Den libertarianska revolutionen behöver några goda namn för att få upp glöden igen

Bästa läsare!

Den forne republikanske kongressmannen, libertarianen Ron Paul, är på gång med en ny bok där han försöker försäkra sina läsare om att det libertarianska momentum som uppstod i samband med hans valkampanj för bli republikansk presidentkandidat 2007, och som nådde sin höjdpunkt i samma kampanj 2011, inte på något vis dött ut.

Det är i dessa dagar efter åtta år med Barack Obama och tre fjärdedels år med Donald Trump vid makten frestande att leka med tanken på hur världen skulle ha sett ut idag ifall doktor Ron Paul suttit som USA:s president 2008-2016. Själv är han lite reserverad på just den punkten. Dels var Ron Paul medveten om hur pass liten risken var att han skulle bli vald, och dels har han under flera års tid både förklarat och varnat för det inflytande som de neokonservativa har offentligt, och The Deep State har i det fördolda. Denna miljö blockerar den politik som Trump lovade under sin valkampanj när han lovade att ”dränera träsket i Washington”.

I ett par intervjuer nyligen förklarade Ron Paul att han skulle haft en tämligen diskret profil som president, och att han skulle genomföra sin politik utan stora gester och verbala åtbörder, och undvika att göra propaganda för sina beslut. I all enkelhet skulle han bara – steg för steg – avsluta engagemang som den federala staten åtagit, sannolikt med början på den internationella scenen där USA agerat ensam världspolis för intressen som inte ens har med amerikansk säkerhet att göra.

Ron Paul driver numera YouTube-baserade Ron Paul Liberty Report med dagliga sändningar [LÄNK] med kommentarer om framför allt den amerikanska utrikespolitiken (där man kan fråga sig ifall USA över huvud taget bytt regering), men utan att bedriva politiskt kampanjarbete i den traditionella meningen. Ron Paul kommer aldrig mer ställa upp i allmänna val.

Utan någon potentiell libertariansk presidentkandidat lär inte rörelsen knuffas framåt särskilt snabbt. Att det finns efterfrågan på politiska alternativ är ett faktum, fastän tvåpartisystemet i USA lyckas blockera uppstickare effektivt. Men det är inte heller lätt för en libertarian att slå sig fram inom demokraterna och republikanerna heller, i synnerhet inte när båda partiorganisationerna ägnar sig åt systematiskt valfusk.

Nu handlar det egentligen inte om att USA skall välja en libertariansk president. Om så skulle ske skall vi knappast förvänta oss en radikal omsvängning av politiken; troligtvis skulle en sådan president antingen följa den beskrivning som Ron Paul gav, eller kasta in handduken och lyda de neokonservativa för att slippa bli mördad av djupstaten. Nej, det saken handlar om är att en eller ett antal personer skall popularisera den frihetliga ideologin och förankra den i folkviljan så att det blir svårare för de neokonservativa att tvinga på de folkvalda att utföra deras politik. Ja, att göra det rent generellt svårare att bedriva kollektivistiskt och socialistisk politik.

Att USA är arenan för denna kamp med global avknoppning är ganska givet. Det närmsta vi kommit någonting liknande i Europa är Nigel Farage UKIP, och detta är inte mycket med libertarianska mått mätt, i vart fall inte sedan alt-right blev högsta mode bland missnöjesväljare. Men bättre än vad vi har här i den sista sovjetstat som kallas för Sverige.

Utan att vara insatt i hela det amerikanska libertarianska persongalleriet så känner jag mig ändå manad att kasta upp några namn som skulle kunna vara tänkbara att axla Ron Pauls mantel och föra fram frihetsfrågorna till en bred publik i USA.

Tom Woods:
45-årig podcastvärd och historiker. Personligt bekant med Ron Paul och Lew Rockwell via Mises-institutet. Duktig på att prata och förklara begripligt. Visserligen är grundmaterialet en konservativ nörd. Och han är praktiserande katolik, men det kan nog inte ses som en belastning. Som libertarian framstår han som så pass renlärig att han inte kunde uttrycka någon större glädje när Gary Johnson blev nominerad som  presidentkandidat för Libertarian Party. Dock har Woods släppt fram andra libertarianer i sin show som fått ge uttryck för entusiasm, och även försvarat Gary Johnson. Ett orosmoln är att Woods har svårt för att hålla känslorna i styr när idioter anklagar honom för det ena och det andra på de forum han kontrollerar över. Som politiker behöver han hårdare hud. N.b.! Under åren har många av hans gäster sagt att han borde ställa upp som presidentkandidat, och han har ända tills i år svarat att det inte kommer på tal. I år låter han sina gäster få tala till punkt om den saken, dock utan att kommentera.

Dr. Mary Ruwart:
68-årig biokemist med doktorsexamen i biofysik och sedan många år aktiv libertarian. Att hon nämns som namn nummer två på denna lista beror inte på att hon tillhör den sällsynta arten kvinnlig libertarian, utan på den viktiga grunden att hon är en stark kritiker av det amerikanska läkemedelsverket som blockerar nyutvecklade mediciner, och att hon är ytterst kunnig på ett område där avreglering skulle vara till stor gagn för både patienter och små läkemedelsföretag (och framför allt för forskningsvärlden). I takt med att den äldre befolkningsgruppen växer ökar också behovet av nya fungerande mediciner. Hon skulle nog också kunna få väljare hos Green Party att tänka om. Hon är veteran inom Libertarian Party.

Andrew Napolitano:
67-årige ”Judge Napolitano” är känd från radio och TV, och har vågat att säga en och annan sanning i medierna. President Donald Trump har haft ett gott öga för den slängda italienska käften. Napolitano drev radioprogrammet Freedom Watch och är en lysande retoriker och föreläsare. Men det hetlevrade italienska temperamentet lyser ibland genom, och då ser han ut som en ilsken maffiaboss som kan slita upp sitt second amendment-helgade skjutvapen och meja ner hela spelplanen. Han är vegetarian och säger ofta att hela sanningen om 11 september inte är känd. Enligt min mening inte trolig som kandidat att bli president, men han skulle kanske kunna blåsa liv i r3volutionen…

Dr Rand Paul:
Son till sin far, men också republikansk senator och inte bästa vän med John McCain. Han försökte bli nominerad som presidentkandidat men förlorade liksom övriga rivaler mot Donald Trump. Många hardcore-libertarianer ser Rand Paul som en blek kopia av sin far, medan nära vänner försäkrar att han är lika libertariansk som pappan – men att Rand Paul är mer benägen att se sina idéer förverkligad i beslut genom sitt parti, och därför inte kan rösta som ”Dr. No” gjorde under hela sin karriär. I och med att Rand Paul oavbrutet flörtar med de genuint konservativa i partiet (ej neo-konservativa) kan han inte få ut ett konsekvent libertarianskt budskap på samma sätt som Ron Paul.

Cliff Hyra:
Inte många i världen vet vem 35-årige patenträttsadvokaten Cliff Hyra är, men han är den tredje kandidaten i en verbalt tuff valkampanj om guvernörsposten i Virginia. Demokraterna och republikanerna kör aggressiva annonser mot honom, men han suckar lätt och säger att hans strategi är att vara den vuxne i rummet. Hans rivaler är i 60-årsåldern och har smutskastningskampanjer mot honom och mot varandra som fokus. Själv fokuserar han sig på att försvara äganderätten, och vill förbjuda sten att expropriera privat mark. Trist, men rätt.

Chelsea Manning:
En snart 30-årig visselblåsare som är den libertarianska rörelsens lilla darling. Om Chelsea själv är libertarian törs jag inte sia om, men å andra sidan valde ju Libertarian Party att välja en republikansk vicepresidentkandidat som hade fullt upp under sin kampanj att pusha för Donald Trump… Är dock för ung för presidentkandidatur just nu.

