Giv grekerna olympiaden – för all evig framtid den olympiska elden brinna blott i Grekland!

sb-rio-ruin-1

Bästa läsare!

Det är dags att säga ifrån. Detta vansinniga resursslöseri måste upphöra. Jag talar om de olympiska spelen. Det handlar inte enbart om den masshysteri detta evenemang medför, utan också om den ekonomiska aspekten. För att kunna genomföra spelen tvingas stater och städer gå in med ekonomiska garantier, och det mesta talar för att dessa blir utlösta med tanke på att budget överdragen kan gå upp mot 280%!

Sommarolympiaden i Rio de Janeiro kostade de brasilianska skattebetalarna motsvarande 11,6 miljarder dollar, vilket de hade att punga ut under ekonomisk depression samtidigt som det avslöjats att maktetablissemanget tvättat mångmiljardbelopp via statliga bolag.

Det har sagts att olympiaden är ett fredsprojekt som skall förbrödra idrottsutövare från hela världen. Intressant nog används olympiaderna som politiska slagträn; först och främst överdådighet i presentation där invigningsceremonin är värdlandets propagandademonstration, men också i det perspektivet att man ägnar sig åt politik mellan deltagarländerna. Fast politik drabbar oss i alla sammanhang, så det är väl naturligt att samma konsekvenser uppstår även i spelen.

När jag läser bildreportaget om OS-Rio sex månader efter spelen på sajten BoredPanda.com så känner jag min opposition mot de olympiska spelens ordning växa igen. Bilderna är så talande. För 11,6 miljarder dollar har det brasilianska folket fått ruiner!

sb-rio-ruin-2

Och detta upprepar sig vart fjärde år (vartannat år om vi inkluderar vinterolympiaderna). Processen inleds med att ledamöterna i den olympiska kommittén skall mutas för att förlägga spelen till en viss stad. Detta i enlighet med politikers önskemål eftersom de vet att arrangemangsansvaret innebär att man kan plundra skattebetalarna samtidigt som man som lokalpolitiker kan ta emot mutor från byggföretagen som sedermera kommer gå över sina offerter.

Det finns en lösning på detta problem. Flytta tillbaka de olympiska spelen till Grekland.

De gamla grekerna kunde det. Man smorde in sig med liniment och brottades nakna, långt innan marxister började vifta med regnbågsflaggor. Det fanns vissa exluderande regler, som t.ex. att endast fria grekiska män fick deltaga. Men det fanns andra saker som var mer klokt uttänkta, och det var den olympiska vapenvilan som garanterade deltagarna att kunna färdas säkert till och från tävlingarna. Tävlingarna var okomplicerade; förutom brottning så sprang man eller hoppade.

Tävlingarna hölls i anläggningen Palaestra Olympica, en 66 x 66 m stor plan på vilken de tävlande utövade sin fredliga kamp. Än idag står stenpelarna upprätt efter mer än tvåtusen år, och området är en turistattraktion. Denna palaestra är givetvis inte längre i bruk, men det är notabelt att denna anläggning lever längre än vad någon av Olympiadkonstruktionerna i Rio de Janeiro kommer göra. Borde man inte dra lärdom av detta?

Nu föreslår jag inte att man skall återinviga Palaestra Olympica, men det vore en god idé att bygga en ny olympisk skådeplats i Grekland, gärna med sten och trä. Denna anläggning skall vara dedikerad till olympiska spel, och de deltagande länderna må icke befinna sig i krig någonstans under spelens utförande. Det deltagarland som någonstans befinner sig i strid må förlora sin rätt att deltaga.

Grekiska män och kvinnor må ansvara för spelen. Spelen skall finansieras till självkostnadspris, och deltagarna betalar ur egen ficka. Vissa moderna inslag kan accepteras, som t.ex. montage av CCTV som kan sända lekarna online. Tydligen är nästan halva mänskligheten beroende av att få titta på när andra blir svettiga. Jag har inte förstått tjusningen, men jag är inte den som dömer.

Hälsar eder Peter Harold

 

 

Publicerat i Historia | 13 kommentarer

Jodå, det politiska fängslandet av konstnären Dan Parks borde ha varit förstasidestoff i Sverige, stjärtinspektör Britz!

Bästa läsare!

Jag har lyssnat på Granskning Sveriges dokumentär om det politiska klimatet i svenska systemmedier, och med ett specifikt fokus på Sveriges Television. [LÄNK]

Vi kan se att det nu pågår ett veritabelt ordkrig mellan dessa och de alternativa medierna, men också ett krig mot medborgarna som vi kunnat se i form av Expressens smaklösa uthängning av docent Jim Olsson för åsikter som han inte uttryckt.

Och även om Jim Olsson är starkt kritisk mot invandringspolitiken – och även om han uttrycker sig hätskt mot konsekvenserna av densamma – så har Expressen passerat en pressetisk gräns som måste få konsekvenser. I synnerhet idag med den ovanligt smaklösa löpsedeln som är ett angrepp mot en helt vanlig medborgare.

Som en följd av detta finns det ingen anledning att visa personliga hänsyn till de journalister som medverkar till att bedriva mediernas politiskt fostrande agenda.

Därmed gör Granskning Sverige och andra aktivister helt rätt som exponerar enskilda journalisters bristande kompetens. Medierna är en maktfaktor i det svenska samhället, och inte en skyddad verkstad för personer som inte lyckats bli akademiker, även om det kan tyckas vara så. Sålunda måste medieaktörerna granskas, från ägarförhållanden och deras intressen, ner till den enskilda journalistens nivå och dennes intressesfär och politiska ställningstagande i de olika frågorna.

Det handlar inte enbart om journalisternas och redaktionernas agenda. Det handlar också om deras kompetens och kunskapsnivå.

Jag har själv genom flera mediekritiska bloggposter kommit fram till att många journalister inte bryr sig om fakta. Deras arbete är att leverera en text som den ansvarige utgivaren godkänner och gillar, och denna leverans skall ske i en viss kvantitet. Dessa ”journalister” har sålunda samma förhållande till nyhetsförmedling, som en 20-årig hamburgerflippare på McDonalds har till fransk gastronomi.

Frågan om kvalitet är i deras värld sekunda. Det finns förvisso elementära krav på att artiklarna skall vara korrekt stavade och att meningsuppbyggnaden skall vara läsbar för en 12-åring. Men när det gäller substans finns inga krav på fördjupning, utan här står det fritt för journalisten att själv dosera vilket perspektiv som skall dominera.

