Ett meddelande

Bästa läsare!

Ursäkta min långvariga tystnad. Några dagar före nyår råkade jag ut för en olycka och skadade bl.a. skallen ganska illa. Jag befann mig i terräng och plötsligt hände något med knät så att jag tappade balansen och föll snett bakåt, vilket inte är helt optimalt om det är en brant slänt där och man inte hinner ta emot sig med händerna.

Lång historia kort: Smällen (eller smällarna?) var hyfsat hård(hårda?) och jag fick en del hel del klassiska besvär såsom minnesstörningar, hjärntrötthet och depression. Framför allt fick jag svårt att formulera mig och söker länge efter ord som jag har på tungan men inte kan spotta ut. Jag har också blivit väldigt osäker på rätt ordval och korrekt stavning. Det har varit så pass besvärligt att jag fruktat att det skulle vara slutskrivet för mig, och jag har därför avvaktat i väntan på rätt tillfälle att skriva ett avskedsinlägg.

Ingenting borde överraska läsaren; 2020 var ett skitår på många sätt. För min egen del är jag inte alls förvånad att det slutade som det gjorde, och jag är inte glad över hur det börjat.

Ändock inbillar jag mig att jag känner mig bättre nu än under veckorna direkt efter olyckan, fast jag upplever att jag fortfarande har kvar en del besvär.

När det finns tillräckligt med energi får jag under stundom en känsla av kamplust igen. Men samtidigt försöker jag tänka konstruktivt, och där känner jag att jag i mitt nuvarande tillstånd inte är kapabel att kommentera och observera den mot galenskapen framrusande världen, utan föredrar att ta det lugnt och lyssna in ett ämne i taget. Måhända får det betraktas som en del av min rehabilitering.

Även i friskt och oskadat skick är jag osäker på om det är möjligt för en helt vanlig dödlig att hålla reda på allting som hänt i nyhetsflödet, såväl det officiella som godkänts av regimen såväl som de alternativa nyhetsmedierna.

Mycket av det som hänt på senare tid borde diskuteras och analyseras. Vissa saker borde man reagera på och göra motstånd till. Som ni kanske minns gjorde jag mina försök till aktivism under senhösten ifjol, och jag har dragit lärdomar av detta försök. Jag vet att vissa saker måste göras, men jag är osäker på hur. De som uppmärksammat ”stormningen av kongressen i Washington” kan säkert notera att kampen för frihet ibland tar sig patetiska uttryck. Många av oss offrar energi för ett gott syfte, men till vilken nytta? Sådant grubblar jag på väldigt mycket just nu.

Kanske är det så att det behövs antingen en hel armé (av aktivister) som förändrar allt. Eller kanske bara en person som gör rätt sak vid rätt tillfälle. Just nu händer varken eller. Tyvärr.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Privat | 5 kommentarer

NYHETSTIPS: Labour antisemitism: Why it has become impossible to criticise Israel

Bästa läsare!

Emedan kvällen redan har åldrats och jag har för lite tid för att skriva en längre bloggpost hoppas jag att en aktuell debattartikel om den s.k. antisemitismen i brittiska Labour som jag hittat på nätet kan kompensera mitt fåordiga livstecken.

Jag frestar mina läsare med ett smakprov:

The day after Labour leader Keir Starmer suspended his predecessor, Jeremy Corbyn, from membership of the parliamentary Labour Party, the Daily Telegraph published an article headed ”Keir Starmer must go further…” by freelance journalist Angela Epstein. It contained a new list of demands. ”It is not enough,” wrote Epstein, ”that Jeremy Corbyn… has been suspended. Or that he has had the whip removed… He needs to be ‘sacked’ as an MP. And booted out of parliament.”

There is, of course, no legal mechanism for expelling Corbyn from parliament. He has committed no crime and was overwhelmingly re-elected by his constituents as recently as last December.

No matter; Epstein has a plan for overcoming this difficulty. She suggests that Starmer move an amendment to the Representation of the People Act, which for the moment only provides for the expulsion of sitting members sentenced to a year or more in prison.

For good measure, she also wants the former director of the National Council for Civil Liberties (Liberty), Shami Chakrabarti, who conducted an internal inquiry into the Labour Party’s handling of alleged antisemitism, to be expelled from the House of Lords, and Labour MP Stephen Kinnock, who made a fairly mild speech critical of Israel, subject to some unspecified ”censure”.

Hela debattartikeln finns att läsa på Information Clearing House.

