maktetablissemanget att förminska och skambelägga de regimkritiska rörelserna. Detta framför allt i institutioner som Sveriges Television och Sveriges Radio som gjorde allt de kunde via sina nyhetsredaktioner för att rädda kvar miljöpartiet i riksdagen. Att välja miljöpartiets favoritområden som nyhetsämnen strider ju trots allt inte mot reglerna om opartiskhet, även om många nyhetskonsumenter undrat hur man på Gärdet kan agera vallokomotiv åt det där partiet så pass ogenerat.

Många hävdar att nu börjar valkampanjen inför 2022. Jo, hejsan. Lycka till, säger jag bara.

Det finns ingenting som tyder på att det kommer bli bättre tills dess. Tvärtom. Jag tror att flera av oss dissidenter inte kommer ha plattformar att uttrycka oss på längre; och de som är kvar kommer tystas genom s.k. ”upphovsrättsbrott”; några kommer kanske inte ens ha frihet att ägna sig åt aktivism; man kan inte heller utesluta att ett par stycken tagits av daga på vägen. Har vi över huvud taget fått veta Bechir Rabanis dödsorsak efter att han exponerade Robert Aschbergs förehavanden?

En sak som jag har starkt på känn om den syn jag ser i min kristallkula är att vi kommer se allt mindre av offentligt transparens. Det kommer bli mer mörkläggning, och detta kommer i allt högre grad ske genom ändrade lagar och genom samverkan mellan myndigheterna att hålla fakta borta från allmänheten.

Vi kommer kanske också att få nya brottskategorier. Alternativ journalistik (medborgarjournalistik) är ett hot mot etablissemanget; räkna med att man kommer försöka få det till ett brott ifall någon uppger sig vara journalist utan rätt (av staten godkänd) journalistutbildning.

Gårdagens beslut i EU om nya upphovsrättslagar på Internet ligger helt i den riktning som jag förutspår kommer dana ett nytt ofritt internet. Och därmed också ett ofritt EU.

Hälsar eder Peter Harold

BONUS:

Journalisten Caitlin Johnstone påminner om hur MSM ljuger, och gör det medvetet och uppsåtligt med syfte att påverka opinion och beslutsfattare:

That Time CNN Staged A Fake Interview With A Syrian Child For War Propaganda

 

 

 

 

Publicerat i Politik | 23 kommentarer

(S) kommer inte vilja släppa makten – men kan mitten släppa fram en högerregering?

Bästa läsare!

Annie Lööf och Jan Björklund har beröringsskräck för Sverigedemokraterna. Fine. Låt bli att regera med dem då. Men skulle de välja att fälla en icke-socialistisk M-ledd regering med ministrar från KD och SD? För om C och FP röstar ner dem, då har mitten per automatik gett S+MP godkänt att regera fyra år till.

Japp, det krävs nog en blå måne för att moderaterna och sverigedemokraterna ska samregera. Jag tror inte ens att det kommer hända. Och mina tvivel beror på att den svenska högern verkar vara totalt desorienterad och inte veta vad den vill. Elle rhur man ska bära sig åt.

En annan försvårande omständighet är ju att SD i brist på samarbetspartners röstat efter dagsform i riksdagen, och det betyder att man besynnerligt nog oftast har samsyn med den sittande rödgröna röran. SD hade lika gärna kunnat låta bli att trycka på någon knapp, det hade varken gjort till eller från.

Men ponera att moderaterna sväljer förtreten och inser att enda chansen att reducera socialismen i Sverige är att ta regeringsmakten…?

Om man inte tyckt om SD som rivaliserande oppositionsparti under den nuvarande DÖ-regeringen, så lär nog M inte tycka om att situationen fortskrider som den gör nu under de kommande fyra åren. Därför måste M – för att behålla ett uns av existensberättigande – försöka gripa makten nu, och göra det med de bästa förutsättningarna som finns för högern. Och det är dessvärre att ta SD med i båten och övertyga Jimmie Åkesson om att förnuftspolitik måste gå före socialistisk plakatpolitik. Jag tror Åkesson lyssnar.

Att SD röstat med S väldigt många gånger under de gångna mandatperioderna betyder generellt sett inte så mycket. När jag sysslade aktivt med politik på 1980-talet rådde faktiskt samma förhållande mellan S och M. Jag ville inte tro det, men en vänlig farbror i riksdagen visade mig statistiken.

