Har Klimat-Greta läst Jacob Nordangårds bok om Rockefeller och klimatfrågan? och

Bästa läsare!

Jag är nog en av de få människor i Sverige som inte hört B-kändisen Malena Ernmans dotter Klimat-Greta i rörlig bild tillsammans med ljud. Det kommer sig nog av att jag inte haft en TV- eller radioapparat påslagen på mycket länge. Vad jag förstår tycks andra inte kunnat värja sig mot henne när man begagnat dessa medier.

Icke förty är det just Klimat-Greta jag tänker på när jag läser om Jacob Nordangårds bok ”Rockefeller – en klimatsmart historia”. Författaren beskriver ämnet i sin bok med dessa ord:

Boken, som består av drygt 400 sidor med illustrationer, foton, tidslinjer och noggrant dokumenterat och analyserat material, visar hur en av världens mäktigaste finans- och oljefamiljer finansierat miljö- och klimatforskning sedan 1950-talet och medverkat till att utforma klimatpolitiska åtgärder sedan 1980-talet.

Forskningsresultatet visar att efterkrigstidens vetenskapliga och politiska utveckling inom klimat- och miljöområdet till stor del har genomsyrats av ekonomiska monopol- och maktanspråk samt bygget av en enad värld (One World).

Klimathotet har i sammanhanget identifierats som en internationellt orienterad fråga som bara anses kunna lösas genom ett utökat globalt samarbete och ökade maktbefogenheter från Förenta Nationernas sida.

En stor del av klimathotets bakgrund kan spåras till 1950-talets hot om överbefolkning och idéer om att rashygieniskt förbättra människan. Detta är sammanhang där Rockefellerfamiljens stiftelser och organisationer haft internationellt ledande roller. Mänskligheten, våra aktiviteter och beteenden, har utpekats som fienden och en belastning för planeten.

Jag ska erkänna att jag förväntar mig många sakliga detaljer presenterade, och jag tror inte att boken på något sätt kan påverka min syn på klimatfrågan… i vart fall inte på annat sätt än att jag kan upptäcka att sakernas tillstånd är ännu värre än vad jag kunnat ana. Tro mig, i dessa tider känns det som att bakslagen avlöser varandra.

Så varför ens orka bry sig?

Denna fråga har jag försökt att finna ett svar på. Vissa hurtiga typer skulle nog säga att det är aldrig försent att bry sig och engagera sig. En del av mig vill väldigt gärna hålla med om den saken. Men det blir lite svårt när man inte ser att trenden går åt rätt håll. Tvärtom. Och i synnerhet ifråga om klimatalarmismen.

Jag är som sagt redan inläst – om än flyktigt – i oligarkernas kamp om makten genom klimat- och miljörörelserna. Min ingångspunkt var den berömda intervjun med Norman Dodd som G Edward Griffin gjorde 1982 för att få lite bakgrund till den granskning man gjort av stiftelser som typ Carnegie, Ford och Rockefeller genom den idag sällan ihågkomna Church-kommissionen. Intervjun finns nedtecknad här: [LÄNK] Så egentligen torde jag höra till skaran av redan frälsta som Jacob Nordangård vill predika för.

Men hur är det med Klimat-Greta? Har hon läst hans bok?

I många intervjuer med henne (som jag läst om eller fått återberättat) framställs att hon är oerhört påläst, nästan på gränsen till autistiskt påläst. Rainman, fast tjej. Raingirl då, typ.

Det är förvisso bra att korten om klimatalarmismens anknytningar och härkomst till oligarkernas påverkanssfär uppmärksammas… men hur får man ”den kommande generationen” att fatta detta? De springer gladeligen ut i tusental och har ”klimatstrejk”, matade med åratal av klimatångest och propaganda från både de oligarkstyrda medierna och det ideologiskt övertyngda pubic service…

Mer om boken ”Rockefeller – en klimatsmart historia” finner man på Stiftelsen Pharos hemsida [LÄNK].

Hälsar eder Peter Harold

PS
Sitter med lånedator och hinner inte besvara alla kommentarer just nu.
DS

Annonser
Publicerat i Naturvetenskap, Politik | 27 kommentarer

Nietzsche: Det enda som återstår för judarna är att bli Europas härskare – eller förlora kontinenten.

Bästa läsare!

Det är inte så att jag direkt tiggde om det, men jag har assisterat i en elevs självstudier om filosofi. Inte helt lätt. Flera av de stora tänkarna som skildras i studenternas läseböcker är faktiskt – eller snarare var – knäppgökar. Knäppgökar i vardande eller i full blom, beroende på var i livet de befann sig. Och var de inte tokiga själva, såsom F W Nietzsche som jag ska diskutera här nedan, så hade de i vart fall galenskap i generna, som familjen Wittgenstein där tre av bröderna begick självmord, och han själv samt den återstående övervägde att göra dem sällskap.

Nåväl, just nu är det Nietzsche som gäller. Jag har läst Mancken om Nietzsche, och jag försöker förstå begreppet om slav- och herremoral. I den skolbok som studenten använder nämns mycket om Nietzsches krig mot kristendomen som man beskriver som han förkastar. Men när man studerar annan litteratur (först min samling om kulturhistorien som gavs ut under 1800-talets sista flämtande minuter) nämns att menade att gudsväsendets dyrkan hade upphört när han satte rubriken ”Gud är död”. Det var inte guds död han syftade på. Intressant.

När jag sedan börjar läsa andra biografier, samt Nietzsches egna texter i hopp om att förstå slavmoralen, då dyker det upp formuleringar som handlar om judarnas förhållande till gud, och den frigörelse som han förutsätter måste till för att rädda dem. Judarna nämns inte ens med ord i skolboken!

Som de flesta vet blev Nietzsche en linneklädd grönsak under sina sista levnadsår, uppvisad av en syster som visste hur man profiterar på ett berömt namn (vem kan klandra henne; Nietzsche själv tycks ha tagit saken stillatigande, precis som med allting annat runt honom som han observerade stumt med tom blick). Men innan han kom i detta stadium hade han lämnat en lång lista av texter efter sig under sin produktiva tid av livet. Man kan fråga sig vad som hade hänt om hade varit en bloggare…?

I dessa tider där allt mer fakta och debatt om den sionistiska politiken dyker upp fann jag ett stycke i Nietzsches engelska översättning av ”Morgenröhte” särskilt intressant. Jag kopierar in den här från den originalversion som Project Gutenberg lagt upp på sin hemsida [länk].

Det Nietzsche anför här i sin bok från 1881. 1880-talet är intressant därför att den sionistiska rörelsen började mobilisera sig på allvar under denna tid, dels för att återta Palestina, men kanske också för ett annat och betydligt större mål. Kanske är det den sista saken som Nietzsche resonerar om här när han talar om att judarna antingen ska bli Europas härskare eller förlora kontinenten?

