Om Annie Lööf verkligen var rädd för nazister….

Bästa läsare!

En person i min bekantskapskrets prisade Centerledaren Annie Lööfs ”tal till nationen” i televisionen. Nu är detta inte ett evenemang jag sett i sin helhet eller vet särskilt mycket om, men bekantingen (som inte räknas som medlem i min nära vänkrets men däremot finns i en ”hang-around” av svenska libertarianer) menade att hans partiledare ”gjorde ett kraftfullt statement not nazister och främlingsfientliga”, och att ”hon är den enda svenska politikern med en genuint liberal agenda”.

Min bäste läsare, du kan inte ana hur jag gått omkring här i ett par dagar och frestats att leta upp eventuella klipp på Lööfs ”tal till nationen” och sätta killen på plats! Om man lyssnar på vad hon brukar säga finner man ganska ofta att hon talar mot bättre vetande.

Ett exempel är hennes hållning till ”ensamkommande barn” som bevisligen ljuger om sin ålder, även om hon påstår att ”det inte är uppenbart” att de ljuger medvetet [Nyheter Idag].
När hon pressades i SVT:s Agenda om hur hon vet att de inte ljuger stelnade hon till och fräste fram ett ”Det kan ju inte jag svara på så klart, jag är här som politiker”.

Eller vad sägs om hennes svar till en medborgare som på en tweet från Annie Lööf frågade henne om vad som är ojämlikt i Sverige, och hon skrev tillbaka att personen skulle krypa tillbaka under sin sten. Dessbättre utlöste detta verkligen starka reaktioner på hennes beteende, men det inträffade avslöjar hennes verkliga karaktär. Trots sin brist på ålder och rynkor så är hon en satkärring. Hon finns definitivt med på min spärrlista över människor som jag vill undvika att hamna tillsammans med ensam på en öde ö.

Nå, åter till Annie Lööf. Tydligen skall hon fått en kvart i TV-rutan för att beskriva hur hennes Sverige av årsmodell 2028 skall se ut. Det är ett djärvt villkor för en profet. Kommer vi ens att ha ett Sverige intakt om tio år? Kommer antalet no go-zoner att räknas med tresiffriga tal? Kommer Sverige få uppleva sin första storstad som förvandlas till en enklav med ett administrativt parallellsamhälle som baseras på en allians mellan sharia och den autonoma vänstern, omfamnad av en kulturelit i resten av landet som pekar på den förlorade staden som ett föregångsexempel?

Annie Lööfs pessimism i anförandet hade visst inte samma inriktning som den jag vill ge uttryck för här.

Visserligen skall Annie Lööf ha talat om judar som förföljs, och om islamistiska extremister, dock utan att sätta den senare gruppen i samband med hot mot judar. Ty det som skrämmer Annie Lööf är ”främlingsfientliga” samt ”nazister” som går utomhus. Om Annie Lööf måste säga ordet ”nazister” i samma andetag som hon påstår att höstens riksdagsval är ”ett viktigt vägval”, då kan jag bara konstatera att hon lider av samma nazi-fobi som Henrik Arnstad. Mittåt! Jag menar hjärnskada!

Det största problem vi har med nazister är att de tvingats bli de ivrigaste förkämparna för yttrandefrihet i Sverige. Och Annie Lööf är en av de skyldiga till denna smått bisarra situation. Nazisterna slåss för yttrandefriheten därför att de är på väg att förlora den. Vilken grupp kommer förlora yttrandefriheten efter dem?

Ännu mer bisarrt blir det när man tittar på centerpartiets historia och betraktar deras syn på rashygien i vårt eget land under 1930-talet, alltså under upptakten till 2:a Världskriget.

Det andra problemet – och jag kanske inte skall rangordna dem egentligen – är att ”nazisterna” ställer en fråga som måhända är rå och ofin, men som ändå behöver ställas eftersom Sverige omdanas i en riktning som förstör det som byggts upp till vad folk utomlands och av svenskar betraktats som ett civiliserat mönstersamhälle:

– Vad får vi för ett samhälle om vi byter ut den svenska befolkningen mot människor som tillhör en annan kultur; som har andra seder och vanor; som äger ett annat temperament och lynne; som har en annan syn på moral och rättstänkande; som har en annan människosyn än vi svenskar som tillhör den traditionella svenska folkstammen?

Det man kan säga i sammanhanget är att ”nazisterna” redan formulerat svar på denna fråga, nämligen att multikulturen tär på den svenska samhällskroppen, och att folkutbytet kommer leda till svenska folkets undergång. Det är en fråga om att beräkna staplar över tid. En aktuell stapel är den som gäller gruppvåldtäkter. En annan stapel kan röra antalet ensamma kvinnor som nekas åka taxi (försmak av sharia-samhället).

Utöver denna tanke och observation har de också en idé om hur de skall lösa problemet, men det ämnet tänker jag inte dryfta här, för jag har andra lösningar som jag tycker skall prövas.

Självfallet har inte ”nazisterna” ensamrätt på att ställa frågan om vad som händer när man inför multikultur och genomför folkutbyte, och än mindre har de ensamrätt att ge svaren. Men att förvägra dem rätten att komma till tals, det är inte demokrati.

Innan vi är framme vid de slutgiltiga konsekvenserna kan vi blott ha teorier om hur det kommer att gå med Sveriges framtid.

Bonnierägda DN menar att allt kommer gå bra, och Sverige kommer bli rikare och välfärden kommer räddas genom massinvandring. Andra kanske väljer att skriva en annorlunda prognos, måhända baserad på vad som redan hänt, och baserat på de mönster vi ser både här hemma i Sverige och i andra länder där samma experiment redan utförts. För min egen del är jag inte i närheten av DN:s tankebanor, och det tack vare forskare som Tino Sanandaji som tycks ha som dagligt värv att krossa etablissemangsmediernas myter och propaganda.

Med andra ord, man behöver inte vara en ”nazist” för att inse att den förda invandringspolitiken är en av felkällorna i svensk politik. Det finns mängder av andra felkällor, som t.ex. klimatpolitik, skattepolitik, massövervakning, mediepolitik, rättsväsende, m.m. Men om vi fick chansen att rätta till de misstag som begåtts med invandringspolitiken tror jag att vi skulle kunna få till en politisk attitydförändring som skall kunna korrigera de andra felkällorna också.

Om Annie Lööf är genuint orolig för ”nazister”, då borde hon faktiskt verka för ett decentraliserat Sverige där regeringsmakten är så begränsad att det inte gör någonting om SD och M samregerar (eller om det blir SD och S; herrans vägar är outgrundliga).

I ett decentraliserat Sverige med minimal statsmakt kan man inte bedriva s.k. ”Robin Hood”-politik där man tar från rika kommuner för att finansiera misskötta kommuner som förvandlas till islamiska enklaver.

Seriöst fråga från coachen: Vilket är det troligaste scenariot för 2028?

A) Att Gustav Kasselstrand utropat sig till riksföreståndare efter att AfS i samabnd med en blöt fest på partikansliet bränt ner riksdagshuset på Helegandsholmen som ursäkt för att införa nationalistisk diktatur.

B) Eller att en islamisk koalition vunnit majoritet i Malmös kommunfullmäktige och förklarat att den svenska kommunlagen skall följas så pass mycket som sharia och fiqh medger, men att… ja, trots allt, det finns ingen annan gud än Allah, och profeten Muhammed är Allahs sändebud, och att Stockholm må fortsätta skicka pengar, annars…

I ett decentraliserat Sverige skall det inte spela någon direkt roll om vem som styr och ställer i Stockholm. Ja, låt oss till och med gå så långt att de lokala mandaten verkligen blir lokala, och att vi inte längre har en nationell 4%-spärr till riksdagen, utan varje län/landskap väljer sina egna representanter utifrån de värderingar och intressen som präglar deras hembyggd. Eller ännu hellre, att landskapen blir autonoma, och att de shariadrabbade provinserna må ta hand om sig själva.

Jodå, jag vet att detta kan leda till partiväldets död, men så underbart för medborgarna istället att kunna ha beslutsrätten i sin egen hembygd istället för att ständigt behöva anpassa sig efter dekret från huvudstaden.

Annie Lööf står för allt annat än decentralisering när det kommer till handling. De löften hon eventuellt ger nu i denna riktning är en politik hon och hennes företrädare avstod från förra gången när de hade makten (2006-2014).

Annie Lööf är inte en frälsare för de frihetliga. Tvärtom, hon är en ulv i fårakläder. Eller en varulv förklädd till räv, eftersom hennes väljare tycks acceptera att hon snappar till sig en och annan av deras hönor. Ty även inom centerrörelsen är man inte helt lyckliga över den politik hon bedriver, men kan hon rädda deras mandat i riksdag, landsting och kommunfullmäktige så låter de henne hållas med sin av Bilderberggruppen förmedlade agenda. Dumt gjort.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Jag mår i skrivande stund hyfsat bra. Solvärme och iskall päroncider gör min dag i skuggan bland gamla dammiga luntor på trädgårdsbordet. Tyvärr i radioskugga.
D.S.