Ett typexempel på detta kan vara en artikel i lokalpressen där artikelförfattaren beskriver hur företrädare från ett socialistiskt parti ”vill satsa på barn och ungdom” med miljonbelopp, och ger plats för beskrivningar om hur bra och förhoppningsfulla alla är. Och så flikar man in ett ”företrädare för Moderaterna är kritiska till att använda skattemedel”. Man har låtit alla parter – för och emot – komma till tals, men det råder ingen tvekan om att journalisten väljer att ställa den ena sidan i bättre dager, och struntat i att moderaterna kanske har en annan lösning. Detta är falsk objektivitet. Samma upplägg återfinner vi i riksmedierna.

Sedan har vi frågan om journalistens kunskapsnivå. I vissa fall kanske denna inte skriver mer än vad som läggs i hans eller hennes händer, och vederbörande vet inte om att det finns fler dimensioner att fördjupa sig till. Här spelade de öppna kommentarsfälten en mycket viktig roll. Jag väljer att ha mina kommentarsfält helt öppna därför att detta är det effektivaste sättet att korrigera de fel som jag själv – helt omedvetet – levererar. Systemmedierna valde istället att stänga kommentarsfälten eftersom läsarna exponerade stora brister.

I Granskning Sveriges dokumentär belyser man ett samtal mellan journalisten Sarah Britz och medborgarjournalisten ”Arg Norrlänning” [originalinlägg] där denne påpekar att man visst fängslar oliktänkande, i form av tillslagen och fängelsedomarna mot konstnären Dan Park. Sarah Britz tror inte på norrlänningens påståenden: ” – Det finns ingen i Sverige som fängslas för att man är konstnär eller tycker olika saker” och fortsätter med att ” – Om en svensk konstnär skulle ha fängslats för att han gjort tavlor så skulle detta vara en nationell nyhet, det skulle vara en nyhet i hela världen. Det är ju ett hot mot yttrandefriheten”. Däremot är ”hets mot folkgrupp” ett verktyg hon gillar för att stoppa yttringar hon inte tycker om.

Nu kan man i och för sig till Sarah Britz försvar anföra att vi alla ser vad vi vill se. Där vi vänner av yttrandefriheten ser myndigheternas och systemmediernas jakt på en enskild konstnär som Dan Park, eller en medborgare som Jim Olsson som inte vill att vårt samhälle skall demoleras genom massinvandring, så kanske en journalist prioriterar andra samhällsproblem som ligger dem nära hjärtat.

sb-sarah-britz-stjart

Sarah Blitz har tydligen tagit illa upp för att hennes okunnighet uppmärksammats offentligt, och det är ungefär samma historia som jag drog upp med journalisten Anders Bolling [Mitt brev] [Anders svar] där de intar den försmåddes försvarsställning istället för att göra det de annars själva som yrkesgrupp kräver av sina offer, nämligen att ”pudla” (eller avgå).

Det är väldigt viktigt att lyssna på Uppdrag Granskning dokumentär. Här granskas granskarna.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Medierna | 13 kommentarer

Veronica Palms porrhat en ideologisk återställare

[Varning! Om du inte scrollar ner missar du en sexbild!]

Bästa läsare!

Jag vet inte hur Veronica Palm tar det att Donald Trump uppges vilja se över möjligheterna att förbjuda porr, men det är en pikant omständighet att det förhåller sig på detta viset.

Varför sossekvinnor är rabiata porrmotståndare har jag väldigt svårt att förstå eftersom de i nästa andetag applåderar bokstavssexuella människor och deras eskapadiska tilltag på allmän plats (Vad tycker f.ö. RFSL om ett totalt porrförbud i Sverige?) när de inte är upptagna med att visa sympati för religioner och kulturer som systematiskt förtrycker kvinnors rättigheter på alla tänkbara sätt, där slöjtvång, könsstympning, förbud mot bilkörning, där det kvinnliga våldtäktsoffret bestraffas för otrohet, etc, bara är några av de mest uppmärksammade exemplen.

” – Porr är förnedrande för kvinnor” utropar Veronica Palm och hennes feministiska systrar, av vilka vissa låter sig luras av 4chan-skribenter att lägga upp selfies med nerkissade byxor i sympati med våldtäktsoffer.

Jag har ett väldigt enkelt förhållande till pornografi; om jag inte gillar det så låter jag bli. Det är med porr som med bilar och konst; de flesta bilmärken är ointressanta för mig, men jag skulle inte tänka mig att förbjuda folk från att köpa dessa. Och vad beträffar konst så är väl precis detta det lämpligaste exemplet att illustrera hur olika människors smak kan vara. Tur för Picasso, annars hade han dött av svält.

Om man skall förbjuda saker på den grunden att de är förnedrande så har man som lagstiftare tagit på sig ett mycket stort ansvar. Om detta är motivet till att förbjuda pornografi så måste man fråga sig varför man inte vill förbjuda andra saker som kan betecknas som förnedrande. Varför skall kvinnor – och en del män – tvingas torka bajs på vuxna människor mot betalning? Bajs är symbolen för förnedring, det vet vi inte minst genom den självutnämnde nationalekonomen Per Henrik Schyffert-Nilsson som uttryckte sitt ultimata förakt mot en annan person genom att referera till en idé om att onanera och släppa fekalier i den andra personens moder.

Plocka upp skräp efter andra människor som inte bryr sig om att hålla rent är också förnedrande, om än väldigt nödvändigt, precis som att hjälpa åldringar att sköta hygienen. Besynnerligt nog finns det de som gör detta med yrkesstolthet. Detsamma är också sanning för sexindustrin, och både gamlingar och onanister är ett tacksamt klientel på var sitt sätt.

Någonting som jag anser är förnedrande är att att läsa gratistidningen Metro. Förnedringen består i att Metro tilltalar mig och andra läsare som om vi vore idioter som inte kan tänka själva, och som saknar bildning. Trots det vill jag inte sträcka mig till att föreslå andra åtgärder än att be folk att precis som jag låta bli att läsa den.

När vi talar om medier och förnedring måste vi ju nämna skittidningen Expressen som försöker förnedra människor som är kritiska till förd invandringspolitik och annan kulturmarxism. Alla systemmedier är av detta format, men Expressen förtjänar en extrainsatt köpbojkott med anledning av tidningens agerande gentemot docent Jim Olsson.

