Bästa läsare!

Inte corona, men jobbigt nog. Jag hoppas snart kunna komma tillbaka till bloggen snart.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 33 kommentarer

Storbritannien: Harry Miller: My Free Speech High Court Victory Over Alleged Anti-Trans Tweet & Police Investigation

Publicerat i Demokrati och frihet | 1 kommentar

Abbey Road

T I L L F Ä L L I G T
A V B R O T T

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Humor | 2 kommentarer

Den religiösa fundamentalismens hot mot det fria samhället – Är vår beredskap god?

Bästa läsare!

Jag får numera ofta lust att ställa den provokativa frågan om hur pass medvetna folk är om den religiösa fundamentalismens hot mot samhället, och om man har en uppfattning om innebörd och omfattning av detta hot.

En ganska generell föreställning är att om inte muslimska fundamentalister, eller radikaliserade muslimer – ifall vi inte bara rakt av ska kalla dem  för muslimer – har en tendens att detonera när de inte får som de vill eller blir ”kränkta”. Antingen bildligt eller bokstavligt talat.

Exempel på dylikt beteende är ju reaktionerna på konstnären Lars Vilks teckningar av profeten Mohammed. Det tilltalade inte det muslimska civilsamhället det minsta, och man lyckades till och med förmå svenska politiker att fördöma konstnärens ”provokationer” istället för att försvara yttrandefriheten – vilket dessa borde ha gjort mer på reflex än utifrån eftertanke.

Muslimernas raseri mot Lars Vilks och grillade revbensspjäll på ICA har faktiskt påverkat vårt samhälle i icke så ringa grad. Vi har å ena sidan de som skaffat sig en nisch att medvetet förolämpa muslimerna som inte tål vår yttrandefrihet, och som måhända gör det med förhoppningen att kunna profitera på detta på något sätt (ekonomiskt eller genom att etablera sin position som opinionsbildare). Och vi har å andra sidan också fått en stor grupp av aktivister som å muslimernas vägnar gör sitt yttersta för att begränsa yttrandefriheten för de som vill diskutera sakerna med sans och förnuft på ett balanserat sätt.

Ett exempel på balanserad debatt är att hålla sig till fakta. Och fakta är att det i den islamska religionen finns komponenter som – om de praktiseras – är ett hot mot enskilda etniska svenskar (Lars Vilks) och svenskar som grupp. I den religionen finns retorik om att vi icke-troende ska vara de troendes slavar om man inte rent av avlivar oss. Jag har redan häromåret nämnt några av surorna där detta avhandlas, och jag har även där belyst omständigheten att en muslim får ljuga för en icke-muslim om det är bevänt för denna som troende. Basic facts, med andra ord.

Bara genom att resonera så här långt har vi de facto en hotbild mot det fria samhället ifall vi väljer att se vilken potential denna religion rimligtvis har vid en konflikt på både kulturellt plan och på andra sätt (inbördeskrig?).

Här skulle det vara på sin plats med en riskbedömning. Har sådan gjorts? Mig veterligen är SÄPO i huvudsak intresserade av hot mot kungahuset, regeringen, riksdagen, myndigheterna och de samhällskritiska systemen som t.ex. elnätet, dricksvattenförsörjning, kommunikation och medierna i ungefärlig nämnd ordning. Du som enskild medborgare finns inte med, med något enstaka undantag som vi kan exemplifiera med Lars Vilks. Men han är också ett undantag, och hans eskort existerar inte så mycket för att skydda hans liv som för att förhindra att muslimer förverkligar hoten (två försök har redan gjorts, om jag minns rätt) och på så vis få svenska folket att reagera mot denna religion. Det vill inte maktetablissemanget ska hända.

Med andra ord arbetar svenska staten aktivt för att förhindra en medvetenhet om de läror som jag tog upp här ovan. Men stannar hotet bara vid muslimsk fundamentalism?

Nej, vi har sett ur ett skandinaviskt perspektiv också noterat ökad radikalisering bland ekologismen. Vi har bl.a. sett en varuhusskjutning i Finland där en miljövän manifesterade nödvändigheten av att minska jordens befolkning för att rädda vår planet. Denna sinnessjuka handling fördömdes, även om medierna försökte få det hela till ett ”hatbrott” och blinkade menande mot högerextremism innan gärningsmannens verkliga motiv blev kända. Dock lär vi kunna se mer av denna vara med etablissemangets lansering av Greta Thunberg som idol för sektmedlemmarna i de dogmatiska klimat- och miljörörelserna.

Och högerextremismen då?

I Tyskland stoltserar polisen med att ha sprängt en liga som avsåg att genomföra en statskupp. Visserligen fanns inga konkreta planer, och ”kuppmakarna” hade ingen logistik för att genomföra en attack. Men… polisen ansåg att de ändå lyckats avstyra en statskupp.

Fast det faktum att Bonnier-ägda Dagens Nyheter inte ältar om denna nyhet och istället skriver om förbundskansler Angela Merkels byxor får mig att förmoda att att detta ”högerextrema hot” var synnerligen begränsat. Här hemma i Sverige är högerextremismen däremot ett överhängande hot som bara kan bekämpas genom att Stefan Löfven får sitta kvar som statsminister – tror han själv i alla fall.

Hur är det då med andra ideologier? Riskerar vi att få vår demokratiska värdegrund och gemenskap ödelagd av thaiwokarnas konspiration, ledda av snaggade munkar i orangefärgade lakan? Eller är det thai-massöserna som kommer knåda sönder svenska folket till oigenkännlighet och ge nationen en sorrow ending istället för en happy ending innan de ersätter oss med sina kusiner och syskonbarn och morföräldrar?