Ja, med detta i åtanke kanske det inte ens spelar någon roll om det är Löfvén eller Kristersson som är statsminister (förutom den omständigheten att den förre förstör landet medelst sin inkompetens, och den andre har varit med om att grundlägga förstörelsen under sin företrädares ledning). Men jag tror att det är hög tid för den politiska högern att försöka få luft under vingarna, och inte bara sitta på åskådarläktaren och pliktskyldigt klaga.Det är dags för moderaterna att börja bli engagerande.

Jag tror att det kommer finnas en högervåg i form av ungdomar som börjat ifrågasätta den allmänt utbredda kulturmarxismen, och som trots bedövande TV-underhållning börjar undra ”Var fan kommer det här sluta?”. Vill moderaterna att dessa ungdomar ska gå till SD?

Visst, jag tycker vi libertarianer borde vara ute och fånga upp dessa ungdomar och predika lite frihetlighet, men det blir inte mycket gjort på den fronten. Tre fjärdedelar av den svenska libertarianska rörelsen sitter och skryter om att de ska stanna hemma under valrörelsen. Ok, jag erkänner att siffran 3 av 4 är gripen helt ur luften, men det spelar ingen roll. Det finns inte fler aktiva libertarianer i landet än att de skulle kunna skjutsas omkring i två ledbussar från SL. Och varje libertarian skulle kunna lägga upp benen i det lediga sätet intill. Men icke förty; hellre ett ungdomligt uppvaknande inför högern, och sen kanske de kan göras frihetliga. I bästa fall. Huvudsaken är att de inte blir socialister som idag.

Vad har SD att förlora på att samregera med M+KD? Inte mycket. Att ta ansvar för regeringsmakten kommer under besvärliga stunder vara jobbigt. Men att sitta i en regering (om än styvmoderligt behandlade och med statsrådsposter blott till de nyktraste sverigedemokraterna) kan stärka partiet internt (framför allt partiledningen).

SD kommer bli M-regeringens sociala alibi; från moderathåll kommer man i korridorerna inte klaga över SD:s ”nazism” lika mycket som man istället kommer grymta irriterat när SD ställer krav på bättre villkor för pensionärer och folk i landsbygden. SD kan vinna de arbetarväljare som M vann 2006 och som man sumpade 2014, och framstå som ett socialt medvetet alternativ till socialdemokraterna, utan uttalad socialism. Att det sedan finns outtalad socialism hos SD är en annan femma – det problemet får den moderate partisekreteraren försöka kamouflera medelst lämplig retorik.

Att allt detta här ovan inte kommer förverkligas törs jag spela pengar på. Moderaterna är nog inte sugna på att leda Sverige inför den otäcka lågkonjunktur som stundar. Även om man med rätt politik ju närmast borde vara manisk att få ta över när bistra tider stundar. För landets bästa. Och kanske också partiets.

Bekänn färg, Ulf.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 6 kommentarer

Var det valfusk? Mer eller mindre. I så fall – hur gjorde man?

Bästa läsare!

Egentligen är den generella frågan om valfusk inför valet 2018 redan besvarad; vi har å den icke åtalbara delen sett hur statsmedierna agerat vallokomotiv åt vänsterblocket i allmänhet och miljöpartiet i synnerhet.

Men vi har också sett ett oschysst spel i vallokalerna med försvunna valsedlar för framför allt Sverigedemokraterna men också Alternativ för Sverige och uppstickarna i Medborgerligt samling.

Vi har också det problem som varit känt under alla år, men som tack och lov nu skall bli ett fall för Europarådet, att valsedlar ligger framme och att det står funktionärer och blänger på väljarna så att dessa inte ska ”plocka fel” sedlar med sig till sina bås. Hur mycket av detta påverkar det faktum att SD inte blir ett 20%-parti som många förväntat sig? Och är valfusket begränsat till detta ”oschyssta spel” som försiggått i de vallokaler som stått under valmyndighetens kontroll och beskydd?

På tal om valmyndigheten… just denna dag då svenska folket går till valurnorna säckar myndighetens hemsida val.se ihop. Jodå, vi kommer nog säkert höra insinuationer om rysk påverkanskampanj. Fast är det inte Sverigedemokraterna man påstått skall favoriseras av Kreml…?!! Att SD ökar från c:a 13% till 14% kan knappast på något vis tillskrivas Vladimir Putins förtjänst. Inte heller är det SD:s egen förtjänst, om man ska vara helt ärlig.

