Grattis Palestina! Ni får 50 miljarder US Dollar istället för ert land tillbaka…!

Bästa läsare!

Tydligen har den stora fredsplanen för Palestinakonflikten lagts fram av den framtida presidenten för USA, Jared Kushner.

Israel ockuperar sedan en mansålder stora delar av vad som borde utgöra nationsbildningen Palestina, däribland Västbanken och Gaza, plus de syriska Golanhöjderna som Jared Kushners svärfar, den nuvarande presidenten Donald Trump, försöker överlämna formellt till Israel så att Trumps affärsvänner i oljebolagen ska kunna få access till de syriska naturtillgångarna.

”Fredsplanen” har det formella namnet ”Peace to prosperity” och innehåller inte ett ord om Israels ockupation av Palestina eller om återlämnande av ockuperat territorium. Istället handlar det om pengar. ”The goal is to empower the Palestinian people to build a better future for themselves and their children” lyder den klatschiga målsättningen. 50 miljarder dollar, varav 13,3 miljarder är bistånd, 25,7 miljarder är lån och 11,6 miljarder är privata investeringar.

Det finns ett stycke som talar om att ”Opening West Bank and Gaza”, vilket handlar att man ska ”building new connection between Palestinians and the region” vilket ska leda till ”increase trade, reduce costs, and facilitate regional co-operation”. Regionalt samarbete? Med vem och vilka? Och faciliteterna, vad är dessa? Svaret finns i dokumentet: man ska bygga gränsstationer som har högre kapacitet och effektivare säkerhet. Och man ska därtill reparerar vägarna på den ”palestinska” sidan.

Löser denna plan någonting?

Måhända är jag lite cynisk, men i mina ögon framstår detta som att Vita huset – som är planens avsändare – erbjuder de palestinska myndigheterna 50 miljarder dollar under en tioårsperiod för att inte behöva diskutera Israels ockupation.

Hälsar eder Peter Harold

PS
När jag läser mer noga ser jag att pengarna även ska delas ut till Egypten, Libanon och Jordanien. Detta förklarar vad satsningen handlar om, nämligen kunna möjliggöra transporter mellan dessa länder och de ockuperade delarna av Palestina – via Israel. Kommer palestinierna att skicka tackkort till de amerikanska skattebetalarna för deras uppoffring? Kommer Israel att låta godset passera, eller bygger man upp en ny sårbarhet för palestinierna?
DS

Annonser
Publicerat i Krig & fred | 4 kommentarer

Traditionell midsommar? Traditionell i bemärkelsen, vad…?

Bästa läsare!

Jag var i Gästrikland och Dalarna över midsommarhelgen, denna fornsvenska och hedniska festival där skolbarn dansar runt en stiliserad fallos-symbol. Borde inte detta vara skäl nog för det kulturmarxistiska maktetablissemanget att bekämpa denna ”ursvenska” helg med näbbar, klor och sedvanliga mediekampanjer? Eller är man alltför packade därför att man måste bedöva sitt samvete som förtärs av det dagliga slitet i propagandastatens maskinrum?

Ja, jag är förvånad över att det inte kritiseras mer över det svenska midsommarfirandet än vad som sker redan idag.

Jag blev ombedd att förklara hur denna ritual går till, och beskriva de väsentliga stegen i dess utförande. Det var så jag tolkade det, och förklarade att först dansar man kring majstången, sen super man, och om möjligt har sex efteråt. I själva verket var jag ombedd att förklara dansstegen, men det är lätt att missförstå folk när man är lomhörd och står intill en sextett av taktstampande tarmgnidare med skorrande PA-utrustning.

Jag måste erkänna det. Jag är imponerad över att människor som uppburit folkpension i flera års tid är fortfarande kapabla att svinga sig fram och snurra omkring utan att snubbla, samt genomföra sekundsnabba partnerbyten i serie medan man ser folkhavet virvla förbi ögonen. Ja, jag talar alltså om de svenska folkdansarnas obligatoriska uppvisning. Under en 364-dagarsperiod hårdtränar de sin rutin blott för… ja, jag tänkte säga midsommaren, men ibland får de komma till publik nåder även under 6 juni. Ingen av dem som visade upp sig i X-stad under sistlidna midsommar var under 65.

Men samtidigt som jag är imponerad på dessa dansares kapacitet blir jag också lite uttråkad. Hambo, gånglåt, polka… de låter alla likadant i mina öron. Och det går runt, det går på tvärs, det går bakåt, runt igen och igen, vänder, och framåt tills det kommer ett plötsligt tjo-hopp… och varje cykel pågår i ungefär två och en halv minut. Sen så börjar de om igen, fast i en annan ordning på manövrarna. Har Mona Sahlin rätt? Ingen dör ju av svärdshugg här.

I detta finner jag bara skuld hos mig själv; hade jag blivit lika uttråkad om jag själv haft denna fridag från jordbruket eller smedjan och varit iförd samma dräkt under 1800-talets mitt, mitt ute i Bortanby, Avkrok eller Myggträsk? Kanske inte. Jag tror att motivet handlade om sex. Vilket får mig att fundera på folkdansande pensionärers sexliv…

…nej, inte alls.

Det finns inte mycket sex att hämta i traditionsbärande verksamhet. Istället handlar det ju givetvis om tillfredsställelsen att hålla någonting ursprungligt vid liv.

Men det får mig att fundera på kontexten i vårt midsommarfirande. Här i X-stad hade man den tarmgnidande sextetten som felade bäst de kunde, vilket var säkert intill perfektion om jag som lekman får döma, samt knätoftsdansarna (fast ska jag vara helt ärlig så minns jag nu inte ifall de verkligen hade knätofsar…?). Därefter följde lekledaren som organiserade kaoset i lagom antal ringar runt den stadiga stången från sitt bord där denne spelade upp de traditionella sångerna om de små grodorna (som hade verser om de mest otänkbara sommarvarelser man kan tänka sig, till min förvåning), musikerna från Skaraborg, prästens trafikfarliga fågelfä, tre kvinnor från Nora (som här byttes ut mot X- stad), und so weiter. Spelade upp? Ja, från sin dator, i form av mp3-filer, ut i PA-utrustningen.

Hm, är detta verkligen ett traditionellt midsommarfirande? Någonting säger mig att detta inte stämmer.

Att vi firat sommaren i Sverige sedan urminnes tider kan inte ifrågasättas. Den svenska sommarens ankomst och den längsta dagen är värd att fira, och det säger sig självt.

Frågan är inte varför, utan snarare hur. Och där känner min magkänsla att tiden förvandlat det ursprungliga midsommarfirandet till en publik ritual som ska påminna om, och skapa en bild av det som varit, vare sig det var på riktigt eller ej.

