Yippee-ki-yay, motherfu— (Svensk hjältedebatt)

Bästa läsare!

Lilla Fröken Harold är ett David Bowie-fan av ett format som… jag tycker börjar anta besvärande proportioner. Visst, jag var ett hardcore Pink Floyd-fan i hennes ålder, men inte satt jag kvällarna i ända och laddade ner bilder på David Bowie i alla hans skepnader. Ok, det fanns inte Internet. Och fram tills LP:n ”A Momentary Lapse of Reason” kom 1987 så var detta det sista fotografi på bandet som jag kände till, från insidan av det uppfällbara skivkonvolutet till albumet ”Meddle” 1971:

sb-meddle-band-photo

Nope, ingen emotionell eller sexuell reaktion. Inte ens någon intensiv hjältedyrkan. Och framför allt, vem-är-vem? Allt fokus fanns på musiken.

Ändå så får jag väl erkänna att David Bowie inte alls är en dålig artist (LFH godkänner inte begreppet ”var”), och några av hans låtar har blivit favoriter på min egen spellista. Låtar? Njae, i några fall är Bowie som Pink Floyd, det handlar inte om att samla potentiella hits, utan istället om att skapa ett sammanvävt album. Från ett av dem har jag hämtat ”Spaceboy” som gör sig väldigt bra i de pulserande live-versionerna. Men när det kommer till bekvämt slölyssnade är ”Heroes” behaglig. Och då är det ändå en ganska avancerad trudelutt, trots dess något barnsliga text.

I, I wish you could swim
Like the dolphins, like dolphins can swim
Though nothing, nothing will keep us together
We can beat them, forever and ever
Oh, we can be heroes, just for one day

” – We can be heroes, just for one day…”.

Minns Du när Du längtade efter att få vara en hjälte, käre läsare? Det är en fas i ens utveckling som brukar infinna sig under puberteten, kanske i form av en fantasi om att vara ute och cykla på landet och se lantbrevbäraren ramla omkull och bryta benet, och därför hoppar in i hans eller hennes bil och kör – körkortslös – med den skadade till sjukhuset.

Eller drömmen att få göra någonting remarkabelt så att man uppmärksammas av beundran från någon man åtrår?

Dessa drömmar och fantasier brukar brytas ner av tillrop – välgrundade eller kanske bara fyllda av avund – om att vederbörande skall ”sluta spela hjälte”. Och visst, varför ens försöka? Ingen blir en John McClane av att vada ut i kanalfåran för att fiska upp sin tappade sko från bryggan. Och vem blir beundrad när man brakar genom tegelpannorna och hänger i läkten uppe på taket till den gamla brukssmedjan?

Var finns hjältarna? Var är hjältarna i Sverige?

Om man söker på Google efter ordet ”hjältesaga” får man ”ungefär 8500 träffar på 0,27 sekunder”. Google vill inte lägga ner mer tid än så, hur länge och ofta än jag trycker på ”förstoringsglaset”. Ordet ”skithög” används över 27’000 gånger enligt Google. Det är fascinerande att den svenskspråkiga andelen av civilisationen funnit 27’000 tillfällen att använda ordet ”skithög”, medan ordet hjältesaga – i singular blott – bara används en tredjedel så ofta. Nå, en del av skithög kan ju i o f s beskriva en person som är vääääldigt drogpåverkad.

För hundra år sedan och ännu längre tillbaka var strävan efter hjältemod inte något som en tonårig attention whore sökte efter. Då på den tiden fanns det en strävan efter att få bli sin egen hjältesaga, väl medveten om att villkoret var att vara till största möjliga nytta genom att uppvisa tapperhet. Denna tapperhet bestod inte så sällan av villigheten att riskera sitt liv för att få utföra sin gärning.

Aftonbladet hade för en tid sedan en artikelserie kallad ”Svenska hjältar”, ett alster som jag inte vet mycket mer om än att målsättningen var att premiera ”vardagshjältar”. Och även andra tidningar har haft liknande kampanjer och syften, bl.a. vänsterorganet VLT. Bland kandidaterna att rösta på fanns en person som ”engagerar sig i barnen på asylboendet”; en annan som ”provar olika vägar för att lösa ungdomars arbetslöshet”; samt en tredje kandidat som ”vill göra skillnad” och därför ”engagerar sig mot mobbning och för de asylsökande i länet”. Två kvinnliga kandidater, och en manlig.

Ser vi bilden av svenskt hjältedåd utkristallisera sig här?

Svenska hjältar är inte som en renrakad Bruce Willis som gör slarvsylta av banditerna. Eftersom vi har staten som tar hand om banditerna (eller enligt min version; vi har staten som styrs av banditer…) så behövs inte medborgare som reser sig upp och inte räds för näsblod om man kämpar för rätt sak.

Svenska hjältar är inte längre som Anna Maria Engsten som ensam räddade en nästan helt sönderskjuten Roslagsbåt tillbaka i säkerhet efter en drabbning med fienden under Gustav III:s krig mot Ryssland.

Svenska hjältar går omkring och leker med barn…

Den här etikmodifierade och avmaskuliniserade bilden av vad som är hjältemod ger ordet en helt annan innebörd och mening. En hjälte är inte villig att riskera sitt liv för en tapper insats mot en fiende eller en fara. En svensk hjälte skall bära plastpåsar med barnleksaker eller leta efter jobb åt övercurlade nyvuxna. Alla skall vara hjältar, vad de än gör eller åstadkommer.

Visst, det hela gör det ganska lätt för en vanlig dödlig människa att bli en så kallad hjälte, men hur vällovliga medmänskliga vardagsinsatser än må vara så kommer den här attityden bara leda till att landet kommer endast hålla sig med… ja, jag säger det rent ut: fegisar!

Jag tror att den läsare som reflekterar över detta kommer på egen hand dra sina slutsatser om varför Sverige är på väg att bli ett gigantiskt daghem.

Hälsar eder Peter Harold (som befinner sig utomlands och därför förhandspostat detta inlägg)

Publicerat i Filosofi | 44 kommentarer

Kan inte norska Nobel-kommittén visa sin nya sida och dela ut fredspriset till Chelsea Manning?

Bästa läsare!

” – Åren går och levererar nya sår, och istället för att k*ken står, vill den bara hänga på mitt lår”, yttrade en anonym skald som med stor sannolikhet inte kommer bli ihågkommen av den svenska akademiens ledamöter när det gäller att välja ut en mottagare av litteraturpriset till Alfred Nobels minne. När man talar om genitalier, anonymitet och Alfred Nobel i ett och samma andetag vandrar tankarna gärna till Chelsea Manning.

Vem är det?

Chelsea Manning är f.d. Bradley Maanning, en likaledes f.d. underrättelseanalytiker som i unga år kom att befatta sig med Pentagons databaser för krigen i Afghanistan och Irak, och som blev upprörd över det han såg. Han konstaterade att USA begick folkrättsliga olagligheter under sitt krigförande i dessa länder.