Nej, jag tvivlar.

Istället skulle jag vilja flagga för bekymret med judisk extremism som bl.a. yttrar sig i form av införandet av noahide-lagar. Kombinera gärna detta med eventuell extremism från den kristna sfären och den s.k. herradömesteologin som på sitt sätt verkar för maktfullkomliga krafter i samhället. Ingen kan hävda att vurmen för domedagen kan vara till gagn för vårt samhälle, även om vägen dit underlättas av att ha regeringschefer som Stefan Löfven vid rodret i Sverige och statschefer som sionisternas bästa vän Donald Trump som ledare för en supermakt.

Från myndigheternas sida är jag säker på att man hoppar över dessa funderingar. Dels har man inte kompetensen att bedöma riskerna eller ens förstå dem, och dels är det lättare att jaga folk som skriver ”Fuck Islam” på nätet istället för att bevaka de krafter som utifrån sitt intellektuella tankegods vet hur de ska omdana samhället så fort de får en chans. Ungefär som kommunisterna som gladeligen skulle vilja se en revolution igen som de kan kapa.

Det som kan bli bekymmersamt är om flera av dessa rörelser samverkar för att slå sönder vårt samhälle i syfte att nå visionerna/profetiorna.

Vi har redan sett hur den svenska kyrkan ställt sig på multikuli-förespråkarnas sida trots att multikulti idag har likhetstecken med ”mer islam”. Alltså har vi både fenomen och rörelser i det svenska samhället som landets intelligentia har beröringsskräck inför, och som myndigheterna uppenbarligen inte ens bemödar sig att observera. Varför gör de på detta viset?

Samtidigt gör riksdags och regering sitt yttersta för att försvåra för oss andra – vanliga medborgare – att försöka diskutera saken.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Filosofi | 9 kommentarer

Demokraternas primärval är mer skrattretande än en svensk situationskomedi.

Bästa läsare!

Jag tror det kan vara värt att kasta ett getöga på det amerikanska presidentvalet. Om inte annat så för att få sig ett gott skratt…

När man studerar det amerikanska valsystemet och dess aktörer kan man nästan fråga sig hur någon över huvud taget kan associera detsamma med ordet ”demokrati”. Men å andra sidan kan man ju ta sig en titt i spegeln och se hur vi har det här hemma, vilket är långt ifrån att betrakta som särskilt lyckligt.

Låt oss kasta oss in i processen i det s.k. Demokratiska Partiet. Alltså det partiet där dess ledning favoriserar enskilda kandidater i nomineringsprocessen (Hillary Clinton) och sätter käppar i hjulet för andra (Bernie Sanders) i samband med förra presidentvalet. Det partiet där deras IT-specialist rånmördas utan att bli rånad sedan vederbörande läckt komprometterande information om partiets aktiviteter (Seth Rich). Partiet med den goda relationen till mediebolagen så att de välvilligt knuffar fram motståndarpartiets mest kufiska kandidater för att göra det lätt för Hillary Clinton att vinna (men det gick ändå inte).

I år har vi sett en extrem samling av kufar inom det Demokratiska Partiet som vill utmana Donald Trump vid det kommande presidentvalet. Här finns en gubbe som varit vicepresident och sniffar lössen ur småflickor och munpussas med sina kvinnliga släktingar som en värsta spagge (Joe Biden). Vi har även haft kvinnliga åklagare som enligt uppgift associeras med Maltaorderns hemliga polis. I alla fall en dito. En annan kvinna lär visst sorteras in i hokuspokus-kategorin, men även hon har hoppat av.

Ja, det är så många som har känt sig kallade att bli demokraternas presidentkandidat att jag inte mäktar med att minnas dem alla, men få av dem äro valda, som det heter. Och eftersom det handlar om Demokratiska partiet i USA vet vi att detta med att verkligen bli vald är… en egendomlig affär, förmodligen helt åtskild från vad partimedlemmarna tycker och tänker.

”Vem är Pete Buttigieg?” frågade sig SVT nyvaket igår.

Många har sedan Donald Trump dök upp som presidentkandidat frågat sig om inte SVT är en del av den amerikanska djupstaten. Jag tvivlar verkligen på att så är fallet, även om DN säkert ingår i Mockingbird Media Corp. Att SVT är helt och hållet emot Donald Trump har inget med att man är associerad till någonting annat än den svenska djupstaten, men mest av allt handlar det om en kombination av yrkesmässig inkompetens och en ideologisk slagsida mot vänster. Hade Donald Trump kandiderat för Demokraterna hade han idag varit älskad av SVT:s folk. Det är så SVT fungerar.

Kompetensen hos SVT yttrar sig i att man i stort sett bygger sin bevakning av den amerikanska politiken på att sitta i USA och titta på CNN och sedan rapportera hem till Gärdet via satellitlänk vad man sett.

Nå, hur är det med skrattet då?

Det är här Pete Buttigieg kommer in. En homosexuell borgmästare – så nu vet vi vad ”Butt” i hans efternamn betyder. Visserligen vit, men ”USA behöver sin första homosexuella president” kanske trumpar… jag menar, trumfar kravet på att få sin första kvinnliga president.

Jag blev nämligen så full i skratt när jag hörde att Bernie Sanders hade legat i framkant vid opinionsundersökningarna inför primärvalet i delstaten Iowa, och sedan ”havererade” den till valdagen hemliga appen som skulle förmedla och räkna samman rösterna, vilket tog längre tid (en vecka) än om man räknat rösterna på vanligt sätt (en eller max två dagar), bara för att ge beskedet att Pete Buttigieg slagit Bernie Sanders med 0,1 %. Och inte en enda hade röstat på Tulsi Gabbard som vill få slut på regimskiftespolitiken som styrs från Tel Aviv.