Stephen Molyneux:
Nope! Alt-rightrörelsen kan inte kuppa in podcast-värden Molyneux in i presidentvalskampanjen eftersom han är från Kanada. Men visst, valdebatterna skulle onekligen bli intressanta. Är tvättäkta libertarian i ena sekunden och Trumpkramare i nästa ögonblick. Hans förmåga att slå knut på sig själv skulle kunna göra föra honom till medaljplats i gymnastik-OS.

Austin Petersen:
Den här 35-åriga killen kan nog skapa buller. F.d. producent till judge Napolitanos show, och aspirant vid Libertarian Partys nominering till presidentkandidat (förlorade mot Gary Johnson). Nu försöker Petersen (som är bekant med Ron Paul) bli republikansk senator för Missouri. Viss anpassning i hans Twitterflöde har observerats och noterats. Även känd som Leif Bieberson…

John Stossel:
70-årig TV-personlighet som förespråkar fri marknad och individuella rättigheter. Mustaschen är som hämtad ur valfri porrfilm från 70-talet, men under den kommer ständiga frågor om huruvida staten verkligen måste lägga sig i allt vad folk gör. Svaret är ganska självskrivet: Nej! Stossel får bra genomslag i MSM vilket är unikt för libertarianska opinionsbildare.

Glenn ”Kane” Jacobs:
50-årig brottare som mäter 2,13 meter i strumplästen. Bibliofil och diskuterar gärna libertarianism och ekonomi av den österrikiska skolan (von Mises/Rothbard). Kandiderar till borgmästarval, men osannolik som presidentkandidat. Kändisfaktorn kan dock ha en potential: ”dum brottare pratar smart politik” kan ha en sensationsfaktor.

Vi får väl se hur det utkristalliserar sig med tiden.

Men Ron Paul har nog rätt; den libertarianska rörelsen har inte dött ut. Fast istället för att vara en skränande liga av huliganer – som t.ex. Hillary Clintons anhängare – har de frön av frihetliga tankar som Ron Paul var med om att plantera 2007 slagit rot och poppar upp med nya knoppar här och var och influerar det politiska samtalet, om än i ett lågmält tonfall.

Hälsar eder Peter Harold (något friskare)

 

 

Annonser
Publicerat i Politik | 8 kommentarer

Vita huset på jakt efter konflikt med Iran – tecknen är allvarliga nu!

I all hast….

Bästa läsare!

Om jag rannsakar mitt samvete och minne så tror jag mig ha haft en ganska enkel lösning på konflikterna i Mellersta östern för tio-femton år sedan: bomba idioterna tillbaka till stenåldern och gör parkeringsplats av deras länder.

Förvisso är det sant att denna lösning är ganska enkel, men ogenomförbar om man har den minsta lilla moral kvar i kroppen. Med andra ord, det där var någonting man sade i brist på bättre vetande. Och idag får jag erkänna att läget är så komplicerat att listan över felaktiga metoder att skapa fred i den regionen verkar vara oändlig, medan listan över fungerande sätt förblir tom.

Vad gäller Iranfrågan anser jag att jag definitivt genomgått ett ordentligt kunskapslyft. Framför allt frågan om det iranska kärnvapenprogrammet, vilket medierna lite förrädiskt refererar till som ”atomprogram”. Iran har ett atomprogram, men det är fullständigt civilt. Iran har ingen kapacitet att bygga atombomber, och det religiöst styrande rådet i landet har utfärdat ett förbud mot att utveckla kärnvapen. Alla anläggningar som är avsedda för kärnteknik inspekteras av FN:s atomenergikommission, och denna rapporterar att Iran efterlever kraven som det internationella samfundet ställer på landet, samt det avtal som landet undertecknat (ett avtal som innebär att europeiska länder äntligen kan investera i Iran igen).

Så varför dundrar Donald Trump ut sitt budskap om att Iran inte följer atomavtalet? Och på vilken grund?

Ja, i medierna är det tydligen inte så viktigt med detaljerna. Rent allmänt är man irriterade över allting som Trump gör, men det finns faktiskt rationella skäl till att vara indignerad över hur Vita huset uppför sig.

Trump samt andra företrädare har under dagarna sagt att 70 procent av amerikanarna vill att USA skall tvinga Iran att omförhandla kärnenergiavtalet som tillkom under Barack Obama (en insats som f.ö. var den enda nyttiga han gjorde) och med hjälp av den ryska regeringen som övertalade Iran att acceptera ett avtal som var skrivet med försåtlig kritik mot landet. Trump menar att han har det amerikanska folkets stöd att ta i med hårdhandskarna mot Iran.

Det finns flera problem med detta resonemang. Det mest påtagliga är att opinionsundersökningen (som utfördes av opinionsmätningsinsititutet Harvard-Harris) använde följande frågeställning i sin enkät:

Some people say that the Iran nuclear deal is not perfect and the Iranians are building up their nuclear capability secretly, but we should not rock the boat now and just let it all slide along. Others say if Iranians are not compliant we have to call them out on it and push to renegotiate the deal with real verification. What would be your preferred course of action?

1) Push to renegotiate the deal now requesting improved verification mechanisms or

2) Keep the current deal in place and leave the issue alone for now?

I enkäten utgår man i båda exemplen från att Iran inte följer kärnavtalet. Frågeställningen är synnerligen ledande. Men så är också det mesta av nyhetsrapporteringen i USA (och för all del även här i Europa). 66% tror faktiskt att Iran inte följer avtalet, vilket är en bild man säkert fått av budskapet från Vita huset. Sedan IAEA (Internationela Atomenergiorganet) inte har några allvarliga anmärkningar mot Irans efterlevnad av avtalet har Vita huset bokstavligt pressat sin underrättelsetjänst på uppgifter som kan vara kompromenterande mot Iran. Det enda man kan komma med är att Iran utvecklar missiler, vilket USA säger kan användas för att skicka atomvapen. Iran svarar med att de utvecklar missilerna helt lagligt (framför allt med argumentet att missilerna behövs i försvarssyfte), och att orsaken är att de ständiga sanktionerna som riktats mot landet har försvårat inköp av färdiga system från andra länder, fastän önskan funnits.

Det intressanta är att i samma enkät som refereras till här ovan fanns frågor om Donald Trumps presidentskap. En specifik fråga var enkelt formulerad; har man förtroende för Trumps utrikespolitik eller inte? 40% ansåg att de stödde Trump på denna punkt, medan 60% svarade att man underkände hans utrikespolitik! [LÄNK]

I stort tycks Trumps säkerhetspolitik vara dirigerad från Saudiarabien och Las Vegas (Sheldon Adelsohn). För att göra saken en mer komplicerad tycks presidenten och hans utrikesminister ha olika syn på hur politiken skall bedrivas. Rex Tillerson gjorde ett försök  att avvärja oron för krig mellan USA och Nordkorea genom att avslöja det många av oss misstänkt, nämligen att det finns en direktkommunikation via utrikesdepartementet och den nordkoreanska regimen. Donald Trump hoppade dock in i diskussionen via Twitter och sade till sin utrikesminister att inte bry sig så mycket om diplomati.

Det skall dock i sammanhanget påpekas att säkerhetsläget knappast hade varit mycket mer annorlunda med Hillary Clinton som president, förutom att inslaget av pajaskonster från Vita huset varit begränsade. Hillary har alltid varit villig att sälja sig till högstbjudande, och under sin tid som utrikesminister visade hon prov på villighet att följa den agenda som de neo-konservativa samt Deep State lagt ut för Vita husets räkning, oavsett vem som styr i Ovala rummet.

Det finns ett stort problem med USA, och det problemet drabbar hela världen. Någon seriös motreaktion från USA:s europeiska vasallstat EU kan inte skönjas, mer än att näringslivet börjar tröttna på de ständiga sanktionerna mot alla som inte följer Vita husets pipa.