” – Det var som om mitt land var besatt av att döda människor i dessa länder, bara för att uppnå någon form av säkerhet”, sade han vid rättegången som följde när han läckt ut hundratusentals dokument om den amerikanska krigsinsatsen, däribland vittnesmål om direkta attacker mot civila mål. Bradley Manning dömdes till 35 års fängelse.

Någonting som är mycket intressant är det faktum att Bradley Manning först vände sig till de etablerade nyhetsmedierna, bl.a. Washington Post och The New York Times. Men dessa visade inget intresse för saken, och Manning gick vidare till Wikileaks.

Vad Manning kanske inte visste eller tänkte på är att både Washington Post och The New York Times har kopplingar till Council on Foreign Relations som är en av de organisationer som understödjer Vita husets och Pentagons krigföring i Afghanistan, Irak och varhelst amerikanska trupper drar fram, med eller utan sällskap av NATO. Sålunda låg det inte i dessa etablerade tidningars intresse att ge nyhetskonsumenterna sådana upplysningar som kunde framkalla krigströtthet.

Men Bradley Mannings information kom ut, tack vare Wikileaks. Det är här jag reflekterar över att ”åren går”, för jag minns att jag satt i ett kontor inuti ett hus som numera är rivet och tittade på filmklippen som visade hur döden spreds med attackhelikoptrar som om det vore ett TV-spel. Samtidigt som en halv värld utbrast i ett ” – WTF?!!” när de såg civila människor dödas av de amerikanska militärerna, försökte Pentagon att övertyga allmänheten att allt detta bara var ”Collateral Damage”. ” – Det var inte meningen, och vårt ansvar är att försöka sikta bättre nästa gång.…”, var talesmännens svar på bilden av dödade vanliga människor. I det här fallet ett par journalister.

Sedan domstolen fällt Bradley Manning för att ha hjälpt fiendestyrkor (genom att läcka materialet) och dömt honom till 35 års fängelse meddelade han att han bytt kön, och kallar sig för Chelsea istället. Och det är som Chelsea han kommunicerar med omvärlden, bl.a. genom en egen spalt i The Guardian.

Jag tror att det är mycket Bradley Mannings förtjänst att Vita huset stötte på patrull när Barack Obama försökte få invadera Syrien efter de idag beryktade false flag-attackerna med giftgas utanför Damaskus. På allvar talade man om ett krigstrött Amerika. Syrien är inte värt hundratals amerikanska soldaters liv, resonerade folk högljutt. Sakta men säkert gick det upp ett ljus för vanliga människor att Syrien inte var en amerikansk angelägenhet. I synnerhet inte som krigsetiken inte alls var som presstalesmännen utgett den för att vara.

Bradley/Chelsea Manning avslöjade krigets verklighet. För detta kommer Manning att få sitta länge i fängelse. Dessvärre har Obama-administrationen under åren ökat möjligheterna att straffa visselblåsare, inklusive dem som försöker finna andra kanaler än Wikileaks. Dessutom har man inrättat en ny myndighet – National Insider Threat Task Force – för att övervaka potentiella visselblåsare inom bl.a. försvarsmakten och administrationen.

Kriterierna för att hamna på bevakningslistan är personliga egenskaper som bl.a. girighet, har ekonomiska svårigheter, är missnöjd, är ideologiskt lagd, har lojalitetsproblem, har ett starkt ego eller stark självbild, eller har familjeproblem. Förutom att en av dessa egenskaper är illa nog så kan man också utläsa vad makthavarna önskar sig av sin personal; känslolösa och lydiga minioner.

Ifjol ändrades sammansättningen i den norska Nobel-kommittén. Ett halvt löfte har framförts om att man skall sluta upp med att vara etablissemangets reklambyrå (fredspriset till Al Gore, Barack Obama och EU för att nämna några av de värsta Nobel-skandalerna). Nobel-kommittén kan visa att man menar allvar med sin kursändring, och ge fredspriset till Chelsea Manning. Det finns värre banditer som fått medalj ur kungens hand (i detta fall blir det ju den norske knugens hand).

Hälsar eder Peter Harold (som befinner sig utomlands och har förhandspostat detta inlägg)

Publicerat i Brott & straff | 16 kommentarer

Jag har missat 10-årsjubileet som bloggare med ett år. F-n också…! ;-)

Bästa läsare!

Jag ego-googlade lite och fann svaret på en fråga som jag haft i några år. När började jag blogga? Svaret fann jag på Flashback. Det stämmer att man kan hitta en massa onödiga fakta på den sajten, haha!

sb läsarnas blogg 2005

Det skall noteras att postningen på Flashback gjordes i augusti 2005 medan jag skrev Läsarnas Blogg på Passagen. Dock är bylinen på inlägget ändrat med den nya hänvisningen hit till WordPress, vilket skedde i mars 2008. Det blev alltså två och ett halvt års bloggande på Passagen. Numera är PassagenBlogg borta, och så större delen av mina postningar från den tiden. Det finns dock några bevarade som jag tänkte samla i en e-bok för att jämföra mina åsikter då mot nu. Med ett försök att vara 100% ärlig mot mig själv och den eventuella läsare som skriftehttps://peterharold.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=14511&action=editn skulle kunna locka.

Vid den tid då jag skrev på Passagen upplevde jag att man medverkade i en gemenskap. Det fanns några personligheter som utmärkte sig där. Det var naturligtvis många kvinnor som bloggade, och man kan fråga sig hur tusan jag kunde ingå i den gemenskapen när jag från början skrev om andra saker än bak, städning, kärleksbesvär, sjuka barn, friska barn, skilsmässor, dödsfall, TV-program, och så vidare. Det jag skrev om reflekterade nyhetsflödet och mina tankar om världen och omvärlden.

Det märks att det är ett tag sedan den där gemenskapen var min vardag. I bakhuvudet finns namn/signaturer som Meleagros, Annie alias UFO:t (i Korea/Tyskland), Witch, Tiger Kaxman, Liberum-Weto, Adam West, Ninacian, Kurrylin, Heaven (i Italien), Chris (som blev kock tror jag)… ah, de finns i länklistan under kategorin ”Ödmjuka bloggare”. Egentligen vill jag säga ”ingen nämnd, ingen glömd”, men jag lägger till Nikks eftersom jag redan rabblat upp så många nicks från Passagen-tiden. Hon brukar lämna ifrån sig ett livstecken emellanåt, och det värmer mitt gamla blogghjärta.

Att gå från Passagen och hamna på WordPress var som att stiga ut ur en fylld tunnelbanevagn och ställa sig på en ödslig tunnelbaneperrong i Blåsut klockan 5 en söndagsmorgon. Ganska ödsligt. Och inte hade jag planerat att vara särskilt tillmötesgående mot läsarkretsen, och manifesterade min attityd genom namnbyte till ”Skrivarens Blogg”. Det är ett steg jag inte ångrat, för det är faktiskt glädjande att se att det finns läsare som orkar ögna genom längre texter än de som skrivs i punktform och som drivs av one-liners.

