Dagar eller veckor innan nästa terrorattack drabbar Frankrike?

Bästa läsare!

Det låter nästan som att det är för bra för att vara sant; Frankrikes nytillträdda president Emmanuel Macron har sagt att det inte finns någon legitim ersättare till Syriens president Bashar al-Assad, och att Frankrikes mål är att förinta Islamska Statens terrornätverk i samarbete med relevanta partners, framför allt med Ryssland. Detta är nog precis vad vi kunnat hoppas på ifall Marine Le Pen blivit vald till president. Om uppgifterna stämmer så är detta onekligen ett steg i rätt riktning. [FriaTider]

Ändå borde detta uttalande inte komma som en överraskning. I slutet av maj månad möttes Emmanuel Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin. Då sade Macron att man inte kan lösa problemen i Syrien utan Rysslands medverkan.

Det intressanta är dock att Macrons uttalande kommer bara några dager efter att USA sköt ner ett av Syriens attackplan. Men skrapar man lite på ytan inser man att Frankrike inte gör detta utspel p.g.a. att man har makt i ärendet. Tvärtom! Å ena sidan står USA och dikterar hur EU skall agera (för Saudiarabiens och Israels räkning). Å andra sidan har Ryssland och Iran gjort klart att de inte accepterar att villkoret för bekämpandet av IS skall bestå i att al-Assad blir avsatt. Frankrike har inget att komma med längre då landets utrikespolitik bestått i att föra krig mot den syriska regeringen (även om man officiellt påstår sig bekämpa IS).

Men varför är Frankrike involverade i Syrienfrågan över huvud taget? Det finns två anledningar som jag skulle vilja belysa.

Det första är att krisen/kriget i Syrien påverkar EU menligt. Östeuropa spjärnar emot vad gäller flyktingmottagandet, och just denna fråga börjar bli väldigt problematisk för Europasamarbetet. Macron är övertygad federalist/globalist och vill att EU skall växa som maktinstitution.

Det andra är att Frankrike har en historisk koppling till Syrien. Under början av 1920-talet bildades ”Franska mandatet för Syrien och Libanon” på uppdrag av Nationernas Förbund. Den sedermera blivande kung Faisal av Irak (född i nuvarande Saudiarabien) som ledde arabrebellerna hade tillsammans med Sionistiska Världskongressen  presenterat ett förslag om en Nordarabiskt nation som skulle bli granne med en nybliven judisk stat. Men vid Pariskonferensen 1919 blev det uppenbart att det hemliga Sykes-Picot-avtalet från 1916 om uppstyckningen av det Ottomanska riket skulle förverkligas av europeiska kolonisatörer (Storbritannien, Frankrike, Ryssland). Frankrike erhöll det som blev Syrien och Libanon.

Men icke förty så ligger Macrons linje inte riktigt i linje med Vita husets policy om hur krisen i Syrien (inte) ska lösas. Därför är det ganska rimligt att föreställa sig en ny omfattande terrorattack i Frankrike som ”korrigerar” den nye presidentens retorik. Så skedde förra gången när franska folket svarade nekande i opinionsmätningarna om ökade insatser i Syrien hösten 2015. Som ett brev på posten kom terrorattackerna den 13 november i Paris, de allvarligaste dåden sedan Alger-krisen.

Hälsar eder Peter Harold (på resande fot)

 

Publicerat i Krig & fred | 5 kommentarer

”Jag vill knappt säga den jävelns namn, men statsminister är han i alla fall…”

Bästa läsare!

En bekant till mig reagerade på min kommentar ” – Där passerar Löfvén” när SÄPO-bilen körde om mig före Tranebergsbron.

” – Jag vill knappt säga den jävelns namn, men statsminister är han i alla fall”, sade min bekante sammanbitet. Jag log.

Min bekante har ett förflutet från SSU. Hans medlemskap var förvisso kortvarigt, men det ägde rum under en tid då delar av den kommunala fritidsverksamheten flyttade över till en mer direkt politisk regim. Jag tror det kan ha berott på att SSU hade rätt att söka om statliga bidrag som en kommunal organisation inte hade rätt till, trots sina kostnader för aktiviteterna. Plus att SSU dessutom kunde få bidrag från kommunen för att de ”tog hand om” barnen. Med andra ord, alla var vinnare utom skattebetalarna. Som vanligt i en socialistisk demokrati. Detta var under Olof Palmes och Ingvar Carlssons tid. Min bekante växte upp i en röd familj; modern röstade på Vänsterpartiet Kommunisterna och fadern på Socialdemokraterna.

Ibland undrar jag varför socialdemokratiska väljare – eller snarare före detta socialdemokratiska väljare som det rör sig om numera – är så irriterade/arga/besvikna/ledsna över statsminister Stefan Löfvén? Jag har väldigt svårt att tro att dessa f.d. sossar gått och blivit moderater.

För mig som alltid varit icke-socialist under hela mitt liv är det enkelt att tycka illa om Stefan Löfvén, baserat på den lilla meriten att han är sosse. Det som förvärrar läget är att karln verkar vara otillräcklig för den uppgift han blivit utsedd av Sveriges riksdag (eller Bilderberggruppen) att utföra. Förlåt, varför säger jag ”verkar vara”? Det är ju uppenbart att Löfvén är det som katten släpat in i Rosenbad. Men varför kan jag göra high five med sossar om deras partiledare/statsminister när vi var fienden för trettio år sedan?

Den första misstanken är att Stefan Löfvén är så dum att klockan stannar/tapeterna krullar sig/korna sinar/kyrktornet rasar. Inte ens en sosse undgår att se att deras kejsare är spritt språngande naken trots att han prålar sig som en påfågel. Fast samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det finns någonting mer substantiellt bakom deras kritik?

