Terrorn i Spanien

Bästa läsare!

Beklagar min frånvaro, men jag befinner mig i jäktat tillstånd.

I ögonvrån ser jag underrättelser om två terrordåd i Spanien, och jag hör referenser om hur Sveriges Television behandlar ämnet, bl.a. med perspektivet att kanske kanske kanske är det inte islamister som mördat oskyldiga människor, utan eventuellt såna där jobbiga separatister, såna som gör uppror mot centralmakten (ty regimen i Madrid är en centralmakt som styr över regioner som mycket väl skulle trivas med att vara självständiga stater).

Nu är det väldigt sällsynt att ETA kör över människor med skåpbilar, personbilar och lastbilar. Detta säger faktiskt mer om SVT än om terroristerna, faktiskt.

Jag drar mig till minnes en bloggpost som jag skrev i vintras som handlade just om ETA. Detta var i samband med att Interpol avslöjade att det pågick en utförsäljning av ETA:s gamla vapenarsenal. Vid detta tillfälle hade man förhindrat tusentals vapen från att hamna i händerna på… ja, i händerna på vilka? [LÄNK]

De nya fordonsattackerna i Spanien (två stycken igår) tyder på att terroristerna förfogar över ganska små medel. Betänk vilken förödelse de fem terroristerna hade kunnat åstadkomma med var sin kulspruta på ett tätbefolkat område. Nu använde man sig av en bil. Det var först när polisen stod i färd med att gripa de misstänkta gärningsmännen som skottväxling uppstod.

Jag förutsätter att detta betyder att gärningsmännen var beväpnade med skjutvapen, även om ytterligare en gärningsman greps efter att han knivskurit en kvinna. Visserligen vill islamister dö martyrdöden, men det kan hända att vi snart får terrorister som tänker långsiktigt, och till och med försöker överleva. Detta kommer naturligtvis kräva ett ännu aggressivare beteende från gärningsmännens sida. Om inte polismyndigheterna får stopp på denna typ av dåd, då torde vi kunna se en eskalering av terroristernas våldsanvändning.

Och hur länge dröjer det innan de ger sig på skolorna?

Nej, nu måste jag fara vidare. Trevlig helg, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 1 kommentar

Varför tänder vänstertanter på att visa skrev och klyftor?

Bästa läsare!

Bilderna har redan cirkulerat omkring på nätet och mycket har väl redan sagts om vänstertanterna som visat sina behag och obehag på Medborgarplatsen där ett större antal illegala migranter från Afghanistan samlats för att håna svenska skattebetalare.

Många kloka saker har sagts. Framför allt påpekandet att den svenska polismyndigheten har noll respekt för sitt uppdrag att se till så att utlänningslagen efterlevs.

Kommentaren om att ”Trappan fungerar bättre än Tinder” tyckte jag var riktigt skoj, men mest parodiskt blev det när objektet på fotot klagade över att ha blivit sexualiserad – samma person som för inte så länge sedan utmålade sig själv som den sexigaste riksdagsledamoten. Korkat, men inte heller oväntat eftersom nämnda politiker spelar offentligt på känslor istället för fakta och förnuft.

Det hör till naturens ordning – hur mycket vi än önskar någonting annat – att människokroppen inte blir vackrare med åren. Få 60-åringar kan skryta med en 30-årings kropp (däremot finns det faktiskt många 30-åringar som har en 60-årings kropp…), och Gudrun Schyman är definitivt inte en svensk variant av kinesiskan Liu Yelin, den 49-åriga kvinnan som ser ut som sin 22-årige sons yngre flickvän.

Det har även i andra sammanhang spekulerats om varför vänstertanter i övre medelåldern är så benägna att visa stöd för unga utländska män. I samband med brottsfall samt läckor från ett diskussionsforum för kvinnlig personal involverad i hantering av ensamkommande ”flyktingbarn” har den redan innan höga misstankegraden ökat avseende risken för sexuella relationer mellan vänstertanter och de unga utländska männen. Ser man också ett annat fenomenet som yttrar sig i att dessa vänstertanter väljer att tala om ”patriarkala strukturer” och ”mäns våld mot kvinnor” när ämnet gruppvåldtäkter och utländsk överrepresentation tas upp, då kan man ana ett mönster i deras beteende. De försöker skyla sina egna drifter genom att kollektivt skuldbelägga alla män för brott där t.ex. afghaner är överrepresenterade (sexualvåld).

Jag säger inte att alla vänstertanter har sex med unga afghanska män som försöker stanna i Sverige. Men jag tror att de flesta vänstertanter hyser sympati med de medsystrar som väl ”får napp”. Framför allt därför att de anser att ingen kommer till skada – vilket jag kan hålla med om – mer än vänstertanternas eget anseende ifall sanningen kommer ut i en vidare krets. Fast systemmedierna skulle sällan ta sig friheten att framföra dylika misstankar eller konkreta bevis.

Nu skall man betänka att vänstertanter rent generellt är fula till utseendet, så  chansen för dem att verkligen få ett ligg i dessa sammanhang är mindre än ifall de vore berusade 14-åringar på fest hos en väns bekants kompis i en okänd stadsdel. Men man skall beakta det faktum att dessa individer har ett drag av narcissism som bl.a. yttrar sig i att vara sexuellt utmanande – subtilt eller rättfram – samtidigt som de gärna klagar på de reaktioner som deras beteende skapar.