Jag kanske kan passa på att förklara varför mina texter är så pass långa och omständliga. Förutom det faktum att det surrar och kvittrar i min hjärna, och tankarna kan löpa hej vilt medan jag sitter vid tangentbordet, så vet jag att emellanåt hittar folk till denna blogg p.g.a. ordsökningar de gjort på Google. De känner förmodligen inte till denna blogg sedan tidigare, eller vet vad den handlar om. Därför vill jag gärna i förväg ha fått med så mycket information som möjligt till denne unike och oväntade besökare.

Det betyder att jag ganska ofta rekapitulerar bakgrunden till det jag skriver om. även om den nya postningen bara är en ny händelseutveckling av ett tidigare fenomen/händelse/drama/avslöjande, etc. Jag vill gärna att mina postningar skall ha en hyfsat tydligt kontext, och då blir det gärna en och annan ”onödigt” informativ mening som frekventa läsare sannolikt redan känner till.

Fast mest beror det som sagt på att det surrar och kvittrar i min hjärna.

Jaha, snart har jag packat klart, och kärestan skall hämtas på Arlanda. Sedan drar vi iväg till Östeuropa (Visst är det ironiskt att hon flyger snabbt och bekvämt över Östeuropa med syfte att ansluta sig till mig, bara för att sätta sig i vår bil och nöta några hundra mil på två veckor med tillhörande campingliv bland björnar och stråtrövare och mygg och…)

Förhoppningsvis är jag tillbaka på riktigt i slutet av månaden om allt går väl. Det kommer dyka upp ett par postningar under tiden, men de är som sagt inga äkta livstecken. Den är expeditionen är inte alls helt ofarlig, men vi är väldigt sugna på att se orörd skog, naturmänniskor som vi är. Sen hoppas jag ju på att få se en och annan udda öststatsbil på vägarna.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Blogg, Privat | 10 kommentarer

Vad gjorde Osama bin Laden den 11 september 2001?

I all hast, utan korrekturläsning. Sorry!

Bästa läsare!

”Elfte september” är min generations motsvarighet till ”Skotten i Dallas ’63” för den äldre generationen. Precis som min far minns vad han gjorde när radionyheterna förkunnade att Kennedy blivit skjuten, kommer jag intill dess min demens slagit ut i full blom minnas vad jag gjorde när jag råkade sätta på TV:n bredvid min sjuksäng och såg det första tvillingtornet rasa i direktsändning och folk hoppa ner mot döden från det andra tornet.

I likhet med många andra sade jag att denna dag kommer förändra vår värld, och innan torn n:r 2 i ordningen rasat ner till marken tänkte jag på Echelon och världskrig.

I själva verket var manuset redan färdigskrivet, och dramat den 11 september 2001 var bara premiärföreställningen. Bakom kulisserna hade man arbetat nogsamt med sina förberedelser, såsom en invasion av det talibanstyrda Afghanistan. Nej, detta är inte ett ogrundat påstående i någon löjlig konspirationsteori; planerna på en invasion lades fram för president George W Bush den 9 september, och redan i april 2001 rapporterade Jane’s Intelligence Service att Indien anslutit sig till USA/Ryssland/Iran-alliansen vars mål var att bekämpa talibanregimen i Afghanistan [Web Archive]. I juni månad såg det mörkt ut för FN att lösa taliban-problemet utan våld, enligt nyhetssajten India Reacts:

Military action will be the last option though it now seems scarcely avoidable with the UN banned from Taliban controlled areas. The UN which adopted various means in the last four years to resolve the Afghan problem is now being suspected by the Taliban and refused entry into Taliban areas of the war ravaged nation through a decree issued by Taliban chief Mullah Mohammad Omar last month.

Afghanistan var p.g.a. talibanregimen utsatt för sanktioner genom FN. Vi minns rapporteringen om hur flickor kastades ut ur skolorna, männen tvingades i enlighet med koranens anvisningar odla helskägg och det ena buddistiska minnesmärket efter det andra sköts sönder. ” – Kan vi inte skjuta bort de där idioterna?” sade flera av oss i Sverige. Föga visste vi om bakgrunden till talibanernas uppkomst och välde, och för min egen del hörde jag namnet Osama bin Laden för första gången via Carl Bildt som intervjuades av SVT, vilket gav nyhetsförmedlingen mer substans än det katastrofreferat som upprepades med samma uppspelning av de fallande tornen igen och igen och igen.

Carl Bildt visste nog en hel del om vad som skedde den dagen. Vilket är ganska naturligt eftersom hans gode vän Karl Rove var involverad i händelseutvecklingen, även före den ödesdigra dagen. Visserligen var den officiella versionen att attacken tog Vita huset med överraskning. Fast i efterhand visade det sig att man visste att en attack skulle hända. Den stora frågan är om man visste var, när och hur terroristerna skulle slå till.

Enligt Washington Post – som står regimen förhållandevis nära – visste CIA under sommaren 2001 att al-Qaida var igång med någonting:

Tenet called Condoleezza Rice, then national security adviser, from the car and said he needed to see her right away. There was no practical way she could refuse such a request from the CIA director.

For months, Tenet had been pressing Rice to set a clear counterterrorism policy, including specific presidential orders called ”findings” that would give the CIA stronger authority to conduct covert action against bin Laden. Perhaps a dramatic appearance — Black called it an ”out of cycle” session, beyond Tenet’s regular weekly meeting with Rice — would get her attention.

Tenet had been losing sleep over the recent intelligence he’d seen. […] He did not know when, where or how, but Tenet felt there was too much noise in the intelligence systems. […] But Tenet had been having difficulty getting traction on an immediate bin Laden action plan, in part because Defense Secretary Donald H. Rumsfeld had questioned all the National Security Agency intercepts and other intelligence.

[…] Tenet and Black felt they were not getting through to Rice. She was polite, but they felt the brush-off. President Bush had said he didn’t want to swat at flies.

As they all knew, a coherent plan for covert action against bin Laden was in the pipeline, but it would take some time.

Varför ljög Vita huset om att man inte kände till i förväg hotet om terrordåd från al-Qaida? Kanske finner vi en förklaring i den brittiske premiärministern Tony Blairs ord om att skattebetalarna i USA inte skulle acceptera en militär insats mot Afghanistan ifall inte terrordåden den 11 september inträffat. Med andra ord, de som var satta att skydda nationen och dess medborgare valde att slå dövörat till gentemot sin egen underrättelsetjänst. Genom sitt agerande upprepade man Roosevelts metodik för att genom Pearl Harbour dra USA in i krig – denna gång ett krig som varat i snart femton år.

Var det nödvändigt att angripa Afghanistan p.g.a. terrordåden i New York och Washington? Nej. Talibanregimen i Kabul svarade USA att man gladeligen skulle lämna ut bin Ladin och hans kumpaner om Vita huset presenterade bevismaterialet. President George W Bush svarade att ” – USA förhandlar inte med terrorister”. Men talibanerna – som styrde över Afghanistan – var inte ”terroristerna” som utfört flygplanskapningarna och störtade planen in i WTC och Pentagon.