Det värsta vore ju om dessa sossar avskyr Stefan Löfvén för att de uppfattar honom som inte tillräckligt socialdemokratisk (låt oss för en stund hoppa över den självklara kommentaren att Stefan Löfvén personifierar den genuina nidbilden av en typisk sossepamp; uppblåst och inkompetent). Kanske vill dessa arga sossar att Löfvén skall vara mera vänster? Högre skatter för att kunna höja bidragen; fler pålagor på de som alltjämt kan röra sig fritt eller kalla sig ekonomiskt oberoende; krafttag mot dem som är emot tesen ”Allt åt alla!”…?

När man går in på regerings hemsida kan man fråga sig varför inte sossarna har stöd av 75% eller fler av väljarna. Hör så enkelt de kommer bekämpa arbetslösheten:

Sveriges nya jobbagenda

Sverige behöver fler jobb och fler som jobbar. Med Sveriges nya jobbagenda tar regeringen ett steg mot målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Jobbagendan har tre delar: ”Investeringar för framtiden”, ”Fler och växande företag” samt ”Satsningar på kompetens och matchning”.

Se, regeringen har en jobbagenda! Det har ingen regering haft förr. De har skrivit ner tre saker på en papperslapp, och nu skall det bli jobb! Om inte annat borde väl detta löfte om att regeringen skall skapa fler jobb vara skäl nog för att alla sossar skall sluta sig bakom statsministern. Eller?

Fast min bekante har en egen teori om hur vi kan sänka arbetslösheten: ” – Sluta släppa in alla dessa invandrare som bara går på bidrag!”.

Jag var på vippen att köra av Tranebergsbron, vilket förmodligen inneburit slutet för denna blogg, men en comeback för mig i medierna, om än högst temporärt. Var kom den där idén ifrån??? Definitivt inte från Sveavägen 68, socialdemokraternas partihögkvarter.

Gott! Han kan inte vara Vänsterpartist i alla fall, tänkte jag belåtet för mig själv.

Stefan Löfvén representerar det nya Sverige, landet som öppnar sin famn för folk som inte bidragit med försörjning till nationen och som ställer krav på komfort i alla dess former. Sverige, landet där feministerna betraktar alla män som potentiella våldtäktsmän bara för att de har en penis. Sverige, landet som leds av en feministisk regering. Sverige, landet där reklamskyltar och affischer sprider budskap på arabiska. Sverige, landet där du kallas för nazist ifall du känner obehag när en främmande kultur slår upp sina predikotempel för att beskriva dig som ett djur som skall bekämpas eller utnyttjas. Sverige, landet som talar om att bekämpa arbetslöshet genom ”matchning” och låter migrationsverket ordna gratisflyg från Afrika och Asien för att hämta unga soldatämnen som har koranskola som grund för sin utbildning.

Nej, vi får inte reducera debatten till att bara peka på invandrarna som problemet, tänker jag snabbt för att försöka få fram en någorlunda resonabel replik på min bekantes politiskt inkorrekta kommentar.

” – Ja, det är en god början. Men jag skulle också vilja att vi gör oss av med politikerna som betalar ut alla dessa bidrag”, sade jag med ett neutralt ansiktsuttryck.

” – Haha, du tänker alltid ett steg längre än jag, Peter”, sade min bekante på ett sådant sätt att jag förmodligen började rodna, vilket min solbränna dock lyckades dölja. För en halv sekund var jag på vippen att säga någonting i stil med ” – Ja, därför gick jag aldrig med i SSU när vi var unga…”, men jag behärskade mig eftersom det var onödigt att riva upp gamla sår. Fast min bekante kom snabbt ifatt min tankegång: ” – Vi sätter dem på samma båt…!” utropade han triumferande.

SÄPO-bilen svängde in på Ulvsundavägen, sannolikt för att föra statsministern till flygplatsen för resan till Polen, medan jag och min bekante fortsatte mot Drottningholm.

Föga anade jag att Stefan Löfvén skulle nyttja sin resa till att hota med indragna EU-bidrag om polackerna fortsätter att undvika att dela den börda av migranter som Sverige och Tyskland välkomnar till Europa. Det är inte ofta man hör en sosse tala om indragna bidrag. Jag är osäker på ifall Löfvén har mandat att dra in EU-bidrag, eller om det hela är något han läst på DN.

Den forna stormakten Sverige – som en gång försökte isolera Polen i Östersjön – har återvänt som humanitär stormakt för att tvinga Polen att inte isolera sig från hypermigrationen från Mellersta östern, Asien och Afrika. Ironiskt. Fast varför kan vi inte bara låta polackerna få vara i fred och leva sina lyckliga liv utan att vi skall tvinga på dem samma lidande som oss?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik, Stadsliv | 7 kommentarer

Eritreanska välfärdsflyktingar vållade dödlig trafikolycka för att komma till Storbritannien

Bästa läsare!

Jag har vissa funderingar på att göra en avstickare till London i samband med ett besök i Amsterdam nu under sommaren. Jag skulle väldigt gärna vilja se Pink Floyd-utställningen som pågår över sommaren. I den planen skulle det ingå en resa under ytan av La Manche, d.v.s. Engelska kanalen. Men för att komma tull kanaltunneln måste man åka till Calais vilket ser ut att vara det farligaste avsnittet i hela färdplanen.

I natt avled en polsk skåpbilsförare sedan han kört in i en lastbil som stannat på grund av väghinder som en grupp välfärdsflyktingar lagt ut över motorvägen A16 i Guemp (en och en halv mil från Calais). Syftet med hindret är att få ner hastigheten på långtradarna så att gärningsmännen kan klättra upp på flaket och ta sig över till Storbritannien som illegala invandrare. Polisen genomsökte de lastbilar som fastnat i hindret och arresterade nio stycken eritreaner som gömt sig bland lasten.

