Historien skola döma… (ett jobb för Finspångskommissionen?)

Bästa läsare!

En vägg av text eftersom jag varit borta så länge…! 🙂

En bekants bekant reflekterade över hur Sverige förändras, och att hon oroade sig över sakernas tillstånd ”den dag då vi lämnar över detta till kommande generationer”. Hon sade att hon ”inte är ute efter att allt ska vara som det varit förr, för det behövs alltid utveckling”. Men hon tillade att ”det vi ser nu ju knappast kan kallas för en positiv utveckling. Vad ska våra barn och barnbarn tycka om att man lät det bli på det här viset?”.

Well, well. Vi kan ju börja med att notera att om vi talar om etniskt svenska barn och barnbarn så blir det allt förre av dem. Istället kommer det allt fler ”Sverige-födda” med invandrarbakgrund, och då man konstaterat att andra-generationens invandrare kan bli lätt ”upp-fuckade” (t.ex. gängkriminalitet, underpresterande i skolan, religiöst radikaliserade, etc) så tycks man gå i tron att tredje generationen ska bli ”som oss”. Och med ”oss” menas underförstått etniska svenskar (även om det finns hopplösa fall även från den gruppen). Den här kvinnan jag talade med kände sig inte övertygad om att denna lyckliga profetia som optimisterna i TV och radio torgför kommer besannas, utan att det blir mer av vad vi har idag och ”möjligtvis mycket värre”. Så hennes beslut är att inte skaffa barn…

Utan att jag så värst mycket ventilerade mina egna ståndpunkter under samtalet – jag replikerade med ett ”Jag håller med Dig, men don’t get me started”, som jag sade med ett leende – så tog jag med mig detta spontana samtal med mig och kontemplerade.

Det är ju de facto som så att de kommande generationerna inte kommer ha så mycket förståelse för hur Sverige varit. Tänk hur vår egen bild ser ut av det Sverige som fanns när farfar var ung, som det heter. Dagens farfäder är dessvärre den generation som genomfört förvandlingen av vårt land, även om vi inte ska tillskriva dem en kollektiv skuld. Men låt oss notera att motståndet inte fanns när det behövdes, och knappast i tillräcklig mängd.

Den reflektion jag gjorde var att man skulle behöva institutionalisera ”motståndet”. Jag talar inte om att vi ska skola oss till gerillakrigare och sätta eld på riksdagshuset, men däremot att vi ska ta ordet och språket till hjälp och samla och sprida information med trovärdig dignitet. Det ligger på oss att berätta om det som varit och hur det förändrades.

En populär tes är att ”Olof Palme införde det multikulturella samhället”. Det är ett påstående som inte är helt lögnaktigt, men det är inte heller heltäckande. På många håll på Internet finns texter som beskriver saken i djupare detalj, men dessa kunskaper ingår inte i den svenska kanon över ”berättelser om omvandlingen och folkutbytet”. Dessa inlägg blir också alltför lättvindigt avfärdade som ”konspirationsteorier”, vilket tyvärr är en effektiv metod för kulturmarxister att slippa ta debatten.

Så åter till min tanke om att institutionalisera ”motståndet”. Förändringen och omvandlingen av Sverige pågår även just nu, och processen är inte avslutad och kommer säkert aldrig avslutas. Men om vi inte förstår vad som händer kommer vi inte kunna erbjuda friktion för de som vill omdana vårt land till någonting annat.

Jag vill därför efterlysa krafter som vill organisera en plattform som utifrån tanken att morgondagens svenskar (och för all del dagens) ska kunna döma över beslutsfattarna. Temat är ”Historien skola döma…” och handlar om att man sammanställer fakta om hur förändringen gått till och även vilka som medverkat och i vilken grad.

Jag tänkte att en artikelserie utifrån ”Historien skola döma…” kunde passa bra där man har ett framtidsperspektiv på t.ex. hur morgondagens etniska svenskar som går in i en modern svensk renässans – där det svenska folket återfått makten och kontrollen över samhället och kunnat framgångsrikt avveckla det multikulturella experimentet – får tillfälle att historiskt döma dessa människor som skadat landet genom sina okloka beslut. Här tänker jag givetvis på sådana som Fredrik Reinfeldt, Miljöpartiet, advokatsamfundets dåvarande generalsekreterare Anne Ramberg, m.fl. som granskas och får en adekvat beskrivning över de skador de vållat. Men man kan också ta med hur olika domare dömt i mål som är kopplade till hets mot folkgrupp som blivit en effektiv gummiparagraf för de kulturmarxistiska aktivisterna inom rättsstaten.

Det handlar här alltså om att hjälpa till med morgondagens historiska dom redan nu – innan glömskan träder in och skänker våra barn och barnbarn illusionen att det inte varit så värt mycket annorlunda någonsin än hur de har det. Har jag uttryckt mig tillräckligt tydligt? Det blir nog inte bättre av att jag gör referenser till filmerna ”Tillbaka till framtiden”, för de stämmer inte heller…

Jag misstänker att organisatoriskt borde detta läggas inom ramen för en tidskrift med utgivningsbevis, t.ex. nyhetssajten Fria Tider eller liknande.

När det gäller den institutionella aspekten av ”Historien skola döma…” funderade jag lite på det som i föraktfulla termer kallas för ”Finspångsrättegångarna”, vilket var – vad man säger – ”ett koncept av nynazisterna att efterlika Nurnbergrättegångarna med svenska makthavare”. Idag – i en tillvaro av vårdkaos, dagliga skjutningar och sprängdåd, inkompetent ledarskap, etc etc – är inte alls lika många människor främmande för att i en eller annan form pröva makthavarnas skuld, vare sig det sker i Finspång eller annorstädes.

Det vore alltså sålunda dags nu att börja dokumentera och sammanställa dessa akter, och… ja, vi får se vad morgondagen har att erbjuda. Vilka partners skulle vilja samverka i detta? Frågan är öppen.

*

Ja, detta var de första tankar jag kände för att sätta på pränt denna fredagskväll.

På det privata planet har jag häromveckan haft förtroendet att köra ett stycke personbil till de övre regionerna i landet för leverans till en privat kund som nappat på chefens bilannons i Blocket – nej, jag var alltså icke säljaren utan bara en villig chaufför.