Någonting som är särskilt oroande är att Vita huset falskeligen utmålar Iran som avvikande från sitt kärnenergiprogram. Det är alldeles uppenbart att det handlar om ett propagandakrig. Varför? Det finns två möjligheter; det ena att Trump inte gillar det enda vettiga som Obama gjort, nämligen tecknat ett avtal som leder till avspänning mellan västvärlden och Iran, och därför vill riva upp det, införa ytterligare för Iran förnedrande klausuler och signera det i triumf för sitt eget ledarskap. Eller också är detta en upptakt till någonting som kommer sluta med ett krig.

Vem drar i trådarna här…?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 25 kommentarer

Jag tror att vänstern vinner tack vare dess applicering av fascismen.

Bästa läsare!

Det är med ett uns av ofrivillig ödmjukhet jag måste erkänna att den svenska vänstern håller på att vinna. Åtminstone slaget om utrymmet i mediekanalerna. Inkl. sociala medier.

Under det sista året har vi sett en stark kantring åt vänstern vad gäller aktivism på nätet. För säg si sådär fem år sedan klagades det över att de sociala medierna – såsom bloggosfären – var en bastion för ”högern” (och med ”högern” menas alltså alla som inte är vänsterorienterade, inklusive libertarianer och även andra opolitiska begåvningar). Man sade bl.a. att det var hopplöst att föra debatt på internet eftersom ”högern” intellektualiserade diskussionen på nätet hela tiden.

Det var en tid då rationella argument övertrumfade känslomässiga föreställningar. Det var en tid då en helt ny generation intellektuella talanger dök upp, ibland anonyma och ibland utan att uppnå någon större berömmelse utanför en vidare krets. Etablissemanget blev tagna på sängen, för det här var personer som kunde sina ämnen, och som fick etablerade politiker som Mona Sahlin och hennes likar att framstå som förståndshandikappade. Här föddes nätverk som snabbt – snabbare än man hinner uttala orden ”dagens nyheter” – spred länkar till informationskällor som hade sin bas i verkligheten, ofiltrerat av agenda-styrda redaktioner vars aktieägare jublar över varenda möjlig konflikt i samhället som kan styras upp medels likriktning.

Ur detta föddes de alternativa medierna. De är idag så pass etablerade att det råder ett fullständigt krig mellan systemmedierna och de alternativa medierna.

Det finns dock ”kostnader” på framgångskontot; alternativmedierna ser en möjlighet i att ta en marknad från de verklighetsfientliga gammelmedierna, och de kan frestas att tro att sista steget kan bara ske genom att man börjar anpassa sig till systemmediernas format. I frestelsen ingår att expandera verksamheten, och därmed kommer jakten på finansiärer vilka själva kan tänkas ha en agenda som inte är ordentligt kommunicerad till mottagaren – i vart fall inte förrän den dagen de meddelar att ”detta får ni inte skriva om”. Det kan inte vara en slump att ämnet ”sionism” har en så pass undanskymd plats i svenska alternativmedier, trots att världsutvecklingen helt uppenbart kan kopplas till denna sfär influenser.

Vänstern på Internet har dock slagit tillbaka (mot en höger som förmodligen aldrig existerade). ”Twittervänstern” har sett att det är ett framgångsrecept att skrika ”rasist” och ”nazist” mot meningsmotståndarna, och spela på hela känsloregistret under attackerna. Denna metod hade dock inte varit framgångsrik om inte vänstern redan tagit viktiga positioner inom medievärlden, rättsväsendet, statsapparaten och utbildningsväsendet. Tystnad blir en överlevnadsstrategi för den som inte identifierar sig med vänsterns idéer. Vanligt folk följer ofta minsta motståndets lag, och då är det enklare att kalla sverigedemokrater för nazister istället för att kosta på sig en mer nyanserad kritik.

I denna anda har det blivit lätt för vänstern att angripa enskilda individer som inte säger vad vänstern medger folk att tycka. Metoden är enkel; man har nya nätverk som gör att man agerar i flock, t.ex. kommer med massiva abuse-anmälningar. Eftersom sajter som facebook primärt hanterar detta med algoritmer kan en person i Sverige blockeras av en person som inte alls behärskar det omdiskuterade ämnet, och som låter sig ledas av att 25-50 vänsteraktivister tryckt på knappen för ”olämpligt innehåll”.

Det här drabbar inte bara 80-åriga tanter som skriver ”negerapa” i någon diskussionstråd, utan även debattörer med synnerligen vårdat språk – till och med kommersiella författare och journalister. Den som skriver ”negerapa” hamnar istället i domstol, numera oftast med rättslig påföljd. Staten prioriterar denna typ av brott.

Utöver abuse-anmälan förekommer det också att de skickar personliga meddelanden till gruppmoderatorer med krav på att vissa medlemmar skall sparkas ut ur grupperna. Jag har själv stött på ett exempel där en aktivist menade att en person hade gett uttryck för åsikter som kan tolkas som rasism. Vad personen ifråga sagt var att ”det vore väl önskvärt att båda sidor kommer till tals i en diskussion om invandringsfrågor”. Alltså att ha en neutral ståndpunkt i invandringsdebatten är i sig rasism, enligt anmälarens resonemang! När moderatorn förklarade att kritiken mot gruppmedlemmen var orimlig följde en abuse-anmälan av hela gruppen till facebook istället.

Återigen, detta skulle inte vara möjligt om det inte vore för att vänstern redan har positionerat sig på strategiskt viktiga poster inom samhället. Och vi noterar att statsallierade institutioner som Google och Facebook har nyckelpersoner med samma värderingar som vänsterns aktivister. Ja, sannolikt är det dessa nyckelpersoner som gjort det möjligt för dessa vänsteraktivister att organisera sig.

Tyvärr – eller i vart fall illa nog – består vänsterns styrka i deras numerär. Det är kvantitet utan kvalitet. Men tyvärr finns det ingen efterfrågan på kvalitet. Vi ser hur public service sänder debattprogram med aktörer som höjs till skyarna, trots att de har en falsk definition av vad död är för någonting.

Dessvärre får vi tillskriva denna ”success” som vänstern fått också genom den omständigheten att svenska högern lagt sig platt för vänsterns åsiktsmegafoner. Den ideologiska upplösning som Reinfeldt genomförde med sitt parti ruinerade konservatismens chanser att stanna kvar i den offentliga debatten. Idag är just ”konservatism” ett tillägg till listan över förbjudna åsikter, efter ”nazism”, ”rasism/främlingsfientlighet”, ”sexism/anti-feminism” och ”homofobi”.

Med andra ord skulle Sverige behöva en konservativ politisk kraft. Men hur skall den konservatismen uppstå, växa och bryta genom utan att falla till föga för särintressen som sionister, statsivrare, storfinansen, etc.?

Jag har inte svaret på den frågan. Mandatperioden 2018-2022 har gått förlorad på förhand, åtminstone för den som vill föra makten från stat och över till individ, och uppnå friheten att slippa bli förföljd för att ha ideal som är förenliga med naturlighet och förnuft.

Hälsar eder Peter Harold (från sin sjuksäng)

Länklista:
Om ”Jag är här”-gruppen: https://www.gangrapesweden.com/jagarhar.php

Publicerat i Politik | 23 kommentarer

Varför är det så många som vill köpa gamla bilar?

Bästa läsare!

Ursäkta min frånvaro från bloggen, men de få stunder jag haft till bloggskrivande har berört ämnen som inte kan avhandlas på en pisskvart. Dessutom har jag blivit ombedd att bidraga med alster på annorstädes plats, och jag har fallit till föga och gett ett litet handtag.