Om detta berättar medier runt om i världen i artiklar som beskriver att myndigheterna befarat sedan länge att dylika olyckor skall inträffa p.g.a. de hänsynslösa migranterna. Ja, utom svenska medier då…

Föraren av den polskregistrerade skåpbilen (en numera oigenkännlig Renault Master) har inte identifierats eftersom liket är så pass sönderbränt. Personen förmodas ha avlidit omedelbart i kraschen. Väghindren som välfärdsflyktingarna lägger ut består av trästockar och större grenar, och denna metod har praktiserats sedan 2014 utan att de franska myndigheterna fått stopp på vansinnesdåden. Det läger som man tidigare fällt (med bl.a. grävmaskiner) och som härbärgerade tusentals individer (uppskattningsvis 8’000 personer enligt lokal polis) är på väg att byggas upp igen.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Bil & trafik | 7 kommentarer

Nyöversättning av Jules Verne’s ”L’Île à hélice” – grupparbete efterlyses!

Ärade fränder av Jules Vernes alster!

Jag håller på att försöka skapa en ny svensk version av Jules Vernes ”L’Île à hélice”, d.v.s. den roman som Sam J Lundwall gav ut under titeln ”Maskin-ön” (Jag tror att den Jonas Norén som anges som första översättare är en pseudonym för Sam J Lundwall). Ett problem med ”Maskin-ön” är att den verkar baseras på den engelska versionen, vilken är förkortad jämfört med det franska originalet. Den som läser Verne-romaner som är utgivna under de sista årtiondena av 1800-talet märker att språket är mer målerande och att författaren läger ner en stor portion humor i sina texter, vilket har omsorgsfullt omvandlats till svenska av dåtidens översättare.

Jag vill definitivt hävda att Sam J Lundwalls utgivningar har haft en stor betydelse för att utveckla det svenska intresset för Jules Vernes alster, framför allt inom science fiction genren. Dit hör ”Maskin-ön” med sin futuristiska flytande stad, liksom ”Det yttersta vapnet” där en vetenskapsman – givetvis galen – skapar ett supervapen i linje med Vernes allt mer dystopiska syn på tingens ordning. Och man får nog erkänna att Jules Verne på den tiden då Lundwall gav ut dessa böcker i huvudsak betraktades som en sf-författare, varför det inte var särskilt nödvändigt att lägga ner tid och energi på att återge de litterära kvaliteter som Verne presterar i det ursprungliga språket.

Jag har själv sedan utgivningen av min biografi ”Den evige Jules Verne” slagit för att vi måste bredda vår syn på litteratören Jules Verne. I detta måste vi lyfta fram hans berättarstil och språkkänsla. Mycket av dessa kvaliteter försvann i samband med översättningarna till engelska, i synnerhet när Verne hamnade lite utanför modet under slutet av sin gärning, och då de engelskspråkiga förlagen reducerade hans alster till ungdomslitteratur.

Jag har åtagit mig att försöka återupprätta Jules Verne med att på hobbynivå försöka skapa en ny version av ”L’Île à hélice”. Efter att ha arbetat i några veckor med första kapitlet noterar jag att alstret kommer ge en annan upplevelse än Lundwalls ”Maskin-ön”, och för att markera anknytningen till originalet har jag valt titeln ”Propeller-ön” för alstret. Jag anser också att titelbytet är nödvändigt för att inte profitera på Lundwalls version, och jag anser att ”Maskin-ön” mycket väl kan duga som läsning för den som vill konsumera Jules Vernes äventyr i en mer kondenserad och tillgänglig form.

Jules Vernes syfte med hans romaner under andra hälften av hans författargärning var definitivt inte längre profit, utan en lust att få skildra geografi, natur och människor genom sina berättelser. Jag anser att jag i samma andra skall använda hans alster för att försöka med en och annan fotnot eller kommentar kunna berika läsaren med information om Jules Vernes samtid, i möjligaste mån, t.ex. med syfte att förklara en del uttryck och företeelser som blivit omoderna.

Eftersom detta är ett hobbyprojekt som jag hoppas kan vara till gagn för andra Verne-älskare skulle jag vilja vädja till läsekretsen att nyttja denna blogg till att förbättra de textförslag jag arbetar med. Jag kommer sålunda att klistra in den franska originaltexten och be om råd kring hur denna bör översättas. Jag kommer även publicera min version så att den kan kommenteras. Jag har tyvärr inte råd att anlita någon professionell översättare, så jag önskar att det finns fler som vill göra en gärning för att ”L’Île à hélice” skall kunna publiceras i en mer fullständig version.

Arbetet med ”L’Île à hélice” kommer att presenteras i bloggen Svenska Jules Verne, och det är även där som det eventuella grupparbetet kommer att kunna bedrivas. Ett utkast på början av första kapitlet finns att läsa på den bloggen nu.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Litteratur | 8 kommentarer

[Transmaffian] När skithuset blir ett politiskt slagfält blir också resultatet skit.

Bästa läsare!

Tydligen har kanadickerna bestämt sig för att det skall vara olagligt att ifrågasätta radikala genusteorier, d.v.s. att det finns fler kön än män och kvinnor. I alla fall befarar många att den nya lagen om mänskliga rättigheter och hets mot folkgrupp kommer användas för att få tyst på folk med politiskt inkorrekta åsikter. Jag förmodar – utan att ha studerat lagtexten – att det kan bli problematiskt att ifrågasätta att de 58 kön som definieras av Facebook utan att bli betraktad som… ja, nu måste man ju jobba på fler versioner utöver ”homofob”.

