Statskuppen i Vita huset har kommit halvvägs… eller kanske ännu längre.

I all hast och alldeles för långt utan korrekturläsning. Sorry!

Bästa läsare!

Ett tusental amerikanska och saudiska soldater är på väg genom Syrien. Det faktum att man bjudit in sig själva i landet visar med all önskvärd tydlighet den ringa respekt som världens enda supermakt hyser för nationell suveränitet när det gäller andra nationer. Till skillnad från de ryska och kinesiska styrkorna som bekämpar Islamiska staten är USA:s och Saudiarabiens militärer inte inbjudna av den folkvalda regeringen i Syrien.

Hur kunde det gå så här? Sa inte Donald Trump under sin valkampanj att han har fullt förtroende för Vladimir Putin och Ryssland att agera gentemot terroristerna som genom sin krigsföring i Syrien skapat en enorm flyktingvåg som drabbat Europa och hotar att även landa i USA? Jovisst. Men man får inte glömma bort att en president har ringa makt i jämförelse med det politiska etablissemang som styr i det fördolda. De amerikanska truppernas närvaro i Syrien är kanske det första riktigt allvarliga tecknet på att statskuppen i Vita huset kommit halvvägs innan Trump firat sina första 100 dagar som president.

I början av oktober 2016 uppmärksammade flera nyhetsmedier att vicepresidentkandidaten Mike Pence ville gå längre i Syrienfrågan än Donald Trump, bl.a. om att sänd ain trupper och skapa ”säkerhetszoner”, vilket i praktiken betyder zoner där det krigsdrabbade landets egen militär inte får använda flyg för att värja sig mot invaderande styrkor. [Källa CNN]

Intressant nog gick Donald Trump ut och sa att han inte höll med sin vicepresidentkandidat i samband med en TV-sänd utfrågning: ” – He and I haven’t spoken, and I disagree. I disagree.”

Dagen därpå skickade republikanska partiets kampanjstab ut pressmeddelanden om att Trump och Pence inte alls var oeniga. Pence ägnade hela måndagen åt att besöka samtliga större etablerade TV-bolag för att framhålla att den programledare som lett utfrågningen felformulerat sin frågeställning. [Lälla Mother Jones] Skillnaden mellan Trump och Pence var himmelsvid; Trump menade att Ryssland gjorde ett bra jobb som bekämpade IS, medan Pence beskrev striderna mot IS-fästet i Aleppo som ”en barbarisk attack mot de civilia, och att USA borde skicka trupper att bekämpa Assad-regimens soldater”. Detta var samma narrativ som spreds i svenska medier, fastän ordet ”barbarism” inte längre används nu när USA och kurdisk militär angriper staden Mosul i Irak för att jaga ut IS.

Sedan IS drevs på flykt från Aleppo och medborgarna kunnat börja återuppbygga sin stad har USA:s retorik mot al-Assadregimen åter hårdnat. Man har inför FN:s säkerhetsråd lagt fram ett förslag till en resolution som vänder sig mot bruket av stridsgas i Syrien, d.v.s. en uppföljning till den ökända giftgasattack år 2012 som sades ha ”passerat Barack Obamas röda linje”, och som skulle ha tagits för intäkt till en invasion av landet. Denna invasion stoppades av Putin som förmådde president al-Assad att överlämna sitt gamla lager av instabila stridsgasbehållare för destruktion genom FN:s försorg. Och undersökningar visade att den giftgas som använts vid attacken utanför Damaskus inte kom från armén. Det var en falseflag-operation avsedd att involvera USA i kriget. Och det ligger inte i linje med Trumps utlovade säkerhetspolitik att agera för ett regimskifte i Syrien, i vart fall inte på ett sätt som går emot Rysslands intressen (och därmed ockå även Europas egentligen).

Det är alldeles uppenbart att den säkerhetspolitik som förs idag inte är densamma som väljarna röstat på. Istället ser vi att den praktiska politiken – som gudskelov hejdas av vad som annars kallas för ”mörkerstater” såsom Kina och Ryssland – strävar efter ökad konfrontation. Militärt sett har USA inte mycket att förlora på detta eftersom man är störst och mäktigast. Det enda man har problem med är att vinna det diplomatiska spelet, och man kan fråga sig hur illa man fuskar med det med tanke på det senaste halvårets ström av döda ryska diplomater, mördade eller avlidna ”efter kortare tids sjukdom”?

Förutom att ha en aggressivare syn på Syrienkrisen så visar det sig att det var Mike Pence som bad Donald Trump att avskeda sin säkerhetsrådgivare, generalen Mike Flynn. Under sin tid i armén hade Flynn i en rad rapporter till president Barack Obama varnat för konsekvenserna ifall USA lyckades störta Bashar al-Assad som ledare för Syrien. Ursäkten till att avskeda Flynn var att han talat i telefon med den ryske ambassadören innan han trätt i tjänst som säkerhetsrådgivare, och ”ljugit för presidenten om innehållet i samtalet”. Detta enligt den gamla ”Logan Act”.

När Flynn konfronterats så sade han att han inte kom ihåg om han sagt någonting om sanktionerna mot Ryssland. Kort därpå dök en inspelning upp som avslöjade att ämnet kommit upp på tal. Men innan allmänheten fått veta att Flynn svarat med ett allmänt ”vi kommer få titta på saken längre fram” på den ryske ambassadörens direkta fråga, så hade Flynn tvingats lämna in sin avskedsansökan. Allt detta visar att the Deep State styr, och att den har makt att eliminera sina motståndare, även där dessa inte begått ens ett formellt fel. [Källa NPR]

Genom att göra sig av med Mike Flynn har Mike Pence kunnat ta kontroll över USA:s säkerhetspolitik. Donald Trump har inte mäktat med att dränera träsket i Washington.

Det kanske mest hänsynslösa just nu är att de amerikanska soldater som sänts till Syrien inte är där för att bekämpa terrorism, utan att istället utgöra aktörer vid händelse som kan eskalera till en väpnad konflikt mellan NATO och Ryssland. Allt som behövs är att ryskt flyg begår ett misstag, t.ex. dödar amerikanska soldater som befinner sig på fel ställe (skickade till positionen utan att varsla de två arméernas samordnare), varvid Vita huset (Mike Pence) anklagar Ryssland för en medveten attack mot de amerikanska soldaterna. Det finns fler sätt att arrangera denna typ av false flag-operationer; detta är bara ett scenario. Målet är att få till en fullskalig invasion och förinta Syrien.

Vad Donald Trump kommer göra åt detta står skrivet i stjärnorna. Men vi skall nog inte förvänta oss vare sig för mycket eller något gott.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 15 kommentarer

Välfärd åt alla, i synnerhet om du är terrorist…

Bästa läsare!

Det är tydligen en del prat om kulturminister Alice Bah’s medverkan i SVT:s Agenda angående mottagandet av islamistiska terrorister som återvänder till Sverige. Det råder upprörda känslor eftersom den enda myndighet som visat dessa bastarder någon som helst uppmärksamhet är den svenska säkerhetspolisen…

Det har hittills betraktats av förnuftiga människor som ett skämt att svenska myndigheter – företrädesvis våra kommuner som enligt lag drabbas av det primära ansvaret – skall förse hemvändande terrorister med bostad, socialbidrag och utbildning efter att ha varit i tjänst hos islamistiska terrororganisationer i Mellersta östern. Dessvärre är detta inte ett skämt; socialtjänstlagen gör ingen skillnad på terrorister och hederliga människor så länge som rättsväsendet inte kan göra sak mot gärningsmännen.