Min egen reflektion är att sionisterna den fanatiska sfären av judaisterna kämpar hårt för att fullborda det som verkar vara en kamp för dominans inom det västerländska samhället. De privilegier i lagstiftningen och samhällsnormer som denna grupp av opinionsbildare och makthavare efterfrågar är av sådan karaktär att det aldrig skulle komma på frågan att göra liknande uttalanden från den etniska majoritetsbefolkningens sida i något västeuropeiskt land utan att det följde en intensiv kritikstorm.

Någonting säger mig att samma operation kommer genomföras även här i Sverige, emedan sionister och judaister har kritiserat vår lagstiftning för att ”ligga efter”.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 5 kommentarer

Faktatips: Whitney Webb beskriver hur Israel etablerade sina bakdörrar till Silicon Walley

Bästa läsare!

Egentligen borde jag ägna denna bloggpost åt de spännande händelser som drabbat mig den senaste tiden. Men vid närmare eftertanke bör jag kanske avstå från att kommunicera alltför mycket om vad som sker på den ”privata” fronten, i synnerhet som den verksamheten bestått av att försöka ”infiltrera” diverse nyckelpersoner med frihetlig ideologi.

Att dessa åtgärder inte saknat effekt har jag nu blivit varse då underliga saker inträffat.

Här rör det sig om å ena sidan att jag blivit utsatt för ett värvningsförsök av ett etablerat borgerligt parti för politiskt uppdrag (det finns inte så många kvar att gissa på, men jag har tackat nej redan). Efter detta har jag blivit uppsökt av gamla vänner som jag inte hört av från på flera år, som vill höra hur jag mår och som passar på att berätta hur de ser fram mot det nya Covid-vaccinet och prisar myndigheternas aktiviteter ”även om dessa borde kunna göra mera”. Kan man inte bli paranoid för mindre..?! Jag måste ha pillat i ett getingbo, och det har observerats.

Nå, istället för att tala om allt detta så vill jag slå ett slag för någonting helt annat. Jag vet att min kära läsare måste ha Covid 19 stående långt upp över halsen – bildligt talat, hoppas jag – emedan jag tvingats lyssna på P1 under senare tid.

*

Så låt oss tala om det som går helt under public service radar, nämligen Israels försök att bli den informationsteknologiska centralmakten i världen.

Det finns massor att tala om gällande detta ämne, och det även om vi avgränsar oss till vad som redan skett. Även med mina högst allmänna kunskaper i ämnet noterar jag att vi under de senaste 20 åren haft en bild av att ”indierna håller på att ta över Internet”, i det att talangfulla och begåvade indier rest till västvärlden för att lära sig knappa kod, och sedan reser tillbaka till hemlandet och bemannar IT-företag som ger service åt hela världen och slår ut de västerländska företagen (eller snarare arbetstillfällena i västvärlden).

Under samma tid har alltså Israel skaffat sig en maktposition inom denna bransch. Visserligen kan vi ha sett en och annan artikel med framgångstema som handlat om ”israeliska forskare” i rubrikerna där enskilda produkter eller projekt lyfts fram. Men det är sällan man lyft fram den stora agendan, den som syftar till att den israeliska staten ska kunna lägga fysisk kontroll över det globala nätverk som kallas för Internet.

Det hela vore inget större problem ifall Israel vore den oskuldsfulla ängel man låtsas vara, men bevisen mot denna stat talar för att vi här har en aktör som hela världen bör ge akt på, och bevaka Israels mått och steg med största uppmärksamhet.

Den oberoende grävande journalisten Whitney Webb har sammanställt en lång och detaljrik artikel om Isabel Maxwell – som jag nämnt i ett tidigare inlägg här på Skrivarenes Blogg – och hur hon förmodligen varit en nyckelperson för att ge den israeliska regimen och dess säkerhetstjänst Mossad bakdörrar in i den amerikanska IT-industrin.

Whitney Webb ger en intressant bakgrundsbild, och jag delar med mig ett smakrpov här:

In 1992, Israel’s government created the Yozma Program […]. The Yozma Program aimed to “incentivize venture investment” by creating state-linked venture capital funds, which later spawned a myriad of Israeli hi-tech start ups with merging them with major, foreign technology companies.

[…]

[This] vision would also result in the fusion of Israel’s hi-tech sector, which he helped to create, with Israel’s intelligence apparatus, with numerous Israeli hi-tech conglomerates created with funding from the Yozma program and its successors doubling as tools of Israeli espionage. Notably, not long before Erlich convinced Israel to place $100 million into this program, Israeli intelligence, thanks largely to the work of infamous spymaster Rafi Eitan, had learned the benefits of placing backdoors for their intelligence services into commercial software through the theft and subversion of the PROMIS software. […] Israel’s bugged version of PROMIS was largely marketed by Robert Maxwell.