Väl på väg dit fick jag veta av säljaren att köparen just skadat sig, och säljaren bad mig att stanna och avvakta innan jag fortsatte vidare. Medan jag mumsade capricciosa i Avesta (tror jag, men nu blir jag faktiskt osäker… minnet sviker redan) ringde säljaren upp köparen igen, och köparen beklagade sig över att han inte kunde köra sin lastmaskin men ändå skulle kunna ta emot bilen. Dock kom säljaren på att eders tillgifvne faktiskt kört en hel del arbetsfordon av det ifrågavarande slaget, så jag fick fortsätta norrut och inte bara leverera en bil utan också sätta mig i en lastmaskin och jobba som uthyrd förare. Det gäller att vara flexibel!

Oturligt nog så blev jag själv skadad och sjuk innan jag skulle fara hem, med både muskelsträckningar (inklusive comeback för obrukbar hand) men också intressanta hudinfektioner, måhända på grund av den jord jag hanterade (sorterade) och bristande hygieniska förhållanden ute i vildmarken. Men roligt hade jag, även om min hud ser ut som en pizza napoletana!

Hälsar eder Peter Harold

Ett rymdskepp kraschade i TV-studion

Bästa läsare!

Privat babbel, scrolla om Du vill slippa…:

Först av allt ska jag be att få ursäkta min frånvaro med att jämte tidsbrist anföra vad som kan låta som en liten ”hunden-åt-upp-läxan”-anekdot. I det här fallet har ju inte jycken slukat hela skolboken, men för att tala bildligt kan vi säga att den har fått ett och annat oskönt bett.

Jag fick en förfrågan om jag kunde flytta några deformerade betongstenar hos en bekant som vederbörande (i sin skröplighet) själv inte rådde på. ” – Är du galen? De där lyfter man inte utan en traktorskopa”, protesterade jag direkt vid en visuell avvägning och skulle symboliskt demonstrera detta genom att gripa tag i den lättaste – eller åtminstone den minsta – betongstenen och visa hur fixerad den var gentemot markytan. Men! Till min stora förvåning gick det att röra på den, och efter ett omtag hade jag fått upp den i luften och kunde stånkande bära iväg objektet. Tydligen var jag lite starkare än vad jag trodde – och nej, det var inte lättbetong..!

Efter detta gav vi oss på några stenblock, stora som en ordinär dammsugare. Häpp, de gick också att lyfta. Inte heller fick jag ryggskott. Förbluffad fortsatte jag att göra vad som önskades, och vi fortsatte nu med de större betongblocken. Det var då jag fick någon besynnerlig sträckning i handen och underarmen. Lyckligtvis låste sig fingrarna så att jag inte tappade betongföremålet på fötterna, men när bördan låg på sin nya plats kunde jag inte längre knyta handen. Det hela gjorde givetvis ont, men inte värre än att jag avhöll mig från sjukhusbesök. Problemet var dock att jag inte kunde hålla ordentligt i bilratten och än mindre i en penna. Än mindre gick pekfingervalsen som en dans längre…

Nu är jag dock så bra att jag kan hålla i bilratten, men jag kan med nöd och näppe skriva med penna, och definitivt inte utan smärta. Fast det går ju åt rätt håll, och nu kan jag träffa rätt tangent med båda händerna.

Att jag klarade av att kånka stenar och betongskrot får jag kanske tillskriva det faktum att denna sommar varit en av de bästa i mitt vuxna liv sett ur ett medicinskt perspektiv – även om jag har en lång klagolista över tillvaron i övrigt. Det tycks nästan som att mina lungor börja fungera någorlunda normalt igen efter alla dessa år. Jippi! Peppar, peppar, ta i trä, men jag är glad för varje dag som jag känner mig frisk – och då kan jag stå ut med tillfälliga sträckningar. Man är väl viking… 😉

***

Vad som däremot inte går åt rätt håll är utvecklingen runt om i världen. Besökare av Skrivarens Blogg behöver inte en 3-timmars föreläsning om finansmannen George Soros kopplingar till ”ödle-adeln” (en term som som jag fångade upp under ett samtal med en bekant) via familjen Rödskylt. Vare sig alla spekulativa detaljer om hur den sistnämnda klanen skapat oligarken Soros stämmer eller inte stämmer så kan vi konstatera att denne mångmiljardär spenderar sina pengar på att göra om världen – framför allt genom att bryta ner det individualistiska perspektivet till förmån för det som med det mildaste ordalag kallas för ”kollektivism”, men som i verkligheten är fåväldets makt över alla medborgare och stater.

Det kan dock vara på sin plats med en summarisk processbeskrivning, där ”demokrativännen Soros” skapat icke-statliga organisationer med stora ekonomiska resurser som stödjer tjänstemän, politiker, opinionsbildare och medier under förutsättning att de torgför hans ”vänster-liberala” ideologiska kamp.

Huruvida benämningen ”vänster-liberal” är ett begrepp med någon större intellektuell precision längre kan alltid diskuteras, inte minst därför att konceptet vänster-höger är en praktiserad metod för att så splittring hos de röstberättigade så att de inte får för sig att titta på helhetsbilden när de i demokratisk ordning ska välja ut sina förtryckare under den nya mandatperioden. George Soros är inte alls främmande för att sponsra olika rörelser även om de kan ha motsatta intressen; man ska inte heller utesluta att han gör dessa ”investeringar” för att försäkra sig om att respektive rörelse formar sitt budskap så att det passar indoktrineringen av av anhängarna på båda sidor. Men för den enkla orienteringens skull kallar även jag denne Soro för vänster-liberal.

Nu till poängen.

Den forne talmannen i det amerikanska representanthuset, republikanen Newt Gingrich, medverkade nyligen hos TV-kanalen Fox (som han även arbetat åt) i en paneldiskussion om försäkringskostnaderna för de affärs- och egendomsinnehavare som drabbats av förstörelse under olika upplopp i namn av Black Lives Matter. Newt Gingrich sade (via skype) helt frankt följande:

The No. 1 problem in almost all these cities is George Soros-elected, left-wing anti-police, pro-criminal district attorneys who refuse to keep people locked up. Progressive district attorneys are anti-police, pro-criminal and overwhelmingly elected with George Soros’ money, and they’re a major cause of the violence we’re seeing because they keep putting the violent criminals back on the street.”

På detta fick Newt Gingrich höra från TV-studion att det inte var nödvändigt att diskutera George Soros i detta samtal. Newt Gingrich menade ändå att det var viktigt att adressera problemet med att åklagarna av sannolikt ideologiska skäl försörjer upploppen med orosmakare, och undrade varför man inte kunde diskutera detta: ” –  So it’s verboten?” frågade han när de tre kvinnorna i diskussionen gaddade ihop sig mot honom.