Expressen brukar f.ö. emellanåt ha tips på hur man piffar upp sexlivet. Samma sak med Aftonbladet. Sextips och bantning är paradgrenar hos dessa journalistiskt banbrytande kvalitetspublikationer. Så varför förbjuda filmer och tidningar som visar kvalificerat uppiffat sexliv, om nu någon till äventyrs vill prova det som skådespelarna eller modellerna gör i p-våfflan?

Förbluffande nog är det många som gör det. Piffar upp sexlivet. Det sägs att varannan mobiltelefon i vårt kungarike har förevigat sin ägares manslem eller bröst/vulva. Mobiltelefon med kameran har gjort mer för den sexuella frigörelsen än någon tidigare politisk reform. Hurra för den fria marknaden; den ger folket vad de vill ha.

Redan för 15 år sedan upptäckte porrproducenter att det publiken ville se var vanliga människor som hade sex. Man anpassade sig, och började till en början att spela in  sexstjärnors sexakter med hjälp av billigare kameror och taffligare bildteknik i hopp om att lura publiken, men det visade sig snart att det var inte detta folk ville ha. Och när så det blev möjligt att spela in själv och lägga upp på Internet så fick många p-skådisar börja dryga ut filmhonoraret med att strippa eller ställa sig mer direkt till sin publiks förfogande (numera web-cams).

Sedan till pornografins innehåll. Välsignelsen med den utbredda amatörporren är att vi slipper dessa tramsiga dialoger och patetiska försök till handling (det som kanske klarat sig bäst är väl de danska gladporrfilmerna som mixar sex med slapstick, men detta är en genre jag inte kan analysera eftersom filmkritik inte är min starka sida).

Det är istället charmfullt fumlande eller skakiga bilder med ”det sevärda” oskickligt dolt i dunklet p.g.a. motljus från sovrumsfönstret hemma hos Andersson, Pettersson och Lundström, etc etc. Och det är miljoner med selfies, där majoriteten är tagna mot badrumsspegeln. Seriöst, vet folk inte varför det finns en tidsinställd utlösare?!! Det är för att man skall slippa sikta mot spegeln när man fotograferar de fysiska attribut man vill marknadsföra för sin partner eller beundrarskaran!!!

Det finns naturligtvis s.k. hårdporr, även bland amatörer. Det finns lika naturligt också människor som vill titta, och som också vill utöva.

Jag har visserligen under mina första 40 levnadsår blivit itutad att ingen kvinna vill vara med om gruppsex (låt vara att ämnet kanske inte kom på tal de allra första 15 åren, men ni förstår vad jag vill ha sagt ändå). Än mindre att de vill ha evenemanget dokumenterat på bild. Och alltsammans utan att gå på knark eller vara berusad.

Jag hade fel, och så även de som lärt mig den politiskt korrekta monogamin ur kvinnans perspektiv. Det som inte finns är vanligare än man tror, och det sker med entusiasm. Minst tre kvinnor – varav två får betraktas som fullständigt normala – har ”bett om förstärkning” och erbjudit mig att se med egna ögon att de gör detta utan att ha en pistol riktad mot tinningen. Min reaktion var att känna mig oerhört smickrad, naturligtvis…

Så när det gäller sexualitet kan allting vara möjligt för en del, men det kan också vara fullständigt omöjligt för andra. Man kan inte gå till tvång åt någotdera hållen.

Däremot kommer ett förbud att ha enormt negativa konsekvenser. Det är ett angrepp mot dem som frivilligt agerar i erotisk produktion; det är ett övergrepp mot konsumenterna; det är inskränkning i yttrandefriheten som inte hör hemma i ett modernt och liberalt (fritt) samhälle. Och det är också ett ingrepp i kulturen, även om det är en kultur som har en förhållandevis undanskymd position p.g.a. dess tabubelagda karaktär.

Avslutningsvis vill jag göra en reflektion som är mer av ett ifrågasättande. Jag vet från min ungdomstid att vi studenter nickade instämmande till att porr var fult och dumt. Men handen på bulan… jag menar, hjärtat… så grät vi nog inombords inför tanken att löpsedlarna till FibAktuellt, Lektyr, Cats, etc, skulle försvinna från tobaksbutikernas skyltfönster. Detta falska porrmotstånd under lektionstid hade ingen förankring i våra verkliga lustar.

sb-veronica-palm-porr

Denna omständighet får mig att fundera på vad som sker i Veronica Palms hjärna, under allt prat om kamp mot porrens förnedrande egenskaper? Det är som med ett annat exempel jag nämnde ifjol där en av mina skolkamrater skrek ”bögjävel” åt alla på skolgården som inte var större och starkare än honom; han är alltjämt ogift och badar bastu med en annan manlig f.d. skolkompis varje lördagskväll, densamma som frågade varför han hade erektion när de kissade tillsammans i skoltoaletten. Pratar hon kanske i strid mot sin egen övertygelse? Det är vanligt att sossepampar säger att man skall göra si, men själv gör de .

Kanske finns det hos Veronica Palm en längtan efter att vara i centrum för ett bukkakeparty med 30 omskurna arabiska virila unga män som uppvaktar sin gudomliga MILF i ”1000 och en natt”-miljö? Eller vara en hårdför härskarinna i en brutal femdom-akt där mannen får känna på matriarkal övermakt?

Med tanke på de pikanta sexskandaler som vissa moraliskt uppsatta politiker gjort sig skyldiga till under demokratins varande så känns min teori inte som helt osannolik.

Nåväl, en sak vet vi med säkerhet. Veronica Palm är en kvinna som är maktkåt. Annars hade hon inte blivit politiker. Synd bara att maktkåthet inte kan kastreras bort. Vi behöver inte politiker som bestämmer över andras val av liv och leverne, i synnerhet inte i sängkammaren eller vid datorn.

Och hur skulle inte pappersindustrin reagera på ett porrförbud? Vinstras för mjukpappersproducenten SCA med tillhörande personalminskningar för att Veronica Palm skall få agera som moralens väktare? Nej tack!

I övrigt kan man notera att Veronica Palm återupplivar det porrhat som var kännetecknande för socialdemokratin fram tills Internet gav dem kalla handen. I takt med att politikerna anser att de skall kunna ta kontroll över informationsflödet i alla kanaler så har givetvis kampen mot porr återuppstått, sannolikt som en väg för att införa censur på bred front.

Ge akt på utvecklingen!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Sex, Udda sex | 22 kommentarer

Ökända Rom-klubben bakom nya klimatlagen (Inget frågetecken)

En post från förra veckan som jag inte hade tid att publicera…/Peter

sb-clubofrome

Bästa läsare!