Nästa skrattsalva kom när jag fick höra att röstsammanräknings-appen (som man hållit hemlig ända fram till primärvalet för att ”förhindra att Ryssland hackar systemet”) producerats av ett bolag som heter Shadow Inc. Inte nog med det, denna firma bemannas med personal som arbetat för Barack Obamas och Hillary Clintons valkampanjer och som finansierats av mångmiljonären Seth Klarman som även sponsrar Pete Buttigiegs valkampanj. [LÄNK] [LÄNK]

Eller, egentligen borde man faktiskt inte skratta. Det här är ju faktiskt ruskigt sorgligt. Men vi tycks här ha en kandidat som etablissemanget kan omfamna. Och med etablissemanget menar vi naturligtvis… ja, ni vet… *blink, blink*

Den forne CIA-medarbetaren och numera förträfflige Mellan östern-journalisten Philip Giraldi gjorde häromdagen följande notering:

It is, in fact, remarkable the extent to which Buttigieg has hardened his line supporting Israel. He has abandoned his commitment made last June that he would withhold aid from Israel if it were to seek to annex more of the West Bank, saying then that “If Prime Minister Netanyahu makes good on his threat to annex West Bank settlements, he should know that a President Buttigieg would take steps to ensure that American taxpayers won’t help foot the bill.”

Buttigieg also is on record as having said in October “I think that the aid is leverage to guide Israel in the right direction…that our policy goal will be to do what you do when a friend is moving in a way that you’re worried about, which is to put your arm around them and guide them somewhere better.”

Presidential aspirant Pete Buttigieg is not saying that any more.

Skrattet byts ut mot äckelkänslor. Politiker är sig lika, oavsett hudfärg och sexvanor.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Politik | 5 kommentarer

Hotet kan komma från Ryssland – från Putins motståndare närmare bestämt

Bästa läsare!

Följande handlar om ett ämne som jag inte haft tid eller ork att undersöka på nätet. I värsta fall är det bara ett villospår, men jag publicerar detta som en bloggpost bara för att ha anteckningen tillgänglig för den som vill kommentera och resonera.

Det jag ämnar anföra är förvisso hörsägen, men jag fann det ändå väldigt intressant utifrån att källan är en ryskfödd kvinna som studerat statsvetenskap (alternativt är statsvetare till sin profession) och som lever någonstans inom EU. Enligt henne finns det en ambition inom den kommunistiska rörelsen i Ryssland att sprida nationalistisk socialism.

Nej, vi får inte använda logiken att översätta detta till begreppet nationalsocialism. På ytan kommer man behålla alla typiska attribut som hammaren och skäran, profilbilder av Lenin och idoldyrkan av Che Guevara så länge som detta attraherar ungdomar till rörelsen.

Man kommer sålunda att fortsätta ”bekämpa nazism och fascism”, även om det kommer ske med metoder som är identiska med de som man anklagar meningsmotståndarna inom den sektorn för att använda.

Men var kommer nationalismen in i detta?

Enligt den ryskfödda kvinnan har nationalismen alltid funnits hos de ryska kommunisterna, och detta gäller likväl för de dito kinesiska kommunisterna. Även under Sovjetunionens dagar kunde vissa etniska grupper inom unionen vara benägna att vilja slita ögonen ur varandra, och detta även högt uppe i partiledningen. Citat: ” – Nationalismen är en naturlig läggning som förvisso inte behöver leda till våld eller ens yttra sig i någon fientlighet. Men kommunismen behöver utmana det naturliga. Det är en metod för att hålla sina anhängare (och sina offer) under kontroll.”

Det sistnämnda vet vi ju stämmer som arbetsmetod för vänstern, och är en ganska grundläggande egenskap hos kulturmarxister. Visserligen börjar det uppstå en motreaktion mot den ständiga vurmen för normkritik, men kommunisternas värvningsstrategi påminner mycket om ett Nigeria-brev. De är ofta formulerade på dålig engelska och ibland till och med på en svenska som inte ens Google Translate skulle kunna förstöra lika mycket. Man vill verkligen ha de dummaste av dumma på kroken, d.v.s. människor som är lättledda. Dessvärre är folk mer lättlurade än normalt när det handlar om politik.

Enligt den här damen ifråga så har den kommunistiska nationalismen börjat spridas från Ryssland till andra länder. Hennes gissning är att det handlar om en nödvändig överlevnadsstrategi (för organisationen) utifrån ett ideologiskt perspektiv för att kunna fortskrida det tillfälligt avbrutna arbetet mot ett marxistiskt samhälle som avskaffar den privata egendomen. Ett exempel är samarbetet med Arbetarpartiet i Nordkorea (d.v.s. den nordkoreanska regimen) som kommunistpartiet i ryska federationen (Kommunisticheskaya Partiya Rossiyskoy Federatsii) inlett.

Själv vill jag ställa frågan om det inte kan vara så enkelt att kommunisterna bara följer med vinden som onekligen blåser i en nationalistisk riktning, om vi med nationalism inte sätter likhetstecken med fascism, utan nöjer oss med det rent identitära fenomenet? Fast tydligen går frågan betydligt djupare än så.

Så, vad kan allt detta leda till?