Annonser
Publicerat i Politik | 6 kommentarer

Sydafrikas apartheidpolitik 2.0 – inspirationskälla för ”det goda hatet” i väst?

Bästa läsare!

Vi har fått lära oss att människoraser inte existerar. Det måste ju vara sant, eftersom SVT säger det. Icke förty tycks det passa att tala om ras och etnicitet när t.ex. regimen i Sydafrika bestämt sig för att ”avkolonisera” sitt land. D.v.s. att ta mark från vita jordägare utan att betala någonting i ersättning.

Sveriges Television beskriver reformen – under rubriken ”Stort markbråk i Sydafrika efter parlamentsbeslut” – med följande ord:

Just nu rasar en infekterad debatt i Sydafrika efter att parlamentet har beslutat ta tillbaka mark från privata ägare utan kompensation. Syftet är att kompensera historiska orättvisor som svarta utsatts för.”

Sydafrikas nytillträdde president Ramaphosa säger att det inte är acceptabelt att vita äger över 70% av marken medan de bara utgör 8% av befolkningen.  Hm, varje gång någon nämner liknande förhållanden inom mediebranschen och vissa etniciteter tar det hus i helvete, men när det handlar om vit man, då kan skuld ärvas, och det blott utifrån vilken hudfärg man har. Och i SVT:s ögon försöker man få detta till att det är rättvist.

Om man tar detta besked från Sydafrikas regering i kontext med rådande verklighet så ter sig SVT:s ordval om ”markbråk” som synnerligen empatilöst. Enligt organisationen Afriforum som representerar 200’000 vita lantbrukare i Sydafrika, mördades 82 personer under 423 attacker mot olika lantbruk i landet under 2017. Någon större hjälp från civilsamhället är inte att räkna med, och nu har hundratalet vita farmare från Sydafrika begärt asyl i Australien av humanitära skäl.

Det finns vissa mönster i detta som jag tycker man skall ge akt på. Kraven på ”rättvisa” och ”kompensation” används på ett sätt som syftar till att ursäkta övergrepp mot etniska vita. Jag tvivlar inte en sekund på att orättvisor har begåtts historiskt sett, men man bör ge akt på vad denna typ av politik kan resultera i. I ett av grannländerna praktiserades utplånandet av ”vita” jordbruk, med följden att livsmedelsförsörjningen drabbades mycket hårt. Med tanke på vad som skett i övriga Sydafrika där ”svarta” tar över efter ”vita” har en markant standardsänkning skett, främst därför att man misslyckats med att rekrytera personer som haft samma kompetens som de ”vita” företrädarna. Ett exempel är skötseln och förvaltningen av kraftnäten. Ett annat ännu allvarligare exempel är den allt mer utbredda korruptionen.

Även här hemma i Sverige finns det en debatt som innehåller begrepp om ”rättvisa” och ”kompensation” gentemot minoriteter (vilka i vissa fall inte kommer förbli minoriteter i det långa loppet). Vi har t.ex. sett mycket av detta ifråga om de ensamkommande flyktingbarnen från Afghanistan, varav en klar majoritet – för att inte säga ”så gott som alla” – varken var ensamkommande, barn eller ens på flykt. Dessa skall för rättvisans skull kompenseras för utebliven asylstatus med gratis gymnasieutbildning (och räkna med tilldelning av permanent  uppehållstillstånd eftersom de ”etablerat sig” i Sverige).

Ett annat perspektiv som används är vårt ”västerländska privilegium” som ligger oss till last när det gäller alla resonemang om vilka som skall ha rätt till svensk välfärd som bekostas av skattebetalarna. Detta ”västerländska privilegium” riskerade redan från början att falla oss ur händerna p.g.a. den kunskapsföraktande kulturskymning som kulturmarxister i olika schatteringar infört, men vi kan lugnt konstatera att den processen påskyndas dramatiskt genom massmigration. Resultatet kommer tyvärr bli att några ”svarta” kommer att ”vinna” jämfört med om de stannade kvar i sina länder, men alla de ”svarta” som lämnats kvar i hemländerna, samt de som redan levde i västvärlden, hör till förlorarna.

När västerlandet ruineras förstörs den motor som kan hjälpa den svarta världen framåt. Så är förhållandet dessvärre också i Sydafrika. Den strategi som deras president tillämpar är densamma som illasinnade negerstammar ägnade sig åt genom röveri hos grannstammarna säkra sin fortlevnad. Detta var en kultur som de västerländska kolonialisterna satte punkt för, bland mycket annat. Vi lever i ett upplyst tidevarv, och det borde gå att skapa en utveckling som inte upprepar gamla misstag, till sorg för både den som har och den som inte har, svart eller vit. den ”godkända” rasismen  som yttrar sig t.ex. i Sydafrika är ett långt större hot mot demokrati och frihet än 50 skinnskallar på torget, vilket ändå är en extrem sällsynt syn.Utvecklingen i Sydafrika förebådar större problem än vad vi kan ana. Så ge akt nu.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 24 kommentarer

Gunnar Hökmark representerar inte Sveriges intressen i EU

Bästa läsare!

Den med någorlunda kritiskt granskande läggning som följt den moderate EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks utspel via hans blogg, FB-konto eller olika debattartiklar som han signerat, har nog säkert flera gånger funderat lite över vem det är som han företräder genom sina utspel.

Det som slagit mig är hans hårda retorik mot Ryssland och en strid ström av superlativer över EU. Här är ett urval av one-liners som han begåvar sina fans med under året:

” – Den svenska fredsrörelsen är mer Putins vän än fredens – samtidigt gasar Assads slaktarregim ihjäl sin egen befolkning.”

” – I stället för att importera instabilitet har EU exporterat frihet, säkerhet, fria marknader och gemensamma regler inom ramen för rättsstaten.”

” – Ryssland i dag. Kina i morgon. Så ser hotbilden mot internationell rättsordning, svensk säkerhet och Europa ut

Det här låter precis som den retorik vi hört från USA:s och Storbritanniens regeringar under senare år. Hur kan det komma sig att den svenska EU-parlamentarikern Gunnar Hökmark är så besatt av Ryssland? Och hur kan det komma sig att han börjar tugga fradga om någon uttalar ordet ”Swexit”? Det är sällan Gunnar illustrerar sin politik från ett perspektiv som kunde vara sett såsom Nisse i Hökarängen ser det. Det är nästan alltid ”de stora frågorna”.

Någon gång kan han dock ge sken av att bry sig om de svenska skattebetalarna, som t.ex. med one-linern: ” – Sverige måste stoppa nya EU-skatten. Den skärper konflikten med USA och underminerar den svenska skattebasen.”

”Den svenska skattebasen”? Detta kunde vara Nisse i Hökarängen, men handlar dessvärre bara om moderaternas paradgren, nämligen att helt opersonligt sätta skatten efter Lafferkurvan. Alltså inte efter principen om att den som tjänat ihop sina pengar – till exempel Nisse i Hökarängen – skall få råda över dem själv, utan det handlar om ett optimerat skatteuttag (d.v.s. inte för lågt så att folk får för mycket pengar själva, och inte för högt så att folk slutar jobba). Gunnar Hökmark reflekterar inte över filosofiska iakttagelser som att skatt är stöld, eftersom han inte är libertarian. Istället är problemet enligt Gunnar Hökmarks ögon att här föreslås en skatt som kan skada EU:s relation med USA.

Varför gör han på detta viset?

Den första misstanken som dyker upp är att Gunnar Hökmark vet att makten inte ligger i moderata samlingspartiets väljarbas, utan består i det nätverk av personer som verkligen har inflytande och resurser. Eftersom det mesta som Gunnar Hökmark skriver upplevs av ett kritiskt granskande öga som – ursäkta det råbarkade uttrycket – amerikansk propaganda, är det ganska naturligt att föreställa sig att Gunnar är uppsatt på Atlantic Councils mejlinglista.

Jag gissade faktiskt ganska bra, ser jag nu.

Den 5 maj i år publicerades en debattartikel i DI signerad Gunnar Hökmark och Anders Åslund. Titeln lyder ”Stärk Europas säkerhet med mer transparens”. [LÄNK]

De flesta människor som saknar djupare intresse för politiska sakfrågor, t.ex. journalister, kommer nöja sig mer rubrikerna. Det är en mediestrategi som Gunnar Hökmark är väl förtrogen med, och därför brukar han bli vansinnig när någon ber att få granska hans kort. Som t.ex. nu senast när SVT bad honom att visa några citat som kan stärka hans tes om att den svenska fredsrörelsen är Putin-vänlig (se ovan), vilket han inte kan, varpå han förklarar att ideologi inte kan ”faktagranskas”.