Hälsar eder Peter Harold

 

The People of Israel.—One of the spectacles which the next century will invite us to witness is the decision regarding the fate of the European Jews. It is quite obvious now that they have cast their die and crossed their Rubicon: the only thing that remains for them is either to become masters of Europe or to lose Europe, as they once centuries ago lost Egypt, where they were confronted with similar alternatives. In Europe, however, they have gone through a schooling of eighteen centuries such as no other nation has ever undergone, and the experiences of this dreadful time of probation have benefited not only the Jewish community but, even to a greater extent, the individual. As a consequence of this, the resourcefulness of the modern Jews, both in mind and soul, is extraordinary. Amongst all the inhabitants of Europe it is the Jews least of all who try to escape from any deep distress by recourse to drink or to suicide, as other less gifted people are so prone to do. Every Jew can find in the history of his own family and of his ancestors a long record of instances of the greatest coolness and perseverance amid difficulties and dreadful situations, an artful cunning in fighting with misfortune and hazard. And above all it is their bravery under the cloak of wretched submission, their heroic spernere se sperni that surpasses the virtues of all the saints.

People wished to make them contemptible by treating them contemptibly for nearly twenty centuries, and refusing them access to all honourable positions and dignities, and by pushing them further down into the meaner trades—and under this process indeed they have not become any cleaner. But contemptible? They have never ceased for a moment from believing themselves qualified for the very highest functions, nor have the virtues of the suffering ever ceased to adorn them. Their manner of honouring their parents and children, the rationality of their marriages and marriage customs, distinguishes them amongst all Europeans. Besides this, they have been able to create for themselves a sense of power and eternal vengeance from the very trades that were left to them (or to which they were abandoned). Even in palliation of their usury we cannot help saying that, without this occasional pleasant and useful torture inflicted on their scorners, they would have experienced difficulty in preserving their self-respect for so long. For our self-respect depends upon our ability to make reprisals in both good and evil things. Nevertheless, their revenge never urges them on too far, for they all have that liberty of mind, and even of soul, produced in men by frequent changes of place, climate, and customs of neighbours and oppressors, they possess by far the greatest experience in all human intercourse, and even in their passions they exercise the caution which this experience has developed in them. They are so certain of their intellectual versatility and shrewdness that they never, even when reduced to the direst straits, have to earn their bread by manual labour as common workmen, porters, or farm hands. In their manners we can still see that they have never been inspired by chivalric and noble feelings, or that their bodies have ever been girt with fine weapons: a certain obtrusiveness alternates with a submissiveness which is often tender and almost always painful.

Now, however, that they unavoidably inter-marry more and more year after year with the noblest blood of Europe, they will soon have a considerable heritage of good intellectual and physical manners, so that in another hundred years they will have a sufficiently noble aspect not to render themselves, as masters, ridiculous to those whom they will have subdued. And this is important! and therefore a settlement of the question is still premature. They themselves know very well that the conquest of Europe or any act of violence is not to be thought of; but they also know that some day or other Europe may, like a ripe fruit, fall into their hands, if they do not clutch at it too eagerly. In the meantime, it is necessary for them to distinguish themselves in all departments of European distinction and to stand in the front rank: until they shall have advanced so far as to determine themselves what distinction shall mean. Then they will be called the pioneers and guides of the Europeans whose modesty they will no longer offend.

And then where shall an outlet be found for this abundant wealth of great impressions accumulated during such an extended period and representing Jewish history for every Jewish family, this wealth of passions, virtues, resolutions, resignations, struggles, and conquests of all kinds—where can it find an outlet but in great intellectual men and works! On the day when the Jews will be able to exhibit to us as their own work such jewels and golden vessels as no European nation, with its shorter and less profound experience, can or could produce, when Israel shall have changed its eternal vengeance into an eternal benediction for Europe: then that seventh day will once more appear when old Jehovah may rejoice in Himself, in His creation, in His chosen people—and all, all of us, will rejoice with Him!

 

Publicerat i Historia | 27 kommentarer

Från carbeque till massbränder: När kommer det hetta till på riktigt?

Bästa läsare!

Numera blir bilbränder i förorterna inte ens notiser i pressen. Däremot lägger medierna mycket energi åt att blåsa upp de markeldsvådor som inträffat nu på vårkanten. ” – I takt med rådande klimatförändringar har antalet markbränder ökat” är en ny av gammelmediernas teser som man tycker sig passa att rapa upp nu. Sakliga meteorologer ber att få anmäla avvikande åsikt, men de pratas bort.

När jag började söka efter mer information om ämnet fann jag en del roliga paradoxer. Den 20 januari 2016 hade SVT en artikel med rubriken ”Antalet bränder ökar”. Myndigheten för Samhällsberedskap, numera styrd av den svenska djupstatens mentor Dan Eliasson, meddelade i en kommuniké från den 14 december samma år ”Fortsatt minskat antal bränder i Sverige”.Eh… ok…?

20 augusti 2018 meddelade Fria Tider att antalet anlagda skolbränder ökat med 47 % på två år. Och för i år tycks antalet markbränder ökat med över 80 % jämfört med samma period ifjol.

Vi vet från de många händelserna under värmeböljan ifjol att många bränder fick hjälp av människohand. Jag drar mig till minnes att man lyckades gripa en misstänkt som kategoriserades som sinnesförvirrad, vilket var en omskrivning för en knäpp miljöpartist som i likhet med flera andra såg pyromani som en god strategi att skapa ”klimatskam” hos svenska folket och rädda kvar partiet i Riksdagen. SVT och SR hängde med på denna strategi.

Det brinner alltså mer inomhus i skolorna, och detta kan knappast tillskrivas klimatförändringar. Vi bör nog kunna dra samma slutsats vad gäller utomhusbränder, även om eventuell torka kan bidraga till att omfattningen av varje eldsvåda blir värre – men antalet torde inte ändras i väsentlig grad av naturliga skäl.

Nu kan man ju säga att jag avfärdar ”naturliga” bränder genom att ställa upp en konspirationsteori. Jag är nog i så fall knappast ensam. Röster har redan höjts om att det är ryska agenter som åker omkring och tuttar på för att överbelasta den svenska räddningstjänsten. Dylika idéer framfördes ifjol, och ryssarna har fått skulden för det mesta numera. Varför är ryssarna så intresserade av att Sverige ska haverera? Att de vill försvaga oss så att de kan erövra oss? Hej, varför invaderade då inte Ryssland Sverige när svenska brandmän och soldater höll på med brandsläckning på hundratals ställen runt om i landet?

De historiska rysshärjningarna tycks vara för evigt bevarat i det svenska folkmedvetandet, om än selektivt eftersom vi inte minns att vi for fram lika intensivt på andra sidan Östersjön när det begav sig. Sedan dess förknippas i verkligheten rysk förstörelse genom eld med ”Brända jordens teknik”, framför allt när svensken Karl den 12:e fann framför sig att ryssarna bränt sin egen mark för att svenskarna inte skulle kunna plundra.

Nå, låt oss hoppa fram till nutid.

Sverige – och nu talar jag inte om Norrland som inte finns med i vardagspressens nyhetsbevakning eller som en del av landet i mer än undantagsfall – har vanligtvis alltid haft torra vårar. Jag var som barn förvånad över att klassen inte fick grilla korv på vårkanten för att ”det är för torrt ute”, fastän jag sett snö på marken så sent som två veckor tidigare. Sorry, torrt fjolårsgräs. Ska vi grilla så går vi till sjön och tar med en spann vatten. Problems solved.