Givetvis finns det en komplexitet i frågan som gör det svårt att agera konsekvent och korrekt. Var går gränsen mellan terrorism och frihetskamp? IS hade inte funnits ifall USA och Storbritannien gett fan i att jaga Saddam Hussein från makten under den falska förespeglingen att Hussein var allierad med al-Qaida (Historie-koll: CIA var allierad med al-Qaida).

I vilket fall som helst kan vi konstatera att IS och de associerade islamistiska terrororganisationerna ägnat sig åt brott mot mänskligheten, och detta skall bekämpas i alla led. Och när jag säger ”i alla led” menar jag från den lägsta fotsoldaten och hela vägen upp till de västerländska regeringarna som i hemlighet eller öppet stött de organisationer som bistått de islamistiska organisationerna. Dokumentation finns, det är bara att sätta igång att åtala.

När det kommer till de hemvändande fotsoldaterna som enligt svensk lag är helt oskyldiga (p.g.a. att lagen varit otillräcklig) finner jag än en gång det värt att påpeka det absurda med det svenska välfärdssystemet, och hur burleskt det kan bli när staten skall ansvara för alla medborgares trygghet istället för att medborgarna får makt att sköta detta själva genom frivillig samverkan.

Vi svenskar har en hög grad av solidaritetstänkande. Jag tror att en vanlig svensk aldrig skulle låta någon människa dö av svält. Visst händer det i olyckliga fall p.g.a. vissa omständigheter, t.ex. att den svältande inte blir uppmärksammad (vare sig av medmänniskor eller myndigheter), men faller någon ihop av hunger på gatan så blir den omhändertagen på ett eller annat sätt. Så jag känner mig trygg med att det inne i varje svensk medborgares hjärta finns empati.

Denna – skall jag säga medfödda? – empati torde räcka långt när det gäller att distribuera hjälp till hederliga hjälpbehövande människor. Och denna hjälp kan distribueras helt utan statens och lagstiftarnas kommando och direktiv, utan att en enda krona tas in med tvång såsom det sker idag med hjälp av skatteverket.

Det är upp till givaren att ställa villkor för hjälpen. Och givaren kan låta bli att ställa villkor.

Nu har vi istället en infekterad debatt om hur pass mycket hjälp hemvändande terrorister skall få. Det mest absurda är att lagen ger dem rätt till hjälp, utan att vi ”givare” kan ställa upp villkor för denna hjälp. Anledningen är att ”hjälpen” distribueras genom ett system som staten sköter (och låt er inte luras av att Alice Bah säger att ”det är kommunernas ansvar”, eftersom det ansvaret är påtvingat från staten).

Utan staten hade vi medborgare haft full frihet att diskriminera de återvändande terroristerna p.g.a. deras beteende, och de skulle därmed inte haft incitament att vända tillbaka till Sverige. Deras hemkomst hade inte varit angelägenhet för någon annan än dem själva och möjligtvis deras närmsta släktingar och vänner. Vi andra hade inte behövt slösa ett enda öre på dessa svin. Och vi hade sluppit höra Alice Bah försvara det oförsvarbara – att svenska skattebetalare skall bekosta terroristers välfärd. I vart fall i detta sammanhang.

När det gäller frågan om hur terroristerna skall avradikaliseras så är det än mer bekymmersamt att staten vill vara involverad men ställa kraven på kommunerna. Blind leder blind. Vem blir avradikaliserad när ens dåliga gärningar belönas med bostad, socialbidrag och utbildning? Radikaliseringen är ju i detta fall en del av deras framgångskoncept – plus att de ser sin kamp mot västerlandet som sanktionerad av deras gud.

Hälsar eder Peter Harold

SVT:http://www.svt.se/nyheter/inrikes/demokratiministern-kommunerna-behover-hjalp

 

Publicerat i Politik | 22 kommentarer

Lille Morgan på Twitter – patologisk godhetsiver, eller subtilt rop på hjälp?

Bästa läsare!

Vi kan inte hjälpa att vi ser ut som vi gör, i vart fall inte ifråga om våra medfödda lyten. Vissa är långa, andra är korta. Vissa är tjocka, andra är spinkiga. Vissa är ljusa, andra är mörka. Vissa är smarta och begåvade, andra får nöja sig med att bli sossar…

Så det är inte det att minister Morgan Johansson är kortväxt, blott någon tvärhand längre än en medelstor hobbit, som är orsaken till att jag vill uppmärksamma hans tweet i samband med ett besök på ett boende för s.k. ensamkommande barn som fått sina skyddsbehov tillgodasedda här i Sverige på bekostnad av svenska skattebetalare.

Nej, istället vill jag att vi betraktar bilden och hans budskap utifrån de övriga personerna som står intill honom. Vi vet att ensamkommande barn som fått asyl i Sverige skall enligt påtvingade internationella konventioner ha skyddsbehov just därför att de är barn. De har ingen i sitt hemland som kan ta hand om dem.

Även om vi är lekmän i ämnet så misstänker jag att de flesta av oss har så pass mycket livserfarenhet och tankeförmåga att vi kan med hjälp av vårt omdöme föreställa oss skillnaden mellan ett utsatt barn som övergetts, och en vuxen person som har både fysisk och psykisk förmåga att kunna ta vara på sig själv.

Bilden som Morgan Johansson visar kan givetvis i huvudsak bara säga oss någonting om de här personernas fysiska förmåga. Samtliga sex ungdomarna står upp på egna ben, utan kryckor. Vi kan inte se allas händer, men majoriteten av dessa ungdomar verkar ha i stort sett alla lemmar i behåll. Samtliga blickar in i kameran med muntra eller leende ansiktsuttryck. Detta betyder att de har synen i behåll. Men deras uppträdande vid detta ögonblick är också ett tecken på att de har sådan mental förmåga att de vet hur de skall agera i samband med en fotografering. Det mesta talar sålunda för att dessa individer, utom möjligtvis en, har fungerande tankeförmåga.

Morgan Johansson är Sveriges minister för invandringsfrågor. Han har varit i Staffanstorp (?) och träffat sex stycken ”ensamkommande ungdomar” som lärt honom om hur det är att vara på flykt och om den asylprocess de genomgått. Morgan Johansson beskriver med egna ord att detta var ”mycket lärorikt”. Det oroar mig att han efter en och ett halvt år som ansvarig minister behöver undervisas i de fackämnen som han beslutar om, men jag slås ändå inte av häpnad. Det är ganska vanligt att politiker jobbar med sådant de inte behärskar.

Det är också ganska vanligt att politiker bara tar till sig kunskap och information som de föredrar utifrån sina personliga preferenser, och exkluderar det som hotar de idéer som de står för. När det handlar om att folk inte vill lyssna på och tro på etablissemanget kallas detta beteende för ”faktaresistens”. En politiker är däremot dogmatisk, vilket inte är ett dugg ädlare trots att det låter fint, ehuru politikern äger makt. När kommer ministern twittra om sitt besök med handläggare på Migrationsverket som berättar sanningen om de s.k. ensamkommande barnen som skickats till vårt land?

Men åter till de ungdomar som migrationsministern frotterar sig med. Det är glädjande att han inte brukar ordet ”ensamkommande barn” utan helt korrekt uppgraderar dem till ungdomar. I vissa stunder försöker jag inbilla mig själv att jag har lite ungdom kvar i mig, fast jag inser att enda sättet för att det påståendet skall bli korrekt i någon mening är att jag åker till Uppsala och blir sodomiserad av något ensamkommande manligt flyktingbarn… för då har jag ju tekniskt sett en bit ungdom i mig. (Här smet en snuskig fredagsfräckis in, ser jag)

Den stora frågan som jag och säkert många andra ställer sig – dels som medmänniska och dels som skattebetalare – är om dessa ensakommande ungdomar verkligen haft ett sådant skyddsbehov som det framställs som när migrationsminister Morgan Johansson försvarar den förda politiken?