Att Alternativ för Sverige kom in i valdebatten som en uppstickare tycks inte haft någon större inverkan på SD:s moderata uppgång. När jag kontrollräknade röstfördelningen var Feministiskt invektiv största parti utanför riksdagen, och den återstående 1% som inte tillhörde de andra partierna skall ju fördelas på inte bara AfS utan också Piratpartiet, Medborgerlig samling och Klassiskt Liberala partiet.

Även om S gråter blod just nu och gör sitt historiskt sämsta riksdagsval på 100 år eller vad det nu är så kan vi konstatera att partiet fortfarande stöds av fler än 1/4-del av väljarkåren, och det är definitivt mer än vad de förtjänar. Inte ens att valarbetarna går ut och viskar att Stefan Löfven ska avgå efter valet borde locka folk att rösta. Guess what, jag hörde detta av en äldre socialdemokratisk valarbetare som sade till sin kompis att ” – I år är det svårare än vanligt, men vi lockar folk med att vi lovar att det här valet bli det sista han gör innan han går”, vilket alltså syftade på Stefan Löfvén. Partiarbetarna lockar väljare med löftet att deras partiledare ska avgå?!! Wow!!! När hände detta senast? Typ, aldrig…???

Årets val ser nu med 6,1 miljoner räknade röster att i stort sett ge samma maktfördelning som vid förra valet, d.v.s. 50,001% till det rödgröna blocket, 49,009″ till det blåa blocket, och 0% makt till det tredje blocket som utgörs av SD. SD hade faktiskt behövt bli största partiet i riksdagen, men tycks nu ha nått sin peak. Att det händer just nu när konsekvenserna av förd migrationspolitik och folkutbytet visar sin verklighet är bekymmersamt, även i mina ögon som tillhör en person som inte ingår i den nationalistiska sfären. Har man inte hört varningssignalen nu så kommer man inte höra någonting förrän landet är övertänt.

Att vi sedan har indikationer på att vi inte kan lita på vår valmyndighet gör inte situationen ett dugg mer hoppfullt.

Grattis till SVT, SR och S. Jag underskattade er valorganisation. Ni vann valet även denna gång, men det är en Pyrrhusseger.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet, Politik | 48 kommentarer

USA:s sanktioner mot Iran är ganska smaklösa

Bästa läsare!

Jag läser om den stora bristen på blöjor i Iran. Det kan tyckas som en skitsak, men om man ser till vad saken beror på så inser man att vi befinner oss i en mycket problematisk världsordning.

Den neo-konservativa ligan som infiltrerat de maktbärande institutionerna i USA – med andra ord ”träsket” – har övertalat president Donald Trump att inte göra en förnyad bekräftelse av landets avtal om Irans atomprogram. Det hade varit frid och fröjd om USA nöjt sig med an ställa sig utanför avtalet, men det gör man inte. Istället har man tvingat EU och en rad andra länder att verkställa handelssanktioner mot Iran (som har efterlevt avtalet enligt EU). De länder som bryter mot de av USA uppställda sanktionerna kommer själva att drabbas.

Den uppenbara anledningen till USA:s sanktioner talar de ganska öppet om själva. De vill att regimen i Iran ska falla. Officiellt heter det att man infört sanktioner som skall drabba den iranska regimen, men i själva verket handlar det om att västvärlden förbjuds att sälja bl.a. råmaterial för tillverkning av blöjor. Nu har det sålunda uppstått en brist på blöjor, och situationen blev inte bättre av att vissa företag hamstrade råvaror för att försvåra för konkurrenterna att fortsätta att verka.

Det faktum att iranier börjat använda samma typ av blöjor säger en hel del om den potential som finns hos det folket. Visst är det beklagligt att landet styrs som en teokrati, men detta är ju iraniernas eget land, och de må rå på situationen efter eget tycke och förmåga. Att i detta läge komma utifrån och göra livet svårare för dessa människor är i sig en krigshandling – handelskrig!

Att som USA försöka provocera fram ett inbördeskrig i Iran är en direkt fientlig handling. Även om man kan fördöma Irans regim så ska man ha i åtanke att varje försök att sprida demokrati från amerikansk sida har slutat med ett sönderslaget land.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Nyheter | 7 kommentarer

Vem tjänar på att New York Times publicerade den anonyma bekännelsen om att Trumps personal motarbetar presidenten?