I år har det dock varit extremt. Inte vädermässigt, utan mer på ett intellektuellt plan. Efter mediernas upphöjning av lilla Klimat-Greta som ett politiskt orakel så har till och med vuxna människor drabbats av en sådan klimatångest att de ”vågar vägra majbrasa” p.g.a. all koldioxid som dessa eldar skapar. Vissa arrangörer har valt att ”erbjuda inkluderande aktiviteter kring symboliska eldskålar”. Ja, och så kom torkan, varvid det under hällregn gick ut meddelanden om att ”Årets majbrasa inställd p.g.a. torkan”…

Det som förvånar mig är att de människor som styr och dirigerar olika evenemang blivit så… vad ska jag säga? Konflikträdda? Konformitetssuktande? Ryggradslösa?

Jag minns en valborg från mina gamla hemtrakter där det ”gick fel”. En av fyrverkeripjäserna landade på bondens åker på andra sidan ån och satte eld i det gamla hö’et till publikens förtjusning. Vem simmar över? Ah, vi åker över med några bilar. En halvtimma senare var fem man på plats och stampade ut elden, och mer var det inte med detta. Visst, majbrasans som evenemang dog ut något år senare i byn, men det beror mer på att folk inte vill jobba ideellt längre – eller ens orkar släpa sig ut ur TV-fåtöljen.

Det vore högst osannolikt att 500 människor vid en majbrasa i lugnt väder inte skulle kunna stampa ut eventuella gnistor som fallit på marken. Men icke i Stockholm. Där följer man MSB:s otydliga nickningar som om det vore gud själv som talade i kyrkan.

Vilka har då inte problem med att eld sprids? Ja, vi har ju kategorin som sätter eld på skolor och bilar på parkeringsplatser. Och sinnesförvirrade klimataktivister. Mindre troligt att ryssar far land och rike runt för att fjutta på, även om de – liksom amerikanarna – har problem med att pyromaner åker runt på torra och oländiga platser för att starta skogsbränder. Men det verkar finnas fler kategorier att misstänka.

Jag syftar här på en observation som jag gjorde under 1 maj, under en åktur genom landet. På väg mot Uppsala norrifrån såg jag en glödande fimp på vägen. Rent instinktivt tänkte jag att det var skönt att man inte körde med farsgubbens gammelbil som man bara kunde tanka halv tank på eftersom… ja, utsidan av den blev ganska fuktig och man kunde få ont i huvudet av att gå in i garaget med full tank.

Efter Uppsala och ända fram till Kista passerade jag inte mindre än ytterligare fyra alltjämt brinnande cigarretter på motorvägen!

Jag har svårt att föreställa mig att en ansvarsfylld medborgare skulle bära sig åt på detta viset. Jag har svårt att föreställa mig att det finns så pass många skithögar på en och samma väg som bär sig åt på detta viset.

När jag såg att cigaretterna på vägbanan var endast till hälften upprökta kunde jag inte dra en annan slutsats än att dessa kastades ut medvetet i glödande tillstånd för att ”förhoppningsvis” vålla skada på ett eller annat sätt. Vilken skada? Kanske gräsbrand. Men det är ju inte osannolikt att den psykopat som gjorde så här gärna skulle se en tankbil explodera i backspegeln.

Detta fenomen känns lite skrämmande om man betänker att det näppeligen behövs ett dussin ryska agenter med gaständare som ska överbelasta den svenska räddningstjänsten. Det räcker så gott med att några hundra, kanske ett par tusen människor som tycker illa om det svenska samhället ger sig ut och fjuttar på i rask takt. Detta är en aktion som skulle kunna koordineras av en fiende, och denna fiende skulle mycket väl kunna finnas mitt bland oss. Och mot denna fiende är vi i praktiken försvarslös mot.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Brott & straff, Krig & fred | 4 kommentarer

Kan konservatism leda nästa franska revolution?

Bästa läsare!

Jag läser en nyhetsartikel av Thierry Meyssan från Voltairenet som exponerar att den dåvarande presidenten François Hollande samt Paris borgmästare Anne Hidalgo i december 2015 initierade en kommitté som skulle omdana bebyggelsen på Île de la Cité, den ö där bl.a. Notre Dame-katedralen ligger. Syftet var att göra om bebyggelsen och anpassa ön helt och hållet för turism i samband med den franska olympiaden 2024 – projekt Bélaval.

Denna kommitté kom fram till att ett dylikt projekt förhindrades av lagar om hur stadsmiljön ska bevaras, samt begränsat budgetutrymme. Enligt Thierry Meyssan kom branden i Notre Dame som ett brev på posten för president Macron som nu kan åberopa en återuppbyggnad av katedralen som skäl till övriga satsningar man vill göra på den ö vars gatunät varit oförändrat i hundratals år.

Kanske är det värsta att president Macron och hans hejdukar inte alls är intresserade av Notre Dames kulturhistoriska värde, utan ser den enbart som en turistmagnet, vars marknadsappeal ska toppas upp genom en ny approach som inte bara vänder sig till beundrare av ålderdomliga kyrkobyggnader, utan som också vill besöka katedralen eftersom den förses med en ny värdegrundsattribut. Eller för att beskriva saken i mer exemplifierade ord: Den katedral ”som stod för ålderdomlig vidskepelse” och som ”än idag brukas av de troende” ska omdanas till en museal turistanläggning där de utvalda kvarvarande objekten lämnas för beskådan utan dyrkan, och kompletteras med attribut som ska manifestera den nya tidens seger över den gamla religionen.

Jag är inte särskilt religiös, och Thierry Meyssan är så vitt jag vet vänsterorienterad (om än en av de få jag kan göra hi-5 med). Men han liksom jag ser med oro hur det ”moderna” maktetablissemanget förstör det genuina i vårt kulturarv. Och detta förstörelseverk sker systematiskt och måste förhindras.

Till den som menar att vi överreagerar anför jag beviset att president Macron och den franska staten utlyst en arkitekttävling där man söker efter förslag på hur Notre Dame ska återuppbyggas. Hallå där! Ritningarna av katedralen finns kvar! Det enda som behövs är faktiskt att konkretisera kunskapen kring den byggteknik som användes. Att skylla på att ”katedralen byggdes med teknik som idag är bortglömd” är en klen ursäkt, och har dessvärre antagits som ett skäl till att man inte ska återskapa Notre Dame i dess skick före brandkatastrofen. I de flesta civiliserade västländer finns forskningsinstitutioner som inte gör annat än återskapar ”bortglömd teknik”. Sannolikt finns kunskapen redan.

Samtidigt med detta framkommer att den franska regimen inte lyckats kuva ”de gula västarna” som fortsätter att strida för sina sociala krav, och som avvisar de symbolpolitiska handlingar som president Macron lagt fram för att köpa deras fred – en fred som han samtidigt försöker erövra genom att öka våldsgraden i statsmaktens bekämpande av demonstranterna.

Lägg Macrons kamp mot demonstranterna ihop med omständigheten att han initierar projektet att ”återuppbygga” Notre Dame med en ny värdegrundssignatur tillsammans med att de rättsvårdande myndigheterna förhindrar allt utredningsarbete som kan eventuellt avslöja att branden i katedralens tak var anlagd. Båda dessa omständigheter får det att jäsa hus fransmän, samtidigt som de beklagar att det kommer bli lättare för staten att hitta pengar till det politiska katedralprojektet medan samma stat kommer fortsätta att pungslå de arma skattebetalarna som inte längre får privatekonomin att gå ihop.