Med ledning av blott denna bild, och det resonemang jag anfört här ovan, så torde slutsatsen bli ett sexfaldigt nej. Inte ens kvinnan som är med på fotografiet ser ut som en tonåring.

Det torde gå att avfärda dessa människors skyddsbehov med flera andra argument. En omständighet är att de lyckats ta sig till Sverige. Här skulle jag velat vara en fluga på väggen under Morgan Johanssons möte och lyssna till ungdomarnas berättelser, men det faktum att dessa personer tagit sig till Sverige är i sig ett bevis för att a) de är företagsamma b) uthärdat en mycket lång resa c) resan har krävt ekonomiska resurser som stått till deras förfogande.

Så den självklara följdfrågan är varför inte dessa unga – åtminstone yngre än vad jag är – och uppenbart friska människor inte stannat kvar på den plats de kom ifrån och använde sin hälsa och sina pengar till att skapa sig ett drägligt liv där istället?

Idag ligger det många 80- och 90-åringar på sjukhem och äldreboenden. Vissa duschas en gång i veckan om de är lyckliga, och har de tur så får de i sig tillräckligt med mat så att de inte svälter. Fast vi ser regelbundet larmrapporter om vanvård inom äldreomsorgen, även om detta ämne får allt mindre uppmärksamhet i medierna eftersom de äldstas utsatthet numera ställs i kontrast mot andra gruppers ökade privilegium – och det passar ju inte narrativet hos systemmedierna.

Dagens 80- och 90-åringar är alltså födda på 1920- och 1930-talet. Folkskolan var då 6-årig, vilket betydde att de elever inte fortsatte till högre studier gick ut i arbetslivet medan de ännu var i de nedre tonåren, och som oftast förblivit i arbete fram till pensionen vid 65-årsåldern. En 14-åring under 1930-talet förväntades ta vara på sig själv och bidraga till familjens försörjning, där olyckliga omständigheter kunde ha gjort modern ensamstående. I vissa extrema fall kunde båda föräldrarna vara borta, men efter ett moraliskt upplyftande samtal med byprästen efter begravningen var det till att svälja både förtret och sorg, och spotta i nävarna och göra rätt för sin lön.

Morgan Johanssons unga kompisar är inte i nedre tonåren, men har ändå händerna antingen i byxfickorna, eller stödjer armarna med tummarna inskjutna innanför tyget. Och så kommer de fortsätta stå ett tag till. På 1930-talet hade dessa sex personer betraktats som vuxna män och kvinnor. Men inte i 2010-talets Sverige, där denna kategori av ungdomar har företräde både ifråga om bostad som omsorg framför de som ägnade sina yngre tonår åt att försörja sig, men som idag räknas som en samhällsbörda för att de inte haft vett att dö i tid.

Genom att dela med sig av sin upplevelse i Staffanstorp på asylboendet för ensamkommande unga vuxna har Morgan Johansson gett oss ett lärorikt exempel på att politiker saknar omdöme att förstå vad de ser. Och det påverkar deras val av prioritet när resurserna blivit knappa.

Antingen är detta ett utslag för patologisk godhetsiver, eller också försöker Morgan Johansson skicka ut ett subtilt rop på hjälp, och få oss medborgare att agera när kejsaren insett att han är naken, men inte har mediernas tillstånd att klä på sig. Men så lyckligt är det nog dessvärre inte i det här fallet. Tyvärr.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 12 kommentarer

Barack Obamas bror lägger ut ex-presidentens kenyanska födelsebevis – Obama var illegitim som president?

Bästa läsare!

Här är nyheten som borde vara på förstasidorna. Barack Obamas halvbror Malik Obama har lagt ut ett foto på ex-presidentens kenyanska födelsebevis:

Födelsebeviset är utfärdat på Coast Province General Hospital i Mombasa, Kenya. År 2011 lät Vita huset publicera vad man uppger är det officiella födelsecertifikatet på Barack Obama II, och det är utfärdat i Hawaii. Malik Obama har sedan länge gett uttryck för att Vita husets födelsecertifikat är en förfalskning.

Den amerikanska motsvarigheten till regeringsformen stipulerar att den som skall väljas till president måste vara född i USA:

Article II Section 1 Clause 5:
No Person except a natural born Citizen, or a Citizen of the United States, at the time of the Adoption of this Constitution, shall be eligible to the Office of President; neither shall any Person be eligible to that Office who shall not have attained to the Age of thirty five Years, and been fourteen Years a Resident within the United States.

Detta blev en kontrovers redan i samband med att Barack Obama ställde upp som presidentkandidat för Demokraterna vid valet 2006. Många hävdade att han inte var född i USA utan i Kenya, men etablerade medier valde att utmåla dessa anklagelser som konspirationsteoretiska och/eller rasistiska. Om det bevisats att Barack Obama inte var född i USA som han uppgav inför primärvalet så skulle han inte vara en giltig kandidat.

Malik Obama – som nu publicerar ett dokument som ser ut att vara det kenyanska födelsebeviset – har också utmålats som en tvivelaktig person av systemmedierna. Svenska Expressen hade i höstas ett reportage med rubriken ”Trumps nya fulknep – tar in Obamas halvbror” [länk]. Washington Post publicerade i samband med detta uppgiften att Malik Obama har mellan 3-12 fruar och inte anammar amerikanska värderingar. [länk] Nå, vad kan man förvänta sig av folk som tillhör den muslimska kulturen? Vadan denna intolerans, WaPo? 😉

Förutom ”rasister” och ”konspirationsteoretiker” så har även den dåvarande senatorn Hillary Clinton pekats ut som understödjare av de som ifrågasatt Obamas födelseland. Det rör sig i form av en anvisning från hennes strategichef som uppmanade henne att i sina kampanjtal lägga in att hon ”är född i det amerikanska mittlandet, i en mellanklassfamilj, i mitten av förra århundradet”. Detta för att särskilja hennes rival och markera att han är mindre amerikansk än henne.

De medier som rapporterat om Maliks tweet menar att dokumentet är en förfalskning som varit ute på e-bay, och att Maliks twitterflöde är ”bisarrt”.

Sista ordet är nog dock inte sagt ännu.

Delstaten Hawaii annekterades av USA 7 juli 1898 efter att en föregående statskupp år 1893 avsatt den regerande monarken, och folket utropat en republik. USA hade sedan 1887 arrenderat Pearl Harbour där man anlade en flottbas.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff | 3 kommentarer

Fittmössan – den moderna dumstruten?

Bästa läsare!

Om man vill gå på en korvfestival så bör man hänga på när Byggnadsarbetarförbundets styrelse har möte. För det nu berömda gruppfotot – där de sitter alla iförda rosa fittmössor på huvudet – skulle i andra sammanhang ha beskrivits som en ”vithetschock” med män som ”kör alldeles för mycket bil” och ”tar plats i medierna”.

Det är helt uppenbart att Byggnads’ gruppfoto var en överkompensation för att de inte har något fruntimmer i sitt sällskap. Ett av socialdemokraterna närstående fackförbunds ledning har uppenbarligen sämre mix av könen jämfört med en ordinär bastuklubb. Så resultatet av deras gruppfoto är att de lyckats reta såväl alla rasfixerade feminister som avskyr situationer där vita män i majoritet (typ Vasaloppet), som oss andra mer sansade människor som ställer oss frågande till den civiliserade världens fortlevnad utan oss vita män och våra medfödda egenskaper.