Precis som det brukar har den politiska teatern kring regeringens förslag om klimatlag fokuserat helt och hållet på miljöminister Isabella Lövins gruppfoto där hon låtsats skriva under ett avtal med blott kvinnor närvarande, såsom ”en känga riktad mot Donald Trump” för att han signerat en exekutiv order i närvaro av enbart män.

Reaktionerna lät inte utebli; på Lövins Facebook-konto blev det naturligtvis ”likes”-festival och en tävling om vem som kunde håna Trump hårdast i kommentarsfältet. Och så var det förstå en och annan som gjorde sig impopulär och lade upp bild på Barack Obama signerande en av alla sina exekutiva kommenderingar i närvaro av endast män. Kvinnorna reagerade dock med kommentarer som att ”Obama tänkte i alla fall på kvinnors rättigheter”. Suck.

sb-klmatlagen-lovin

Men låt oss istället diskutera sakfrågan, och bortse från miljöministerns PR-konster, och ägna några ord kring nämnda klimatlag.

Klimatpolitik baserad på en bluff – klimatpolitik skapad av bluffmakare

Det ironiska är att miljöministern och hennes flickor bara står och poserar. Det finns ingen klimatlag som antagits. Det går inte till på det viset att Isabella Lövin kan sitta och skriva under lagar, eftersom det är riksdagens uppdrag att stifta dem. Däremot är det sant att det finns ett förslag om en s.k. klimatlag.

Denna klimatlag har utarbetats genom en kommissionsutredning inom Statens Offentliga Utredningar. Utredningen heter ”Ett klimatpolitiskt ramverk för Sverige” och har beteckningen (SOU 2016:21).

Det intressanta är att miljöminister Lövin presenterar förslag om klimatlag samtidigt som det avslöjas att den amerikanska meteorologiska institutionen NOAA har manipulerat data för att försöka påvisa att vi inte haft en paus i uppgången av den globala uppvärmningen i mer än tiotalet år. Efter sekelskiftet slutade temperaturökningen, samtidigt som halten av växthusgaser fortsatt att stiga i samma takt. Eftersom detta inte rimmar med de klimatmodeller som FN presenterat så har klimatlarmen ifrågasatts.

NOAA presenterade en rapport som bestred alla mätningar om ”en paus i den globala uppvärmningen”, och som publicerades som underlag för dåvarande presidenten Barack Obams i samband med det s.k. klimattoppmötet i Paris kort efter dödsskjutningarna 13 november 2015. Det visar sig nu att NOAA manipulerat sina data, delvis genom att hantera materialet i strid med myndighetens egna bestämmelser. När detta avslöjades genom läckor har den amerikanska kongressen begärt att få ut datamaterialet, men NOAA uppger att den dator som hanterat materialet gått sönder. När NOAA:s rapport presenterades beskrev systemmedierna att ”klimatförändringarna nu sker i en takt som är värre än vad experterna tidigare trott”, vilket sannolikt påverkat det politiska utfallet vid Pariskonferensen.

Regeringens politik – eller Rom-klubbens politik?

Den svenska klimatpolitiken i såväl regering, riksdag som nyhetsredaktion är tveklöst inspirerad efter den allsmäktige Barack Obamas högtravande utspel. Sverige har – oavsett kulör på vår regering – alltid försökt att ”vara bäst i klassen” när det gäller s.k. klimatpolitik. Resultatet är ökade skatter och pålagor för medborgarna, och en utflyttning av industrijobb från Sverige till utlandet, företrädesvis Asien. Lobbyingorganisationen Svenskt Näringsliv uttalade år 2005 en prognos om att 500’000 industrijobb skulle försvinna till år 2020, och vi är snart där, även om man i numerärer bara kommit till en kvarts miljon förlorade jobb.

Naturligtvis jublar Miljöpartiet över denna utveckling. Framtidsjobben finns inom vård, skola och omsorg, och på restauranger. Inga smutsiga fabriker i vårt land, ser de ut att resonera. En liten klick av medborgarna kommer inte att arbeta med att torka stjärtar och disk, utan förväntas utgöra spetskompetens inom vissa näringar som vi förhoppningsvis skall kunna konkurrera mot omvärlden med. Vilket är en förväntning vi inte skall hoppas för mycket på med tanke på dykande PISA-siffror, såvida inte vår export skall bestå av dataspelsproduktion och popmusik.

Det otäcka med den destruktiva utvecklingen av Sverige är att den ligger i linje med vad den s.k. Romklubben anför, vilken paradoxalt nog ifrågasätter tillväxt samtidigt som den skapats på initiativ av oligarken Rockefeller i slutet av 1960-talet. Denna paradox är dock lätt att förklara om man ser till att oligarker engagerar sig för att ”förbättra världen”, om förbättringen är av sådant slag att man själv gynnas genom att få kontroll över resurserna. Och allt tyder på att Sverige är offer för denna typ av mentalitet, trots att vi är ett land med rika naturresurser och tills nyligen med många adekvat utbildade människor.

Att detta inte är en tom spekulation från min sida visar faktiskt den utredningskommitté som skapat underlaget till regeringens s.k.klimatlag. Ordförande för kommittén är Anders Wijkman. Anders Wijkman är också ordförande i nyss nämnda Rom-klubben. Lars Bern har en utmärkt artikel om Rom-klubben [LÄNK].

Klimatmål är verktyg för Big Business

Lars Bern citerar en text från Rom-klubben som kan vara värd att minnas i detta sammanhang där man släppt in räven i hönsgården…. jag menar, släppt in Anders Wijkman bland Isabella Lövins flickor:

Demokrati är inte ett universalmedel. Den kan inte ordna allt och den är omedveten om sina egna begränsningar. Detta faktum måste tas itu med utan omvägar. Hur respektlöst det än må låta, är demokratin inte längre väl lämpad för de frågor som väntar. Komplexiteten och den tekniska karaktären på många av dagens problem tillåter inte alltid valda representanter att göra kompetenta beslut vid rätt tillfälle.

Vad Romklubben är ute efter är att flytta makten från politiker som kan få för sig att visa hänsyn till sina väljare. Romklubben vill inte att medborgarnas inflytande ska stå i vägen för att kunna dela upp världen sinsemellan.

Vad Anders Wijkman och hans medhjälpare i kommittén kommit fram till är att den svenska politiken skall lagstiftas. Det skall inte vara möjligt för annan regering att skapa en politik som går emot de idéer som Romklubben anför.