Hur många affischer har vi inte sett under de sista veckorna erbjuda traktens invånare att fira ”traditionell midsommar” i bygden. Men vad är då traditionell, om vi ser bortom det obligatoriska årliga uttalandet från polismyndigheten om att ” – Visst önskar vi svenska folket en solig midsommar, men en del regn skulle sannerligen underlätta vårt arbete”?

Vissa säger att de barbariska svenskarna ägnade sig åt blot, d.v.s. att offra för gudarna. Sant, hävderna hävdar – vad skulle de annars göra? – att man offrade nio varelser av manligt kön (inklusive en människa) som hängdes upp vid templet (som sägs ha legat vid Gamla Uppsala). Men detta var vart åttonde år, och ägde rum i februari månad. Inte vid midsommar.

Islänningarna har bäst dokumentation om denna tradition, och där nämns höstblot, midvinterblot och vårblot. D.v.s. perioder då man hade alla utsikter till bekymmer framför sig. Dessa blot behövdes då inte medan man under de prunkande sommarmånaderna inte fruktade gudarnas lynne lika allvarligt (men kanske desto mer sina fienden, om sådana existerade).

Vad beträffar majstången – som ser ut som en upp-och-nervänd penis med rätt antal testiklar – så tycks det inte genera någon att hävda dess tyska ursprung. Och går vi bara efter namnet så finns det en logik; tyskarna firar den varma årstidens ankomst i maj månad. Vilket ger mig en vink om vart fasen man egentligen borde bo någonstans, om det inte vore för deras hopplösa oregelbundna verb.

Detta betyder givetvis inte att midsommaren införts från Tyskland (eller vad som var Tyskland på den tiden, som uppges vara 1600-talet). Vi har därtill dokumentation på hur upprörd kyrkan var över de osedliga aktiviteter som pågick under midsommaren (och nån gång borde jag försöka komma över dessa dokument, för det tycks som att prästerskapet inte drog sig för att skildra styggelserna i detalj bara för att skapa allvar i sin fråga).

Så där vi befinner oss rent kunskapsmässigt är det politiskt korrekt att hävda att ”vi inte vet så mycket om hur midsommaren firades under forntiden”. Vilket i sig borde väcka intresse att söka ett svar istället för att bara rycka på axlarna och säga att man inte vet någonting.

Vad är det man döljer?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Historia, Stadsliv | 12 kommentarer

Spänningen stiger. Ska Donald Trump ÄNTLIGEN avslöja 911-mysteriet?*

*…som inte är något större mysterium för de flesta av mina begåvade läsare.

Bästa läsare!

Jag har ett antal bloggämnen liggande i huvudet, men dessa är av sådan karaktär att jag skulle behöva göra research. Och gör man research finns det risk att ämnet visar sig inte vara särskilt exalterande. Som journalisterna brukar säga; kolla aldrig upp en god historia, för då blir den inte lika bra.

Men ett ämne som man alltid kan hantera på volley är USA:s president Donald Trump. I alla fall känns det som att man inte behöver några särskilda förkunskaper när det gäller att uttala sig om honom, eller ens för den delen rapportera om hans utspel. Statskontrollerade Sveriges Television är ett praktexempel på denna strategi. 1) Har Donald Trump uttalat sig? 2) Om svar på fråga 1 är ett ”ja”, har någon kritiserat hans utspel? 3) Kopiera, översätt och klistra in kritiken.

Ok, jag ska komma till skott här, för jag måste packa min resväska. Jag fick hedersuppdraget att umgås med kärestan under midsommarhelgen, och har nu gjort upp en resplan. Norrut och mot havet, lyder anvisningarna. Nå, tillbaka till Trump…

På senare tid har de neokonservativa krafterna försökt att transplantera skulden för 11 september till Irak från Iran (som i sin tur fått sin fingerade skuld för 11 september i arv från Afghanistan som inte heller hade någonting med terrordådet att göra). Donald Trump – vars intellektuella förmåga är svårbedömd – har vissa problem med att köpa denna vinkel. Efter att systematiskt gått från den ena konfrontationen till den andra med regimen i Teheran (vilket dessvärre var ett av de få vallöften inom den utrikespolitiska delen som han har hållit) så har han på senare tid låtit hälsa att tiden börjar bli mogen för förhandlingar. Detta må ha varit planerat av Donald Trump, och påminner om samma strategi han använde mot Nordkoreas ”Rocketman”. Men om Trump anser sig veta när det är dags att lägga om kursen och gå från konfrontation till dialog så tycks hans  handgångna rådgivare och ministrar ånga på i full fart mot krigsförklaringen.

Det tycks som att Donald Trump vill försöka förhindra att US Deep State ska kunna nyttja terrordåden under 11 september 2001 som ursäkt för att starta krig mot Iran (som var en av USA:s allierade under invasionen i Irak och är det alltjämt i kampen mot Islamska Staten).

I en intervju med ABC News-journalisten George Stephanopoulos sade president Trump:
” – Iraq did not knock down the World Trade Center. It were other people. And I think I know who the other people were. And you might also.”

Donald Trump vet. I Vita huset finns en bok som endast svurna presidenter får läsa (om inte djupstaten tagit bort den när Barack Obama flyttade ut), där presidenterna skriver ner viktig information som ersättarna behöver veta. Även om sanningen avviker mot den officiella berättelsen så behöver de ha denna insikt för att kunna hantera den bluff som ligger bakom deras ämbete.

Det är egentligen sorgligt att det ska krävas ett uttalande som detta för att avstyra anklagelserna om att Irak skulle ligga bakom terrordåden den 11 september 2001. Om så vore fallet måste bevisen upp på bordet – och Afghanistan och Irak måste kompenseras för det olagliga kriget som vicepresidenten Dick Cheney startade i president George W Bush’ namn. Men med tanke på att Vita huset ända sedan Barack Obamas dagar supporterat al-Qaida i Syrien så kan man förstå om vanliga nyhetstittare i TV-soffan inte riktigt känner att de hänger med.

Frågan är om Donald Trump verkligen vet vilka han tror låg bakom terrorattackerna? Under sin presidentvalskampanj 2016 sade Donald Trump: ” – There were people that were cheering on the other side of New Jersey, where you have large Arab populations”. Dessa personer var bland annat ”semesterlediga” flyttjobbare, där minst en av dessa bevisligen kan kopplas till den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Gruppen har gått till historien som ”The Dancing Israelis”. FBI har nyligen släppt bilder på fotostatkopior av de fotografier som israelerna tog vid tillfället med de brinnande skyskraporna i bakgrunden – bilder där ansiktena täckts för att inte avslöja männens ansiktsuttryck (deras identitet är redan kända eftersom de medverkat i TV i hemlandet).