Den här fittmössan känns en aning som den där kisskampanjen som feminister lade upp på sociala medier häromåret. För att visa sympati med kvinnliga våldtäktsoffer så tog feminister s.k. selfies på sig med nedpinkade byxor. Fast efter ett tag visade det sig att humorister på en diskussionssajt lyckats lura feministerna att skämma ut sig. Och nu har någon annan spjuver lyckats lura ett tjog byggnadsjobbare att förnedra sig på ett motsvarande vis genom att klä sig i rosa fittmössor. Har folk ingen integritet längre?

Jag är rädd för att jag måste ge ett nekande svar på den frågan.

Och det är kanske där problemet ligger. Hur har vi det egentligen med vår integritet idag? Tag nu dessa fackpampar inom Byggnads, som fick varsin fittmössa. Jag kan omöjligt tänka mig att alla i själ och hjärta kände sig bekväma med att medverka i denna manifestation. Men vad hade hänt ifall man vägrat? Sannolikt hade detta tagits för att vederbörande ”inte står för allas lika värde” och ”kvinnors rätt till samma lön som män”, etc.” – Avgång! Nu!” hade det skrikits från vänster och yttersta vänstern.

Samma förhållande råder i andra sammanhang. Vi har den perverterade ”lika lön”-debatten, där vissa vänsterpopulistiska politiker påstår att det praktiseras lönediskriminering i Sverige mot kvinnor, fastän forskningen visar att så inte är fallet. [Källa: DNV]

Det finns naturligtvis vissa arbetsplatser där lönerna sätts olika mellan män och kvinnor, och i mitt bakhuvud har jag ett minne av att så är i synnerhet i förhållandet hos bl.a. socialdemokratiska partikanslier och på fackförbundens kontor. Men ute i det produktiva näringslivet är sådana skillnader minimala, och vissa sektorer är helt klart till kvinnornas fördel (vårdyrken). Trots det kan framförandet av dessa fakta leda till stigmatisering och exkludering. Avgå! Nu!-protester.

Fittmössan manifesterar ett annat problem, och det är att den är en symbol för kvinnans offerställning.

Jag anser att det är ondska att så kategoriskt utmåla kvinnan som ett offer gång efter gång, inte minst därför att det är att nonchalera de fantastiska saker som många svenska kvinnor gör med sina liv, som de gör utifrån sin egen drift och inte efter ideologiskt diktat.

Om man nöjt sig med att fittmössan varit en skämtsam gliring mot Trump’s ”pussy-grabbing” så hade allt kunnat vara väl, men idag har denna fåniga huvudbonad förvandlats till en dumstrut som frikänner bäraren från allt ansvar att fungera som en kritiskt tänkande människa.

Dessutom är fittmössan infantiliserande för den allmänna debatten. Fittmössans symbolik ersätter saklig och kunnig debatt – och det är nog feminismens överlevnadsmekanism. Feminismens drivkraft är ilska, avund och hat i olika andelar beroende på vilken feminist man möter. Känslor – ofta upprörda – ersätter tankegångar som ser bortom pamflettpolitiken.

Feminismens påstående om könet som en social konstruktion har brutit ut kvinnan ur sin biologiska kontext, och detta har pågått lika länge som vår värld exponerats för socialismen. Det vi ser numera är att flickor inte skall få leka med dockor och hushållsföremål på förskolan, eftersom de skall enligt normkritiska ideal fostras till att undvika de könsroller de själva söker skaffa sig genom naturlig lek. Det är förvisso inget fel i att som arbetsgivare vara öppen för att se till den enskilde arbetssökarens personliga egenskaper, och t.ex. anställa en kvinna till att köra lastmaskin. Men det är fel av staten att tvinga flickor att undergräva sina naturliga instinkter för att detta skall passa en politisk agenda. Detta manipulerande fortsätter sedan under resten av kvinnans liv.

Eftersom genuspropagandisterna tvingar hela nationen att genomgå detta politiska experiment så utsätter man ett helt folk de faror som dessa irrläror för med sig. Den normkritiska genuspolitiken handlar inte om Lisas rätt att leka med leksaksbilar och Antons rätt att leka med dockor, utan har istället mer karaktären av ett långsamt utdraget folkmord där offret själv förväntas bli sin egen bödel.

Konsekvenserna är långtgående och förödande. Under parollen att ”kvinnan skall få mer makt över sig själv” har staten tvingat ut husmodern från hemmet för att hon istället skall fungera som lönearbetande skattebetalare – vilket ligger i statens intresse. Men frågan är om detta alltid ligger i familjens intresse? Med dagens skatter är den frågan inte längre relevant om kvinnan är intresserad av att jobba eller inte; allt fler hushåll måste ha dubbla inkomster för att gå runt, eller för att upprätthålla en levnadsstandard som är acceptabel. De som inte klarar av detta blir beroende av bidrag som man kan fortsätta att räkna med ifall man röstar rätt.

Med detta kommer ett fixande av livspusslet som gör att allt fler prioriterar bort barnafödandet. Men politikerna ser inget problem i vikande nativitet; om fru Andersson inte avlar barn så finns det massor av människor runt om i världen som gladeligen tar den ofödde svenskens plats. Därav har vi de återkommande politiska visionerna från Stockholm om 2,- 5-, 10-, och 20 miljoner nya svenskar.

Den vansinniga invandringspolitik som vi drabbas av nu är politikernas ”nödlösning” för att man bekämpat den viktigaste normen i naturen, nämligen den att kvinnan är grunden för mänsklighetens och vår egen kulturs fortlevnad. D.v.s. en nödlösning som mest liknar ett försök att dränka en eldsvådan med hjälp av bensin.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Okategoriserade | 39 kommentarer

Inbördeskrig hos CIA?

Bästa läsare!

Redan innan jag blev varse att WikiLeaks skulle släppa ”Vault 7” kom jag över material som indikerar på ett inbördeskrig inom CIA. Grunden till detta är mindre fantastisk än vad man skulle kunna fantisera om; inom organisationen finns ungefär samma politiska spektra som utanför. Det betyder att det inför det senaste presidentvalet förmodligen fanns lika många anhängare av Donald Trump som av Hillary Clinton, om än av kanske olika skäl jämfört med folket utanför CIA:s organisation.

Men utöver denna självklarhet så är det också ett faktum att CIA inte är en homogen organisation, utan består av flera olika enheter som precis som CIA har motstridiga intressen och sålunda råkar i konflikt med varandra.

Därför finns det CIA-agenter som är direkta motståndare till USA:s aktioner runt om i världen, och som själva betraktar denna typ av verksamhet som brott mot den konstitution man är satta att försvara. Detta vet vi tack vare olika läckor som förekommit under åren. ”Vault 7” är inte den första, men dock kanske den största om CIA.

På motsatt sida om de konstitutionellt sinnade inom CIA har vi de som använder organisationen till ren brottslig verksamhet. Den forne FBI-agenten Richard M Taus exponerade CIA:s medverkan till narkotikasmugglingen till USA; en trafik som skedde med dåvarande vicepresidenten George H Bush kännedom, bl.a. genom delstaten Arkansas på en flygplats som den då sittande guvernören Bill Clinton hade kontroll över, och anklagelserna om narkotikasmuggling avfärdades av dåvarande senatorn John Kerry som ledde en granskningskommission som såg till att åtalet aldrig gick högre upp än till överstelöjtnant Oliver North. Eftersom hela organisationen fungerar som grindvakt har de högst positionerade i ansvarshierarkin alltid kunnat gå fria – detta är det yttersta uttrycket för det som kallas för the Deep State.

