Om detta är Joakim Ruists åsikts så delar jag den inte…

På resande fot!

Bästa läsare!

Han har gått till den svenska TV-historien med rekordet i tystnad i TV-studio. Jag talar givetvis om nationalekonomen Joakim Ruist som i Sverigevänliga kretsar hyllas som en martyr som utsattes för statstelevisionens övergrepp sedan han haft fräckheten att leverera fakta som kunde tänkas påverka synen på invandringen till Sverige.

Jag skall erkänna att jag hyste ett plågat medlidande när jag såg klippet med Ruist. Jag kunde inte riktigt förstå vad det var som höll honom tillbaka från att ta två steg fram till programledaren och daska till henne ordentligt i nyllet. Jag är en fridens man, men så oförskämd som hon var hade jag nog utbrutit i ett ”- YES!!!” om Ruist tagit sig friheten och skrikit till henne ” – Vad i helvete är det där för en fråga? Vad menar du med den?”.

Sen skall man ju faktiskt välja sina vänner med omsorg.

Joakim Ruist har inte alltid varit så himla talträngd. Det är en intelligent kille som nog gör sig bättre i en podcast än i statsmediernas propagandabyrå som levererar snabbexpedierade notiser med rörliga bilder. Och i sin personliga blogg lägger han fram resonemang som ingen statlig TV-studie skulle ha tid eller ork till att belysa.

Jag har gjort ett besök på hans blogg för att se hur han tänkte och resonerade innan hans och SVT Aktuellts Lotta Bouvins vägar korsades den där ödesdigra aftonen i slutet av maj månad.

I en bloggpost från 12 april – det närmast föregående innan incidenten på SVT, eftersom han bloggar ännu mindre frekvent än vad undertecknad gör – skriver han om ”(Flykting-) invandring och kulturen”. Ett ämne som jag gärna själv skulle tänka mig att skriva om på ett mer utförligt sätt än vad jag annars hinner med. Nu nöjer jag mig med att reflektera över vad Ruist skriver. Och jag kan säga att vi nog har olika syn på hur saker och ting borde vara…

Men först skall jag försöka summera Joakim Ruists ståndpunkter utan att medvetet förvanska dem alltför mycket.

Anledningen till att Ruist tog upp ämnet var att en läsare reflekterat över att det var bra att Ruist med sin forskning kunde visa hur bra det är för Sveriges ekonomi att ha invandring (Så lät det inte i Aktuellt, enligt programledaren…!), men läsaren funderade på de kulturella aspekterna med invandringen.

Ruists svar inleds med en hedervärd manifestation: ” – Jag talar mer om ekonomi för där finns det mer att säga som går att rimligt belägga.” Jag tror för egen del att om man försöker kan man nog påvisa andra saker än bara sådant som har med kronor och ören att göra, men varför skall vi tvinga Ruist att lämna sin läst i skomakeriet? Dock har han en uppfattning om hur invandringen påverkat Sverige, och varför den kan påverka.

Ruist konstaterar att debatten om invandringspolitiken sker med icke-ekonomiska argument; vissa är för en hög invandring, medan andra vill ha en mindre, och att argumenten handlar om ”medmänsklighet, samhällskontrakt och mångkultur”. Båda sidor måste här argumentera subjektivt eftersom det är svårt att få övergripande objektiva argument.

Icke förty gör Ruist ett försök att göra en observation och besvara två delfrågor. Den första är ” Hur påverkar flyktinginvandringen svensk majoritetskultur?

Svaret kan knappast bringa någon programledare hos SVT ur fattning. Ruist säger att 8% av befolkningen i Sverige är flyktingar eller anhöriga till flyktingar, och dessa har påverkat den svenska majoritetskulturen ”anmärkningsvärt lite”. Han säger att denna invandring inte lett till någon erodering eller markant förändring av kulturella eller sociala seder i Sverige.

Här skulle jag nog invända. Även om det inte ligger på hans lista över tradition och seder så kan vi konstatera att svenska folket tvingas äta halal. Svenskar köper (omedvetet) produkter som certifierats av islamiska organisationer, och därmed också får sin finansiering av de etniska svenskarna. Exempel är att vanliga livsmedelsbutiker tar in halalslaktade köttprodukter, som t.ex. kyckling. ” – Det är inget problem, det smakar likadant”, säger de handlare som försvarar tilltaget. Men i så fall kan väl muslimerna äta vår vanliga icke halal-certifierade mat, invänder vän av ordning. Men icke, då respekterar vi ju inte muslimernas tro, och det är ju främlingsfientligt…

En annan invändning på samma tema är att den ökade andelen muslimska barn i svensk skola och barnomsorg har resulterat i att mat med fläskkött utgått från skolbespisningarnas menyer. Detta sagt som en parentes (och jag hade ju kunnat tillägga efterfrågan på shariapoliser i skolan som nu börjat efterfrågas, vilket dock – än så länge – inte drabbar svenska barn).

Utöver detta skulle man ju också kunna anföra white flight som drabbat stadsdelar (och snart kanske också städer), men också yrkesgrupper. I storstäder ser vi i allt högre grad att kollektivtrafiken bemannas med icke-europeiska invandrare. Det heter att ”svennar är för fisförnäma att ta dessa jobb”. Jasså? Hur kommer det sig att dessa jobb dög för svenskar för trettio år sedan? Hur kommer det sig att svenska torghandlare lyser med sin frånvaro?

Ruist noterar att ”mycket få personer med bakgrund som flyktingar” är  ”offentliga personer (politiker, mediapersonligheter, etc)”. Well, den saken jobbar SVT intensivt med, där bakgrund är viktigare än kompetens. För all del, bussförare och torghandlare är kanske inte vad vi kallar för kulturella referenspunkter. Men det kanske bara är så att utträngningseffekterna har dröjt på de områden som televisionen inte bevakar lika noga.

Hur påverkas den svenska majoritetsbefolkningen av att ”flyktinginvandrare” får förtur till bostäder, till jobb (som de ibland saknar fullvärdig kompetens att utöva) och juridiska privilegier (blatte kan kalla svensk för ”svennehora”, men en svensk får inte kalla en blatte för blatte)? De utländska busschaufförernas fruar skall ha jobb (när de inte är hemma och föder barn), och här har landstingen en illusion… eh, vision om att sätta dem att arbeta i sjukvården och äldreomsorgen, oavsett hur lite svenska de än kan.

Om detta reflekterar Ruist inte över alls. Kultur och vardagsliv skiljs åt i hans resonemang.

Slutklämmen på hans svar på den första frågan om flyktinginvandringens påverkan av majoritetskulturen lyder föga politiskt inkorrekt:

” – I mina ögon inskränker sig den omfattande flyktinginvandringens kulturella påverkan på det övriga Sverige till att vi sannolikt käkar mer falafel än vad vi annars skulle ha gjort och att vi har lärt oss vad ‘Jalla’ betyder. Det är mest gulligt.”

Så till nästa fråga, som Ruist formulerar med orden ”Hur påverkas Sverige av kulturell mångfald?”. Här kostar han på sig att säga något som skulle kunna betraktas som kontroversiellt: ” – [Det är] närmast uppenbart att ökande kulturell mångfald i någon utsträckning måste påverka vissa aspekter av ett samhällsbygge negativt.” Oj, får man säga så?!! Kanske inte på TV, fast på sin blogg vågar Ruist det. Dock är hans fokus på de negativa konsekvenser lite överraskande för mig:

” – Mellanmänsklig tillit, samexistens och samhällsbygge bygger på att vi förstår och känner samhörighet varandra. Om seder och konventioner är alltför olika i olika delar av befolkningen måste både tilliten och önskan att tillsammans utgöra ett samhälle – och därtill en välfärdsstat som omfördelar resurser till de svaga – rimligen minska.”