Other people? Vilka då? Afghanistan har redan fått skulden för 11 september (i den retorik som Bush-administrationen lade fram), och detsamma gäller Irak (genom att nämna ”11 september” samtidigt som man presenterade lögner om irakiska massförstörelsevapen som hotade USA:s ”allierade” Israel). Om Trump syftade på afghanerna eller irakierna så borde han ju säga det, eller har han redan glömt vilka länder man invaderat…?! Menar han… syrierna?

Om Donald Trump verkligen vill tala om vilka som låg bakom 11 september så ligger han illa till om han ämnar hålla sig till sanningen. En hjärtattack eller brusten pulsåder eller en fallolycka… det finns obducenter som kommer skriva vad CIA begär i protokollet. I annat fall måste denna intervju i ABC News slängas ner i minneshållet illa kvickt, och krigsförberedelserna påskyndas.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Krig & fred | 24 kommentarer

Jag har inte på mig läsglasögonen just nu…

Bästa läsare!

Jag måste dessvärre be er, kära läsare, om hjälp eftersom jag inte har på mig mina läsglasögon. Min fråga är ifall den byxklädda kvinnan som just ska ta emot den gamla drottningens karda är Tysklands förbundskansler Angela Merkel? Bilden togs i samband med att de allierade firade Dagen D… tillsammans med Tyskland..? Eh…?!?

Brittiska hovet har sedan publiceringen tagit bort denna Twitterpost. Tydligen har folk som är mindre dementa än QE2 bättre komihåg om vilka som kämpade på respektive sida under andra världskriget.

Kvinnan på bilden är i alla fall väldigt lik Merkel.

Hälsar eder Peter Harold

PS
Vad fasen har drottningen i sin handväska? Vad behöver hon den till? Hon skulle ju kunna ha en stab i nästa rum som bär på hela lådor med alla prylar en dam kan behöva ta med sig när hon… eh, går in i ett rum och morsar på några andra i en halvtimma. Portmonän? Näsdukar? Tamponger? Tårgasspray? Alltså… vad sjutton kan hon ha i väskan?!!
DS

PS2
Jaha, tydligen vet Svansk Gamtidning vad som finns i väskan. Och vad den används till… [LÄNK]
DS2

PS3
Felstavningarna här ovan var helt oavsiktliga. Men de passar!!!
DS3

Publicerat i Historia | 21 kommentarer

Chip, chip och välkomna till Storebrorssamhällets vägval

Bästa läsare!

En ny bil ligger utanför min budget, och drömmen börjar även alltmer hamna utanför mitt önskemål.

Härförleden hade jag tillfälle att titta på en bil som tillverkaren förklarade kan öppnas och startas genom en app i ägarens mobiltelefon istället för att dela ut nyckel till andra personer. Bara denna egenskap fick mig att rygga tillbaka. Om jag kan öppna och starta min bil med en ”app” utan nyckel, då kan i praktiken ”vem som helst” komma åt min bil. Och när jag säger ”vem som helst” så är utländska stöldligor det minsta jag bekymrar mig över…

Demonstratören förklarade att konceptet är ”räddaren i nöden”. ” – Tänk dig att du kör till Arlanda för att resa till Paris, och du har frun med dig och hon ska köra bilen hem när du är framme vid flygplatsen. Ni pussar hej då, och du går och checkar in, försvinner bakom säkerhetskontrollen. Då upptäcker din fru att bilnycklarna är i din jackficka. Vad gör du? Jo, du trycker in koden och hon kan köra iväg innan ni får p-böter för att parkeringstiden gått ut. Smart va’?

Jag ryckte på axlarna.

” – Ok. Och om det är som det brukar vara, att frun ska gå till Pressbyrån för att handla någonting, och på vägen dit ser en souvenirbutik med rea, eller fastnar vid Pockethyllan, och jag sitter på planet som taxar ut med kapten som anbefaller oss att stänga av våra mobiltelefoner…? Det tar ungefär två och en halv timma att flyga till Paris, innan jag får slå på mobilen igen. Under tiden har hon hunnit få p-bot och nervsammanbrott. Dessutom flyger jag inte. Vill jag till Paris, då gör jag hellre resan med bilen.”

” – Mm, jag vet inte om jag skulle göra det med den här”, invände demonstratören tveksamt.

” – Säg inte att det är en el-bil…!” suckade jag. Demonstratören nickade.

” – Jodå, och den har hela 35 mils räckvidd.”

” – Hela 35 mil…? Det blir ju bara till Jönköping”, anmärkte jag kritiskt, dock ovetande om att det faktiskt bara är 30 mil dit från Västerås, och det dessutom om man kör via Karlsborg som är kortare än om man åker via Mjölby. ” – Och då måste jag dessutom ladda bilen där för att komma hem igen. Kan jag inte ladda bilen så kommer jag ju inte längre än till Askersund innan jag måste vända tillbaka. Då kunde jag lika gärna ta cykeln, eller jogga…”, tillade jag sarkastiskt.

” – För dem med särskilda behov av lång körsträcka…”

” – Du menar människor som vill kunna använda sina bilar på precis samma sätt som man kunnat göra i ett århundrade nu, menar du?” flikade jag in irriterat som om jag måste be om lov för att kunna köra min bil var helst det behagar mig.

” – … så har vi en modell med konventionell förbränningsmotor”, avslutade demonstratören med en min som om jag just frågat om han hade filmer med sadistisk dvärgporr att sälja under bordet.

Detta med att dela ut behörighet via app är enligt min mening bara ett första steg. Vi ser hur politiker – eller snarare den styrande eliten – vill få bilägandet att framstå som omodern, och olyckligtvis hänger biltillverkarna på. Jag har nyligen fått mig förklarat varför det säljs så många BMW, Audis och Lexus till ”vanligt folk”, vilket ligger långt utanför min budget och drömvärld: Folk leasar dem. Det är så de har råd med dessa bilar. Med andra ord: ”Banken äger din bil – då kan du lika gärna se till att åka ståndsmässigt”.

Är inte detta lite av självbedrägeri? frågade jag mig själv tyst och tänkte på hur många år jag sparade för att köpa min egen bil för 160 laxar utan att sätta mig i skuld (och visst har jag kört den genom Europa, naturligtvis!). Mitt beteende kan omöjligt gillas av vare sig statsmakt eller Big Business.

Men vare sig folk äger sina bilar eller leasar dem så är det bärande konceptet att tilldela brukarna behörigheter, vilket kan bli bankens roll när vi inte längre äger de saker vi brukar. Och kan banken tilldela folk behörigheter så kan så även staten beröva dem med samma teknik. Man kan även begränsa behörigheter. Det senare kan bli aktuellt när klimatalarmisterna börjar ransonera vårt resande, och myndigheterna kräver giltiga skäl för bilreor. Det förra fallet kan ju bli aktuellt när staten vill förhindra nån som inte betalar skatt att lämna landet (t.ex. för att åka till ARN och fly). Men räkna med att huvudargumentet som kommer användas för att staten ska kunna få fjärrmanövrera bilar blir ”kampen mot rattfylleriet”. Vägen till helvetet är kantat med goda intentioner. Och vi tycks svälja betet varenda gång.