En av anledningarna till att CIA bedriver kriminell verksamhet tillsammans med maffian är därför att de pengar man tjänar in på detta inte redovisas, och används till andra aktiviteter som hemlighålls så till den milda grad att ingen politisk insyn finns – inte ens genom kongressen.

Eftersom denna del av verksamheten står utan tillsyn från vare sig lagstiftare eller någon annan instans av de rättsvårdande myndigheterna har man förhållandevis ringa hänsyn till lagen i samband med genomförandet av operationerna. Det enda man behöver bry sig om är att inte bli avslöjade, även om det trots allt händer ibland. Iran-Contras-affären här ovan är just ett sådant avslöjande, men CIA har förmåga att leda bort de flesta misstankar, antingen genom att kalla kritikerna för konspirationsteoretiker, eller också tystar man dem.

Även om systemmedierna undviker att beskriva CIA:s agerande på detaljnivå så finns det akademiska studier som dokumenterar ”snesteg” som begåtts genom åren. Det är framför allt studier kring mordet på president John F Kennedy som varit en inkörsport för de forskare och utredare som sedan fördjupat sina studier kring CIA:s arbetsmetoder. Men återigen, CIA är en del av the Deep State, så organisationen har sina mäktiga beskyddare (som sannolikt står under utpressning från CIA).

En av de hårdaste kritikerna på den politiska fronten mot CIA är den forne republikanske kongressmannen, libertarianen Ron Paul som sagt att hans önskan är att upplösa CIA helt och hållet. På hans hemsida, the Ron Paul Institute for Peace and Prosperity har medarbetaren Jeff Deist en mycket utmärkt artikel om vad dåvarande presidenten Harry Truman ansåg om det monster han skapat, och som expanderade under Dwight Eisenhowers presidentskap (och vi alla minns att Eisenhower under sista året insett sitt misstag, och bidrog till att åtminstone exponera det militärindustriella komplexets försök att ta över landet).

Som Jeff Diest påpekar var CIA under Trumans tid alltjämt en organisation som var beroende av sina agenters tekniska duglighet och analytiska förmåga. Idag är CIA en entreprenör i dolt våld, och det är inte längre fysiskt våld mot enskilda personer, utan nu agerar man för att utsätta hela nationer för krigsrisker. Vault 7-dokumenten avslöjar att CIA har kapacitet att arrangera dataintrång som ser ut att vara utförda av andra länders säkerhetstjänster, t.ex. Ryssland.

Misstanken har funnits redan tidigare, men insikten om detta verkligen är det faktiska förhållandet gör att det framgent aldrig kan avgöras i skuldfråga gällande hackerattacker, mer än att framgent är CIA den första huvudmisstänkta. Och när det dessutom verkar pågå ett ”inbördeskrig” inom organisationen kommer förmodligen inte ens landets president kunna veta hur han skall förhålla sig. Detta faktum måste leda till att regeringarna i USA, EU, Storbritannien, Ryssland och Kina måste med omedelbar verkan ge sig in i samtal om nedrustning och säkerhetshöjande diplomati – för att därigenom rycka makten ur händerna på the Deep State (som förmodligen finns i samtliga dessa länder).

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 3 kommentarer

Avskaffa eller ignorera internationella kvinnodagen – och inrätta en högtidsdag för individualism.

Bästa läsare!

Idag är det den s.k. internationella kvinnodagen. Det innebär att man inom sportmedierna har en god ursäkt att t.ex. söka upp kommunisten Pia Sundhage för att få en kommentar om jämställdhet:

Internationella kvinnodagen till ära pratade damlandslagets förbundskapten Pia Sundhage, med SVT Sport om hur viktigt det är att kvinnor vågar ta plats.

Eller, jag menar, just idag har man en alldeles särskilt god ursäkt för att intervjua feministiska kollektivister och andra vänstertomtar, till skillnad från årets övriga dagar då man bara rent allmänt intervjuar feministiska kollektivister och vänstertomtar om ditten och datten. Eller släpper ifrån sig nedsättande gliringar om  vita män spoiler alert

Det är förvisso historiskt korrekt av Sveriges Television att kontakta Pia Sundhage; den internationella kvinnodagen instiftades år 1910 av den socialistiska organisationen Andra Internationalen, på initiativ av en kommunist.

Wikipedia skriver:

På flera håll har den mist sin politiska innebörd och istället blivit en dag då män uppmärksammar eller uttrycker sin kärlek till kvinnan, i samma anda som mors dag eller alla hjärtans dag. I andra länder har dagen kvar sin politiska prägel då man fokuserar på kvinnors kamp för lika rättigheter och på den ojämställdhet som råder i samhället.

En sak är säker, socialister är duktiga på att få en sak att framstå som någonting annat för att locka folk att acceptera sin agenda, i synnerhet om agendan är dold.

Socialisterna säger att så länge som det råder ojämlikhet mellan män och kvinnor måste den internationella kvinnodagen bestå, och kampen fortsätta. Ja, det påståendet är ju en garanti för att ”kampen” kommer vara bestående för all framtid, och det skulle ju vara till harm speciellt för socialisterna att inte ha denna ”kamp” att luta sig tillbaka mot. Vilket faktiskt talar för att de som har mest att förlora på en total jämställdhet är just de, och därför har minst motiv att verkligen uppnå jämställdhet.

Det som talar för mitt sista påstående är det faktum att socialisterna väljer att använda argument som inte är sanna. Detta har vi sett t.ex. i lönedebatten.

Varför etablerades internationella kvinnodagen i Sverige? Svar: denna dag var en manifestation för kvinnlig rösträtt? Well, kvinnorna har haft rösträtt i 98 år nu, sedan riksdagen antog den liberale statsministern Nils Edéns proposition. Upphörde man fira internationella kvinnodagen i och med detta? Naturligtvis inte. Evenemanget är ju det effektivaste sättet för att indoktrinera ena halvan av landets befolkning.

Det finns en bild av att demokrati och kvinnlig rösträtt är frukten av socialism under 1900-talet. Fel. Det intressanta är att den kvinnliga rösträtten inte är en 1900-talsuppfinning. Faktum är att kvinnor har haft rösträtt redan före 1919. Konstitutionen från 1718 medgav att kvinnor deltog som väljare i präst- och borgarvalen under 1700-talet, och på den tiden existerade inte socialisterna. Det skall dock noteras att det största allmänna intresset för dåtidens val inte låg på riksdagsnivå, utan istället på lokalnivå. Sverige var på den tiden inte centraliserat i samma grad som idag. Och vi borde kanske se vad vi kan lära från den tidens ”demokrati”.

Sedan Sveriges kvinnor återfick rösträtten ser vi en utveckling mot allt mer politisk centralisering. Den politiska makten har under andra halvan av 1900-talet i huvudsak varit socialistisk, och de enstaka tillfällen vi haft borgerlig regering har inte inneburit att kvinnorna fråntagits rättigheter som vunnits. Ja, debatten handlar faktiskt inte längre om rättigheter i ordets rätta bemärkelse, utan om privilegier. Och dessvärre privilegier som man utlovar på bekostnad av båda könens ekonomiska och individuella frihet.

Socialister är duktiga på att erövra makt, såväl i ord som handling. Någon annan slutsats kan man inte komma till när 1910 års kvinnokamp är fullbordad, men ändå förblir ett kampanjverktyg för vänstern, såväl lokalt som globalt. Det faktum att vänstern inte vågar utmana de regimer som verkligen förtrycker kvinnor (islam!!!) är ett bevis för att vänsterns humanism är falsk och försåtlig.