Låt oss säga att utfallet kan bli riktigt spännande/tragiskt beroende hur man ser på saken. Det finns två exempel på tänkbara scenarios:

Det första scenariot är att socialisterna som styr t.ex. de europeiska kommunistpartierna – såsom Vänsterpartiet här hemma i Sverige – använder skapandet och expansionen av det multikulturella samhället för att a) öka sin väljarbas, och b) kunna försvaga det borgerliga samhället (vilket man lyckas med ovan nämnda kulturmarxistiska indoktrinering som senast tog sig i uttryck av en kontroversiell reklamfilm från det statligt kontrollerade flygbolaget SAS. En del i skapandet av det multikulturella samhället har dock skett medelst införandet av ett muslimskt parallellsamhälle i Sverige (och stora delar av Västeuropa).

Men som vi sett från historiska exempel har islam och kommunismen (socialismen) samarbetat i fasen av erövring, men haft svårt att samexistera. Det är här den nationalistiska åskådningen kommer in, då kommunisterna behöver renodla sitt samhälle och ”befria” det från religiöst inflytande. The big battle between Muhammed and Karl Marx, så att säga.

Blir detta ett krig med blodspillan? Blir detta ett krig som kommunisterna kommer utkämpa på egen hand, eller kommer man absorbera de militanta rörelser som idag kategoriseras som högerextrema? Kommer det ske via paramilitära grupper eller kommer man genomföra utrensningarna i namn av staten och dess kamp mot ”terrorism och organiserad brottslighet”? I vilket fall som helst kan det inte uteslutas att det är kommunister som kommer bygga upp arbets- och riktiga dödsläger vars invånare väljs ut av kommunisterna utifrån etnisk härkomst (medan det byggs upp omskolningsläger för de som förespråkar frihet).

Enligt den ryska kvinnan som framförde denna teori så finns det en risk i sammanhanget som hon är rädd för att många kommer underskatta, och det är att kommunisterna inte kommer dra sig för att använda våld:

” – En nationalistisk kommunist kommer vara mer benägen att mörda för sin sak än en s.k. högerextremist. När högerextremister använder dödligt våld är det ofta under influens av alkohol, medan en vänsterextremist hatar sin motståndare av hela sitt hjärta. Detta hat framkallar de på kommando av sin ledare.”

Det andra scenariot – som kan äga rum även om det förstnämnda förverkligas – är att man från den kommunistiska sidan väljer att behålla en eller flera islamistiska grupper för att terrorisera medborgarna på samma sätt som när bolsjevikerna släppte ut kriminella som hade fredad existens (se ”Gulagarkipelagen”).

Som sagt, jag har inte kapacitet att göra en fullvärdig avhandling av detta ämne och ännu mindre vågar jag spekulera om tänkbar tidsplan för verkställandet, men jag finner frågan så pass intressant att man bör följa upp det.

Jag har tyvärr fortfarande inte hunnit lyssna på (hela) debatten mellan Alternativ för Sverige och den socialistiska organisationen vars namn jag glömt, men det slår mig att ett samarbete mellan dessa skulle kunna vara ett tecken på att tesen här ovan stämmer. Vänstern ljuger när den säger sig vara främmande för nationalism. Ska man lita på lögnare? Njet! Man ska aldrig ge dem chansen!

Hälsar eder Peter Harold (som går tillbaka till sängen för vila)

Publicerat i Politik | 6 kommentarer

Vi får inte underskatta känslan för estetik.

Beklagar sen publicering, men jag behöver ta det lite lugnt…

Bästa läsare!

För en tid sedan hade jag ett ärende till Sollentuna centrum. Det var en fridfull resa med pendeltåget mitt på dagen. Så fridfull att jag nästan höll på att somna.

Väl framme vid Sollentuna station insåg jag att jag faktiskt aldrig varit på platsen tidigare i mitt liv. På ena sidan om utgången fanns en obligatorisk busstation och strax intill på den andra sidan började de lika obligatoriska kommersladorna som tyvärr ser likartade ut varhelst man hamnar i en svensk storstad.

En av mina hobbies handlar om arkeologi som kopplas till vår industrihistoria. Eller ”tegel-romantiker” som man också kan bli kallad. Här och var kan man se i storstäderna – bland annat i Södermalm i Stockholm – kontorsbyggnader som en gång i tiden varit fabriker på den tiden vi producerade saker som inte blippade och hade sig i datorer. Ni vet ”fysiska objekt”. Saker. Sånt som vi importerar från utlandet för att vi slutat göra dem själva. Prylar.

Av någon lycklig anledning har en del av dessa gamla fastigheter bevarats och funnit en ny nytta och ett mer modernt ändamål. Samtidigt får den rationella sidan av mig hålla med om att de stora butiksladorna är optimala för sin verksamhet. I praktiken är det skal som man fyllt med sektioner i form av väggar och tak, och ofta kan förvaltaren riva och stöka om inne i anläggningen utan att huset som sådant rasar ihop. Det kan man inte göra lika lätt i mina tegeltempel som jag avgudar.

Det är av samma anledning som en modern bilfabrik kan bli ett logistikcentra, ett övergivet varuhus omvandlas till en förvaringslokal, en konservfabrik förvandlas till en konferensanläggning, etc., och i motsatt riktning även om detta är sällsynt. Visst, jag vet att man gjort om en motorfabrik i Nacka till biograf trots att allt är byggt i tegel, så allting går att göra med lite vilja även om det är gammalt. Men rent generellt kan jag se varför dagens fastighetsförvaltare föredrar de lättbyggda hangarkonstruktionerna.

