Kusligt och mesigt

Bästa läsare!

Nej, jag kommer inte yppa ett ord om presidentvalet i Amerika idag. Låt oss inse att det finns annat än politik som kan beröra oss människor.

Det händer under cykelturen att jag plötsligt bestämmer mig för att vila röven en stund och ta en välbehövlig paus medan jag tittar på den intilliggande hästhagen. Inte sällan kan det då komma fram en kuse och ställa sig vid staketet och titta på mig. Jag säger naturligtvis ”Hej”, och hästen säger lika naturligt ingenting alls. Den tittar på mig, och jag tittar tillbaka. Jag säger hej igen och den blinkar – inte för att jag sade hej, utan för att den ville få bort en fluga eller broms från ögat. Mer än så sägs inget, men vi blir stående där och jag börjar känna mig obehagligt till mods.

Ja, det är något med dessa hästögon. Det är blicken. Jag kan inte säga att den är känslokall, för det är den inte. Möjligtvis uttryckslös, men samtidigt analyserande.

Där står jag och fattar inte vad kusen tänker på, och det är besvärande. Men jag kan samtidigt se att den läser av mig från topp till tå. Jag känner att den inte bara nöjer sig med att läsa av mitt yttre, utan blicken verkar penetrera mig till mitt innersta och min själ. Ja, att bli betraktad av någon som inte säger ett ord kan onekligen upplevas som dömande. Hästar är mästare på detta psykande.

Medan jag står där inför det obegripliga mysterium och känner jag mig oerhört dum – ty jag är säker på att hästen registrerar mina ord och åtbörder, medan jag själv inte ens kan gissa vad djuret tycker och tänker – så känner jag ändå att vi under detta ögonblick försöker oss på att kommunicera.

Problemet är att jag inte förstår språket. Uppenbarligen måste det ligga i ögonen, för något annat aktivt medium finns inte där kusen står och glor på mig utan en min eller annan rörelse än de som påkallas av insekternas uppvaktning. För hästen är det nog annorlunda, den vet nog vid det här laget och hundratals ridtjejer senare vad ”hej”, ”hoppla” och ”ptroo” betyder.

Jag känner mig dock mindre osäker när fåglar dyker upp och slår sig ner och plirar på mig från någon sten eller ett utomhusbord medan jag sitter och njuter av den friska luften. Jag kan ana att de är ute efter smulor.

Men jag har märkt att blåmesen verkar vara ute efter mer än spillda brödbitar. Den kan studsa fram några centimeter och vicka på huvudet och kvittra som om den hade ett budskap som är angeläget. Studs, studs kommer den längre fram och kvittrar likadant igen. Den är hästens raka motsats, för här låter det en massa, men det är fortfarande lika obegripligt och intetsägande för mig. Plötsligt sticker fågeln iväg, fastän jag knappt rört mig eller sagt någonting.

Det är då jag önskar att jag kunde tala med dessa djur.

Eller kanske inte. Vad skulle jag få veta av den där hästen som tittade på mig med undersökande blick?

Skulle jag få höra någon kommentar om att ”Jaha, du som kan röra dig fritt utanför staketet, hur ser det ut bortanför vägen som du kom ifrån?Är gräset grönare där, eller är det bara som ryktet säger? Ryktet, haha… förstår du? Man ryktar hästar, haha..!”.

Eller ”Det måste vara opraktiskt att behöva fara iväg till affären och handla mat och sen lägga den i en påse som du sen placerar i en väska och bär omkring på istället för att bara böja dig ner och ta ett bett av gräset som växer gratis på marken”. Eller kanske ”Jag såg dig förra gången när du stod och strilade vid dungen på andra sidan vägen. Inget av det lilla jag lyckades uppfatta imponerade särskilt mycket på mig.” Och så vidare.

Vad den kvittrande och huvudvickande blåmesen skulle kunna tänkas yppa tror jag blir information overload för mig. Dess snacksalighet talar nog ett sällskap som kan tala om allt och inget, och det hur länge som helst. Som en politiker.

Ok, jag sa att jag skulle undvika politiken. Det gick i alla fall så här långt…

Hälsar eder Peter Harold