Här är f.ö. Facebooks lista på politiskt korrekt vedertagna könsalternativ att välja på:

  • Agender
  • Androgyne
  • Androgynous
  • Bigender
  • Cis
  • Cisgender
  • Cis Female
  • Cis Male
  • Cis Man
  • Cis Woman
  • Cisgender Female
  • Cisgender Male
  • Cisgender Man
  • Cisgender Woman
  • Female to Male
  • FTM
  • Gender Fluid
  • Gender Nonconforming
  • Gender Questioning
  • Gender Variant
  • Genderqueer
  • Intersex
  • Male to Female
  • MTF
  • Neither
  • Neutrois
  • Non-binary
  • Other
  • Pangender
  • Trans
  • Trans*
  • Trans Female
  • Trans* Female
  • Trans Male
  • Trans* Male
  • Trans Man
  • Trans* Man
  • Trans Person
  • Trans* Person
  • Trans Woman
  • Trans* Woman
  • Transfeminine
  • Transgender
  • Transgender Female
  • Transgender Male
  • Transgender Man
  • Transgender Person
  • Transgender Woman
  • Transmasculine
  • Transsexual
  • Transsexual Female
  • Transsexual Male
  • Transsexual Man
  • Transsexual Person
  • Transsexual Woman
  • Two-Spirit

Jag personligen har inga problem alls att en kvinna klipper sitt hår kort, lägger på 20 extra kilon och klär sig som en skogshuggare. Be my guest, jag kommer nog ändå inte fantisera om att ragga upp dig. Men blir du lycklig av det beteendet, så var så god. Samma sak om någon karl bestämmer sig för att klä ut sig till tant. Inom teatern är detta inte ovanligt, och under Shakespears tid var det obligatoriskt att kvinnoroller framfördes av män. Sorry, jag vet inte varför.

Men att föra upp det som ett krav på att kunna åtala någon person för att denne betraktar dig som kvinna i karlkläder, eller karl i kvinnokläder istället för att använda särskilda kodord – bara för att du vill göra dig märkvärdig med fantasikönstillhörigheter – det är fascism. Yes, äntligen hamnar det ordet på rätt plats. Se och lär, Henrik Arnstad!

Sedan finns det även aspekter som de med könsförvirring på agendan för fram som jag delvis kan instämma i. Vissa av dem kräver könsneutrala toaletter. Nu är det tydligen inte mixen av vulva och penis i samma klosett som är det primära, utan här handlar det om symbolpolitik. Med betoning på symboler. Jag tänker här på kravet att man skall sätta upp skyltar som visar man, kvinna och kvinnoman (transvestit?). Jag förstår inte varför ansvariga beslutsfattare inte tar chansen att beröva gendermaffian deras glädjeögonblick genom att bara sätta upp en neutral skylt med texten ”WC”? Ordet ger 390 miljoner träffar på Google. Alla i den civiliserade delen av världen vet vad det betyder.

Innebär detta att jag verkligen är positivt inställd till ”samkönade skithus”? Ja, jag ser inget problem i att ha den ordningen där så är möjligt. Jag ser det inte som ett uns radikalt. I mitt hushåll har vi en toalett för både kvinnor och män, barn som gamla. Visst, jag har lekt med tanken att sätta upp en skylt med texten ”Herrar”, men jag förstår att alla i hushållet inte har samma humor som jag…

Samkönade skithus är dock inte lämpliga på alla platser, i vart fall inte utan övervakning. Jag ser inga större problem med att män och kvinnor kackar sida vid sida på arbetsplatser; däremot kan det vara ett större problem i toaletter på krogar, där brunstiga och överförfriskade babianer försöker ragga på allt som har tre hål att penetrera, och alla sittringar blir blöta av urin. Såna problem bör dock inte finnas på en arbetsplats. Däremot har jag sett att publika toaletter för nyktra människor fungerar alldeles utmärkt under dagtid.

Som libertarian anser jag att det är upp till toalettanläggningens ägare att avgöra hur kunderna skall disponera anläggningen – inte politikerna. Jag önskar att detta vore en allmän uppfattning även utanför de frihetliga kretsarna.

F.ö. ger en granskning av ovan listade ”kön” vid hand att de inte är kön, utan snarare utslag för identitetsuppfattning eller sexuellt beteende (eller t.o.m. avsaknaden av sexuellt beteende). Så länge det inte föreligger en fysisk deformation så har naturen delat upp människan i honor och hanar, och det är förhållandevis lätt att identifiera vem som är vad. Helt klart ett ämnesområde som borde ligga utanför lagstiftningsarbetet.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Sex | 13 kommentarer

InfoWars döljer statens rätt till fascistoida övergrepp mot medborgarna

Bästa läsare!

Beklagar min frånvaro, och jag har inte energi att förklara varför jag hållit mig undan. Men energibristen är kanske en ledtråd i sig självt… 😉

Jag ber här att få göra en stillsam comeback med en reflektion över Labour-ledaren Jeremy Corbyns utspel efter Grenfell-branden, samt den alternativa nyhetssajten InfoWars reaktion på Corbyns utspel.

Men först en bekännelse.

Jag har varit extremt ointresserad av brittisk politik under flera år. Det tycks mig som att britterna varit lika duktiga som vi svenskar på att begå samma slags misstag beträffande multikulturalism, och att britterna ligger steget före vad gäller massövervakning, det meningslösa kriget mot den globala terrorismen (meningslös i den bemärkelsen att man bara lyckas förvärra läget) samt uppvisar en ständig underdånighet gentemot USA (och därigenom staten Israel).

Därför har jag inte brytt mig om den brittiska politikens persongalleri. Efter Eric Blair kom nån som heter Brown. Charlie Brown? Vänta, det var ju inte Eric Blair – han heter ju Tony Blair. Och ny Theresa May. Winston Churchill, Margret Thatcher, John Major, Tony Blair, Charlie eller nånting Brown, Theresa May… nä, jag kommer inte vinna den här tipspromenaden, känner jag.