Ska jag som libertarian därmed börja applådera att vi får fler människor som ifrågasätter välfärdsstaten? Nej, det är inte det Ruist menar. Vad som händer är att styrkeförhållandena mellan de olika (etniska) samhällsgrupperna förändras, och i takt med att välfärdsstaten måste belastas väcks frågor som ”Vad fan får jag för min skatt?” och ”Varför måste jag betala för tiggarnas tänder?”.

I förlängningen kunde man ju hoppas att dessa ifrågasättandena kunde leda till den mer filosofiska insikten om att Skatt-Är-Stöld, men jag tror att det är för tidigt att skaka hand med varandra just nu.

Ruist säger någonting ytterligare som enligt etablissemangsföreträdare avfärdas som ”konspirationsteorier” när Kalergi-planen kommer på tal, men som blir ett faktum när han i egenskap av forskare presenterar sin observation:

” – Har då flyktinginvandringen i Sverige minskat den mellanmänskliga tilliten och viljan att tillsammans utgöra en nationalstat och en välfärdsstat? Ja säkerligen.” Notera orden ”viljan att tillsamman utgöra en nationalstat”. Det är ju precis denna konflikt som etablissemanget vill uppnå, för att kunna erhålla en befolkning som inte längre håller samman.

Till viss del kan jag hålla med om att det går att ha olika befolkningsgrupper att leva sida vid sida. Vi har tyska kyrkan i Gamla stan som påminner om en tid då tyskan var det vanligaste språket som talades i gränderna. Det går att ha ett China-town på två-tre kvarter där man kan få mat, massage och opium utan att resten av samhället störtar samman. Men en aspekt lyser med sin frånvaro i Ruists resonemang: Skiljer sig invandrargrupperna från varandra vad gäller intrusiv ambition och förmåga?

Jag är rädd för att Joakim Ruist inte är mycket till hjälp när det gäller de mjuka värdena som förändras i samhället. Visserligen kan enstaka saker som han säger säkert uppfattas som ”kontroversiellt” av Lotta Bouvin och hennes likar på SVT, men det Ruist meddelar är akademiskt destillerat och avsiktligt uddlöst. Det är så han vill ha sitt budskap. Observerande och utan konfliktkällor.

Hans bloggpost finner du här: [LÄNK]

Hälsar eder Peter Harold

Annonser
Publicerat i Migrationskatastrofen | 22 kommentarer

Att försöka skriva beundrarbrev till en beundrare…

På resande fot!

Bästa läsare!

En gång när jag läst en mycket intressant artikel från 1990-talet försökte jag få tag i författaren, som dock hade ett mycket vanligt namn. Men den tidning författaren skrivit för hade ingen aning om vem denne var (det visade sig att redaktionen förmodligen återpublicerat artiklar av författaren utan dennes medgivande, ajabaja!).

Jag kontrollerade med Eniro och fick upp ungefär femtio personer med ifrågavarande namn. För många att ringa upp, i synnerhet som jag egentligen bara ville framföra mina tacksägelser för de texter som jag fått läsa av vederbörande skribent i en tryckt skrift.

Medelst Ratsit utförde jag en del detektivarbete som skulle reducera listan. Det innebar visserligen att fler kandidater tillfördes, men att en fjärdedel av de ursprungliga försvann tack vare ålderskriterierna. Det var ändå för många.

Nästa ledtråd var författarens hustrus namn som jag hittade i texten, vilket jag trodde skulle leda till en träff i dubbel bemärkelse. Men hur jag än sökte och letade och forskade ville det inte dyka upp någon självklar kandidat med vare sig adress eller telefonnummer förrän jag plötsligt en dag blev kontaktad av redaktionen på ovan nämnda tidning och fick veta att den person jag sökte var död sedan ett antal år. Man hade trots allt själva börjat söka.

Tråkigt. Men det hela hade en mycket ironisk tvist. När jag fick veta hela namnet och hemvist på den person jag letat efter så hördes ett ping från en klocka i bakhuvudet på mig. Eller ett matt rassel. Mekaniken mellan mina öron börjar rosta, ack, ack.

Jag gick till en av mina lådor med gammal korrespondens från min ungdoms dagar när jag ägnade mig åt någonting som var snarlikt ett journalistiskt värv, om än på en praktiskt taget ideell basis eftersom utgifterna var större än intäkterna, och med en samarits välvilja gentemot andra skribenter som ägde blott skrivmaskiner men vare sig datorer eller Internet (ja, publikationen hade faktiskt karaktären av ”klipp&klistra” året innan jag började där). Och där fanns utskriften av ett mejl mejl från en person med samma namn som jag sökt efter, med telefonnummer och adress ifall jag ville höra av mig eller komma över på besök, och massor av berömmande ord riktade till mig för både mina egna alster och det engagemang jag lade ner för att få de andra skribenternas texter i tryck.

Suck!

Den gången, för tjugo år sedan, trodde jag att avsändaren bara var en prenumerant av alla i mängden, och jag nöjde mig med ett ”tack, det var vänligt sagt” tillbaka till vederbörande. Jag grävde i traven och hittade sammanlagt fyra hälsningar från honom över en period av fem år, alla lika uppmuntrande och med en positiv kritik som var specificerad så att vi skulle få veta vad vi gjort särskilt bra med vår publikation.

I själva verket borde det ha varit jag som skickat ett vänligt beundrarbrev. Men då hade jag inte någon som helst aning om att den okände prenumeranten var en hyfsat ansedd författare inom sitt gebit och ämne (till och med gett ut flera böcker!). Än mindre visste jag om att han var en expert inom ett ämnesområde jag många år senare själv skulle fatta intresse för.

Det borde vara förbjudet för folk att dö. Eller också borde det finnas en möjlighet att eftersända mejl till dem efter deras frånfälle.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Privat | Lämna en kommentar

Vad hände mellan Bill och Monica? Här är svaret.

Bortrest!

Bästa läsare!

1990-talet var en lycklig tid, anser jag. Kalla kriget upphörde och det för gott (trodde vi) genom att den socialistiska diktaturen i Sovjetunionen brakade sönder och samman. I USA var Bill Clinton president och – som vi skulle få se – ställde till det. Först för sig själv genom Monica Lewinski-affären. Men också för resten av världen genom att godkänna och driva ett antal mindre genomtänkta säkerhetspolitiska åtgärder, främst drivandet av NATO-expansion, vilket lett fram till dagens bekymmersamma situation öster om Centraleuropa.

Men låt oss hålla oss kvar vid Lewinski-affären. När den utspelade sig var Internet alltjämt bara en fluga, och det bildades föreningar där medlemmarna kunde gå in i en datasal där det fanns datorer som var uppkopplade (för de som inte hade råd att köpa egna maskiner). Var gång man började processen tryckte man igång ett modem som hackade och knackade, sen var det fritt fram att surfa på alla hemsidor med text, text, text och… när hemsidans innehavare ville ”go crazy”… en och annan färgglad logotyp.

Jag minns hur lång tid det tog att överföra bilder, säg 5-6 stycken om 15-35 kb via modemet från e-postservern. 1½ minut. Den gröna randiga ormen växte långsamt i sin display. De flesta bilder var inscannade papperskopior; förminskade man dem inte kunde man fylla hela hårddisken med ett par dussin semesterbilder. På den tiden ryktades det om att fabrikerna höll på att utveckla digitala kameror, så att man skulle kunna slippa skicka in filmrullar på framkallning. En bekant skojade och sa att med en sån kamera skulle man ju kunna ta explicita fotografier utan att behöva skämma ut sig hos fotofirman. Ja, tekniken har onekligen gjort framsteg sedan 1990-talet.

