Dokumentär om terroristernas vardag i Idlib (Syrien)

Bästa läsare!

De islamistiska rebellerna som bedrivit krig mot syriens armé och mot Damaskus civilbefolkning har börjat att lämna områdena kring huvudstaden; vi talar här om en organiserad reträtt.

Under de senaste dagarna har flera busslaster med islamistiska upprorsmän och legosoldater kört mot Idlib där man grupperar om, och – för att använda deras egna ord – ”börja om från början”.

Liksom tidigare har al-Assadregimen gett rebellerna fri lejd ut från al-Qaboun öster om huvudstaden. Regimens förhoppning är också att en andel av rebellerna samtidigt bestämmer sig för att hoppa av och återvända hem till sina civila liv. Vid tidigare evakuering har de mest islamistiskt inriktade rebellerna satt eld på bussarna för att förhindra evakuering, och vid den nu aktuella evakuering öppnade någon eld mot folkmassan vid bussarna, vilket ledde till tre civilpersoners död.

Som vi sett av svensk nyhetsbevakning har det varit ont om djupgående reportage som inte varit ideologiskt tillrättalagda om rebellsidan i Syrien. Den kvinnliga reportern Jenan Moussa har med hjälp av ett antal anonyma medhjälpare lyckats filma rebellernas vardagsumgänge i Idlib, och presenterat detta i ett reportage i arabiskspråkiga Al Aan TV. Jenan Moussa är bokstavligt talat en grävande journalist som letat i soptunnor och skräphögar efter hemliga dokument från ISIS, enligt hennes egen beskrivning.

I reportaget får vi också se hur rebellerna tar över egendom och fastigheter från kristna som flytt från området, samt Turkiets medverkan. Vid 8 min in i klippet roar sig rebellerna med att tortera varandra för skojs skull…

Detta betyder att kriget nu blir mer fokuserat vid Idlib. Pågående fredsförhandlingar har inte åstadkommit något som liknar fred sedan USA gjort helomvändning i Syrienfrågan efter den påstådda gasattacken.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Krig & fred | 2 kommentarer

Några tekniska reflektioner om laptop-terrorism (Nästa våg av false flag-operationer?)

Bästa läsare!

En liten fördjupning i det terrorhot mot luftfarten som amerikanska medier anklagar Donald Trump för att ha spridit till Ryssland…

Tjänstemän inom den amerikanska säkerhetstjänsten har uppgett för nyhetsbolagen CNN och CBS att al-Qaida och Islamiska staten utvecklat bomber som kan placeras i bärbara datorer som man avser att smuggla ombord på flygplan. Hade jag arbetat på någon av dessa TV-kanaler skulle jag ställt följdfrågan om huruvida al-Qaida och IS arbetar var för sig eller tillsammans med att utveckla dessa terrorvapen. Frågan är berättigad eftersom USA (i praktiken) assisterar al-Qaida i Syrien, samtidigt som man påstår sig bekämpa IS.

För all politisk korrekthets skull kan vi förutsätta att de två terrornätverken arbetar var för sig. TV-kanalernas källor uppger att de två terrornätverken kommit över sofistikerad utrustning som används vid flygplatsers säkerhetskontroller för att pröva fram metoder att förpacka sprängmedlet så att det inte detekteras vid en säkerhetskontroll.

Det finns två faktorer som terroristerna måste beakta, och det är hur bomben kan upptäckas vid kontrollen.

Sprängämnet får inte synas i röntgen. Därför är valet av bärbara datorer vars batterier är svåra att genomlysa ganska självklart. Den som plockat isär ett datorbatteri finner ibland att den ask som man kopplar in i datorn innehåller i regel sex stycken runda batteristavar. Moderna datorer kan ha platta batterier, men vad jag förstår är de med stavbatterier mest intressanta för terroristerna eftersom ett antal av dessa kan byggas om för att härbärgera sprängämnet. Vid säkerhetskontroll kan personalen be resenären att slå på datorn, bara för att visa att den har fungerande batterier. Problemet för kontrollanten är att batteriasken kan innehålla en eller två stavbatterier som ger datorns processor ström, medan de övriga stavarna innehåller sprängämnet.

Nästa nivå vid granskandet av objektet är att använda en s.k. sprängämnesdetektor [LÄNK]. Metoden går ut på att man stryker en lapp mot det objekt som skall undersökas, och sedan körs lappen in i en maskin som förångar provet och blåser in eventuella partiklar i en spektrograf som analyserar innehållet [LÄNK].

I Sverige är det mest kända fallet – där en sådan ”sniffer” använts – när två fastighetsarbetare gick in i ett kärnkraftverk och utlöste larm. Man slog på ”stora larmet” och SÄPO och regeringen gick upp i krisstab inför ett misstänkt påbörjat sabotage. Det visade sig senare att det fanns spår av växtgödning i den konsumkasse som den ena arbetaren haft sin matlåda i. I och med att de (förmodligen) åkt bil tillsammans (och hjälpt varandra att hålla i kassarna) så kom båda männen att ge utslag vid kontrollen (därav beslutet att betrakta larmet som skarpt eftersom man trodde att de var i maskopi). De sprängämnesdetektorer som kärnkraftverken och flygplatserna använder är mycket känsliga. Undvik att vattna blommorna före en flygresa, är mitt tips.

Av dessa omständigheter kan vi dra slutsatsen att bomberna är utvecklade i en tämligen avancerad laboratoriemiljö, inte bara därför att den tekniska standarden på bomberna måste vara hög, utan framför allt därför att hygiennivån på detekterbara partiklar kräver en produktionskedja i flera led för att inte den bärbara datorn skall ge utslag.