Detta får människor som t.ex. den vänsterpartistiska riksdagsledamoten att sitta bredbent i trosliknande byxa och klaga över att bli sexualiserad i ett skämt on-line.

För dessa individer som lider av de typiska personlighetsstörningar som ofta är vanliga för politiker är det en del av en maktyttring genom att sitta och visa skrevet och klyftorna mellan hängpattarna; vänstertanterna vill ha reaktioner, och deras njutning består i att få fördöma dem som reagerar. Ja, om de nu inte har turen att få utdelning i form av mer fysisk ömhet från en part som de kan hålla underlägsna (t.ex. ett ”ensamkommande flyktingbarn”).

Ja, så ser min analys ut i alla fall.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 9 kommentarer

Varför är Expo-granskanskande sajten Expomakt nedsläckt?

Bästa läsare!

Jag hade behov av att kolla upp några uppgifter om den vänsterextrema aktivistorganisationen Expo, och fick ett uppslag som via Google ledde till den Expo-granskande sajten Expomakt. Men när jag klickar på länken får jag följande besked från WordPress:

expomakt.wordpress.com is no longer available.
This blog has been archived or suspended in accordance with our Terms of Service.
For more information and to contact us please read this support document.

Det finns ingen information om vad det är i WordPress användarvillkor som Expomakt brutit mot, men sajten innehöll en gedigen sammanställning över de politiska aktivisterna i vänsterextrema Expo. Även om man inte alltid behöver gilla formuleringarna i sajten så innehåller den ändå en hel del uppslag för den som söker information.

Sajten Expomakt är också synnerligen viktig därför att den har en omfattande presentation av Expos verksamhet som påverkar medier och myndigheter. Expo är en aktör i det demokratiska systemet, och förtjänar sålunda att granskas. Att systemmedierna underlåter en dylik kritisk granskning är en av orsakerna till att sajten Expomakt behövs.

Om någon har information om hur nedsläckningen gått till är jag intresserad av att veta mer.

Jag är rädd för att vi kommer se fler nedsläckningar, inte minst i skenet av att statsmakterna önskar kunna bötfälla web-hotell som inte genomför censur av användarnas sajter. Tyskland är ett av dessa länder där det fria ordet befinner sig under starkt hot, och Sverige följer tätt inpå.

Expomakt har tack och lov kopierats av Archive.org: https://web.archive.org/web/20170611192330/https://expomakt.wordpress.com/

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag har det lite hektiskt just nu, så jag ber om ursäkt för att jag inte hinner besvara kommentarer så himla snabbt. Jag läser dem i mobilen, men det är svårt att svara med telefonjäveln…
D.S.

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 12 kommentarer

Sveriges socialister har ett brunt förflutet… och ränderna har väl fortfarande inte gått ur dem.

Bästa läsare!

En text från Veckans Contra inspirerade mig att läsa vidare om ett av de politiska kapitlen som jag hoppat över, nämligen den svenska socialismens ungdoms-era.

Jag börjar dock med en liten personlig betraktelse som kanske är lite överflödig eftersom jag upprepar mig själv, men när jag läste Adolf Hitlers ”Mein Kampf” för några år sedan slogs jag av två saker; det ena att jag uppenbarligen är allt annat än nationalsocialistisk. Vilket kanske mina politiska epitets-klistrande meningsmotståndare kanske inte håller med om (och glåporden har kommit i samband med diskussion om Ryssland, Kina och Nordkorea från s.k. liberaler som vill ha ”en hård linje”…hm).

Det andra är att jag kunde helt enkelt inte se att Adolf Hitler var någonting annat än en socialdemokrat. Varför  ”Mein Kampf” censureras är uppenbart; en ordinär svensk socialdemokrat kommer inte kunna läsa Hitlers första memoar utan att flera gånger under varje sida tänka ” – Hm, han har kanske inte så fel ändå”. Eller kanske utbrista i ännu starkare sympatiyttringar.

Det har för mig beskrivits att de tyska socialdemokraterna som nazisterna konkurrerade med 1931 var förhållandevis konservativa, och det är kanske därför som vissa av socialdemokraternas väljare blev radikaliserade och gick upp i det nationalsocialistiska arbetarpartiet. Min personliga åsikt är att man skall akta sig för organisationer som kallar sig för ”arbetarparti”, och Reinfeldt skapade ett annat varnande exempel genom att förvandla (M) till ett auktoritetsälskande parti när han tvättade bort de sista frihetliga idealen som Bohman lämnat efter sig genom att bli det ”nya arbetarpartiet”.

Detta sagt om de tyska socialdemokraterna som blev nazister/nationalsocialister. Hur är det då med de svenska dito? Någon liknande historia? Ja, se på fan, det gör det!

Det börjar så fint år 1917, året som gått till historien för den ryska revolutionens slutgiltiga triumf. Men även här hemma i Sverige fick vi vår beskärda del av politisk extremism i form av en gruppering i Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti (SAP) och deras ungdomsförbund Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF). Den sistnämnda organisationen kallades också för ”Stormklockeförbundet” efter den tidning som man gav ut; ”Stormklockan”. Både SAP och SDUF existerar än idag; det förstnämnda är Stefan Löfvéns parti, och det andra är Ung Vänster. SDUF bröt sig tillsammans med vänsterfalangen i SAP ut ur moderpartiet och bildade ett nytt parti. Eller snarare, det var partiledningen under Hjalmar Branting som såg till att de blev utsparkade ur SAP.