Talibanernas agenda handlade om att bilda en islamisk stat i Afghanistan och Pakistan. Dessutom hade talibanerna varit USA:s allierade redan innan den sovjetiska invasionen av Afghanistan (denne ständige Zbig Brzezinski!). Det är högst osannolikt att Vita huset och State Department inte visste detta. Dessutom framstår det som högst märkligt att en regeringsadministration med ett tiotal medlemmar ur den år 1997 grundade tankesmedjan Project for the New American Century – vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld, biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz, m.fl. – låter säkerhetspolitiken gå på sparlåga trots att man så sent som något år tidigare skrivit att USA behöver ett nytt Pearl Harbour för att få igång militärindustrin och motivera skattebetalarna att satsa på ökad militarisering.

Och medlemmarna i den neo-konservativa och industri- och banksponsrade tankesmedjan PNAC fick exakt som de ville. Efter Osama bin Ladins attack mot den amerikanska livsstilen och USA:s demokrati skulle inte en enda sten lämnas orörd i Afghanistan för att finna den nu världsberyktade terrorledaren.

Så – med tanke på att det nu är 15 år sedan som tragedin i New York ägde rum, och vi torde ha sett oss mätta på de fallande skyskraporna – kan vi ägna någon minut åt att fundera på vad som hände just denna dag sett ur bin Ladins perspektiv.

Den allmänna bilden är att Osama bin Ladin satt i en mörk grotta uppe i det afghanska bergsmassivet och skrockade förnöjt inför sitt gäng, och likt en Dynamit-Harry som utbrister i ett ” – Fy fan vicken smäll” uttalade sitt egen förnöjda ” – Det gick bättre än väntat. Jag hade ingen aning om att skyskraporna skulle falla ihop”.

Stämmer detta?

Enligt en artikel från 28 januari 2002 på CBS News hemsida berättade en anonym person om att Osama bin Ladin checkade in på militärsjukhuset i pakistanska Rawalpindi på kvällen den 10 september 2001 för en ny dialysbehandling. Försvarsvarsminister Donald Rumsfeld ville vid tillfället inte uttala sig om att det fanns någon grund att misstänka att bin Laden befann sig i Pakistan. Men detta är en aspekt som man bör beakta när man värderar Vita husets motiv att invadera Afghanistan efter terrordåden den 11 september.

Varför invadera Afghanistan för ett terrordåd som skett på påstått kommando av en terrorledare som lever i Pakistan (och som eskorteras av pakistansk militär)? Som vi sedermera sett är att Osama bin Laden (som ansågs vara döende under 2002) dödades för allra sista gången(?) i sitt hem utanför staden Abbottabad i norra Pakistan. Pakistan, Pakistan och Pakistan. Men trupperna styrdes till Afghanistan för att störta talibanregimen som inte hade med terrorattackerna i USA att göra.

Intressant nog kan tilläggas att det amerikanska försvarsdepartementet – ånyo denne Donald Rumsfeld – inför invasionen av Afghanistan i jakten på bin Ladin presenterade grafiska bilder som visade upp al-Qaidas underjordiska befästning med plats för 2’000 soldater och gigantiska uppsprängda tunnlar som man kunde köra större militärfordon genom.

Efter att ha ägnat några dagar i december 2001 åt att skjuta mängder av raketer mot bergssidan av Tora Bora kunde man konstatera att det enda som man kunde finna var ett system av några naturliga grottor som maximalt 200 man kunde komma in i, hukandes eller krypandes. Den amerikanska militären fann visserligen skjutvapen och ammunition inne i ett par av grottgångarna (som utformats till provisoriska bunkrar), men inga spår av mer tekniskt avancerad utrustning. Var detta verkligen al-Qaidas central? Var det för denna obefintliga ull som man fört så mycket väsen över?

En annan intressant aspekt är att den 12 september 2001 kontaktade den dåvarande utrikesministern Colin Powel – vilken inte var insatt i konspirationen – sin pakistanska motsvarighet om att få Osama bin Ladin utlämnad till USA. Med andra ord visste Vita huset var Osama bin Ladin befann sig.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 6 kommentarer

OS och Eurovision – nu i världsregeringens tjänst.

Bästa läsare!

Min aversion mot Eurovisionschlagerfestivalen är nästan i paritet med min avsky för sport och golf. I vart fall när det kommer till TV-utsändningar.

Sålunda är jag en av de (kanske få) människor i landet som inte visste om att de olympiska spelen brutit ut under sommaren (jag har ingen TV, så det gick inte ens att ”tvångsmata” mig med denna fördärvliga orgie i svettiga människor). Mitt ointresse för OS är så starkt att jag inte ens vet om de redan spelat färdigt för den här gången eller om eländet fortfarande pågår. Ni kan lura i mig både ock om den saken; det enda jag inte går på är ifall ni påstår att de hade skidlöpning i årets OS. Så pass dum är jag inte.

Nåväl, en liten obetydlig OS-detalj uppmärksammade jag, om än som en händelse i periferin. Min far berättade att jänkarna ville få det ryska OS-landslaget (heter det så?) diskvalificerade för att någon rysk tränare gett en rysk idrottare någon medicin som är laglig. Nej, jag förstod inte poängen, och jag brydde mig inte. Det enda jag noterar att supermakterna gått från att själva bojkotta spelen (USA bojkottade spelen i Moskwa 1980, och Sovjetunionen svarade med samma mynt fyra år senare) till att numera försöka utestänga sina geopolitiska rivaler. Trots det…. gäsp…! Jag avskyr sport, förutom gyttjebrottning i damklassen.

Och Eurovisionsschlagerfestivalen då? Samma sak även här. Fast det tycks bli mer och mer politik bakom evenemanget. Jag reflekterade över detta i min bloggpost ”Oväntat? Politiker gör politik av Eurovision” där jag tog mig friheten att ge riksdagsman Staffan Danielsson en lektion i modern historia med betoning på Krim/Ukraina/Ryssland. Till vilken nytta? Jag vet inte. Svenska politiker och svenska medier tycks leva i samma ekosystem. Och här betyder ordet ”eko” precis samma sak som i svenska akademiens ordlista.

sb-mello-eko

Men när jag kommenterade omständigheten att Eurovisionsschlagerfestivalstittarna röstade på Ryssland som vinnare och att de nationella juryerna valde Ukraina istället (361 mot 323 poäng) så missade jag en annan omständighet som förtjänar att uppmärksammas. Eliten (d.v.s. de nationella juryerna) röstar emot sina egna TV-tittares smak. Eller snarare; eliten verkar fördela rösterna efter politiska mönster.

Första exemplet – som jag hämtat från den engelskspråkiga bloggen Ludwitt – påpekar att poängfördelningen till Polen från publiken, respektive de nationella juryerna, skiljer sig dramatiskt.