Vad vi skulle behöva fira är Individualismens Dag. En dag som ägnas åt att betänka och försvara individens rättigheter mot ett påtvingande kollektiv – en kamp mot majoritetsväldets förtryck av den minsta minoriteten. Som det är nu tycks inte en enda dag ägnas åt det perspektivet, förutom att häckla individualister och med smälek beskriva dem som osolidariska egoister, eller att använda kollektivismens ursäkter till att tvinga ungdomar att bli kanonmat för regeringens (och utländska regeringars)  räkning.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 68 kommentarer

DN:s patetiska rapportering om Wikileaks CIA-läckor (lite om vad DN ”glömde” att rapportera)

I all hast utan korrekturläsning. Sorry! /Peter

Bästa läsare!

DN måste sluta med sin skrattretande disclaimer som säger:

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik

Bara det faktum att Bonnier-ägda DN har mage att sätta samman orden ”kvalitet” och ”journalistik” visar på en förvriden självbild som vi medvetna läsare helt enkelt aldrig kan ta på allvar.

När man sedan från tidningens sida deklarerar att detta är grunden till den ovan publicerade artikeltexten – som i dagens fall är ett TT-telegram med rubriken ”Wikileaks släpper uppgifter om CIA-hackning” – så kan man fråga sig om DN-folket själva tar sig på allvar. Hur många gånger har man inte ertappat just TT med publiceringar i kategorin ”fake news”, eller snarare ”ofullständiga nyheter”? Inte sällan, kanske nästan dagligdags. Ingen bör förvånas över att även denna artikel tillhör den sistnämnda kategorin.

Vi vet fortfarande inte vem på CIA-högkvarteret i Langley som ligger bakom läckorna av de (för den här stunden) drygt 8’700 dokument som avslöjar komprometterande uppgifter om den ofta lagvidriga verksamheten hos nämnda myndighet; medierna (i utlandet) refererar till källan som Snowden 2.0 vilket kan betraktas som en rättvis benämning sett inte bara utifrån betydelsen i dokumentens innehåll,utan även också mängden av material som beskrivs som den största omfattningen någonsin.

DN-artikeln konstaterar torrt att Wikileaks publicerat dokument som innehåller information om att CIA har mjukvara som kan användas för att hacka sig in i internetuppkopplad TV, i mobiltelefoner och i datorer. TT:s källa är New York Times, by the way! Så var det med DN:s ”förstahandskällor” haha! Och bara för att DN:s läsarskara skall veta vilka lömska typer Wikileaks är avslutar man artikeln med hotet mot allas personliga integritet:

Enligt Wikileaks pressmeddelande kan myndigheten hacka Android-telefoner och samla in ljud och meddelanden innan de krypteras. Wikileaks har inte släppt de påstådda hackerverktygen i sig utan uppger att de väntar tills de vet mer om hur de ska analyseras och hanteras.

Vad som inte framgår i DN:s kvalitetsjournalistiska artikel är att nämnda mjukvara redan kommit i drift. Om Dagens Nyheter hade haft någonting som liknats vid kvalitetsjournalistik så borde de inte återpublicera TT-telegram som baseras på notiser i New York Times, utan istället vända sig direkt till nyhetskällan, d.v.s. WikiLeaks.

Och på WikiLeaks hemsida kan vi läsa följande om denna mjukvara:

Recently, the CIA lost control of the majority of its hacking arsenal including malware, viruses, trojans, weaponized ”zero day” exploits, malware remote control systems and associated documentation. This extraordinary collection, which amounts to more than several hundred million lines of code, gives its possessor the entire hacking capacity of the CIA. The archive appears to have been circulated among former U.S. government hackers and contractors in an unauthorized manner, one of whom has provided WikiLeaks with portions of the archive.

Wow!

Jag kan egentligen inte tänka mig någon bättre källa än WikiLeaks. I åratal har de levererat publicering av originaldokument som inte editerats av redaktioner med politisk agenda (i linje med den som fastställs hos CFR eller hos Bilderberggruppen).

Nej, jag säger inte att WikiLeaks saknar egna politiska preferenser, och det är säkert fullt möjligt att man valt att avstå från publicering vid olika tillfällen. Men vi ser att WikiLeaks slår mot väst som mot öst, mot syd som mot nord, mot kapitalister som mot socialister. Och materialet som de lägger upp är tillgängligt för alla som vill bilda sig en egen bild om olika saker. Materialet hos Wikileaks är inte fejk. DN kommer däremot aldrig i närheten av en sådan autenticitet. Aldrig.

Det WikiLeaks gjort är att initialt skydda namn och e-postadresser i publicerade dokument (man har gett anonyma ID-beteckningar), och de skadliga datafilerna som man kommit över har listats med namn istället för att läggas upp och tillgängliggöras. Detta är helt acceptabla åtgärder eftersom det viktiga är ju att få veta vad CIA ägnar sig åt.

Men kanske den riktiga skrällen ligger i ett av dokumenten som WikiLeaks lägger ut från Vault 7-samlingen, och det är att CIA år 2014 diskuterade en omorganisation som bl.a. hade till uppgift att arbeta med system som skall kunna kapa de elektroniska systemen i fordon. Även om agendan avser ett möte som hölls i oktober 2014 så betyder detta inte att CIA stod med noll kunskap redan tidigare om hur man skulle bära sig åt för att hacka sig in i en personbils elektroniska styrsystem.

Många misstänker att de amerikanska journalisten Michael Hastings hastiga död i samband med en spektakulär bilolycka år 2013 är resultatet av att någon manipulerat fordonet, antingen genom att ta över styrelektroniken (t.ex. genom att tvinga motorn att accelerera, blockera växelväljaren och inaktivera bromssystemet), alternativt beskjutit hans bil (trots att bilen körde in i ett träd tycks bakdelen på fordonet ha råkat ut för någon form av explosion).

Inget av detta kom med i DN:s rapport om WikiLeaks-läckan. Den lågmälda rapporteringen idag kan förmodligen motiveras med att ansvarige utgivare själv premieras av CIA (såsom den nyligen alltför tidigt bortgångne tyske journalisten Udo Ulfkotte avslöjade i boken ”Gekaufte Journalisten” är gällande för tyska journalister).

I DN:s värld förväntas läsarna bara ögna genom rubrikerna och tänka att CIA:s avlyssning är en naturlig del av myndighetens kamp mot terrorism, dock utan att exponeras för fakta som talar för att CIA bedriver verksamhet som är direkt terrorism eller understödjer terrorism. Men det är något som DN nogsamt undviker att berätta. Man märker direkt på tonfallet i rapporteringen när läsarna förväntas rycka på axlarna eller bli indignerade. Nyhetsförmedling är ett spel med läsarnas känslor. Det är så man hjärntvättar ett folk som saknar ambitionen eller verktyg att vara medveten om sin värld.

Hälsar eder Peter Harold

TILLÄGG:
Under onsdagsmorgonen – dagen efter den ursprungliga publiceringen – uppdaterade DN sin TT-artikel med en referens till Edward Snowdens uttalande. Men nyheten var redan begraven under annat trams på DN:s förstasida.

Publicerat i Demokrati och frihet, Medierna | 4 kommentarer

Kan inbördeskriget i Ukraina ebba ut av sig själv? Och kommer Ukraina bli nazisternas fjärde rike?

I all hast utan korrekturläsning!
Ev. klagomål lämnas i
kommentarsfältet.
Sorry! /Peter

Bästa läsare!

I en tidigare bloggpost om senatorerna John McCain och Lindsey Graham som reste till Ukraina vid årsskiftet och propagerade får intensivare krigföring mot utbrytarrepublikerna (bl.a. skall Graham sagt till trupperna som var grupperade några kilometer från gränsen att ”2017 är ett år för offensiven”). Vad som följde var faktiskt också en eskalering av brotten mot vapenvilan från Kievregimens sida.