Den enda som känts relevant är faktiskt Nigel Farage. Och han har ju inför det sista parlamentsvalet valt att ställa sig vid sidan av. Resultatet? UKIP är nästan utplånat. Det säger en hel del om Farage, och det säger en hel del om partiet självt.

I medierna heter det att Labours Jeremy Corbyn blivit en politisk raket. Detta grundar man på att partiet ökat, men sanningen är den att partiet ökat från ett uruselt läge i förra valet. Dessutom väljer medierna att förtiga att Torries också ökade ganska rejält, från c:a 37% till c:a 42%. Detta främst tack vare att UKIP-väljarna ”gick hem” till sina gamla partier. Eftersom Torries redan vid förra valet gynnats av det brittiska systemet med enmansvalkretsar fanns det inga UKIP-mandat att vinna. Därför var Mays ”framgång” osynlig.

InfoWars uppmärksammar dock att Corbyn tycks vara mer fullblodssocialist än hans senaste föregångare. I samband med storbranden i Kensington i London ville Labourledaren expropriera rika människors fastigheter och göra bostäder åt de som överlevde branden i skyskrapan.

InfoWars har med rätta reagerat på Corbyns utspel. Paul Joseph Watson skriver i en artikel med titeln ”Corbyn’s Call For Government to Seize Private Property is Terrifying” att ” – Jeremy Corbyn has demanded that the UK government forcibly seize private property in order to house poor people, a terrifying insight into what his authoritarian Socialist rule could look like.”

Detta är en klockren analys, om än att den bara utgör ingressen i artikeln. PJW är alltid kärnfull.

Men inne i artikeltexten sladdar han lite. I sann InfoWars-anda så visar han upp det körsbär han valt ut med omsorg, och döljer de bär han ratat. PJW skriver:

– More importantly, the seizure of private property is a direct violation of the European Convention on Human Rights, which enshrines the protection of private property.

 

varefter han citerar texten ur artikel 1 ur 1952 år konvention om  skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna:

Läser man denna skärmdump ser det ut som att svenska staten begår ett brott mot den europeiska konventionen om äganderätt genom att a) stjäla en stor del av min lön i skatt, b) trakasserar den som röker en joint, c) lägger sig i vad jag tittar på TV, d), e), f), och så vidare i en lång oändlighet. Och det ser också ut som att PJW också bevisar att Labour-ledaren är en socialistisk skurk i juridisk bemärkelse och inte bara sett ur ett moraliskt perspektiv.

Men ack. Vår styrande elit har tänkt till noga innan de gav oss medborgare våra rättigheter och friheter.

Så här lyder Artikel 1 översatt till svenska:

Varje fysisk eller juridisk person skall ha rätt till respekt för
sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det
allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag
och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

 

Med andra ord, staten skiter totalt i att respektera egendomsrätten, och tar sig friheten att själv bestämma hur mycket man skall norpa av medborgaren, och vid vilka tillfällen det skall ske. Det krävs inte någon röntgenblick för att se rakt genom statens lingo som t.ex. ”i det allmännas intresse”, vilket betyder att man kommer tulla på medborgarnas pengar för att säkerställa att det finns pengar för statens intresse. I statens intresse ingår förvisso att leverera tillbaka för att inte bli avsatt, men på senare år har staten alltmer börjat försäkra sin makt genom massövervakning, begränsningar av yttrandefriheten och militarisering av polisväsendet och politisering av rättsstaten.

PJW gör med andra ord inget scoop här. Corbyn är politiker i ett kollektivistiskt samhälle som impregnerats av socialism, så han lär nog inte besväras av Europakonventionen. Den är tillrättalagd, och står den i vägen är det bara upp till politikerna att benämna saker falskt.

En annan gummiparagraf som jag reagerat på är den som ger oss yttrandefrihet (eller snarare låter politikerna ta sig friheten att begränsa en rätt som vi alla har genom födseln och existensen som människor):

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar
åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och
tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av
territoriella gränser.

 

Det låter väl bra? Ja, det vore bra, om det inte vore för att Europakonventionens stiftare i nästa andetag kommer med förbehållen:

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar
och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter,
villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

 

Kort sagt, staten – d.v.s. politikerna och deras miniorer – definierar vad som är ”i det allmännas intresse”, vad som kräver ”hänsyn till den nationella säkerheten”, den ”allmänna säkerheten”, och så vidare. Som vi kan se har åtminstone den svenska staten en synnerligen begränsad föreställningsförmåga vad gäller säkerhet för medborgarna, och minimal förståelse för allmänhetens intresse vad gäller den välfärd som är på väg att berövas dem.

F.ö. lyssnade jag på SR P2 idag som hade ett uttömmande reportage med en norsk kvinna som sjunger jojk och som prisades för hennes ambition att söka sina rötter och förvalta sitt kulturhistoriska arv… När vissa gör det tycks det vara frid och fröjd.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Brott & straff, Demokrati och frihet | 25 kommentarer

Förtroende för det svenska rättsväsendet? Åklagaren nobbar utredning med utpekad gärningsman i grov misshandel inför vittnen.

Bästa läsare!

I en tidigare bloggpost nämnde jag min skepsis till EU:s påstående om att vi svenskar har ett starkare förtroende för rättsväsendet idag jämfört med för 12 år sedan. Jag kan inte förstå hur någon skulle vilja ens bära en sådan åsikt. Det är ett mysterium!

Via en bekants bekant har jag snubblat över följande inlägg på sociala medier som känns ganska upprörande. Eftersom målsman gått ut med egen bild tar jag mig friheten att återpublicera hennes inlägg.