I sådana här lägen finns det risk för resningar, och de gula västarna är onekligen en potentiell faktor för genomförandet av en ny revolution. Det faktum att den franska regeringen nu förklarar att säkerhetsstyrkorna kommer skjuta för att döda ifall de gula västarna tar sig in i presidentpalatset Elyseé bekräftar vilka tendenser som råder numera.

Men vad kan en ny fransk revolution leda till? Frankrike är redan idag ett splittrat och söndrat land tack vare multikultur, sviterna av en global marknad i kombination av en dysfunktionell och ineffektiv välfärdsstat. De krafter som har starkast grogrund i dylika lägen är ofta de extrema viljorna.

Även om det bär emot mig till en stor del i egenskap av libertarian så kan jag inte låta bli att leka med tanken på att Frankrike idag skulle behöva ordineras en kur som består av ökad ekonomisk frihet för de franska medborgarna (här talar libertarianen i mig, med målet att fransmännen ska kunna ta över ekonomin i sina egna händer från staten), samtidigt som de skulle må bra av att gripa tag i frihetsidealen med en konservativ anda där man ser till att förhindra en ny våg av socialism. Fransmännen behöver öka den lokala makten och gynna det som finns i deras närhet, även om de inte (omedelbart) kommer kunna bygga upp en storslagenhet som rådde under Le Belle Epoque eller Les Trente Glorieuses.

Det faktum att president Macron är i krig med sina egna skattebetalare och samtidigt förordar ”en katedral som är vackrare än den varit tidigare” bevisar med all önskvärd tydlighet att den enda konservativa kraft som finns i dagens Frankrike är den som syftar till att bevara elitens makt och deras maktmedel, och detta på bekostnad av fransmännen själva. Det som är vackert i en globalists öga är inte sällan en skymf för landets egen befolkning.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

Publicerat i kultur, Religion | 6 kommentarer

Kulturkrisen i Europa – nu ett självspelande piano?

Bästa läsare!

Jag erkänner på förhand att det som kronologiskt sett föregår det jag tänker resonera om här antingen är höljt i glömska eller dolt genom min okunnighet. Jag kommer inte att koppla vår samtid till aktiviteter som Operation Gladio eller IRA, och inte heller till terrornätverk som Bader-Meinhof, PLO eller PKK. Jag säger inte att dessa saknar någon koppling till vad som sker idag, men i följande resonemang är jag bara intresserad av den övergripande strukturen på kulturkrisen i Europa.

Det enda mig veterligen positiva som följt av Notre Dames nedbränning är att många nu uppmärksammar hur hundratals (tusentals) franska kyrkor utsätts för skadegörelse och mordbrand (samt att kristna runt om i världen är en av de mest förföljda grupperna). Annars är det ju attacker mot synagogor och moskéer som lyfts fram i nyhetsflödet.

I mars månad i år angreps tio stycken katolska kyrkor på mindre än en vecka. Det mest generella uttrycket är vandalism och sabotage, förstörelse av konstverk och symboler, applicering av fekalier och klotter – samt i flera fall anlagda bränder.

Metodiken är ganska simpel, och vi kan förmoda att det inte krävs mer än en eller ett par individer som går bärsärk på faciliteterna. Vi har här hemma i Sverige exempel på hur mycket oreda en ensam förvirrad narkoman kan ställa till med på egen hand, och ett par illasinnade händer kan åstadkomma mycket förstörelse på de känsliga kulturobjekten med bara händerna eller tillhyggen. Med andra ord, det krävs inte några välutrustade soldater för att skada kyrkorummet. Ett järnrör är tillräckligt för att slå sönder statyer, kandelabrar och andra prydnadsföremål.

Det behövs inte särskilt stora resurser för att åstadkomma stor skada, och en brand är tämligen enkel att anlägga i en kyrka med hjälp av inredningen.

Möjligtvis kan man tänka sig att gärningsmannen riskerar att bli upptäckt, och jag kan bara spekulera i hur den eller de vill hantera denna risk. Beväpnade eller skyddas av en medföljande grupp? Ju större grupp, ju större är risken för upptäckt. Men min gissning är att gärningsmännen inte bryr sig mycket om att åka fast, vilket leder till teorin om att gärningen är starkt ideologiskt förankrad.

Vem begår dessa brott? Tyvärr väljer nyhetsmedierna och myndigheterna alltför ofta att hölja svaret på denna fråga i pressetiskt dunkel, men vi vet från tidigare fall i Sverige att satanister pekats ut, och jag tror att samma förhållande gäller andra platser i Europa. Satanister är inte direkt en lättkränkt grupp. Vi har också den potentiella gruppen av mentalt störda individer, men dessa lär nog knappast agera i en våg av händelser. Kvar blir i huvudsak islamister och politiska aktivister.

Vad triggar dessa grupper?

Ser vi till de politiska aktivisterna (som jag törs placera på vänsterkanten utan några större tvivel) har vi de som vill förstöra de traditionella grundvalarna för den europeiska kulturen. I Sovjetkommunismens anda bekämpades kyrkorna eftersom de var ett opium för folket, och den katolska kyrkan (i väst) har problem med vänsterns vision om det regnbågsfärgade samhället som redan etablerat sig på många sätt. Samtidigt är den nuvarande påven ”reformvänlig” och i mycket att betrakta som en person som både i ord och handling går kulturmarxisterna till mötes. Så varför skulle vänstern utöva mer våld på den katolska kyrkan nu jämfört med tidigare? De kan knappast vara upprörda för att prästerna blivit avsugna av unga tonåringar eftersom vänstern ju traditionellt haft en sexualliberal agenda i minst en halv mansålder…

Då kvarstår muslimerna som potentiell grupp att leverera aktiva angripare av kyrkorummen, både i Frankrike men också annorstädes.

Traditionellt är islam en erövringsbenägen religion, men den stannar inte vid trosutövningen utan den har även politiska maktambitioner. Graden av denna ambition varierar från plats och ställe samt mellan olika epoker, men sedan de i huvudsak saudiska terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 (med potentiella inslag av insider samt aktiviteter signerade av Israels säkerhetstjänst) har en kulturell klyfta vuxit upp mellan västvärlden och den islamska världen. Gränsen mellan hämnd och erövring håller på att suddas ut.

Denna klyfta aktualiserades när en bekant till mig avsåg att upprepa sin motorcykelresa som han genomförde på 1980-talet genom Nordafrika, delar av Sahara och Mellersta östern, men insåg att säkerhetsläget idag gör en sådan resa omöjlig, i vart fall på egen hand. Vår värld är mindre säker idag sedan USA och Storbritannien med tillhörande vasallstater utlyste sitt ”krig mot den globala terrorismen”. I följden av detta krig har vi enorma flyktingströmmar samt en så gott som hejdlös överföring av människor från den muslimska världen till Europa. Denna motsägelsefullhet är så uppenbar att uppkomsten måste vara politiskt medveten – och planerad!