Det var bättre förr. Ju förr desto bättre.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Teknik & forskning | 10 kommentarer

Viktigt meddelande från Yttrandefrihetsförmedlingen: YouTube censurerar skoningslöst!

Bästa läsare!

Som ni läsare kanske redan känner till har den militanta lobbyingorganisationen ADL förmått Google-ägda YouTube att stänga ner ett flertal intressanta kanaler, samt plocka bort informativa videoklipp från andra kanaler.

Under rubriken Yttrandefrihetsförmedlingen tänkte jag försöka flagga för några av de nedstängda kanalerna och dirigera tittarna till de nya adresserna, samt göra samma sak med de videoklipp som plockats ned på YouTube. Kom gärna med tips i kommentarsfältet så gör jag specifika poster.

Först ut är Brother Nathanael Foundation som återfinns här [LÄNK]. Länkar till hans senaste videos finns under ”Latest News”.

 

En annan som drabbats av nedplockade klipp är Adam Greens KNOW MORE NEWS. Adam Green och hans supporters har bidragit med att exponera de judiska noahid- och chabad-lagarna som har samma signifikanta risker som t.ex. islamsk sharia. Eftersom inflytandet från de som tror på denna religion är stort är det sålunda också en demokratisk rättighet och en förutsättning för vårt demokratiska samhälle att vi har kunskap om dessa krafter. Det handlar sålunda inte om antisemitism i ordets korrekta bemärkelse.

KNOW MORE NEWS har visserligen sin kanal kvar på YouTube, men flera av de viktigaste klippen har plockats ned. Allt går dock att komma åt via KNOW MORE NEWS egen hemsida [LÄNK].

KNOW MORE NEWS: ”Chabad & Noahide Laws” [LÄNK]

KNOW MORE NEWS: ”We will impose Noahide Laws” [LÄNK]

I denna bloggpost lägger jag inga värderingar i klippens innehåll, utan handlar enbart om att förmedla allmänheten kunskap om var man kan hitta det material som ADL med flera förmått YouTube att plocka bort.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Yttrandefrihetsförmedlingen | 22 kommentarer

Det är alltså en sjukdom att tro att homosexualitet är en sjukdom…?

Bästa läsare!

Det är svårt att inte se den mångfacetterade ironin när statliga Sveriges Television berättar att festivalorganisationen bakom bokstavssex-eventet West Pride kommer erbjuda en homofobiterapi till personer som bland annat  – enligt företrädarna för West Pride – anser att man kan bota homosexualitet med… terapi! [LÄNK]

SVT citerar en av personerna bakom kampanjen:

– Vi vill visa hur absurt det är med homo- och transfobi. Det är bara vanföreställningar, ignorans och okunskap. Vi har inte plats för det i Sverige, säger Emma Gunterberg Sachs, verksamhetsansvarig West Pride.

Något som däremot verkligen är en vanföreställning är att alla måste gilla homosexualitet och transsexualitet. Denna vanföreställning har gått så långt att den grupp av människor som Emma Gunterberg Sachs tillhör inte sällan kan tillskriva folk homofobiska åsikter när människor utifrån sunt förnuft påpekar att det uppstår en orättvisa när en fullvuxen man kan ändra på sitt pass och kalla sig kvinna, och sedan rusa ut bland flickorna i damlaget och röja runt som en bärsärk. Eller kasta slägga några tiotalet meter längre än sina systrar.

Till och med kvinnor kan bli kallade för transfober när män klär ut sig till dam – inte så sällan med en lite utmanande outfit (för att bli uppraggad av män, eller för att de ”bara trivs” med att se ut som fnask?) – och delar omklädningsrum och offentlig toalett med kvinnor och deras döttrar.

Det är lite underligt att vi har denna toleransreligion när samma typ av opinionsbildare hyllar restauranger som stänger sina etablissemang när Sverigedemokraterna ska ha möte i närheten, eller till och med avvisar partiets medlemmar p.g.a. personens politiska sympatisörer.

West Pride säger att deras terapi vänder sig till folk som ”lider av symptom så som ilska, stress och oro i mötet med homo-, bi- och transpersoner”.

Nu ska det nog sägas att det som väcker ilska är nog snarast att HBTQ-lobbyn så pass aggressivt vill tvinga vanliga människor att se dessa läggningar som normalt. Ja, normalt för den som bär dessa parafila böjelser, lika mycket som det är normalt för mig att läsa böcker, vilket i sig är onormalt för en person som föredrar att träna fotboll sju dagar i veckan och inte vet hur en bok fungerar. Inte anklagar jag fotbollsmanikern för bibliofobi för den skull.

Vi är olika, och vi har olika preferenser. Er homosexualitet behöver ni inte trycka ner i halsen på alla andra som är tillfreds med att ha sexuella relationer med partners av annat kön. Det är ingen sjukdom att man tycker att det är äckligt med två män som har analsex med varandra. De flesta av oss tycker inte ens om tanken på att våra föräldrar haft sex, men inte för det har vi fobier mot dem. Därför behöver vi inte applådera när vi ser halvnakna läderbögar stå på lastbilsflak och simulera sodomi på allmän plats.

Vad som i synnerhet bör få vanligt folk att reagera är att organisationer som West Pride står för att ”negativa attityder” – vilket jag demonstrerat här ovan – ska räknas in som homofobi, och detta i syfte att kunna lagföra fler meningsmotståndare enligt gummiparagrafen hets mot folkgrupp.

Istället för att ge plats åt pseudo-hjärnskrynklare som tokjönsarna från West Pride borde medierna bistå oss som slåss för yttrandefrihetens bevarande i vårt land. Detta är betydligt viktigare än att jaga folk som mår illa av böglobbyns instruktionsfilmer om att man bara ska tvätta sig lagom mycket för att göra analsexet mer njutbart. Trots allt, det är vi som står för yttrandefrihetens fortlevnad som kommer garantera minoriteters röst i alla väder. Så ge fan i att försöka bekämpa oss, SVT!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Dumburk, Udda sex | 7 kommentarer

En bok, en boks historia, och så lite ondskefullt förtal om knugens anfader….

Bästa läsare!