Vad Bill Clinton skulle ha gjort med sin digitalkamera kan vi bara spekulera om, men det han gjorde med sin cigarr fick vi bara lätta antydningar om. Åtminstone vi som blott nyttjade svensk public service som informationskälla. Vi visste inte ens att Bill Clinton rökte. Det var tabu att visa rökare på TV, om de inte spelade drogförsäljare eller bankrånare. Eftersom Bill Clinton satt som president för demokraterna var det mycket ”misstänkt otillbörlig sexuell relation” i rapporteringen, jämfört med dagens ” – Donald Trump är en äcklig mansgris som besudlar kvinnor varhelst han går fram och säger äckliga saker i örat på dem (har nån sagt)”. Även om blotta misstanken att Bill Clinton haft sex med sin praktikant var en sensation så var tonfallet i TV-rutan lika odramatiskt som om ämnet avhandlats under kyrkkaffet i Träskeryds församling.

Exakt vad Bill Clinton gjort blev aldrig klart för mig när det begav sig, även om jag inte kan påstå att jag var instängd i någon oskuldsfullhetens bubbla. Det var först senare när ” – I did not had sex with that woman” förvandlades till ett ”Oralsex räknas inte som sex” som vi någorlunda började komma in på teknikaliteter. Dessvärre gick medierna inte längre än till att anklaga jänkarna för hyckleri (kollektiv skuld för sin presidents moral), eftersom de flesta begåvade människor vet att oralsex är sex. Om inte annat borde det framgå av ordets sista beståndsdel.

Dessutom var ju den mesta uppmärksamheten riktad mot frågan om huruvida Bill Clinton skulle tvingas avgå. Även detta var en fråga som inte fick sin pedagogiska genomlysning, eftersom det är svårt att säga att sex kan leda till avgångskrav; inte minst med tanke på att John F Kennedys kvinnoaffärer var en av de sämst bevarade statshemligheterna på sin tid. Men han fick ju dock avgå på annat sätt.

Nåväl. Nu har jag äntligen fått veta allt jag kanske velat veta den gången under 1990-talet. Det är inte otänkbart att kunskapen kunnat utveckla en viss avund från min sida, medan jag var viril och livsglad, samt alltjämt hade goda tankar om politisk makt. Eller mer viril och livsglad än vad jag är idag, kanske jag skall säga. Om det inte vore för Bill Clintons otillbörliga insatser i att återbygga spänningarna mellan öst och väst – delvis med förödande hjälp av Wag the dog-teknik i forna Jugoslavien sedan hans hemliga sexliv exponerats genom löpsedelsrubrikerna – så skulle jag kunna dunka honom i ryggen och säga ”Good for you”. Trots allt, ingenting sade något om att han tvingat sig på Monica.

Anledningen till att jag återuppmärksammar Lewinski-affären är dels att den fått nytt liv genom vår egen tids me too-aktiviteter (vilket jag anser saknar relevans eftersom ingenting i Orala rummet skedde som sagt under tvång), och dels därför att det blivit lättare att hitta mer av det man söker på nätet. Och nu har jag alltså hittat den berömda The Starr Report som berättar de smaskiga detaljerna om Clintons och Lewinskis förehavande som vi aldrig fick oss till livs av SVT och SR.

Håll till godo:

From independent counsel Kenneth Starr’s report to the House on President Clinton. Some of the language in these documents is sexually explicit.
[…]
According to Ms. Lewinsky, she and the President had ten sexual encounters, eight while she worked at the White House and two thereafter. The sexual encounters generally occurred in or near the private study off the Oval Office — most often in the windowless hallway outside the study. During many of their sexual encounters, the President stood leaning against the doorway of the bathroom across from the study, which, he told Ms. Lewinsky, eased his sore back.

Ms. Lewinsky testified that her physical relationship with the President included oral sex but not sexual intercourse. According to Ms. Lewinsky, she performed oral sex on the President; he never performed oral sex on her. Initially, according to Ms. Lewinsky, the President would not let her perform oral sex to completion. In Ms. Lewinsky’s understanding, his refusal was related to ”trust and not knowing me well enough.” During their last two sexual encounters, both in 1997, he did ejaculate.

According to Ms. Lewinsky, she performed oral sex on the President on nine occasions. On all nine of those occasions, the President fondled and kissed her bare breasts. He touched her genitals, both through her underwear and directly, bringing her to orgasm on two occasions. On one occasion, the President inserted a cigar into her vagina. On another occasion, she and the President had brief genital-to-genital contact.

Whereas the President testified that ”what began as a friendship came to include [intimate contact],” Ms. Lewinsky explained that the relationship moved in the opposite direction: ”[T]he emotional and friendship aspects . . . developed after the beginning of our sexual relationship.”

Jag kan inte låta bli att fundera på vad som hände, och hur herr Clinton tänkte – om han nu över huvud taget gjorde det. Hur kommer det sig att de hade sju möten innan han äntligen kunde tömma kulpåsen…? Och det där med cigarren…? Oskuldstest från Arkansas? Fungerar ju bara på 10-åringar. I alla fall i den delstaten, och medan Bill levde där.

Vi får i alla fall veta varför han ljög om att han inte haft sex med den där kvinnan. Allt handlar om semantik. Semen och semantik. Frågan är dock om hans förklaring är av den art som inger förtroende hos en folkvald? Jag är inte säker på att jag kan hålla med om det.

The President refused to answer questions about the precise nature of his intimate contacts with Ms. Lewinsky, but he did explain his earlier denials. As to his denial in the Jones deposition that he and Ms. Lewinsky had had a ”sexual relationship,” the President maintained that there can be no sexual relationship without sexual intercourse, regardless of what other sexual activities may transpire. He stated that ”most ordinary Americans” would embrace this distinction.

Undrar om ”de flesta vanliga amerikaner” verkligen skulle hålla med honom?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Sex | 5 kommentarer

Det kommer stinka när luften går ur socialdemokraterna… (och lite ”Gallup”-nostalgi)

På resande fot!

Bästa läsare!

Jag hade glömt att använda mitt paket med köttfärs förpackad i en tub av genomskinlig plast. Ni vet, de där plastförpackningarna som man annars har för ärtsoppa och risgrynsgröt. Bäst-före-datumet var passerat med ett antal dygn, men köttet innanför plastfilmen såg förhållandevis bra ut, så jag tog ett snitt och….

Uäck!

På något underligt vis hade köttet bringats i jäsning, och köttfärsen verkade puttra av gaser som strömmade ut genom snittet och fyllde köket med en arom av död och förruttnelse.

Så fort de sista kväljningarna ebbat ut funderade jag på om denna oaptitliga händelse skulle kunna fungera som analogi för att beskriva den svenska socialdemokratins tillstånd…?

I min ungdom var jag mycket intresserad av statistik, och följde via skolbibliotekets dagstidningar opinionsmätningarna noga. Jag till och med antecknade dem.

Socialdemokraterna låg och pendlade mellan 42-44%, VPK befann sig kring 5%, oftast något lägre. Krisdrabbade Folkpartiet var på färd att byta partiledare och Thorbjörn Fälldins centerparti betraktades som en borgerlig version av PRO där medlemmarna hade en fot i grönsakslandet och den andra i kistan, och där en nyansluten aktiv medlem under 35 års ålder blåstes upp till en sensation i lokalpressen. Moderaterna var uppe och sniffade på 25% under Ulf Adelsohns ledning. Den siffran reducerades p.g.a. ”Westerberg-effekten” strax före valet 1985, och Fälldin lyckades dämpa sitt partis fall blott med guds hjälp. Eller åtminstone med Alf Svenssons hjälp. Det borgerliga laget var 4 riksdagsmandat från en valseger, så Palme fick regera vidare.

Det som var ganska slående i mitt följande av den tidens SCB, SIFO och TEMO-mätningar var att förändringarna skedde långsamt. Senare har jag fått veta att opinionsinstituten hade sina beräkningsmodeller som hade just som syfte att dämpa förändringskurvorna, bl.a. med motiveringen att det statistiska utfallet på c:a 1100 intervjuade personer kunde variera alltför mycket när det kom till att beräkna de mindre partiernas rörelser under en specifik mätperiod. Därför fick partiernas valresultat även ingå som en faktor i beräkningsmodellen.