Man kan därmed ställa sig frågan vad som möjliggjort attackerna mot kyrkorna, och varför denna våg av attacker uppstått. Är detta ett utfall av ökad invandring från muslimska länder? Är detta ett utfall av ökad militant aktivitet hos de infödda muslimerna? Vad triggar denna aktivism? Västvärldens krig i de muslimska länderna? Trångboddhet och avsaknaden av ungdomsgårdar? Eller generella attitydproblem? Någonting annat?

Oavsett vilket svar man har på ovan nämnda frågor är attackerna mot kyrkorna ett faktum, och de genomförs med tekniskt anspråkslösa medel. Den minsta gemensamma nämnaren är att gärningsmännen inte ser dessa kyrkor som heliga platser för dem – eller snarare, de anser att kyrkorna är oheliga och måste besudlas eller förintas.

Men hur initieras dessa handlingar?

Här kommer vi till det som jag tycker är intressant. Vi har ett brett spektrum av fiender till den katolska kyrkan (och mot kristenheten rent generellt); vi har de muslimska hatpredikanterna (som ser västvärldens krig i deras länder som ett motiv till motangrepp mot de kristna), vi har den vänsterorienterade pressen (som undviker att exponera muslimska gärningsmän), vi har en politiskt korrumperad/dysfunktionell rättsstat, och vi har även de hot som kommer från andra religiösa krafter, t.ex. den judiska sfären. Just i samband med branden i Notre Dame har det uppmärksammats att judiska rabbiner uttryckt en tillfredsställelse i att kristna kyrkor brinner.

Just specifikt för Frankrike har vi en incident där den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu i samband med attentat mot synagogor ”kallade hem” de franska judarna till Israel eftersom Frankrike var alltför osäkert (och vi ser en ökad utflyttning av judar från flera västeuropeiska länder till Israel, däribland även Sverige). Kan vi sätta detta i kontext med sionisternas förberedelser för deras bibliska domedagsprofetia? I så fall kan vi också förklara varför dessa attacker sker eftersom Israel under hela sin existens haft kapacitet att bedriva flerdimensionell aktivism med hjälp av utomstående krafter.

Denna utveckling är givetvis bekymmersam för oss som lever i väst, men borde också bekymra de sekulära judar som lever med (ungefär) samma värderingar som vi andra.

Den process som är igång är ett självspelande piano. Våld föder våld. Men det våld som är fött kan inte stoppas genom att vända andra kinden till. Vad som behövs är att leta efter källan till händelseutvecklingen, och som jag ser det är det politiken som förts efter Nine Eleven som är problemet – och med detta Israels roll i utvecklingen.

USA måste avbryta sitt ”War on Global Terror” och Israel måste lösa relationsproblemen med sina grannländer på egen hand. Den metod som Israel och dess allierade USA (och Storbritannien) använder ger konsekvenser för vanligt folk i Europa, och Europas folk måste ställa krav på sina regeringar att agera för sitt eget folks bästa – inte för det sionistiska maktetablissemanget.

Vi tycks nu ha nått en ”tipping point” där den höga andelen av muslimer (och aktiva islamister) nu är så omfattande att det traditionella Europas existens är hotat. Vi måste välja mellan skademinimering eller reversera utvecklingen. Här måste sekulära muslimer ta ställning och välja vilken samhällsutveckling de föredrar. Väljer de att stödja det traditionella Europa så väljer de också att assimilera sig. Blir valet annorlunda, då har vi européer kvar den uppenbara konflikten med den muslimska erövringsanda som råder idag.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Demokrati och frihet, Krig & fred | 18 kommentarer

Spridda tankar kring den sannolika mordbranden på Notre Dame i Paris

Bästa läsare!

Jag ber om ursäkt för att jag ännu inte återupptagit någon regularitet i bloggpostandet. Vi får se ifall jag kan lösa detta problem under veckans lopp…

Till Paris. Till Notre Dame. Åtminstone i tanken. Jag besökte denna ståtliga gotiska katedral för några år sedan, och lockades även upp till tornen sedan kärestan erbjöd sig att betala entrébiljetterna (hm, man kan nästan tro att jag är snål till min natur…). Och jag ska villigt erkänna att denna del av resan blev en av höjdpunkterna.

Medan de andra turisterna blickade ut över den av Seine kluvna metropolen och avlossade sina kameror framför allt i riktning mot det av arkitekten Stéphen Sauvestre ritade ståltornet –  som vid sin invigning begränsade sig till 300 meter upp över markytan – var jag fascinerat intresserad katedralens säkerhetsapparat. Stängslet som hindrade kameran från att ta bra bilder över Paris var tämligen nyuppsatt för att förhindra fler självmordsförsök. Självfallet kände jag mig tvingad att fråga guiden – en solid negerhane med förtroendeingivande leende som talade klanderfri engelska – om han kunde konfirmera den historia som den svenske skribenten Richard Gustavsson berättade under slutet av 1800-talet om den av olycklig kärlek drabbade unga dam som efter att blivit försmådd av sin tilltänkte kastade sig ut över balustraden mot sin begärda undergång, men som sköts ut av den hårda vinden ut i floden, och räddades av en stilig man som utan rädsla kastade sig ut i vattnet och räddade hennes liv (vilket enligt Richard Gustavsson ledde till att de tu blev ett äkta par någon månad senare). Jovisst var historien sann, sade den levnadsglade guiden.

Det som intresserade mig särskilt var skyddet mot terrorattacker. Vilka scenarios föreställde jag mig? Självfallet självmordsbombare. Men jag var på sätt och vis tryggare uppe i tornet där de hundratals trappstegen förhoppningsvis tröttat ut gärningsmannen.

En bazooka avfyrad från marken? Ja, jag vet, det är en avancerad operation. Jag är lite smått förvånad att den inte används lika frekvent eftersom Paris kryllar av varubilar. Men det är gott om civila poliser som håller ögonen öppna (även om vi just denna dag såg gendarmerna och deras blåa utryckningsfordon samlade längs högra banken redo att möta den demonstration som utannonserats, men som tydligen uteblev).

Så, vad var mitt intryck om brandsäkerheten? Den såg acceptabel ut, men vad kunde man sätta eld på uppe i tornet förutom sig själv? Golvplankorna var förtroendeingivande tjocka, och detsamma gällde naturligtvis alla synliga träbjälkar. Rökning var förbjuden och samma gällde all hantering av öppen eld. Vakterna var vaksamma, och besökarna uppträdde så pass vördnadsfullt man kan förvänta sig när man har turen att komma upp i denna månghundraåriga byggnad som kanske de flesta människor i den civiliserade världen känner till/igen (kanske mest tack vare olika filmatiseringar av författaren Victor Hugos roman ”Ringaren i Notre Dame”).

Ja, det går inte att låta bli att känna sig högtidlig när man befinner sig i byggnaden, i synnerhet i tornet. Invändigt var den förvisso mäktig, men man behöver ett tränat öga och god bildning för att uppskatta den inre vyn. Nu när katedralen skadats svårt och byggnadens betydelse diskuteras och ifrågasätts är det alldeles uppenbart att denna debatt befolkas av just de som saknar både detta öga och denna bildning för att förstå vad Notre Dame är för en slags byggnad. Jag är inte förvånad över att de som höjt de mest skeptiska rösterna också är de som förordar en ”modernisering” av katedralen. President Macron ger signaler om att vara lyhörd i denna riktning; må han brinna i helvetet tillsammans med övriga redan hädangångna Rotchildare…!