Som lagtext föreslår man:

Regeringen ska bedriva ett klimatpolitiskt arbete som syftar till
att förhindra farlig störning i klimatsystemet. Det klimatpolitiska arbetet ska bidra till att skydda ekosystemen samt nutida och framtida generationer mot skadliga effekter av klimatförändring.

Arbetet ska inriktas på att minska utsläppen av koldioxid och
andra växthusgaser och att bevara och skapa funktioner i miljön som motverkar klimatförändring och dess skadliga effekter.

Arbetet ska vila på vetenskaplig grund och baseras på relevanta
tekniska, sociala, ekonomiska och miljömässiga överväganden.

Regeringens klimatpolitiska arbete ska utgå från det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt.

Vackra ord som i praktiken öppnar för godtyckliga tolkningar. Det är fascinerande att man skriver att ”arbetet skall vila på vetenskaplig grund”, när vi vet att regeringar påverkar sina myndigheter att leverera underlag som ligger i linje med de politiska doktriner som styr. Om det nu bevisas att det inte råder någon klimatkänslighet ens vid en dubblerad halt av koldioxid i atmosfären, vill Romklubben och Miljöpartiet sluta tvinga oss att avveckla våra industrijobb?

Vad vi vet med säkerhet är att klimatmodellerna har haft fel, och så FN:s klimatpanel, som också i många fall bortser från de reservationer som deras egna experter anför.

Formuleringen om att ”regeringens klimatpolitiska arbete ska utgå från det långsiktiga, tidssatta utsläppsmål som riksdagen har fastställt” är den formulering som kommer binda varje ny regering att föra en tillväxtfientlig politik emedan all omställning som sker genom politiska dekret kommer påverka marknaden destruktivt, och därmed också tillgången på arbete och försörjning.

Det är synd att folk hängde upp sig på Isabella Lövins jävla gruppselfie när vi istället borde diskutera Sveriges ekonomiska framtid. Varför måste vi styras av nötter?

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 7 kommentarer

Den svenska fascist-vänsterns mångfald måste bekämpas medelst upplysning.

Bästa läsare!

Nu har rättegången mot Expressens ansvarige utgivare Thomas Mattsson dragit igång. Jag är bombsäker på att intresset är stort, och att det kommer sannolikt finnas många sakkunniga personer som vill bevaka och kommentera rättegången. Därför tänker jag lägga min reflektion i utkanten av själva denna.

En av aspekterna i åtalet är att Expressen hänger ut docent Jim Olsson för att denne påstås ha uppmuntrat till inbördeskrig. Jag har funderat en hel del kring den saken ur mitt eget perspektiv när jag gjorde utkastet till ett manifest om den svenska nationens utveckling efter ett inbördeskrig. Syftet med den texten var att – i händelse av att de värsta inträffar – ha ett fokus på att förhindra etableringen av ett totalitärt statsstyre (fascism), samtidigt som man målmedvetet eliminerar demokratins tillkortakommanden (genom att grundlagsskydda kroppslig autonomi och individens egendomsrätt).

Jag tror att min text höll sig inom lagens råmärken, även om det inte är en garanti mot att bli uthängd av den tredje statsmakten. Samma ödmjukhet som jag försökte hålla tycker jag att det är svårt att återfinna hos den vänster som inte bara är min och många andras ideologiska fiende, utan också en fiende gentemot större delen av den svenska befolkningen.

Här använder jag begreppet ”vänster” i mycket vid bemärkelse. Jag inkluderar den nymoderate forne statsministern Fredrik Reinfeldt, som trots sitt partiledarskap för ett s.k. högerparti ställde sig på våldsvänsterns sida när han menade att hot mot Sverigedemokrater är någonting de får räkna med:

” – Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Vad är i grunden ”ett hatfullt sätt att se på relationer mellan människor”?

I Reinfeldts ögon är ett medlemskap i SD ett tillräckligt skäl för att bli kategoriserad som en sådan människa. Visserligen skulle Reinfeldt själv inte klara av att passera nålsögat om hans egen politik hade testats mot ”vi-och-dom”-resonemanget (ingen politik klarar det), men vi vet från mediernas reaktion att tröskeln för att en åsikt skall betraktas som hat är väldigt låg. Och idag är det medierna mer än rättsstaten som definierar vad som är ”socialt accepterat”.

Detta leder mig till den åsikten att vi lever i en tid där fascismen lever och frodas. Men denna fascism hör inte hemma i den politiska högern, utan är istället förankrad och konsoliderad inom den politiska vänstern. Denna vänsterfascism yttrar sig dels i form av statsministerns avhumanisering av politiska motståndare; dels i form av mediebolagens attacker mot enskilda medborgare som protesterar mot multikulturalism, utöver ett omfattande propagandistiskt program; dels i form av en kyrka som omprövat sin ställning som svensk kulturbärare; dels i form av ett skol- och utbildningsväsende som följer samma mönster som alla ovan nämnda institutioner.

Visserligen kan inte de vokala dissidenterna räknas till mer än något tusental i vårt land, men alla som inte befinner sig i den allmänt tillåtna åsiktskorridoren påverkas ändå negativt. Även den som håller tyst och sitter stilla märker att betydelsen för vissa ord har förändrats. Tag t.ex. ordet ”tolerans” som idag beskriver en enkelriktad acceptans av ett yttrande, företrädesvis under slagord som ”vi kan inte vara tolerant mot intoleransen”, vilket betyder att ”kritiker mot vår tes har inte rätt att yttra sig”. Vi förväntas att acceptera (tolerera) krafter som vill förändra det svenska samhället genom införandet av politiskt och religiösa totalitära tankar, samtidigt som motståndet till detta beskrivs som intolerans.

Genom att peka ut de samhällsbevarande företrädarna som ”intoleranta” har man också gjort dem fredlösa i någon mening. Reinfeldt ryckte mer eller mindre på axlarna när SD:are trakasserades och hotades till livet (eller till och med utsattes direkt fysiskt våld), och hur mycket han än i andra sammanhang säger sig vara emot våld så kvarstår ändå faktum att det svenska politiska klimatet är mer försonande när det utövade våldet riktas mot motståndet till den förda politiken.

Vänsterfascismen är sålunda etablerad i Sveriges riksdag, och den har också – trots alla grundlagsfästa försäkringar om allas likhet inför lagen – ett starkt fäste inom rättsväsendet. Rättegången mot Expressen kommer visa hur illa det är eller om det finns hopp.