Det nya partiet – med de hetsigaste och mest radikala av sossar – döpte sig till Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Detta får ju en att se med försonande ögon på det andra socialdemokratiska partiet, men det tar vi en annan gång. En orsak till att (SAP) splittrades var vänsterns missnöje med att partiet inte medverkat till att hejda utbrottet av Första Världskriget som man från vänsterns sida ansåg var borgarnas krig mot arbetarna över hela Europa. Snarare var det storbankernas krig mot arbetarna, och ironiskt nog jobbade vissa av dessa med att förverkliga bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland och skapandet av Sovjetunionen.

När bolsjevikerna etablerat sin diktatur över större delen av Ryssland ombildades SSV till Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och anslöt sig till Tredje Internationalen som utgjordes av ett världsomspännande kommunistparti. 1924 blev Karl Kilbom ordförande för SKP och ledde partiets bipolära organisation tillsammans med Nils Flyg från 1929.

Wikipedias artikel om Vänsterpartiet är diffust formulerat när det gäller 1930-talets era, men det beror nog på att en fraktion av dem bildade Socialistiska Partiet under Nils Flyg. Detta parti blev det näst största vänsterpartiet i Sveriges riksdag. På Wikipedia kan man läsa att (SP) var ”en framträdande antifascistisk rörelse” under 1930-talet. Snarast var man en framträdande rörelse som kritiserade Stalins centralistiska ambitioner, och under åren som följde utvecklades en sovjetkritisk hållning som 1939 resulterade i att man tog kontakt med det nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland (Hitlers parti!) för att få ekonomisk hjälp. Partiets nyhetstidning Folkets Dagblad finansierades enligt uppgift helt och hållet av nazisterna i Tyskland!

Det behövdes en liten övergångsperiod, och den varade i ungefär tre år innan det som en gång varit en minoritet av SAP och hela partiets ungdomsförbund till slut anammade nationalsocialismen under brinnande världskrig. Partiledaren Nils Flyg – som började sin politiska karriär hos Socialdemokraternas Ungdomsförbund – hade nu format sitt parti i en nationalsocialistisk riktning. Partiet förlorade sina riksdagsmandat vid valet 1940 – sannolikt ett resultat av att väljarna inte hängde med i denna retoriska kursändring. 1943 skall Nils Flyg ha tagit livet av sig eller fått en hjärtinfarkt, och partiet ombildade sig till Svenska Socialistiska partiet med Agaton Blom som ny partiledare.

Vägen till ruinen kantades av goda intentioner. Man var förvisso socialister, och man var emot Sovjetunionens centraliserade roll. Flyg och hans partikamrater var snarare Trotskister, och såg fördelarna i komplicerade politiska spelplaner, varför man som enda parti valde att inte fördöma fascisten Benito Mussolinis invasion av Etiopien 1935. I Flygs ögon var den italienska invasionen bättre än att de etiopiska feodalherrarna fick fortsätta att styra. Ett destruktivt tankesätt som på sätt och vis påminner om dagens neokonservativa Israel-vänner och hur man sprider demokrati i MENA-länderna…

För många är det en gåta att socialister och kommunister kunde förvandla sig till nationalsocialister. Fast de som inte kan begripa detta kan nog inte heller förstå att den svenska antifascistiska vänstern är det närmsta vi kan komma 1930-talets Nazityskland. Svart har blivit det nya bruna.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Historia, Politik | 23 kommentarer

Hur intellektuellt nyfikna är dagens ungdomar på att tänka fritt?

Bästa läsare!

På sätt och vis är jag glad över att jag inte går i skolan längre. Jag drar mig till minnes min egen skoltid då vi självfallet skulle bekämpa nationalsocialister och andra rasister eftersom dessa vill döda alla som inte är etniska svenskar och göra diktatur av vår fina demokrati.

Visst, de flesta av mina skolkamrater hade problem med att jag var engagerad i MUF, vilket bara är ett par grader från att vara nazist (i alla fall på den tiden). Men eftersom jag tydligen var debattsugen och skolkamraterna gillade de verbala bataljerna mellan mig och skolans självutnämnde SSU-pamp (som jag alltid vann mot, naturligtvis) så lät man mig hållas, och ibland t.o.m. understödde mig. Trots allt, det var inte var dag man såg en moderat i byn där 85% röstade på vänsterpartierna (de var bara två stycken på den tiden) så jag var ju en levande kuriositet.

Jag säger detta eftersom jag tycks ha en viss oppositionell läggning i min natur även när konsensus är stark. Och konsensus är stark i svenska skolor. Fast hur hade jag klarat mig i dagens skola?

Kampen mot nazister har utökats till alla som inte står för allas lika värde. Kulturminister Alice Bah har nyligen i generaliserande ordalag dessutom inkluderat även de människor som anser att det var bättre förr, d.v.s. de som är reaktionära. Åsiktskorridoren krymper, och detta är inte bara ett tomt påstående eller ej påvisbart påstående, utan börjar nu också manifestera i praktisk politik och lagstiftning.

Med andra ord har det aldrig varit så lätt att bli oppositionell som nu.

Det finns en massa frågor som leder till exkludering. Man kan knappast yttra sig kritiskt till migrationspolitiken som gymnasieelev. Inte sällan befolkas skolan av en eller flera elever som efter en tids utredning visar sig ha saknat flyktingskäl, men som ”rotat sig, lär sig svenska och skall bli läkare”, varför hela skolan mobilserar sig med hungerstrejk efter lunchen, namninsamlingar och brev till myndighet med cc till Aftonbladet. I denna miljö kan man inte resa sig upp och väcka kritiska frågor om invandring och asyl.