Tidigare bomber som al-Qaida-sfären hanterat har inte motsvarat dessa ”kvalitetskrav” som kommer ifråga med den nya generationens flygbomber. Både ”Kalsongbombaren” och ”Skobombaren” hade kunnat upptäckas i en vanlig säkerhetskontroll om de testats mot dagens moderna sprängämnesdetektorer (eller av bättre tränade kontrollanter).

Det finns ytterligare en fråga som jag uppfattar som obesvarad, och det rör själva sprängämnet. Jag har via omvägar fått indikation på att det finns nyutvecklade sprängämnen som inte finns med i de referensämnen som dagens röntgenapparater och sprängämnesdetektorer indikerar på; om al-Qaida och IS förfogar över dylika sprängämnen måste dessa organisationer ha försörjts med teknologi från utomstående.

Ovan angivna scenario utgör egentligen en andra generation av bärbara datorer som gjorts om till bomber.

I februari 2016 lyckades två flygplatsanställda vid Mogadishus internationella flygplats föra in en bärbar dator med en inbyggd sprängladdning. Objektet röntgades utan att säkerhetspersonalen kunde upptäcka bomben. De två flygplatsanställda arbetade för terrornätverket al-Shabaab, och mötte upp en person vid namn Abdullahi Abdisalam Borleh som tog emot den bomben. Mannen – som var i 55-årsåldern och rörelsehindrad – skulle ha flugit med Turkish Airlines, men denna flight blev inställd, och han bokades om till Daallo Airlines Flight 159 till Djibouti för ytterligare ett flygbyte. Tjugo minuter efter start detonerade bomben och slet upp ett hål i flygplanet, ur vilket gärningsmannen sögs ut och föll till marken. Piloterna kunde nödlanda det skadade planet på närmsta flygplats, och två medpassagerare fördes till sjukhus för sina skador.

En parentes: Ungefär en månad senare var det dags igen för ett nytt terrorförsök mot somalisk luftfart, men denna gång handlade det om en bilbomb som exploderade vid flygplatsinfarten, vilket är en annan typ av problem som terrorister vållar.

Det man kan fråga sig är varifrån dessa nya bomber kommer ifrån. En av de främsta bombtillverkarna är den saudiske kemisten Ibrahim al-Asiri som är ”bombchef” hos al-Qaida på den saudiska halvön (AQAP); han har bl.a. byggt en sprängladdning som han opererade in i sin bror (eller snarare tryckte in i anus); satte samman den berömda kalsongbomben som Umar Farouk blötte ner med sin kraftiga pung- och rövsvett så till den milda grad att bomben inte fungerade, innan al-Asiri något år senare lyckades konstruera en mer sofistikerad bomb genom att fylla färgpatronerna i en skrivare med sammanlagt 400 gr pentyl som skickades iväg från Storbritannien. Vad som skulle utlösa sprängningen framgår inte av mitt material, men skrivaren passerade säkerhetskontrollen utan upptäckt. Däremot fanns det ett spaningsuppslag mot bäraren, varför bagaget ändå stoppades och oskadliggjordes i tid. Under 2014 meddelade säkerhetstjänster i väst (USA?) att Ibrahim al-Asiri spridit sin kunskap till al-Qaida i Syrien.

Det finns en potential risk att al-Qaida skall kunna utveckla nästa generation av bomber i bärbara datorer, men ovan omständighet att förfärdiga apparaten i molekylärt ren miljö gör det troligare att denna skapas i ett avancerat laboratorium för att minimera risken för upptäckt. al-Qaida är inte intresserade av att deras terrorplaner skall stoppas.

Med tanke på att al-Qaida och IS hittills inte uppvisat några avancerade anordningar i Syrien (och Irak), samt att de grupper som haft kopplingar med Ibrahim al-Asiri angripits hårt av drönarattacker, kan man ifrågasätta om man har komptensen och kapaciteten hos terroristerna i Syrien att åstadkomma det vapen som beskrivs i samband med Donald Trumps samtal med den ryske utrikesministern.

Istället lutar det mer mot att hotet kommer från den saudiska divisionen av al-Qaida. AQAP har varit involverade som uppdragsgivare/organisatörer i terrordåden i bl.a. Bryssel och Paris. Eftersom vi ser indikationer på att dessa dåd kan ha varit s.k. false flag-operationer är det rimligt att tro att det finns en koppling via ett antal säkerhetstjänster i Mellersta östern som är involverade i terrorprojekten.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Brott & straff, Krig & fred | 7 kommentarer

Varför vill Israel dölja flyghotet mot Ryssland från Islamska Staten, och varför fördömer DN Trumps agerande?

Bästa läsare!

En av de misstänkta CIA-ombuden inom svensk gammelmedia, DN:s Michael Winiarski, påstår att Donald Trump äventyrar USA:s relation till sina allierade, med anledning av att USA:s president ”läckt hemlig information till Rysslands regering”.

Det krävs inte särskilt vid fantasi för göra en gissning vilken allierad nation som Bonnierägda Dagens Nyheter syftar på, och saken handlar om det sedan i början av april uppmärksammade hotet om att Islamska Statens globala terrornätverk utvecklat en bomb som kan placeras inuti en bärbar dator. Det är av den anledningen som vissa resenärer ombeds vid säkerhetskontroll sätta igång sina bärbara datorer för att visa att den fungerar som en sådan. Skåpmat, med andra ord.

Winiarski skriver i DN:

Det dröjde dock inte länge förrän Trump själv twittrade vad som i praktiken bekräftade sanningshalten i avslöjandena: – Som president ville jag dela med mig fakta avseende terrorism och flygsäkerhet till Ryssland, vilket jag har absolut rätt till.