Detta kanske gick an på den tiden. Folk var mindre förändringsbenägna. Rörelserna skedde i huvudsak inom blocken, även om det ryktades om att en och annan sosse kanske röstade på folkpartiet och vice versa. Det var tydligen det flödet som avgjorde valet, hette det. Valet 1988 präglades av miljöfrågorna. Det innebar uppgång för Centern och inträde i riksdagen för Miljöpartiet. Valet därpå kom Ny Demokrati. Någonting började hända.

Nu är det 2018. Av det fordom stolta och självgoda arbetarpartiet som stöddes av 45% av landets väljare återstår en 25%-ig seg klump av maktlystnad och härskarvilja som varje 1 maj viftar med urblekta fanor som vittnar om gamla ideal, men som betyder mer för nostalgin än för regeringsdugligheten. Självgodheten finns där alltjämt och lyser genom den ihåliga retoriken, men de vet att deras seger beror på hur förslappad den borgerliga oppositionen är, samt avsaknaden av alternativ.

Återigen till köttfärsen som gått ut. Det hade kanske gått att steka den som en biff. Den hade kanske rent av sett ut som mina biffar brukar göra, även om den inte smakat som mina biffar brukar göra. Samma sak med socialdemokratin. De serverar ett parti som består av halvrutten köttfärs… jag menar socialism, och den svenska journalistkåren slår ihop händerna av beundran när de provsmakar och prisar hur pass mört köttet är, som om vi läst ett omarbetat kapitel av ”Kejsaren är naken”, fast nu med Stefan Löfvén som kung i köket…

Ty trots allt: Inget S – inga statsrådsposter till MP!

Även om SAP via Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt med av varandra avlösta insatser som partiledare förlorat 20%-enheter till alla andra partier, så kvarstår den institutionella maktlystnaden. Det är kanske detta som gör partiet särskilt ruttet i en tid då väljarnas lojalitet inte alls är lika inrutad som för trettio år sedan, och det ideologiska arvet komposterats.

Eftersom det ändå ligger i Miljöpartiets intresse att Socialdemokraterna behåller regeringsmakten kommer deras bäst förtrogna valarbetare – huvuddelen av den svenska journalistkåren – att med näbbar och klor angripa de som utmanar regimen på dess makt. Om denna kamp skedde med argumentation i sakfrågor så skulle egentligen ingen behöva klaga, eller ha rätt att klaga. Men politiken handlar inte längre om sakliga argument.

Vi såg det nu senast när forskaren Joakim Ruist som fick veta att den forskningsrapport om invandringens kostnader som han och hans kollegor sammanställt var ”kontroversiell”, och man ifrågasatte ”om han beaktat vad det betyder när han presenterar den mitt under ett valår”. Intressant nog kom debatten som följde inte att handla om invandringens kostnader, utan istället om SVT:s (och för all del andra etablerade mediers) benägenhet att fostra medborgarna. Det i sig är en välbehövlig debatt.

Vad Ruist-incidenten visar är att den socialdemokratiska maktinstitutionen inte alls är reducerad eller ens lamslagen. Även om journalisterna är miljöpartister eller vänsterpartister så vet de att deras inflytande över landet går via Stefan Löfvéns parti. Därför måste man bekämpa allt som innebär ett hot mot socialdemokraternas diskurs. Som t.ex. Joakim Ruists rapport. Det finns alltid sändningstid för både socialdemokrater och miljöpartister, så SVT behöver sällan prioritera bort sina favoriter.

Vi har också sett hur SVT agerar genom tystnad. För några dagar sedan beslutade en majoritet i riksdagen att godkänna den s.k. gymnasieamnestin för afghanska män utan giltigt asylskäl. Reaktionerna på att SVT Rapport samma dag som detta KONTROVERSIELLA beslut fattades valde att inte göra en fullständig rapportering om saken.

Skadar SVT sitt eget anseende? Well, det krävs medvetenhet att uppfatta vad banditerna på Gärdet sysslar med, och det omedvetna folket märker ju inte om vissa nyheter saknas. De medvetna går i taket (precis som jag gör), men till vilken nytta? Eventuella ursäkter gör ingen bot på problemet, och grundproblemet om att vi har en statsfinansierad mediekoncern som dominerar etermedierna kvarstår (och förvärras nu genom skatt till public service).

Även om jag tror att de ovan nämnda fenomenen  kommer fortsätta på samma vis ända fram till valdagen så törs jag nog också påstå att vi snart kommer se mer av s.k. ”järnrörsskandaler”.

Vad man kommer lägga synnerligen stor vikt på den här gången är ”kopplingar till Ryssland”. Vi kommer med största sannolikhet se reportage om ”ryska hackningsförsök” mot svenska myndigheter. Räkna med några spektakulära nedsläckningar (DDoS-attacker) som man kommer tillskriva ”Rysslands agenter”. De som ifrågasätter kommer att kritiseras ifall de tillhör fel parti.  Sverigedemokrater och företrädare för Alternativ för Sverige liksom Medborgerlig samling riskerar att pekas ut för att ha ”ryska kopplingar” och ”vara utsatta för ryska påverkanskampanjer att bedriva Putin-vänlig politik”.

Det kommer också att bli mycket om ”näthat”.

Samtidigt som Facebook kommer medverka till att strypa de alternativa mediernas spridning kommer de etablerade medierna att bedriva kampanjer mot enskilda personer och grupper som framför regimkritiska åsikter.

Eftersom folk är förbannade på regeringen (och den svaga oppositionen) så skrivs mycket i affekt när t.ex. invandrarbrott diskuteras. Eftersom rättsväsendet behöver bättra på sin uppklaringsprocent så väljer man att plocka denna lågt hängande frukt. Här finns hur mycket material som helst för statsmedierna och deras medlöpare att manipulera så att det kommer se ut som att Sverige hotas av en nazistisk statskupp. Det är inte heller uteslutet att undertecknad i egenskap av bloggare riskerar att få min beskärda del av statens ondska kastad på mig.

Det är detta som jag ser som stanken från den ruttnande socialdemokratin. Därutöver är jag rädd för att min dystopiska profetia om årets valrörelse saknar komponenter.  Räkna med ytterligare överraskningar. Kommer vi t.ex. få se ett genuint politiskt mord inträffa mitt i alltsammans? Vem kommer att falla offer? Jimmie Åkesson? Eller blir det Gustav Kasselstrand? Irene Matkowitzc är inte den enda vänstergalningen som går på fri fot.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Okategoriserade | 16 kommentarer

Singapore 12 juni 2018…

Bästa läsare!

Dags för Eriksgata. Den svenska kronan har rasat så pass mycket att jag tar och håller mig hemma i Sverige istället. Sporrad av en annan skribent som också ger sig ut på tur norrut om några dagar skall jag förverkliga min dröm om att sitta i timmar bakom ratten och brusa genom den norrländska enformigheten i laglig hastighet på E45:an. Med tanke på hur sävligt jag kör så lär mitt försprång ändå vara uppätet innan jag nått Kiruna.

Jag skall dock erkänna att jag väldigt gärna skulle vilja fara iväg mot ett annat väderstreck. Långt som fan. Singapore har börjat dyka upp som en dröm. Jag har äntligen lyckats hitta en någorlunda körbar väg dit. Varför? Därför att resan är målet, och ju längre resan är, desto större blir mitt mål. Kan man köra längre bort än till Singapore ifall man bara vill köra över fast mark…?

Jag är dock glad över att jag inte behöver vara tvingad att vistas i Singapore just nu. Denna dag, 12 juni, skall toppmötet mellan Nordkoreas diktator Kim Jong-Un och USA:s president Donald Trump inledas (fy fan, blotta tanken på att idioten Stefan Löfvén försökte locka dem hit till Sverige och spärra av varenda gatjävel här i Stockholm får mitt blod att koka).