Detsamma gäller ju andra saker, som t.ex. skattepolitik som i gymnasiet kallas för omfördelningspolitik (inte sällan med en illusion om att staten är en slags Robin Hood som stjäl från de rika och ger till de fattiga, även om mitt minne av Robin Hood var att staten stal från de fattiga och Robin Hood gav tillbaka till offren). Den som säger ”skatt är stöld” och presenterar belägg för sitt påstående blir avfärdad som en provokatör från högern.

Klimatfrågan är också ett typiskt ämne som inte får ifrågasättas, och det enda källmaterial som tillåts är från myndigheter och miljöorganisationer.

Feminism? Den som säger sig inte veta om han eller hon är feminist får samma dask i nyllet som den som säger sig inte vara det. Alla skall vara feminister.

Och alla skall dessutom vara toleranta. Ja, inte mot de som inte kallar sig för feminister naturligtvis. Men däremot tolerant mot alla de som anser att heterosexualitet skall kritiseras därför att det finns folk som anser att denna sexuella läggning är naturlig, och den synen innebär en kränkning för alla som inte är hetero, resonerar man. Detta kallas för normkritik, men yttrar sig i ett förhärligande i en sexuell läggning som inte betjänar naturen.

Låt oss leka med tanken att någon student påpekar samma sak som jag gjorde i min sista mening här ovan; att homosexualitet inte betjänar naturen. Detta är ju ett konstaterande som egentligen inte borde vara så värst kontroversiellt, dels därför att det är ett faktum, och dels därför att människans liv även på andra sätt går stick i stäv med naturen utan att det blir någon kontrovers (t.ex. att människor inte är skapta för att flyga elle rleva under vatten).

Påpekandet här ovan behöver inte vara värdeladdat, men det kommer sannolikt ändå att bli bemött med uppretade känslor av andra indoktrinerade elever, detta trots att allt studenten sagt är ett konstaterande att homosexualitet inte bidrar till mänsklig reproduktion. Studenten har i sak rätt, men säger någonting som ändå inte får sägas.

Denna trångsynta miljö – som blott i ord påstår sig värna om mångfald och olikheter – torde knappast stimulera till intellektuell nyfikenhet. Förvisso ingår källkritik som en komponent i studerandet, men metoden är konstruerad så att utsedda personer skall leda samtalsgrupper som skall övertygas om att det förvisso står en och annan underlighet i tidningarna (typ kändisskvaller), men att dessa medier alltid överträffar alternativa medier på Internet; och att allra trovärdigast är public service som består av s.k. oberoende och fri television/radio som finansieras solidariskt med licensavgifter och skildrar alla nyheter opartiskt. Vilket vi – som verkligen är källkritiska och kunskapssökande skeptiker – vet är en sanning med modifikation.


Bildtext: Exempel på SR:s opartiska nyhetsrapportering
från tiden för den borgerliga regeringen respektive
den nuvarande socialistiska regimen. Källa: Politikfakta.

Visserligen talar jag ofta om att studenterna blir hjärntvättade. Fast ibland öppnar sig deras ögon. Inte för att de direkt ser att det de lärt sig var fel, men de märker en dissonans mellan den värdegrund de förväntas ha genom studierna, och den verklighet som råder utanför skolan.

Just nu handlar det om invandringen. Studenterna av idag är öppna och nyfikna på det som är annorlunda. Att vara ung är att vara en sökare, och historien startade när de växte upp. Det ligger i ungdomens natur. Men trots denna öppenhet känner de en oro för vad som händer just nu.

Ända tills arrangören bussat in ett tiotal småbarn – företrädesvis flickor – och försett dessa med plakat som ”Skicka oss inte till döden i Afghanistan”, hade de deltagande vid demonstrationen/ockupationen av Mynttorget och Medborgarplatsen bestått av vuxna afghanska män som medierna kallat barn/ungdomar. Detta har många unga svenskar sett, och de tycker inte så sällan att situationen nu är märklig.

Här uppstår en intellektuell konflikt hos studenten. Skall man tro public service som kallar dessa vuxna män för barn? Eller skall man med stöd av vad man lärt sig i skolan vara kritisk till alternativmedier och Facebook-statusar som ifrågasätter varför unga vuxna män skall ha asyl och förmåner som förvägras infödda?

Här måste faktiskt sägas att studenterna utsätts för ett kval. Det som de fått lära sig är sant (public service/tidningarna) visar sig vara falskt. Det som de fått lära sig att bemöta kritiskt, är i stället den enda källan till skildring av verkligheten.

Vissa unga människor tycker att detta är så jobbigt att de trots allt väljer att tro på förmedlarna av lögner, eftersom detta val är så pass mycket enklare än att behöva värdera vartenda intryck från annat håll. Tråkigt nog kanske detta också gäller för fullvuxna människor, som medvetet väljer att blunda och hoppas att allting ordnar sig till slut.

Fria Tider skriver idag om att regeringen vill möjliggöra för skolor att själva bestämma vilka partier som man skall kunna förbjuda från att presentera sig och sin politik. Det hela handlar ju naturligtvis om att rektorerna utan påföljd skall kunna exkludera partier man inte vill ha in i skolan eftersom objektivitetsprincipen stipulerar att om ett parti bjuds in så skall alla ha rätt att besöka skolan. Ju mer jag tänker på det, desto mer förtjusande är tanken att inga politiska partier skall besöka skolorna. Ja, tänk om man kunde utestänga politikerna helt och hållet från skolväsendet…! Wow!!!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 4 kommentarer

Roger Waters talar ut i RT – sionister försöker upprepa McCarthyismen.