Utöver Trumps eget medgivande har skandalen bekräftats av såväl Reuters som New York Times. Ögonvittnen – höga tjänstemän i Vita huset – har berättat att Trump med sina gäster, Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och Washingtonambassadören Sergej Kisljak, diskuterat en hemlig operation riktad mot IS.

Presidentens lösa prat riskerar enligt tidningen att blottställa källan – ett USA-allierat land i Mellanöstern som hade fått löfte om att uppgifterna inte skulle föras vidare.

Stackars lilla sorgliga Israel som fick sin information om Islamska Staten spridd till Ryssland, det land som till skillnad från NATO-alliansen tämligen snabbt och effektivt fick IS att göra reträtt genom insatser som koordinerades med ett USA som skrämdes till aktion av Putin. Det framgår dock inte vad Vita husets skvallrande tjänstemän var höga på.

Sedan försöker Michael Winiarski begå karaktärsmord på Donald Trump som han uppenbarligen aldrig gillat. Om Winiarski får betalt för att inte gilla Trump skall jag inte spekulera öppet om; samma sak skall jag inte spekulera i om Winiarski får fler lönecheckar utskrivna av andra än chefen Peter Woldemorski för det syftet. Men till och med vänsterhängda medborgarjournalister som Jinge har lyft fram Michael Winiarski som en av det amerikanska maktetablissemangets språkrör i Sverige i bloggposten ”DN:s Michael Winiarski – en journalistisk katastrof” redan år 2008.

Så vad är då det känsliga i att Donald Trump haft coctailparty i Ovala Rummet tillsammans med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov? Jo, att Trump berättat om alla möjliga hot som hans underrättelsetjänst ”briefar” honom om. Och enligt Trumps egen twittertumme ansåg han uppenbarligen att Ryssland gott och väl kan få slippa se sina passagerarplan sprängda i luften av islamisterna.

”Det USA-allierade landet i Mellersta östern” skall ha fått garantier om att deras uppgifter inte skulle spridas eftersom det skulle avslöja att Israel har spioner i IS. Well, då var det väl dumt av Washington Post (som DN systematiskt kopierar från på daglig basis, och vars ägare sponsras av CIA) och New York Times att publicera uppgifterna om samtalet i Vita huset. Naturligtvis skulle inte dessa tidningar skriva någonting om saken om uppgifterna verkligen varit till harm för Israel, det förstår till och med en tolvåring. Amerikanska systemmedier praktiserar blackout när det passar (klassiskt exempel var Bill Clintons sexskandaler som man dolde in i det längsta). Men detta är återigen en ingrediens att smutskasta Donald Trump i hopp om att få honom avsatt.

Att Israel har förbindelser med Islamska Staten är uppenbart. Israel har vid flera tillfällen angripit den syriska arméns styrkor när de befunnit sig i position att hota IS, och de israeliska militärsjukhusen vid gränsen har nästan uteslutande bara behandlat skadade IS-soldater under ”humanitär fana”. Islamska Staten har fört krig i Syrien och Irak under ett par års tid, men låtit bli Israel, vars befolkning under alla andra omständigheter är avskydda av islamister.

Det faktum att israeliska organisationer har publicerat filmmaterial från IS innan terroristerna själva hunnit lägga upp detta på internet är bevis nog för en pågående kommunikation mellan de två s.k. fienderna som försöker förstöra Syrien.

Hälsar eder Peter Harold

LÄNKAR:
CNN om planen att spränga plan med bärbara datorer.

 

Publicerat i Krig & fred, Politik | 3 kommentarer

Vad var det jag sa: ”Mördad Hillary-anställd var WikiLeaks källa”

Bästa läsare!

När jag surfade in på Fria Tider – vilket är en vana för mig ifall jag vill hitta någonting svenskspråkigt som kan intressera mitt öga – så fann jag följande rubrik:

MÖRDAD HILLARY-ANSTÄLLD VAR WIKILEAKS KÄLLA

I FT-artikeln nämns att poliskällor avslöjat för Fox News att IT-strategen Seth Rich som arbetade på Demokraternas Nationalkommitté – och som blev mördad i närheten av sitt hem mitt i natten – skall ha sänt en stor mängd datafiler till en numera avliden Wikileaks-medarbetare. Att den sistnämnde är död är dock såvitt jag minns inte särskilt märkvärdigt eftersom han var svårt sjuk.

Nu när Fria Tider dundrar på med detta som ett scoop så skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för en bloggpost som jag skrev den 2 augusti 2016, och som faktiskt var en av de första artiklarna om mordet på Seth Rich innan man börjat se sammanhang mellan hans arbete och den komprometterande information som WikiLeaks publicerat. Den bloggposten kan läsas HÄR.

Det som tillkommit är upplysningar om att polisen försöker förhindra att mordet på Rich blir ordentligt utrett. Fria Tider skriver:

Rod Wheeler, en tidigare mordutredare som anlitats av Seths Richs familj för att utreda mordet vid sidan av polisen, menar att myndigheterna medvetet mörklägger mordfallet.

– Min utredning visar att någon inom Washingtons förvaltning, Democratic National Committee eller Clintons team blockerar mordutredningen från att komma framåt. Det är olyckligt, mordet på Seth Richs är fortfarande olöst som ett resultat av det.

Jag är inte förvånad.

I sammanhanget vill jag också flagga för ytterligare ett dödsfall som ägde rum blott ett par dagar efter mordet på Seth Rich; en yngre man som stämt Demokraterna återfanns livlös i sitt badrum av flickvännen. Den bloggposten kan du läsa HÄR.