Ingen har nog problem med att Hökmark talar gott om ökad transparens i Europa, och 9 av 10 bläddrar vidare efter denna självklarhet utan att läsa resten. Intressant nog har moderaterna knappast något vidare track record från förra regeringsinnehavet (regeringskanslietslet ut sekretesstämplarna på löpande band), och mycket riktigt så handlar inte Hökmarks och Åslunds artikel om att medborgarna skall kunna få insyn i den europeiska säkerhetspolitiken.

Nej, vad saken gäller är detta problem, yttrat efter att artikeln listat upp de vanliga antiryska buzzwords som t.ex. ”rysk aggression”, ”rysk hybridkrigföring”, ”mördade ryske oppositionsledaren Boris Nemtsov” och informationen om att ”Kreml kan köpa västliga företag, politiker och privatpersoner”, och så vidare.:

Det största problemet är att anonyma företag tillåts i stor skala i de anglo-amerikanska länderna. Storbritannien, Cypern och Malta är liksom USA centra för rysk penningtvätt.

Intressant. Gunnar Hökmark är för fri handel, men bara så länge det inte är ryssar som tar del av den…

Gunnar Hökmark vill inte heller veta av någon diskussion om att NATO siktar på att ta över Ukraina och att beröva Ryssland dess flottbas i Krim, eller att IMF krävde av Ukraina att man skulle eskalera till ett inbördeskrig. Boris Nemtsovs roll som oppositionsledare var i praktiken i praktiken en dröm, eller snarare en fantasi, när han mördades av kriminella några stenkast från Kremls murar. Men det räcker för att bli hyllad av en agent för den amerikanska krigsmateriella industrin  som Hökmark.

Ja, när vi ändå reverserar kritiken mot Hökmarks antiryska retorik kanske vi skall komma till denna bloggposts poäng. Måhända har Kreml pengar att köpa västliga företag (Saudiarabien har det definitivt, de köper även svenska företag ifall nån undrar, och det förtjänar också att påpekas igen att gärningsmännen från 11 september 2001 kom från just det landet). Men hur är det då i Gunnar Hökmarks egen miljö?

Ja, just detta med att han signerar denna propagandistiska debattartikel tillsammans med Anders Åslund bekräftar min misstanke om Hökmarks koppling till Atlantic Council. Anders Åslund är nämligen verksam i den organisationen! Någon som tror att de stötte samman på puben och bestämde sig för att skriva nåt för DI tillsammans? Knappast. Gunnar Hökmark är bara en kanal för utskick av Atlantic Councils propaganda. Hur Hökmark kompenseras är också något som förtjänar att granskas; se längre ner i min bloggpost.

Atlantic Council har sedan ifjol ett kontor i Stockholm, lett av Anna Wieslander som tidigare arbetade för krigsmaterielkoncernen Saab samt svenska Postkodlotteriet, en av finansiärerna av skandalomsusade Clinton Foundation som utgjorde Hillary Clintons valbudget, och som ironiskt nog misstänks syssla med penningtvätt (men eftersom hon ingår i den internationella skuggregeringen slipper hon åtal). Hillary Clinton tog bl.a. även emot pengar från Ryssland för att ge landet tillstånd att köpa en amerikansk uranfabrik. Anna Wieslander var tidigare också anställd på svenska försvarsdepartementet för att samordna kontakterna med NATO och försvarsdepartementen i Storbritannien och Frankrike (samma som bombar syriska läkemedelslaboratorier efter falsflags-operationer utförda av brittiskstyrda White Helmet).

Detta är inte sagt som ”guilt by association”, utan handlar om den miljö som Gunnar Hökmark, Atlantic Council och skurkarna Clintons opererar i, bara för att presentera ett urval av tjänare för den neo-konservativa agendan (som i sin tur kan preciseras som en agenda där staten Israels intressen har hög prioritet). Det går sannolikt att skriva en 600 sidor tjock bok om detta ämne, och lista upp Hökmarks kopplingar till den verkliga regim vi inte får se eller kanske ens nämna.

Atlantic Council – som tycks stå för merparten av Gunnar Hökmarks politiska fokusämnen – finansieras av bl.a. följande företag och organisationer under 2016 (senast kända lista): NATO, Saab, Marianne and Marcus Wallenberg Foundation, Google Inc., Lockheed Martin Corporation, Ukrainian World Congress, United Arab Emirates, svenska UD, EU, och många många fler. [LÄNK]

Vi ser här ett nätverk som sträcker sig vida omkring, med beröring till Council on Foreign Relations till organisationer som Bilderberggruppen. The usual suspects, som det heter.

Och för Gunnar Hökmark kan man lägga till hans starka engagemang att representera Israel i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Nu i år har han begåvats med ett pris från en judisk organisation, Förintelsens Överlevares förening. [LÄNK] Medlemsantalet håller på att ebba ut även om symbolvärdet finns kvar. Hökmark får priset eftersom han är ordförande i en underorganisation till World Jewish Restitution Organization, d.v.s. en organisation som arbetar i ”de europeiska länderna för att judar ska få tillbaka de egendomar som stals från dem under tiden före och under andra världskriget.

Sedan början av 1950-talet har den tyska staten (dåvarande BRD) finansierat israelisk infrastruktur och betalat den israeliska staten för att denna tagit emot över en halv miljon judiska utvandrare från de nazi-ockuperade områdena i Europa. Skadeståndskrav mot Tyskland har drivits och utmätts, och år 2013 bestämdes att tyska staten skulle betala ut 800 miljoner Euro till mottagare runt om i världen för att ”äldre förintelseöverlevare skall kunna leva sin ålderdom i värdighet”, och den tyska regeringen lovade att betala ut över 2’550 EUR till alla överlevare som ännu inte fått någon ersättning sedan tidigare. [LÄNK] Tydligen anser man inte att Tyskland betalat tillräckligt, och vill ha mer pengar för allt färre som överlevt av allt fler tyskar som inte haft med Föreintelsen alls att göra eftersom de inte ens var födda under Naziregimens tid. Frågan om några andra grupper skall kompenseras för förluster i samband med andra världskriget har inte lyfts av medierna, än mindre av Gunnar Hökmark.

Moderaterna bör se till att byta ut den där killen i samband med nästa EU-parlamentsval. För Sveriges och den europeiska fredens skull.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 9 kommentarer

Våldsvänstern äntligen granskad av staten – det var på tiden

Bästa läsare!

Jag har precis ögnat genom rapporten ”Den digitala kampen. Autonoma rörelser på nätet”. [Länk]

Låt mig vara helt frank och säga att den i huvudsak handlar om den svenska våldsvänstern. Lisa Kaati är författare/redaktör, och jag tror att jag träffat henne på någon föreläsning hos FOI där jag förvånades över hur många unga personer som hade både ringa erfarenhet men en stark självkänsla som organisationen anställt. Jag vill minnas att hon var med någon grupp som presenterade en optisk sprängämnesdetektor.

Varför programmeringsexperten Lisa Kaati skriver rapporter om politiska ligister vet jag inte, men FOI får säkert betalt av staten för detta. I vilket fall som helst är detta en rapport som sätter på pränt berättelsen om den svenska våldsvänstern sett ur ett akademiskt perspektiv. Inte en dag för tidigt att så sker. Det skall påpekas att titeln till trots så har våldsvänsterns aktiviteter på Internet bäring i ”det verkliga livet”.

Det finns ett par punkter som jag är mycket glad över att de inkluderats i sammanställningen. T.ex. så nämns under stycket ”Infiltration och efterforskningar” de två organisationerna (politiska företag) Researchgruppen och Stiftelsen Expo som ”granskar de nationalistiska miljöerna”.

Lisa Kaati skriver rätt ut vilka bakomliggande motiv dessa grupper kan ha: ”Syftet med efterforskningarna varierar, ibland vill man ha information om personer som man vill ställa till svars på något sätt (exempelvis genom hembesök i form av hot och trakasserier) och ibland vill man ha information för att med namn och bild kunna hänga ut personer, som är aktiva i radikalnationalistiska organisationer.”

Även om dessa organisationer och deras associerade kumpaner ogillar att denna sanning sprids genom FOI:s försorg så är det ett faktum att detta är det verkliga förhållandet, och att det finns en otäck symbios mellan dessa organisationer och de politiska aktivisterna inom de etablerade medierna. Vissa TV-kanaler gör till och med underhållning av denna aktivism där de låter t.ex. Robert Aschberg åka runt och hänga ut människor som yttrat samhällskritik och invandringskritik.

Om jag skall vara kritisk på en punkt så gäller det redovisningen av begreppet anarkism. Inte heller Lisa Kaati gör ämnet rättvisa, men det är sällan någon klarar av den uppgiften. Det är nästan så att jag får erkänna mig besegrad inför mänsklighetens enfald, då alla hävdar att anarkism är detsamma som våld och oordning. Nej, säger jag, och folk tittar på mig som om jag just hävdat att jorden är platt och månen fyrkantig.