Det hela rör sig faktiskt om en artikelserie, men utdraget här ovan kommer från del två som återfinns på sajten Unlimited Hangout. I artikeln får vi se hur Israel knutit till sig individer som Bill Gates samt hur intresset för dessa aktiviteter involverat personer som Jeffrey Epstein och nätverk som ”Small World”.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | Lämna en kommentar

Lite datastrul

Bästa läsare!

Jag har drabbats av lite datastrul just nu, därav min uteblivna postning (ja, och utöver den kroniska tidsbristen).

Just nu sitter jag med en web-läsare som bara tillåter mig att se denna text medan jag skriver, men inga ”verktyg”. Irriterande.

Vad som däremot är glädjande är att den tid jag spenderat off-line gett lite bättre utdelning för den frihetliga saken. Det är STOR EFTERFRÅGAN PÅ FRIHETLIG SAMHÄLLSKRITIK hos blåögda medborgare som drabbats av Covid19-politiken och känner att ”det här inte stämmer” samt att man ”anar ett obehagligt mönster”.

Visserligen kommer allt vi gör nu vara försent i både bokstavlig och bildlig bemärkelse, men vi kan inte låta bli att reagera, och vi måste reagera ifall vi ska kunna agera.

Det jag gjort är att försöka bearbeta olika personer som är associerade till nyckelpersoner i medievärlden och den politiska sfären. Kan vi inte få dessa nyckelpersoner att lyssna på oss så får vi ta omvägen via deras vänner. Det är på det viset vi kan få även nyckelpersonerna att börja bli skeptiska till den agenda de arbetat för under lång tid.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Ett ögonblick…

Bästa läsare!

Är det inte det ena så är det andra. Nu är det dags för ögoninfektion, så jag är redigt trött på alla bekymmer som hindrar mitt skrivande och mina studier. Jag… studier? Jo, delvis. Med vänster öga. Läget blev dock värre lagom till hemkomsten i fredags.

Nå, nog med klagosång, för nu kan jag nästan greppa saker med högerhanden utan att tappa dem.

Jag har haft nöjet att möta en person i etablissemanget, även om vederbörande individ inte innehar en höjdarposition. Likväl har mannen ifråga vidtagit sina mått och steg för att klara ”en mörk vinter”. Källarrummet är fyllt med ved, ena klädkammaren har gjorts om till matförråd, el-aggregat har köpts in och nästa steg är att bygga ett förråd för bränslet.

” – Du har nog glömt det viktigaste”, påpekade jag lite försynt efter att ha fått installationerna förevisade.

” – Vad?” frågade mannen som gjort sig redo för att möta konsekvenserna av de bekymmer han mer eller mindre varit med om att skapa å regeringens och storfinansens vägnar.

” – När skiten träffar fläkten och de knarklangande ungdomsgängen försörjer sig på att plundra rikemansfamiljer… Hur ska du försvara dig?”

” – Försvara mig? Huset är larmat, och om det blir intrång ringer jag efter polisen”, förklarade mannen med en min som förrådde hans misstanke om att jag kom från en helt annan planet. Vilket jag också gör, åtminstone bildligt talat i det här fallet.

” – Så varför har du ägnat dig åt prepping till denna grad..?” frågade jag med motsvarande förvåning.

” – Covid!” svarade mannen som om ett enda ord förklarade allt.

Jag tackade för förevisningen och vandrade mot lånebilen. Sveriges Radios P1 gick igång samtidigt med att tändningsnyckeln vreds om. Jag lät radiostationen vara och lät de statliga propagandisterna mala på under den timma det tog att åka till Roslagen längs den igenkorkade 276 mot Åkersberga. Läsaren kanske undrar varför jag hatar mig själv så pass mycket att jag utsätter mig för P1 under en hel timma, men jag behövde få en känsla av vad ”vanligt folk” ombeds att bekymra sig över.

Japp, det talades om ingenting annat än Covid19 i denna radiokanal. Visst, vi kan lugnt räkna med att våra dolda härskare – globalisterna – kommer nyttja Covid19 och alla dess efterföljare till att begränsa rörelsefriheten, yttrandefriheten, informationsfriheten, och till att monopolisera utbildningsväsendet och handeln. Vi har redan sett hur Amazon i Förenta staterna och Storbritannien gnuggar händerna inför massnedläggningarna av butiker, och de affärer som inte slagit igen förbjuds att sälja ”onödiga” produkter. Kanske är det lika illa i andra länder. Men bara Covid-nyheter? Tröttar det inte ut folk?