Så, nu har jag äntligen lugn och ro att sitta vid min ”skrivmaskin”…

*

Sistlidna weekend tog jag mig likt Fantomen in till stadens centrum och passerade inkognito ett bokstånd vid loppmarknaden. Jag hade en sammankomst med kärestan bokad vid torget men jag var för ovanlighetens skull anländ en hel kvarts timma för tidigt. Annars brukar jag ha för vana att försöka dyka upp i exakt ögonblick. Eller ännu hellre smyga mig fram, hålla mig bakom ryggen på kärestan som spejar åt det håll hon förväntar sig att jag ska dyka upp, och invänta ögonblicket då hennes otålighet tvingar henne att ta fram mobiltelefonen för att texta en efterlysning, varpå jag lutar mig över axeln och frågar ” – Vem är det du skriver till?”. Kärestan rycker till: ” – Vart var du?”. ” – Åh, jag stod bara här och väntade på att du skulle se mig”. Hon brukar bli lika irriterad varje gång…

Hirr, hirr…!

Nåväl, nu var jag som sagt vid mötesplatsen alldeles för tidigt, och bokståndet lockade med humana priser. Eftersom jag numera låter mitt väderkorn söka böcker åt mig drogs min näsa till en gammal volym liggandes i lådan ”20 kr st./3 för 50 kr.” Absolut i min prisklass. Jag tittade på bokryggen, vilken var i bättre skick än min egen. Suck…

”Stamfadrens antecententia” löd titeln.

Jaha, det måste väl vara någon partsinlaga mot Charles Darwins evolutionsteori? Orkar jag verkligen med detta? Visst, jag gillar gamla tiders debatter och diskussioner, men känns ämnet över huvud taget tillräckligt angeläget för mig att köpa en gammal bok som jag inte kan gömma för käresta som kommer dyka upp om en stund, frågade jag mig själv… Vänta, jag har ju alltid min ryggsäck. Den kommer hon inte visitera (av rädsla för att hon ska känna sig tvingad att erbjuda sig att bära den en stund, måntro?). Ok, jag kan ju ta mig en titt, i alla fall.

Stockholm. Tryckt hos J. & A. Riis.
På J.L. Brudins förlag 1863
.”

Gott, men ingen författare…?

Låt mig här skjuta in en längtan jag har. Jag önskar att jag kunde plocka upp dessa antikvariska loppmarknadsböcker och hummande, men med kunnig blick, berätta för försäljaren oviktigt vetande som t.ex. att ”…J & A Riis står för bröderna Johan och August Riis som köpte upp M P Dahlskog & Co år 1854, och de hade sitt tryckeri i kvarteren där…” och så vidare, och så vidare. Men dessvärre, denna bildningsgrad saknar jag. Men jag blir lika imponerad varje gång jag möter sådana människor som är specialister på detta som i stort sett resten av mänskligheten finner som oviktigt. Och detta utan att googla. Jag tror de kallas för singlar

Fast det var nog knappast oviktigt för dessa förläggarbröder den gången det begav sig. Tvärtom, deras vardag upptogs av värvet att producera böcker som just denna ”författarlösa” Stamfadrens antecedentia. Sedan dess har både förläggare, tryckare och boken i sig tydligen självt fallit i glömska, återförd till ”läslivet” och en eventuell läsares nyfikenhet. Eller kvarlämnad i den ambulerande antikvariehandlarens flyttkartong tills denne ger upp sitt eget sista andetag och hans släktingar för alltsammans till soptippen, släpvagnslass efter släpvagnslass, eller ställer ut egendomen som gratisgods under en regntung sky, vilket ändå för alltsammans till den ”kommunala värmeåtervinningen”. Usch!

Ett ”ex-libris” gav dock en ledtråd till varför boken klarat sig så här långt för att eventuellt övertas av mig för utbytet mot en ”Jenny Lind”: Ex-libris Greta Bronell. Kan hon finnas på Internet? Ah! En sådan upptäckt. Riksarkivet har hennes levnadsberättelse! Född 1892 och dotter till bokhandlaren Axel Bronell i Filipstad, en stad som hon sällan lämnade förutom något års studier som sjuksköterska  och som hon kvarstannade i ända fram till sin död 1988 (efter att ha nyttjat sina omsorgsgivande kunskaper till att ta hand om föräldrar och äldre släktingar) utan att ha gift sig eller fått egna barn.

Riksarkivet skriver om henne:

” Hon tillhörde en generation då det ofta var naturligt och stundom även nödvändigt för unga kvinnor att stanna kvar i hemmet för att ta hand om föräldrarna, och i hennes fall dessutom skötseln av de många av de gamla släktingar som då fanns omkring henne. Hennes uppväxt präglades av ett mycket stort bokintresse. Hon inte bara läste mycket utan började redan under skoltiden själv skriva små teaterstycken. Så småningom blev det noveller som till slut samlades i ett manuskript. När så Harriers bokförlag utlyste en tävling om ungdomsromaner skickades manuskriptet in. Greta Bronell fick hedersomnämnande och hennes bok Wille Wildfågel trycktes 1938.”

Exakt när ”Stamfadrens antecedentia” hamnade i den ogifta Gretas ägo vet jag inte, men hennes ex-librisdekal ser gammal ut, men inte lika gammal som boken eller hon själv naturligtvis. Förmodligen har den stått i hennes bokhylla tills brorsdottern Ullagreta Carlsson själv gick ur tiden i februari månad just i år vid nästan 95-års ålder, vilket kan förklara att boken nu plötsligt hamnat på torget. Om Greta Bronell ägde boken tills hon var 96 år, och Ullagreta ägde den tills hon var 94 så hoppas jag själv att jag kan slita boken med hälsan tills jag blir 92…! Haha!


Bronellska bokhandeln på Drottninggatan i Filipstad anno 1911.

Jo, naturligtvis köpte jag boken. Vad den handlar om är ganska uppenbart redan i de första meningarna i det inledande… eh, jag tänkte säga ”det inledande kapitlet”, men boken är skriven med ett obrutet textflöde från sidan 1 till 530. Det i sig är väldigt intressant. Men låt mig nu stilla min egen läsares nyfikenhet kring det inköpta alstret:

”Jemnt hundra år äro förflutna sedan advokaten Bernadottes hustru, född Saint-Jean de Boeil, i sjunde månaden av sitt hafvande tillstånd den 26 januari 1763, uti staden Pau af Béarn (Gascone) förlöstes från sin andre son. Barnet blef i dopet kalladt ”Johan Babtist Julius”, och faddrarna [den nyföddes farbror samt dennes maka] befunno sig på den låga ståndpunkt i bildning att de – enligt uppgift från trovärdiga personer, som på stället granskat anteckningar, motsvarande kyrkoböckerna i Sverige – ej kunde skrifva sina namn.

Huruvida deraf må slutas, att den tiden gräddan af befolkningen i Henric IV:s födelseort, ännu något öfver två hundra år efter hans död var till så hög grad rå, eller att hjonelaget Bernadottes umgängen och beröringar befunnos inskränkta till samhällsklasser af lägsta ordningen, lemnas alldeles derhän”.