Det går inte att bevisa att den som är skyldig har gjort sig skyldig till brott 😩 Dom har inte pratat med någon av alla vittnen, dom har inte tagit in mig på förhör om vad som hänt 😔😢 det finns minst 5 vittnen + att vi har namnet på personen som gjort det. Och jag har fått hem papper från polisen där alla namnen på vittnena står, och ändå väljer dom att lägga ner det, utan att tagit kontakt med någon..!! Men det är väl så i Sverige, polisen väljer att lägga resurser på typ oss Lastbils chaufförer för lite olika ”olagliga” lampor” då jävlar kan det gå till rättegång. Och man får en bot på 500:- när rätten sagt sitt 😡 rikstadens prioritering är lite underlig iaf enligt mig!!!

En grov misshandel. Fem vittnen. En namngiven misstänkt gärningsman. Men inga förhör. Ärendet nedlagt. Svenskt rättsväsende av årsmodell 2017.

Ungdomsgäng härjar i shoppingscentra. Ordningsvakterna maktlösa och polisen vill inte ingripa av rädsla för att provocera fram kravaller.

Däremot hemlighåller man rapporter om att polismyndigheten nu betraktar att det finns ytterligare åtta ”utsatta områden” (d.v.s. stadsdelar där laglöshet råder) sedan de femton tidigare som blivit kategoriserade för bara två år sedan.

Vad gör Sveriges regering i detta läge?

Statsminister Stefan Löfvén har nyligen sagt att (S) aldrig kommer samarbeta med (SD) eftersom det skulle innebära ”ett hot mot tryggheten i samhället”. (S) kommer inte att få egen majoritet i riksdagen, så partiet är tvingat att samarbeta med andra partier. Vi kan ana att (FP) är på väg att bryta sig ut det borgerliga blocket för att stödja en ny vänsterliberal regering, ett offer man gör för att undvika att (SD) får ett uns av inflytande i rådande krisläge, och (C) kommer dagen efter valet försöka komma före (FP)…

Den intressanta frågan är inte hur det politiska etablissemanget skall hålla (SD) borta från maktutövningen. Tro mig, de har många alternativ. Nej, det som är avgörande är vad nästa regering ämnar göra för att ta landet ur den nuvarande krisen.

Som det ser ut just nu jobbar sjuklövern intensivt med att trötta ut buset i landet genom att låta dem puckla på varandra (skjuta) och skrämma bort alla anständiga och hederliga människor från deras zoner. Om den strategin kommer vara framgångsrik återstår att se. Jag personligen har mina tvivel…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 22 kommentarer

Efter 12 timmars brand – Grenfell Tower har inte rasat samman

Bästa läsare!

Eftersom jag tillbringat hela morgonen off-news så var det en kollega till mig som i ett uppgivet tonfall berättade att en skyskrapa stod i ljusan låga i London. Terrorattack? frågade jag förvånat. Nej, bara en vanlig brand som spridit sig från 2:a våningen och uppåt. Skyskrapan är utbränd, berättade min kollega.

Min första tanke var att det förhoppningsvis rörde sig om en byggarbetsplatsbrand, och att huset varit evakuerat. Men så lyckligt visade det sig inte vara.

Min andra tanke är nog säkert ganska uppenbar för besökare av Skrivarens Blogg. Är Grenfell Tower på gång att rasa samman?

Frågan är ganska intressant. Eftersom den 23 våningar höga Grenfell Tower är praktiskt taget utbrunnen, och dess bärande stålkonstruktion varit utsatt för stark värme i omkring ett halvt dygn, är det ju intressant att jämföra vad för slags skador detta hus fått i jämförelse med tvillingtornen i New York som rasade ihop trots att de var konstruerade för att hålla vid en flygplansträff (olyckor har ju hänt redan tidigare).

Det södra tornet i New York träffades den 11 september 2001 under 85:e våningen, där flygplansbränslet praktiskt taget exploderade och brann upp intensivt. Ovanpå eldhärden stod ytterligare 25 våningar. Skyskrapan föll samman efter mindre än en timma. Norra tornet hade träffats först, men rasade samman sist, efter 102 minuters brand. Norra tornet hade träffats under 99:e våningen, och bar alltså mindre än 15 våningar över eldhärden. Till skillnad från det brittiska höghuset hade WTC 1 och WTC2 nyrenoverade sprinklerssystem, vilket dämpade eldsvådorna. En 12-timmarsbrand torde vara till större men för ett hus av det slag som nu eldhärjats i London.

I debatten kring WTC1 och WTC2 har det anförts att det aldrig hänt att skyskrapor rasat samman efter brand, förrän den 11 september 2001. Detta är dock en sanning med modifikation; så sent som i januari i år rasade Plasco Building i Teheran samman efter en omfattande eldsvåda. Huset var bara något år äldre än WTC-skraporna, och vid invigningen var Plasco-huset den högsta byggnaden i Iran med sina 17 våningar. Det skall dock påpekas att när Plasco-huset rasade så rörde det sig om att ena väggen föll först, vilket gjorde resten av byggnaden instabil så att den föll samman en stund efteråt. I fallet med WTC1 och WTC2, liksom WTC7 som stod i ett annat kvarter, så föll dessa skyskrapor/höghus samman på samma sätt som vid en kontrollerad demolering.

I skrivande stund finns det ingen teknisk information om branden i London, men stadens borgmästare har riktat kritik mot fastighetsägaren som gått ut med policyn om att man vid brand skall stanna inne i sina lägenheter. Han sade: ” – We can’t have people’s lives being put at risk because of bad advice or lack of maintenance”.