När jag väl satt i denna tankebana och efter en kisspaus förirrat mig till vad jag tror är Rialavägen började jag fundera på hur jag ärligt ska beskriva den svenska regeringens insatser. Här insåg jag att det nog finns en viss sanning i påståendet om att jag inte verkar vara på min hemma-planet, vilket lätt händer om man som jag brukar reser i sällskap med Piotr Tchaikovsky, Sergei Rachmaninov, Reinold Glière, Nikolai Zeremba, Mily Barakirev samt emellanåt avnjuter Kian Soltanis solostycke på cello där han skildrar en persisk elddans i toner – för övrigt den enda kompositör av alla ovan nämnda som jag sett livs levande.

Det var nämligen först igår lördags som jag blev varse att man inte får samlas i större grupper om 8 personer, såvida inte de ska resa. När boskapen ska till sina arbeten gör det absolut ingenting att de sitter fler än 8 personer i bussar, tunnelbanetåg och pendeltåg. Då gäller bara att ”Vi alla tar vårt ansvar” som stadens reklamskärmar säger. Beslutet är fattat av en socialdemokratisk regering som i hundratalet år burit offerkoftan med stolthet för att brukspatronerna inte lät de strejkande arbetarna mötas på brukets domäner och därför sedan dess slagits för… ja, slagits och slagits, nåja… för mötesfriheten.

Jag vet.

Det faktum att vi i våras inte blev inspärrade på grund av Covid-hot berodde knappast på en objektiv analys från Stefan Löfvens sida. Karln har under sina år som statsminister visat på en oförmåga att uppbringa handlingskraft, och här sammanföll denna oförmåga med fördelarna att inte rulla ut den statliga Corona-tyrannin som många andra statsmakter klarar av. Och i ärlighetens namn ska det erkännas att regeringens fokus alltid ligger på klimaaaaaatet. Döda svenska folkpensionärer besvärar inte statskassan. Tvärtom. Men nu har det svenska saktmodet i Covid-hanteringen tagits som en ursäkt för frihetliga i omvärlden att protestera mot den tyranni som praktiseras, och det kan inte omvärldens stater acceptera. Därför har uppenbarligen Stefan Löfven instruerats att vidtaga ”ingripande åtgärder som saknar motstycke i modern tid”. Att det sedan inte kommer göra mycket för att stoppa Covid19 är en annan sak. Etablissemanget VILL INTE att viruset ska stoppas. Tvärtom, viruset gör allt för att bana väg för deras så kallade ”omstart”.

Väl framme vid Norrtälje kom jag på att jag ännu en gång missat att undersöka vad det är för en formborg som ska ligga på motsatt sida om Penningby jämte Furusundsvägen. Återigen sade jag till mig själv att den saken måste jag komma ihåg nästa gång jag är i dessa trakter – vilket jag nu sagt i ett par års tid.

By the way… sammankomster om fler än 8 personer… hm… innebär det så lyckligt att Riskdagen med sina 349 ledamöter är nedstängd? Eller gäller det bara sammankomster som den i morgon måndag där man ämnar demonstrera mot regeringens ”motstyckeslösa” politik?

Aha, jag trodde väl det…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet, Privat, Stadsliv | 6 kommentarer

En statusrapport om ”Finspångs-kommissionen”

Bästa läsare!

Beklagar ännu en gång frånvaron från nätet. Sjukdom och arbete i en härlig vardagsruinerande kombination. Att berätta om detaljerna kring detta är tröttande och sorgligt. Så nog om detta.

Jag har resonerat med en del personer ang. hur vi ska kunna arrangera en kunskapsbank angående de katastrofala följder som årtionden av multikulturell politik orsakat landet.

Det stora dilemmat för ”vår” sida är att informationsinsamlingen kan uppfattas som en ”dödslista” över individer som ska bestraffas för sin delaktighet i denna politik. Eftersom det inte finns någon direkt juridisk möjlighet att lagföra någon för beslut fattade i Sveriges riksdag (och näppeligen heller för hur denna politik förvaltas genom de statliga institutionerna) så kommer en dylik aktivitet betraktas som ett brott, sannolikt i första hand som ett datalagringsbrott och möjligtvis också som hot/trakasseri mot enskild.

Icke förty ser jag det som en absolut nödvändighet att bygga upp denna kunskapsbank. Lösningen skulle bli att använda samma metoder som vänstern, nämligen att skapa materialet för ett redaktionellt ändamål i ett organ med fullständiga pressrättigheter (d.v.s. ha en utsedd ansvarig utgivare).

Tyvärr ligger det utanför min förmåga under rådande omständigheter. Därför riktar jag en öppen efterlysning till läsekretsen och läsekretsens bekantskapskrets om huruvida det finns någon aktör som är villig att ta på sig ett dylikt uppdrag?