Men det är inte i dessa detaljer man skall hänga upp sig på. Jag måste erkänna att rapporten gav mig en hel del ny kunskap om det övergripande ämnet. Efter att ha läst den kan det inte råda någon som helst tvekan om att extremvänstern – det vill säga den politiska kraft som vill gå bortom skattehöjningar och regleringsiver, som om inte detta vore illa nog – är riktigt otrevliga och ondsinta individer. Exempelvis presenteras några aktivistgrupper vars namn väcker oro. Vad sägs om ”Let´s fight white pride” (förkortat LFWP) och ”Good night white pride” (GNWP) vars logotyp föreställer en person som sparkar på en liggande människa. Dessa rörelser sorterar in under kategorin ”antifascistiska”. De måste skämta!

Kanske är rapportens tema dess stora begränsning. Den handlar alltså om saker som våldsvänstern ger uttryck för på sociala medier och på sina hemsidor. Jag ser inte att det är där vi har problem. Som vän av yttrandefrihet anser jag inte att man skall vara upprörd över att vänstertomtar sitter och vräker ur sig oförskämdheter på nätet och bevisar sin brist på intelligens. Det finns ingen samhällsfara i att en bitter antifascist sitter och skriver ”Kill the cops”; det är först om vederbörande planerar att utsätta en polisman eller vilken annan människas liv eller egendom för fara som vi har ett riktigt brott. På sin höjd kan vi gissa att personen tänker vara elak mot en polis, men i en demokrati bestraffar vi inte folk för gärningar de inte begått.

Av samma anledning kan jag inte se att man kan kategorisera ”culture jamming” som vandalism (man ändrar en företagslogotyp för att förmedla ett negativt budskap), i vart fall inte ur juridisk synvinkel. Rapporten är ur denna synvinkel ett steg ifrån att betrakta satir som en kriminell handling, och dit skall vi absolut inte gå.

Då är det faktiskt värre med de saker som våldsvänstern verkligen gör. Exemplet ovan med Researchgruppen och Stiftelsen Expo är konkret nog för att påvisa vänsterns aggression mot oliktänkande. Och det är där hotet mot demokratin finns; de vill tysta meningsmotståndarna genom hot, skrämsel och i yttersta fall genom att döda dem. Vi har fortfarande inte fått klarhet i hur Bechir Rabani dog kort efter att han exponerat Robert Ashbergs klandervärda förflutna; vi vet bara att polisen vägrade undersöka den avlidne. Vi har ett annat exempel där aktivisten/journalisten Martin Fredriksson som belönats med utmärkelsen Guldspaden, fastän han är dömd för misshandel av en politisk motståndare och har kopplingar till en organisation som placerade en brandbomb hos ett kommunalråd. Och sen har vi ju Jacques Wallner, en mördare som jobbar på Bonnier-ägda DN som journalist, och detta är tydligen inte det enda som han försöker hålla dolt…

Kan man säga något om våldsvänsterns aktiviteter på nätet så blir det att kritiken mot dem är obefintlig inom etablissemanget. Snarare är det så att de stöds av vänsterorienterade opinionsbildare och kulturarbetare. Sålunda är det med auktoritet de kan koordinera ”Twitterstormar” och gå till attack mot misshagliga personer, som t.ex. journalisten Ola Sandstig som såg ett nyhetsvärde i att granska den autonoma vänstern, men som fick se sin väl genomarbetade artikel bli refuserad av nyhetsmagasinet Fokus som abrupt bestämde sig för att avbryta samarbetet med honom just när artikeln var färdigskriven. Grunden till uppsägningen var att Sandstig gjort en kollegial efterfrågan om ett dokument från Fria Tider. Detta ”brott” blev den anklagelse som anfördes mot honom i en koordinerad ”Twitterstorm”. Det finns mängder med sådana exempel, och tekniken är mycket vanlig inom medieetablissemanget, där vänsterorienterade journalister låter varandras tweets studsa mellan dem, och till förtrogna kändisar som t.ex. Jonas Gardell, Henrik Schyffert och Malena Ernman.

Skall man uttrycka någon fara med våldsvänsterns aktiviteter på nätet är det väl att etablissemanget är benägna att ge dem legitimitet genom återpubliceringar och hyllningar, fastän det handlar om banditer som är högst toleranta till idén om att det är ok att sparka på en politisk meningsmotståndare, och att eventuellt fängelsestraff betraktas som en skymf.

FOI:s rapport kan förvisso förtjäna att bli nerladdad och arkiverad som referenslitteratur på hårddisken, men jag skulle hellre rekommendera en artikel som t.ex. ”Det fina våldet” av Fredrik Segerfeldt (trots att jag har honom listad som russofob jämte den inkompetente pajasen och fettproppen Joakim von Braun). Den artikeln levandegör vänsterns våldsmentalitet på ett mer läsvärt sätt. [LÄNK]

En sak som jag saknar en fördjupad studie av i FOI-rapporten är hur dessa organisationer finansieras. På en plats i texten nämns insamlingar till fängelsedömda aktivister, men någonting säger mig att det måste finnas starkare ekonomiska muskler än så bakom våldsvänstern med aktivister som kan resa land och rike runt, och till och med utomlands. Med tanke på att vänstermänniskor är snåla, även mot den egna organisationen, så torde det finnas en risk att offentliga medel kommit dem tillhanda. Om detta vill jag veta mera om.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff, Politik | 17 kommentarer

Stockholmsutställningen 1897 – är en repris omöjlig?

Bästa läsare!

En person lyfte fram Stockholmsutställningen 1897 som en förebild till ett nytt projekt med syfte att ”gynna staden samt ge en trevlig underhållning för invånare och ökning av turismen.”

Bilden här ovan är hämtad från detta tillfälle då man avhöll Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i provisoriska utställningslokaler vars tillkomst skedde under arkitekten Ferdinand Bobergs ledning i samarbete med framför allt kollegan Fredrik Liljekvist och dennes assistent Erik Hahr som sedermera gjorde sig ett eget namn inom den svenska arkitekturhistorien, framför allt genom sina många och vackra byggnader i Västerås stad, av vilka tyvärr flera rivits med de härskande socialdemokraternas goda vilja.

Faktum är att jag själv har en tavla med motiv från denna utställning. Den avslöjar att det faktiskt finns spår kvar från detta välbesökta evenemang, bl.a. Skånska gruvan som numera tjänar i sitt ombyggda skick tjänst som informationslokal för Skansens räkning. Det uppges att Biologiska Museet är en relik från Stockholmsutställningen, men detta är fel eftersom museet öppnade ett antal år innan. Man stängde detta museum ifjol, för övrigt. Jägarhyddan är dock kvar från 1897, och detta trots att Ferdinand Boberg var på vippen att ödelägga byggnaden i slutet av 1920-talet sedan hans hjärna drabbats av italienska griller. Turligt nog var han för gammal för att förstöra byggnaden, och ägnade sig istället åt att teckna Bergslagsmiljöer med kolstift istället.

I de byggnader som inte finns kvar märker vi Industrihallen med dess hiss-försedda minareter (Boberg var vid denna tid lite av en orientalist), Stora Maskinhallen, Gamla stan med slottet Tre Kronor, Konsthallen, Flottans flytande utställning, Trädgårdshallen, Sagogrottan, med mycket mera. Om någon undrar exakt var utställningsområdet låg så pekar jag framför allt ut den av fågelskit förorenade gräsmattan vid vattnet på andra sidan Djurgårdsvägen sett från Nordiska Museet. Närmast Skansens entré lyckas solbadare hålla de flesta fåglar borta, utom måsar som attackdyker mot barn med varmkorvar i hand.

Nåväl, åter till förslaget om att väcka liv i Stockholmsutställningen. Rent spontant säger jag ”Yes, go for it”, om inte annat för att få bort fjäderfäna. Finns det någonstans vi kan förvänta oss ett utbrott av fågelinfluensa så är det just där, i snuskigaste hörnet av Djurgården (men vackert på foto).

Men vid eftertanke undrar jag hur bra idén egentligen är. Den gången det begav sig var Sverige en stolt industrination, och vi hade massor av företag som konstruerade och tillverkade maskiner, såväl ångdrivna som elektriska. I varje bolag fanns minst ett geni, men oftast flera. Ägarna var kapitalister som var måna om sina investeringar, och räknade med avkastningar för flera år framåt. I verkstäderna tjänade arbetare som antingen nöjde sig med livets lott, eller som insåg att även de hade talang för att läsa, räkna och resonera, varför de tog distanskurser för att utbilda sig till ingenjörens efterträdare. De klurigaste av dessa mekaniker gjorde egna uppfinningar som gynnade antingen dem själva eller deras chef, men framför allt svenska folket som fick se sitt liv förbättras genom införandet av nymodigheterna. I en av hallarna hade man t.ex. ställt upp en massa lokomotiv och tågvagnar, vilka hjälpte svenska folket att snabbt och förhållandevis enkelt flytta sig från den ena landsänden till den andra. I en annan hall visade man upp moderna elektriska maskiner. Och fastän en kopia av det medeltida Stockholm byggts upp intill så präglades hela utställningen av framtidsoptimism.