Bästa läsare!

” – Yes, äntligen fler i Vita huset som insett vilken galning Donald Trump är!” utbrast den pensionerade stortidningsjournalisten. Han och jag har haft våra bataljer sedan jag försynt frågade honom varför hans åsikter alltid rimmade så bra med den neo-konservativa agendan i USA. Det var då jag fick veta att han arbetat på en av de större dagstidningarna; inte för att detta förklarade specifikt varför han torgförde neo-konservativ propaganda,  utan hans förklaring var att han genom sitt jobb lärt sig ämnena.

Jaha… Hm.

I vilket fall som helst satte han igång igen. Den här gången gällde det ett anonymt brev som publicerats i New York Times, och som redaktionen säger är skrivet av någon med hög position i Trump-administrationen.

I korthet går brevet ut på att den anonyme skribenten tillsammans med andra tjänstemän försöker förhindra att Donald Trump kan uppnå sina politiska mål, även om presidenten inte förstår detta.

I brevet finns det en rad olika ståndpunkter som skribenten ger uttryck för. Trump anklagas för bristande moral, saknar principer och är impulsiv. Likaså säger skribenten att Trump inte värdesätter den fria marknaden och folks fria rörlighet [Det sista är min uttolkning i den kontext som ”free people” nämns]. Men det amerikanska folket skall inte misströsta: Skribenten säger att de är flera som modererar Donald Trumps politik (som baseras på impulshandlingar) så att den inte skall skena iväg.

” – This isn’t the work of the so-called deep state. It’s the work of the steady state.”

Det är inte djupstaten som ligger bakom detta, säger den anonyme brevskrivaren, utan en rörelse inom administrationen som medvetet och systematiskt motarbetar presidentens beslut och önskemål. Hm, är inte just detta en del av djupstatens funktioner…?

Att Donald Trump saknar principer och sannolikt inte är särskilt bildad men ändå anser sig ha förmåga att ha åsikter (som i vissa fall olyckligtvis också blir hans beslut, men i andra fall blir lyckträffar) är förvisso ett problem. Problemet har dessutom förvärrats av att företrädaren Barack Obama satte i system att styra USA medelst executive orders, som ursprungligen var en nödåtgärd som endast skulle användas om inte kongressen kunde sammanträda ad hoc, och det förelåg ett akut hot mot landet. Men USA har den president man valt, och i väntan på att en libertarian flyttar in i Vita huset får man leva med denna ordning.

Icke förty så är det ju faktiskt intressant att spekulera i vem som skrivit det anonyma NYT-brevet, och varför. Den sista frågan kan vi kanske ana oss till när vi läser angreppsvinkeln i vissa frågor som skribenten utvecklar.

Ett par stycken ur brevet förtjänas att återges som citat för att läsaren skall kunna få en chans att gissa vilken position den anonyma brevskrivaren har:

In addition to his mass-marketing of the notion that the press is the “enemy of the people,” President Trump’s impulses are generally anti-trade and anti-democratic.

[…]

Take foreign policy: In public and in private, President Trump shows a preference for autocrats and dictators, such as President Vladimir Putin of Russia and North Korea’s leader, Kim Jong-un, and displays little genuine appreciation for the ties that bind us to allied, like-minded nations.

[…]

On Russia, for instance, the president was reluctant to expel so many of Mr. Putin’s spies as punishment for the poisoning of a former Russian spy in Britain. He complained for weeks about senior staff members letting him get boxed into further confrontation with Russia, and he expressed frustration that the United States continued to impose sanctions on the country for its malign behavior. But his national security team knew better — such actions had to be taken, to hold Moscow accountable.

Det är intressant att denna formulering om Ryssland och Putin finns med trots att en överväldigande andel av väljarna i USA vill ha mindre av konfrontation med Ryssland. Det är också iögonfallande att ”mordförsöket” på Skripal som aldrig prövats rättsligt (och där utredningen skett på ett märkligt sätt men ändå inte kunnat leda i bevis att den ryska regeringen var ansvarig för dådet) måste följas upp med sanktioner mot Ryssland. Pentagon dödar varje vecka en massa människor med drönare som aldrig fått en öppen rättegång där man granskat anklagelserna (eller ens bevisen mot den avrättade), men i detta ser den anonyme skribenten ingen anledning att protestera.