Så här långt har jag fått tag i ett par individer som är intresserade av att bidraga med material anonymt (i mån av tid) eller att fungera som referenser. De är som sagt dock rädda för att behöva få skulden för att ett stort antal politiker och beslutsfattare kan komma att bli hängda i lyktstolpar, och de vet också att de svenska domstolarna gladeligen vill göra den tolkningen även av den vetenskapliga delen i projektet.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Finspångskommissionen | 8 kommentarer

Kusligt och mesigt

Bästa läsare!

Nej, jag kommer inte yppa ett ord om presidentvalet i Amerika idag. Låt oss inse att det finns annat än politik som kan beröra oss människor.

Det händer under cykelturen att jag plötsligt bestämmer mig för att vila röven en stund och ta en välbehövlig paus medan jag tittar på den intilliggande hästhagen. Inte sällan kan det då komma fram en kuse och ställa sig vid staketet och titta på mig. Jag säger naturligtvis ”Hej”, och hästen säger lika naturligt ingenting alls. Den tittar på mig, och jag tittar tillbaka. Jag säger hej igen och den blinkar – inte för att jag sade hej, utan för att den ville få bort en fluga eller broms från ögat. Mer än så sägs inget, men vi blir stående där och jag börjar känna mig obehagligt till mods.

Ja, det är något med dessa hästögon. Det är blicken. Jag kan inte säga att den är känslokall, för det är den inte. Möjligtvis uttryckslös, men samtidigt analyserande.

Där står jag och fattar inte vad kusen tänker på, och det är besvärande. Men jag kan samtidigt se att den läser av mig från topp till tå. Jag känner att den inte bara nöjer sig med att läsa av mitt yttre, utan blicken verkar penetrera mig till mitt innersta och min själ. Ja, att bli betraktad av någon som inte säger ett ord kan onekligen upplevas som dömande. Hästar är mästare på detta psykande.

Medan jag står där inför det obegripliga mysterium och känner jag mig oerhört dum – ty jag är säker på att hästen registrerar mina ord och åtbörder, medan jag själv inte ens kan gissa vad djuret tycker och tänker – så känner jag ändå att vi under detta ögonblick försöker oss på att kommunicera.

Problemet är att jag inte förstår språket. Uppenbarligen måste det ligga i ögonen, för något annat aktivt medium finns inte där kusen står och glor på mig utan en min eller annan rörelse än de som påkallas av insekternas uppvaktning. För hästen är det nog annorlunda, den vet nog vid det här laget och hundratals ridtjejer senare vad ”hej”, ”hoppla” och ”ptroo” betyder.

Jag känner mig dock mindre osäker när fåglar dyker upp och slår sig ner och plirar på mig från någon sten eller ett utomhusbord medan jag sitter och njuter av den friska luften. Jag kan ana att de är ute efter smulor.

Men jag har märkt att blåmesen verkar vara ute efter mer än spillda brödbitar. Den kan studsa fram några centimeter och vicka på huvudet och kvittra som om den hade ett budskap som är angeläget. Studs, studs kommer den längre fram och kvittrar likadant igen. Den är hästens raka motsats, för här låter det en massa, men det är fortfarande lika obegripligt och intetsägande för mig. Plötsligt sticker fågeln iväg, fastän jag knappt rört mig eller sagt någonting.

Det är då jag önskar att jag kunde tala med dessa djur.

Eller kanske inte. Vad skulle jag få veta av den där hästen som tittade på mig med undersökande blick?

Skulle jag få höra någon kommentar om att ”Jaha, du som kan röra dig fritt utanför staketet, hur ser det ut bortanför vägen som du kom ifrån?Är gräset grönare där, eller är det bara som ryktet säger? Ryktet, haha… förstår du? Man ryktar hästar, haha..!”.

Eller ”Det måste vara opraktiskt att behöva fara iväg till affären och handla mat och sen lägga den i en påse som du sen placerar i en väska och bär omkring på istället för att bara böja dig ner och ta ett bett av gräset som växer gratis på marken”. Eller kanske ”Jag såg dig förra gången när du stod och strilade vid dungen på andra sidan vägen. Inget av det lilla jag lyckades uppfatta imponerade särskilt mycket på mig.” Och så vidare.

Vad den kvittrande och huvudvickande blåmesen skulle kunna tänkas yppa tror jag blir information overload för mig. Dess snacksalighet talar nog ett sällskap som kan tala om allt och inget, och det hur länge som helst. Som en politiker.

Ok, jag sa att jag skulle undvika politiken. Det gick i alla fall så här långt…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Naturvetenskap | 12 kommentarer

Vad kommer SD heta efter namnbytet? Israel-demokraterna…?