Jag tog upp detta ämne redan för en månad sedan i bloggposten ”Lokalpolitiker försöker stoppa Roger Waters konserter” [LÄNK]

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 5 kommentarer

Svenska Dagbladet tar fram barnet inom dig…

Bästa läsare!

Bilden här ovan kommer från Merit Wagers offentliga Facebook-sida. Jag tycker att bilden illustrerar ett tämligen stort fel med de svenska systemmedierna. Själva rubriken skriker ”fake news” så att det är bortom sans. Den saken är helt uppenbart uppenbart även på långt avstånd.

Det som är mindre uppenbart är de djupare dimensionerna av hur SvD och andra nyhetstidningar bevakar manifestationen som genomförs av de illegala invandrarna och deras sympatisörer. I artikeln på SvD får en företrädare för sammanslutningen #ungisverige lägga ut orden, och beskriva att de som skickas tillbaka till Afghanistan kommer rekryteras till terrornätverken, och att det är Sveriges fel:

– De har ofta inget annat val, och många av de som får utvisningsbesked går under jorden här hemma. De blir utsatta och utnyttjas; det växer fram ett parallellt samhälle. Regeringen bär ett stort ansvar för utvecklingen.

SvD skriver i rubriken till sin artikel att det det råder stor rädsla och oro efter tisdagskvällens attack vid Mynttorget (en av de mest övervakade zonerna i Stockholm city):

– Våra ungdomar visade jättetålamod och reagerade mot nazisterna med kärlek och respekt. Men de är inte vuxna; många är bara barn. De blir rädda och oroliga och behöver vuxnas stöd.

Ta en titt på Svenska Dagbladets eget fotografi. Om det verkligen fanns barn i det här sällskapet så skulle fotografen sannolikt ha placerat dem så att det verkligen syntes. Men det finns inte något barn på bilden. Inte ett enda. Inte ens om man använde ordet ”barn” på det mest liberala sätt som tänkas kan. Jag har svårt att föreställa mig att någon av dessa män som är i perfekt ålder för militärtjänstgöring skulle bli rädda för en smällare?

Detta är en teater som får det att vända sig i min mage!

Om dessa personer verkligen var barn så kan man ifrågasätta varför de tillåts tillbringa nätterna utomhus utan tillsyn från ansvarig vårdnadshavare, med våldsbenägan nazister strykande runt knuten? Varför ingriper inte socialkontoret som annars ser det som sin viktigaste uppgift att se till så att inte barn far illa? Svar: Därför att det inte finns några barn i sällskapet. Ungdomar? Ja. Men inte barn. Rätt benämning är ”unga vuxna”. På sin höjd. Några ser faktiskt inte ens unga ut.

I webutgåvan av artikeln har ordet ”barn” tagits bort ur rubriken, och man använder istället bara ordet ”ensamkommande”, vilket är svårare att bemöta på ett fotografi. Men vi vet – framfört allt tack vare genom Merit Wager – att dessa människor oftast reser i grupp. Detta är SvD:s nödlösning för att försöka maskera sitt falska budskap som inte håller och som behånas av allt fler, oavsett hur tidningen än vinklar artiklarna. Påståandet att det är ”nazister” som angripit gruppen är förmodligen ytterligare en komponent som redaktionen tar till för att skapa sympati för de illegala invandrarna som ockuperar Medborgarplatsen. Inte ens polisen kan säga med klarhet vilka som attackerade torgockupanterna.

Att SvD i detta läge så ensidigt ger demonstranterna alla sympatier bevisar att man inte ägnar sig åt nyhetsjournalistik, utan istället enbart sysslar med propaganda. Varför frågar man inte polisen hur det kommer sig att man låter en massa personer utan giltigt uppehållstidstånd, sannolikt med väntande utvisningsbeslut, få husera på allmän plats i strid med den lokala ordningsstadgan? Det är tusentals SvD-läsare som vill ha en förklaring på just detta!!!

Fan!

Det faktum att vi ser vuxna afghaner som utger sig för att vara barn har jag berört i bloggposten ”Kvinnlig expert: Den afghanska brottsvågen i Europa är häpnadsväckande”.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 30 kommentarer

[Nordkorea] Det är synd att jag inte är kompis med Donald Trumps svärson…

Bästa läsare!

Tillverkaren av USA:s THAAD-system (Terminal High Altitude Area Defense) såg att aktiekursen flög upp som en missil när president Donald Trump gjorde sitt utspel om att agera med ”fire and fury” ifall Nordkorea hotar USA. Tydligen skall någon rapport om att nordkoreanerna lyckats få ner storleken på sina atombomber (så att de skall rymmas i missiler) ha cirkulerat i Vita huset. Sant eller falskt – det är alltid svårt att avgöra – så önskade jag att jag hade vetat om innan Trump gjorde sitt utspel. För i så fall hade jag kunnat köpt lite aktier hos THAAD-tillverkarna.