Hur skulle en Stockholmsutställning av t.ex. anno 2019 gestalta sig?

Låt oss grubbla på vad industrin kan visa upp. Visst har vi ett och annat järnverk kvar, och detsamma gäller sågverk i träindustrin. Men vad kan de visa upp? En rulle med stålplåt och en megaskärm som spelar upp en animering om metallens vandring från gruva till Volvos sammansättningsfabrik på Hissingen? Eller en tambour med papper som skall förstöras på Aftonbladets tryckeri? Och vad skall Ericson och ABB visa upp? Var sitt vitt eller grått skåp som står i ett hörn och surrar?

Ja, vi har inte så mycket industri kvar, och det vi har är automatiserat och styrt av TV-spelsoperatörer. Det är inte miljöer som väcker samma fascination som för 120 år sedan. Istället för industri har vi något som kallas för tjänstesektor, där vi sysselsätter oss med att göra saker åt andra människor som i sin tur är upptagna att göra saker åt andra. Jag vet inte hur detta skall presenteras i en utställningshall.

Sen var det där med framtidshopp. Stefan Löfven har väl släckt det sista som återstod av den varan.

Så vad skulle vi då kunna ha för tema på Stockholmsutställningen 2019? Mitt förslag är att satsa på nostalgi. Ifjol besökte jag Tekniska museet för första gången på länge (eller var det året innan?). Numera anses teknik som någonting tråkigt. Säger man ordet så tänker de flesta på sina mobiltelefoner, och vad de gör är det som mans er på skärmen. Det tredimensionella tänkandet på hur saker fungerar börjar försvinna, ersatt av ett och och nollor. Och inte verkar museerna vilja korrigera detta felsteg. Här möts man ömsom av döda objekt och ömsom av videoskärmar på färgglada väggar med filmklipp à la Bolibompa. Tänk att återskapa Ferdinand Bobergs magiska utställningshus, fylla det med fungerande ångmaskiner, återskapa rörelsen och lukterna…! Ja, om inte annat så för att levandegöra den epok då vi ännu hade framtiden framför oss, och såg den an med tillförsikt. Och detta som en permanent utställning i huvudstaden.

Jag kan till och med gå så långt att jag önskar konsthallen från 1897 återskapad – men helt utan s.k. modern konst. Nya verk må vara välkomna att visas upp, fast de skall helst gestalta det som är skönt för ögat. Efter en visning skall besökaren lämna utställningen fylld av hänryckning över konsten istället för att gå därifrån förolämpad och känna sig lurad på entréavgiften.

Vem vet, kanske kan vår återerövrade stolthet för Sverige från förra sekelskiftet utlösa någonting positivt. Det är ett utmärkt exempel att gestalta de karaktärer som förvandlade Sverige från ett land som man måste fly från p.g.a. armod, till ett land som blev föregångare i världen på fler än ett sätt. Ett land som tog steget från vidskepelse till att ta vetenskapen i sin tjänst. Ett land där folket insåg att kunskap ger makt över det egna livet – istället för som idag där målet i vardagen skall vara att fylla livet med underhållningen.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Historia, Stadsliv | 3 kommentarer

Rädda Europa: Vi behöver en till deal med Iran.

Bästa läsare!

Det råder mycket uppståndelse med anledning av att den israeliska vasallstaten USA har bestämt sig för att lämna kärnenergiöverenskommelsen med Iran. Beslutet är dumt och korkat på många sätt, men till min glädje har redan många förståndiga och insiktsfulla saker redan sagts om detta ämne, så jag behöver inte lägga till min åsikt för stunden.

Istället skulle jag vilja säga att avtalet med Iran har haft flera fördelar. Det första är att det över huvud taget existerar, och att Iran gjort sitt bästa för att efterleva det. Det känns bra att iranierna är öppna för FN:s inspektioner, trots vetskapen om att varje besök i praktiken innebär att de ställer sovrumsdörren på vid gavel för den israeliska säkerhetstjänstens spioner.

Det jag skulle vilja se är ett partnerskap med Iran gällande en annan viktig fråga. Vi skulle behöva ha Irans stöd med att stoppa islamiseringen av Europa. Och Iran skulle behöva hjälp med sin ekonomi. Kan vi samarbeta?

Det första jag ser som kan göras från europeisk sida är att acceptera faktum att Iran varken utvecklar kärnvapen eller vill utplåna Israel. Vi skall dock vara ärliga och registrera att Iran står på palestiniernas sida, och vi skall också registrera att palestinierna inte gillar att Israel ockuperat deras land. Det är också ett faktum att det existerar en konflikt mellan palestinierna och den israeliska staten som är så djup att det kommer krävas mycket stor auktoritet från de palestinska myndigheternas sida att hålla styr på de egna leden den dag Israel – låt oss här tala om en utopi – lämnar de ockuperade områdena med syfte att skapa fred. Men så länge Iran garanterar att man inte hotar Israels existens – och det löftet har den iranska regeringen redan uttalat – är Palestinafrågan underordnad det viktiga uppdraget att stoppa islamiseringen av Europa.

Vad kan då Iran göra för oss?

Ja, det första är att för Europas räkning ta hand om merparten av de flyktingar som kommer från Mellersta östern och som söker sig till välfärdsländerna i EU. Iran har haft en aktiv roll i att bekämpa Islamska staten tillsammans med Syrien, Irak, Ryssland och Kina, så här finns redan en gemensam nämnare mellan dem och oss i Europa eftersom EU officiellt sett inte heller gillar IS.

Är Iran att lita på?

Vi skall inte hymla med att Iran är en teokrati, och definitivt inte ett samhälle som vi sekulära och demokratiska västerlänningar känner oss hemma i. Men vi skall också ha klart för oss att situationen i Iran till icke ringa del beror på yttre omständigheter: Iran har inte startat krig med någon annan nation på hundratals år – däremot har man varit utsatta för regimskiften regisserade av Storbritannien och USA, och man är utsatta för våldshandlingar från Israel.

Tråkigt nog anser vi i väst att vi skall diktera hur Iran skall utvecklas, när det egentligen är iranierna själva som skall avgöra detta. Frågan är snarare om Iran litar på oss?

Jag vill dock inte stanna vid att Iran tar hand om framtida flyktingströmmar. Jag föreslår också att Iran blir vår partner när det kommer till eventuell repatriering.

Iran skulle kunna härbärgera alla flyktingar som kommer från Syrien och Afghanistan, och skicka notan till EU tills flyktingarna kommit hem eller blivit självförsörjande (dock med en bortre parentes för att inte fresta iranierna/flyktingarna till mygel som leder till samma ineffektivitet som drabbat FN). Jag är fullt medveten om att Iran inte är ett arabiskt land, men de kulturella skillnaderna är mindre där, och de iranska myndigheternas förmåga att hantera dessa människor är vida överlägset den svenska byråkratin.

Jag tror också att Iran skulle kunna använda sitt inflytande i Afrika till att skapa en stabilare tillvaro på fler platser, även om det vid en första anblick är att likna vid att låta räven vakta hönshuset. Det är nämligen ingen hemlighet att en hel del vapentransfereringar från Iran till Palestina gått via Afrika. Sudan är en given kandidat i sammanhanget. Ett mål för vårt partnerskap med Iran bör bli att EU och Iran tillsammans skall arbeta för politisk stabilitet och fred i de krigshärjade områdena i Afrika. Detta kan ske på andra sätt än att vi skickar militär dit; ett exempel är att vi istället avlägsnar ”vår” befintliga militär. Med ”vår” menas USA:s och NATO:s trupper.

Det tredje steget i samarbetet med Iran måste bli en gemensam kamp mot islamistisk fundamentalism i Europa.

Vi ser att många terrorister har anknytning till muslimska länder, såsom Saudiarabien (nine-eleven), Pakistan (kollektivtrafikattentaten i London) och Tjetjenien (Parismassakern). Terrornätverken Al-Qaida och IS har efter den USA-ledda katastrofala kampen mot terrorism etablerat sig i länder som Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien, Jemen och att icke förglömma al-Shabab i Somalia. Om vi lyckas förmå Iran att inte skaffa kärnvapen och låta bli att försöka utplåna Israel, samt få dem att ta hand om regionens eventuella flyktingar, då har Iran uppvisat så pass mycket ansvarsförmåga att vi med glädje bör anförtro dem uppgiften att ta hand om muslimska fundamentalister, på sätt de finner det mest lämpligt.