Bästa läsare!

Den forne Avpixlat-skribenten och Estonia-experten Stefan Torsell må ha många förtjänster. Men jag kan inte låta bli att höja ett ögonbryn av förvåning när han försöker plocka en fajt med ”Alternativ för Sverige” i sin debattartikel i Samnytt under rubriken ”Alternativ för Sverige vs Palestina”. [LÄNK]

Stefan Torsell gör ingen hemlighet av att han är en s.k. Israelvän. Om detta är bra eller dåligt tål att diskuteras, men på sikt är det väl bra att de erkänner var de har sitt hjärta. Underligt bara att det ständigt ska vara Israel som det klappar lite extra för.

Det Torsells debattartikel handlar om är att AfS-ledarna under sin tid som SDU:are argumenterade år 2011 (se nedan) för att man måste erkänna en palestinsk statsbildning. Detta tycks ligga dem i fatet, och Torsell vill nu – på vems begäran? – få veta om denna syn fortfarande gäller, och om den ska representeras av AfS femtiotalet riksdagskandidater.

Att Torsell hoppas på förändrad ståndpunkt är illa dolt; efter en lång utläggning om vilka som varit antisemiter/främlingsfientliga inom svensk politik under 1900-talet konstaterar han att Sverige erkände Palestina den 30 oktober 2014, och ”att Palestina omfattar Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza. Regeringen angav också att Israels fred och säkerhet gäller utifrån 1967 års gränser”. Därefter fortsätter Torsell med sin dom:

” – Regeringsbeslutet var vidrigt. Det är högmod och river upp gamla antisemitiska tongångar.”

Well, har man ockuperat stora delar av ett land sedan 1940-talet så är det tänkbart att den ena parten kan hysa aversion mot den andra. Dessutom bör ju 1967 års gräns ändå ses som en vinst för erövrarmakten.

Men så ser inte Israelvännen Stefan Torsell på saken. Likt en aktivist i amerikanska AIPAC eller ADL så drar han fram antisemit-spöket så fort det kan anas ett uns av kritik mot den israeliska staten och dess krigföring. Ibland kan det till och med vara antisemitiskt att förminska Israels härlighet. Att förminska Palestina och palestinierna är däremot helt ok för Israel-vännerna – rent av en plikt. Och argumenten är som kopierade från Israeliska regeringen:

” – Staten ska ha ett avgränsat territorium. [Den ska ha en] klart angiven befolkning. Staten ska ha kontroll över området inom definierade gränser”, påminner Stefan Torsell och menar att Palestina inte uppfyller dessa krav: ” – Ingen av kriterierna kan den Palestinska staten uppfylla. Det är inte ett land och regeringen som har inställt alla val har inte kontroll över landområdena.”

Betyder det i så fall att Israel har rätt att ockupera dessa områden och göra det till sitt eget territorium därför att de slagna fienderna inte kan stå emot ockupationsmaktens välde? Enligt den logik som anas i Stefan Torsells mening ska svaret vara ett ”ja”. Absurt! Varför ska vi då över huvud taget ha folkrättsliga principer om det är fritt fram för en krigsmakt att ta vad den vill ha???

Här är det dock slut med Stefan Torsells verbala utsvävningar och bakgrundsfakta; han reflekterar ingenting om den israeliska krigsmaktens ockupation av de palestinska områdena – vilka han för övrigt inte anser är palestinska i sann israel-vänskaplig anda, än mindre att det finns ett palestinskt folk.

Well. Det hela är ju egentligen en icke-fråga. AfS skulle kunna motionera i Riksdagen (ifall man vann mandat där) om att Sverige skulle kunna ta tillbaka erkännandet av den palestinska staten. Stefan Torsell skulle nog bli glad. Men AfS kan lika gärna låta bli. Trots allt, skulle det inte kunna ”riva upp gamla antisemitiska tongångar” att på israel-vännernas anmodan återkalla erkännandet som regeringen lagt, herr Torsell…? Skulle det inte ses som att ”dessa judar styr och ställer”, vilket gör den antisemitiska fördomen självuppfyllande?!

Den ifrågavarande debattartikeln av de f.d. SDU-ledarna och nuvarande AfS:arna lyder som följer:

SD MÅSTE ERKÄNNA EN PALESTINSK STAT

Vårt partis pro-israeliska hållning rimmar illa med medlemmarnas åsikter.

Alltför länge har Sverigedemokraternas politik i Israel–Palestina-konflikten präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda. Sverigedemokraternas riksdagsgrupp beslutade nyligen att inte erkänna en palestinsk stat eller bevilja palestiniernas begäran om medlemskap i FN.