Händelsen fick mig att fundera lite över om man inte skulle kunna sätta detta i system? Låt oss leka lite med tanken att jag vore kompis med Donald Trumps svärson Jared Kushner. Som bekant uppfattas unge Kushner som den fågel som viskar i presidentens öra vad denne skall säga och tänka. Eftersom president Trump säger en massa saker som presidentkandidat Trump varit emot så tillskrivs Kushner epitet som ”Machiavellisk sufflör”. Bl.a. nämns den av Trump beordrade flygattacken som svar på ett påstått giftutsläpp av den syriska regimen tidigare i år vara ett av Kushners påfund (som en present till Israel).

Om jag nu skulle vilja göra mig en slant skulle jag ringa Kushner och be honom ordna så att han svärfar säger någonting om Nordkorea nästa vecka, varvid jag under tiden köper aktier innan dessa stiger i värde. Sedan – innan verkligheten hinner ifatt – säljer jag aktierna med vinst.

Verkligheten? Vaddå, skall det inte bli krig med Nordkorea?

Mitt omedelbara svar är ett direkt ”Nej”. Om man bara nöjer sig med nyhetsunderrättelser som kommer via systemmedierna kan man tro att kriget är ett faktum innan månadens utgång. Om man låter analysen tränga djupare så ser man väldigt stora svårigheter att verkställa ett krig mot Nordkorea. Därför kan aktiekurserna för THAAD-tillverkarna bara hållas uppe så länge som polemiken är sträng. Ja, det är också möjligt att den amerikanska regeringen – med stöd av sin egen krigsretorik – också lägger in beställningar.

Det finns en reservation, och det är ifall USA trots de höga insatserna – som man kommer förlora – startar kriget. Jag vet, alla betraktar den unge nordkoreanske ledaren som galningen, men Kim Jong-un är en diktator och inte en mentalvårdspatient. Det är detta jag saknar hos våra utrikespolitiska debattörer, en saklig insikt istället för upphetsad retorik som passar sig för 15 sekunder på TV. Det som kan få igång ett krig är ett misstag av Nordkorea, t.ex. att en soldat trycker på fel knapp – alternativt att USA:s Deep State verkställer en false flag-operation som ger Nordkorea skulden till vad nu det är man hittar på.

Nordkorea är inte en vanlig kommunistdiktatur. Nordkorea styrs av en dynasti sedan sju decennier. Den forne UD-tjänstemannen och säkerhetsanalytikern Peter van Buren formulerar förhållandet på följande insiktsfulla vis:

The Kim dynasty has been in power some 70 years, three generations. They have weathered conventional war, sanctions, and numerous war-like acts. They have dealt with famine. They survived the fall of the Soviet Union and generations of American governments. They did not act irrationally. You don’t stay in power for seven decades acting irrationally or impulsively. You stay in power and hold your own against multiple superpowers by careful actions and good choices. There is nothing — nothing — to support any contention Kim might act any more irrationally than his nuclear-armed dad did.

Peter van Buren är till och med hoppfull vad gäller Kim Jong-uns amerikanske motpart. van Buren noterar att Trump lyckats som företagare, och även lyckats bli vald till president – vilket skall indikera att inte heller Trump är en mentalpatient (hur illa än alla tycker om honom).

Däremot medger van Buren att allt inte behöver vara frid och fröjd, och flaggar för oförväntade faror, som t.ex. en kärnkraftsolycka i Nordkorea som kanske leder till miljoner nordkoreanska flyktingar som väller in i Sydkorea, alltmedan ett radioaktivt moln sprider sig mot Japan (eller ett utsläpp som förgiftar havet). Detta scenario är faktiskt lika skrämmande som ett riktigt krig.

Fast trots allt: räkna inte bort Deep State i USA. För dem är både Kim Jong-un och Donald Trump pjäser i ett schackspel där man befinner sig på båda planhalvorna och gör varandras drag.

F.ö. har journalisten Caitlin Johnstone en alldeles utmärkt artikel som med målande uttryck beskriver den amerikanska regimen – oavsett partikulör – som en manipulativ psykopat som triggar oro bland omgivningen. [LÄNK] Jag tar mig friheten att citera att stycke som summerar upp ett faktiskt förhållande som gäller USA. Tyvärr.

The United States power establishment has an extensive history of using lies, false flags and propaganda to manipulate its hundreds of millions of citizens into supporting needless military interventionism. From the Gulf of Tonkin incident to the false Nayirah testimony to the amazing network of lies spun about Saddam Hussein to the “humanitarian” intervention in Libya to the unconscionable Bana Alabed psy-op in Syria, there is no depth to which the US war machine will not stoop in deceiving the public about the need to unload the military-industrial complex’s expensive inventory onto some third world country overseas

Icke förty kan man ifrågasätta hur klokt det var att Donald Trump gjorde sitt ”fire and fury”-utspel. Risken för eskalation är redan stor. Om man verkligen vill ha en fredlig lösning på krisen med Nordkorea, då är krigsretorik fel väg att gå.

Det är möjligt att man inte kan få bort den nordkoreanska regimen med diplomati, men att störta den genom att starta ett krig kommer inte resultera i någon som helst seger. Enda utvägen är förhandling. Det är hög tid att övergå till den strategin, innan någon klantskalle förstör livet för tiotals miljoner människor.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer

Cissi Wallin – en dålig mor eller en dålig Metroskribent?

Bästa läsare!

Jag grubblar ibland över konceptet med s.k. kolumnister i gratistidningen Metro. Det är inte sällan personliga betraktelser med en och annan samtida reflektion instucken. Kort sagt, ett format som jag tror präglar de flesta hushållsbloggares skrivande.