Jag vill nu följa upp den bloggposten med ett förtydligande samt en generell uppdatering om situationen där.

Därför har John McCain inte hängts för krigshets

Det första är den märkliga omständigheten att John McCain åker runt i världen och ser till att krigsläget förvärras varhelst den dåren drar fram (detta gäller både Syrien och Ukraina som han besökt under vintern), samtidigt som politiker som gör motsvarande resor för att skapa fred kritiseras och hotas med rättsliga efterspel. Och det är dessutom inte många veckor sedan som president Donald Trumps säkerhetsrådgivare Michael Flynn blev avsatt för att han hade haft ett telefonsamtal med Rysslands USA-ambassadör där denne (ambassadören) talat om USA:s sanktioner mot Ryssland (vilket Flynn inte svarat på i praktiken).

Det amerikanska etablissemanget försvarar McCains och Grahams agerande med att de båda var utsända på uppdrag av kongressen. Det rör sig om ett tillstånd som de mer eller mindre gett sig själva, i kongressens namn. Det finns en uråldrig lag som förbjuder medborgare att agera i regeringens namn utan tillstånd (från den tid då Thomas Jeffersson umgicks med fransmännen innan han blev president), och denna lag används för att kväsa folk som rör sig utanför etablissemangets informella men stränga regelverk.

Detta var det klargörande förtydligandet om hur det kan komma sig att banditen McCain kan agera som han gör utan att bli hängd. Så över till en uppdaterad bild av läget i Ukraina. Det har blivit värre, men kanske till och med så illa att vi måhända skönjer slutet på inbördeskriget.

Inbördeskriget i Ukraina står och stampar

Den offensiv som Kievsidan bedrivit mot utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk har inte resulterat i några större landvinningar, och definitivt inte i någon seger över ”terroristerna” som rebellerna benämns som av den ukrainska västvänliga regeringen.

Vad som yttermera framkommit med ännu starkare tydlighet är att Kievs trupper till stor del inte kontrolleras av regimen, utan av oligarker som nu i allt högre grad är missnöjda med den sittande presidenten Petro Poroshenko – själv en av landets oligarker. Man börjar nu från de väpnade nationalisternas sida tala öppet om att Poroshenko ”skall passa sig”, och att man har kapacitet att fälla honom på samma sätt som man avsatte den föregående presidenten (under Maidan-upploppen 2014). Det sistnämnda är synnerligen intressant eftersom detta är ju ett erkännande om att man låg bakom statskuppen!

Två nya stater håller på att födas

Bloggaren ”The Saker” har i en aktuell artikel för The Unz skrivit om den senaste tidens utveckling i östra Ukraina. ”The Saker” har jag i en tidigare bloggpost beskrivit som en person vilken man kan misstänka har haft en tjänst inom den sovjetiska underrättelsetjänsten [länk SB]. The Saker noterar att följande skett under de senaste veckorna:

  1. De nationalistiska oligarkkontrollerade trupperna (som strider mot rebellerna jämte den vanliga ukrainska armén med legosoldater) har blockerat gränsen mellan Ukraina och utbrytarrepublikerna (det har alltså tills nu förekommit trafik över gränsen).
  2. Den ryska regeringen erkänner resedokument som utfärdats av folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk.
  3. Regeringarna i Donetsk och Luhansk har nationaliserat alla industrier som ägts av Ukraina.
  4. Företrädare för de väpnade nationalisterna i Ukraina har förklarat att de befästa områdena utgör gräns.
  5. Regeringarna i Donetsk och Luhansk har förklarat att det enda godkända betalningsmedlet i dessa områden är den ryska rubeln.
  6. Regeringarna i Donetsk och Luhansk kommer framgent att inte tillåta export av stenkol till Ukraina.
  7. Samtliga företag i Donetsk och Luhansk skall betala skatt till provinsregeringarna istället för till den ukrainska skattemyndigheten.

Donetsk och Luhansk kan bli en bröda för Ryssland

I ett försök till analys över den uppkomna situationen The Saker konstaterar han att allt detta faktiskt leder till att Donetsk respektive Luhansk härmed alltmer antar skepnaden av formella statsbildningar. Frågan om huruvida dessa två länder kommer ansluta sig till den ryska federationen är alltjämt öppen, även om Vladimir Putin sagt nej.

Även om västmedierna kommer beskylla den ryska regeringen för att ligga bakom utvecklingen – om nu Ukraina dyker upp i nyhetsbevakningen på fler sätt än utifrån Melodifestivalssammanhang – så är det uppenbart att föreliggande utveckling kommer innebära besvär för Ryssland, och dessa besvär kommer inte alls säkert att betraktas som kära.

För det första kommer de ryska bankerna att behöva föra över en massa pengar till Donetsk och Luhansk. Det dessa provinsiella stater har att betala med är stenkol, och den varan är Ryssland inte alls i behov av. Dessutom är formaliseringen av den ekonomiska och politiska förbindelsen mellan utbrytarrepublikerna och Ryssland känslig eftersom detta kommer tas som intäkt från USA:s sida att kräva fortsatta sanktioner mot Ryssland. Inte minst med tanke på att etableringen av gränsen mellan Ukraina och de två utbrytarrepublikerna har fastställts av de väpnade ukrainska nationalisterna som inte längre lyder Kievregimens kommando.

Utöver vad The Saker anför kan man ställa sig många frågor kring vad som händer härnäst.

Kommer de väpnade nationalisterna störta Poroshenko?

Det är intressant att de nazi-anstrukna legosoldaterna som uttrycker hat mot Ryssland agerar på ett sätt som innebär att inbördeskriget kommer stanna av. En uppenbar risk är att dessa trupper kommer användas till att störta Poroshenko och hans regering. Det innebär att dessa nationalistiska rörelser med rötter i Andra Världskrigets nazism kan gripa makten över ett land som nämnts som en framtida EU-medlem. Om inte EU bestämmer sig för att putsa till nationalisternas anseende – vilket inte kan uteslutas med tanke på den totalitära attityd som EU:s ledargarnityr har – så är detta medlemskap uteslutet. Och det är på kort sikt en glad nyhet för Vladimir Putin, även om han måste förhålla sig till en annan sorts fiende än den som styr Kiev idag.

N.b.! Att beskriva den väpnade oligarkfinansierade nationalistiska rörelsen i Ukraina som nazi-anstruken/direkt nationalsocialistisk är ingen överdrift á la svenska EXPO som kallar alla oliktänkande för nazister, utan nu talar vi om ”rättrogna” soldater som anammar den gamla nazismens anda i både ord och handling.

Den ukrainska regeringen i Kiev står nu i färd med att införa en ny censurlag som skall möjliggöra för nationens säkerhetstjänst att blockera hemsidor som ”hotar nationens suveränitet”. Detta kan riktas mot sajter som kritiserar regimen oavsett politisk kulör, men i synnerhet de sajter som grupperar sig till stöd för de oligarkstyrda trupperna som utfäster löftet att rensa ut landets korrupta politiker. Vilket Ukraina kanske inte skulle må illa av, även om regimskiften sällan leder till annat än att en tyrann ersätts av en annan.

Hälsar eder Peter Harold

LÄNKLISTA:

UNZ: The Donbass Is Breaking Away from an Agonized Ukraine

Deutche Welle: Clashes over blockade of coal from eastern Ukraine

Political Critique: “Cut Him Open, Kill!”: Another Violent Far-Right Nationalist Act in Ukraine

New Republic: ”Nationalism Is Exactly What Ukraine Needs” av CFR-medlemmen Anne Applebaum. Artikel är från 2014 (kort efter statskuppen och insläppet av nationalistiska extremister i den nytillträdda regeringen) och prisar den ukrainska nationalismen (och artikeln är ett av de första och mer omfattande försöken att bättra på nazisternas anseende i Ukraina, vilket Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt nappade på)

 

 

Publicerat i Krig & fred | 15 kommentarer

Sydsvenskans nazistanklagelse mot Folkets Demonstration visar med all önskvärd tydlighet vad som är fel med gammelmedierna

Bästa läsare!