Det är viktigt att vi inte glömmer bort dessa dåd. Vi vet redan vilka som ligger bakom dessa politiska mord som utförs i The Deep States anda, och vi måste återvända till dessa händelser och påminna allmänheten. Dessa mord äger rum för att etablissemanget inte vill bli utmanade. Det faktum att de så ogenerat mördade Seth Rich visar både på arrogans, men också att etablissemanget är oroliga för att alltför många visselblåsare kan lyckas exponera den politiska korruption som går under täckmantel av demokrati.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Brott & straff, Okategoriserade | 4 kommentarer

Problemet är inte statens åsiktsregister. Problemet är staten!

Bästa läsare!

Enligt den alternativa nyhetssajten Nyheter Idag har myndigheten Svenska Institutet nyttjat ett åsiktsregister för att spärra användare av Twitter som gett uttryck för mindre politiskt korrekta åsikter.

Nyheter Idag har fått tag i databasen över blockade Twitter-konton, och man har gjort den sökbar utan att lägga ut hela innehållet. Jag sökte på ”Chang Frick” och fick 1 st. träff, vilket bekräftar att den statliga myndigheten blockerar olika Twitter-konton på tämligen godtyckliga grunder. Man behöver nämligen inte ens ha skrivit någonting på myndighetens eget Twitter-konto för att bli spärrad.

Så här skriver myndigheten SI sitt agerande under den Orwellska rubriken ”SI tar krafttag för att skydda det fria ordet”:

Under veckan 8–14 maj 2017 gästades @sweden av Vian Tahir, en expert inom nätsäkerhet, som till vardags arbetar med att hjälpa andra att skydda sig mot troll och näthat. Under sin vecka som @sweden har hon med SI:s godkännande använt en blockeringslista, som är framtagen i samarbete med andra experter på näthat. SI har även tidigare givit curatorerna frihet att blockera användare, men denna vecka har det skett i större skala, enligt systematik och dessutom förebyggande. Det har inneburit att även konton som aldrig tidigare interagerat med @sweden har blivit blockerade.

Ja, till yttrandefrihet, men bara så länge man själv åtnjuter den, resonerar Svenska Insititutet.

Låt oss vara helt uppriktiga; SI är ett propagandaorgan för den svenska regeringen, och på guds nåder kan svenskt näringsliv få åka snålskjuts på anslagen. Eftersom jag har ringa förtroende för regeringen kan jag inte heller hysa särskilt mycket större tillit till en myndighet som är satt att springa regeringens ärenden när det gäller opinionsbildning.

Vad som är särskilt problematiskt är att man i mitt exempel med Chang Frick här ovan blockerat en opinionsbildare inom nymedierna som inte – mig veterligen – begått något brott i egenskap av publicist eller skribent. Man har blockerat honom enkom av den anledningen att han publicerar information som handlar om konsekvenserna av en katastrofal migrationspolitik i landet. Vad Svenska Institutet gjort är att blockera en potentiell kritiker mot den inlaga i samhällsdebatten som SI tänkt att torgföra. Detta är allt annat än krafttag för det fria ordet, och det borde faktiskt SI-ledningen begripa själva.

Nu skall jag inflika att som libertarian anser jag att rätten till diskriminering ingår i äganderätten. Men SI är en myndighet och inte en enskild egendom.  Därmed förfaller myndighetens rätt att diskriminera medborgare utifrån deras politiska åsikter – eller som det handlar om i detta fall; myndighetens föreställning om vilka åsikter som enskilda medborgare har.

Sålunda är det inte attacken mot yttrandefriheten i sig som är det stora problemet, utan istället handlar det om statsapparaten som tar sig friheter på medborgarnas bekostnad, först och främst genom uttag av skattemedel för att finansiera statlig propaganda, och sist i ledet alltså denna flagranta form av censur. Staten har ännu en gång visat vilket ondskefullt troll det är.

Hälsar eder Peter Harold

LÄNKAR:
Nyheter Idag: Svensk myndighet har upprättat åsiktsregister – Möter blytung kritik
Nyheter Idag: Här kan du söka på dig själv i det statliga åsiktsregistret

 

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 16 kommentarer

Vem styr USA?

Bästa läsare!

Jag har inte berört ämnet ”Donald Trump” på några veckor, och det är ganska uppenbart varför, eftersom det lilla vettiga och insiktsfulla som sägs om honom drunknar i det allmänna Twitter-kriget som består av hela världen kontra Donald Trump, samt ett fåtal emellan dessa två parter som inte förstår hur de skall bära sig åt att föra en intelligent debatt med och om dessa. Kort sagt, den utrikespolitiska bevakningen känns som ett revynummer med Stefan och Krister.

Det finns dock ett allvar bakom alla visuella lyten som pressen fokuserar sig på. Framför allt frågan om vem som styr USA och landets säkerhetspolitik?

I förra månaden gjorde president Donald Trump det som en tidigare version av Donald Trump tyckte var dåligt, nämligen att angripa Syrien för en påstådd gasattack.

Även om systemmedierna inte presenterat alla aspekter i ärendet kan vi konstatera ett par saker, nämligen a) att Syrien redan lämnat ifrån sig alla sina kemiska stridsmedel, b) USA:s regering hade försonats med tanken att al-Assad får fortsätta leda landen även efter att det blir fred, vilket skulle glädja Ryssland, c) USA:s attack mot den syriska flygbasen var ett av de mest pinsamma militära ögonblicken i syriska inbördeskrigets historia eftersom mer än hälften av de avfyrande amerikanska missilerna hamnade i omgivningen (vilket i sig är ju ett hot mot civila), och ingen slog ner på start- och landningsbanan. Om detta var en amerikansk styrkedemonstration, då kan man förstå varför de satsar så intensivt på kärnvapen där det inte spelar någon större roll om raketen slår ner 1000 meter fel.