Sverigedemokratisk Ungdom (SDU) går nu för första gången någonsin emot moderpartiet och hävdar palestiniernas rätt till en egen stat i hänsyftning till den nationalistiska principen.
Tidigare under september höll SDU sin förbundskongress för 2011. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder deltog som inbjuden gäst och höll ett tal där han uppmuntrade SDU till att verka som en intern opposition till Sverigedemokraterna. Hans ord sätts nu på prov.

Bilden som allmänheten har av Sverigedemokraternas hållning i Israel–Palestina-konflikten är oerhört onyanserad. Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal företrädares högljudda personliga agenda. Samtidigt är det värt att påpeka att moderpartiets officiella hållning alltid varit att inte ta ställning i konflikten – en hållning som man nu frångår av oklara skäl.

SDU:s princip är egentligen att inte ta ställning i utrikespolitiska konflikter som inte berör Sverige i någon högre grad. Moderpartiets ställningstagande mot palestinsk självständighet tvingar oss dock att sätta ned foten. En enig förbundsstyrelse var överens om att SDU måste agera när moderpartiet bryter sin neutralitet och dessutom går stick i stäv mot den breda konsensus som råder inom ungdomsförbundet för en tvåstatslösning. SDU har därför valt, precis som den förmodade FN-majoriteten, att erkänna Palestina som stat.
SDU är och kommer fortsatt att vara ett nationalistiskt ungdomsförbund. Enligt den nationalistiska principen har varje folk rätt till en egen nation. Detta gäller givetvis också palestinierna, varför en tvåstatslösning i regionen är självklar. Vi står nu inför ett vägskäl där vi kan slå an på den väg som hittills varit ett misslyckande, eller så gör vi handling av de eviga orden om tvåstatslösning och erkänner Palestina som stat. Moderpartiets mångåriga ställningstagande om att verka för en tvåstatslösning har nu dessvärre förlorat all trovärdighet.

SDU inser naturligtvis att erkännandet av Palestina som stat inte löser konflikten i en handvändning och att det stora arbetet för fred återstår. Sett till de två val vi nu står inför ser vi dock att det ena alternativet är en återvändsgränd medan det andra är ett viktigt steg i fredens och rättvisans riktning.
De senaste decennierna har olagliga israeliska bosättningar på palestinsk mark oavbrutet expanderats. Samtidigt har förtrycket av det palestinska folket fortlöpande tillåtits ske av ett passivt världssamfund. Israels blockad av Gazaremsan har lett till en långvarig humanitär kris med akut brist på förnödenheter som medicin och byggnadsmaterial. Blockaden har också lett till minskade försörjningsmöjligheter, stigande matpriser, en utdragen energikris samt en försämring av vatten och sanitär infrastruktur. De omfattande importrestriktionerna på bland annat råvaror och jordbruksprodukter, kombinerat med exportförbud, har decimerat den ekonomiska verksamheten inom den privata sektorn, där 120 000 jobb gått förlorade. Det är en nödvändighet att den illegala ockupationen upphör för att möjliggöra en framtida fred i regionen.

Ett erkännande av en palestinsk stat skulle sätta press på Israel att följa internationell rätt och upphöra med såväl handelsblockaden som koloniseringen.
Moderpartiet har på ett föredömligt och förtroendeingivande sätt breddat hela den sverigedemokratiska rörelsens politik. Det är dock ofrånkomligt att en rörelse förr eller senare ställs inför svåra vägskäl där man riskerar att fatta mindre bra beslut. I sådana fall måste man också kunna motivera och eventuellt ompröva sitt beslut. Här är ungdomsförbundet en garant för inre och yttre diskussion kring moderpartiets ställningstaganden både i de fall där vi delar ståndpunkt och där vi tycker olika. SDU har för avsikt att bidra med såväl politiskt som organisatoriskt nytänkande, och därför uppmanar vi moderpartiet att ompröva sitt ställningstagande i denna fråga. SDU kommer inte att stilla se på när Sverigedemokraterna är ute på fel väg i aktuella och viktiga frågor.
Gustav Kasselstrand, förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom, SDU
William Hahne, vice förbundsordförande Sverigedemokratisk Ungdom, SDU

Vad som skulle behövas istället för Torsells ”korrektionskrav” är en ordentlig granskning och genomlysning av Sverigedemokraterna för att få ut varför detta parti huserar så många sionister som lyckas genomsyra partiets politik i Palestina-frågan (och andra frågor). Partiet kan hamna i regeringsposition efter nästa val, och det skulle vara tacksamt att få besked i förtid om SD kommer bli lika givmilda med skattepengar till Israel som den svenska vänstern är med bidrag till de styrande arabledarna? För handen på hjärtat – vi gillar inte någon av dem. AfS skulle ses som ett trevligare alternativ än SD om man inte faller till föga för sionisternas påverkanskampanjer.