När jag intet ont anande fick bilder på det brinnande katedraltaket från Lilla Fröken Harold via telefonen hade jag två scenarios gestaltade i mitt inre. Det ena var ett ”välplacerat” skott från en bazooka; det andra var att katedralen måste ha tagit fyr i samband med något underhållsarbete. Jag har nämligen för några år sedan varit involverad i ett par dylika fall, och en restauration är något av det farligaste en kyrka kan råka ut för (eller vilken äldre byggnad som helst).

Detta är en ganska märklig omständighet eftersom kyrkobyggnaderna som drabbas av eldsvåda i samband med renoveringar har stått hundratals år utan att röda hanen hemsökt dem. De vanliga brandorsakerna är ofta elfel (Katarinabranden 1990) men det förekommer också spontanantändning i materialet (Ramnäs kyrka 2006). En av de mer kända kyrkobränderna i detta sammanhang är Ransäters 211 år gamla kyrkobyggnad som brann ner helt till grunden 1983 och som man byggde upp i samma stil (men med något förkortat långskepp).

Nu stämde det mycket riktigt att det pågick en byggrenovering i Notre Dame-katedralen, och vi fick snabbt meddelat av de franska myndigheterna att branden inte berodde på terrordåd, utan var resultatet av en helt normal olycka.

Att Notre Dame i Paris brinner är inte normalt. Är det ens en olycka?

Med viss matthet och en känsla av uppgivenhet förklarade jag för kärestan att en dylik olycka knappast skulle vara möjlig om man haft brandvakter på plats. Någon dag senare – eftersom jag är frånkopplad det vanliga nyhetsflödet – blev jag varse att man inte bara hade en brandvakt utan till och med flera. Något annat vore förvånande. Ändå utbröt det en brand.

Det fanns inte enbart brandvakter på plats (vilka gick ronder även efter att byggnadsarbetarna lämnat arbetsplatsen för dagen); man hade även installerat ett brandlarm.

Enligt uppgift försvårades lokaliseringen av eldsvådan p.g.a. att larmcentralen markerad fel position för larmet. Detta är extremt mystiskt. Innan en larmanläggning tas i drift besiktas den, och vid besiktningen funktionskontrollerar man samtliga branddetektorer. Jag har själv varit med om denna process på offentliga byggnader. Förutom att få rätt position över brandhärden så är det också viktigt för räddningstjänsten att veta var det inte brinner för att kunna komma fram säkert, i synnerhet i offentliga byggnader.

Mer mystiskt blir det när medierna förmedlar bilden av att branden startat p.g.a. elfel, samtidigt som räddningstjänsten fortfarande står och sprutar vatten över den brinnande katedralen. Synnerligen mystiskt blir det när folk som är kopplade till renoveringsarbetena talar om att elanläggningen man använder (t.ex. till provisoriska byggnadsbelysning, verktyg, etc.) stängdes av när man avslutat dagens jobb.

Att branden fick snabb och stor spridning när den väl etablerade sig är däremot inte något mysterium. Hela taket över katedralens långskepp är en enda brandcell, vilket i praktiken är noll skyddssektionering. Att trävirket brann osedvanligt intensivt är inte heller underligt; en brinnande kyrka kan bäst liknas vid en masugn med bläster i form av all frisk luft som sugs in i kyrksalen (när det eventuella innertaket väl gett vika). Fördelen är att denna luftström också leder bort värme från byggnaden.

Jag noterade en detalj av själva släckningsarbetet. På ett videoklipp kan man se hur brandmannen låter vattenstrålen fara i en vid båge ovanför eldslågorna och falla ner över ett redan utbrunnet parti. Jag kan själv inte förklara denna teknik. Möjligtvis skulle det handla om att man vill förhindra snabb nedkylning av stenmuren (som skulle spricka och eventuellt rasa), men för att släcka eld verkar denna teknik vara tvivelaktig.

Sedan har vi en massa andra underliga detaljer. Några har redan uppmärksammat att Fox News tystade i direktsändning en intervju med en fransk politiker som förklarade att ”man kan förvänta sig politiskt korrekta besked”, varvid programledaren sade att detta inte var något man önskade tala om, och avbröt intervjun. Personen ifråga som presenterades som politiker var Philippe Karsenty, vilken numera kallar sig för medieanalytiker. Enligt Wikipedia är han född av en judisk familj som flyttat från Nordafrika (gissningsvis Algeriet under början av 1960-talet?). Det är sannolikt att han önskade framföra en teori om att branden i Notre Dame anlagts av islamister. Hur giltig är denna teori?

Om Notre Dames förödelse inte var frukten av den röda hanens slumpmässiga och icke föranmälda besök, utan faktiskt var anlagd av en eller flera gärningsmän, finns det dessvärre flera tänkbara grupper som kan ha skuld i gärningen.

Reaktionerna från många personer med muslimska namn kom att visa sig vara på gränsen till euforiska. Vissa inslag av hämnd kunde utläsas (eftersom Frankrikes regeringar är drabanter till Vita huset i Washington), men också uttryck för den klyfta som växer mellan det muslimska civilsamhället som ömsom uttalat och ömsom med förnekande ordalag ämnar ersätta Marianne med Aisha. Till detta har vi Islamska statens nederlag i Syrien och Irak (vilket knappast är Frankrikes förtjänst). Hundratals franska kyrkor har under året satts i brand eller vandaliserats – detta är fakta. Hotbilden mot Notre Dame är extremt hög, och det är förvånande att bevakningen inte varit bättre (eller ens tekniskt adekvat).

Men på samma sätt som Islamska Staten var en terrororganisation som kan beskrivas ha rent av sionistiska egenskaper (man undvek att angripa Israel, och när en attack ändå skedde bad man offentligt om ursäkt), kan man fråga sig ifall det finns liknande motiv att sätta eld på Notre Dame?

Symboliskt sett har eldsvådan stor betydelse. För muslimer som inte hyser särskilt stor tolerans för den kristna sfären (och vi ska inte förvänta oss att muslimer över lag håller kristna särskilt högt eftersom inte ens den sekulära politiska sfären som är av samma etnicitet gör det, även om statusen av ”troende” förenar dem). Initialt talades det om att hela katedralen skulle ”brinna ner till sin grund”, men det är osannolikt att de ursprungliga arkitekterna skulle uppföra en byggnad som skulle bli helt utlämnad åt försynen vid en eldsvåda – blixtnedslag är inte en ovanlig orsak till att kyrktak fattar eld, och Notre Dames stenväggar var sannolikt dimensionerade och uppförda så att de skulle stå pall ifall en stor del av taket började brinna.

Men en utbränd katedral symboliserar också ett svaghetstecken hos den drabbade. För de religiösa är eldsvådan ett tecken på att Gud vänt sina troende ryggen till. Vi vet sedan tidigare att den katolska kyrkan i Frankrike eller västvärlden behandlas med silkesvantar, och den präst som anklagas för pedofili – även om det är för tiotals år sedan – får schavottera i medierna långt innan fällande dom förkunnats. Den sittande påven lyfts däremot ur sin katolska kontext, placerad som en operatör för det dolda maktetablissemanget (med klimatångest och krav på socialistisk politik). Denna iakttagelse blir särskilt viktig om den ses i skenet av Israels storpolitiska maktambitioner.