Härpå följde en flera sekunder lång tystnad (nästan Ruist-varning på det hela), uppenbart därför att programledaren fick sina instruktioner från producenten/sändningsledaren via hörsnäckan som ville styra bort från detta ämne, vilket förvisso inte gick att göra eftersom Newt Gingrich hade givits det sista ordet.

Även om programledaren inte syns i bild hela tiden är det henne man ska hålla ögonen på. Hon ger uttryck för det närmsta en människa kan komma innan denna är att betrakta som en robot.

Varför vill inte Fox – som betraktas som den enda större konservativa aktören på den amerikanska mediemarknaden – exponera de skador på den amerikanska samhällskroppen som George Soros och hans entourage ligger bakom? Hur högt upp i organisationen har det bestämts att denne ska skyddas från kritik?

Den som invänder med argumentet att det är ”medie-etiska hänsyn” som tagits av Fox glömmer bort att systemmedierna sällan granskar George Soros organisationer och hans inflytande på större djup. Man kan erkänna att George Soros ”har ett inflytande”, men man är dåliga på att exemplifiera och ge proportioner.

Det sistnämnda är ganska typiskt, för det är alltför få som gör ansträngningar att göra dessa fenomen mätbara. Detta borde kunna låta sig göras på en akademisk nivå för att kunna ge oomkullrunkeliga data, men tyvärr vill systemmedierna inte medverka till en sådan granskning – istället krattar man manegen för de s.k. ”konspirationsteoretikerna” som sannolikt ofta har rätt i helhetsbilden, men har svårt att kunna sälja in varje enskild detalj som ett 100-procentigt bevis.

Jag ämnar återkomma till detta ämne i en uppföljande bloggpost, men just nu har jag saker som ska göras med två händer, däribland en helkväll i tvättstugan. Suck.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Nu skriver jag med vänstern

Bästa läsare!

Japp, efter denna chockrubrik så blir väl allt i övrigt lättare att svälja. Jag råkade ut för en liten olycka i början av veckan och högerhanden är tillfälligt ur funktion (PLUS några andra organ9. Jag kämpar med vänster pekfiger här och försöker sköta CAPS LOCK, men det är jobbigt. ÅTERKOMMER när alla tio fingrar kan samarbeta igen.

GLÖM INTE BUNKRA MAT1 MER INFO FÖLJER1

Hälsar eder PETER hROLD

När kommer vi se en partiledarkandidat som är 60 plus?

Bästa läsare!

Jag satt och tittade på när en pigg 85-åring satt och drack kaffe medan han ondgjorde sig över dagens politiker. Situationen fick mig att tänka lite på samtalen med Onkel H och dennes hädelser över sin samtid för den dåvarande SvD-skribenten Gunnar Unger. 85-åringen ansåg att det mesta som hade med riksdagen att göra var åt helvete, men att värst förhöll det sig med partiledarna.

” – De är för unga. Och de har aldrig varit ute i arbetslivet”, dundrade 85-åringen. ” – Tag till exempel den där Annie Lööf. Har hon haft ett riktigt jobb innan hon blev partiledare?”

Jag blev tvungen att ta reda på den saken. Jodå, legenden säger att Annie Lööf jobbat som barista i London sommaren 2003, och efter detta sommarjobbat på sin mammas arbetsplats vid Sparbanken i Värnamo somrarna 2005 och 2006. Men samma höst blev hon inkryssad till riksdagen. Kan det tänkas att hon bedrev en personvalskampanj, och på vilket sätt fick hon stöd med den? Det var inte första gången hon försökte komma in i riksdagen; redan det föregående valet hade hon stått som riksdagskandidat för Centerpartiet samtidigt som hon var valombudsman.

Intressant nog utsågs hon – enligt Wikipedia – samma år (2002) till mottagare av ”Dag Hammarskjöldsstipendiet” för ”sitt engagemang för internationella miljö- och fredsfrågor”.

Detta gjorde mig nyfiken, varför jag googlade efter nämnda stipendium och hamnade på Dag Hammarskjöld Foundations hemsida, vilka beskriver sig som ”an autonomous non-governmental organisation in Uppsala founded by the Swedish Parliament and governed by an international Board of Trustees”. Förutom att denna stiftelse finansieras av regeringen (”The Foundation receives its main funding through a contri-bution from the UN Policy Department at the Swedish Ministry for Foreign Affairs”) stoltserar de på sin pliktskyldigt uppsatta hemsida med att man fokuserar sig på ”Peacebuilding”, ”Agenda 2030”, ”Global Governance” och ”UN Renwal”. Om stipendier upplyser man på ren svenska om att ”I enlighet med våra stadgar så ger Fonden inte ut några stipiender [sic!], vi ger inte heller något finansiellt stöd på annat sätt”. Det sistnämnda är nog logiskt, för de inkommande skattepengarna tycks mest gå till ryggdunkarträffar bland diplomater och FN-folk för att motivera dem att arbeta intensivt med One World Government – vilket är ett dåligt sätt att hedra Hammarskjölds minne på enligt mig.

Efter långt sökande fann jag dock till slut en organisation som kallar sig för Dag Hammarskjöld-stiftelsen i Jönköping. Så med andra ord var det tydligen ett lokalt pris denna småländska kvinnliga politikerbroiler fick i sin ungdom. Organisationens huvudman Per Hansson ska visst ha fått skriva offentligt om släkten Hammarskjöld, och fick in en artikelserie i Östersunds-Posten där redaktionen gjorde ett klassiskt stavfel i rubriken…

Kanske inte så underligt, för ämnet är som gjort för stavfel. Välj valfri medmänniska och fråga denne om hur den forne generalsekreteraren i FN stavade sitt efternamn.

” – Det är väl enkelt! H-a-m-m-a-r-s-… sen är det väl ett ‘k’, inte sant?” sade 85-åringens bisittare, en man i min egen ålder. ” – Fel!” sade jag medan jag läste den rätta stavningen innantill på datorn och försökte utstöta ett ”fail sound”, eller ”losing horn” som det visst också heter. Det gick inte så bra, för 85-åringen sa ” – Prosit!” till mig innan han fortsatte fylla i med det korrekta ” – … k-j-ö-l-d”. Gammal är tydligen äldst.