Donald Trumps beslut om att angripa Syrien fattades med det enkla underlaget på bilder av skadade barn som hans dotter Ivanka visade upp från Internet. Vad som borde ha varit en månadslång process med omfattande utredningar hos FN om skuldfrågan blev nu en reaktion från Trumps faderliga reptilhjärna.

Notera att ingen hejdade Trump. Varför?

Den populäraste teorin är att alla vet att al-Assads regering inte attackerade med stridsgas, och att den amerikanska vedergällningen var ett krigsbrott. I så fall skall den som kommenderade attacken – Donald Trump – ställas inför rätta. Och då det är tämligen uppenbart att den syriska regeringen i detta fall inte gjort fel så kommer Trump få skulden till den olagliga attacken. Och oavsett vilket kan man fråga sig varför det är USA:s sak att agera?

Nu har tidigare amerikanska presidenter kommit undan med betydligt värre saker än detta, men Trump har inga allierade som vill rädda hans skinn.

Det är nu det märks att Trump är en outsider.

Hans parti visar gång på gång att man faktiskt inte alls står särskilt långt ifrån Demokraterna, inte ens i den förr så kontroversiella frågan om Obamacare. Professor Carroll Quigleys notering från 1960-talet om att den amerikanska politiken skall styras av två ideologiskt snarlika partier som genom skådespel skiftar mellan regering och opposition är ett faktum. Och Donald Trump kan inte – även om han nu ville det – göra någonting åt den saken.

Den amerikanska kongressen styrs av det republikanska partiet, och de har inget behov av presidentens stöd. Tvärtom, det är i senaten man arbetar mest aktivt för att förhindra Trump från att bedriva politik, företrädesvis genom hjärnspöket om rysk influens i Vita huset.

Även om professor Carol Quigley har rätt i påståendet att USA är en enpartistat med två alternativ, så vill jag invända mot påståendet att dessa partier skulle vara ideologiska.

Istället rör det sig om två kampanjorganisationer som är nödvändiga för respektive politiker att kunna bli vald (eller snarare; nödvändig för att sålla bort motkandidater som etablissemanget inte vill ha valda). Obama-care är en guldgruva för försäkringsbranschen, inte minst genom det faktum att man president Barack Obama såg till så att den som inte tecknar hälsoförsäkring blir bötfälld, varför försäkringsbolagen är nog inte sena med att anklaga politiker som vill förstöra denna statsinitierade inkomstkälla för ”att vilja rasera fattiga och sjukas trygghet”, och så vidare.

Det är förmodligen av denna anledning som Donald Trumps försök att riva upp Obama-care mynnade ut i Ryan-care och andra ideologiskt föga renodlade hybrider, alla desamma syftade till att låta staten kontrollera sjukvårdsmarknaden till kampanjsponsorernas fromma.

På tal om kampanjsponsorer och Donald Trump; jag kan inte undvika att ta upp den sionistiske Las Vegas-multimiljardären och presidentmakaren Sheldon Adelsohn. Om dessa två män har jag nämnt i en och samma bloggpost för snart exakt ett år sedan [LÄNK]. Adelsohn rättade in republikanerna i ledet bakom Trump för att denna hastigt Israel-lojale kandidat skulle vinna mot skurken Hillary Clinton. Adelsohn smorde det republikanska vallokomotivet med 80 miljoner dollar samt betalade 5 miljoner dollar till Trump för att han skulle kunna hålla sin installationsfest vid tillträdet. Nu är Sheldon Adelsohn rosenrasande på Trump!

Eller i vart fall på Trumps utrikesminister, Rex Tillerson. Samma Rex Tillerson som förklarade USA:s ståndpunkt avseende Bashar al-Assads regeringsinnehav veckan innan Trump beordrade missilattacken. Rex Tillerson har nämligen sagt att processen att flytta den amerikanska ambassaden i Tel Aviv till Jerusalem kommer att ta tid, och att man tills dess vill förhandla fram en fredlig lösning med Palestina och Israel. Adelsohn anser att det inte är någon idé att förhandla med palestinierna, och förutsätter outtalat att hans donationer till det vinnande partiet vid senaste valet borde räcka till för att få flyttbilarna att börja rulla nu, typ…

Ingen kommer kunna hejda utvecklingen. Frågan är bara vem som leder den?

Hälsar eder Peter Harold

PS
Och innan signatur ”Läsaren” hinner före så skall jag erkänna att jag känner till denna länk. Om vi bortser från etnicitet och kulturell härkomst så är redovisningen i sig ganska intressant sett utifrån vilka yrkesgrupp som stödde Trumps presidentkandidatur.
DS

 

 

Publicerat i Politik | 20 kommentarer

Gå för h-e ut ur min P2-radio, jävla feminister!

Bästa läsare!

Jag har njutit av torr och fin asfalt i trakten av Mälardalen, plus gjort en och annan avstickare ut i skogen (till fots).  Och eftersom vi talar om Mälardalen har det blivit passage av en och annan åker som harvats jämn och fin till stor glädje för fåglarna som hittat en hel del smaskigt i jorden. Därvidlag noterar jag att det varit väldigt mycket tranor i år. Eller också är det bara jag som blivit mer mobil med bilen jämfört med tidigare.

När jag åker bil vill jag väldigt gärna lyssna på musik eller höra ett intressant föredrag. Helgens tur skedde utan den annars grundliga förberedelsen, så jag får iväg som jag var klädd, så att säga. Med andra ord; i dörrfickan fanns dotterns David Bowie-samling, och på den kvarlämnade USB-stickan hade jag min gamla samling av klassisk musik. Som jag kan utantill nu.