Detta är ett alldeles ypperligt exempel på att politiker inte skall ha med säkerhetsarbete att göra, vare sig det gäller brandskydd eller försvarspolitik. Vad borgmästaren Sadiq Khan gör är att uttala sig om någonting han inte förstår sig på. Att springa ut i ett rökfyllt trapphus betyder döden inom någon minut. Vi har ett tragiskt exempel från Kista häromåret där en kvinna och hennes barn dog i ett rökfyllt trapphus, sedan hon rusat ut i panik. Politiker borde förses med yppandeförbud om allt och inget.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Stadsliv | 7 kommentarer

Ny rapport: Sverige faller i listan över de fridfullaste länderna (nu 18:e plats). Men är rapporten en bluff?

Bästa läsare!

Jag sitter och skummar genom rapporten Global Peace Index [LÄNK PDF] och finner att Sverige inte alls har någon topplacering, vilket man kan tro att vi borde ha när man hör svenska politiker och medieföreträdare mässa om hur bra det är i Sverige – benämnt som ”landet folk helst flyr till från krig och oroligheter”.

Sverige befinner sig nu på 18:e plats, nedflyttad fyra platser.

Island toppar listan, och befinner sig på oförändrad position. Näst fridsammaste landet i Norden näst efter Island är Danmark som kommer på femte plats. Men intressant nog har även det landet flyttat ner två steg på listan. Finland har också tappat placering och är nere på 17:e plats (just före Sverige), medan Norge ökade tre placeringar till nr 14. Eftersom Irland och Japan delar 10:e platsen så är det alltså 18 länder före Sverige som betraktas som fridsammare.

Det som i huvudsak sänker det svenska betyget är hur landet påverkats genom terrorism. Jämför man med krigshärjade länder som Irak, Syrien och Sydsudan så är ju Sverige naturligtvis fortfarande ett paradis. Frankrike och Belgien har också fallit i indexet, framför allt p.g.a. de islamistiska terrorattacker som länderna drabbats av på senare år.

Intressant nog sänks också betygen för de nordiska länderna för en påstått dålig relation med Ryssland. GPI 2017 pekar bokstavligt talat ut att risken för oro mellan länderna ökat. Ja, om vi fortsätter att färdas i en allt mer polariserande riktning, som t.ex. att bli medlemmar i NATO, så har Sverige definitivt valt att ta risken med en provokation som är helt onödig.

Men rapporten erbjuder faktiskt fler perspektiv än krig och terror. En aspekt som tas upp, och som illustreras av fallet Polen, rör sannolikheten för våldsamma demonstrationer.Vad kan vi vänta oss den dag välfärdssystemet börjar braka samman så att även röststarka grupper blir berörda, och inte bara de gamla och de sjuka?

Politisk instabilitet nämns som en annan faktor. GPI2017 räknar också in faktorer som ”framgångar för populistiska partier”. Hit räknar man det polska (regerings-)partiet Lag & Ordning, Front National i Frankrike, UKIP i Storbritannien, Frihetspartiet i Österrike och Sverigedemokraterna i Sverige. I graferna visar man att samtliga dessa partier har en uppåtgående trend.

Inom samma ämnessfär har man undersökt vad medborgarna i EU tycker om migration. Man har frågat dem om de tror att asylströmmen kan leda till fler terrorbrott, och en majoritet av medborgarna i Storbritannien, Grekland, Sverige, Italien, Tyskland, Polen och Ungern instämmer i påståendet. Intressant att notera är att Sverige och Italien utmärker sig genom att medborgarna (45% respektive 47%) också anser att flyktingar är mer benägna att begå brott än andra grupper. Får vi svenskar verkligen säga vad vi tycker i denna fråga?!! I vilket fall som helst räknar GPI ner poängen eftersom våra kritiska svar om invandring innebär att vi är mindre inkluderande, och därmed ett mindre fridsamt land.

Av någon anledning utmärker sig Sverige och Polen i en annan mätning. Vi tycks vara de två länder som i allt högre grad sedan år 2005 litar desto mer på våra rättsapparater. WTF?!?

Påstående i rapporten: Svenska folkets förtroende har ökat med över 20% enligt Eurobarometer som utfört mätningen. Vilka ligger då bakom Eurobarometer? Svar: EU-kommissionen. Alltså den instans inom EU som bl.a. sex år i rad inte fått sin budget godkänd av de egna revisorerna; d.v.s. den mest korrumperade institutionen med allra starkast makt!!!

Med andra ord, det vete katten om man skall våga lita på den mätningen, inte minst med tanke på vilket kaos den svenska rättsstaten hamnat i med en inkompetent rikspolischef, utbrända och missnöjda poliser samt domstolar som har fullt upp med att hantera mål som inbegriper gärningsmän med utomnordisk härkomst.

Riktigt besynnerligt blir det när jag läser att Sverige tillsammans med Tyskland är de två länder där medborgarna har mycket större förtroende för de politiska partierna idag jämfört med 2005 (återigen enligt Eurobarometer). HUR I HELA HELVETE KAN SVENSKA FOLKET HA NÅGOT SOM HELST FÖRTROENDE FÖR DAGENS SKRÄCKKABINETT??? Sedan 2005 har Socialdemokraterna förvandlats till ett Kalle Anka-parti; Miljöpartiet har med all önskvärd tydlighet visat att man inte klarar av att leda ett land utan att agera som femtekolonnare för global islamism; Moderaterna har blivit ett statskramande S-Light; Folkpartiet vill bli det borgerliga Fi; Fi är marxism för flickor, och så vidare. Det finns inget gott alls att säga om svensk partipolitik, än mindre något som kan verifiera den trend som EU-kommissionens organ ger uttryck för.

Jag lämnar ordet fritt för den som till äventyrs vill ta sig tid att granska rapporten själv och reflektera.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag beklagar min egen frånvaro i kommentarsfältet. Jag läser er, men jag har dessvärre varit förhindrad att komponera svar. Jag skall ta itu med backloggen snart, och även försöka reflektera över några av era länkar.
D.S.