Ingen kan på fullt allvar påstå att SD måste vara allierat med Israel mer än något annat land, ty det landets existens hänger faktiskt inte på Sveriges medverkan. Det är märkligt att dessa individer inom SD:s ledarskikt kan så ohämmat stoltsera med sin lojalitet mot Israel, samtidigt som just det landets regim gör sitt yttersta för att förstöra för omvärlden på flera olika sätt – Sverige och Europa är ett av offren för den israeliska politiken.

Lika lite som araberna i Mellersta östern gör sig förtjänta av skandinaviska folkets kärlek, lika lite har vi anledning att vurma för Israel som borde försöka klara av att sköta sin egen stat utan mångmiljardbidrag från omvärlden. Då kanske vi skulle få se lite mer ödmjukhet från sionisternas sida.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 8 kommentarer

Handen fortfarande kaputt

Bästa läsare!

Min hand är fortfarande kaputt och tål knappt tjugo minuters skrivande. Kan inte greppa saker med handen men det tar tid att lära vänsterhanden att sköta vardagssysslor. Att hålla i en penna går knappt ens.

Lyckligtvis fungerar munnen. Jag har i den vecka som förflutit mött ett antal personer som ska sända ut trevare i sin bekantskapskrets gällande ett projekt som skulle kunna motsvara det som allmänt kallas för ”Finspång”. Här handlar det om folk ”på insidan” av regimens kontorsväggar som börjar bli oroliga för samhällsutvecklingen OCH som upplever att deras samveten börjar ta emot.

Jag känner värme och lycksalighet inför denna bleka och knappt märkbara positiva nyhet nu när alla tecken är så dåliga.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer

Roger Waters, Ray McGovern och John Pilger

Bästa läsare!

Pink Floyds forne bassist och kompositör Roger Waters deltog tidigare i månaden en paneldiskussion on-line arrangerad av Consortium News tillsammans med CIA-veteranen och Rysslands-experten Ray McGovern, journalisten och dokumentärfilmaren John Pilger där man behandlade Wikileaks betydelse förökad insikt i säkerhetspolitikens bakgrund samt den pågående rättegången mot Julian Assange i London.

Roger Waters förklarade att han hört både McGovern och Pilgers budskap redan tidigare, och menade att han är medveten och kunnig om denna värld, men noterade samtidigt att många andra inte alls befinner sig på samma plats som dem. Folk i allmänhet har ingen aning om den kontext som ligger bakom alla händelser inom världspolitiken, och vad gällde Julians Assange menade han pågår det en effektiv mörkläggning.

Gällande själva Julians Assange-rättegången använde Roger Waters ordet kangaroo court för att beskriva förhållandena; framför allt hur den kvinnliga domaren alltför uppenbart visade sitt ointresse för vad Julian Assange framförde. Hennes och det brittiska rättsväsendets attityd föranledde Roger Waters att citera sig själv för att beskriva arbetsmetoden:

The evidence before the court is
Incontrovertible, there’s no need for
The jury to retire

Roger Waters berömde de övriga panelmedlemmarna, och var imponerad av Ray McGoverns aktivism, och nämnde bl.a. en episod då McGovern gick ”to that jewish place” för att lyssna på en föreläsning av general David Petreus och försökte ställa kritiska frågor, men med resultatet att McGovern brottades ner på golvet och fördes till häktet. [länk]

Roger Waters första inlägg kommer c:a 31 minuter in i klippet. Dock är det substantiella budskapet rikt i de övriga deltagarnas inlägg. Diskussionen är högst lämplig för ”nybörjare” i ämnet, och för den som – likt jag – behöver en repetition i saken.Det framkommer också väsentlig och upprörande fakta om själva rättegången mot Julians Assange och de förhållanden som råder inom den uppenbart regisserade tillställningen efter instruktioner från USA:s regim.

Det som jag tycker är osannolikt otroligt är att inte ens en bråkdel av all denna information som kommer fram i detta samtal når våra gammelmedier. Trots att detta rättsfall handlar om journalistisk frihet så håller sig medierna borta. DN:s senaste artikel om Assange-fallet av dignitet publicerades 7 september och man har inte bevakat rättegången; SVT som säger sig försvara oberoende och fri media är ännu sämre på Assange-fallets bevakning.

Sorgligt!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff, Demokrati och frihet | 4 kommentarer