Under lördagen gjorde jag mitt återkommande P1-test. Detta test går ut på att vid slumpmässigt tillfälle slår på bilradion och räknar hur många sekunder det dröjer innan en sosse eller annat vänsterorienterat kretin  dyker upp i radion. Eftersom endast 40% av svenska folket sympatiserar med ett vänsterparti så borde endast varannan eller var tredje röst som hörs i radion vara vänstervriden när jag slår på P1. Men ack, under de år som jag utfört dessa tester har jag så gott som ALDRIG hamnat i ett samtal där t.ex. en moderat eller sverigedemokrat medverkat. ALDRIG! Bara sossar. kommunister och miljöpartister, samt fackpampar och den där äckliga Göran Greider.

Några gånger har samtalsämnet på radion varit neutralt, just i det ögonblick som radiokristallen fått upp värmen. Men jag har ALDRIG behövt vänta länge förrän vänsterfolket hörs. Vi talar om minuter. PÅ SIN HÖJD.

Igår slog jag alltså på P1. Gustav Fridolin mässade om att det var viktigt att barn rör på sig, och lovade att regeringen skulle göra allt för att barnen skall må bra genom gymnastik. Fridolin har förflutet som vänsteranarkist och valde att satsa på en karriär inom miljöpartiet med stöd från islamister. VÄNSTER.

Idag ville jag inte slå på P1, utan sökte efter klassisk musik. Jag hörde en ung kvinna yla, typ opera. Jag hann bara höra i en halv minut innan en ung kvinnlig speakerröst hördes. Speakern berättade att detta var altsopranen XX som medverkat vid uttagningen till någonting jag inte uppfattade. ” – Men hur gick det sen?” frågade speakern som om vi stod inför ett mysterium likt Atlantis försvinnande eller MH370.

Altsopranen berättade. ” – Direkt efteråt ringde jag till min pojkvän, och sen till min pappa, för de är de första jag alltid berättar för. Och sen väntade jag. Jag hade inte så stora förväntningar för jag gjorde ett par misstag under uppspelningen. Och sen kom meddelandet… Jag läste och såg att jag inte fått uppdraget, och då föll jag samman helt och hållet.”

Speakerrösten berättade med ödesmättad röst att altsopranen klädde sig bara i myspyjamas de följande dagarna och stannade hemma med sin pojkvän och de tittade klart på TV-serier, bl.a. ”House of cards” (illustrerat av en dialog ur TV-serien) samt en annan TV-serie (illustrerat av nästa ljudklipp).

Sen berättade speakerrösten med fortsatt allvarstyngd röst att hon sökte upp personen som valt ut de medverkande till uppdraget, och konfronterade HONOM med mikrofonen i högsta hugg och frågade mannen ” – Hur känner du dig som människa när du dömer någon som sjunger?

” – MEN VAD I HELVETE GÖR DU MÄNNISKA!!!” vrålade jag i min ensamhet mot radion.
” – DET HÄR ÄR P2. FÖRSVINN UT UR MIN RADIO DIN FÖRBANNADE JÄVLA… FEMINIST!!!”

Vis av erfarenhet att en radioapparat som besudlats av en vänsteraktivist inte lyder min önskan, slog jag omedelbart av eländet och satte in USB-stickan med  avkopplande Wagner.

Radioreportaget i P2 bar alla tecken på att en kvinna misslyckats med sina drömmar och nu skulle ta ut hämnd genom att väninnan på radion gör ett reportage och beskriver hur orättvist allting är, i synnerhet när en dum man säger att man inte håller måttet. Patetiskt! Hade domaren smittat sångerskan med HIV, eller våldtagit hennes hund och stulit alla hennes besparingar hade jag förstått indignationen. Men att inte bli uttagen i sång för att man inte håller måttet… Väx upp, för fan!

Jag vill höra bra musik, inte feministagenter som dunkar varandra i ryggen för den minsta lilla motgång som livet kan erbjuda.

Kanske förstärktes mitt raseri av en annan närbesläktad omständighet. Senaste gången jag var på biltur och lyssnade på P2 – även då med förhoppningen att få lyssna på bra klassisk  musik – satt KOMMUNISTEN LARS OHLY och presenterade musik som han valt ut utifrån sina ideologiska kriterier. VAD I HELVETE HAR HÄNT MED DET ANNARS SERIÖSA P2?!?!?!?

Vänsterpacket har P1, P3 och P4 med alla lokalradiostationer samt SVT1 och SVT2 och Utbildningsradion att kräkas ut sitt jävla socialisttrams i. KAN VI NORMALA MÄNNISKOR INTE FÅ HA ÅTMINSTONE P2 IFRED? Är det för mycket begärt?

Statsmediebolaget har passerat gränsen. Det finns inga ursäkter. Eländet måste bekämpas med samma intensitet som när man gör sig av med termiter i ett bostadshus.

TV- och radiohuset bör rökas ur med giftgas. Sedan bör Försvarsmakten återfå sitt gamla övningsområde och få beskjuta byggnaden med tungt artilleri. Det får inte finnas kvar något som kan liknas vid ett tak, och varenda vägg måste vara krossad av kanonerna. Vid fortsatt tecken på liv under rasmoassorna skall området gasas på nytt! Därefter skall ruinerna gjutas in i 2 meter tjock betong, och den som efteråt får för sig att lägga en blomma på sarkofagen skall skjutas och liket lämnas till vargarna i Skansen.

Det räcker nu. Sveriges radio är skäl nog till att genomföra en blodig statskupp. Vi kan inte ta emot mer nu.