Det är där den rationella vurmen hos mig får stiga lite åt sidan. Det är lätt och smidigt att smälla upp några hundra stålpelare som bärande struktur och sedan klä denna med stora panelblock som vägg och tak (och kanske installera en ventilations- och värmeanläggning som läggs på taket att brusa), och anläggningen kommer säkert att tjäna sitt syfte så länge som den behövs. Men kommer den vara värd att bevaras när användarna flyttat ut för gott? Tvivelaktigt.

Den nyhetskonsumerande besökaren av Skrivarens Blogg är nog fullt medveten om vad som skett i Sollentuna häromdagen (var det i förrgår rent av?) och undrar varför jag babblar på om arkitektur när det är så mycket mer intressant att tala om den helt känslokalla avrättning som genomfördes där på öppen gata vid Sollentuna centrum mitt på dagen.

På denna fråga kan jag bara säga att avrättningar och sprängdåd numera är vardagshändelser.

Det är bara notoriska kalenderbitare som kan komma ihåg alla adresser där det skjutits folk under den senaste 365-dagarsperioden. Jag tror inte ens polisen själva kan hålla rätt på alla dessa fall. Förmodligen har de gått in i dataåldern och lagt in allt utredningsmaterial digitalt, men frågan är hur de använder detta i praktiken? Skulle polisen fortfarande vara traditionalister och sätta nålar på en Stockholmskarta (eller Sverigekarta) och knyta färgade trådar mellan alla nålarna såsom när kommissarie Frost löser sina kniviga mordgåtor så lär nog vår huvudstad försvinna bakom en nyvävd duk av dessa trådar…

Men rent generellt tycker jag redan det sagts en massa uppenbara saker om detta dåd som snart kommer ha ersatts i nyhetsflödet – jag talar givetvis främst om de alternativa medierna som inte lägger locket på om vad som sker i vårt land – av nya skjutningar och bombdåd. Vad kan jag säga som inte redan sagts om saken..?

Istället vill jag anföra behovet av bredd på debatten. Vare sig statsmakten skyller utvecklingen på socioekonomiska faktorer (som de själva skapat) eller att det tilltagande samhällsvåldet beror på de okontrollerbara följderna av massmigration som är en annan uppenbar orsak som statsmakten tiger om, så skulle jag vilja sätta denna utveckling i kontext med stadsarkitekturens utveckling.

Dilemmat är att jag inte är säker på vad som är orsak eller verkan i detta fall. Det enklaste vore ju att säga att vi har fått dessa opersonliga byggnader som fyllts med frestande innehåll för att reducera våra liv till aktiva konsumenter. Faktum är att shopping räknas som en fritidssyssla för många. Och en icke försumbar andel av brukarna nöjer sig med den andra svenska traditionen – fika.

En del av mig är observant och säger att vi har fått dessa anläggningar helt enkelt för att de formar vår tillvaro på flera sätt. Å andra sidan säger en annan tanke att dessa byggnader kanske skapats på grund av hur vi människor egentligen är. Av någon anledning kommer fler människor till denna plats…

än till denna…

Jag vet. Det är två helt olika verksamheter. Vän av ordning påpekar nog också att Sollentuna C och Nordiska Museet har två olika målgrupper. Nå, det ena ska väl inte utesluta det andra. Men från vilken av dessa byggnader kommer du ifrån med din själ berikad (även om pk-ismen börjat smyga sig in även i den gamla fastigheten)?

En sak som är problematisk med det svenska samhället – och nu refererar jag till den tabubelagda och nästan förbjudna definitionen av ”svensk” – är att vi inte prioriterar den själsliga odlingen lika mycket som samlandet av prylar vi tror oss behöva.

För ovanlighetens skull har medierna på senare tid uppmärksammat att det går bra för islamisterna i vårt land. Visserligen kan man i sann pk-anda säga att ”de radikaliserade” och deras fränder fikar i shoppingscentrats kaféer på samma sätt som vi svenskar – om inte rent av ännu mer! – men där upphör de första likheterna mellan oss och dem.

Medan vi sitter med latten eller cappuccinon och kollar banksaldot med mobilen och säger någonting neutralt om vad valfri kändis gjort på TV eller kanske vågar oss på att verbalt yttra oss om kaféets interiör så är det sannolikt att andra grupper av kaféets klientel tänker kring tillvaron på ett annat sätt tack vare hemvisten i en helt annan kultur.

Sett ur detta perspektiv kan man fråga sig vilken av dessa grupper – låt oss ärligt säga ”vi” och ”dem” – ha störst förmåga att påverka samhällsutvecklingen? De som tar en fika före eller efter moskébesöket där de hämtar sin andliga motivation (till syften som jag inte mäktar ta upp här)? Eller de som tar en fika under shoppingrundan innan man jäktar hem för att hinna vila upp inför nästa arbetsdag eller rent av helgshoppningen?

Om vi inte bryr oss om estetiken i vårt samhälle och agerar mot dess brister så finns det risk att vi inte heller bryr oss om hur samhället målar om vårt eget medvetande så att vi inte märker vad som brister och har gått sönder.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Stadsliv | 6 kommentarer

”Ned med vapnen!” – tankar från min bokhylla

Bästa läsare!

Jag råkade ha att göra ett ärende till de nedre regionerna av min största bokhylla. När jag reste mig upp så… ja, här kanske läsaren torde förvänta sig att jag skulle avslöja att jag fick ännu ett obehagligt ryggskott som kunde förpassat mig till sängen med de varmaste filtar det Haroldska residenset förfogar över. Ha! Men icke! Ryggen klarade sig alldeles utmärkt denna gång. Det skålar vi på!