Jag är inte den som tänker ställa några frågor till Iran om vad de kommer göra med dessa individer, utan jag litar på regimens goda omdöme.

Vad jag dock vill flagga för är att med fundamentalism jämställer jag allt utövande av politisk islamism på europeiskt territorium. Det kan alltså bli så att vi kommer anförtro hela stadsdelar till de iranska myndigheterna. T.ex. Belgien har ett mycket starkt behov av att återfå territorier som förlorats till islamska grupper. Eftersom Iran är en teokrati är det sannolikt att de människor som sänds ut ur Europa med enkelbiljett kommer finna sin rätta andliga hemvist genom den iranska statens försorg, vilket får betraktas som en eftersträvansvärd lösning för alla parter.

Fjärde steget bör bli ett avtal där Iran förbinder sig att inte verka för islamisk kolonisering av Europa, och där EU förbinder sig att inte lägga sig i Iransk inre angelägenheter. Detta är egentligen så pass självklart att det inte borde behövas ett avtal, men dessvärre har förd politik visat på motsatsen. Jag beklagar detta, och hoppas att Europas och Irans folk kan starta om från början med ett nytt blad med fred och välstånd som huvudmål.

Är mitt föreslagna koncept frågan om etnisk rensning? Nej, inte alls. Det handlar om en service för de medborgare som vill ha en säker tillvaro i ett sekulärt samhälle där ingen ideologi eller religion kan ta makten över den enskilde medborgarens tillvaro och vardag, och det med en metod som inte äventyrar säkerhetens för de som ombeds lämna Europa.

Det kommer därför sannolikt att finnas många afrikaner, araber, asiater och gud-vet-vad kvar i Europa när alla stegen av detta projekt är genomfört, men de kommer vara individer som trots sin utomeuropeiska härkomst vill leva som européer, tänka som européer och arbeta för sitt levebröd som européer – eller snarare som folk i gemen i de nationer där de bor. Och de kommer dessutom tala det språk som talas i dessa nationer, istället för ockupanternas tungomål.

Jag lämnar ordet fritt för synpunkter på detta skissartade förslag.

Dock kommer vi inte ifrån ett mycket dystert faktum: Om inte islamiseringen hejdas kommer vi förlora vår frihet, oavsett härkomst. Så att vi måste agera, det står redan klart. Frågan är bara hur?

Hälsar eder Peter Harold

UPPDATERAT:

Detta videoklipp där Tucker Carlson intervjuar Katie Hopkins om hennes upplevelse från ett besök i Belgien kanske kan ge en bättre känsla av problemet:

Publicerat i Demokrati och frihet | 9 kommentarer

Otto the zionist…

Bästa läsare!

Behöver jag kommentera detta…? 😉

Det sägs att den här sekvensen inte höll måttet, och exkluderades för den skull… 🙂

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Humor | Lämna en kommentar

Och så dök trafikolyckan Eurovision Contest upp i bilradion

I all hast…!

Bästa läsare!

Jag är åter efter 200 mil bilåkande i Svearnas och Norrbaggarnas rike. Det var en tillfredsställande resa, och jag har bl.a. kunnat undersöka väl valda delar av Värmland och Dalarna denna gång. Äntligen var snön borta. Ja, det fanns en driva i skogsbrynet norr om Arvika, men i övrigt var det snöfritt.

Att jag inte varit ute på vägarna under denna del av året på mycket länge blev jag snabbt varse. Jag körde nämligen fast på en stor grusplan intill landsvägen. Det var för en kisspaus, och vi körde in på en stor grusplan som säkert kunnat rymma 40 bilar. Ytan såg torr och fin ut, vilket jag alltid uppskattar eftersom sulorna på mina bilkörningsskor sett bättre dagar. Men ack vad jag bedrog mig. Vi kom fem meter, sen bokstavligt talat flöt karossen ovanpå en bassäng av lervälling. När vi körde ner käppar i leran kunde vi känna stenarna nere i bärlagret 2 dm under lervällingens yta. Lyckligtvis stannade en dalmas med sin fyrhjulsdrivna pickup och drog oss ut på vägen igen. Sånt här händer inte i Fjollträsk… Nu hade jag dock en lerbrun vattenlinje längs hela sparklådan och runt framskärmen på min tills nu nytvättade bil. Suck.

Till min lycka följde snart nästa bekymmer. Mitt inne skogen hade vägverket satt ut koner för att vägleda trafiken genom en av snösmältningen anordnad sjö. Där under vattenytan fanns en väg. Förhoppningsvis löpte den verkligen mellan de röda konerna. Jag lade mitt liv i statens händer och passerade hindret likt en båt. Väl på andra sidan gick jag ut och inspekterade den leriga vattenlinjen. Yes, den var borta! Efter att ha kört genom vattenet ett par gånger hade jag lyckats tvätta bort all lera inifrån hjulhuset också. Varje tur genom vattnet gick fortare och fortare, och till slut såg bilen återigen ut som den var nytvättad. Verkligen tur i oturen.

*

Ok, nu till de allvarliga sakerna. På väg hem igår hade jag lyssnat genom hela min mp3-samling med RPWL (tyskt rockband som började som tributeband till Pink Floyd, men som spelar egenkomponerad musik numera) och ”begravningsmusik” (d.v.s. kärestans benämning på klassisk musik) slog jag på radion. Jag tror det var Statens Radio Propagandakanal 4. Horribelt ljud spreds genom bilhögtalarna. Var det de smaklösa amatörernas afton, undrade jag? Japp, jag hade rätt. Eurovision Contest.

Jag hade slagit på radion när Storbritanniens bidrag presenterades. Någon artist med det surrealistiska namnet Surie framförde ”låten ‘Storm'”. Min propagandaradar var påslagen.

Hey, hey brother
Do you remember when we were kids with no fear?
Hey, hey sister
Do you believe in the things we dreamt we’d discover?
I still have faith
I still believe in chasing rainbows

Hm, talar hon om tiden innan brittiska flickor riskerade bli gruppvåldtagna av män med annan kvinnosyn än den som präglat Storbritannien före massmigration från tredje världen? Well, det kommer bli bra igen, om alla i den multikulturella nationen håller varandras händer som en enda stor familj…

Storms don’t last forever, forever, remember
We can hold our hands together
Through this storm oh oh, through this storm, oh oh
Storms don’t last forever, forever, remember
We can hold our hands together
Through this storm oh oh, through this storm, oh oh

Över lag lät detta som vanlig Euro-disco, och jag törs nästan slå vad om att jag har hört den här låten förut. Hade vi inte ett svenskt bidrag som hette ”Euphorbia” eller något liknande för några år sedan, med de typiska oh-oh-oh-tjuten?

Men nu till någonting underligt. När jag googlar efter sångtexten får jag en helt annan version. Där börjar låten så här istället:

I haven’t moved in days
Could be just a phase
I’m not feeling you
Is this just one more thing we’re going through?

Någon läsare som har en aning om hur det kan komma sig att Google har så här fel? Det här luktar mysko.

Nåväl, det jag som radiolyssnare missade var att någon gick upp på scenen och slet till sig mikrofonen. Well, jag hörde att någon med brittisk accent stormade upp och skrek något om ”steal our freedom”, men i en låt som låter som en propagandamission för One World Government så… well, jag höjde inga ögonbryn. [LÄNK]

Efteråt så kom hallåorna in och sa att det var visst nån som sagt någonting aggressivt om nazism. Och två låtar senare presenterade de ett officiellt uttalande från BBC. Snabbt jobbat. Propagandamaskinen vilar aldrig.

Två låtar senare? Ja, då talar vi om Michael Schulte och hans låt om sin döde far. Men att sörja en död pappa är ju inte ett tema som svensk statsradio vill lyfta fram, utan programledaren förklarade att sången skall ses som att man rent allmänt sörjer någon anhörigs bortgång. Intressant utspel. Nu har sorg över döda färder också inkluderats i politiskt inkorrekta handlingar.

Ett annan politiskt inkorrekt inslag var – enligt samma programledarduo – Tjeckiens bidrag ”Lie to me” som handlar om en kille som vill vara ihop med en tjej som har ihop det med någon annan. ”Sexistiskt” kategoriserades bidraget som. Ja, minst en av parterna i sången måste ju vara HBTQ för att det skall vara statsmoraliskt accepterat i vår kulturmarxistiska era. F.ö. har radiofolk inte humor.

Förmodligen hade det franska bidraget fått en svensk armbåge i sidan eftersom de var ett gift heterosexuellt par, men eftersom de körde med en politiskt korrekt låt kunde denna ”abnormitet” accepteras. Det franska bidraget handlade nämligen om lilla Mercy som föddes ombord på en båt i Medelhavet där modern flydde från Afrika.