Vi ser just nu hur förundersökningsledaren Peter Springare attackeras av både den politiska eliten som av sin egen arbetsgivare för att ha exponerat invandrares överrepresentation bland kriminella.

Det har uppstått en debatt om att Springare inte skall säga det han säger, oavsett hur sant och riktigt det än må vara, och därmed har vi fått en debatt som istället tar den verkliga sakfrågans ställe, nämligen att invandring har en belastande  förstärkningseffekt på alla delar av samhällssystemet.

Med detta faktum som Springare ger vittnesbörd åt så kan man inte avfärda kritik inom migrationsfrågan enbart med argumentet att ”alla invandrare är inte kriminella”. Vi måste bryta ut denna kategori av människor i debatten, just med syftet att samhällssystemet skall dels kunna hantera bekämpande av kriminalitet utan att behöva införa den totalitära polisstaten, och dels kunna leverera inom andra discipliner, såsom vård, skola och omsorg. Detta har ingenting med ondskefull vilja att skilja ”vi-och-dom”, eller ens med rasism att göra. Det handlar om resurshushållning och rättspatos.

Stor del av vänstern är emot denna faktabaserade världsbild, antingen av missriktad välvilja, av okunnighet, eller av illvilja mot etniska svenskar och/eller politiska motståndare.

Oavsett vilket så sanktionerar alla ovan uppräknade led från regering och ner genom alla samhällsinstitutioner ett beteende inom hela vänsterrörelsen som har obehagligt starka beröringspunkter med fascism. Sålunda måste vi börja manifestera mot vänsterfascismen, och göra dess deltagare medvetna om vad de sysslar med.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Politik | 16 kommentarer

Pausfilm: Trump lyssnar på Clinton och Obama om illegal invandring

Bästa läsare!

Beklagar frånvaron, men jag jobbar på en del längre texter, plus gästskriver på annan plats, plus försöker sköta mitt ordinarie jobb på dagen, så…

…bara för att för att ge ett litet livstecken ifrån mig måste jag visa följande klipp som jag inte vet om jag skall sortera under humor eller politik. Det blir nog både och i det här fallet.

I övrigt verkar det hända saker i Rumänien. Jag skall kasta ett getöga på det så fort jag hinner.

Sköt om er, kära läsare!

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Humor, Politik | 7 kommentarer

Vad menar Cecilia Wikström (FP) med att ”alla måste ta sitt ansvar” när ”fler människor än någonsin är på flykt”?

Bästa läsare!

EU-parlamentarikern Cecilia Wikström, eller hennes assistent, lade den 30 januari upp en presentation som påstås beskriva ”flyktingsituationen i Europa” samt en statistiktårta som visar fördelningen av mottagandet inom EU, där Tyskland tagit emot 35%, Ungern 14%, Sverige 12%, und so weiter, av de personer som ansökt om asyl. Wikströms kampanj handlar om att tvinga de länder som valt att inte ta emot lika många ”flyktingar”. 21 medlemsländer står för blott 19% av mottagandet.

sb-cecilia-wikstrom-fler-pa-flykt

Alla medlemsländer måste vara med och ta del av det gemensamma ansvaret för flyktingar”, säger den folkpartistiska EU-parlamentarikern [LÄNK]. Hur vore det ifall hon själv började ta ansvar för flyktingsituationen, t.ex. genom angripa uppkomsten av densamma?

Det borde vara Cecilia Wikströms plikt att exponera konsekvenserna av USA:s och EU:s säkerhetspolitik, och ställa ansvariga till svars för brott mot mänskligheten. Den 11 september 2001 kraschade tre plan in i tvillingtornen i New York och Pentagon, och ett fjärde störtade (sannolikt nedskjutet) utan att träffa sitt mål. Efter detta terrordåd har USA med allierade invaderat Afghanistan och Irak, och bedrivit regimskifte i Libyen samt medverkat till att skapa den Islamistiska Staten som drivit miljoner människor på flykt undan krig, och samtidigt öppnat för ännu fler människor att sätta sig i rörelse enbart för att åtnjuta europeisk välfärd.

Cecilia Wikström är bara intresserad av att fylla ut hela EU med migranter från improduktiva kulturer som har värderingar som är fientliga mot europeisk kultur. Att Cecilia Wikström angriper ett problem i fel ände skvallrar om antingen grav inkompetens eller att hon har en agenda vars mål är att slå sönder de europeiska ursprungskulturerna.

Man kan också ställa sig frågan varför det är EU:s ansvar att ta emot miljoner flyktingar från kontinenter som kan noteras vara långt ifrån överbefolkade? Det måste finnas gott om plats i både Asien som Afrika, bara på en sådan fundamental iakttagelse som att man tar flyget över dessa kontinenter och finner långa sträckor av obruten obefolkad mark, på samma sätt som dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt reflekterade om ödsligheten över det svenska landet.

EU:s ansvar är att inte beröva fattiga länder – krigsdrabbade länder – på den generation av arbetsföra människor som är nödvändig för återuppbyggnad där. EU:s ansvar är att skapa fred, och en fred som inte baseras på Pax Americana.

Väljarnas ansvar är att rösta bort politiker som Cecilia Wikström. I kommentarsfältet på hennes FB-sida benämndes hon som ”bombliberal”. Mycket träffande epitet!

Hälsar eder Peter Harold

 

Publicerat i Krig & fred, Politik | 19 kommentarer

Varför leder Friluftsfrämjandet oskyldiga människor in i ”no go”-zonerna?

Bästa läsare!

Om en inte alltför avlägsen framtid så kommer vintern att ta slut. Då hoppas jag att alla som kan stå på benen, eller som har förmånen att ta sig fram på annat sätt, har möjlighet att njuta av både vårsol och lite picknick-mat, utomhus, gärna utmed något vackert promenadstråk.

Själv brukar jag äta en ganska rejäl frukost. Två rågkakor med någon trevlig röra som pålägg samt minst ett vändstekt ägg. Det sistnämnda är jag ganska kräsen med. Jag steker det i en liten stekpanna, saltar och pudrar med lite nymald vitpeppar, och sen strör jag rikligt med dragon över ägget innan jag lägger ett lock över anrättningen, och det får puttra i omkring en minut. Därefter slår jag av gasen och vänder ägget så att gulan får en koagulerad hinna, men lämnar resten den som en krämig sås som rinner ut när man skär med skeden.