Så det som hände var istället att min blick föll på en av de tidigaste böckerna som hamnat i min samling; Bertha von Suttners ”Ned med vapnen”. På insidan står det att priset var 10 kronor och jag tror att den var ett ”fynd” från någon välgörenhetsloppis jag besökt under min tid i Röda korsets ungdomsförbund. Detaljerna om inköpet minns jag inte, men däremot kommer jag ihåg alldeles utmärkt att jag hade denna bok bl.a. som lektyr medan jag gjorde lumpen.

Det är alltså nästan trettio år sedan jag läste denna bok, ur vilken jag har en svag hågkomst av författarinnans personliga upplevelse av krigen under 1800-talet som drabbade olika delar av Europa och alltid någon av medlemmarna i den stora adliga släkt som hon tillhörde.

Jag minns att hon visade hur märkligt det var att ha släktingar i andra länder som man befann sig i krig med. Från andra håll har jag läst att denna syn delades av andra medborgare på bägge sidorna under första världskriget – ett krig hon slapp uppleva ehuru hon dog av hög ålder innan det bröt ut.

Det är först när statsmakten fått en effektiv propaganda-apparat i sina händer som man lyckats driva upp den mordiska instinkten hos sina soldaterna, vilken man får anse att flera regimer uppnått i vår egen tid (om man beaktar att många av första världskrigets soldater sköt helt i blindo i marken för att inte döda någon människa). Eller är det till och med så att första bytet för den effektiva propagandaapparaten kanske i själva verket är just regeringarna som väljer att skicka ut sina söner på slagfältet..?

Jag bestämde mig för att plocka fram boken och bläddra i den. Några stickprov här och där verifierade varför jag hyst en särskild aktning för denna bok på den tiden. Det fanns faktiskt en period då jag övervägde att göra mig av med min då ringa samling av böcker för att få plats med en LP-samling, fast den tanken var kortvarig och blev lyckligtvis aldrig fullbordad. Men jag kom ihåg att jag i alla fall bestämt mig för att behålla ”Ned med vapnen”.

Nu när jag bläddrar i boken påminns jag också om hur fascinerad jag var av Bertha von Suttners stilistik, och det kommer lite som en kalldusch när jag nu också minns att det var hennes språkdräkt som fick mig att anta det lite tillkrånglade sätt jag har begagnat mig av som skribent ända sedan dess. Ty jag måste vara ärlig här: Bertha von Suttner var en bildad kvinna, och ingenting annat kan sägas heller om läroverksadjunkt Axel Rydstam som översatte henne viktiga bok till svenska. Det betyder att jag är blott en amatör, om än hängiven deras språk, och därför knappast kan göra anspråk på någon som helst ära för mina imitationer av den sofistikation som var kutym hos dåtidens skribenter.

De väljer orden naturligt – medan jag själv oroar mig för att mina ord inte når ner ordentligt med pennan så att läsaren kan tillgodogöra sig vad jag försöker få sagt utan att sänka mig till en kvällstidningsreporters infantila nivå. Kalla det för snobbism, för det är kanske vad det är. Men jag anser att språket påminner om människokroppen, och den behöver sin regelbundna gymnastik för att hållas vid god vigör.

Dock väcker bläddrandet i boken ”Ner med vapnen” minnen som förmodligen lagrats i hjärtat mer än i min beräknande hjärna. Jag tänker på detta med att Bertha von Suttner lyckades levandegöra krigets fasor i observatörens ögon och inte bara genom den obehagliga dödslek som krigarna blev förstahandsvittnen till. Hennes notifikationer om de samtida tragedierna som kallades för krig, vädjar till överlevarnas samvete, och till vår plikt att ta avstånd mot kriget och dödandet.

Mellan den tid jag lästa denna bok och idag har vi haft Gulf-kriget 1990-1991 där jag den gången uttryckte min besvikelse över att man inte lyckades bomba Irak och dess diktator tillbaka till stenåldern; vi har skakat hopplöst på huvudet över negrernas slakt på varandra i Rwanda 1990-1994; det var krig i något bergsland söder om Ryssland som vi näppeligen orkade bry oss om 1992; vi hade även Balkankriget i det forna Jugoslavien under större delen av 1990-talet, även om det påstods ha brutit ut fred 1995. Tjetjenien. Afghanistan och konflikter i ett dussin länder som förmodligen förekommer oftare som utslagsfrågor i Trivial Pursuit än i folkmedvetandet över (då aktuella) konflikthärdar. Efter 1990-talet och millenium fick vi ännu fler och större krig. Vi som önskade Irak tillbaka till stenåldern fick som vi ville (eftersom de har en religion som hör hemma på medeltiden, även om vi kanske blandade ihop Irak med Saudiarabien…).

Ju mer som avslöjats om lögnerna bakom 11 september, desto mer förbannar jag mig själv att jag inte spenderat mer tid åt att ägna Bertha von Suttners budskap mer uppmärksamhet.

Hon hade det inte lätt på sin tid. Det var i synnerhet hennes svärfar som var den främsta opponenten mot hennes ”grubblerier” om krigets fasor och illusionerna om freden.

Hennes svärfar hävdade att ” – Krigen ha instiftats av Gud själv, härskarornas herre. Krig har alltid funnits, följaktligen skola krig alltid finnas. Mänskligheten skulle förökas alltför kraftigt utan denna då och då återkommande decimering. En långvarig fred förslappar, förvekligar och leder liksom stillastående vatten till förruttnelse, det vill säga sedligt förfall”.