EN BRA SOCIALIST ÄR EN DÖD SOCIALIST!

Hälsar eder Peter Harold

 

Forskning om P1:

P1-test 2016 och 2017

 

 

 

Publicerat i Dumburk | 25 kommentarer

Till och med public service håller med om att man är vänstervridna (och nu har flugan i rummet berättat)

Bästa läsare!

Jag tror att jag skrev någon kommentar om att jag väldigt gärna skulle vilja veta hur redaktörer och dylikt folk egentligen tänker och tycker. Här kommer ett smakprov på detta. Den före detta SR-medarbetaren Egor Putilov spelade in ett samtal där han blev tillrättavisad/instruerad om hur han skulle agera på sociala medier – detta med hänvisning till artiklar som han publicerat om oegentligheter på Migrationsverket. I inspelningen kan vi höra bl.a. om att Egor beläggs med munkavle, samt att hans chef instämmer med den allmänna bilden om att public service är vänstervridet.

Inspelningen kan höras här [LÄNK].

SVT, SR och UR måste läggas ner eller säljas ut. Eventuella inkomster vid försäljning skall placeras i en repatrieringsfond.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 37 kommentarer

”Fake news” anno 1635

Bästa läsare!

Vilken nytta har vi av historia? All, kan jag tänka mig. Vår art har existerat i 125’000 år och det har existerat omkring 107’000 miljarder människor sedan homo sapiens började vandra på jordytan. Ofantliga mängder kunskap har genererats, och tveklöst har massor av denna fallit i glömska.

Det finns gammal vardagsnära kunskap som förintas av glömskan, kunskap som kanske kan rädda livet på oerhört många den dagen det uppstår en katastrof eller kris som saboterar våra moderna system i samhället.

Eftersom vi människor i den civiliserade världen gjort oss beroende av dessa system är det lätt att förstå hur utsatta vi skulle bli när oturen är framme; vad händer när det kontantlösa samhället inte längre stöds av registren över våra tillgångar, och våra betalkort inte har mer värde än plasten de är tillverkade av? Vad händer med informationsflödet när våra telefoner inte längre har kontakt med Internet eller mobilnätet? Vad händer när vattnet slutat rinna i kranen? Vad händer när inga bilar längre kan startas? Vad händer när den enda strömkälla du kan uppbringa i ditt hem är statisk elektricitet alstrad medan du hasar fram med dina fårskinnstofflor i den nedkylda bostaden?

För 200 år sedan fanns inte många av dessa idag självklara hjälpmedel för oss människor. Tillvaron var säkerligen inte enkel för den tidens folk, annars skulle forntidens genier inte ha ansträngt sig för att komma på alla de förbättringar som ledde fram till dagens levnadsstandard. Men kunskapen om hur människan levde före vår egen tid begränsas inte enbart till den dagliga kampen för individens överlevnad. Även statskonstens historia förtjänar att lyftas fram, ömsom som varning, ömsom för att korrigera felen vi begår just nu (ah, nu låter jag som en konservativ igen).

Denna afton bläddrar jag i riksrådet och greven Carl Gustav Tesssins postumt utgivna dagbok som publicerades 1824. Jag tror inte att jag överdriver när jag påstår att de flesta svenskar inte bläddrat i så pass gamla böcker, och definitivt inte inom detta ämnesområde – forskare och historieamatörer undantagna.

Och någonting säger mig också att de flesta av våra politiker tillhör den grupp som inte exponerat sitt medvetande för forna tiders maktutövning. Svensk historia såsom den skildras i det allmänna medvetandet efter socialistiskt indoktrinerade läroplaner är att tidräkningen började med Gustav Vasa, följt av en serie anonyma kungar som ersattes av Sveriges första statsminister, socialdemokraten Hjalmar Branting (enligt ett intryck från en f.d. högstadieelev), och sedan har socialdemokraterna skött Sverige mer eller mindre på egen hand (andemeningen i utbildningsmaterial för invandrare i Sverige).

När jag bläddrar i den gamla boken slås jag över hur mycket vi egentligen har gemensamt med svunna tiders människor. Det finns en ständig kamp mellan frihet och ofrihet.

Tessin beskriver i sin dagbok bygget av sitt hus i Åkerö, och vi får ett kortfattat flerpunktsprogram om dåtidens husbyggen som jag definitivt skulle undersöka djupare ifall jag vore i färd med att bygga min egen stuga. Men i en senare anteckning anger han en text han vill ha uppsatt som en tavla i sitt blivande hus (tror jag), och det är ett citat från Cicero som Tessin tycks beundra oändligt mycket. Texten lyder:

Vetenskapen föda ungdomen, förnöja ålderdomen, pryda lyckan, trösta under olyckan, behaga inom, och besvära ej utomhus, vaka med oss om nätterna, resa med oss när vi resa, och bo med oss på landsbygden.

Om vi ock sjelfva vore oförmögne att förvärfva dem, så borde vi dock vörda dem hos andra.

Jag vet inte vilken nivå av modern litteratur man skall söka sig till för att finna dylik formuleringskonst och likvärdiga ideal. Inte ens om vi klär denna text i en modern språkdräkt hittar jag dess like till insiktsfullhet när jag tjuvläser litteraturen som ligger på lastpallarna vid bokreorna.

Jag ber att få avrunda denna betraktelse med iakttagandet av att fake news inte är någonting nytt. Tessin noterar nyheten om att fredsfördraget som undertecknats i Ostpreussiska Stuhmsdorf publicerades i en förfalskad version; det är mig okänt på vilket sätt, men fördraget lovade oss ytterligare 26 år av fred med det polska kungariket. Det var bra.