Eftersom jag äter denna bastanta frukost är jag alltför mätt för att tänka på matsäck medan jag klär upp mig för vandringen. Det betyder sålunda att så fort jag kommit till min station där jag skall stiga av går och köper mig ett par wienerbröd och läskeblask samt en portion dåligt samvete vid närmsta livsmedelsbutik. För det är du frukosten hunnit sjunka och hjärnan börjat fundera på nästa mål mat. Och sen bär det av med apostlahästarna.

Inför 2017 års promenadsäsong har jag tänkt att få nytta av mina skattepengar, varför jag surfade in på Park- och Idrottsförvaltningens hemsida och laddade ner några kartor över gångstråk inom Stockholms stad. Anledningen är att jag är ute efter längsta möjlig sammanhängande sträcka i naturen. Favoritsträckorna går oftast längs med något vattendrag. Årstaskogen längs Årstaviken är en favorit, även om den norra stranden är helt ok om man vill sola sig och se hipsters och B-kändisar.

Brunnsviken runt är också en alltid given succé. Den som vill se lönnfeta nakna gubbar väljer östra stranden (ja, jag talar nu om försommar och resten av säsongen), och den som gillar stroppiga Östermalmsbrudar med stramt uppsatt hästsvans och knähöga läderstövlar väljer med fördel att följa den västra stranden genom Hagaparken.

Tydligen kan man inte se något område där ens skattepengar inte spenderas på den moderna religionens idioti: multikulturalism. Jag kan inte komma fram till någon annan tolkning när jag läser de kartblad som Friluftsfrämjande i maskopi med Stockholms stad tagit fram. Varför i hela friden dirigerar man intet ont anande flanörer rakt in i de beryktade NO GO-zonerna?

Jag har två exempel.

Det första är det s.k. Hjulsta-stråket som officiellt börjar vid Hjulsta t-banestation och följer parkvägen genom Tensta och Rinkeby, och sedan leder ut på fältet vid Rissne. Denna sträckning kan inte ha annat än en politisk baktanke; man vill få Svenne Svensk att frottera sig med Ali, Muhammed och Ahmed. Det finns inga naturvärden alls inom dessa stadsdelar, förutom där buskaget är tillräckligt högt för att dölja våldtäkter, drogförsäljning och toalettbestyr.

Är man en Svenne Svensk får man räkna med att folk stirrar efter en under genompassagen. Blickarna är inte bara nyfikna, utan kan också vara fördömande. Jag vet detta eftersom jag varit på dessa platser, just av den anledning som Friluftsfrämjandet är skapat att främja, nämligen för friluftsliv. Men varje gång jag stigit av tricken i Rinkeby eller Tensta har jag styrt mina steg mot närmsta riktiga promenadstråk. Skyndsamt.

Nu har jag dock ett förbättringsförslag. Tag inte tunnelbanan till Hjulsta. Åk istället med pendeltåget till Barkarby, och styr stegen i riktning mot stan.

Längs den södra sidan av järnvägen går en gång- och cykelbana, och det finns några stigar för den som vill divertera från denna asfalterade rutt. När man kommer fram till Bergslagsvägen passerar man Breda gamla tomt som nyligen frilagts från växtlighet (jag vet inte varför, jag tyckte att skogen på den såg fin ut), och här kan man korsa järnvägen antingen via Bergslagsvägens bro, eller nyttja den stora gångbron i höjd med koloniområdet och ansluter sig till min grön-markerade sträcka på karta nr 1. Slutmålet – Marabouparken i Sundbyberg – är detsamma, men via en mindre socialt riskabel route.

sb-sth-ga-hjulsta

Samma förhållande råder avseende det s.k. Akallastråket. Från Akallas t-banestation förväntas Svenne Svensk traska genom Akalla centrum, genom Husby och Kista för att sedan efter flera kilometer äntligen möta vad som skulle kunna kallas för trevlig natur i form av hundra meter Igelbäck innan det är dags att passera under en nyligen ombyggd trafikled.

Hur i hela glödheta Hel…goland tänkte man här egentligen? Ok, frågan är retorisk. Det är precis som med Hjulstastråket. Det är som Stockholm stad föga ödmjukt formulerar det på sin karta: ” – Vi vet vart du ska gå”. Med andra ord, i den politiska indoktrineringens namn, skall Svenne Svensk styras in i ghettot och lära sig att älska mångfald, även om hans eller hennes avsikt bara var att komma ifrån vår överpolitiserade vardag, och få rekreera livsandarna långt från påbudspolitiken annorstädes alltjämt närvarande fula nuna. Men se, inte ens när vi vill ta en promenad får vi gå fria från hjärntvätt. Skam! Här skall du gå, säger det skattefinansierade vänsterkomplexet.

Även här har jag utarbetat ett alternativ till färdväg för flanörer, cyklister och eventuellt de med rullstol. Jag vill minnas att sträckan är framkomlig även för den sistnämnda kategorin människor. Karta 2:

sb-sth-ga-akalla

Tråkigt nog är denna karta stympad, men jag förmodar att principen är begriplig. Såvitt jag minns från min egen vandring så går det alldeles utmärkt att följa Igelbäcken ända tills Akallalänken dyker upp. På andra sidan är det inte särskilt framkomligt.

Själv skulle jag vilja att det vore möjligt att vandra längs hela Igelbäcken, från dess källor och till dess utlopp intill Ulriksdals slott. Men dessvärre rinner bäcken i en kulvert under järnvägen mot Uppsala, varför man får ta en omväg över Överjärva, kanske via genom att vandra på banvallen efter Sveriges hemligaste järnväg genom skogen.

Hälsar eder Peter Harold, notorisk Ecco-nötare.

Publicerat i Okategoriserade, Stadsliv | 9 kommentarer

Oupps, det går inte längre att läsa Aftonbladets artikel om killen som tog ut 600’000 och skickade till fattiga…

sb-aftonbladet-swedbank-600000a

Bästa läsare!

Just nu går det inte att komma åt en viraliserad nyhetsartikel från Aftonbladet. Det gör ingenting. Ju färre som läser skiten, desto bättre. Men eftersom Aftonbladet så ofta påstår sig ha företräde framför alternativa nyhetssajter vad gäller kvalitetsaspekten så tänkte jag att det är lika bra att föreviga ett exempel där man på goda grunder kan misstänka att man publicerat en historia som var för bra för att vara sann.

Följande skärmdump har redigerats i och med att jag klippt bort alla annonser. Man vill ju inte hänga ut några oskyldiga företag som riskerar att bli smutskastade p.g.a. redaktionens fadäser.