Till vårt försvar må vi ”ungdomar” anföra att 85-åringen faktiskt var med på den tiden då Dag Hammarskjöld var i skriket, i synnerhet när generalsekreterarens plan blev nedskjutet i Afrika. Gubben kunde faktiskt rent av minnas löpsedlarna på sina näthinnor, så att säga.

Men vi återgick strax till ämnet som handlade om de unga partiledarna; i vart fall är de unga när de inleder sina karriärer. Förutom Annie Lööf så var även Jimmie Åkesson i 20-årsåldern när han började, och Miljöpartiets Gustaf Frigolit har också spelat på sin ungdomlighet. Varför? 85-åringens bisittare uttryckte samma teori som jag själv förmodar är svaret; partierna vill värva unga väljare, i synnerhet de lättpåverkade förstagångsväljarna.

Fungerar konceptet? Ja, måhända kan man värva unga väljare lättare, men frågan är om det ”fungerar” sett ur ett samhällsperspektiv.

Om vi tittar på exemplet med Gustav Frigolit (som år 2002 blev då Sveriges yngsta riksdagsledamot någonsin) så ”fungerade” det för partiet såtillvida att man sedermera erövrade ministerposter i en socialdemokratisk regering. Men Frigolit tilldelades uppdraget att bli utbildningsminister, vilket… ja, man måste tydligen manipulera de s.k. PISA-undersökningarna för att dölja de värsta skavankerna efter hans och regeringskollegornas insatser. Att vara ung är en inte en garanti för att resultatet av arbetet blir bra.

Efter ett visst analyserande kom sällskapet vid fikabordet fram till att alla partiledarna inte är särskilt purunga. De flesta partiledarna är runt 50 och strax över, vilket vi påpekade för 85-åringen.

” – Ja, men minns ni Gösta Bohman..?!!” dundrade 85-åringen. Här vann jag stilpoäng eftersom jag faktiskt minns den gubben ehuru jag var politiskt intresserad redan som barn, vilket var ett svar som 85-åringen gillade. Jag nämnde att Bohman faktiskt var i 65-årsåldern när han och Moderata samlingspartiet fick bilda regering med Centerpartiet och Folkpartiet.

” – Idag väljer man medvetet bort de med ålder och erfarenhet, och röstar in kossor som lärt sig rapa floskler men som inte kan tänka själva!” fortsatte 85-åringen med sin etablerade esprit. På frågan om han syftade på Annie Lööf nickade han instämmande men sade att det inte bara gällde henne. ” – De kan inte resonera när de talar. Lyssna i fem minuter på deras anförande. Det är ett tomt malande utan substans. När jag var ung, då hade politikerna någonting att säga. De ville förklara sin politik. Det gör man inte idag. Idag säger de bara att man ‘måste’ lyda deras politik för annars brinner jorden upp, och vad politiken består i behöver de inte ens förklara. Men när jag var ung var de politiska talen ofta som föreläsningar. Publiken bildades. Idag handlar det bara om att lura i dem känslor.”

” – Kan jag få citera dig?” sade jag för att bekräfta att jag delade denna bild.

” – Det är ingen idé. Ingen är längre intresserad av vad politikerna har att säga. Man skulle lika gärna kunna använda datorer som gör rörliga bilder och låtsas att de är levande politiker, och lura folk att tro att de är riktiga. Och folk har ändå ingenting att säga till om”, sade 85-åringen utan att dundra men i en betydligt mer uppgiven ton.

Av en ren händelse kom jag nyss hem och fann att Svensk Tidskrift och Stiftelsen för Gösta Bohmans minne avser att sammanställa en skrift som ska låta det bohmanska tankegodset återspegla vår egen samtid, eller snarare tvärtom.

Stiftelsens talesman Odd Eiken (som var statssekreterare i Bildt-regeringen om jag minns rätt) skrev i tidskriften bl.a. att:

”…[Gösta Bohmans] stilistik, långa analyser och omfattande utvikningar om natur och kultur, hade knappast fungerat i Twitter och Facebooks tidevarv. Hans ofta 100-sidiga och timslånga tal bjöd inte på många sound bites, och var ofta mer som essäer än publikfriande appeller.

[…]

[Många] av de frågor och tankar som Gösta engagerade sig i [är] påtagligt aktuella: Hur staden kan växa utan att göra våld på skönhet och kulturarv, hur människor kan bli trygga genom att äga frukten av sitt arbete och därmed sitt öde, hur ägandet kan spridas till fler, det är aktuella frågor även idag. Hur vi kan ödmjukt lära oss av tidigare generationer, för att leva på ett hållbart sätt i samklang med naturen, är idag en ödesfråga, men betraktades då snarast som en gammal mans nostalgiska funderingar.”

En gammal mans nostalgiska funderingar? Jag tror inte att man skulle nöja sig med så mild kritik om någon konservativ politiker tar utrymme på den offentliga scenen idag. Definitivt inte om denne är plus 60.

Hur hanterar vi detta? Vi har invaggats i tron att ålder bara är en siffra, ett påstående vi tar till då vi söker försvara äktenskapet med en 15 år yngre hustru/make, köpet av en opraktisk sportbil med påföljande anklagelser om medelålderskris, etc etc. Är det bara åldern på våra unga partiledare det är fel på? Eller är det inte rent av partiledarna som yrkesgrupp det är ett stort problem med?

Nå. Den framlidne amerikanske ståupp-komikern George Carlin har redan besvarat denna frågeställning:

Now there’s one thing you might have noticed I don’t complain about: politicians. […] They come from American parents, and American families, American homes, American schools, American churches, American businesses, and American universities. And they’re elected by American citizens. This is the best we can do folks. This is what we have to offer. It’s what our system produces: Garbage in. Garbage out. If you have selfish ignorant citizens, you’re going to get selfish ignorant leaders. And term-limits ain’t going to do you any good.

I USA står kampen om de kommande fyra åren i Vita huset mellan den sittande 74-åriga sturiga presidenten och hans 77-åriga halvdementa utmanare. Är det detta exempel man kommer betrakta som tillräckligt avskräckande för att vi inte ska se en ny svensk Gösta Bohman i framtida partiledardebatter?

Sak samma. Just nu skulle jag vilja se politiker som diskuterar idéer, som kan sitta och resonera om de principiella grunderna för deras föreslagna politik, istället för att spotta ut rätt slagord i rätt ordning under intervjuerna. Och helst vill jag se denna typ av debattörer kunna argumentera framgångsrikt för frihetens ideal, och inte bara släppas fram för att de är socialister (vilket systemmedierna tycks föredra, vare sig de är under statlig kontroll eller styrs av stora mediekoncerner).