De tyska, italienska, holländska irländska, brittiska, isländska, norska och svenska TV-tittarna gav landet vardera 10 poäng. Deras juryer däremot gav (med undantag för Norge) inga poäng till Polen alls (den norska juryn gav 1 poäng). De belgiska och österrikiska TV-tittarna gav det polska tävlingsbidraget vardera 12 poäng. Och deras juryer? Återigen inga poäng till Polen.

Skillnaden mellan publikens poängsättning mot elitens är i detta fall 222 mot 7. Är inte detta väldigt iögonfallande?

Vad är det som är så märkvärdigt med Polen då att de föräras mindre poäng av public service-företagen inom EU? Kan vi förklara skillnaden enbart på att TV-tittarna har dålig musiksmak, eller kan det ha någonting att göra med att Polen fick en högerregering som är mycket kritisk mot EU:s politik och har en mer nationalistisk prägel än den föregående regeringen? Jag tror att vi alla vet svaret på den frågan. Detta är det andra exemplet på att Eurovisionen inte är ett nöjesevenemang, utan istället en politisk arena, en plattform för propaganda under bästa sändningstid, och ett forum för den härskande eliten att dela ut straff mot de som går emot dem.

Låt oss ta ett tredje exempel som dock visar ett omvänt mönster, där eliten istället väljer att favorisera: Israel.

Israels bidrag till den europeiska melodifestivalen fick 12 poäng av den tyska juryn, 10 av Australien (Australien? Vad i helvete har de att göra i en europeisk melodifestival att göra??!!??); 8 poäng av den schweiziska och italienska juryn; vardera 7 poäng av juryerna i Serbien, Polen, Finland och Kroatien; 6 poäng av juryerna i Ukraina och Litauen, och så vidare. För att göra en kort historia kort: de enda länderna där TV-tittarna gav Israel några poäng var Azerbadjan (6), Frankrike (3) och Bulgarien (2).

Skillnaden i poäng mellan eliten och publiken är 124 mot 11.

Det finns bara en enda anständig åtgärd efter detta, och det är att avskaffa de nationella juryerna. Befria förströelseaktiviteterna från politik. Eurovisionsfestivalen är ändå bara ett bevis på att hjärndöd verksamhet kan kosta multum och låta erbarmligt illa.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Musik, Politik | 26 kommentarer

Judisk organisation kräver att Sveriges statsminister ingriper för att stoppa Nya Tider från att medverka vid Bokmässan i Göteborg

Bästa läsare!

På Wikipedia anges Simon Wisenthal-centret vara en internationell judisk organisation. Detta är ett klargörande som är viktigt eftersom deras agenda därför också återspeglar en politik som ligger i den judiska staten Israels intresse liksom omfattar det judiska folkets säkerhet. Här ser vi en direkt koppling mellan stat och folk, vilket annars är en komplicerande omständighet då det i varje annan debatt om Israel anbefalles nödvändigheten att göra åtskillnad mellan denna stat och dess undersåtar. Simon Wiesenthal-centret gör sålunda anspråk på att tala för det judiska folkets räkning, vilket är ett högst tvivelaktigt tilltag.

Nu till själva sakfrågan.

Wiesenthal-centrets Pariskontor har till den svenska regeringen inlämnat ett krav på att statsminister Stefan Löfvén ingriper mot arrangörens beslut att låta nyhetstidningen Nya Tider medverka vid Bokmässan i Göteborg, enligt Svenska Dagbladet. [LÄNK]

I ett öppet brev skriver centret, som är den internationella judiska organisationen för mänskliga rättigheter, att regeringen bör agera mot vad man beskriver som en xenofobisk och antisemitisk tidning får sprida sitt budskap på mässan.

[…]

”Din regerings hemsida hävdar att ”Sverige ska vara en ledande inspirerande kraft i världen”. Tillåt mig att göra ett tillägg: ‘och inte en hatisk kraft’. Vi uppmanar dig att vidta nödvändiga åtgärder för att stoppa denna travesti och utesluta dessa hatmånglare från alla sammanhang där de utgör en fara för ungdom och allmänhet”, skriver Shimon Samuels, centrets ordförande för internationella relationer.

Inte nog med att Shimon Samuels ger direktiv om hur Sveriges regering skall formulera sina övergripande mål, man uppmanar även till ministerstyre. Vilket måhända är en fransk tradition, men definitivt inte här i Sverige. En anledning till att vi inte har ministerstyre är att det skall vara svårt för intresseorganisationer att vinna inflytande över politik och statens verksamhet med såväl informell som formell uppvaktning – som att t.ex. falla till föga för intresseorganisationer som Wiesel-centret och deras lagstridiga krav.

Likaså är yttrandefrihet ett koncept som är både beprövat och uppskattat i Sverige – till skillnad från i Frankrike där förbudsmentaliteten är vida utbredd. Att Simon Wiesenthal-centret inte kan visa respekt för den svenska yttrandefriheten är i sig uppseendeväckande, men att kräva ett ingripande mot en publikation som ges ut i enlighet med svensk lagstiftning förtjänar ett direkt avfärdande och stark kritik.

Vad är det för åtgärder man från denna organisation vill att den svenska regeringen skall utföra? Och talar centret även i denna fråga för den israeliska statens och det judiska folkets räkning? I så fall bör Sveriges utrikesminister kalla den Israeliska ambassadören för samtal och framföra regeringens ståndpunkt om rådande grundlagsskyddande yttrandefrihet, och att detta inte är en angelägenhet för Israel.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 13 kommentarer

Jubel eller gråt när en presidentkandidat inte vet vad Aleppo är?

Bästa läsare!

I de svenska libertarianska kretsarna är presidentkandidaten för Libertarian Party, Gary Johnson, föga omtyckt. Det beror på att de få libertarianer som finns i Sverige verkligen är mycket hängivna de libertarianska principerna (eftersom vår kunskap om libertarianism inte grundar sig på kortfattade faktarutor i kvällstidningarna).

Och Gary Johnson hedrar föga dessa för oss högt aktade principer, och låter hela sin kandidatur förlita sig på det faktum att han varit guvernör för New Mexiko. Det mandatet hade han som republikan, men den saken framkommer inte så värst tydligt…

Opinionsmässigt går det bra för Gary Johnson. I alla fall fram tills nu. Han har i olika opinionsmätningar hamnat på 5-10-15% beroende på var och när man genomför opinionsmätningarna. Det är sällan som Libertarian Party brukar få såna här siffror.

Anledningen är dock ganska uppenbar; amerikanska väljare misstror Hillary Clinton från Demokraterna och Donald Trump från Republikanerna. Det amerikanska partisystemet har förvisso under alla år använt sig av missnöjesröstande (se bl.a. professor Carroll Quigleys studier om ”fördelen” med att lura väljarna i ett skenbart tvåpartisystem i sina alster om de dolda makthavarna). Men i år är väljarna så missnöjda att de inte bara vill straffa bort den ena av etablissemangets kandidater, utan bägge denna gång.