I mitt grubblande frågar jag mig varför man upplåter utrymme för dessa trivialiteter i en nyhetstidning, som t.ex. kolumnisten Cissi Wallin. För hennes kåserier kan knappast anklagas för att innehålla mer än spår av vad som man med mycket god vilja skulle kunna kalla för nyhet? Förklaringen står nog i att dessa kolumnister är ett förmänskligande av tidningens innehåll, och eftersom det finns en mental gam-gen som äter kadaver med ögonen så vill vissa läsare läsa mer av dessa alster.

Ja, detta gäller ju de som fattar tycke för kolumnistens ord och liv. Samtidigt så väljer redaktionen kolumnister som gärna sticker ut sin haka, ty de läsare man inte vinner med förförelse kan man istället göra provocerade. Det finns faktiskt människor som medvetet följer vissa skribenter därför att de avskyr dem. För tidningen är konceptet alltså en dubbelvinst.

För min egen del är dagens bekantskap med Cissi Wallin högst tillfällig, hoppas jag. Jag läser som sagt extremt sällan Metro. I hennes text skriver hon om att hon kallat sin 2-åring för ”jävla skitunge” på allmän plats för att denna bitit henne. Hon skriver att den här kärnfamiljssommaren är allt annat än trevlig. Gör detta Cissi Wallin till en dålig mor? Svar: jag vet inte. Jag bryr mig inte. Det är upp till henne och hennes familj att ha åsikter om saken. Men tror hon att tillvaron hade varit bättre om det varit älskarens 2-åring som bitit henne oavbrutet, eller att sommaren skulle ha varit bättre om pappan till hennes eget barn varit ett ex som dragit? Be careful of what you wish for, mam!

Men Cissi Wallin deppar inte ihop. Nej, det positiva med alla rivsår och bett som hennes skitunge vållat (måste vara kul för barnet att få läsa dessa omdömen om sig sen när han eller hon blir äldre) är att Cissi ”blivit en gnutta mer immun mot de där som aldrig tar såna som Anders Borg i örat, men gärna säger åt mammor på gränsen till systemkollaps att ens unge borde ha mössa, i juli”.

Wow, där kom Anders Borg in i bilden. Lite moderat-bashing. Sååååå oväntat. Måste betyda att vi inte sett SD i medierna på ett tag. Hackordningen hos svenska ”kolumnister” är som bekant tämligen uppenbar. (Lugn, SD får sin beskärda del via Expressens opinionsmätning.)

Cissi tar Anders Borg som exempel på hur han som man ursäktas, medan alla kvinnor skall acceptera att få förmaningar från 70-åringar som inte bryr sig över att Anders Borg varit full på fest… Eller vad är hennes poäng? Ja, Cissi erkänner att hennes tankegång inte är helt sammanhängande, och det skall gudarna veta att det är precis det intryck hon ger. Hennes spya hade definitivt passat bättre som en bloggpost i Internets bakgård för de mest hängivna fansen.

Vi andra hade nog önskat att hellre få läsa nyheter, men detta är nog inte Metros starka sida som bara skriver om en popfestival (fiskevatten för ensamkommande rovdjur?).

Jag noterar för min egen del att Internet och därmed bloggosfären är en betydligt bättre plattform för nyhetsintag. Metro försöker ju inte ens. Förmodligen för att bygget är fyllt med kulturmarxister. Att så verkligen är fallet bevisades ju genom de anställdas reaktion på Mats Qvibergs skämtsamma kommentar om behovet av utrensningar. Sanningen svider (och på sedvanligt Metro-manér får sanningen ej heller får yttras).

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 2 kommentarer

Skall Margit Silbersteins ångest styra vår rationella syn på vad som hotar Sveriges folk?

Bästa läsare!

P.g.a. tidsbrist hinner jag inte läsa Expressens krönikör Johan Hakelius lika ofta som jag borde göra. Ja, plus det faktum att jag inte gillar att stödja skitblaskan genom att klicka på deras hemsida.

Just nu råder det krig mellan två positioner inom Bonnierkoncernen. I Expressen skriver Hakelius med full sans att Nordiska Motståndsrörelsens närvaro i Almedalen inte gjorde något större intryck på honom [LÄNK]. Den enda nazist han trodde sig ha sett där visade sig vara en av polisens bombtekniker. Detta gillade inte DN:s Margit Silberstein [LÄNK]:

Hakelius skymtade inga nazister, han fick inte napp, skrev han. Det fick jag. Jag såg de mörkklädda männen, spöken, vars skugga når långt in i mitt liv.

Hakelius hade noterat att Almedalen i praktiken var en säljmässa som av hans beskrivning att döma med måttliga inslag av politisk ideologi. Visst, vi har sett partiledarna bli intervjuade på TV, och de har hållit tal till sin redan frälsta kör. Men Almedalsveckan tycks nu handla om att näringsliv och lobbyister vill visa upp sig, förmodligen därför att man är övertygade om att ”det är i Visby det händer”. Vad som ”händer” i Visby behöver granskas med förstoringsglas med undantag för inslaget av nazister; nazisternas närvaro i Almedalen överskuggar tydligen allt – detta fastän Johan Hakelius inte kunde hitta dem när han letade. Alex Schulman hade dock bättre lycka, enligt Hakelius:

Ingen annan på plats verkade heller ha sett några nazister, att döma av stämningen. Jag hejade på min kollega Alex Schulman ett par gånger, men inte ens han verkade särskilt skakad IRL, även om han redan hade skrivit om nazisterna på torget. Jag glömde att fråga honom om det var bildspråk, eller om han faktiskt hade sett dem stå där.

