Bästa läsare!
SvD:s Dan Backman – icke att förväxla med den högt ärade kulturprofilen Dan Beckman – har recenserat historikern Bengt Liljegrens biografi om det brittiska rockbandet Pink Floyd. Backman fokuserar sig direkt på att Pink floyd framstår som ett dysfunktionellt band, som sin ålder till trots inte blivit visare. Tja, jag har svårt att tro att det är Bengt Liljegrens fel, ty jag har läst hans biografi om diktatorn Adolf Hitler, och Bengt är långt ifrån en slarvpelle. Ingen nämnd, ingen glömd, hirr, hirr.
Jag skall inte orera om vad jag anser om Backmans insats som recensent eftersom jag inte ens läst Liljegrens bok, men jag kan i vart fall kosta på mig att påstå att David Gilmour inte skulle känna igen hela bilden av sitt band såsom Backman beskriver den, även om hans artikel innehåller bevis på att han säkert är lika mycket ”fan” av bandet som jag. Bl.a. skriver Backman att relationen mellan Pink Floyd och deras forne ledare Roger Waters är minst lika frostig nu som förr efter den tillfälliga återföreningen under Live 8 för sex år sedan. Hm… nog inte riktigt sant.
Backman missar helt att Gilmour och Waters umgås privat numera sedan Live 8. De brukar äta middag tillsammans när New York-baserade Waters besöker England. Tjugo år tidigare var det deras advokater som skötte kommunikationen mellan dem. ”Lika frostigt”? No way, Backman.
Kanske dömer SvD:s mångsidige kritiker situationen utifrån att Pink Floyd aldrig spelat tillsammans efter 2005, och att Roger Waters som enda ursprunglig medlem turnérar med gruppens ”The Wall”? Ok, let’s face it. Pink Floyd har inte varit en aktiv grupp sedan mitten av 1990-talet, och efter en uppgörelse på 1980-talet är det Waters som ensam äger rättigheterna till ”The Wall”. Det har inget att göra med eventuella kvarstående sociala dysfunktionaliteter. Det har har heller inget med att Waters och Gilmour inte talade med varandra fram till 2005. Att tappa intresset för årslånga inspelningsperioder med musiker som har andra liv än musiken, och behöva spendera ett eller två år av oavbrutet turnérande när man passerat 50-strecket och samtidigt vara ansvarig för tusentalet personers försörjning har inget med dysfunktionalitet att göra. Det handlar helt enkelt om livsval. Och Gilmours val var att sluta framträda som Pink Floyd. Omvänt kan man säga att Roger Waters inte uppvisat någon skivalstrande kreativitet sedan sin opera ”Ca Ira”.
Pink Floyd är inte familjen Osburne. Pink Floyd är inte Rolling Stones där gitarristen är hög som ett höghus och faller ner från cocospalmer. Pink Floyd är ett band med stor integritet. De har inte fallit efter för skivbolagets tjat om nya skivor och nya turnéer. Däremot har de åldrats. Vilket vi alla gör, och med de konsekvenser det får för aptiten på våra yrkesvärv.
Avslutningsvis referar Dan Backman till David Gilmours senaste soloplatta ”On an island” som han beskriver som
[…]det bästa Pink Floyd-albumet sedan ”Wish you were here”. Att här finns snygga ekon av alla Pink Floyd-epoker (gitarrerna i ”Take a breath” pekar så långt bakåt som till debuten ”Interstellar overdrive”) visar på Gilmours stora betydelse för det kosmiskt ekande och mjukt böljande protobaleariska sound man ofta förknippar med Pink Floyd. Något som leder fram till frågan om det i själva verket är Gilmour som varit den mest betydelsefulla Pink Floyd-medlemmen?
Det är onekligen vackert och vänligt skrivet av Dan Backman, och utan att tänka efter för mycket skulle jag nog instämma. Men det bästa Pink Floyd presterade var inte skapat av fyra musiker som arbetade var för sig, utan av Gilmour, Waters, Mason och Wright som arbetade tillsammans. Helheten var alltid större än summan av delarna. Det var den konstellationen som gav ”A Saucerful of secrets”, ”Atom Heart Mother”, ”Echoes” och ”Shine on you crazy diamond”. Finns bara ett ord som kan summera dessa alster: Wow!
Och man kommer inte ifrån att Roger Waters ”Amuset to death” är lika viktig i skivsamlingen som ”Dark side of the moon”, ”Wish you were here” och ”The Wall”. Är man trots det benägen att följa Backmans åsikt om att soloalbumet ”On an island” föredömligt speglar Gilmours tidiga karriär i bandet (dock ej så tidig att han har någonting med ”Interstellar Ovedrive”, Dan!!!) så vill jag rekommendera den live-platta som Gilmour spelade in tillsammans med kollegan Richard Wright under ”On an island”-turnén. Den och DVD-utgåvorna är mer Pink Floyd än vad Roger Waters kommer i närheten av med sin cover-uppsättning av ”The Wall”.
Hälsar eder Peter Harold, legitimerad floydolog.
Peter Harold - Skrivarens blogg 
Jag tror media älskar myten om bandmedlemmar som ”inte pratar med varandra”. De odlar den och skulle det vara så att vissa bandmedlemmar inte tål varandras uppsyn så exploaterar de detta faktum in absurdum. I fallet Waters och Gilmour har saker hänt sen tiden då de inte stod ut med varandra men det bryr sej inte historierevisionisterna om.
Jag kan från ett annat läger, Status Quo, tala om att de båda grundarna av bandet, Francis Rossi och Alan Lancaster, har börjat pratas vid igen efter över 20 års undvikande av varandra sen bandet delades 1985. Lancaster ville flytta allt till Australien men det ville inte resten av bandet så Lancaster försökte stoppa dom andra genom en stämning. De fick inte spela utan honom som Status Quo. Där sprack det bandet. Rossi fick så småningom rätten att fortsätta använda bandnamnet men han och Lancaster blev direkta ovänner och varje gång nån av dom uttalade sej negativt om den andre var pressen där och skrev om det. Men nu, när de båda herrarna träffades igen förra året och talade ut, är det tyst.
Nästan lite hyckleri i journalistkåren.
Med andra ord råder det inte längre status quo i konflikten mellan bandmedlemmarna i Status Quo…
Sorry, jag kunde inte hålla mig! 🙂
Ja, det krävs inte många ord förrän pressen väljer ut det som är dramaturgiskt gångbart. Många stjärnor har nog fått uppleva hur bisatser i deras meningar slås upp som krigsrubriker. Det värsta är att man får en väldigt bisarr bild av stjärnorna.