Det är här som Gary Johnson dyker upp. Han anmälde att han ämnade försöka bli presidentkandidat för Republikanerna till valet 2012, det nomineringsval som genom Ron Pauls kandidatur gjorde libertarianismen allmänt känd inom och utanför USA. Johnson hoppade av och sökte sig istället till Libertarian Party som han blev presidentkandidat för. Vid presidentvalet gjorde partiet sitt bästa val hittills: 0,99%.

I maj i år vann Gary Johnson partiets nominering ännu en gång, och vid hans sida står nu en annan f.d. republikansk guvernör.

Gary Johnson kandiderar för ett libertarianskt parti, men hans politiska grund är ”fiskalt konservativ” och ”socialliberal”. Med andra ord, han förväntas stjäla skattekonservativa högerröster samtidigt som han sänker tröskeln för liberaler att överge Demokraterna. I Johnsons formel ingår stopp för ”War on drugs”, avveckling av federala välfärdssystem och motstånd mot krigföring i utlandet.

Ron Paul – som inte deltar i årets presidentval, och som inte heller stödjer Gary Johnson – brukar ofta ställa sig frågan varför USA:s regering bedriver krigföring på andra kontinenter i namn av ”nationens säkerhet”. Ron Paul har frågat sig själv om folk verkligen har kunskap om hur världskartan ser ut när folk tycks föreställa sig t.ex. att USA står inför ett invasionshot från Iran. Och amerikaners geografikunskaper är som sagt begränsade. Detta tycks även gälla presidentkandidater… som t.ex. Gary Johnson.

Under en intervju i MSNBC – med programledarna Mika Brzezinski (japp, dotter till Zbig, världen är liten…), Willie Geist och Mike Barnicle – utspelade sig följande konversation:

JOHNSON: I really do think that the two-party system is broken. I don’t think Democrats are able to balance a checkbook these days. That’s it’s all about bigger government and higher taxes. And then Republicans with, I think, the social agenda. Look, whatever your social inclinations are just don’t force it on me. And I think the Republican Party has gotten really extreme in that category.

BARNICLE: What would you do, if you were elected, about Aleppo?

JOHNSON: About?

BARNICLE: Aleppo.

JOHNSON: And what is Aleppo?

BARNICLE: You’re kidding.

JOHNSON: No.

BARNICLE: Aleppo is in Syria. It’s the — it’s the epicenter of the refugee crisis.

JOHNSON: OK, got it, got it.

Detta är ungefär i paritet med den dåvarande utrikesministern Leila Freivalds som erkände att UD kom igång väldigt sent med sin krishantering under tsunamikatastrofen 2004 därför att hon inte visste vad Phuket var, och att denna semesterort är en synnerligen välbesökt plats för svenska turister.

Aleppo. Nej, det tycks inte ringa någon klocka i bakhuvudet på Gary Johnson. Hans min – för Gary Johnson är en person som är väldigt lätt att läsa av utifrån hans ansiktsuttryck – visar att han undrar om det är en maträtt eller en sjukdom eller vad som helst annat som programledaren frågar om.

Det dröjde inte många minuter förrän Twitter fylldes med kommentarer om att Gary Johnson tycks vara en politisk idiot. Den alltid lika giftige Paul Joseph Watson skrev ” – This should now silence the libertardian camp followers who sold out their own principles to back the idiot Johnson.”

Och visst kan man ha synpunkter på att en person som aspirerar på att bli ledare för världens största supermakt har noll koll på att Aleppo ligger i krigszonen där den syriska armén bekämpar Islamiska Staten. Samtidigt kan man ju säga att Gary Johnsons okunskap om geografi borgar gott för att han inte kommer veta vart han skall skicka trupper.

Men bortom det upprörande med att presidentkandidaten är så ringa allmänbildad att han inte kan koppla namnet på den syriska staden till det pågående inbördeskriget så skall man ha i åtanke att libertarianismens principer kan och bör appliceras på samma sätt oavsett var det pågår en konflikt eller förekommer ett problem. Detta vare sig problemet stavas ”Aleppo”, ”Washington”, ”krig”, ”fattigdom” eller ”feminism”, till exempel.

Gary Johnson ger sålunda ett adekvat svar på frågan:

JOHNSON: Well, with regard to Syria, I do think that it’s a mess. I think that the only way that we deal with Syria is to join hands with Russia to diplomatically bring that at an end. But when we’ve aligned ourselves with — when we’ve supported the opposition of the Free Syrian Army — the Free Syrian Army is also coupled with the Islamists.

And then the fact that we’re also supporting the Kurds and this is — it’s just — it’s just a mess. And that this is the result of regime change that we end up supporting. And, inevitably, these regime changes have led a less-safe world.

GEIST: So alliance with Russia is the solution to Syria. Do you think Vladimir Putin and Russia are good and a reliable partner?

JOHNSON: Well, I think diplomatically that that is the — that that has to be the solution, is joining hands with Russia to bring — to bring this civil war to an end.

Se, värre än så var det inte. Gary Johnson är fullt medveten om varför Syrien är ett kaos, och att USA:s regering – samt båda partierna i kongressen – har ett stort ansvar för att det är på detta viset. Och lösningen, att samarbeta med Ryssland, är under nuvarande omständigheter den bästa lösningen.

Detta är den väsentliga skillnaden mot t.ex. Hillary Clinton som faktiskt är medskyldig till den syriska krisen genom sitt tidigare beslut som utrikesminister att förse rebellerna med vapen, och som än idag anser att USA skall upprätta en ”no-fly zone” i Syrien och förhindra att det syriska flygvapnet och de ryska flygstridskrafterna kan bekämpa Islamska staten och de associerade rebellerna.

När det gäller Donald Trump så var han lika okunnig om uttrycket ”Brexit” som Gary Johnson var om ”Aleppo”. Det är naturligtvis inte optimalt att en idiot skall styra ett land, men hellre det än en skurk som Hillary Clinton.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 6 kommentarer

George Soros organisation utlovar fortsatt migrantflöde till Europa

Bästa läsare!

George Soros vänsterinriktade Open Society Foundation spenderade ifjol 300’000 dollar på att uppvakta politiker och medier i Europa med syfte att få dem att stödja organisationens ”Refugee welcome”-kampanj (även om OSF inte tar åt sig äran för att vara kampanjens upphovsmakare, men ett lika stort belopp skall ha spenderats för att anordna aktiviteter för att få ”Refugee Welcome” att framstå som en gräsrotsrörelse, och vi har sett material som distribuerats i OSF:s namn).

Bland de dokument som DC Leaks publicerat med syfte att exponera George Soros och de förehavanden som hans stiftelse ägnar sig åt nämns att man skall få politikerna och medierna att betrakta de under 2015 uppnådda migrantströmmarna som ”ett nytt normalläge”. Av mediernas retorik att döma har budskapet implementerats ända ut till inringande radiokorrespondent; vi har hört upphetsade reportrar tala om ”en ny verklighet” och om ”EU i den globala världen med massor av oroshärdar och konsekvenser av klimatförändringar”, liksom ”en anda som för tankarna tillbaka till Andra Världskrigets dagar”. I budskapet finns bara en lösning, nämligen att öppna gränserna och släppa in migranterna. Någon reflektion kring vad som orsakat de krig som åtminstone en tredjedel av migranterna påstår sig fly från hörs näppeligen.