Naturligtvis har ett s.k. Mossad-spår dykt upp även i fallet med Notre-Dame. Men teorin om att katedralen stuckits i brand av agenter från den israeliska säkerhetstjänsten (som hämnd för att man hade den goda smaken att elda upp Talmud för hundratals år sedan utanför kyrkporten) får löpa jämt lopp med idén att den franska regeringen med president Macron i spetsen låg bakom branden för att samla nationen bakom tragedin, eller hur man ska formulera denna tilltänkta strategi.

Problemet är dock inte så mycket frågan om vem som är skyldig till dådet, vare sig det var en olycka eller en planerad mordbrand. Nej, det allvarliga bekymret är vad franska staten – som trots åtskillnaden mellan stat och kyrka är ägare av katedralfastigheten genom kulturministeriet enligt de uppgifter jag sett – kommer göra med den eldhärjade lokalen. Vi har redan sett att de tidigare regeringarna i Frankrike anser att underhållskostnaderna för katedralen är för höga (vilket i sig försätter den franska regeringen i samma situation som Larry Silverstein som stod med de kostsamma WTC-tornen i New York den 11 september 2001), och ”återuppbyggnadsplanerna av Notre Dame ska återspegla att katedralen är alla fransmäns kulturminne”, som det förkunnades i medierna dagen efter händelsen. Den formuleringen vet jag hur man ska tolka…

Hälsar eder Peter Harold

PS
Stort tack för alla kommentarer under min bortavaro! Det retar mig enormt att inte kunna arbeta som normalt vid datorn när det händer så pass mycket som det gör just nu. Dock bekymrar mig det att det är många händelser, och att det hela ger ett fragmentariskt intryck. I detta läge skulle man behöva fokusera sig på en helhetsbild.
DS

 

Publicerat i Religion, Stadsliv | 10 kommentarer

En liten krisrapport

Bästa läsare!

Idag är första tillfället sedan en  och en halv vecka som jag sitter vid en fungerande dator. Inga av mina egna datorer fungerar, och det är ganska frustrerande. Det har ju inte på något vis saknats ämnen att skriva om.

Sverige: Kan vi säga att vi inte har en politisk kris? Allt tal om att ”ett konservativt block håller på att växa fram” känns i mina öron som ett försök att bygga upp ett politiskt block som ska bekämpas med näbbar och klor av medieetablissemangets ”horor”, om nu ett i jämförelse betydligt anständigare yrke ska stå som exempel för den svenska journalistkårens ryggradslösa ynklighet gentemot maktetablissemanget. SD ikläder sig rollen som falsk opposition, och KD-ledaren gör sitt yttersta att visa upp samma talang: ingen islamisering pågår i vårt land är hennes budskap. Visst, om man kräver att man för att uppfylla begreppet måste ha en levande IS- och talibanrörelse i landet så har hon rätt…

Den politiska krisen består inte i att oppositionsblocket förlorat mitten till den regerande vänstern, utan snarare i att vi inte har någonting som utmanar maktetablissemanget i landet.

Europa-Globalt: Italien kämpar på och korrigerar de misstag som EU vållat. Ungern ligger kvar med sin politik att avstå från islamisering. Resten av EU befinner sig i ett kidnappningsdrama utan goda utsikter. Fattigdomsspridningen etablerar sig i allt fler länder och skördar fler offer p.g.a. allt mer centraliserad ekonomisk styrning. I detta kommer socialisterna att ivrigast peka på enkelheten i att stjäla från någon som har mer än en själv – denna utveckling uppmuntras av maktetablissemanget genom ett skickligt dubbelspel.

Hur länge till jag kommer vara tyst på nätet vet jag inte, men jag hoppas få fatt i en ny dator som inte kraschar i mitt nätverk. Jag håller också på att leta efter en ny vistelseort.

Det finns nämligen  en massa saker att böra ta itu med, och ni läsare är föredömliga partners att resonera med, så jag ser fram mot fler diskussioner när jag är tillbaka.

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Okategoriserade | 7 kommentarer

Svensk distraktions-TV om utlandsbrott…

Bästa läsare!

SVT larmar om att ”hundratals svenskar larmar varje år om överfall och sexövergrepp under utlandsresa”. Ojoj, kanske bäst att stanna hemma i trygga Svedala i så fall…?

Hm, en slutsats av SVT:s skrämselrubrik är att utlänningar är farliga…? Hade dessa svenska resenärer stannat hemma i det socialdemokratiska folkhemmet – om än befinnandes i ett fallfärdigt skick – hade vederbörande sluppit bli överfallen och sexangripen… i utlandet.Det är logiskt, men knappast ett argument som håller folk borta från resebyrån, om vi ska vara ärliga.

Faktiskt, det är lite svårt att säga exakt vad SVT är ute efter. Men att de vill ha någonting sagt, det kan vi vara ganska säkra på. SVT är propaganda förklädd till journalistik.

Ok, låt oss titta på detta med sexövergrepp och se ifall de förekommer här i folkhemmet Svedala över huvud taget…?

Ifjol (2018) kom 263 anmälningar på fullbordad våldtäkt mot flicka under 18 år utomhus och 452 anmälda fall på fullbordad våldtäkt på kvinna 18 år eller äldre. Till detta tillkommer 132 våldtäktsförsök på flickor och kvinnor i alla åldrar utomhus.

Enligt Brottsförebyggande rådet begicks det 1002 rån utan skjutvapen mot vanligt folk ifjol, och 199 stycken med skjutvapen. Samma år begicks det även exakt 100 rån mot personer med funktionsnedsättning, varav 6 av dessa utfördes med skjutvapen. C:a 1300 rån med andra ord (vilket nog får sägas vara en siffra i underkant eftersom många inte bryr sig om att kontakta polisen numera).

Under 2017 reste 60 % av Sveriges befolkning utomlands på semester [Källa: Vagabond]. Ja, ja, ja, jag vet. En icke försumbar andel av dessa är ”flyktingar” som rest tillbaka till hemlandet för att placera sina pengar i fastigheter och faciliteter i det land man flytt ifrån och gifta bort döttrar och ta hem nya fruar, men jag hoppar över just denna aspekt för stunden…

Av matematiken att döma har av 5,4 miljoner svenskar och ”svenskar” ett par hundra råkat ut för att bli rånade eller utsatta för sexövergrepp under vistelsen i utlandet (tvångsgiften och hedersvåld exkluderade).

Under tiden har av 9 miljoner svenskar över 700 kvinnor blivit våldtagna utomhus hemma i Sverige – och detta i ett land där våldtäktssäsongen egentligen bara pågår när det är barmark. Hade vi haft vinterfritt året runt som i de varmare länderna skulle siffran fördubblats eller kanske tredubblats. Jag väljer kategorin ”utomhus” eftersom dessa våldtäkter tenderar ha ”okänd gärningsman”, vilket torde vara exakt samma förhållande i utlandet. Nu förekommer förvisso allt oftare ”obekanta gärningsmän” i allt fler inomhusvåldtäkter, men detta kan man gräva i separat.