Nej, nu måste jag gå genom nyhetsflödet och uppdatera mig. Att jag sitter och tittar på när folk dricker kaffe hör till ovanligheterna, men vid detta tillfälle unnade jag mig lyxen att vara social för ett tag under min tjänsteresa till Roslagen.

Hälsar eder Peter Harold

Nine Eleven fyller 19 år – terrordådet som snart fått 60 miljoner människor rotlösa

Bästa läsare!

I skrivande stund återstår mindre än ett dygn innan terrordåden den 11 september år 2001 fyller 19, och kanske läses dessa anspråkslösa rader just på den exakta årsdagen av Er, kära läsare.

I vilket fall som helst är det frestande att återigen rada upp alla indicier som pekar på att olika nationers djupstater samverkat (t.ex. USA, Israel, Saudiarabien, Storbritannien, m.fl.) för att genomföra detta våldsamma spektakel som ”en gång för alla ändrade historien”, och som resulterade i det alltjämt pågående globala kriget mot terrorismen. Men jag är säker på att många andra skribenter kommer framlägga dessa saker (om de inte sparar sig till 20-årsjubiléet).

Visserligen ligger både bevis och andra argument helt öppet och tillgängligt för att diskutera denna sak, men om vi bortser från det som nästan alltid kommer nämnas i detta sammanhang, nämligen att nästan 3000 amerikaner fick sätta livet till under terrorattackerna för 19 år sedan, så borde vi istället fokusera oss på resultatet av detta globala krig mot terrorismen.

Watson Institute vid Brown University har för två dagar sedan presenterat rapporten ”Creating Refugees: Displacement Caused by the United States’ Post-9/11 Wars” som undersöker hur många människor som påverkats till den grad att de på grund av den krigföring som ”kampen mot terrorism” medfört då USA med allierade systematiskt ägnat sig åt framför allt regimskiften under förespegling att man jagat terrorister. [LÄNK]

I sammanfattningen skriver rapportförfattarna:

As in past conflicts, the United States’ post-9/11 wars have resulted in mass population displacements. This report is the first to measure comprehensively how many people these wars have displaced. Using the best available international data, this report conservatively estimates that at least 37 million peoplehave fled their homes in the eight most violent wars the U.S. military has launched or participated in since 2001.

Siffran 37 miljoner flyktingar är lågt räknat, men är högre än om man räknar samman alla flyktingar under hela 1900-talet utom under andra världskriget. Den högsta siffran dessa forskare skulle kunna säga är 59 miljoner människor.

Watson-institutets forskare noterar att USA bedrivit operationer i 24 länder som svar på al-Qaidas attack den 11 september 2001. Tack vare flyktingströmmarna har man även kunnat skicka med män i vapenduglig ålder till Västeuropa, framför allt Tyskland och Sverige, men även till andra europeiska länder. Dåvarande president George W Bush förklarade att motivet bakom de utpekade islamisternas attacker mot USA var att dessa hatade Amerikas demokrati och frihet; sedan dess har USA och större delen av västvärlden blivit mindre fri, och det som återstår av demokratin kan bara observeras med största cynism. Och som löken på laxen har USA:s regering kommit överens om en fredsplan med talibanerna i Afghanistan, d.v.s. det första landet som USA och dess allierade i NATO invaderade i kriget mot terrorismen (fastän talibanerna inte hade någonting med terrordåden alls att göra).

Med de flyktingrörelser som uppstått i framför allt Europa har vi mängder av islamister i våra egna länder, försörjda av den offentliga sektorn medan de utgör tickande bomber i händelse av ett inbördeskrig i vår fordom så lugna del av världen.

Medan domedagsprofeter som skolbarnet Greta Thunberg får alla mediauppmärksamhet för sin framdrömda klimatapokalyps (som beskrivs som en pågående kris och ska botas med högre bensinskatter och skatter på plastpåsar) har de inträngande massorna till våra länder kunnat etablera sig i den undre världen och även i den fina världen. Medan den dåvarande presidenten George W Bush egen pappa frotterades med terrorledaren Usama bin Ladins egen bror under en konferens arrangerad av Carlyle Group dagen före terrorattacken i New York och Washington år 2001 så väntade tusentals militanta kriminella i Mellersta östern och Afrika på en möjlighet att resa till Europa och etablera sin verksamhet på betydligt mer lukrativa domäner. Nu är de här. Nu styrs den svenska brottsvärlden av klaner – klaner som även med koordinerade punktinsatser byter ut etniska svenskar i beslutsorgan mot sina landsmän. Plötsligt blev det som kallas för ”SD-retorik” istället nyhetsrubriker..!

Jag minns medan jag såg WTC 1, 2 och 7 störta samman på TV att den här historien kommer ta lång tid att reda ut, och jag ställde mig direkt frågan om vi skulle kunna se en normalisering inom 8 år. Trots allt, på den tiden borde man dels ha hunnit fånga alla terrorister som var inblandade i attacken, och dels borde folk vid det laget ha tröttnat på att behandlas som potentiella terrorister som måste massövervakas. Minns debatten om Echelon före 11 september – stort motstånd mot denna typ av massövervakning som det idag dessvärre inte finns någon som helst politisk ambition att vrida tillbaka och avveckla.

Under resans gång har det känts hoppfullt när vissa fyrar lyst upp en möjlig väg ut ur denna situation, men dessa har snabbt släckts ned igen av maktetablissemanget.

Idag står hoppet till att allt fler kan identifiera källan till det onda, vilket hittills påståtts varit några hundra islamister i en afghansk grott vid gränsen mot Pakistan. Den israeliska regeringens och deras belackares uppträdande på den världspolitiska scenen är numera så ohämmad att deras beteende avslöjar verkligheten om bakgrunden till 11 september-attacken. Fortfarande kvarstår frågan: Vad gör vi åt saken? Men likt ett extremt långsamt avsnitt av Morden i Midsummer börjar det kristallisera sig vilka som dragit nytta av terrorattackerna, och kanske rent av lagt grunden till deras genomförande.

Frågan är bara om vi får skicka räkningen dit för alla skador de vållat oss och resten av världen?

Hälsar eder Peter Harold

 

Australien – f.d. västlig demokrati (längst ut i öst…); numera prototypstat för global diktatur

Bästa läsare!