Mycket har sagts om detta möte redan innan det startat, såsom att Kim inte har råd att betala för hotellrummet; att hans flygplan måste mellanlanda och ha refuelling innan det når destinationen; att vare sig Trump eller Kim har fastställt någon agenda; att ingen har några höga förväntningar på den andra parten men tänker begära allt.

Att sitta och skriva dessa rader efter midnatt ger ett visst pirr, men också en känsla av uppgivenhet. Det jag skriver nu kommer vara obsolet inom några timmar eller ett par dygn. Och själv kommer jag befinna mig på Sveriges avigsida utan möjlighet att förklara bort mina spekulationer som aldrig inträffat.

För det är precis det som fyller mitt huvud just nu. Det här är snabblistan på möjliga händelser min fantasi radar upp:

  • CIA:s agenter ordnar till en statskupp i Nordkorea medan Kim är i Singapore.
  • Någon skjuter ner Kim:s flygplan eller det ramlar ner i havet på vägen dit.
  • Donald och Kim möts, skakar hand och blir osams innan mötet avbryts.
  • Donald och Kim möts, fattar tycke för varandra, går in i ett sovrum och kommer ut tre timmar senare med ett förnöjt leende på läpparna.
  • Donald och Kim möts, utbyter artigheter, sitter och skriver tweets medan översättarna talar.
  • Donald och Kim möts, Kim sliter upp en jaktkniv och skär strupen av Donald, varefter Kim tar av sig sitt gummiansikte och blottar nunan på en ukrainsk yrkesmördare som kommer pekas ut som Putins agent tack vare ett tjänstekort som påträffas på passagerarsätet i en hyrbil bakom hotellbyggnaden. Den riktiga Kim återfinns i liv, inlåst på sitt badrum.
  • Någon skjuter ner Kim:s flygplan eller det ramlar ner i havet på vägen hem.

Det är ungefär här jag säger till mig själv att jag borde gå och sova istället, så att jag är uppvilad inför avresan.

Men jag kan inte låta bli att tänka på toppmötet. Inte något annat toppmöte har varit så… oförutsägbart. I alla fall inte före mötet… (oj, vilken visdom jag sprider).

Men finns det två personer på denna jord som kan beskrivas som rusiga elefanter i ett rum, så är det just Donnie & Kim. Precis vad som helst kan hända med dessa två närvarande. Den ene i egenskap av överskattad affärsman och eventuellt ofrivillig politiker. Den andre med en självbild lika uppblåst som den förstnämnde, men totalt dysfunktionell när det kommer till ekonomi. Jag bara säger vad TV säger här.

Jag vet. Det finns en hängiven skara som beundrar Donald Trump, och till deras försvar skall sägas att de är en grupp som faktiskt lyckas se det som Trump gör bra, utan att behöva hänge sig åt inbillning. Jag har en bekant som är frekvent SVT-tittare, och jag bad honom att skicka mig en rad om han hör någonting positivt om Trump nämnas på nyheterna. Jag måste snart kolla upp att han fortfarande lever, för det var ett tag sedan jag såg ett livstecken… Med andra ord, kan det finnas en chans att det här uppdraget fungerar bättre för Trump än för hans företrädare?

Det är här min andra omgång av spekulationer träder in.

Vi vet att Deep State inte vill att USA och Nordkorea skall komma överens. Eller rättare sagt, Nord- och Sydkorea. Fredssamtal är dåligt för den amerikanska missilindustrin, vars aktiekurs löper parallellt med temperaturkurvan som beskriver orosnivån i världen.

Man behöver inte ens vara en Einstein för att räkna ut att de anställda inom Deep State skulle bli olyckliga över en varaktig och säker fred mellan de två Koreorna. De har inte koreanernas välbefinnande med i sina kvällsböner. Snarare tvärtom. Även om Trump sköter sig elegant i Singapore så har han fortfarande sin egen motvilliga stab att tämja.

Och sen problemet med nordkoreanerna själva. I stora delar av världen vet minst en tredjedel av den vuxna befolkningen att socialism inte fungerar, och inte så sällan är andelen uppe i 2/3-delar. I Nordkorea vet man inget alternativ till socialism. Så även om Donnie övertygar Kim om att hans samhällssystem suger pung (utifrån alla ekonomiska och medborgarrättsliga perspektiv) så har det nordkoreanska folket sannolikt inte perspektiv över hur de skall omdana sitt land ifall tyrannen lämnar walk-over och regimen avgår.

Vad som händer i så fall är att U.S. Deep State installerar en nordkoreansk Boris Jeltsin – och hur rasistiska än nordkoreanerna än är enligt NK-experten Michael Malice så lär de inte kunna slippa asgamar som Soros som tar vad de vill ha och belönar några utvalda lokala hantlangare som man dubbar till oligarker.

Man idkar förvisso svartabörshandel i Nordkorea medan polisen ser mellan fingrarna, men såväl kund som säljare ser transaktionerna som en lukrativ form av en kriminell handling mer än som en marknadsekonomisk komponent. Nordkoreanerna är så indoktrinerade att de saknar vokabulär för att tala om frihetliga saker. Ungefär detsamma som händer i den svenska gymnasieskolan. Japp, Lilla Fröken Harold har tagit examen nu, så jag är informerad om vad som sker där.

Ok. Bilen är fulltankad och jag har kollat oljan och däckstrycket. Om några timmar kan jag lyssna på bilradion och höra hur det går/inte går i Singapore. Eller också bryr jag mig inte alls. Det finns en befrielse i det också.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Bil & trafik, Krig & fred | 18 kommentarer

Jerzy Sarnecki – nu som svensk politisk expert…

Bästa läsare!

Jag har kastat bort 15 minuter av mitt liv som jag aldrig mer kommer få tillbaka genom att läsa ”professor” Jerzy Sarneckis debattartikel ”Skrämselvapnet inför valet 2018 – invandrarnas brottslighet” på SVT Debatt. [LÄNK]

Sarneckis tes formuleras i inledningen av hans text:

Invandringen har minskat dramatiskt, ekonomin går bra, till och med skolresultaten är lite bättre. Vad ska då populistiska krafter bygga skrämselpropagandan på inför 2018 års val?

En inte helt originell gissning är att ämnet i fokus kommer att bli brottsligheten, främst invandrarnas brottslighet. Den kopplingen kan populisterna inte motstå.

Tydligen är debattartiklar på SVT undantagna den där s.k. ”fakenews”-kontrollen som man på statsmediebolaget tagit initiativ till i samarbete med det övriga medieetablissemanget. Ett bemötande: Ekonomin går inte alls bra. Svenska folkets skuldsättning har vuxit dem långt upp över öronen. Sveriges kommuner och landsting går back. Sveriges regering trixar med bokföringen och har bytt ut sysselsättningspolitik till pysselsättningspolitik för att kunna ge skenbart goda effekter av förd invandringspolitik.

Jerzy vill leda sin tes i bevis genom ett försök att leverera ett stycke humor, i det att han säger att populisterna skapat följande bild av Sverige såsom det uppfattas av besökande utomjordingar, och berättar i sin påhittade anekdot att rymdvarelsen skulle inbillas att tro Sverige präglas av brinnande bilar i förorterna; att det i 50-150 förorter råder no-go-klimat med sharialagar och att vita kvinnor blir våldtagna där; att de vita kvinnorna blir våldtagna även utanför no go-zonerna av ”organiserade ligor som omringar kvinnorna”; människor blir beskjutna på gator och torg; att alla brottslighet är högre i Sverige än i andra jämförbara länder; att polisen är i upplösning; att rädslan breder ut sig; att regeringen ljuger öppet.