Redan en sådan sak väcker ju ens nyfikenhet. Hur klarar man sig som advokat utan att kunna skriva sitt eget namn (även farbrodern var advokat)? Hur det än är med sanningen i denna sak så må man ju erkänna att det finns en utmaning i sig självt att publicera något dylikt när det handlar om föräldrarna till den person som sedermera skulle bli konung över riket Sverige, och detta 100 år efter hans födelse. Här finns en spekulativ ton, men även en uppriktighet som är oväntad.

Men det kommer mera:

”Någon officiell utredning har aldrig skedt i anledning af Carl XIII:s bekanta uttryck om sin efterträdarem i bref till då varande t.f. öfverståthållaren Skjöldebrand: ”Juif de naissance.” Man vet således ej med visshet om med uttrycket åsyftades övergång från Mosaiska trosbekännelsen till Christendomen på närmare eller fjermare håll i slägten. Säkert är emedlertid, att anletsdragens hebreiska typ varit omisskänneligt utpreglad både i första och andra ledet af advokatens efterkommande, samt delvis återfunnits äfven i det tredje.”

Hm. Är det här någonting Herman Lindqvist kommenterat? Stamfadern till vår kungafamilj var en jude?

Ännu återstår ungefär 500 sidor kvar att läsa, och jag ska försöka beta av dem pö om pö. Hittills har jag läst om Jean Bernadottes uppväxt och utbildning. Nästa exempel på den blivande svenske regentens kopplingar till den ”mosaiska” trosbekännelsen finner jag när han blivit militär:

”Trettonde-dagen (le jour des Rois) 1788 klockan 10 på aftonen hade ett dussin underofficerare, iklädda i hvita rockar med blåa uppslag, pudrade i håret, ned hårpiskan tätt uppfästad i nacken och med präktiga vaxade mustacher [sic!], slagit sig ner omkring ett bord, på hvilket åtskilliga buteljer redan stodo tömda. Högtiden hade dock först nu börjat. Man hade ännu icke framsatt festens sjelfskrivna terttondedagskaka med sin klassiska böna.

Alla soldater  hade vid denna tid ett binamn, som ganska ofta intog det rätta namnets ställe. Så hade man gifvit Bernadotte namnet ”Monsieur”, syftande på hans utsökta artighet i umgängessätt och finare smak.

Bredvid Monsieur satt en picardisk underofficer, som hette Guerin och som hade fått det egendomliga binamnet ”Boyau-Rouge” (Röd-tarmen). Denna var truppens lustig-kurre. Omkring fyra år äldre än Monsieur, hade Boyau-Rouge gifvit denne undervisning uti vapnens handterande och kallade honom derföre ”sin son”.

Då man började finna det tråkigt, under det man väntade på kakan, tog Boyau-Rouge fram ur sin hatt en gammal kortlek och utbrast: ”Om J viljen, skall jag på förhand säga eder, hvem som kommer att bli bön-kung?

” – Ja visst! Ja visst!”

Boyant Rouge tog ut tolf kort, bland hvilka fanns en kung, blandade dem, blundade och tillsade sina kamrater, att hvar och en skulle taga ett kort. Sedan detta skedt, frågade han: ” – Hvem har fått kungen?”

” – Den har jag”, svarade Bernadotte.

” – Nå, då är det Monsieur, som blir bön-kung, och det fallet har himlen har himlen visat sig rättvis; ty kungen får betala kalaset, och Monsieur har föräldrar, som ej gå av för hackor”.

I detsamma gjorde kakan sitt triumftåg in uti salen. Kakan skars i tretton delar en för hvardera af gästerne och den trettonde för den gode Guden. Ett barn hade blifvit tillkallat, emedan ingen af gästerna ansågs nog oskyldig, för att utdela bitarna. Öfver dem lades en servietteoch gossen gaf hvar och en sin andel, hvarefter han med lystnad angrep den honom förbehållna gode Gudens lott. Bernadotte bröt sitt stycke midt uti och hittade bönan. Boyau-Rouge triumferade.

” – Mera vin! Mera vin”, ropade han, ” – vin av bästa slag, och så att det regnar af den goda varan! Vi ha ej kommit till slutet ännu, och J skolen väl få höra förunderligare saker än så, fördömda menniskor: Kungen dricker! Kungen dricker!”
Ett slags förfäran hade gripit gästerna. Man tycktes nästan misstänka Boyau-Rouge att vara en smula trollkarl. Hans närmaste grannar hade redan börjat skjuta tillbaka stolarna, och några gamle sergenter [sic!] voro i begrepp att gå sin väg.

Boyau-Rouge gapskrattade åt deras rädsla, slog i ett glas och skrek: ” – En skål för kungen!”

” – En skål för kungen!” upprepade gästerna.

” – Kungen dricker! Kungen dricker! … Kungen har druckit!”
” – Och nu bjuder jag tystnad” – tog Boyau-Rouge, med komisk högtidlighet till ordet. ” – Mig tillkommer högsätet vid bordet. Ställen alla ljusen omkring mig och hören hvad jag säger”.

Han tog åter fram korten, blandade dem och mumlade för sig själv några kabbalistiska ord.

” – Tag af Monsieur”

Bernadotte sträckte fram sin högra hand, för att taga af.

” – Olycklige! Hvad gör du? Du håller ju på att bryta hela förtrollningen. Tag af med venstra handen!”

Det skedde. Boyau-Rouge utbredde sina kort i tre högar, pekade på den medlersta och yttrade: ” – Der är ditt öde bestämt!”

Och vilket öde hade bestämts och uttolkats i korten av den röde tarmen? Jo, att Jean Bernadotte skulle bli general, att han skulle bli marskalk av Frankrike, samt den tredje förutsägelsen:

” – Monsieur, du, som i dag är sergent vid Royal-la-Marine, du kommer en dag blifva konung…”

Förutsägelserna kom att besannas, alla tre, trots Monsieur Bernadottes egna tvivel. Vad hjälpte honom? Till viss del modet att gripa till vapen och undsätta dem som kunde bli honom allierad, men framför allt hade han talets gåva. Han kunde formulera sig på det vis hans publik önskade lyssna. Låt oss nämna hur han ingrep mot ett myteri:

”Några soldater hade gjort myteri och voro i begrepp att öfverfalla den unga, tappre general Marceau, då Bernadotte rusade in bland den upproriska hopen och ryckte sin kollega ur de förbittrades händer. Han återförde dem snart till besinning, och de påyrkade då sjelfve uppviglarnes bestraffning.