Jag har dock haft tid att läsa i lokaltidningen när jag varit hemma i Stockholm. Det är reklamfinansierade och vänsterorienterade Mitt i Söderort (f.d. Söder om Söder), vilken alltid publicerar annons från mataffären i Hökarängen där jag brukar handla billiga annonsvaror. Övriga varor ratar jag eftersom de kan konststycket att hålla flera kronor högre priser på andra artiklar.

Hur som helst, jag bläddrade till privatannonserna. Avsikten var nog att alstra mig själv ett snett leende genom att läsa kontaktannonser. Jag har ingen aning om de någonsin ger någon utdelning. I vart fall inte ”Herre söker kvinna”. I vilket fall som helst är de underhållande att läsa, och ibland dyker det upp fascinerande bilder när man tolkar koderna i annonstexterna: ” – Generös herre söker ung kvinna som uppskattar livets goda”. Undrar om polisens prostituationsgrupp också läser dessa annonser? I så fall kan jag bara önska att de slutar med det. Det äcklar mig att myndighetspersoner fortfarande i nådens år 2017 tar sig rätten att bestämma över vuxna människors sexliv.

Nåväl, nu missade jag att läsa kontaktannonserna, men däremot såg jag att det var en stor mängd annonsörer som erbjöd sig att köpa äldre bilar. Till och med bilar av årsmodell 1995.

Till en början reagerade jag inte. Årsmodell 1995. Det kan vara Volvo 850, Citroën Xantia, Saab 900 Mk2, sista årsmodellen av Fiat Tipo. 1995 såldes den biffiga Mercedes S-klasse som slog alla konkurrenter i världen i disciplinen ”smaklös vräkighet”. Och var det inte det året Nissan Primera fick en ansiktslyftning och hjulupphängning av multilänk-typ?  Och när tanken gått så långt slog det mig att dessa bilar börjar bli sällsynta. Till och med mängden 850-or på varuhusparkeringen har börjat minska. Shit, det är över tjugo år sedan!!!!

Insikten om att jag inte är 30 längre kom som en chock för mig. 1995 känns ju inte alls som särskilt länge sen.

Tillbaka till den sekunda bilkommersen. Det var som sagt en mycket stor mängd annonsörer som ville köpa begagnade bilar. Tjugo stycken, närmare bestämt. Jag kan inte låta bli att fundera på varför så många vill handla gamla råttsoffor. Jonny. Benny. Lars. Viktor. Mikael. Robert. Alex (som till och med köper bilar av årsmodell 88!).

En anonym handlare – som bara lämnar ut sitt mobilnummer – erbjuder sig att köpa bilen oavsett skick: ”Hämtas omgående obesiktigad oskattad avställd krockad besiktigad, skattad, rostig. Betalning sker på plats och hämtas omgående som sagt”. Vilken normal människa är intresserad av att köpa en rostig oservad oskattad och kanske till och med en krockad bil som har körförbud? Det måste helt klart finnas en affärsmodell här som passerat oss andra helt förbi. Någon läsare som kanske har kunskap om denna del av bilbranschen?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Bil & trafik | 15 kommentarer

USA försöker förhindra sanering av minor i Syrien

Bästa läsare!

Jag beklagar, men utifrån dagens ämne kan jag inte säga någonting annat än att USA förvandlats till ett ondskans imperium. Måttet är rågat, och jag kan inte finna någon tänkbar förmildrande omständighet i den amerikanska regimens agerande i denna fråga.

Det handlar om att den amerikanska ambassaden i Belgrad uppvaktat det serbiska försvarsdepartementet. Enligt en artikel på Ron Paul Institute av Daniel McAdams har ambassaden påpekat att USA:s regering donerat en signifikant summa pengar, utrustning och tränat personal hos den serbiska armén för att den skall kunna rensa minor från inbördeskriget: ” – Vi har under 15 års tid förmedlat 20 miljoner dollar för att göra Serbien till en säkrare plats.  Vid den senaste större samövningen i april i år skänkte vi läkemedel och minröjningsutrustning till ett värde av 450’000 dollar” för att förbättra den serbiska arméns kapacitet att oskadliggöra minor.” Så långt kan man säga att detta är en generös gest av USA, även om man skall ha i beaktande att Vita huset under Bill Clintons ledning eskalerade oron i ex-Jugoslavien till regelrätt inbördeskrig.

Nå, vad är det nu USA vill i saken? Jo, man säger sig ha fått underrättelser (via ryska medier) om att den serbiska armén ämnar skicka minröjare tillsammans med ryska kollegor för uppdrag i Syrien. Av någon anledning är detta någonting som USA inte alls samtycker till, trots att de städer och byar som hållits av Islamska staten lämnats med minor som skördar liv och lemlästar ännu fler.

Anledningen till att USA med jämna mellanrum kontaktar försvarsmakten i Belgrad för att försäkra sig om att ingen serbisk minröjare far till Syrien är att ”vår gemensamma aktivitet syftat till att medlemmar i den serbiska armén skall rensa området kring den forna flygbasen i Sjenica så att den kan öppnas”. För att veta vad som står på spel ifall Belgrad känner sig vilja visa ens ett uns medlidande med det syriska folket (efter det inbördeskrig som USA drivit på tillsammans med framför allt Saudiarabien), så förklarar ambassaden att ” – USA har planer på att under nästa år ytterligare bidraga med att höja Serbiens kapacitet inom projektet”. När det uppdraget är klart ställer USA villkoret att Serbien endast får utföra minröjning annorstädes under ledning av FN eller EU.

Sjenicas flygplats – eller Dubinje Airport som den också är känd för – skall ha sålts eller är föremål för försäljning. Flygplatsen är tilltänkt för charterflyg samt flygfrakt. Det forna Jugoslavien anses bland grävande journalister vara en knytpunkt för islamiska terrorister som enligt vissa källor fraktas med amerikanska flygplan till enskilda flygplatser med diplomatisk immunitet.

Behovet av minröjning är synnerligen stort nu sedan IS tvingats till reträtt i Syrien, och folk återvänder tillbaka till sina ofta sönderbombade hem.

Hälsar eder Peter Harold

Länkar:
B92.net: ””US received assurances Serbia won’t send deminers to Syria

 

Publicerat i Krig & fred | 3 kommentarer

Byt ut #metoo mot #vadfanhållerdupåmed och skippa offerfasen.

Bästa läsare!

Ett litet kort inlägg, innan det blir dags att stoppa kycklingen i ugnen…

TV4 meddelar att de stoppar den kommande säsongen av programmet ”Äntligen hemma” med anledning av spekulationerna kring att programledaren Martin Timell fört handen innanför badbyxorna på ett fruntimmer och sagt rasistiska saker (dock inte samtidigt, vad jag vet).

En gång i tiden hanterade man detta på följande sätt: Om uppvaktningen var välkommen lät man handen leta vidare. Om uppvaktningen inte var välkommen, då gav man karlsloken en örfil så att han aldrig mer gör om misstaget.

Man kan se exempel på svartvita långfilmer på TV hur upprörda kvinnor delar ut dagsedlar till män som – inte sällan i en komisk gestaltning (kanske till och med där mannen blir falskeligen beskylld för någonting som lustigkurren vållat) – får en åthutning till publikens glädje och fröjd.

Av någon anledning fungerar det inte så här längre. Istället skall kvinnor sitta och känna obehag i månader, år, helt halva livstiden, innan det till slut släpper för dem och de måste twittra ut sin ångest. Måhända kommer systerlig medömkan att stilla en del av de besvär som det långvariga hemlighetsmakeriet orsakat, och i några fall kanske raderna under haschtaggen ”metoo” kan resultera i en hämnd, d.v.s. att den utpekades karriär kraschar.

För vissa människor – vi kan kalla dem för feminister – är #metoo en viktig komponent i det ständiga könsmaktskriget och det konstanta utpekandet av män varandes djur. För andra är det hela spektaklet rena rama underhållningen; från att man tar del av dessa utlämnande kortnoveller av sexuell karaktär med intrikata detaljer, till att skåda celebriteters fria fall i den offentliga skammen på löpsedlarna. Virtanen, Timell, Guilou och några ännu inte namngivna mediefigurer.