Jag är förvisso ingen Tino Sandaji, men min förhållandevis enkla uträkning om brott hemma och i utlandet ger mig en känsla av att SVT som vanligt fokuserar sig på omvärlden till förmån för en uppblåst statlig självgod bild av tillståndet i sosselandet Sverige.

Dock är det på sin plats att säga åt svenskar att vara försiktiga i utlandet; det är ingen slump att folk med utomnordisk härkomst dominerar beläggningen i fängelserna rent procentuellt sett utifrån demografiska förhållanden, och deras likar finns i utlandet.

Tyvärr har Sverige också blivit ett land som ärliga människor uppmanas resa till med varsamhet p.g.a. ökad kriminalitet, så det man kan varan folk för utomlands gäller också i högsta grad en vanlig lördagskväll på stan. Ur led är vår värld.

F.ö. undrar jag varför man i vårt värdegrundshysteriska tidevarv inte har lust att fokusera sig på skillnaden mellan ”mitt” och ”ditt”, vilket torde vara den viktigaste värderingen i ett fungerande samhälle?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Brott & straff, Medierna | 19 kommentarer

Julian Assange. Plötsligt hjärtstopp i fångcellen eller enkel flygbiljett till USA?

Bästa läsare!

Equador har lytt storebror i Nordamerika och i strid med internationell lag samordnat den brittiska polisens gripande av Wikileaks-grundaren Julian Assange.

Jag är tyvärr på resande fot (med betoning på ”på fot”) men rekommenderar följande Twitterkonton att bevaka som komplement till mediekanalerna:

WIKILEAKS

JEN ROBINSON (Assanges advokat)

EDWARD SNOWDEN

CASSANDRA FAIRBANKS

Jag hoppas hinna sätta mig i händelserna senare ikväll. Vi kan dock konstatera att den globala eliten fortfarande har full kontroll över världen.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

 

Publicerat i Demokrati och frihet | 11 kommentarer

Hur ska det nu gå för publicistklubbens kamp för yttrandefriheten…? Selektivt ”strid” som vanligt? Japp!

Bästa läsare!

Den 14 mars i år meddelades att gaphalsen och marxisten samt bankirättlingen och multimiljonären Robert Aschberg skulle nomineras till ordförandeposten i Svenska Publicistklubben. Häromdagen bekräftades nomineringen vid föreningens årsstämma, och Robert Aschberg är nu formellt ordförande för en organisation som bildades under 1870-talet som ”…en förening för social samvaro mellan anställda vid Stockholmstidningarna, men utvecklades med tiden till att bli en nationell samlingspunkt för debatt och yrkesfrågor för hela mediesverige. Klubben vänder sig idag främst till yrkesverksamma journalister och fotografer i de traditionella medierna tidningar, tidskrifter, nyhetsbyråer, radio och TV, samt inom det nya mediesamhället.” (Citat: Wikipedia)

Den 18 mars skulle medborgarjournalister kopplade till sajten Feministinspektionen publicera en ljuddokumentär om nämnde Robert Ashberg och hans knappast hedervärda vandel som yrkesjournalist och privatperson. Feministinspektionens konto blev istället nedstängt, uppenbarligen genom insats av Robert Aschbergs nätverk eller honom själv. Lyckligtvis lades ljudfilen (med över 40 minuters material) upp av bloggen Rosa Traktorn [LÄNK] Barbara Streisand-effekten ledde till flitigt delande av klippet på sociala medier.

Det som framkom i dokumentären är i flera fall exempel på ärenden som skulle behöva utredas av polisen. Begreppet ”härva” har nog aldrig passat så bra som i detta fall när man talar om en journalist som har så starka kopplingar till den undre världen samt agerar som man vore en del av en maffiaverksamhet. Vissa aspekter, såsom rättsväsendets blindhet inför de klandervärda och sannolikt kriminella handlingar Robert Aschberg begått enligt dokumentären, indikerar på att han är en maffiatyp med kopplingar till ett etablissemang som skyddar honom i vått och torrt.

Att Robert Aschberg nu fått ta över ordförandeklubban hos Publicistklubben är sannolikt en personlig triumf, och han är säkert stolt över att den exponering som Feministinspektionen skapat inte påverkade organisationens val. För Robert Aschberg är det slutgiltiga valet vid årsstämman en bekräftelse på att han är en maktfaktor inom den svenska medievärlden.

Mig veterligen nominerades ingen motkandidat, men man ska ha i åtanke att svenska journalister har en generell tendens till att vara medlöpare. Vi har sett detta t.ex. hos Aftonbladet som var så tyskvänligt under 1930-talet och i början av 1940-talet att man applåderade Adolf Hitler och nationalsocialisterna (vilket inte var ett ovanligt beteende före krigsutbrottet, ehuru sfären kring USA:s president Franklin Roosevelt hyste en vurm för ”den effektiva fascismen” liksom andra s.k. demokrater av den tiden). Och vi ser medlöperiet i intensivt uttryck i dagens medier där granskningen av den nuvarande socialistiska regimen ”konfronteras” milt av sina egna trogna anhängare i de statligt kontrollerade etermedierna.

Att medlemmarna i Publicistklubben skulle våga resa sig upp – övertygade av den sanning och de indicier som framkom i Feministinspektionens dokumentär, eller åtminstone med nyväckt skepsis mot Aschberg – och rösta nej till valberedningens nominering var tyvärr inte sannolikt, eftersom medlöperi är det enda de kan. Deras situation kan knappast påstås ha blivit bättre av just valet av Aschberg som ordförande, eftersom han förutsätter att alla ska lyda hans diktat.

I övrigt noterar jag att Rosa Traktorn drabbades av en mängd suspekta kommentarer som jag misstänker på fullt allvar är skapade av Robert Aschbergs beundrare/medhjälpare/honom själv i fyllan, där man
a) framställer sig som ”platt planet”-anhängare och Aschberg-kritiker samtidigt, b) hävdar att det inte är Robert Aschbergs röst i klippet, att ”det kan vara vem som helst” och ”klippt ur sitt sammanhang”, samt c) ”förtalen sprudlar i detta inlägg, lägg ner” och d) ”Problemet med högerextremistiska rasister är att när en person börjar ljuga, så hakar resterande rasister på”. Jag känner mig välsignad över att ha betydligt mer begåvade läsare som kommenterar här på Skrivarens Blogg, men jag antar att Rosa Traktorn drabbades av just dessa idioter på grund av att man initialt var ensamma om att få ut dokumentären.

Den kritik som framförs mot Rosa Traktorn mot innehållet i Feministinspektionens dokumentär är obegriplig, och det är också tragiskt att dokumentären inte ledde till att ”den nationella samlingspunkten för debatt och yrkesfrågor för hela mediesverige” inte hade modet att sätta förhindra Robert Aschbergs ordförandeskap. Minst av allt hade det varit på sin plats med en intern utredning utifrån anklagelserna i dokumentären. Det slutgiltiga valet av Robert Aschberg som ordförande kan inte annat än rubba nyhetskonsumenternas förtroende för Publicistklubben. Ja, det lilla av förtroende som finns kvar efter tidigare vänsterintellektuella aktivister som lett organisationen…

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 9 kommentarer