Mot slutet av 2015 konstaterade Open Society Foundation att ”stödet för flyktingmottagandet har minskat”, vilket föranleder organisationen till nya aktiviteter. Även om det inte uttalas rätt ut (såvitt jag kan se) så innebär det dels att fortsätta att bearbeta journalister att sprida budskapet om att ”migranterna behövs i Europa”, samt att lova politikerna fortsatt stöd med samma slags argumentationsplattform, hur illa än väljarna tycker om politiken. Med andra ord, Soros organisation vill att regeringarna skall bekämpa folkets åsikter.

Samtidigt är Open Society Foundation en av de mest hemlighetsfulla ickestatliga organisationerna (kategoriserad som ”tankesmedja”) inom branschen. Transparify.org har undersökt 74 ”tankesmedjor” runt om i världen och granskat hur pass öppna dessa är med vilka som finansierar deras verksamhet. Transparify skriver att tankesmedjornas verksamhet riskerar att tas över av lobbyister, och därför är det viktigt att dessa är öppna med vem som finansierar dem [LÄNK]. Av de analyserade 47 tankesmedjorna blev Open Society Foundation placerade på botten. Ironiskt nog så finansierades rapporten just av Open Society Foundation, vilket kanske understryker misstanken om att Transparity har sin integritet intakt. Än så länge.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Politik | 21 kommentarer

Östeuropa och Asien vill ha normal relation med Ryssland – Hillary redo att svara militärt mot ”ryska hackerattacker”

Bästa läsare!

Det var inför ett möte med amerikanska krigsveteraner som Demokraternas och det globala maktetablissemangets presidentkandidat Hillary Clinton uttalade sig om hackerattackerna mot partiet. Hon pekar ut den ryska regeringen och insinuerar att Putinregimen kan ha för avsikt att manipulera röstsammanräkningen för att gynna Donald Trump. Samtidigt menar hon att dataintrång och hackerattacker är krigshandlingar som mycket väl kan besvaras militärt:

” – As President, I will make it clear that the United States will treat cyberattacks just like any other attack. We will be ready with serious political, economic, and military responses.”

Ett exempel på en åtgärd är Barack Obamas uttalande om att USA skulle svara ”proportionerligt” mot Nordkorea som pekades ut som skyldig till en hackerattack mot filmbolaget Sony (trots att expertis sade att det mesta pekade på ett insiderjobb från en missnöjd f.d. anställd). Nordkorea hade svarat på anklagelsen genom att bjuda in USA till en gemensam utredning, men denna inbjudan besvarade med att uttalandet om att Nordkorea måste erkänna sin skuld först. Den 20 december 2014 rapporterade complex.com att USA:s regering bett Kina att stänga Nordkoreas Internet. På morgonen den 22 december var Nordkorea utan förbindelse med omvärlden under några timmar; den nordkoreanska regeringen pekade ut USA som skyldig, men Marie Harf, talesperson för USA:s utrikesdepartement, förklarade att Vita huset inte ämnade att kommunicera ut hur man skulle agera mot Nordkorea. [länk] Enligt kinesiska uppgifter agerade USA själva rent tekniskt för att stänga ner Nordkoreas Internet, och att detta var ett test för att se vilken kapacitet man själv förfogade för cyberkrigföring.

Med incidenten med Nordkorea i någorlunda färskt minne så kan vi vara säkra på att Hillary Clinton i egenskap av president i likhet med sin företrädare inte kommer behöva vattensäkra bevis för att underbygga sina sanktioner gentemot den stat man ämnar angripa. Att hon tar hela åtgärdsmenyn i anspråk som svar mot en misstänkt nation i samband med cyberattack är oroväckande. Inte minst med tanke på att USA:s regering vägrar att erkänna att man själva ligger bakom motsvarande verksamhet.

Men krigshöken Hillary Clinton går i otakt med omvärlden. Förutom att flera östeuropeiska regeringar, samt regeringsmedlemmar i den tyska regeringen, insisterar på att EU inte skall eskalera konfrontationen med Ryssland så har även Georgiens president gått ut med ett uttalande om att man eftersträvar en återgång till fullt normala och vänskapliga relationer med Ryssland.

Det georgiska utspelet kommer samtidigt som delar av den politiska oppositionen i landet kräver att regeringen upphör med sina samtal med den ryska regeringen, samtal som sedan några år tillbaka äger rum en gång om kvartalet och som syftar till samarbete mellan de två länderna inom kultur, näringsliv och kommunikation. Både Ryssland och Georgiens regeringar vill utveckla detta forum som varit framgångsrikt till att även börja dryfta territoriella frågor. Men ett av oppositionspartierna vill att kvartalssamtalen skall upphöra och att Georgien skall vända sig västerut och bilda (politisk och säkerhetsmässig) allians med EU och USA.

Detta sker samtidigt som Hillary Clintons vicepresidentkandidat Tim Kaine igår förklarade att hennes avsikt som president för USA att försvaga Kremls politiska inflytande, och att USA skall utveckla sitt stöd till sina NATO-allierade. Han intygade att Hillary Clinton är kompetent inom det säkerhetspolitiska området, och nämnde att hon ledde den amerikanska förhandlingen med Moskva år 2009 om nedrustning av strategiska kärnvapen (ett avtal som reglerar gamla system, och medger att man behåller infrastruktur såsom bombplan och missilsilos, och att man kan utveckla mobila kärnvapenramper istället).

Ett exempel på Kremls inflytande är att Ryssland återigen deltar i G20-mötet igen och lyckats övertala den turkiska regeringen att agera mer effektivt mot Islamska Staten i Syrien. Vladimor Putin har i samband med G20-mötet haft ett 15-tal enskilda möten med olika deltagarnationer om en hållbar utveckling av säkerhetssituationen i framför allt Syrien och Irak, men även om Östeuropa. Enligt läckor upplever deltagarna att dessa möten varit mer relevanta än de man haft med Barack Obama som kommer avslutar sitt presidentämbete i januari 2017.

Tim Kaine kommer att ta över som USA:s president i händelse av att Hillary Clinton avlider under mandatperioden. Hennes hälsoproblem har nu börjat så smått uppmärksammas även av mainstream media. Hillary Clinton har inte haft någon formell presskonferens på över 270 dagar, och föredrar att mingla med journalister. Dock har även dessa tillfällen visat sig vara alltför påfrestande för henne.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 8 kommentarer

Den som sig i leken ger får leken tåla, även om man blir kränkt av humoristiska tvättråd.

sb tvättråd benjamin

Bästa läsare!