På samma sätt som i lägrens vältalighet, öfverträffade Bernadotte äfven i klubbarnas. Jacobinernas beryktade samlingsplats ”Manégen” återskallade af hans utsfäfvande tal och der knöt han broderskap med de våldsammaste af deta ursinniga parti. […] Izarn [från jacobinernas salong] besökte sedermera tid efter annan den till konung förvandlade jacobiner-kamraten, hvars närvaro alltid var den förre i dubbelt afseende besvärlig:  både för de hågkomster den upplifvade från den politiskt slipprigaste perioden af hans lefvnad, och för de osminkade sanningar, som Izarn städse skoningslöst framhöll, ofta under åberopande af Bernadottes egna yttranden under nämnde period. Derom utlät sig grefve Löwnhjelm – den siste av ätten – till författaren: ” – Slå upp Moniteuren på 90-talet, och ni får der se, att ingen bland jakobinerne varit flitigare talare och häftigare i sina tal än Bernadotte.”

Det här med att vara jakobin är inte någonting som ses som hedersamt i vår egen tid. Nu vet de flesta läsare av Skrivarens Blogg vad utfallet blev för den förste kung Bernadotte. Men jag drar mig till minnes hur detta kapitel summerades under historielektionen när jag gick i högstadiet av min SO-lärare – nuvarande skolenhetschef i södra Mälardalen – i form av att ” – Den gamle kungen hade inga barn, och Sverige bestämde sig för att fråga kejsar Napoleon om råd, och vi fick kungahuset Bernadotte. Nu hoppar vi framåt i tiden och läser om August Palm och Hjalmar Branting. Peter, kan du läsa högt sidorna 1 till 10...”.

Ok, jag erkänner. Vi hoppade inte direkt till sossarnas historia, men det var näppeligen en rast emellan innan vi var framme där. Och jag behövde inte högläsa.

På den tiden i skolan var ingen intresserad av historia eftersom allt före vår barndom var fornhistoria. Hade inte rektorn levt under dinosauriernas tid, vilket vi kunde tro, så måste han ha missat dem på utvägen, så att säga. Det var på detta vis vi betraktade tidsaxeln. Allt före ABBA var ett diffust moln av myter och legender där Ivanhoe lika gärna kunde ha varit samtida med Florence Nightingale eller Christoffer Columbus…

Vem som skrivit boken är ovan? Det visade sig vara Magnus Jacob Crusenstolpe, framstående jurist, författare, historiker, redaktör, riksdagsman och publicist samt politisk vingelpotta. Han hade även suttit fängslad för sin kritik om att kungens konselj låtit utnämna hovmarskalken Fleming till major på en söndag. Detta var ett sabbatsbrott enligt Crusenstolpe som skickades till Waxholms fästning som straff för sin offentliga protest. Fängslandet ledde i sin tur till att Sverige hamnade på randen till en revolution eftersom svenskarna på den tiden ansåg att yttrandefriheten var någonting som var värt att slåss för. Kungen hette för övrigt Karl XIV Johan – samme Jean Bernadotte som skildras i Stamfadrens antecedentia.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Historia, Litteratur, Privat | 22 kommentarer

God ny nationaldag på er, kära läsare!

Bästa läsare!

Jag ber att få önska er en trevlig nationaldag. Själv ska jag ägna den långt från karnevalsyra och högtidstal. Jag ska nämligen dra iväg ut på landet och sedan kliva ombord på en båt och därefter konspirera mot staten tillsammans med mina kumpaner. Eftersom jag inte är förtjust i att resa till havs och insisterar på att båten vi reser med ska ha en livbåt så har vi löst min ångestkälla genom att… ironiskt nog… färdas i en livbåt under 6 juni.

Jag hade annars tänkt att blogga om ”debatten” mellan Alexander Bard och Gustav Kasselstrand, men jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag hittills bara hört den första halvtimman, om än två gånger. Av det jag hittills har hört måste jag säga att jag har höga förväntningar på de resterande 1,5 timmarna. Det är ingenting jag skulle säga om det var en debatt som sänts i t.ex. SVT…!

Jag har möjligtvis kanske inte så höga förväntningar på Alexander Bards språkbruk, för det är en massa i helvete, helvetes och jävlars helvete i var och varannan paragraf som han presenterar. I alla fall under den första halvtimman.

Inte för att jag är pryd, men jag inser att svordomar faktiskt inte ger särskilt hög effekt, i synnerhet inte om man först bygger upp argumentationen med ironiska underdrifter och sen brer på med kraftuttryck. Teoretiskt sett borde det ha en effekt, men med Alexander Bard fungerar det inte. Jag talar här bara om den retoriska aspekten, och det är möjligt att jag låter mig överraskas av det här fenomenet enkom på den grund att Bard annars är en produktiv åsiktsmaskin som alltid har genombrytande one-liners när han citeras, så att man här istället blir paff när man ställs inför hans kompletta resonemang i full längd och exponeras av lika delar kunnighet som språklig tölpaktighet.

Kan det vara så att Alexander Bard blivit så pass gammal att mitt undermedvetna per automatik skriker ”fail” därför att mina öron hör en nästan 60-årig person uttrycka sig med samma odisciplinerade lättsamhet som om det varit en lillvuxen 16-åring som hållit coolaste presentationen i klassen? Jag vet inte. Det borde inte ha någon betydelse, men för mig gör det. Kanske är det jag som blivit gammal…?

När jag hör avskräckande exempel säger mitt medvetande att jag ska ta lärdom och försöka formulera mig på ett lämpligare sätt, även om jag aldrig ens kan göra anspråk på att vara mer än en högst medioker orator även under mina bästa stunder.

Nå, efter att ha ägnat läsarens uppmärksamhet på detta obetydliga karaktärsmord ber jag att få skänka er frid över 6 juni. Jag är ganska säker på att jag inte missar något genom att fara ut i det vackra försommarlandskapet och njuta av frisk luft och förplägnad från mitt medhavda spritkök på någon ö vid… nä, det säger jag inte…! 😉

Hälsar eder Peter Harold

PS
Det slog mig att jag egentligen skulle blogga om ett helt annat ämne, till vilket jag måste efterfråga mina kunniga läsares åsikter om. Men jag får återkomma till detta när jag är tillbaka i mitt residens. Låt mig i alla fall få avslöja att frågan uppstått efter att jag bläddrat i en bok om vår kungafamiljs härkomst, och tryckåret är 1863…
Nå, vi tar den saken sen när jag är tillbaka.
DS

Publicerat i Privat | 22 kommentarer

Bara white-bashing, eller t.o.m. propaganda för ‘folkmord i slowmotion’ på svenskar i ny Disneyfilm?

Bästa läsare!

Sådär, nu har jag varit på bio. Det blev en eftermiddagsföreställning medan eftermiddagssolen drev upp yttertemperaturen till dryga 20 grader över den kungliga huvudstaden. I Sverige, kanske jag ska tillägga ifall någon undrar var jag är.