Det är ganska klart att skribenten inte gillar att Donald Trump minskar riskerna för militär konfrontation med Ryssland och Nordkorea. Besynnerligt nog vill inte skribenten komma presidenten varken till försvar eller med anklagelser vad gäller Trumps aggressiva ton mot Iran. Här ligger Trumps retorik helt i linje med krigshökarna i regeringsadministrationen… och den amerikanska djupstaten.

Så frågan om varför brevet publiceras.

Det finns en fras som beskriver att man initialt bland personalen i administrationen talade om att använda 25:e tillägget i konstitutionen, vilken möjliggör att man kan avsätta presidenten om denne inte kan utföra sitt uppdrag. Man använde inte 25:e tillägget för att avsätta den svårt sjuke Woodrow Wilson (vars hälsotillstånd inte exponerades av medierna) som fått flera hjärnblödningar och andra hälsobesvär som gjorde att hans fru skötte en stor del av ruljangsen i Vita huset. Inte heller när Ronald Reagan visade tecken på demens under de sista åren som president. Men när Donald Trump väljer att hedra ett vallöfte som att minska konfrontationen med Ryssland, då tycker djupstatens tjänare att 25:e tillägget kan passa…!

Brevet handlar om att beskriva Donald Trump som otillräknelig. Skribenten försöker låta som om han eller hon vill säga till amerikanska folket ” – Hej, presidenten ör galen, men var lugn, vi håller honom i schack”. Är detta demokrati? Självfallet har ett sådant resonemang en mängd allvarliga brister. Inte bara att regeringen motarbetar sin chef, det finns också ett problem med att denna organisation signalerar att de gör som de vill, oavsett vem som sitter i Ovala rummet.

Men så långt tror jag inte att New York Times vill att folk skall tänka. I själva verket upplever jag mer att detta är en del i en måhända utstuderad kampanj som skall leda till att man försöker avsätta Donald Trump efter kongressvalen nu i november. Detta var ett försök att plantera ett frö inom både administrationen och kongressen samt hos medierna att ingen skall försvara presidenten när kuppmakarna skrider till verket.

Hälsar eder Peter Harold


BREVET I DESS HELHET (återgivet här från NEW YORK TIMES eftersom det är en opinionsartikel och ej en redaktionell text; NYT har länkar som är bortplockade från originaltexten):

President Trump is facing a test to his presidency unlike any faced by a modern American leader.

It’s not just that the special counsel looms large. Or that the country is bitterly divided over Mr. Trump’s leadership. Or even that his party might well lose the House to an opposition hellbent on his downfall.

The dilemma — which he does not fully grasp — is that many of the senior officials in his own administration are working diligently from within to frustrate parts of his agenda and his worst inclinations.

I would know. I am one of them.

To be clear, ours is not the popular “resistance” of the left. We want the administration to succeed and think that many of its policies have already made America safer and more prosperous.

But we believe our first duty is to this country, and the president continues to act in a manner that is detrimental to the health of our republic.

That is why many Trump appointees have vowed to do what we can to preserve our democratic institutions while thwarting Mr. Trump’s more misguided impulses until he is out of office.

The root of the problem is the president’s amorality. Anyone who works with him knows he is not moored to any discernible first principles that guide his decision making.

Although he was elected as a Republican, the president shows little affinity for ideals long espoused by conservatives: free minds, free markets and free people. At best, he has invoked these ideals in scripted settings. At worst, he has attacked them outright.

In addition to his mass-marketing of the notion that the press is the “enemy of the people,” President Trump’s impulses are generally anti-trade and anti-democratic.

Don’t get me wrong. There are bright spots that the near-ceaseless negative coverage of the administration fails to capture: effective deregulation, historic tax reform, a more robust military and more.

But these successes have come despite — not because of — the president’s leadership style, which is impetuous, adversarial, petty and ineffective.

From the White House to executive branch departments and agencies, senior officials will privately admit their daily disbelief at the commander in chief’s comments and actions. Most are working to insulate their operations from his whims.

Meetings with him veer off topic and off the rails, he engages in repetitive rants, and his impulsiveness results in half-baked, ill-informed and occasionally reckless decisions that have to be walked back.