Det talas om införandet av allmän värnplikt igen. Jag själv instämmer med kritikerna om att värnplikt är en kränkning mot individens frihet, och staten har ingen rätt att kommendera folk i döden för att omhänderta statens intressen. Sedan finns det andra kritiker som ifrågasätter vad fan det är för sillmjölken till unga män som skulle komma att försvara sitt försterland i ett eventuellt krig, och efter att ha läst notisen om Benjamin Löfquist som fick en chock av att ha läst ett humoristiskt formulerat tvättråd i sina byxor… ja, då kan man undra om Sverige verkligen är värt att försvara när svenska unga män bryter för så här lite.

Kortfattad bakgrund: Benjamin köpte ett par jeans och tyckte att de satt skönt. Sen tittade han på den lilla lappen med tvättanvisningar och fann två versioner; en som handlade om hur plagget skulle tvättas, och en annan version riktad till män som uppmanade dem att inte ens försöka, utan att istället lämna byxorna till en kvinna. (Vilket faktiskt i många fall är ett klokt råd, om man är rädd om persedeln!)

Detta renderade i en Expressen-artikel, först med rubriken ”Benjamins chock över tvättlappen i jeansen”, men numera publicerat med rubriken ”Benjamins ilska över tvättlappen i jeansen”. Och själv säger han om den humoristiska tvättanvisningen:

” – Det kändes så sunkigt och ofräscht att jag inte ville gå runt med det på mina byxor. Det förmedlar ett negativt budskap mot båda könen. Dels att män inte skulle kunna tvätta, och framför allt att det enda kvinnor duger till är att tvätta. Det är sexistiskt, helt enkelt.”

Låt oss bortse från att Benjamin själv drar slutsatsen att ”det enda kvinnor duger till är att tvätta”, ty lite av den feministiska strategin är ju att göra en halmgubbe av ett grässtrå.

Enligt Benjamin är skämtet inte roligt:

” – De tyckte väl att det var ett roligt skämt, men de borde veta bättre. Det är ett sexistiskt budskap och majoriteten av alla som läser det fattar ju att det inte är okej.”

Dessvärre har Benjamin fel. Alla anser inte att det ”inte är okej” att skämta om mäns tafflighet i tvättstugan. Dessutom har ju skämtet en udd mot bilden av män inte tvättar kläder – vilket de flesta vet inte stämmer i verkligheten – och varför skall man inte få skämta om män just i detta sammanhang, inte minst med tanke på att det är ok att sjunga hatsånger om män på partikongresser?

Sorry, men jag har ingenting emot sexistiska skämt om de är roliga, och detta var ett roligt sådant. Och hade det inte varit roligt så skulle jag inte drömma om att lägga upp mina klagomål på Facebook och tigga om omgivningens uppmärksamhet (däremot generar jag mig inte att blogga om folk som jag anser utstrålar politisk idiotvarning).

sb tvättråd mamma

Det senare har Benjamin Löfquist gjort, d.v.s. pockat på uppmärksamhet. Och inte nog med att han chockades över den humoristiska tvättanvisningen som sådan; hans åskådning delas inte av alla, och till sitt stora förtret har folk vågat att säga ifrån personligen till Benjamin. Det senare har fått hans mamma att rycka in till stöd för sin son som tydligen är utsatt för ett ”hatdrev” enligt kvällspressnormen:

” – Alla ni som i majoriteten av nästan 2 500 kommentarer går till personangrepp på mitt barn, ni visar ju egentligen bara en sak: er stilla och kanske omedvetna acceptans av en förnedrande och föråldrad kvinnosyn. Kampen om jämlikhet här i landet har en lång väg kvar att gå.”

Mamma Johanna frågar sig: ”- Vad är det som gör att medelålders män bemödar sig att ta reda på Benjamins mobilnummer och leta sig fram till hans personliga sida på Facebook, för att skicka hatiska meddelanden och hot?” Tja, Benjamins mobilnummer får man faktiskt på hans egen Facebooksida…

sb tvättråd facebook

Vänta nu. Sa inte Benjamin att alla tycker som han?

Uppenbarligen inte. De flesta människor vet hur man hanterar skämt som man inte finner roliga. Vissa människor fattar över huvud taget inte det roliga. Och andra vill inte erkänna att skämten är roliga. Men att försöka etablera en samhällskultur som definierar vad man får skämta om respektive inte skämta om, det är en kultur som styrs mer av ideologi än av människors sinne för humor. Det är väl logiskt att folk debatterar mot en person med sådana ståndpunkter. Eller handlar det om att man bara får tycka som feministerna, och tiga om man är emot?

Det Benjamin inte tänker på är att just det som han tycker är ett dåligt skämt kan vara en faktor som får folk att reflektera över sakernas tillstånd. Att som man få i nyllet att tillverkaren uttrycker skepsis mot att en har förmåga att tvätta kläder kanske istället leder till att vederbörande vill motbevisa den tesen. Det brukar ju finnas ett litet uns av gott trots i de flesta av oss människor. Det visar ju inte minst den upptrampade stigen intill skylten ”Gå ej på gräsmattan”.

Vad gäller Benjamins mammas debattinlägg – som är den gamla vanliga radikalfeminismens rutinmässiga upprapning om att kvinnor har sämre lön och gör allt i hemmet – får väl betecknas som ett ”smid medan offerkoftan fortfarande värmer”. Men det faktum att hon nämner en av henne önskad samhällsförändring tarvar faktiskt besked om huruvida det drömsamhället är fyllt av ännu fler tabun mot vardagshumor. Jag tror att vi kan räkna med det.

Någonting säger mig att under feministisk regim – vilket vi egentligen redan har i vårt kränksjuka rike – så kommer vi gå en humorbefriad framtid till mötes. Ungefär lite som i Sovjetunionen där folk inte vågade skämta om kommunistpartiet och landets ledare. På sätt och vis tycks vi redan ha det värre i vårt eget land; här kan man inte ens skämta om vem som är bäst på att tvätta byxor.

Vad gäller mamma Johanna – som ondgör sig över att vita medelålders män kritiserar hennes son, och som betraktar det humoristiska tvättrådet som ”förnedrande” – kan man se göra tämligen offentliga utspel på bl.a. sitt Twitterkonto (Cityqueen72) där hon skriver saker som ” – I just love Margot Wallström. Hoppas hon blir stadsminister en dag. Obamaklass!” och ”Heja FLUM-pedagogiken! Helsingborgs Dagblad. Kampen mellan flumskolan och katedern.” Mamma Johanna som inte kan stava till ”statsminister” är lärare, by the way…

Det är lite besynnerligt att det kan bli en så engagerande debatt om en tvättanvisning, men stora frågor som t.ex. statens rätt att utsätta medborgarna för krig, där råder blott ett milt mummel. Och det mesta av mumlet handlar om det berättigade tvivlet på att Sveriges gränser och självständighet kan försvaras med män som… ja, som blir ledsna/chockade/ilskna över tvättanvisningar som inte är politiskt genuscertifierade.

Jaha, vilken idiot skall få 15 sekunder i rampljuset i morgon av pressen för sin lättkränkthet…?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 78 kommentarer