Faktiskt, hur många av oss har inte önskat att något ont skall hända den ständigt hurtige Martin Timell som givit hundratusentals svenska makor vanföreställningen att vilken make som helst kan bli sin egen hantverkare och byta ut Sportextra mot köksrenovering?!!

Sorry ladies! Vi män vet att Martin är fejk; vi låter oss inte luras av den kroniska munterheten eller att han klär ut sig som en snickare och låtsas att allting är lätt bara man har rätt verktyg (av en händelse precis de dyrbara produkter som sponsorn säljer).

Ni kvinnor ser dock honom med andra ögon, och det är därför förvånande att ni klagar när han tafsar på er. Det finns säkert 10’000 tanter runt om i landet som skulle kunna betala för att bli besudlade av honom. Nej, jag skämtar inte. Timell har definitivt missat en affärsidé som gigolo. Eller också har han talat tyst om saken…

Nej, det vi ser nu är en offermentalitet som tyvärr känns väldigt orkestrerad i dessa tider där oskyldiga kvinnor – till och med barn, och i några fall 80-åringar – faller offer för importerade gärningsmän. Som om vi inte hade nog med våra egna!?

Bara om vi ser till en så begränsad styggelse såsom ofredande ser vi vad som hände i Köln härom året och sedermera även på svenska ungdomsfestivaler (då medierna valde att lägga locket på). Vi ser ett beteende som är fientligt mot värdlandet och dess invånare. Lägger vi därtill genuina våldtäkter, många av sadistisk karaktär inomhus som utomhus, finner vi en överrepresentation bland utrikesfödda och en obehaglig trend som pekar mot de nyanlända.

Det är detta som händer nu. Men istället för att diskutera det som förintar tryggheten för dagens unga kvinnor väljer institutioner som SVT att be Sveriges kvinnor att blotta alla oförrätter de drabbats av, från att en pojke lyft kjolen på en när man gick i ettan till att en arbetsgivare bett om sex, och så vidare.

Vad som behövs är inte #metoo, utan istället ett #vadfanhållerdupåmed, gärna i en ärtig stil värdig 1930 och 1940-talets pilsnerfilmer, där fröken Andersson inte tvekar en sekund att dänga handflatan i nyllet på den karl som hon finner oförskämd. Bara ett förslag. Har man rätt attityd så blir konsekvenserna hanterbara.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Udda sex | 8 kommentarer

Är det verkligen klokt att fläka ut skammen på Twitter*, även om det finns svin på Aftonbladet?

Bästa läsare!

Inte har jag då missat att Aftonbladets överreklamerade medarbetare Fredrik Virtanen pekats ut som serievåldtäktsman.

Inte heller har jag missat de försynta påpekandena från såväl allmänhet som övrig mediebransch att Aftonbladet har dubbla måttstockar för integritet när det å ena sidan gäller att hänga ut Anders Borg för ett påstått rykte om att han hängt ut sin Mini-Anders på fest, kontra tidningens verbala pixling av sin medarbetares skumma förflutna. Trots allt, ”alla” på Aftonbladet – inklusive den ständigt moraliserande deckarförfattaren Läckberg – har vetat om att Virtanen varit polisanmäld och misstänkt för våldtäkt, men valt att lägga locket på.

Aftonbladet missar annars inte många chanser att misskreditera t.ex. Sverigedemokrater som kommer i klammeri med rättvisan, medan egna försyndelser kastas ner i minneshålet utan att passera ”gå”, och i bästa fall är det bara någon konkurrenttidning som gör ett skadeglatt reportage. Varför? Jag misstänker att Virtanens frisedel beror på att han predikar politisk korrekthet. Jag är ändå inte förvånad över att han och andra journalister inte lever upp till sina egna ideal. Vilken yrkesgrupp umgås flitigast med alkohol? Det är journalister och författare [LÄNK].

De som arbetar inom medier och reklam dricker betydligt mer än andra yrkesgrupper, enligt en studier från Stockholms universitet 2006. Där jämfördes elva olika yrkesgrupper och även företagssäljare, ingenjörer och chaufförer hade hög alkoholkonsumtion.

Min personliga åsikt är att det faktum att journalister inte lever som de lär är ett samhällsproblem. Förutom att feministen Fredrik Virtanen – enligt numera offentligt vittnesmål – stoppar sin Mikro-Fredrik i munnen på drogade kvinnor och insisterar på att de skall tillfredställa honom sexuellt, så har vi ett annat lysande exempel på journalister med kluven tunga i form av Expressens Erik Erfors rasistattack i fyllan och villan – ett brott som han dömts för i domstol.

Varför skall medborgarna förvägras att tala öppet om sin aversion mot konsekvenserna av det skattefinansierade folkutbytet (som pågår just nu med stöd från såväl det politiska etablissemanget liksom medieetablissemanget som Virtanen och Erfors tjänar), och riskera att bli uthängda och vanhedrade av såväl redaktörer som politiska aktivister – när journalisterna själva uppvisar brist på tolerans när de exponeras för de förtretligheter som mångkulturalismen medför?

Det finns minst tre alternativa förklaringar till denna omständighet. Antingen är journalisterna fascistoida och ser sig själva som ett slags oåtkomliga Übermench medan deras läsare betraktas som okunniga och därför måste ledas i enlighet med ”den enda rätta läran”. Eller också är det journalisterna som är okunniga, och som därför gör onyttan att förse folket med felaktiga fakta och undermåliga perspektiv. Den tredje teorin, vilken förespråkas av journalister som Janne Josefsson, är att journalisterna viker sig för grupptrycket (i en kulturmarxistiskt dominerad miljö) och fastnar i sin egen eko-kammare. Det är först när de får en sup eller två, eller när de känner sig säkra och sänker garden inför dold mikrofon, som de säger vad de egentligen tycker. Problemet är ju att det är just den informationen som läsarna behöver.

Att en kvinnlig journalist träder fram och ”talar ut” om sexuella övergrepp utförda av kända män har naturligtvis vållat obehag hos medieetablissemanget som ömsom rasar över offrens frispråkighet, och ömsom är förbluffade över att någon kan tänka sig att avslöja svinen som arbetar på våra dagstidningar. Detta har föranlett en kampanj som jag vill påstå i själva verket är en krishantering under haschtaggen #metoo. Här förväntas kvinnor berätta öppet om att de utsatts för sexuella ofredanden, och ju mer detaljer och ju mer utpekande, desto flitigare sympatidelar andra dessa berättelser.

I vissa fall är det berättelser – korta men utlämnande – där man kan ifrågasätta offrets omdöme att redan i första hand ge sig i lag med gärningsmannen. Låt mig förklara.

Utan att vilja förringa de som haft obehag av ofrivillig sexuell uppvaktning, vill jag mena att detta med att känslomässigt kasta sig in i #metoo-cirkusen är kanske inte det vettigaste sättet att hantera minnet av otrevlig sex. Inte minst därför att utsagorna kan misstolkas.

Jag måste villigt erkänna att jag häromdagen gjorde mig en bild av Cissi Wallin – vilken jag inte kände till innan** – som knappast är smickrande när jag hör att hon låtit sig drogas och ha sex med Fredrik Virtanen i sin ungdom när hon var en aspirerande journalist. Idag är hon en journalist. Är incidenten med Virtanen ett mönster i sammanhanget när vi skall spekulera i hennes karriärsklättring?

Den typen av frågor kan uppstå när folk agerar genom att presentera smaskiga sensationer av det här slaget. Jag tror att det är kanske lämpligare att man går till en psykolog, eller ännu hellre pratar med en nära vän om dessa obehagliga minnen, än att man fläker ut skammen i det offentliga.