Saxat från BBC [länk]. Australien förnekar sig inte, och Nya Zeeland lär visst ligga jämte sitt grannland ifråga om implementering av polisstatens ohyggliga väsen.

Här handlar det om en kvinna som använt sin yttrandefrihet till att försöka samla människor att protestera mot nedstängningen av samhället p.g.a. Covid19-oro. Många nationer har smittspridning som en legal ursäkt att sätta det demokratiska systemet ur funktion, även Sverige. Här har vi tack och lov en handlingsförlamad regering som ovanligt nog inte lyckats ställa till med mer skada än vad man haft potentiell möjlighet till. Här var deras oduglighet till nytta, men till harm för åldringarna som man låtit dö som flugor.

Hälsar eder Peter Harold

I torsdag hade jag en smart fråga – idag fick jag svaret

Bästa läsare!

Medan jag satt på väg hem i torsdags funderade jag över att skriva ännu en bloggpost med ett frågetecken i rubriken. Den skulle enligt utkastet lyda ”Vad vet vi om de yrkeskriminella invandrarnas föräldrar?”.

Medan jag satt vid ratten gick jag genom i minnet vad jag sett, läst och hört i våra gammelmedier. Jag tänkte tillbaka på reportagen om till synes skötsamma invandrarfamiljer där mamma och pappa sitter i soffan i vardagsrummet med fotot på den åtalade/dömde/döde sonen och säger sig vara chockade över att han skjutits/tagits av polisen för rån/mord/terror, och att ”vår son var duktig i skolan men han kan ha umgåtts med fel personer på sista tiden”.

Man skulle kunna säga att det generella intrycket av dessa föräldrar visar på en naivitet hos dem som närmar sig samma nivå som en svensk rikspolitiker, eller rent av en statsminister.

Jag hade inte tid att sätta mig vid datorn och börja skriva i torsdags. Dagen därpå kom nästa nyhet, nämligen att den förre statsministern Fredrik Reinfeldts ena son hittats halvnaken och påtänd i en hiss hemma hos sin pappa av polisen som bestämde sig för att göra en husrannsakan (där man fann mer narkotika och misstänkte att Fredrik Reinfeldts hem användes som langningscentral). Detta ska ha inträffat i höstas, men det är först nu som alternativa medier avslöjar att gärningsmannen är en Reinfeldtare.

Med denna nyhet så kan jag förstå att en vänsterbliven gärna påpekar att ”alla invandrarungdomar är inte kriminella, och se på Reinfeldt junior som bevisar att även svennar har kriminella barn”. Jotack, jag lyssnar på argumentet – och jag bemöter det gärna.

Jodå, jag har redan lekt med tanken tidigare att en av Reinfeldts söner sköt ihjäl en av livvakterna som officiellt tog livet av sig i Sagerska palatset, men jag har inte ventilerat denna idé offentligt. Kan det vara läge att kolla upp omständigheterna igen nu kanske…?

Men om nu inte Reinfeldt junior är en mördare så konstaterar jag utifrån ett libertarianskt perspektiv att denne statsmannaavkomma egentligen inte begått ett brott som besvärar något offer. Om killen vill knarka ner sig så är det hans val, även om han tar en genväg genom att använda mamma Filippas pengar, och hon är – om jag minns rätt – avlönad av skattebetalarna. Så om det finns ett riktigt offer i detta dåd så är det skattebetalarna i Stockholms län.

Nå, en knarkande statsministerunge är faktiskt inte så stort problem för oss dödliga. Jag tror att den andra ungen är värre, vilken satsar på samma bransch som sin far och är politiker.  Så åter till det ursprungliga ämnet.

Så kom radiointervjun med biträdande rikspolischefen Mats Löfving som jag vill minnas är en ganska sympatiskt streber när jag mötte honom på en föreläsning häromåret då han fortfarande var NOA-chef. Enda tillfället jag kommer ihåg att han inte såg gravallvarlig ut var när jag ställde en intrikat och tvetydig fråga – jag har tyvärr glömt vilken – vilket piggade upp honom och gav honom ett muntrare utseende under de återstående fem minuterna av eventet.

Mats Löfving talade ut i radiointervjun om att ett 40-tal klaner etablerat sig som en maffia i Sverige, och att dessa även försöker ta sig in i politiken – samt att dessa människor flyttat hit till Sverige med ingen annan avsikt än att etablera sin kriminella verksamhet här.

Bra sagt, och ämnet är nog besvärande för DN nu.

Det är dock egentligen inte en nyhet att utländska klaner tar kontroll eftersom jag har redan vid valet 2006 hört om problemet med klanröstning hos Moderaterna och sedermera fick vi ju mer av den utvecklingen belyst genom både det partiets samarbete med islamister liksom med de andra partiernas. Etniska svenskar plockades ner på listorna och sattes på icke valbar plats, varvid inkompetenta kandidater med egen agenda tog över.

Det jag kan vända mig emot i Löfvings resonemang är att polisens lösning alltid ska vara att få mera befogenheter att kränka icke kriminellas personliga integritet. Faktum är att vi är farligt nära den nivå av övervakning som kommer leda till totalitarism i vårt land och i Västeuropa. Det kommer snart inte finnas en sfär i samhället som staten inte kommer kunna övervaka och kontrollera.

Men jag gillar ändå att han serverar dessa fakta som många av oss grubblar över, och dessutom vågar erkänna att vi har stora problem framför oss ur ett nationellt perspektiv. Fast jag tycker det också borde vara på sin plats att påpeka att de kriminella klanerna inte bara infiltrerar politiken utan också polisen! Därför bör man verkligen se upp med vilka maktmedel man ger denna dysfunktionella myndighet.

Med andra ord, de kriminellas föräldrar är uppenbarligen en del av nätverken. Jag säger inte att alla föräldrar som begråter en nedskjuten gangsteryngling är oärliga när de påstår sig inte ha vetat vad ungen pysslat med – ungdomar är bra på att ljuga. Men jag tror att det kan vara på sin plats att diskutera föräldrarnas roll ifråga om den utveckling som pågår. Är det så illa att de (invandrarföräldrarna) anser sig ha råd att förlora en son om de övriga sönerna överlever och tar kontroll över traktens brottssyndikat när man förintat rivalerna? Är det krigsmentaliteten som de officiellt flytt ifrån som gör sig påmind?