Om allt detta säger Jerzy så här:

Är dessa påståenden bara lögn och förbannad dikt? Nej, det ligger en del sanning bakom flertalet av dem. Men just den här typen av kraftigt överdrivna påståenden är den farligaste formen av propaganda.

Om påståendena är sanningsenliga, är de verkligen att betrakta som propaganda i så fall?  Eller ens farliga? F’låt, det var en dum fråga. Eftersom de sanningsenliga ”påståendena” talar emot den samhällsbild som Jerzy och den styrande eliten vill inbilla oss svenska jordbor, så kommer all kritik mot den pågående samhällsförändringen som kan kopplas till massinvandring och multikultur betraktas som propaganda ända tills… ja, tills de yttras av en socialdemokrat eller en ”expert” som Jerzy. Men notera att varje gång detta händer är budskapet ”Vi iakttar, vi noterar, cirkulera svenne, här finns inget att se och låt regeringen fortsätta som vanligt att spendera skattebetalarnas pengar på nya satsningar”.

Ju längre ner jag kommer i Jerzys artikel, desto mindre säker blir jag på vad det är han egentligen vill förutom att få synas i debatten och misstänkliggöra alla som inte tycker som han. Den enda poäng jag kan hitta är att han vill sluta bli ifrågasatt. Och när han kommer till slutklämmen noterar jag att här finns utrymme för många intressanta, och kanske också oerhört viktiga frågor.

Allvarliga problem, som ju finns men som samhället har kapacitet att åtgärda, kommer att uppfattas som okontrollerbara katastrofer. Människor kommer att bli allt mer rädda och uppge detta i undersökningar.

Om vi bortser från att han irriterar sig över att svenska folket – i vart fall de som är medvetna och vaknat upp – ger uttryck för rädsla så undrar jag vad han menar med att ”samhället har kapacitet” att hantera ”allvarliga problem”? Menar han på det sätt som samhället hanterar problemen idag, nämligen med att vara maktlösa mot gängkriminaliteten i förorterna och deras allt mer empatilösa bruk av våld – samtidigt som rättsväsendet expedierar den ena arga Facebook-användaren efter den andra, och jagar folk som röker vattenpipa eftersom de misstänks att inte ha betalat skatt på sin tobak?

Och vad är Jerzys syn på hur man skall hantera de mer kulturellt relaterade förändringar som vårt land nu genomlider? Skall vi likt kampanjen ”Till dig som är gift med ett barn” bekämpa de faktiskt förekommande shariapoliserna i förorterna med broschyrer?

Begriper inte Jerzy att förr eller senare kommer vi till ett läge där samhällets utveckling nått en punkt att de ursprungliga svenska värderingarna inte längre råder, och att dessa ersatts av sharialagar eller andra normer som folk från islamiska länder lever efter? Jag vill inte använda ett annat ord än ”katastrof” för att beskriva den situationen – men hur skall staten korrigera denna utveckling? Ju längre man väntar (eller bara nöjer sig med att trycka broschyrer och dela ut armband), desto kraftigare måste insatsen bli när halva Sverige skall bekämpa den andra halvan.

Det är möjligt att vi inte befinner oss i ett katastrofläge just nu. Jag får medge att det finns grader i helvetet, och så länge som de expert- och journalisttäta områdena i Bromma och Södermalm inte har öppet patrullerande shariapoliser som ute i närförorterna är ju läget i Sverige trots allt hyfsat lugnt.

Men att som Jerzy försöka avfärda folks oro över utvecklingen och rådande trender med argument att det inte alls är så många kvinnor som blir gruppvåldtagna, eller att det varit möjligt för en homosexuell afrikan att bo i en förort utan att bli lynchad, eller att regeringen någon gång emellanåt säger något som inte är en lögn just nu (jag har dessvärre inget exempel på detta för stunden…) är exakt det strutsbeteende som ”populisterna” ser som vårt mest akuta problem. Hur många gånger har det inte sagts att orsaken till våra problem inte är invandrarna, utan istället våra politiker – vilket är sant om vi ser till sambandet mellan orsak och verkan!

Jerzy Sarnecki har med sin debattartikel i statsmediebolaget SVT demonstrerat att han är en del det problem som råder i vårt land. Detta kan bara sluta på ett sätt, och det är att han en dag – om han lever – blir tvungen att säga ”Sorry, jag hade fel”.

Därför skall vi faktiskt ta en öppen debatt om samhällsutvecklingen, och vi skall inte reducera invandringsfrågan till att enbart handla om kriminalitet. Kriminalitet är vad staten säger att du inte får göra. Ifråga om Sveriges framtid står vi inför den akuta risken att fler saker – inklusive sådana friheter som vi tagit som närmast självklara – blir olagliga. De som sett att yttrandefrihet icke längre råder i vårt land vet vad jag talar om. Och vi har trots allt bara fått en försmak av vad som väntar oss. Staten kommer inte stå på svenska folkets sida.

Gör er beredda!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet | 28 kommentarer

Ingen svensk partiledare till Bilderberg. Grattis Stefan Löfvén!

Bästa läsare!

Nu är deltagarlistan till årets upplaga av Bilderberggruppens konferens klar. Från många håll är intresset mycket stort. Vid flera tillfällen har gruppen bjudit in deltagande partiledare som kort därpå funnit sig i position av regeringsbildare. Härom året åkte Annie Lööf och kort därpå märktes en remarkabel uppgång i både positiv medieexponering och opinionsstöd. Sedan dess har uppgången ebbat ut, och mediebevakningen blivit högst blandad. En icke alltför djupgående men tillräcklig analys ger vid hand att Annie Lööfs helhjärtade och nästan maniska stöd till massmigration inte faller svenska folket i smaken.

Det var därför en rimlig gissning att Bilderberggruppen skulle välja den nye moderatledaren Ulf Kristersson för att bekräfta honom som potentiell statsministerkandidat, precis som man gjorde med Fredrik Reinfeldt innan han vann valet 2006.

Märkligt nog finns inte Ulf Kristersson med på deltagarlistan. Detta väcker frågor.

Betyder det att dirigenterna bakom Bilderberggruppen inte tänker ersätta den sittande S+MP-regeringen? Är Annie Lööf fortfarande Bilderberggruppens enda borgerliga kandidat? I så fall får de motivera redaktionerna att lägga på ett kol i centerns kampanj.

Nu kan man ju i och för sig inflika att Sverige kanske är ett sekunda ämne att intressera sig för hos Bilderberg. Trots allt, Stefan Löfvén håller sig till instruktionerna han fått. Även om han kanske inte alltid förstår dem. Vi har aldrig någonsin haft en lika oskarp kniv i köket på Rosenbad – under landets historia som s.k. demokratisk stat – som vi har idag. Och jag tror att det passar Bilderberggruppen ganska bra. Kruxet är att svenska folket kanske inte delar denna entusiasm.

Låt oss återgå till Ulf Kristerssons frånvaro från Bilderberggruppens nästa sammanträde. Det går inte att komma ifrån symboliken i detta. Däremot är det svårare att utläsa vad det betyder.

Min tolkning – och den är kanske inte värd särskilt mycket – är att vi efter årets riksdagsval kommer hamna i en parlamentarisk situation som etablissemanget kommer beskriva som ”mycket bekymmersam”. I mitt scenario kan vi inte utesluta att SD blivit det största eller det näst största riksdagspartiet. Varken rödgröna röran eller den blekblåa högern kommer erhålla egen majoritet. Ett eller flera småpartier kommer hamna utanför riksdagen, om de inte räddas av kamrat 4%, och om så sker blir det på bekostnad av riksdagsgrupperna (S) och (M).