Je suis née ce matin
Je m’appelle Mercy
Au milieu de la mer
Entre deux pays, Mercy

Vid det här laget började jag fundera på hur vanliga människor uppfattar Eurovison Contest. Ser de inte att flera av bidragen dryper av politiska pekpinnar, och om sådana saknas fyller programledarna i med rätt värdegrund där sådan saknas? Eller satt lyssnarna och TV-tittarna och bläddrade i Europa-atlasen och försökte se var på vår kontinent staterna Israel och Australien ligger?

En sak var tydlig. Programledarna älskade Australiens bidrag och Australiens sångerska. Jag gjorde en personlig notering att jag skulle kolla upp saken när jag väl kommit hem. Nu har jag gjort det.

Jessica Hilda Mauboy […] Her father, Ferdy, is an Indonesian born electrician who came from West Timor, and her mother, Therese, is an Indigenous Australian.

Ah, det förklarar ju de statsanställda presentatörernas förtjusning. Ni vet, det finns ju inga raser, men… icke-vita är ju per definition beundransvärda när man fyller rollen som allmänhetens fostrare. Dock missade programledarna att sångerskan sjöng om egenansvar, men sånt var nog inte värt att lyftas fram eftersom det finns ju viktigare saker här i livet. Som att vara icke-vit.

Rent generellt var min upplevelse av Eurovision Contest som att titta på en trafikolycka. Scenen är ohygglig, men nyfikenheten tog överhand. Well, det fanns dock en gräns för vad mina öron tålde. Ni må anklaga mig för att vara en värdelös patriot, men efter 15 sekunder med Benjamin Wahlgren så… lät jag min mp3-samling börja om från början. Herregud! En röst som är lika behaglig som en borrmaskin från Black&Dekker och nasal som en kokainist… och detta skall representera Sverige?!!

Nå, åter till intermezzot under Storbritanniens bidrag. Det spekulerades om ett spanskt fyllo, och därefter kom det att en mediekritisk filosof med signaturen Dr AC sprungit upp på scenen. med lite research upptäcker man att han är DJ och rappare. Detta kan förklara varför hans hojtande lät som en del av låten ”Storm”. ”They steal our freedom” är en ganska allmängiltig slogan. Ibland används den med förtjäsnt, och ibland fungerar den som distraktion.

På sitt Twitter-konto återkommer Dr AC gång på gång till att det statliga medieföretaget BBC samt motsvarande aktörer inom mediebranschen är ”nazister” och ”mördare”. Jag personligen skulle nog välja ett mer moderat perspektiv, och hävda att Big Media definitivt är apologeter till krafter i samhället som är inställda på att mörda folk, företrädesvis människor i andra länder, men också ett kalkylerat svinn i sina hemländer, allt för den latenta panikens skull som skall få oss att älska Storebror allt mer.

Dr AC försöker även kränga en e-bok på amazon. Han skriver om denna med följande ord:

This Kindle eBook will speak about the workings of the biggest Intelligent M.A.F.I.A in the world. And this intelligent MAFIA
is composed by three corrupted and criminal institutions – the U.K Politics, the U.K Media and the U.K Corporations. So if you are curious to know truth of how this intelligent MAFIA works, then download this eBook and so be aware of the intelligent M.A.F.I.A Workings.

Jag är lite skeptisk till hip-hopare som pratar mediepolitik, såvida inte det är ett ärligt vittnesmål ”from the inside”. Det har talats mycket om Kayne West på sista tiden. Han har diagnosticerats med ”mentalt sammanbrott” sedan han uttalade sitt stöd till Donald Trump och sedermera höll en branschkritisk ”rant” under en konsert som avbröts, orsakat av ”felaktigt balanserad medicinering”.

Kan man bli annat än galen och psykiskt instabil när man tvingas leva i en värld där hallåor och programledare, artister och ”experter” oavbrutet maler på med samma ensidiga ”budskap”? Med denna matta av tillrättalagda åsikter blir allting annat som sticker ut att betrakta som onormalt och föraktligt. Detta blir effekten av programmeringen. De som sitter och lyssnar eller tittar på Eurovision Contest exponerar sig för kanske en av de mest intensiva programmeringsinsatserna som över huvud taget sänds i etermedier. Det är, mina kära vänner, inte ens subtilt genomfört.

Frågan är bara om vi kan få en motreaktion på detta. Det kommer behövas. Eurovision Contest är som den lervälling min bil körde ner i. Jag hade turen att bli uppdragen, och varje person som kritiserar Eurovision Contest är en som av dessa gentlemen med fyrhjulsdrift.

Nu skall jag ner i garaget och plocka upp mitt bagage…

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Medierna | 3 kommentarer

Kampen för det fria ordet (Diskussion med Lasse Wilhelmson om bl.a. J-frågan)

Bästa läsare!

Jag har idag lyssnat klart på Palaestra Medias intervju med författaren och samhällsdebattören Lasse Wilhelmson som lades upp på YouTube den 1 mars i år. Egentligen är det inte nödvändigt att presentera honom för frekventa besökare av Skrivarens Blogg, men det är min fromma förhoppning att en tillfälligt förbipasserande besökare kanske finner intresse i det som herr Wilhelmson berättar i den timlånga intervjun.

Det mest väsentliga om Lasse Wilhelmsons bakgrund presenterar han själv i videon, men jag klistrar in Wikipedias kvalitetscertifierade och objektiva presentation om varför många uppmärksammat Wilhelmson:

Det är framförallt Wilhelmsons kritik mot sionismen som har gjort honom kontroversiell, då många menar att kritiken i själva verket är riktad mot judar generellt. Han har bland annat sagt att den officiella historieskrivningen från mitten av 1800-talet är ”tillrättalagd” och utelämnar ”judarnas roll”. Han har hävdat att judarna ”har varit drivande i så gott som alla” av samhällets förändringsprocesser under denna tid, bland annat på grund av sina höga positioner inom ”ekonomin och ideologiproduktionen”

Jag har sparat ner en tidigare intervju som ”Erik Johansson” på Granskning Sverige [LÄNK] gjorde med Wilhelmson på ungefär samma tema härom året, och båda intervjuerna är mycket intressanta och jag rekommenderar dem starkt för personer som vill bli introducerade i ämnet ”global sionism”.

Jag vet att det säkert finns flera kritiker mot Wilhelmson för att han inte är mer skarp i J-frågan. Personligen tror jag inte att Wilhelmson skulle vinna särskilt mycket på att gå i den riktningen.

I intervjun får han frågan om vad vi kan göra för att bryta den sionistiska dominansen. Det är en fråga som förmodligen väldigt många finner svår att besvara. Hur stoppar man en maktrörelse som är så indoktrinerande att den blivit i det närmaste oåtkomlig med andra medel än rent våldsmässiga? Oavsett om Wilhelmson har rätt eller fel i att marxismen är ett verktyg för det många betraktar som ”judar med en global agenda”, så är det ändå ett faktum att de idéer som sionismen anammar och rent av skapat genomsyrar den politiska diskursen – även på den politiska nivå som våra röstsedlar, licensskolk och uteblivna tidningsprenumerationer inte kan påverka.

Jag kom på mig själv att själv formulera svar på intervjuarens frågor, och fann flera gånger att Wilhelmson och jag har nog samsyn i det mesta, bortsett från att jag nästan helt saknar förmågan att se och känna för saken utifrån ett marxistiskt ungdomligt perspektiv, vilket i hans fall åtminstone är en god förklaringsmodell till varför historien gett oss den situation som präglar dagens samhälle. Till skillnad från Wilhelmson är min politiska härkomst sprungen från högra sidan av den politiska skalan. Inte för att jag vill låtsas vara storsint, men jag vill nog påstå att vi båda begått misstag, kanske rent av samma, men från var sitt utgångsläge.

Wilhelmson tog upp det jag tolkar som en känsla av att ha blivit lurad av den marxistiska rörelsen som vägrat vara ärlig med att tala om att ideologin skapats för att gynna sionistiska intressen. När jag säger ”sionistiska intressen” väljer jag att i sammanhanget – utan att lägga orden i Wilhelmsons mun – hänvisa till det som skildras i ”Sions vises protokoll”. Det dokumentet har relevans, oavsett om det är en ”antisemitisk förfalskning” eller en i någon skepnad återskildring av autentiska dokument.

För min egen del lider jag också av en stark känsla av att ha blivit lurad. I mitten av 1980-talet började jag engagera mig politiskt i moderaternas kretsar, attraherad av frihetliga ideal samtidigt som jag ansåg mig behöva bli skyddad mot brott och krig.