Jag har inga svar och jag gör inga påståenden. Men jag vill gärna se fler svar – även från sanningssägare som får utrymme i public service.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

I Berlin tycks frihetstanken ändå leva vidare… bland folket.

Bästa läsare!

Efter att tiotusentals (38’000 enligt BBC, 18’000 enligt SVT) ”Corona-skeptiker” (SVT:s ordval) demonstrerat i Berlin under helgen mot den tyska regeringens krav på att medborgarna måste bära munskydd på olika offentliga platser kan jag inte låta bli att fundera kring om detta evenemang (och engagemang) kan vara ett av de halmstrån som en frihetsvän har att mentalt gripa sig fast vid i dessa tider då makthavarna försöker sälja in tvångsvaccinering och övervaknings-chip i armen för att hejda vår nya globala fiende: viruset.

Jag var naturligtvis inte förvånad över att höra att arrangörerna ”har koppling till högerextrema grupper” och ”konspirationsteoretiker” (var det Robert F Kennedy jr man syftade på?) när demonstrationen nämndes i något radioprogram som sändes när jag startade en lånebil häromdagen. En manifestation som riktar sig mot tvång betraktas som fascism. Fascinerande!

Vad jag blev mer förvånad över var uppgifterna som kom från annat håll som gör gällande att arrangören Querdenken 771 backas upp av valda delar av det tyska etablissemanget som tröttnat på att inte ha ruljangsen igång. Bl.a. ska bussbolag och även flygbolag ha ställt upp med gratisbiljetter från fjärran orter för att hjälpa deltagarna att komma till Berlin. Syftet ska vara att det blödande näringslivet vill få slut på hysterin kring Covid19 som – enligt organisationen Querdenkens material – som visar att viruset spreds kraftigt trots nedstängning av samhället i mars månad och sedan juni månad ebbat ut till en nivå som rådde innan dess (efter att ha passerat en peak i april).

Tydligen ska också arrangören ha fått internt stöd av de rättsvårdande myndigheterna, i alla fall av enskilda tjänstemän och ämbetsmän som bromsat alla försök att förhindra manifestationen från att äga rum. Det nämndes redan före manifestationen att det finns planer på en revolution/statskupp i den bemärkelsen att man vill tvinga fram förbundskanslerns avgång. Sehr Intrezzant!

*

Frågan om munskydd kan dyka upp på den svenska scenen också. I kampen mot vår osynlige fiende handlar det mest av allt om att övertyga folket om en påtaglig fara – det vill säga att skrämma dem.

Svenskarna har fått mycket av den varan, i synnerhet i form av alla överdoser med Greta Tunberg och hennes klimatnoja. Skräck och oro säljer både lösnummer och skapar makt, och den enda moteld man som medborgare kan bjuda på är att dricka öl med många vänner på uteserveringar och äta icke klimatkompenserade kötträtter för att protestera mot hjärntvätten. Ja, om man inte är tysk och vågar gå man ur huse och demonstrera mot lagarna.

*

En annan frihet som är underskattad i Sverige tycks vara yttrandefriheten. Det krävs en grupp inresta danskar för att spela fotboll med och bränna enskilda exemplar av koranen. Varför bränner vi inte dessa skrifter i egen regi? Låt oss för den akademiska kvalitetens skull i detta sociala experiment bränna en koran i Malmö och en bibel i Jönköping för att studera utfallet. Jag är förvisso bibliofil, men om det är motviljan att elda böcker som sådana kan man ju åtminstone bränna exemplar som ändå är sönderlästa.

Nu har bara halva detta experiment verkställts. Utfallet blev att den som hädar koranen (fysiskt) och inte fått statens godkännande att göra detta på allmän plats blir arresterad av polisen, medan samma myndighet inte ens med nöd och näppe kan få kontroll över muslimerna och de svenska leninisterna som protesterar (verkställer upplopp) mot att svenskar (danskar!) nyttjar den grundlagsskyddade yttrandefriheten vi har i vårt land. Detta säger en massa om a) demokratins status i landet och b) hur problematiskt det är att ha andra kulturer som föredrar våld som uttrycksmedel i just en demokrati framför diskussion.

En sak kan man i alla fall konstatera: de kränkta muslimerna vänder inte andra sidan till. Och leninisterna försitter inte en chans att få träna sin organisatoriska förmåga genom att bistå ”de vilda aporna” på gatorna för att uppnå största möjliga förstörelsekraft (åtminstone så långt man vågar av rädsla för att sponsorerna inte betalar ut ens böter om man tar i alltför hårt).

*

För min egen del går planeringsarbetet vidare med ”skattjakten”. Erfarenheterna från förra veckan ska utvärderas och nya uppfinningar och lösningar ska tänkas fram. Dessutom hoppas jag kunna kosta på mig 2 dagars semester och fara någonstans dit jag kan vandra i ostörd natur.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Varför är det besynnerligt att folk börjat misstänka att det är något fuffens med Covid19…?

Bästa läsare!

I all hast!

Om jag ska vara helt ärlig så är det egentligen inte utbrottet av Covid19-smittan som jag kommer räkna som den mest remarkabla händelsen under år 2020. Nej, det värsta är nog faktiskt att vi fick en gång för alla bekräftat att den Google-ägda tjänsten YouTube faktiskt ingår i konceptet One World Goverment, och att de flesta ”konspirationsteorier” som är förknippade med denna tjänst och kring sfären av dess ägare och ledare mer eller mindre bekräftats.

Och detta på flera plan – även om det gemensamma temat handlar om censur!

Vad jag tänker på här i första hand är YouTubes agerande gentemot olika kanaler som fått sina klipp bortplockade eller rent av sina konton nedstängda för att dessa initialt ifrågasatte dödstalen från myndigheterna (såväl i Kina som i Förenta staterna och i andra länder) när Covid19-smittan bröt, liksom att vissa aktörer diskuterade lämpliga kurer mot sjukdomen och blev censurerade eller förlorade sina inkomstmöjligheter på kanalerna. Även klipp som spekulerat i virusets härkomst drabbades också. Jag förväntar mig att man även kommer angripa kanaler som ganska insiktsfullt påpekar att Corona-krisen till skillnad från Nine Eleven fått folk att se alla sina medmänniskor som potentiella fienden – vilket är ett synsätt som tjänar statsmakten och resten av träsket.