“There is literally no telling whether he might change his mind from one minute to the next,” a top official complained to me recently, exasperated by an Oval Office meeting at which the president flip-flopped on a major policy decision he’d made only a week earlier.

The erratic behavior would be more concerning if it weren’t for unsung heroes in and around the White House. Some of his aides have been cast as villains by the media. But in private, they have gone to great lengths to keep bad decisions contained to the West Wing, though they are clearly not always successful.

It may be cold comfort in this chaotic era, but Americans should know that there are adults in the room. We fully recognize what is happening. And we are trying to do what’s right even when Donald Trump won’t.

The result is a two-track presidency.

Take foreign policy: In public and in private, President Trump shows a preference for autocrats and dictators, such as President Vladimir Putin of Russia and North Korea’s leader, Kim Jong-un, and displays little genuine appreciation for the ties that bind us to allied, like-minded nations.

Astute observers have noted, though, that the rest of the administration is operating on another track, one where countries like Russia are called out for meddling and punished accordingly, and where allies around the world are engaged as peers rather than ridiculed as rivals.

On Russia, for instance, the president was reluctant to expel so many of Mr. Putin’s spies as punishment for the poisoning of a former Russian spy in Britain. He complained for weeks about senior staff members letting him get boxed into further confrontation with Russia, and he expressed frustration that the United States continued to impose sanctions on the country for its malign behavior. But his national security team knew better — such actions had to be taken, to hold Moscow accountable.

This isn’t the work of the so-called deep state. It’s the work of the steady state.

Given the instability many witnessed, there were early whispers within the cabinet of invoking the 25th Amendment, which would start a complex process for removing the president. But no one wanted to precipitate a constitutional crisis. So we will do what we can to steer the administration in the right direction until — one way or another — it’s over.

The bigger concern is not what Mr. Trump has done to the presidency but rather what we as a nation have allowed him to do to us. We have sunk low with him and allowed our discourse to be stripped of civility.

Senator John McCain put it best in his farewell letter. All Americans should heed his words and break free of the tribalism trap, with the high aim of uniting through our shared values and love of this great nation.

Publicerat i Demokrati och frihet | 6 kommentarer

Hm, hade AfS bara tänkt predika inför pensionärer och arbetslösa…?

I extrem hast…!

Bästa läsare!

Av en ren händelse är jag ledig i morgon fredag. Och av samma händelse hade jag tänkt gå till Kungliga Biblioteket och skifta ut min arbetslitteratur. Mitt i allt detta dök det upp en inbjudan att deltaga vid valfinalen för Alternativ för Sverige. Tydligen har jag bekanta som jobbar i det partiet, men jag skall inte skryta så mycket om den saken.

Dock skall evenemanget äga rum mellan klockan 12-15. Vem har tid att besöka valfinalen vid denna tid förutom pensionärer, arbetslösa och turister?

Tydligen har evenemanget uppmärksammats därför att Stockholms stad finner det politiskt känsligt att upplåta den stora scenen vid Kungsträdgården till partiet, även om man inte haft problem med att låta kurdiska terroristassocierade organisationer eller islamistiska extremister uppträda på och vid sidan av scenen, i alla fall eftersom man kan åberopa en polisanmälan mot AfS. But guess what, att polisanmäla någon är det enklaste i världen. Man går in på polisen.se och fyller i det elektroniska formuläret, och vips har man en polisanmälan. Rör den en stöld eller ett överfall så kommer anmälan läggas ner p.g.a. bristande spaningsuppslag. Däremot kan det gå till åtal om brottet gäller att någon använt N-ordet på Internet.

Om vi ser krasst till tidpunkt så är fredag kl. 12-15 inte helt optimalt utifrån  exponeringseffekten. I alla fall inte på Kungsträdgården. Sergels torg vore en annan femma. Åtminstone vid denna tid.

På söndag natt skall vi få se huruvida AfS kommer in i riksdagen. Jag har blivit lite skeptisk till det. Jag tror nämligen inte att AfS har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet för att få genomslag.

Visserligen har public service vid några tillfällen rapporterat om att ”främlingsfientliga partiet Alternativ för Sverige, med rötter från högerextrema rörelser i Tyskland där flera ledande företrädare gripits för olika brott” och den sedvanliga brunsmetningen som jag här bara återger fritt från minnet. Men den mest objektiva rapporteringen om det partiet har kommit via alternativa medier, och jag är inte säker på att AfS riktigt nått ut till väljarna lika effektivt som när statsmediekoncernen pushat för Miljöpartiet under vartannat andetag.