Läget vid detta tillfälle bestod i att Polen (som på den tiden var ett större och mäktigare land än dagens version) kände sig trängt av Ryssland i öst och det Ottomanska riket (de turkiska muslimerna) i syd; detta samtidigt som den polska kungens makt var begränsad och delvis överlämnad till en ineffektiv riksdag. Problemet med polsk riksdag tycks ha gamla anor, ser jag. Den största skillnaden var nog Sveriges roll, där Nederländerna, Frankrike och Storbritannien hurrade för de svenska soldaterna som stred mot det tyskromerska riket. Tanken nästan svindlar.

Jag avslutar med ytterligare två citat som hämtats ur bokens inledningskapitel av Gustav Montgomery år 1824:

Finnes väl ett hjärta, som icke höjes, värmes, vidgas, då det erinrar sig, hos närmare eller fjärmare förfäder, dygdens och ärans odödliga företräden?

Samt:

Den som yrkar att stora män skapa sina tider, eller den som påstår motsatsen, har lika orätt, emedan båda äro ensidiga och således ytterliga i sina fordringar. I detta, såsom i de flesta andra fall, har den rätt som håller sig till medelvägen. Personerna och tiderna inverka blott på varannan, och i så måtto finnes dem emellan ett samband eller ett blandat tillstånd, som gör att deras förening är lika naturlig som nödvändig; ingetdera är däremot absolut skapande.

Jag kan inte låta bli att beundra detta språk, både ifråga om formulering och anda.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Historia | 6 kommentarer

En kärnvapenpolitik med förmodad dödlig utgång

Bästa läsare!

I skenet av det första Irakkriget under George H Bush kom hans efterträdare Bill Clinton att förändra USA:s säkerhetspolitik på så sätt att landet skulle fungera som ensam supermakt.

I den nya säkerhetspolitiken följde en förändrad policy som ledde till att USA tar sig rätten att använda kärnvapen i fler omständigheter än ren vedergällning. Tidigare amerikanska (och sovjetiska) presidenter har haft kärnvapen som ett vapen som bara skall användas ifall man själv attackeras. Med den nya policyn tar man sig rätt att använda kärnvapen helt och hållet efter eget behag, och även mot nationer som själva saknar kärnvapen.

Det är av denna anledning som vi kunnat höra flera amerikanska politiker förespråka en önskan från Israel om att mål i Iran skall angripas med hjälp av nukleära missiler.

Denna utveckling är bekymmersam. Dels betyder detta att Ryssland känner sig tvingade att följa med i kapprustningen; att USA redan varit igång med en ny kapprustningsvåg är ett faktum. The Bulletin of the Atomic Scientists publicerade den 1 mars 2017 en artikel [LÄNK] som visar att antalet kärnvapenbärande Tridentmissiler (används i u-båtar) har mer än fördubblats, och detta trots att USA undertecknat nedrustningsavtal som på lång sikt syftar till att alla kärnvapen skall avskaffas.

Dels är policyn om att kunna använda kärnvapen i fler situationer än vedergällning en förråande politik. Den tidigare ordningen innebar att en president i fyllan eller p.g.a. demens aldrig kunde få sin order om kärnvapenattack verkställd eftersom den stred mot rådande policy om att aldrig använda kärnvapen som ett första anfall; idag finns ingen sådan politisk blockering kvar, och den sittande presidenten kan avsätta försvarsministern på stående fot om denne vägrar att bekräfta presidentens ordergivning i enlighet med Goldwater-Nichols Act som reglerar beslutsordningen. Eftersom ett kärnvapenkrig förväntas vara över inom 60 dagar behöver presidenten inte heller be den amerikanska kongressen om lov för att begå en attack…

Vad är då poängen med den nuvarande amerikanska kärnvapenpolitiken? En mening med den är att stridskraften ökar. Man bygger från amerikansk sida upp en kapacitet att slå ut ryska kärnvapensilos på fastlandet genom en framgångsrik överraskningsattack, en s.k. first strike. Detta är i vart fall det säljargument som används för att övertala kongressen till de mångmiljardsatsningar som Förenta staternas kärnvapenprogram genomgår.

Försvarare av Donald Trump hävdar att denna extrema tolkning av sakernas tillstånd inte skall kasta skuggan på honom, utan snarare tidigare presidenter. Att Donald Trump är den som kan ge order om en kärnvapenattack – eller vicepresidenten i hans ställe – hävdar de är istället en garanti för att Trump skall kunna förhandla fram en nedrustning med Ryssland och Kina… inom sinom tid… men först…. lite pausmusik. Typ.

Det finns historiskt ett antal incidenter där Sovjetunionen fått larm om att missiler färdats i riktning mot landet. Blott av den enda anledningen att den tjänstgörande befälhavaren hållit sitt huvud kallt har falsklarm som detta aldrig resulterat i en vedergällningsattack av misstag, helt enkelt av den enkla anledningen att man vet att motståndaren inte har för avsikt att begå en first strike, helt och hållet i enlighet med sina fastställda regler. Men numera är detta inte längre en faktor som befälen kan förhålla sig till, och därför kommer varje indikation om en påbörjad attack att tolkas som en sådan, vare sig det är ett misstag eller ett tekniskt fel bakom signalen. Mängden kärnvapenbestyckade NATO-undervattensbåtar i farvattnen runt Ryssland och Kina ökar incitamentet för en katastrofal motorder från rysk och kinesisk sida, och vi kan säkert ana att dessa länders förberedelser triggar samma misstankar hos NATO och SEATO.

Det är bekymmersamt att nedrustningsfrågan är död hos FN, och att EU inte agerar starkare i frågan om spridning av kärnvapen. Statsmakterna leker med våra liv.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 19 kommentarer