Redan i slutet av april 2020 förkunnade YouTubes VD Susan Wojcicki att man bannlyser innehåll om Covid19 som motsäger vad FN:s världshälsoorganisation WHO vill meddela. [Fee.org]

I den bästa av världar fattade YouTubes ledning detta beslut enbart med de mest välmenande intentioner på grund av att en global (medicinsk)  kris började utveckla sig.

Men man kan inte heller utesluta att det hela var en kris som man inte ville skulle gå till spillo; tröskeln för att införa och verkställa censur sänktes till en nivå som för tio eller kanske till och med tjugo år sedan skulle ha utlöst ett ramskri bland s.k. demokrati-anhängare. Istället har de flesta av dessa – utom de som nonchalerats av systemmedierna – valt att ”sitta still i båten” och ”ta oss gemensamt genom denna kris”. Vilket i praktiken är att ge de som har makten fritt fram att styra.

YouTube är inte den enda aktör som praktiserat denna typ av censur och inom denna ämnesinriktning. Vad som faktiskt borde benämnas som ”War on Free Speech” är med orwellskt nyspråk kallat ”Kamp mot missledande information”, och städkvasten viskas runt så ivrigt och snabbt att en rad andra publicister på nätet censureras och stängs ner i bara farten, där det s.k. ”antisemtism”- och ”rasist”-spöket används som ursäkt av de s.k. ”tech”-företagen. Just under 2020 har det visat sig vara synnerligen lätt att få dylika anklagelser mot sig. WordPress har också kört hårt med att stänga ner amerikanska sajter, så det är en fråga om hur länge Skrivarens Blogg blir kvar.

Stor hjälp i denna utveckling ligger i att det s.k. ”träsket” som både påverkar och styr den amerikanska politiken skyddas – trots löften om motsatsen före förra presidentvalet – av Donald Trump. Visserligen är det sant att han och hans administration röjt bort en och annan skurk (kan Jeffrey Epstein ses som ett bondeoffer i sammanhanget?), men man kan notera att vissa av skurkarna nu kan operera i dagsljus med samma brott mot mänskligheten som man begått tidigare, fast nu med administrationens goda vilja och uppmuntran.

2020 års censurvåg har fått kraften av en tsunami genom stödet av andra händelser än Covid19, och här tänker jag även på identitetsvänsterns mediala framgångar och fysiska positioneringar på allmän (och ibland även på privat) plats.

Medan ”Big Tech”-företagen gör slarvsylta av yttrandefriheten och beskär mångfalden av åsikter tillsammans med systemmedierna, har även de marxistiska aktivisterna – som ideologiskt sett är samma slags människor som styr de förstnämnda branscherna – omdanat samhället under ”Corona-krisen”. Framför allt har man i sin kamp för att sprida allas lika värde satt en norm i debatten där det är ok att hata vita människor. Visst, sådan yttringar har funnits även förr, men på den tiden betraktades detta som extremism (vilket det också är) istället för att hyllas som ”ett provokativt och nytt sätt att ifrågasätta samhället på”. De aktörer inom systemmedierna som inte öppet uppmuntrar denna typ av yttringar väljer istället att mörka denna typ av extremism.

Konsekvensen blir en mycket skev politisk debatt, i synnerhet den som förs i riksdagens kammare. Eftersom det inte förekommer någon mångfald av idéer inom dessa ämnesområden hos riksdagen – hör bara vad som sägs i riksdagsdebatterna där allt handlar om att posera med löften, mål och garantier som är bortglömda efter nästa val – är det viktigt att de andra plattformarna för medborgarna är fria och öppna, och även ocensurerade. I år har YouTube (och dess ägare Google) bevisat att man fortsätter den linje man slagit in på sedan tidigare, nämligen att det är enbart den styrande elitens åsikter (och beslut) som ska leda. Och emellanåt låter marxisterna hos Big Media och Big Tech rikta strålkastarljuset på mediefigurer som säger ”rätt” saker – såsom Greta Tunberg.

En tröst i eländet är att allt fler genomskådar detta (inklusive problematiken med att ”Israel håller USA i ett hårt punggrepp” som en ny bekantskap uttryckte det), där vi som redan sett hur saker och ting ligger till har en plikt att berätta och diskutera om detta. Och sinsemellan borde vi faktiskt allt mer diskutera vad vi ska göra åt skiten, för att uttrycka saken på adekvat svenska.

2020 är långt ifrån över, och mer elände kan och kommer säkert hända. Men vi ska inte ge upp utan kamp. Att allt fler tycker att någonting är besynnerligt med Covid19 är helt på sin plats och en god början för nya insikter.

Hälsar eder Peter Harold (hemkommen och ska kasta ett getöga på kommentarsfältet, tack alla kära läsare!)

 

Jag går och… typ… fiskar… efter en skatt

Bästa läsare!

Jag beklagar den  långdragna tystnaden, men det är ont om datortid för mig. Nu ska jag ha några dagar ”ledigt”, men ehuru min hälsa stått mig bi under senaste tiden tänkte jag nyttja denna energi till vissa experiment. Jag vet inte ifall jag nämnt det tidigare, men jag har ett ofullbordat och opåbörjat projekt som i all enkelhet kan betraktas som en skattjakt av det mer klassiska snittet. Projektet är långsiktigt – och har dessvärre haft ett antal bakslag och motgångar redan innan det börjat – och nu tar vi det första steget i att välja ut vår ”Sirius” för det kommande arbetet. Den som läst ”Tintin och Rackham den Rödes skatt” förstår den referensen… Jag är i färd med att byta innehåll i resväskan och ska fara iväg om ett litet tag.

Detta innebär att jag inte har tid att gräva i minnesbanken om allt elände som advokat Anne Ramberg varit inblandad i, saker som skulle behöva en välförtjänt genomvädring nu när medierna lyft fram hennes elitistiska attityd från uppväxttiden hos sin officersfamilj på Östermalm.

Jag har inte lyssnat på radiointervjun(?), men de partier av den som sprids på sociala medier är illa nog för att det ska vända sig i min mage. Samtidigt är det inte hennes snobbism som är det stora problemet, utan det faktum att hon verkat för att framkalla gräddfiler för folkutbytarna, med mera. Detta är ämnen jag önskat mig haft tid att skriva om, ty Anne Rambergs prinsessliknande attityd är faktiskt det minst skadliga i sammanhanget.

Nej, nu måste jag fara. Helgens försök kommer ge en god bild av vilken kapacitet vi kan räkna med när vi väl börjar leta efter den riktiga skatten.

Hälsar eder Peter Harold