Eftersom Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna saknar politisk relevans i dagens debatt så är inget av dessa partier nödvändiga i en regeringskoalition. Miljöpartiet är förvisso ideologiskt sett att likna vid en cancersvulst, men under rådande situation inom statsmediekoncernen så kan det bli problem ifall det partiet inte får inflytande över regeringspolitiken. Detta är ett obehagligt faktum, men visar faran med att ha ett statligt finansierat public service som läggs i händerna på de som varit uthålliga i ”den långa marschen”.

Så vad kokar jag ner detta till? Jo, en blocköverskridande regeringskoalition. (S) samregerar med (M) eller (C).

Vänsterpartiet sätter sig aldrig i en regering med moderater, och miljöpartisterna säger nog samma sak, men om man får önskade statsrådsposter så kanske de ändrar sig. (S) + (MP) + (M) = c:a 46%, vilket kräver att (V) ger sitt passiva stöd.

En koalition med (S) + (C) + (M) = 52%, vilket är egen majoritet i riksdagen. Om (L) och (KD) åker ur riksdagen kommer nog Ulf Kristersson acceptera ett erbjudande om att samregera med Stefan Löfvén. (S) kommer dock inte acceptera detta utan att man (i egenskap av största parti jämfört med moderaterna) får statsministerposten. Att (S) sätter sig i en (M)-ledd regering skulle svida så enormt att hela partistyrelsen skulle få avgå eller stå ut med fyra år av internt hat.

Vad tycker Bilderbergruppen om denna situation? Ja, min spekulativa gissning är att avsaknaden av ett inbjudningskort skall utläsas som att de föredrar att Stefan Löfvén leder denna blocköverskridande koalition. På så sätt har man infört ett nytt status quo som inte kommer kunna förändra sig på minst två mandatperioder. Kanske tre. Och vid det laget har vi betydligt värre problem att hantera än att hålla (SD) borta från inflytande över Sverigestan.

Men varför inte släppa in (SD) i regeringssamarbetet då? Den frågan är lättast att besvara. Någon måste spela rollen som opposition. Idag har de borgerliga den rollen, men de spelar den dåligt. Mycket dåligt. Tragiskt nog innebär denna falska prestation befordran snett uppåt, precis som på ett statligt verk där högre tjänstemän missköter sig och sprider skräck. Se bara på Dan Eliasson.

Moderaterna är dock inte ute representation på Bilderberg. F.d. vide ordf. i MUF, Maria Rankka, är med i år. Kommer hon bli en framtida (M)-ledare? [LÄNK]

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 13 kommentarer

Hur stor makt har George Soros… på riktigt?

Bästa läsare!

Ibland när jag läser artiklar om den vänsterliberale och socialistvurmande billionären George Soros börjar jag fundera på hur pass mycket makt och inflytande han egentligen har?

När jag väl fick för mig att försöka hitta ett svar på frågan började jag med den grundläggande frågan: Hur mäter man makt och inflytande? När jag började med att leta efter det svaret hittade jag en del suspekt akademisk litteratur som förklarar att det optimala demokratiska systemet är om olika intressegrupper har ojämlika möjligheter att höra sina röster hörda. Japp, det är en universitetslärare i Colorado – Christopher Muscatos – som hävdar detta. Han menar att olika möjlighet att få inflytande skapar konkurrens inom politiken, och konkurrens är bra eftersom det gör fler involverade.

Jag kunde inte undvika att läsa Christopher Muscatos resonemang som att ”det är ju jättebra att George Soros har ett jättestort inflytande över EU, för det sporrar ju fler att engagera sig i debatten”. Det finns dock flera hål i det argumentet. Det främsta är kanske att de som inte håller med George Soros blir motarbetade av EU och regimerna och icke-statliga organisationer i EU:s medlemsländer. Av vilka ett antal av dessa icke-statliga organisationer av en händelse styrs och finansieras av… George Soros.

Under det sista året har den s.k. globalistiska eliten drabbats av ett antal kännbara manfall. Först att falla var 101-årige David Rockefeller. Han blev erbjuden flera politiska poster, men avstod av den enkla anledningen att han hade redan makt nog att styra politikerna i sin roll som bankman. Detta ger ju en bild av att han stack pengar i fickorna på politiker som gjorde honom tjänster, men jag tror det är en alltför blygsam skildring. Eftersom vi ser att han var förtrogen med de maktkorrupta bröderna Allen och John Forester Dulles är det högst sannolikt att David Rockefeller vet vilka som mördade JFK. Han har haft ett finger med i spelet i alla sammanhang, och talat sig varm för frihandel, men dock i den form som gynnat de stora företagen. David Rockefeller är definitivt en av skaparna till US Deep State som etablerade sig under president Eisenhower.

Den andra att falla ner i helvetet var Zbigniew Brzezinski, som dog i maj förra året, 89 år gammal. Han var involverad i både den sovjetiska invasionen av Afghanistans (hans egna ord) samt gisslandramat i Teheran där han såg till att ingen blev befriad förrän Ronald Reagan blev installerad (Brzezinski ska ha medverkat till att gisslan blev kvar, och dåvarande president Jimmie Carter var sysselsatt med att få dem fria och avstod från att bedriva sin presidentvalskampanj till 100%, vilket bidrog till Reagans seger). Brzezinskis doktriner mot Sovjetunionen har återanvänts av de neokonservativa för att försöka få Vladimir Putins regim på fall i Ryssland.

Det tredje dödsfallet som kan sägas missgynna globalisternas agenda var Peter Sutherland som dog i januari i år i en ålder av 71 år. Den gynnaren har varit med i alla ledande konfigurationer i det allseende ögats sfär, och Sverige drabbades av honom personligen då han anlände till Stockholm och dikterade för den svenska regeringen att de skulle släppa in alla ”flyktingar” som tog sig hit. Den svenska regeringen tog mössan i hand och bugade, varpå över 150’000 individer kom som ett lämmeltåg över den obevakade gränsen. Och så sägs Putin vara ett hot mot Sveriges säkerhet…?!!

Men åter till George Soros, vilken nyligen ifrågasatte den nyinstallerade regeringen i Italien. Det tycks som att han har blivit nummer ett på listan över globala globalister – om man undantar alla ljusskygga Rotchilds som står ovanför honom.

Soros utspel lyder: ” – I do not know if Salvini was funded by Moscow, but the public has a right to know”. Detta är retorik i dess unknaste form, och må möjligtvis vara ursäktlig hos bloggare som undertecknad. Men när denna anklagelse kommer från en man som praktiskt tagit har eget passerkort till EU-kommissionen och EU-parlamentets president, då skall ett sådant här uttalande bemötas med ett ” – Vad i helvete säger du? Upp till bevis!”. Well, man kan väl säga att som man säger sig själv dömer man andra, vilket passar väldigt bra i George Soros fall eftersom han var involverad i statskuppen i Kiev år 2014.

Dock ställer jag mig den alltjämt obesvarade frågan om hur pass mycket makt denne George Soros har. Han har inte lyckats förhindra den nya regeringsbildningen i Italien. Och samtidigt går det inte komma ifrån att en person som Soros inte tänker i ett eller två led, utan sannolikt även i flera led. Är Soros kritik mot den italienska regimen äkta, eller vet han att hans kritik gynnar honom på ett annat icke uppenbart sätt? Minns hur Federal Reserve System kritiserades av cheferna för storbankerna i USA för att övertyga politikerna om att införa systemet; och bankcheferna fick som de ville i verkligheten.

För oss som befinner oss på gräsrotsnivå är detta väldigt komplext. Vi har t.ex. sett hur ”nazisterna i Grekland” skulle genomföra en Grexit, vilket den globalistiska tyckar-eliten – till vilken vår egen Carl Bildt* får räknas – ansåg var förfärligt. Efter de grekiska ”nazisternas” valseger förblev Grekland ändå kvar.

Jag misstänker att den som förstår Soros och hans likars spel har en insikt som förmodligen kommer leda till att de själva blir deltagare i denna cyniska charader i jakt på personlig profit. Sanningen är inte gratis, men alltför ofta betalar vi dyrt för att höra lögner.