Det har sagts att Afs skulle utgöra merparten av de c:a 5% som sorterar under kategorin ”Övriga partier” (exklusive Feministiskt Invektiv som särredovisas). Men idag är jag mer skeptisk till detta eftersom det tycks som att Piratpartiet gjort en smärre återhämtning sedan härdsmältan man drabbades av vid förra valet.

Även om jag själv ser flera brister i AfS (särskilt medie- och kulturpolitiken där jag anser att politiker skall hålla händerna borta och inte strö skattebetalarnas pengar över propaganda) så skulle jag faktiskt vilja se partiet i riksdagen. Jag litar inte på att SD är intresserade av att råda bot på den situation som råder i Sverige, och den utveckling vi går mot.

Jag kräver inte att något parti skall upprätta koncentrationsläger och internera alla som är brunare än Jessika Folcker. Inte alls. Men jag trivs inte med att det parti som under hela sin existens i riksdagen beskrivits som ett rasistiskt och främlingsfientligt parti inte kan engagera sig kraftfullt i en debatt om de hot som Sverige och Europa står för.

Utan att räkna upp några exempel upplever jag att partiet retirerat från sina berättigade ståndpunkter gång på gång. För ett år sedan verkade man ha en förnuftig röst ifråga om Europas relation till Ryssland. Idag använder man precis samma retorik som alla andra vilseledda politiker. För fem år sedan var SD tydliga med att EU är ett hot mot den svenska demokratin. Idag vill man fortsätta frottera sig med denna kulturmarxistiska best som anser att blandekonomi är detsamma som att tillfredsställa de största företagens behov samtidigt som man indoktrinerar människorna att tänka som rättrogna sovjetmedborgare.

Bara en sådan sak att EU har en president som bara kan matchas av den alkoholiserade Boris Jeltsin ifråga om offentlig redlöshet säger ju faktiskt en hel del om vad det är för system vi drabbats av.

Jag vill ha ett bråkigt parti i riksdagen som väcker obekväma frågor i plenum, och som för en provokativ debatt om politiken. Det vi sett under de nu snart gångna 4 åren är skrämmande. Vi vet vem som är statsminister, men vi vet inte någonting om partiernas ideologiska principer längre. Och vi vet inte heller mycket om deras idéer. Att det strömmar ut vallöften och vräks upp plattityder betyder inte att den politiska debatten mår bra, eller att den ens är intressant. Utan några drastiska konsekvenser – som t.ex. att AfS kommer in och MP åker ut – kommer 2018 års riksdagsval gå till historien som det mest meningslösa politiska jippo vi haft under enkammarriksdagens existens.

En riksdagsbrand kanske skulle muntra upp mig, men med villkoret att byggnaden lämnas som en utbränd ruin sig själv till skräck och androm till varnagel om att överlåta nationens välbefinnande i den bedrägliga demokratins politiska händer. Maktutövandet måste bort från riksdag och regering, och distribueras ut över landet och spridas till alla svenska medborgare. Det är dags att folket hemma i sina landskap slutar att låta sig betraktas som en statistisk resurs för centralmakten i Stockholm.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik, Stadsliv | 11 kommentarer

Staten gillar inte att folk verkligen gör ett fritt val ens när det är val…

Bästa läsare!

Det frågas just nu om vad som är ett rimligt pris på en röst inför årets val till riksdag, landsting och kommun. Priser mellan 50 kronor och upp till 10’000 nämns.

Polisen flikar in med informationen att det är olagligt att sälja och köpa röster. Citat:

Att sälja eller försöka sälja sin röst är därför brottsligt. Oftast handlar det om tagande av otillbörlig förmån vid röstning, vilket kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.

Att vara den som betalar för att någon ska rösta på till exempel ett visst parti är också brottsligt. Då är brottsrubriceringen oftast otillbörligt verkande vid röstning, vilket kan ge böter eller fängelse i högst sex månader.

Motivet till detta säger polisen är att vi har vi lika rösträtt i Sverige vilket betyder att ”alla väljare har lika rätt att påverka valresultatet med en röst per person”, samt att vi också har ”fria val, vilket innebär att ingen annan får bestämma vad du ska rösta på.”