Detta är en intressant fråga. Jag tror inte att Alex Schulman är judisk av börd, men det råder ingen tvekan om att han är sionist av hans egna ord att döma (när han talar om sin far och deras resor till Tel Aviv). Den som har Israel i sitt hjärta kan förmodligen utan större ansträngning skapa sig de mentala bilder som associeras till judarnas moderna historia och förföljelsen under nationalsocialisternas styre i Tyskland under 1930- och 1940-talet. Eller annan passande scen för dramaturgins skull.

Margit Silberstein är däremot född jude på riktigt, och har därför lyckats få släktens plågor i sitt blod så till den grad att hon lever med en ångest och panik som blommar upp när ett dussintal medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen håller torgmöte på Gotland.

Jag kunde vakna av mammas skrik om natten, hon drömde ofta mardrömmar. Auschwitz förföljde henne. Ofta brukade jag tänka att jag och min bror var en triumf över Hitler. Mammas undernärda, sargade kropp hade burit liv. […]

Mamma och pappa finns inte längre. Men det tar inte slut med dem. Förintelsen finns i mitt blodomlopp, den är en del av mig, en tung följeslagare, som påverkat hela mitt liv.

Hm. Så på grund av att Margit Silberstein drabbats av nedärvda psykiska problem skall Johan Hakelius inte få förespråka att vi skall ha proportioner när vi talar om Nordiska Motståndsrörelsens närvaro vid Almedalen? Skall vi enbart utifrån Margit Silbersteins bekvämlighetsanspråk inskränka det demokratiska samtalet och begränsa vilka åsikter en skribent skall få föra ut avseende en politisk sekts tillträde till ett publikt evenemang? Självklart är svaret nej.

Det är dessutom en del av mig som vill ifrågasätta Margit Silbersteins ”lidande” p.g.a. att NMR försöker väsnas på Gotland. Deras existens och aktivitet är tydligen alltid en god ursäkt att ännu en gång få manifestera hur synd hon tycker om sig själv och sin släkt. Denna självömkan blir störande, inte minst med tanke på den okänslighet som hon hyser mot andras åsikter.

Jag var skakad. Och ja, jag hörde stöveltrampen, de som plågat mamma på natten. Till skillnad från Hakelius ville jag inte vara med om något spännande i Almedalen. Det var inte alls spännande att känna en rädsla inför besöket. Jag var rädd för att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem, som inte anser mig värd att andas deras luft. De som förnekar det som är sant, att jag berövats min historia och mina rottrådar, de som förnekar gasen och krematorierna. De som förnekar Auschwitz, mitt livs förbannelse. Jag var rädd för dem och jag var rädd för mina egna känslor.

Betänk en sak som är fakta: Ingen av de individer som representerade Nordiska Motståndsrörelsen i Visby är skyldiga till Margit Silbersteins far- och morföräldrars död. Med största sannolikhet var ingen av dem ens född när Margit själv föddes i Norrköping 1950.

En annan aspekt är att Margit med sin text beskyller dessa personer för att ha avsikt att skada henne ifall hon kommit promenerande genom Visby. Notera särskilt att hon säger ”Jag var rädd för att jag, som synts i tv, skulle bli igenkänd av dem”. Minns det när du läser vad hon skriver lite längre ner i sin text som kritiserar Hakelius:

Senare på eftermiddagen gick jag till köpcentret, en liten bit utanför murarna i Visby. Där stod de, som Hakelius inte kunde hitta, och delade ut sin tidning Nordfront. Tänk att de ville ge sin antisemitiska propaganda till en judinna. Jag sa det till mannen som räckte fram tidningen mot mig. Han var helt nollställd. Det kanske var första gången han såg en livs levande judinna i ögonen. Jag fick napp. Det fick inte Hakelius.

Tänk att de ville ge sin ”antisemitiska propaganda till en judinna”, en från TV och press känd judinna som nyss sa i sin text att hon var livrädd för att bli igenkänd av dessa vålnader från Auschwitz som smugit sig in i hennes blodomlopp (eller i vart fall in i hennes hjärna), och därför säger till nazisten att hon är judinna! OMG!

Ett problem med judiska personer som skapar texter om sig själva och om Förintelsen – uppenbarligen oavsett vilket perspektiv de valt – inte kan få historien att gå ihop. Det dyker alltid upp en eller flera självmotsägelser, utöver sådana abstraktioner som att ha fått andra individers lidande överför i sitt eget blodomlopp. Hur många generation skall detta lidande bli överfört innan detta pjämmel tar slut?

Det är hög tid att sluta tillmäta denna typ av artiklar från Margit Silberstein och hennes likar någon större vikt. Det är hög tid att sluta lyfta upp deras ”ärvda” kval på piedestal. Vi kan inte acceptera att dessa historier om ärvd smärta från Förintelsen – baserade på fantasier och föreställningar om vålnader i politiska motståndares skepnad – skall tillåtas sätta begränsningar av yttrandefriheten, både för de som förespråkar demokrati och de som är kritiker.

I övrigt anser jag att Nordiska Motståndsrörelsen utgör ett betydligt mindre hot för nationens säkerhet än vad de närvarande riksdagspartierna är i riksdagen. Framför allt är de ett hot mot svenska folket. Ett hot som man måste börja ta på allt större allvar.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet, Medierna | 11 kommentarer