Jag flanerade igår omkring på Djurgården – närmare bestämt där greve Noppe brukar ta sina omtalade vinterbad – och lyssnade på podcasten Ingrid och Konrad. Just när jag passerade vattnet berättade Ingrid i slutet av programmet om att Folkets Demonstration skulle hålla en manifestation till stöd för polismannen Peter Springare i Trelleborg, och jag insåg att det var just då i detta ögonblick. Mina tankar gick till demonstranterna och jag undrade om de frös lika mycket om stussen som jag. Nytvättade jeans tycks inte isolera särskilt bra, verkar det som.

Jag har från annan håll fått veta att demonstrationen tycks ha avlöpt ganska väl. Som väntat var det ett hundratal personer som mött upp, och man fick till och med medieuppmärksamhet. Sydsvenska Dagbladet, allmänt kallat för Sydsvenskan, skildrar bakom en betalvägg evenemanget på detta sätt:

sb-sydsvenskan-folkets-demonstartion

Större delen av svenska folket vet att Peter Springare har rätt. Visst, innerst inne önskar vi att han tagit en grogg för mycket och bara raljerade, Men år 2017 kommer gå till året då det beryktade invandrarvåldet sprider sig till de platser där ”det finns för många vita”, för att uttrycka sig på ett vis som bara är värdigt svensk statstelevision. Och utvecklingen är logisk; i takt med att shariapolisen etablerar sig i förorterna måste de värsta vandalerna – de som drivs av lustan att förgöra för förgörandets egen skull, mer än av ideologisk övertygelse – kommer de söka sig till nya områden att förstöra. Nu senast Globen-arenan.

Men åter till nazistchocken i Trelleborg… där ett 100-tal personer anslutit sig till den partipolitiskt oberoende organisationen Folkets Demonstration. Jodå, det finns säkert aktiva medlemmar i Nordiska Motståndsrörelsen i Trelleborg. Det är nog en ganska given reaktion när ett samhälle tvingas genomgå en omställning till multikulturalism; år 2015 hade staden 43 359 invånare, varav 6786 personer var födda utomlands. Jag tror inte alla dessa hade Danmark som födelseort. Men NMR har ingenting med Folkets Demonstration att göra; tvärtom, de befann sig uppe på ett tak eftersom de inte var inbjudna.

Att så göra som Sydsvenskans Olle Lögneus och vinkla rapporteringen för att belägga både Peter Springare och Folkets Demonstration med nazistanstrykningar är höjden av oanständighet. Och detta är bara vad man ser om man inte passerar tidningens betalvägg.

Det blir inte mer nyanserat bakom betalväggen heller:

Klockan är 13.30 på lördagen och på Rådhustorget i Trelleborg har några hundra människor samlats. Lögneus skriver:

Vid podiet står en man i svart cowboyhatt. Han har en blågul svensk flagga instucken i jackan. Och han raljerar om muslimer som håller på att förstöra Sverige.

Och detta är bara någon dag efter att terroristexperten Magnus Norell och hans två medförfattares rapport om hur Muslimska Brödraskapet har etablerat sig i Sverige uppmärksammades av medierna (även Lögneus själv noterade häromdagen ett ”om detta är sant är det fruktansvärt”).

Nästa stycke:

– President Trump har helt rätt när han påpekar att det går åt helvete för Sverige på grund av en sinnessjuk invandringspolitik, skriker han på svensk-danska.

Olle Lögneus tillägger att talaren – Hans Erling Jensen – var tills för ett par år sen SD-politiker i Sjöbo innan han uteslöts ur partiet på grund av sitt muslimhat. På Facebook skrev Erling Jensen bland att ”muslimer bör skickas hem till Muslimistan eller slås ihjäl”. De flesta som säger sig känna Erling Jensen beskriver honom som en man med pondus och gott hjärta, så vi kan nog utgå från att han personligen förespråkar repatrieringen framför att behandla muslimer på samma sätts om de skulle behandla oss i de muslimska länderna ifall vi tvingade på dem våra egna seder och bruk.

Att Sydsvenskan inte gillar arrangörerna av Folkets Demonstration framgår ganska tydligt:

Folkets Demonstration är en löst sammansatt grupp människor långt ut på den högerpopulistiska kanten, grundad av SD-politikern Johan Widén från Enköping.

Gruppen har tidigare anordnat manifestationer, bland annat i Stockholm. Då har, enligt antirasistiska Expo, arrangemangen dragit till sig kända namn från den rasbiologiska rörelsen och nazister ur Nordiska motståndsrörelsen.

Budskapet är alltid detsamma: Den muslimska massinvandringen för med sig våldtäkter och mord, Sverige håller på att gå under – och ”PK-medierna” ljuger och förvränger sanningen.

”Antirasistiska EXPO”… är ett uttryck som alltid får mig att småle. ”Antirasistisk” är inget annat än ett kodord för ”vänsterextremism”. Tack vare att vänstern kapat begreppet ”antirasism” har man drivit fram en polaritet i Sverige som snarare främjat rasism, i det att den som inte bekänner sig till vänsterns tolkning av verkligheten kallas för rasist, och personerna hälsas bara välkomna utav de som är genuint rasistiska.

Olle Lögneus borde ta sig en funderare på den eventuella konsekvensen av att bara nazister visar sitt stöd till Folkets Demonstration för deras krav på regeringens avgång och en vettigare invandringspolitik, och etablissemanget väljer att exkludera dessa partipolitiskt obundna röster.

Man kan också inflika att Folkets Demonstration lockat till sig väldigt många tokiga vänstertomtar. Fast dessa står ju 30 meter längre bort och kallar sig för ”motdemonstranter”. Jag har bevittnat två av Folkets Demonstrationens manifestationer, och jag har aldrig hört någon av talarna yttra någonting som saknar sans. Från motdemonstrationernas sida är det värre. Där finner man element som polisen borde ha omhändertagit för länge sen.

Lite längre ner i Sydsvenskans text:

Peter Springare polisanmäldes för hets mot folkgrupp, men utredningen lades ner. En ny förundersökning om dataintrång har inletts. Men framförallt fick Springare en enorm uppbackning i sociala medier. Just nu har Facebookgruppen ”Stå upp för Peter Springare” 192 248 medlemmar.

Olle Lögneus artikel publicerades igår, den 5 mars. idag, den 6 mars har ”Stå upp för Peter Springare” över 220’000 medlemmar. Nästan 30’000 nya medlemmar sedan Olle satt på sin stol och fes fram sin text, vilket skedde för nästan mindre än ett dygn sedan. Det är fantastiskt. Detta tyder mer på att Peter Springare är det svenska folkets hjälte, mer än nazisternas.

Olle! Till nästa gång – se till att tänka på vad du skriver så att du inte skriver vad du tänker. Och be din chef om tillstånd att ägna dig åt journalistik istället för politisk aktivism. Det ligger faktiskt i din arbetsgivares eget intresse att försöka vinna tillbaka läsarnas förtroende. Ja, om nu inte Alice Bah tänker hålla er under armarna igen med nytt presstöd för att ni skall kunna fortsätta som statsunderstött propagandaorgan. Ni uttryckte förhoppningar om detta för inte så länge sen.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 20 kommentarer