Hälsar eder Peter Harold

*Carl Bildt är f.ö. föremål för en annan analys som jag ber att få återkomma till.

Publicerat i Politik | 15 kommentarer

Mirakel. En ensamkommande afghansk man lärt sig spela piano på 2 år i Sverige.

Bästa läsare!

Tro mig, jag vet att det är svårt att lära sig spela piano. Och jag tänker inte ta äran av de som lyckas.

Men hur kommer det sig att Sveriges Television lägger upp en nyhet om att en afghansk ”ensamkommande flykting” från Iran som knappt sett ett piano innan han kom till Sverige för två år sedan lärt sig att spela instrumentet efter att ha använt Internet? [LÄNK]

Tja, nyhetsvärdet är egentligen ganska ringa. Ja, om man inte är förtjust i afghanska unga män. Och det är man på SVT. Gillar man däremot unga asiatiska pianospelande herrar kan jag rekommenderar ett klipp med 3-årige Richard Hoffman som lärt sig spela genom mamma Annie Wangs regnbågsmetod [LÄNK]. Med andra ord, det kan finnas hopp för mig att lära mig traktera klaveret. Jag vet däremot inte vad ålderstestet på Ehsan Yaghoobi ger, och jag överlåter åt läsarna att gissa själva.

En Olle Hillström lade i april månad upp ett klipp på YouTube som snarast är att likna vid ett reportage om Ehsan. I klippet berättar den unge – då svarthårige – mannen om hur han kommit till Sverige, där han (vid inspelningen av klippet) väntar på ett permanent uppehållstillstånd eftersom ingen vet var hans familj finns, och han är ensam kvar.

Numera är håret färgat i en giftbrun kulör (se övre skärmdump). Varför den afghanske mirakelpianisten från Iran börjat måla sitt hår är öppet för spekulation.

Har vi tur så kommer hans familj att återfinna sin förlorade son nu när han blivit TV-stjärna. Eller kommer det dröja ända tills han har ett PUT…?

Det varma vädret måste ha orsakat nyhetstorka på SVT.

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Kärestan bidrar med att sänka genomsnittstiden för invandrare innan de kommer in i den svenska marknaden. Hon började plugga svenska i höstas och talar idag flytande även om ordlistan har en och annan rolig defekt, och nu har hon blivit erbjuden ett jobb med högre lön än vad jag hade när jag blev sjuk. Jag bjöd henne på tårta idag som gratulation. Men i framtiden är det hon som får köpa dem åt mig…
D.S.

Publicerat i Musik | 9 kommentarer

Midnattstankar

I extremt all hast!

Bästa läsare!

Jag ber om ursäkt för min frånvaro, men jag är involverad i ett projekt som dessvärre håller mig borta från dagens samhällsfrågor. I gengäld så känns det som att min mentala hälsa mår bra av det…! 😉

Jag har dock känt ett enormt starkt behov av att skriva av mig mina känslor gällande fallet med den forne politiske aktivisten och den nuvarande medborgarjournalisten Tommy Robinson från Storbritannien. Jag tror inte att jag behöver ge vare sig ge en presentation av hans bakgrund eller ge en omfattande summering av vad som hänt, men jag kan väl sammanfatta det hela som att Tommy vill lyfta fram att ett mycket stort tal personer som bekänner sig till profeten Muhammeds lära har legat bakom tusentals fall av sexuellt utnyttjande och misshandel – och eventuellt mord – på etniskt brittiska flickor i skol- och tonårsåldern.

Tommy Robinson har gett ett ansikte åt den frustration som många britter känner inför det inträffade. Brittiska myndigheter – betalda av brittiska skattebetalare med uppdrag att tjäna medborgarna – har valt att systematiskt blunda för misstankarna om övergrepp, företrädesvis med motivet att inte skapa rasistiska stämningar.

Det finns till och med exempel på föräldrar till de utsatta barnen som begärt handräckning av polisen för att få ut sina barn från förbrytarnas lokaler, men som istället arresterats. Den brittiska rättvisan har agerat exakt tvärtemot vad den var till för att göra. Och detta på grund av en rådande politisk agenda.

Även om Storbritannien betraktas som en demokrati så finns det en anda av latent totalitarism. Inte för inte var det en britt med pseudonymen George Orwell som författade alster som ”Djurfarmen” och ”1984”; dessa böcker påstås beskriva bilden av sovjetkommunismen, men George Orwell hade faktiskt sitt hemland i åtanke när han skapade sin dystopi. Vi har sedermera sett en uppföljare i serien och sedermera spelfilmen ”V for Vendetta” som skildrar ett framtida Storbritannien som utvecklats till ett land som styrs av en totalitär regim.

När Tommy Robinson tystades inför sin live-sändande kamera på facebook var det som om vi bevittnade upptakten i en dystopisk spelfilm. Helt plötsligt kommer en eller två polisbilar; polismännen går fram och griper honom. Så snabbt har de aldrig agerat när han tagit emot dödshot för sin aktivism; polisen har aldrig agerat när hans säkerhet varit hotat.

Han har inte slagit någon, han har – såvitt jag vet – inte hotat någon. Efter detta blir han bortförd och myndigheterna vägrar tala om för hans familj var han är förrän man ett par timmar senare dömt honom till ett och ett halvt års fängelse. I detta fall tycks den brittiska rättsstaten arbeta exemplariskt effektivt – till skillnad från de tusentals fall av grooming som pågick år ut och år in med i huvudsak pakistanska män bland gärningsmännen.

Lägger vi till domstolens påbud att stoppa all mediepublicering om Tommy Robinson tills fångtransporten fört honom till fängelset har vi ett inslag som verkligen borde utlösa kalla kårar av obehag längs ryggraden hos alla som kallar sig för sunda demokrater.

Av någon anledning tycks Tommy Robinson ha personifierat britternas motstånd mot den politik som drabbat dem, vare sig det är Labour eller Torries som sitter vid makten. Även om Robinson är enormt stor i käften så gör han ju egentligen bara någonting som torde vara naturligt i en demokrati, nämligen att framföra sina åsikter och ställa krav på politikerna. Varför får inte Robinson höras, medan kommunister och islamister får demonstrera och manifestera för sina ideologier helt öppet?

Saken är den att Robinson står för en politisk åsikt som inte den tyranniska regimen godkänner. Se bara den omständigheten att polisen hastigt rycker ut och avbryter en live-sändning. I normala fall – om Robinson begått ett brott – hade man agerat i efterhand, med inspelningen som bevis. Men nu agerade man för att stoppa honom.

Det måste finnas ett motiv till detta agerande. Förväntade man sig att hans sändning skulle göra 100’000 britter så upphetsade att de skulle gå man ur huse och begå en revolution och hänga upp premiärministern upp och ner på Trafalgar square och använda henne som sparbössa?

Eller ville man sända ett meddelande till alla nationalistiska aktivister om att ”Vi har makten, och vi gör som vi vill”..? Jag vet inte. Det enda jag kan se är att agerandet från de brittiska myndigheterna mot Robinson förebådar en tämligen hård attityd från makthavarnas sida. Jag tror att vi är på väg att få ett samhälle där makthavarna inte behöver oroa sig för att stå till svars för sina handlingar, men att de i ren fåfänga vill få bort den smuts som de starkaste kritikerna kan belägga dem med.

Frågan är hur många Tony Robinsons de brittiska myndigheterna kan hantera? Filmen ”V som i Vendetta” fick ett lyckligt slut genom att tusentals människor tog på sig Guy Fawkes-masken och demonstrerade sin sympati för ”terroristen” V. Jag ser inte några ”Je sui Tommy” på Facebook. Jag hade inte väntat mig det heller. Vi har förmodligen gett upp, och hoppas att undergången blir smärtfri. Eller?

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 18 kommentarer