För övrigt skulle jag vilja se att någon startade en kampanj under den cyniska haschtaggen #tackregeringen eller liknande för att uppmärksamma om gärningar som kan kopplas till kulturberikningen av vårt land. Ni vet nog vad jag menar.

Hälsar eder Peter Harold

* Twitter, Instagram, facebook, whatever

**Helt sant är det inte att jag inte kände till Cissi Wallin. Jag har läst henne en gång, och det så sent som i somras:Cissi Wallin – en dålig mor eller en dålig Metroskribent?”. I övrigt känner jag nu plötsligt ånger över att ha gett både Virtanen och Wallin uppmärksamhet här på Skrivarens Blogg. Allt som har med hatmedier som Metro och Aftonbladet borde egentligen ignoreras. Ignoreras eller eldas upp. Ignoreras rimmar dock bäst med den icke-aggressionsprincip som jag predikar.

Publicerat i Medierna, Sex | 12 kommentarer

Sorry, inbördeskriget i Ukraina på väg att eskalera igen – Kiev lovar slutgiltig seger.

Bästa läsare!

Aftonbladet härbärgerar en serievåldtäktsman, Stockholm är insvept i domedagsmoln och riksdagen skall tvinga medborgarna att betala för regeringens propaganda. Jag är frestad att nappa på det sistanämnda ämnet, framför allt med vinkeln att denna skit borde vi kunnat ha undvika ifall inte massmedierna kampanjat bort den licensskolkande kulturministern i Reinfeldts första regering. Å andra sidan har jag nog redan berört just det ämnet tidigare.

Istället vill jag tjäna som orakel före det ordinarie nyhetsflödet. Jag ber läsaren att vända uppmärksamheten mot Ukraina och utbrytarrepublikerna igen.

Dagens bloggpost har en angrepsvinkel som förmodligen inte kommer upprepas av systemmedierna när inbördeskriget blossar upp i östra Ukraina härnäst. Saken är den att regimen i Kiev förbereder sig på en offensiv som skall leda till att styrkorna i utbrytarprovinserna Donetsk och Luhansk antingen slås ner eller tvingas kapitulera.

Det började i januari i år när bl.a. den amerikanske senatorn och f.d. republikanska presidentkandidaten John McCain – den neo-konservativa elitens lakej – reste till Ukraina och höll tal inför de regimtrogna militärerna och lovade dem allt stöd som stod i hans makt. Sedan dess har McCain opererats för hjärntumör – förklarar ju både ett och annat – och den amerikanska kongressen har anslagit 500 miljoner dollar till vapen för den ukrainska regimens räkning.

Denna regim leds av presidenten Petro Poroshenko som ligger mycket illa till i opinionsmätningarna. Men han fruktar inte så mycket en valförlust just nu så mycket som han bekymrar sig över att de militanta högernationalisterna kan frestas att begå en statskupp. För att ge dem vad de önskar slår han på krigstrumman, berättar James W CardenConsortium News. Och för att få vad han behöver har Poroshenko förklarat att Ukrainas väg är att gå med i EU samt ansluta sig till NATO. Vilket är ett argument för att svenska EU-motståndet måste lägga i högväxeln snart så att vi får till ett välbehövligt Swexit.

Warden påpekar också att från Natos sida talar man med dubbla tungor. I vart fall gör Nato-chefen Jens Stoltenberg det, där han å ena stunden (september 2017) säger till ryska medier att det inte finns någon plan för att ta upp Ukraina som medlem i Nato, å andra stunden (juli 2017) står han i det ukrainska parlamentet (Vad fan gör han där???) och säger till ledamöterna att ” – Ukraina skall självt välja hur de vill arrangera sin säkerhet”, och tillägger ”att alla dörrar är öppna”…

Samtidigt har Poroshenko hållit anföranden där han framställer sig själv som en varnande ängel och ”avslöja” att Vladimir Putin har långtgående planer på att starta krig och erövra Västeuropa med de trupper som deltog i sensommarens övningar tillsammans med Vitryssland. Poroshenko sade detta utan att reflektera över att Nato bedrev en motsvarande omfattande övning på Svarta havet och i Östersjön runt Ryssland. Ett annat tecken på att Ryssland kanske inte kommer starta erövringskrig med EU är att Putin skurit ner sin försvarsbudget med 25% i år.

Det enda vi vet med säkerhet är att Poroshenko under sitt besök i USA för en månad sedan höll ett tacktal till sin värd och förklarade att med hjälp av de vapen som man kommer kunna köpa genom det amerikanska biståndet skall regimen ”befria Donbas (Donetsk och Luhansk) och återta ukrainskt territorium”. Det enda territorium man förlorat utöver Donetsk och Luhansk är Krim som efter en lokal folkomröstning valde att ansluta sig till den ryska federationen. Enda begripliga uttolkningen av Poroshenkos ord är att han kommer låta sin armé – och förmodligen också de styrkor som tillhör de militanta högernationalisterna – försöka återerövra Krim. Detta betyder krig mot Ryssland!

Tomma tunnor skramlar mest, eller har John McCain och hans kumpaner övertalat Poroshenko att fungera som tändstift i ett europeiskt storkrig?

Under alla omständigheter bör vi ge akt på vad som händer i Ukraina medan den neo-konservativt kontrollerade Trump-administrationen flyttar mediernas fokus till Nordkorea.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 25 kommentarer

[Säkerhetspolitik] Gäller det Sverige eller Ryssland, SD? Eller handlar det om att nå köttgrytorna?

Bästa läsare!

Jag läser Sverigedemokraternas motion 2017/18:1578 med den sparsmakade titeln ”Ryssland” [LÄNK]. Följande avsnitt är hämtade ur motionärernas text:

Verktyg som lagstiftning, propaganda och politiskt inflytande över rättsapparaten har nyttjats för att tysta oppositionella och stärka regimens ställning. Situationen för oliktänkande och regimkritiker är således mycket besvärlig.

Exempel på en oliktänkande individ är journalisten Katerina Janouch. Hon medverkade i tjeckisk TV och beskrev för TV-tittarna i det landet om negativa förändringar i Sverige i följd av den multikulturella politiken som är grundlagsstadgad. Detta föranledde Sveriges statsminister att gå ut i medierna och beskriva att ”Katerina Janouch framför konstiga idéer”. Vill han tysta oppositionella? Ja, det är med all önskvärd tydlighet att statsministern (regeringen) inte gillar vad motståndarna säger. Statsministern försöker utöver detta beskriva nästan en femtedel av Sveriges väljare som nationalsocialister, en ideologi som hans eget parti dock har iögonfallande gemensamma drag med, för den som bemödar sig att studera historia på en djupare nivå än LO:s annonskampanjer.

I vart fall kan det inte råda en tvekan om att den svenska regimen agerar i sitt eget intresse, vilket är detsamma som att ”stärka sin egen ställning”, vilket SD kritiserar den ryska regeringen för. Regimen i Sverige backas upp av en statskontrollerad mediakoncern vars medarbetare ömsom bedriver regimtrogen aktivism (aggiterar för statssocialism), ömsom propagerar för kulturmarxistiska värderingar som inte hunnit vinna gehör hos beslutsfattarna.

Åter till motionstexten:

Även situationen för HBT-personer i Ryssland är svår. Hatet mot HBT-personer har ökat i de djupa folklagren under uppmuntran från regimen, och lagstiftning som försvårar för denna grupp har införts.