Dessa argument ligger inte långt ifrån att ”vi måste bomba dem tillbaka till stenåldern därför att de hatar vår demokrati och frihet och vårt humanitära sätt att tänka på” som de neo-konservativa i framför allt USA men även i Storbritannien och Frankrike föredrar att ha som ursäkt. Skillnaden är dock att vi inte säger till våra trupper att de har chansen att dö en ärofylld död – det språket används bara av våra motståndare. Istället lurar vi i våra soldater att det hela är en hygienisk operation efter genomförandet kommer ge dem meriter på den civila arbetsmarknaden – även om det är allmänt känt att krigsveteraner har försämrade chanser att klara sig på arbetsmarknaden på grund av post-traumatisk stress.

Någon Bertha von Suttner släpps inte fram av pressen idag längre. Och de främsta seriösa Anti War-kämparna lägger den ekonomiska faktorn uppe i toppen av argumentationsplattformen.

Människovärdet är lågt, placerat långt under systemfunktioner som demokrati och samhällsekonomi. Om fredsrörelsen någonsin ska ta fart igen och vara moraliskt berättigad så borde den ta sin utgångspunkt ifrån en så grundläggande idé som individualismen. Det skulle samtidigt göra det lite lättare att för libertarianismen att få vara med på ett hörn i samhällsdebatten.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 12 kommentarer

Törs man gissa att det kommer vara bök och stök i Mellersta östern även om 25 år..?

Bästa läsare!

Jag tar mig friheten här att reflektera lite över Vita husets nya deal för att få varaktig fred i Mellersta östern och i synnerhet mellan Palestina och Israel. Eller för att formulera det utifrån vad dealen egentligen handlar om: Fred mellan Israel och det av Israel ockuperade områdena i Palestina samt med resterande områdens fullständiga underkastelse. Och jag gör denna reflektion utan att ha läst hela avtalsförslaget.

Ok, jag har kanske redan här avslöjat mig själv som en tvivlare till den nya dealen. Men, kära läsare, är inte tvivlet berättigat när denna deal dels a) inte utarbetats av Donald Trump personligen, b) är sammanställd av presidentens svärson som c) fått alla instruktioner av den israeliska regeringen vars premiärminister äntligen åtalats för mutbrott samt d) inte tagits fram i samarbete med de berörda motparterna.

Ehuru jag själv inte haft möjlighet att titta på det nya avtalet (som påminner om den förra ”dealen” som Jaffar Kocher… eller vad vad nu Trumps svärson heter) så har jag ändock fått en bra genomgång genom sajten TruNews som haft en schysst presentation av hur balanserat Isra…. eh, Vita husets förslag är. Om nu ordet ”balenseras” kan användas i detta sammanhang. [LÄNK]

TruNews drivs av folk som enligt modern svensk värdegrund skulle kunna beskrivas som ”kristna fundamentalister” (inte mitt ordval, men jag kan alltid anpassa mig för artighetens skull…), vilket i det här sammanhanget betyder att de inte tittar på frågan med ett halvt öga såsom t.ex. Dagens Nyheter eller Aftonbladet.

För det första så innebär den nya ”fredsplanen” att den s.k. tvåstatslösningen avskaffas en gång för alla. Detta därför att Israel tar över de områden som man ockuperat sedan tidigare – vilket i sig faktiskt är ett krigsbrott – och palestinierna (detta semitiska folk som endast sossar kan älska, typ…) tvingas betala till den israeliska staten för att övervakas, kontrolleras och disciplineras på det som man i pressreleasen kallar för ”den framtida palestinska staten”. Men palestinierna medges inte rätten till suveränitet, och därmed kan de inte kallas för en stat.

Likaledes gör fredsplanen anspråk på att Jerusalem ska vara odelat och att alla religioner ska ha tillträde till den berömda Alaskamoskén (d.v.s. al-Aqsa) som bl.a. hardcore-sionister vill ha bort för att ställa sitt andra tempel på (även om de själva kommer att numrera byggnaden som den tredje i ordningen). Som TruNews påpekar så var det just oppositionspolitikern Ariel Sharons provocerande besök på Tempelberget som satte igång osämjan efter en förhållandevis fridfull period. Vissa människor i Israel vet hur man gungar en båt för att ta in vatten, om man säger som så.

Låt oss leka med tanken att den palestinska sidan säger ja tack till Vita husets fredsplan. Bortsett från att Donald Trump eller Jaffar Kosher kommer nomineras till Nobels fredspris så är frågan hur länge denna fred kommer att vara med tanke på det temperament som råder i regionen.

Det är ett intressant tankeexperiment att föreställa sig att den palestinska sidan efterlever de israeliska kraven – för låt oss inte luras att tro att ”fredsplanen” är påhittad av Trump – under de stipulerade fyra åren för att sedan belönas med motorvägar och arbetsplatser. Vem ska betala denna muta? Knappast troligt av Israel själva, utan här kommer man nog be de amerikanska skattebetalarna och kanske också EU om hjälp (att betala allt). Om jag känner de styrande i Israel rätt – och bortser från att Likud inte vill ha fred för det skulle hota de amerikanska bidragen – så kommer de ta emot alla bidrag till satsningarna på den palestinska infrastrukturen och sedan…

…ja, vad behöver de göra för att slippa efterleva sin del av avtalet? Tja, förmodligen inte mer än att dubbelboka ”Alaska”-moskén så att ortodoxa judar stövlar in medan muselmanerna ligger med arslet i vädret. Så snart den förste kallat den andre för ”smutsig hund” så är man tillbaka till ruta ett, vilket faktiskt är en position som är helt fördelaktig för de styrande.

Den ständiga konflikten mellan Palestina och Israel håller branschen igång. Vapenleverantörerna tjänar multum och annars sysslolösa medborgare engageras i patrullering och krigföring och får betalt (oftast genom utländska regimers bidrag, USA inkluderat).