Journalisten Dennis Jörnmark Callstam har under två veckor varit gästledarskribent på Helle Kleins Dagens Arbete och publicerat sig på vänstersajten Politism.se. Han har arbetat på Aftonbladet sedan i september ifjol enligt egen uppgift och har studerat freds- och konfliktvetenskap i Lund. Om jag får spekulera så tror jag att Dennis är släkt med Jan Jörnmark, berömd för sina alster kring urban exploring. Det är deras frisyrer som leder mina misstankar in denna riktning…

Hälsar eder Peter Harold

sb-aftonbladet-swedbank-600000

 

Publicerat i Medierna | 7 kommentarer

Trump och Ukraina – varför blossade inbördeskriget upp direkt efter installationen?

Bästa läsare!

Under veckan som gått kan vi notera att inbördeskriget i Ukraina, med regimen i Kiev å ena sidan, och utbrytarprovinserna Donetsk samt Luhansk å andra sidan, blossat upp igen. Så intressant att det sker nu några veckor efter Donald Trumps makttillträde i Vita huset. Ett sådant märkligt inträffande…

USA:s nytillträdda FN-ambassadör Nikki Haley lät som en Gunnar Hökmark när hon sade att hon fördömer Rysslands aggressioner i östra Ukraina, och förklarade att sanktionerna mot Ryssland kommer att bestå tills Krim återförenats med Ukraina.

På samma sätt som Hökmark alltid kritiserar Ryssland för allt och ingenting så kom graden av anklagelser i FN-ambassadörens utspel att väcka en del förvånade ögonbryn. Donald Trump sade att han föredrog att hålla dialog med Vladimir Putin och Ryssland. Vad har Ryssland för intresse i att förstöra denna öppning till avspänning genom att verka för en upptrappning av konflikten?

Om vi tränger oss djupare än TT-referaten finner vi att OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) med sina drygt 500 observatörer i Ukraina och utbrytarprovinserna registrerat att de mesta av oroligheterna ägt rum vid och omkring Donetsk flygplats som utbrytarprovinsens armé har kontroll över, i synnerhet under natten mellan 1-2 februari. Över 900 explosioner registrerades under denna natt, vilket får beskrivas som en kraftig beskjutning.

Observatörerna i byn Makiivka som också kontrolleras av utbrytarprovinsen utsattes för beskjutning under den tidiga morgonen 2 februari; 42 krevader under en period av 35 minuter.

Från järnvägsstationen i Yasynuvata, även denna kontrollerad av utbrytarprovinsens trupper, kunde man notera 237 explosioner i området under sju och en halv timmas beskjutning. Den närmsta träffen ägde rum c:a 200-300 meter om järnvägsstationen.

På den Kiev-kontrollerade sidan rapporterades inte lika många explosioner, men en raket från rebellsidan träffade ett hus i Avdiivka där en äldre kvinna dödades av splitter och två äldre män skadades svårt.

USA-kontrollerade medier rapporterar att beskjutningen av Avdiivka varit intensiv hela natten, och folk hade övernattat i sina källare. Stadens elverk förstördes tidigare i veckan. I andra medier uppges att den enda plats där det verkligen råder vapenvila är vid vattenreningsverket i Donetsk där man arbetar intensiv med att få igång anläggningen igen.

Från den ukrainska sidan är man övertygade om att rysk militär är involverade. En journalist frågade hur man kunde veta det. Han fick svaret: ” – Om granaterna träffar sina mål så är det ryssar, annars är det vanliga rebeller som skjuter”.

Ändå anser OSCE-observatörerna att detta var en lugnare period än det förra tillfället då de båda sidorna besköt varandra. Man kallar veckans attacker för ”färre brott mot den pågående vapenvilan”, vilket är diplomatiskt uttryck för ett aktivt krig.

I denna vapenvila ingår från en överenskommelse kallad Minsk 2.0 att båda sidorna skall hålla tyngre beväpning borta från en korridor som går mellan de båda stridande sidorna. Kiev och diverse representanter för NATO och EU hävdar att ”terroristerna i Donbass” systematiskt bryter denna överenskommelse med stöd från Rysslands regering”. Inte oväntat menar utbrytarprovinsernas talespersoner omvänt att det är Kievs trupper som bryter mot vapenvilan.

OSCE-observatörerna brukar vara mer objektiva än NATO:s talespersoner, även om detta sällan återspeglas i nyhetsrapporteringen här hemma i Sverige, och de rapporterade om att man observerat tanks i staden Avdiivka. Kiev-regimens presstalesman Leonid Matyuhin förklarade att detta var en lögn.

En av BBC:s nyhetsteam hade dock intervjuat soldaterna och filmat med tanksen i bakgrunden, och en av journalisterna hade dessutom lagt upp en bild på Twitter. Kiev-regimens talesman svarade att han bara sett polisbilar, och att han vägrar uttala sig förrän uppgifterna från BBC kan verifieras. (BBC filmade stridsvagnarna när de stod parkerade på en bakgata bland bostadshus)

En annan företrädare för den ukrainska armén, Aleksandr Motuzyanik, förklarade bekymrat att oroligheterna nu eskalerat till samma nivå som under 2014, och att strider äger rum längs hela frontlinjen.

Rysslands president Vladimir Putin, som befinner sig på statsbesök i Ungern, menar att det är regimen i Kiev som provocerat fram striderna med syfte att tysta ner kritiken inom landet mot regeringens misslyckade ekonomiska- och sociala politik. Putin menar också att Kiev trappat upp konflikten för att kunna begära mera pengar av EU och USA samt andra internationella institutioner. Putin avslöjade också att flera av de ukrainska oligarkerna sponsrat Hillary Clintons valkampanj, och fått problem i och med att hon förlorade.

För min egen del vill jag inte utesluta att regimen i Kiev fått ”grönt ljus” från USA, även om det inte behöver handla om att Donald Trump bett om ökade attacker. Snarare handlar det om enskilda individer inom eller i anslutning till administrationen som anser att det är påpassligt med en upptrappning av inbördeskriget i Ukraina för att förhindra att Donald Trump verkställer sin utlovade avspänningspolitik med Ryssland. Trump har tidigare sagt att han vill förhandla om ett nedrustningsavtal med Ryssland.

Spänningarna mellan de Kiev- och oligarkkontrollerade trupperna kontra rebellsidan har dock varit kännbara ända sedan hösten, men det är först nu i år man ser en mycket påtaglig eskalation i striderna.

Hälsar eder Peter Harold

Publicerat i Krig & fred | 14 kommentarer