Att SD försöker bli det nya bögpartiet har vi sett tendenser till på senare år, inte minst i samband med Jan Sjunnessons manifestation om alternativ Pridetåg i muslimtäta Västerort i Stockholm. Det kan vara i högsta grad legitimt att manifestera för homosexuellas säkerhet i en miljö som domineras av skenhelig homofobi – jag säger skenhelig därför att muslimer i gemen föraktar homosexualitet, å ändå är sodomi en metod att förnedra sina offer inom den muslimska kulturen. Som exempel kan nämnas att i kampen mellan islamistiska grupper i Egypten kidnappades söner till meningsmotståndare och våldtogs analt inför videokameror innan de släpptes fria. Det tragiska är att offrets släkt i några fall valt att döda pojkarna eller be dem att ta självmord. Sodomi i syfte att förnedra det manliga offret förekommer också i Sverige numera inom vissa kretsar.

Situationen som homosexuell i Ryssland är självfallet inte okomplicerad, men vad är att förvänta sig i ett starkt kristet land där man anser att sexualitet är till för reproduktion, och att det man gör i fyllan skall glömmas bort. Trots detta har Ryssland en kommersiell produktion av bögporr, och de förbud som man i Sverige beskriver som ”förtryck mot HBT-personer” innebär förbud mot att skönmåla homosexualitet inför skolbarn. Tanken med det är att Ryssland helst av allt vill säkerställa sin reproduktion på naturligt sätt, och inte dö ut som folk. Detta är f.ö. en tanke som SD egentligen borde vara de första att ställa sig bakom, om man nu menar allvar med att slå vakt om svensk etnicitet och utmåla sig som ett (social-)konservativt parti.

Trots denna begränsning i att sprida HBTQ-propaganda för barn är sexbyten för vuxna godkänt, vilket annars i Sverige anges som en indikator på förtryck. Kritikerna påpekar istället att Ryssland inte har några lagar mot diskriminering av homosexuella. Intressant nog så har faktiskt inte heller USA någon sådan lag (och skall inte heller ha det, anser jag). Rätten att välja bort människor borde egentligen över huvud taget inte ifrågasättas eftersom det bryter mot egendomsrätten.

SD:s motionär nämner i sammanhanget Tjetjenien, och beskriver mord och förföljelse på homosexuella. Tjetjenien är en autonom delrepublik i den ryska federationen. De stiftar egna lagar. Enligt uppgifter skall omkring 100 man fångats och torterats, och att tre av dessa skulle ha dött. Det talas om koncentrationsläger för homosexuella. Tydligen är det svårt att få dessa uppgifter bekräftade, men man skall ha i åtanke att en stor del av befolkningen är muslimer, och under en period på 1990-talet rådde sharialagar i delar av Tjetjenien. Putin har varit en stark motståndare mot muslimskt styre av delrepubliken, för vilket han klandrats. Attityden mot homosexuella varierar alltså från region till region inom den ryska federationen.

SD-motionen igen:

Sedan några år tillbaka har EU sanktioner mot Ryssland, om tydliga förbättringar inte sker för dessa grupper är vi beredda att stödja ytterligare skärpta sanktionerna mot Ryssland. Vi har vidare sett hur populära oppositionella politiker snabbt anklagats för förskingring och liknande brott, till synes enbart för att undanröja framtida hot mot det auktoritära styret.

Oppositionella politiker som anklagas för både det ena och det andra? Ja, det låter ju faktiskt lite som hur sverigedemokraternas eget s.k. ”medlemsutskott” fungerar när oönskade individer rensas ut, ibland på den enkla grunden att de diskuterar litteratur som partiledningen inte har godkänt.

Vad gäller ekonomiska sanktioner mot Ryssland så ser vi att de i praktiken är verkningslösa som påtryckningsmedel, och istället bara skadar Europas ekonomi. Det skall noteras att USA som instiftat sanktionerna nogsamt undantagit produkter som man själva är i behov av (t.ex. ryska raketmotorer).

SD har ett konkret bud:

Regeringen bör vidta nödvändiga åtgärder för att vidare möjliggöra för oppositionspolitiker och journalister att arbeta för ett stärkande av demokratin i Ryssland.

SD goes full George Soros? Hur vore det med att börja verka för ett stärkande av demokratin i vårt eget hemland? Eller varför inte försöka med det inom sitt eget parti…?

SD tar äran för att under lång tid ha exponerat Rysslands återuppbyggnad:

Varken regimen eller stora delar av den ryska befolkningen har kommit över att tiden då Sovjet var en rejäl militär stormakt. Av denna anledning utgör återuppbyggnaden av Rysslands försvar en prioriterad uppgift för regimen, vilket Sverigedemokraterna har varnat för sedan lång tid tillbaka.

Detta hade lika gärna kunnat skrivas av moderaten Gunnar Hökmark (jourhavande Israel-lakej),vilken inte kommit över att Sovjetunionen upphört och att den antidemokratiska konstellationen numera inte huserar i Moskva, utan istället i Bryssel och Strasbourg. D.v.s. Hökmarks egen arbetsplats i egenskap av EU-parlamentariker!

Ryssland har återuppbyggt sin militärmakt, men man är inte i nivå med den kraft man hade under Sovjetregimens tid, och återuppbyggnaden har skett från en nivå då landets försvarsmakt – och försvarsmakt har alla länder rätt att ha – i praktiken var skrot.

Ryssland har med andra ord bedrivit en sverigedemokratisk politik när det gäller att vara rustad för att kunna försvara sig, t.ex. från ett NATO som övertagits helt och hållet av de neo-konservativa.

På tal om neo-konservativa. SD har samma verklighetsuppfattning som dessa ifråga om Krimkrisen:

Våren 2014 startade Ryssland ett anfallskrig mot Ukraina, detta efter att Ukraina velat närma sig NATO och EU. Ryssland annekterade Krim-halvön – en illegal annektering som fortfarande består – och har sedan dess stöttat ryska separatister i östra Ukraina. Enligt rapporter har ryska förband och separatister gjort sig skyldiga till brott mot Genevekonventionen samt brott mot Minsk-avtalet under striderna i östra Ukraina.

Jag skall inte förlänga denna bloggpost med att förklara bakgrunden till Krim-krisen, för det har jag redan gjort många gånger, bl.a. genom dessa bloggposter:

Kan inbördeskriget i Ukraina ebba ut av sig själv? Och kommer Ukraina bli nazisternas fjärde rike? ” (6 mars 2017)

Ukrainakrisen behöver en lösning – lås in John McCain och kasta nyckeln i vallgraven.” (24 februari 2017)

USA:s inflytande över Ukraina via nazism förr och nu” (12 februari 2016)

Västukrainarna tröttnar på sin regim i Kiev – men inbördeskriget skall trappas upp igen.” (13 augusti 2015)

Ambassadör John Kornblum vill att Europa hittar på en ny berättelse som demoniserar Vladimir Putin bättre” (23 juli 2915)

Rysk dokumentär: ”Crimea – The way back home” (28 mars 2015)

Lyssna nu, Barack Obama! Ukrainarna vill inte ha ditt krig mot Ryssland!” (5 februari 2015)

Sveriges roll i Ukrainakrisen – finns det en ”Brzezinske-formel”?” (8 juli 2014)

KU bör granska utrikesminister Carl Bildts agerande i samband med Ukrainakrisen” (4 maj 2014)

Nej, Carl Bildt. Ryssland är inte alls oberäkneligt!” (19 mars 2014)

Eftersom vi inte kan rysk historia blev vi ganska förvånade över Krim-krisens vändning” (18 mars 2014)

Utöver mina egna texter vill jag även rekommendera min bloggkollega Jan Millds förträffliga texter om Ukrainakrisen [LÄNK].