Jag försöker föreställa mig hur staten skall beivra röstförsäljning?

Det scenario som jag föreställer mig är att person A skriver på socialt media att han eller hon är villig att rösta på ett parti som någon betalar honom för. Person B hör av sig, erbjuder sig att betala 1’000 kronor till person A om denne röstar på parti X. Person A accepterar erbjudandet och röstar på parti X och mottar 1’000 kronor.

För statens del är annonsen på det sociala mediet bevis 1A. Polisen tar sedan och läser den elektroniska konversationen mellan A och B för att få bevis 1B för att en överenskommelse uppgjorts, och sedan anför man att transaktionen från B till A är bevis 1C för att brott begåtts av båda. I det här fallet blir det faktiskt oerhört lätt för staten att medelst sin massövervakning att lagföra två individer som faktiskt inte skadat någon annan människa, och som gjort en frivillig överenskommelse om att byta en tjänst mot en summa pengar.

Vän av statlig ordning invänder då kanske med argumentet att ”hur skulle det se ut om alla började rösta på partier som betalar väljarna för detta?”. ” – Vi vill ju inte ha ett samhälle som bygger på mutor!”, skriar kritikern upphetsat.

I så fall, hur skall vi då förhålla oss till politikernas vallöften, blir min motfråga? ” – Rösta på oss och ni får mer pengar i plånboken!”. Dock är det inte fråga om muta eftersom att rösta inte räknas som tjänsteutövning. Dock är vissa vallöften dock under all anständighet, och i sig meriterande för att väljarna borde vända dem ryggen till.

Låt oss samtidigt se brottsrubriceringen ”otillbörlig förmån vid röstning”.

Otillbörlig betyder enligt mina ordlistor opassande, olämplig, oläglig eller obefogad. Ironiskt nog ansåg person A och B att beloppet de kom överens om var passande, och tillfället var lämpligt och lägligt (eftersom det var val, och person A ville ha pengar), och säljaren tyckte att det var befogat att be A om dennes röst eftersom vederbörande ändå inte ville utnyttja den för egen del. Med andra ord, ingenting har varit otillbörligt för de involverade parterna, förutom då för staten som vill bestämma hur folk ska bete sig.

Läsaren inser här att brottsrubriceringen ”otillbörligt verkande vid röstning” blir lika irrelevant av samma anledning som genom ovan förklaring.

Men vilka argument är då relevanta? Jag skulle nog vilja slå ett slag för principen om egendomsrätten. Den principen gör den här frågan skenbart problematisk om vi beaktar den i dess alla led. Tillåt mig att göra en frihetsfilosofisk utläggning…

Det är staten som arrangerar valet. Du deltar på statens villkor (därav vallagen). Staten har bestämt i allt utom val av parti hur du ska rösta och hur din röst ska räknas. Om du inte accepterar villkoren för röstningen skulle du – sett utifrån ett ytligt åberopande av ägandeprincipen (om nu staten äger röstningen) – inte ha rätt att deltaga i röstningen. Innebär detta att jag som libertarian accepterar detta förhållande? Naturligtvis inte.

Staten har skapat förutsättningen här genom att utlysa allmänna val i syfte att jag ska kunna välja representant att företräda mig i den lagstiftande församlingen. Men var har jag gett mitt medgivande till att staten skall bestämma över mig och mitt liv (även om jag har rätt att välja valfritt ombud/tyrann att besluta över mig)?

Staten och dess anhängare svarar att det ingår i ”det sociala kontraktet”. Men det finns inte något sådant kontrakt, och den enda reella innebörd som finns i begreppet ”socialt kontrakt” är hur pass mycket självbevarelsedrift politikerna har innan de blir avsatta och arkebuserade genom revolution. Det sociala kontraktet återfinns endast ifråga om ett bilateralt hot mellan makthavare och undersåtarna. Vilket i sig är problematiskt på en kollektivistisk nivå.

Sålunda finns det inget giltigt kontrakt som säger att staten har rätt att ta min egendom och lägga den i händerna på lagstiftarna. Det de gör är ett brott mot naturrätten. Att de utlyser allmänna val ger dem inte mer rätt att åsidosätta egendomsrätten. Sålunda har lagstiftarna inte heller rätt att säga vad folk ska göra med den artificiella rättighet som kallas för rösträtt.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 7 kommentarer