Publicerat i Demokrati och frihet | 1 kommentar

Birro faller under korsets tyngd – ännu ett offer för ”yttrandeansvaret”?

Bästa läsare!

Jag vet inte härkomsten av denna religiösa  text som jag råkade snubbla över när jag sökte inspiration för en kommentar om den f.d. krönikören Marcus Birro, men den lyder så här:

Jag släpade Mig upp; folkmassan blev vild, Jag såg ingen vän nära Mig, ingen fanns där för att trösta Mig, det var som om Min ångest växte och Jag föll till marken.

Eftersom Marcus Birro enligt sina egna ord är ”extremt självupptagen” så kanske han blir glad över att jag väljer att referera till korsfästningen av Jesus när jag nu reflekterar över hans färska avbön i Aftonbladet (via Fria Tider som jag läst).

Enligt Fria Tider skall Marcus Birro ha tagit avstånd från Sverigedemokraterna, och ”han ångrar att han hamnat i träsket”. Anledningen till hans omvändelse och återkomst till den politiskt korrekta sfären skall vara att han inte lyckas få jobb. Marcus Birro befinner sig på fel sida om ruinen brant, och söker desperat få komma in från kylan.

Några reflektioner på detta. Det första är att Marcus Birro knappast är den enda journalisten som har höga tankar om sig själv; så höga att man tror sig vara osårbar i alla lägen. Och visst, så länge man är politiskt korrekt är man som journalist ganska säker. Människosmuggling belönas med täckta rättegångskostnader, etc. Men att säga att islam utgör ett hot mot det västerländska samhället, det går naturligtvis inte för sig, hur många korrekta bevis man än anför.

Den andra reflektionen är att Marcus Birros kapitulation visar på hur pass inskränkt debattklimatet är i Sverige. Åsiktskorridoren är så trång att man inte ens kan ha sitt privatliv och privata umgänge ifred, vilket Birro har fått erfara.

Att en karriär ruineras för att man äter lunch med en politiker som representerar ett riksdagsparti känns inte bara bisarrt, utan väcker snarare frågan om vad det är för slags moral som kritikerna använder sig av? Detta är enligt min mening helt klart ett utslag för fascism – utfört av dem som kallar sig själva för antifascister – att behandla en meningsmotståndare på detta vis, i synnerhet då Birro som debattör faktiskt företräder en väldigt lågmäld grupp i det svenska samhället.

Jag tänker då här främst på att Birro talar för de dessvärre alltför få kristna i Sverige som försöker uppmärksamma omvärlden på en pågående utrotningspolitik av kristna. Medan Svenska Kyrkan ägnar all sin energi åt att försöka göra alla tjuvnyp de kan mot ovan nämnda Sverigedemokrater – bl.a. genom att politisera kyrkans verksamhet och budskap i samklang med kulturmarxistiska ideal som även råder inom den svenska journalismen – har Birro under några års tid uppmärksammat att kristna är den största förföljda religiösa gruppen i världen. Och organisationen World Watch List ger Birro rätt.

Det är ganska besynnerligt att den svenska kyrkan vurmar så intensivt för islam och öppnar sin famn för muslimska flyktingar, när det naturliga borde ha varit att kyrkan agerade för sina förföljda trosfränder i första hand.

Svenska Kyrkan har förvisso ett program som berör religiös förföljelse mot kristna. Detta program bygger på insatser i utlandet, bl.a. ”humanitärt stöd till flyktingar i Irak, Syrien och Jordanien” och dialog med organisationer som t.ex. kopterna i Egypten. Notera att Svenska Kyrkan på denna punkt är angelägen om att hjälpa till ”där borta”, alltså precis i linje med vad t.ex. Sverigedemokraterna anfört i flyktingdebatten. Vad är kyrkans motiv att inte bjuda sina trosfränder att komma till Sverige? Svenska Kyrkan ger ju alltid annars uttryck för åsikten att Sverige måste öppna upp för fler flyktingar som kommer från muslimska länder (och här menar man också muslimer)?

Biskopen Antje Jackelén beskriver med egna ord Svenska Kyrkans ointresse för sina trosfränder, till förmån för andra idéer som ligger den politiska vänstern nära hjärtat. Hon säger bl.a. i en debattartikel i DN följande:

– Det händer att stöd för kristna ställs i motsats till hjälp för utsatta människor av annan tro. Eller att hjälpen till utsatta ställs emot vårt arbete med klimatfrågorna.

Därefter följer en harang om att det inte är förenligt med Jesu ord att inte bry sig om andra trostillhörigheter, men det bör ju faktiskt också ses i skenet av att vi redan har flera biståndsorganisationer, statsapparater och internationella samfund som omhändertar flyende muslimers intressen (så till den milda grad att värdfolkets intressen i mottagarländerna får stå tillbaka, inklusive medborgarnas säkerhet). Inte minst sett ur ett svenskt perspektiv så slösar svenska staten bort mångmiljardbelopp på att bedriva en ineffektiv flyktingpolitik i linje med Antje Jackeléns marxistiska påbud.

Svenska kyrkans metod för att ”göra skillnad” för förföljda kristna runt om i världen är att ”föra hemliga samtal”, ha förbön, att ”tillsammans med goda samhällskrafter vill och behöver vi aktivera den ofta tysta och osynliggjorda majoritet av människor som motsätter sig marginaliserings- och hatmekanismer.” Denna ”tysta majoritet” tycks ha använts effektivt mot debattören Marcus Birro, som nu lärt sig ett ord som den svenska biskopen ger uttryck för i sin text, nämligen begreppet ”yttrandeansvar” som numera väger allt tyngre än yttrandefrihet.

Må biskopen brinna i helvetet.

Hälsar eder Peter Harold (varken SD:are eller religiös)

Publicerat i Religion | 11 kommentarer