Filmen ifråga är den nya versionen av Disney’s ”Aladdin”. Jag har fragmentariska hågkomster av ”originalet” i form av de DVD-filmer som Lilla Fröken Harold tittade på som barn. Vad jag minns av dem så var det småtjuven Aladdin som räddade en ung kvinna från att bli tillfångatagen för att hon stal frukt; hon ovetande om att man måste betala för varorna, och han ovetande om att hon var prinsessan Jasmine. Nånstans får Aladdin tag i en oljelampa som härbärgerar en ande vilken kommer fram vid gnidning av objektet. Åh, det är också en flygande matta med i leken. Som sagt – fragmentariska och kanske falska minnen.

I den nya skådespelarframförda filmen – som regisserats av den kabbala-troende popstjärnan Madonnas exmake Guy Richie – så verkar upplägget vara detsamma. Skillnaden är att den utklädda prinsessan ger två hungriga barn var sitt bröd som hon serverar dem från en torghandlares bord. När denne vill ha betalt fixar Aladdin situationen eftersom hon inte har pengar att betala med, och han rymmer iväg med den förklädda prinsessan genom diverse hopp från hustak, etc. Sen skiljs de åt… som ovänner eftersom Aladdins apa snott hennes armband.

Prinsessan Jasmine beklagar sig över att hon inte får ta över som sultan efter sin far, för hon skulle vara mycket lämpad att styra sitt land (en stadsmonarki, mån’tro?) och hon har läst massor av böcker. Anser hon själv, liksom den medkännande biopubliken.

Snabbspolning, snabbspolning, snabbspolning.

Lite längre fram i filmen har Aladdin med hjälp från anden i flaskan lyckats framställa sig som prins Ali av Ababwa. Prinsessan Jasmine är misstänksam och säger att ingen av hennes böcker nämner landet Ababwa.

Intressant. Prinsessan Jasmine har en massa böcker och gör anspråk på att bli en klok sultan(inna) över sitt land Agrabah. Och ändå visste hon inte om att man måste betala matvaror med pengar, som vi såg i början av filmen?! Detsamma gäller även den tecknade versionen. Hur kan det komma sig att hon inte vet någonting om kommers, men ändå anser sig vara lämpad att styra en hel nation (även om den nu bara utgör en stad och omgivande land kring densamma)?

Det här var inte den enda märkligheten. Vi backar bandet lite tillbaka till scenen där Aladdin skickats in i en stor grotta för att hämta den magiska lampan, och på vägen  befriar en flygande matta som fastnat under ett stenblock. Den flygande mattan som i senare scen ska bära både Aladdin, Jasmine och apan Apu förmådde inte lyfta den sten som Aladdin med lite knuffande rörelser lyfte upp. Okej…?

Sen när Aladdin befriat den flygande mattan börjar killen att klättra uppför en mycket hög stenpelare (inne i den gigantiska grottan), och nästan riskerar att falla ner när han halkar på en röd diamant, för att hämta ner den magiska oljelampan från stenpelarens topp. Men varför flög han inte upp till toppen av stenpelaren med den flygande mattan istället…?!!?

Nu några ord om skådespelarna. Anden spelas av Will Smith, och vi ska definitivt inte avfärda existensen av en neger i en film om Arabien. Tvärtom, än idag importeras slavar från Afrika till denna region. Slavar! Ja, man kan inte tro att det är sant, men slavhandeln i den arabiska världen fortgår.

Aladdin spelas av Mena Massoud. Muslim? Nej, faktiskt inte. Hans familj är egyptiska kristna kopter, och han själv är uppvuxen i Kanada där han gick i katolsk skola. Jasmine spelas av Naomi Scott som är halvindisk men kommer från Storbritannien. Faktiskt, det är tämligen ont om referenser till den muslimska kulturen i denna film som utger sig för att vara en saga ur ”Tusen och en natt” (Arabian nights). Inga halshuggningar, inga huvudbonader som döljer allt hår på kvinnorna, inget ylande från minareter, ingen fastemånad, inget harem, inga referenser till koranen eller arabiska talesätt, etc. Istället är sultanen progressiv och villig att gifta bort sin dotter med vilken utländsk prins som helst, och han har ingenting emot etnisk uppblandning då prins Anders och dennes blonda anhang dyker upp.

Japp, i den svenska textningen till filmen stod det att prins Anders kom från Schönland, men enligt Disney själva så kommer han från ”Kingdom of Skånland” (vilket också är det namn skådespelarna använder i dialogen), och prins Anders ersätter den arrogante ”prins Achmed” från den tecknade versionen.

Hm, intressant.

Visst, storvisiren Jafar är inte direkt något charmtroll. Men av vilken anledning valde Guy Richie och medförfattaren John August att byta ut den realistiska storyn om en arabisk friare mot en skandinav med ett nordiskt förnamn från låtsasriket Skånland ?

Även om kartorna som prinsessan Jasmine använde för att leta efter Ababwa var rent nonsens, så vore det ännu mer nonsens att en prins skulle resa hela vägen från Norden för att gifta sig med prinsessan i ett obetydligt kustland på den arabiska halvön, i synnerhet som hennes skönhet varit okänd för hela det nordiska följet, vilket sagoberättarna använde för att framställa de skandinaviska vita männen som mansgrisar och tölpar.

Av någon anledning valde Richie och August att inte smutskasta någon etnisk grupp i närheten av Arabien, utan plockade fram det fiktiva Skånland och deras… eh, skåningar?

Är det så ont om folkslag som kunnat passa in i sekvensen där man friar till sultanens dotter? Hade man t.ex. inte lika gärna kunnat låta en förmögen hebreisk prins anhålla om hennes hand mot att han tar över landets skulder, och därefter använder Agrabah och dess undersåtar som sin personliga egendom?

Jag vet. Disney’s Aladdin är en barnfilm. Men varken Disneys ledning eller filmens producenter är barn. De är vuxna människor, väl medvetna om vilka värderingar de skickar ut till sin publik. Även om allt må avfärdas som underhållning så går biobesökarna ifrån salongen med bilder av en berättelse där en prinsessa med noll koll på kommers tillsammans med en kriminell betraktas som moraliskt föredömliga (därför att de andra karaktärerna är ännu mer hemska?), och som därför förtjänar att bli härskare över Agrabah.

I värsta fall ligger det mer bakom Guy Richies och John August val att utmåla skandinaver som obehagliga typer för en hel världspublik och skapa en acceptans för att denna etniska grupp må förgås genom den demografiska kampanj som initierats av ”den globala eliten” – alltså acceptans för ett folkmord i slow-motion medelst en propaganda som förklätts till underhållning.

Jag lämnar i vart fall frågan öppen för diskussion.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Film | 12 kommentarer