I korthet vill jag berätta att den ursprungliga regeringen i Ukraina befann sig i en ekonomiskt prekär situation under 2013, och man valde temporärt att inte underteckna associationsavtalet med EU (som innehöll en massa villkor som skulle försvåra det ukrainska samarbetet med Ryssland) därför att Ryssland gav ett fördelaktigare erbjudande om ekonomiskt stöd än EU. EU som är lydstat till USA agerade för Vita husets räkning, som såg till att det blev en kris i Ukraina som straff för att Putin tidigare förhindrat en NATO-ledd invasion av Syrien året innan. De etniskt ryska provinserna i Donbass och Krim genomförde folkomröstning som resulterade i ett stort stöd för att lämna Ukraina. Eftersom tre västvänliga f.d. ukrainska presidenter i en skrivelse bett västvärlden att agera för att kasta ut Ryssland från deras flottbas i Sevastopol valde Ryssland att bifalla Krims ansökan om att ingå i den ryska federationen, men gav nej till utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Den ryska annekteringen av Krim i enlighet med lokalbefolkningens stöd var praktiskt taget oblodig. (Det uppges att en person dödats, men betydligt fler har dödats av Kievregimens sabotageexpeditioner på Krim).

Formuleringen om att separatister bryter mot vapenvila enligt Minskavtalet är en sanning med kraftig modifikation. Det finns rapporter om brott mot vapenvila, men som jag påpekat i tidigare blogginlägg är rapporterna ofta formulerade så att det skall låta som att det enbart är rebellsidan som brutit mot vapenvilan. För att finna de verkliga förhållandena måste man analysera respektive incident, och då kommer finner man i vissa exempel att de beskjutna målen ligger på territorium som redan kontrolleras av rebellsidan. Utanför rapporterna har flera observatörer sagt att även Kievregimens trupper bryter mot vapenvilan, och vi har också exempel där USA-senatorn John McCain uppmuntrade Ukrainas soldater att gå till strid mot utbrytarrepubliken!

Vad skiljer SD:s syn på Ryssland i jämförelse med andra USA-influerade partier? Med följande formulering kan man börja undra om det finns någon skillnad alls längre:

Sverigedemokraterna ser också med oro på den ökande ryska övningsaktiviteten på och kring Östersjön. Vi oroas över rapporter om ökad spionverksamhet i vårt land och om potentiella ryska ubåtar.

Ja. Spioneri. Det fördöms, men praktiseras av alla. Hur mycket vi vanliga medborgare påverkas är oklart, men för våra beslutsfattare är spioneri inte så kul eftersom deras förehavanden kan exponeras. En som exponerat vad svenska staten gjort i hemlighet är Edward J Snowden som avslöjat att Sverige systematiskt samarbetar med amerikanska NSA för att spionera på Ryssland.

Om SD indigneras över ryskt spioneri kanske vi kan se ett prov på intellektuell hederlighet och ett fördömande av svenskt spioneri på våra grannländer (eftersom Estland, Lettland och Litauen ingår i scoopet)? Eller fungerar det bara åt ena hållet? Vad tycker SD om att amerikanska spionplan använder svenskt luftrum?

Att SD har en enkelriktad syn på kapprustningen mellan NATO och Ryssland demonstreras på ett superbt sätt i denna formulering:

I maj 2017 släppte FOI en rapport om kärnvapen. I den konstateras det – utöver att Ryssland sedan ett antal år satsar på att förnya sina kärnvapen – att Ryssland uppvisar ett nytt förhållningssätt; Det nya är att Ryssland tydligt visar upp och hotar med sina vapen som en del av sitt säkerhets- och försvarspolitiska agerande. För Sverige blev detta tydligt redan 2013 då Ryssland simulerade ett kärnvapenanfall mot vårt territorium.

”Det nya Ryssland”. Ja, till skillnad från kronvraket Ryssland under den av USA-kontrollerade suputen Boris Jeltsin som i sista ögonblicket insåg den skada han vållat sitt land, och bad Vladimir Putin att rädda Ryssland undan total misär och förnedring. Ja, jag tänker inte stämma upp i en hyllning av Putin, men jag kan inte förneka att hans styre varit till gagn för hans eget land. Jag har så sent som idag fått personliga vittnesmål från en individ med diplomatiskt uppdrag som – trots sin svenskpräglade aversion mot Putin – slås av hur mycket bättre landet blivit på femton år.

När det gäller de ryska kärnvapnen så är det sant att Ryssland – precis som USA – rustat upp sina system. Huvudorsaken till detta är att USA under Bush/Cheney-regimen bestämde sig för att lämna gällande kärnvapenavtal och ändra doktrin (tidigare har man garanterat att aldrig använda kärnvapen i en first strike, men USA tar sig nu rätten att använda atombomber i strategiskt syfte, snart kanske i Nordkorea).

Att SD klandrar Putinregimen för att förhindra en amerikansk frestelse över att slå ut Ryssland med atomvapen (och faran är nu större i och med att missiler placeras allt närmre Rysslands gräns) utan att reflektera över USA:s och Natos ansvar visar på att man antingen står för en agenda i linje med den amerikanska doktrinen, eller också saknar man kompetens och intellektuell förmåga.

Sverige har genom sitt värdlandsavtal i praktiken gett USA klartecken att operera med kärnvapen i Sverige, vilket nu helt plötsligt exponerar oss för en större risk än vad vi haft tidigare. En lösning skulle vara att vi undertecknar målet om att göra Europa till en kärnvapenfri zon. Detta initiativ kritiseras och bekämpas hårt av USA, trots att det finns ett beslut i FN om att alla kärnvapen på sikt skall avskaffas.

Det finns ett mikroskopiskt tecken på att SD inser att de har fel, och att de tvingar sig själva till den ståndpunkt de nu väljer att inta:

Sverigedemokraterna förespråkar avspänning och nedrustning av kärnvapen, med dagens säkerhetspolitiska läge gäller det dock att vara pragmatisk och realistisk och därför ser vi det som nödvändigt att åter få med denna aspekt i Sveriges säkerhetspolitiska planering och arbete.

Frågan är vad man egentligen menar här? Å ena sidan förespråkar man avspänning och nedrustning av kärnvapen, men man är ”pragmatiska” och ”realistiska”, och vill… ja, vad vill man? Vill man att Sverige skall bli värdland för Natos kärnvapen, vilka riktas mot mål på Ryssland – och därmed gör vårt land till en direkt måltavla för rysk moteld (atomvapen)? Vad består pragmatismen av egentligen här? Är det så att man begår en eftergift mot sina principer för att… ja, vad får man i utbyte? Trovärdighet i en regeringsbildning? Ja, så är det. SD:s nya politiska linje – Hökmarksvarianten – ligger helt i linje med moderata och folkpartistiska krav på SD för att kunna bli insläppta i ett eventuellt samarbete.

SD:are som vill ha en icke-socialistisk regering (eller i vart fall mindre socialistisk regim än den nuvarande) må kanske jubla. Men ett svenskt Nato-medlemskap – vare sig det är på riktigt eller som det sker nu – är till harm både för landets säkerhet, men också definitivt en förskjutning åt fel håll i den europeiska balansen mellan det neo-konservativt styrda USA och det liberala-konservativa och traditionsbundna Ryssland.

Jag kan inte annat än uttrycka besvikelse över Sverigedemokraterna. De borde förstå bättre; varför skall de som vill byta ut sjuklövern rösta på SD när de väljer att föra samma politik som det politiska etablissemanget förespråkar? Fega skitar, det är vad de är. Fega skitar som är maktkåta, och låter statsrådsposter väga tyngre än idéer och principer. Skäms på dig, Åkesson!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred, Politik | 40 kommentarer

Fatima eller/och Masooma Khawari…?

Bästa läsare!

Här får ni något till morgonkaffet. Detta är en bild på Masooma Khawari och Mohammed Sharif Raisk, morgondagens ledare för det återuppbyggda Afghanistan… Och här en intervju med henne i italiensk press: [länk]

Masooma…? Ja, parlamentsledamot i Afghanistan. Vem liknar hon?

Är det fler än jag som börjar fundera på vad som är i görningen här…? Jag säger inte att de är en och samma person, men det känns som att det finns en historia som inte allmänheten känner till. Och därmed ett uppdrag eller ett mål som ännu höljs i dunkel.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 13 kommentarer