Om jag får vara lite cynisk så tror jag att båda sidorna trivs med hur de har det idag. Vill man förändra det hela på något förnuftigt sätt så finns det bara en sak att göra: Fimpa alla bidragen. Först när palestinierna och israelerna får betala sin osämja med egna pengar kommer det sanna motivet till fred att uppenbara sig. Och först då kommer den freden att vara hållbar.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Krig & fred, Okategoriserade | 17 kommentarer

Ska den svenska vänstern blomma ut i full kommunism igen under vår egen livstid?

Bästa läsare!

Från den moderata insidan får jag vet att ”Uffe gör ett bra jobb och medlemmarna har fullt förtroende för honom”. Gällande moderaternas partner KD kommer Ebba Busk-Tor att kunna sitta kvar som partiledare under mycket lång tid. Spillrorna av den svenska borgerligheten tuffar på som vanligt utan att komma någonstans, och ingen aktiv inom dessa partier förväntar sig ärligt tänkt någon vinst inför nästa val.

Det är faktiskt bara först när man inser att enda chansen för Ulf Kristersson att bli statsminister är ifall hans kandidatur och regeringsförklaring stöds av Sverigedemokraterna. Att offentligt hålla denna insikt som en sanning är tyvärr fortfarande djupt tabu inom moderaterna. Inte av hänsyn till ideologiska orsaker, för numera kan M göra upp med VPK om den svenska välfärdspolitiken. Nej, istället handlar det om att ett formellt samarbete med SD fortfarande kan trigga medierna till ofördelaktig behandling. M föredrar då hellre att som vanligt bli ignorerade av lögnpressen.

Nå, oavsett vilket så är min poäng här att det inte är hos de borgerliga vi kommer se någon större utveckling. Istället tror jag att det är inom vänstern saker kommer att ske. Och jag är inte bombis på att det blir trevliga saker.

Om vi bara låter oss göra en ytlig observation av utvecklingen under de tre senaste mandatperioderna har vi gått från att den politiska eliten (politiker i maktposition samt de etablerade medierna) larmade om SD som ”ett av nazism präglat parti som sprider hat och att deras stöd av 5 % av väljarna utgör en fara för allas säkerhet och välfärd på både kort och lång sikt” – om vi ska summera varningarna från Reinfeldts dagar som statsminister – till att idag utmåla större delen av svenska folket som en fara för välfärd och säkerhet.

Vilka försyndelser är det vi anklagas för? Jo, nämligen att tro på påståendet om att kaoset breder ut sig över hela landet – påståenden som gynnar Ryssland som bedriver påverkansoperationer för att reducera svenska folkets förtroende för regeringen och myndigheterna.

Men kära nån… Vad behöver egentligen Putin göra för att det offentliga Sverige ska framstå som en tågolycka i slowmotion när regeringen sköter detta missnöjesalstrande arbete alldeles utmärkt på egen hand? Seriöst – vad skulle Ryssland kunna göra för att Sverige skulle kunna framstå så pass dysfunktionellt som det gör idag?

https://i1.wp.com/projektsanning.com/wp-content/uploads/2019/11/image-486-300x198.png

En annan försyndelse är det s.k. ”klimatavtrycket” som inte omfattar artificiell befolkningstillväxt och ökat behov av att bygga dyrbara bostäder åt de ”nyanlända” som ska värmas upp med allt knappare energiresurser – resurser som krymper genom den nuvarande regeringens politik. Istället är det etniska svenskar som åker bil till och från jobbet och som äter näringsriktig kost som inkluderar kött som inte bara är klimatbovar, utan att betrakta som de ofödda generationernas mördare. Och mördare får man inte tycka om, såvida inte de är mördare på riktigt och bara blev det p.g.a. socioekonomiska omständigheter.

Det är ömsom med alarmism och ömsom med frukten av min hittillsvarande och andras livsvisdom jag befarar att det är inom vänstern vi kommer se mer av utvecklingsarbete. Som vi sett av trenden ovan där mer skuld läggs på det svenska folket – både existentiellt och finansiellt – så lär detta också återspegla sig i en ny vänstervåg.

Den passiva borgerligheten kommer hjälpa sossarna att försöka hålla sig kvar vid makten, samtidigt som miljöpartiet och vänsterpartiet kommer behöva fortsätta att flytta fram sina positioner vänsterut för att öka kamplusten hos sina väljare. Och dessa väljare blir dessutom allt fler i takt med att folkutbytet fortskrider.

Vi har redan sett vad denna radikalism leder till inom de statskontrollerade medierna där man ogenerat hyllar vänstern vid varje tänkbart tillfälle. Läget har gått så långt att en person som inte delar kulturmarxisternas samhällsbild inte kan se sändningarna utan att drabbas av någon nivå av frustration. SVT och SR vet att man kan spotta de oliktänkande rakt i ansiktet sedan regeringsalliansen och de borgerliga (med förvirrat bidrag från SD) gav grönt ljus till skattefinansierad public service.

I en epok där särskoleleven Greta Thunberg hyllas som ”klimatkunnig” och ”en messias-gestalt”, då vet man att man har stora problem med samhällsbygget.

Fast är loppet redan kört?

Well, det har gått långt, och det har gått riktigt illa.Och Sverige är en patient som behöver en rejärl kur för att bli frisk. Det kommer göra ont och man kommer må dåligt. Men vi kommer må ännu sämre ifall vi inte gör någonting och låter utvecklingen fortskrida. Dessvärre krävs det ett samlat bemötande mot hoten, och där är inte svenska folket ännu.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 19 kommentarer