I min naiva övertro om moderat politik, föreställde jag mig att vi skulle skapa ett samhälle där det socialistiska slöseriet med skattebetalarnas pengar skulle upphöra, och att den som gjorde våld på sina medmänniskor skulle buras in. Vi har haft två moderatledda regimer sedan dess, senaste gången åtta år i streck. Fick vi medborgare mer personlig frihet? Nej. Tvärtom. Är jag mer skyddad mot brott och krig? Nej. Också tvärtom. Moderaterna har tillsammans med socialdemokraterna snarare ökat dessa risker, samtidigt som de dessutom förstärkt risken för mig själv att bli en dömd brottsling, företrädesvis genom lagen om hets mot folkgrupp.

Så vad svarade Lasse Wilhelmson på frågan om vad vi kan göra för att bryta den sionistiska makten? Att vi alla skall bli nationalsocialister och börja massarrestera judar och fullborda det som Adolf Hitler misslyckades med? Om man lyssnar på Wilhelmsons antagonister kan man tro att det är detta förslag som är troligast att höra från honom. Men icke.

Wilhelmsom ger det enda för stunden praktiska förslag som vi kan ägna oss åt i dagsläget. Nämligen att i största möjliga mån sky staten och vända oss till familj och vänner istället. Samma svar som jag skulle ge med nykter eftertänksamhet. Och det är precis samma svar som gäller om man byter ut ”sionismen” mot socialism eller auktoritativ konservatism. Hur illa vi än tycker om globalistjudar, sossar eller moderater har vi ingen rätt att lyncha någon av dem, hur frestande det än månne vara.

Visst, jag vet att svaret är irrelevant om följdfrågan blir: ” – Och vad skall du göra när sionisterna/socialisterna/pseudo-liberalerna/de auktoritära konservativa/islamisterna tränger sig på dig och berövar din rätt till fri åsikt, din rätt till din egendom och ditt liv?” Det svaret finns inte med i Palaestra Medias intervju med Lasse Wilhelmson. Ändå tror jag att många är intresserade av frågan om när ska svenska folket och andra hedervärda människor som bor här börja försvara sig? Kanske svaret på den frågan dyker upp i framtida  YouTube-klipp…?

Om någon tillfällig besökare av denna blogg läst ända hit så anbefaller jag vederbörande att lyssna på intervjun här nedan i lugn och ro. Det finns många viktiga och allmänbildande saker som sägs i detta videoklipp, och jag rekommenderar materialet särskilt för studenter som tror att de fått lära sig sanningen i skolan.

Lasse Wilhelmson har en ”blogg”, men utan kommentarsfunktion (vilket förmodligen är begripligt). Eftersom jag inte vill låta Wilhelmson bli blott de tyngsta nationalisternas egendom (ni vet vilka jag syftar på) tar jag Lasse i anspråk på Skrivarens Blogg å svenska frihetsvänners vägnar, och lämnar därför kommentarsfältet här nedan öppet för att diskutera intervjun om så önskas.

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Jag är jätteledsen över att jag inte hinner skriva flitigt i kommentarsfälten  just nu, men jag befinner mig i en väldigt stressad period just nu – fastän jag borde undvika det p.g.a. min hälsa. Nu skall jag dessutom ge mig av på resa till ett av våra grannländer i några dagar. Det gläder mig varmt att läsa er ner jag väl hittar fritt wifi (är numera utan abonnemang). D.S.

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 32 kommentarer

Förenings- och säkerhetsakten (nu snackar vi historia)

Bästa läsare!

Jag noterade i något sammanhang bland ideologiska fränder att det är synd att vi libertarianer i Sverige är så fixerade vid den libertarianska scenen i USA.

Jag fick genast medhåll, och en påläst man i sina bästa år uppmärksammade mig om att det är kanske i Brasilien man upplever den snabbast växande libertarianska rörelsen; dels ifråga om numerär av nyanslutna anhängare, men också ifråga om den ideologiska medvetenhet som denna rörelse har erövrat där. Dessvärre sätter språkbarriären hinder för oss i Europa och i anglosaxiska länder att bevaka brasilianarnas kamp för ökad individuell frihet och deras eventuella framgångar.

Men det var inte dit jag ville komma, om än att exemplet var så pass intressant att jag vill nämna det i dagens bloggpost. Ty även om libertarianismen är universell så är det synd att vi har så dåligt fokus på svenska förhållanden. Det tycks som att svenska libertarianer har tre huvudåsikter: a) legalisera hasch, b) sänk skatterna till nästintill noll, b) vi kommer per automatik uppleva a och b när det här jävla samhället rasar samman.

Guess what. Jag håller inte med. Ett samhälle som håller på att falla samman kommer antingen på medborgarnas begäran eller/och på kommando från den härskande klassen att tillgripa auktoritära åtgärder för att… ja, jag vet att de flesta tror att jag nu tänkte säga ”rädda samhället”, men min ärliga åsikt är att man tillgriper auktoritära åtgärder för att bevara och möjligtvis också utöka den härskande klassens tillgångar. Folkets välbefinnande må dyka upp som ett argument i sammanhanget, men det är knappast detta som är det verkliga motivet.

Med samma iver och kunnighet som svenska libertarianer diskuterar den amerikanska konstitutionen, och lika sakligt som de debatterar vad som gick fel med den, tycker jag att man borde tala om svenska förhållanden gällande statlig maktutövning, sett ur ett libertarianskt perspektiv.

Av en händelse råkade jag snubbla över Gustav III:s ”Förenings- och säkerhetsakt”. Den var ett tillägg till 1772 års regeringsform (grundlag), och infördes av konungen med stöd från de ofrälse stånden i riksdagen.

De röstade för akten därför att den innehöll en del goda idéer, t.ex. att rättsutövningen separerades från maktutövningen genom att Riksrådets dömande makt avskaffades (innan dess kan man säga hade ”regeringen” varit landets ”högsta domstol”); man bestämde att de flesta ämbeten i staten kunde besättas med ofrälse personer; man bestämde att bönder fick rätt att köpa mark av staten (kronan), och dessa fick även rätt att jaga på egen mark vilket de inte haft tidigare.

Vem skulle vilja rösta ner detta förslag? Well, som väntat tyckte inte adeln om dessa reformer. Men det tråkiga var att dessa välgörande reformer kom tillsammans med ett par andra lagar, som t.ex. att kungen skulle ensam ha rätt att förklara landet i krig, och han fick även bestämma hur många ledamöter Riksrådet – den stab som hjälpte kungen att fatta beslut, och övervakade att besluten var genomtänkta och till gagn för landet (eller åtminstone den härskande klassen) – skulle ha. Eftersom Gustav III fastställde att antalet ledamöter skulle vara 0 gick Sverige in i en fas av diktatur. Man bestämde nämligen också att rätten att stifta lag skulle flyttas från riksdagen till kungen.

Sett med vår tids ögon är detta en fascinerande förändring av maktutövandet. I den tidens demokratiska anda bestämde man sig för att ge kungen makt att ensam bestämma Sveriges status i krig och fred, och dessutom lät honom att ensam bestämma lag och ordning. För att referera till svenska libertarianers fixering vid amerikanska förhållanden skulle man kunna likna Förenings- och säkerhetsakten vid The Patriot Act i USA. Oh, by the way, Gustav III:s krig mot Ryssland 1788 baserades på en falseflag-operation som han lät initiera. [LÄNK]

Vad som hade hänt vid denna tid då Gustav III fick sin nästan oinskränkta makt – han lät riksdagen alltjämt bestämma om hur mycket skatt man skulle ta av folket, vilket i mina ögon ses som lika fegt som när våra nuvarande regeringar skyller obekväma beslut på EU – var att svenska staten bedrivit flera kostsamma krig och ackumulerat upp en stor statsskuld. Det paradoxala var att Gustav III framgent skulle kunna besluta om krig, men kostnaderna för dessa skulle han bekvämt nog kunna lägga på statsskulden som nu enbart var en angelägenhet för riksdagen (Rikets ständer).

Traditionen med att paketera förmånliga reformer tillsammans med förslag som innebär maktkoncentration praktiseras alltjämt och i hög grad inom Europeiska Unionen. Ett uppmärksammat exempel är hur upphovsrättsfrågor bakades in i en proposition om lantbruksstöd, om jag minns Piratpartiets rapportering korrekt.

Och varför skall dessa djupdykningar i historien intressera oss? Det är ju knappast så att vi ser några exempel på libertariansk politik från den tiden? Eller? Well, invändningen har sin poäng, men jag är ganska säker på att även om Gustav III – eller vilken annan kung som tillskansade sig makt – stärkte sin position lär detta inte ha skett utan ett reaktion. Som vi kan se gillades den delen av reformen som gav bönderna rätt till sin egendom, en reform som har vissa libertarianska anstrykningar, även om liberalerna nog vill ta åt sig äran. Enligt min mening torde det finnas många intressanta resonemang som skulle kunna inspirera vår egen tids frihetskamp i Sverige. Framför allt skulle libertarianska samhällsdebattörer kunna plocka fram viktiga exempel på frihetskamp innan socialismen dök upp med sin korrumperande effekt på samhället.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 7 kommentarer