En i all hast komponerad text; beklagar stav- och språkfel. /Peter
Bästa läsare!
Jag är uppvuxen i en bruksbygd med mindre än 2000 invånare. Det var ett samhälle där Partiet hade makten över invånarna från födseln till graven, och där den som avvek från normen måste vara lite extra tuff för att klara sig. När jag läser om att en 13-årig flicka kanske kommer att nekas en plats i en friskola p.g.a. att hon är piercas i näsan dyker vissa minnen upp.
När jag var 12 fick vi en ny klasskamrat. Hon var i jämförelse med de andra flickorna ganska kortklippt, och efter någon månad stubbade hon en del av håret och målade det orange. Likheten med storstadens punkrockare utanför Punkt-varuhuset var slående. Var vår lilla bruksbyggd på väg att också besudlas med ”en sån där”?
Även om det inte uppstod någon formell mobbning så märktes det att umgänget mellan henne och de andra tjejerna inte gick särskilt friktionsfritt. Inte minst därför att hon var ganska duktig på att umgås med oss killar. Om någon grabb var taskig tvekade hon inte en sekund att ge igen och rent av ”lappa till” honom. Ett beteende som avvek mot de andra tjejerna som föredrog att gå till lärarrummet och klaga.
Självfallet blev denna karaktär uppmärksammad i bygden. Det var svårt att höra några uppskattande ord. Inte för att hon hade gjort någonting dumt, utan snarare för vad hon skulle komma att göra, eller kunde ställa till med i framtiden. För man vet ju hur det går med ungdomar som klär sig utmanande…
Jag skall inte säga att det gick bra för henne. Tvärtom. Profetiorna besannades, men sett i efterhand undrar jag om dessa inte var självuppfyllande. Lustigt nog var inte alla helt jävliga; min egen mor närmast avgudade denna flicka. Jag fick många förmaningar om att vara bussig mot min utstickande klasskamrat, och jag nöjde mig med att i vart fall inte göra eller säga något elakt.
Efter sjuan försvann hon. Jag tror att det blev fosterhem och sedan någon form av behandlingshem. Mycket hände under vägen. Men min mor var obeveklig. Hon såg fortfarande att den här tjejen hade ett hjärta av guld – vilket dock jag själv hade svårt att se.
Efter gymnasiet kom hon tillbaka. Till stor lycka utan några själsliga ärr, men med en synnerligen liten bekantskapskrets. Jag gjorde väl inte mycket för att försöka ingå i den, men jag var faktiskt glad över att få återse henne. Och det var nu jag såg att under skalet på denna tuffa och ibland vulgära tjej fanns ett hjärta av guld. Hon hade fått jobb på förskolan och var mycket omtyckt av småbarnen. Det är väl inte svårt att förstå varför: hur mycket fördomar har en 5-åring? Nä, just det. Inte många.
Nu har några skolkamrater hört av sig om en klassträff till hösten. ”Punkartjejen” är visst inte tillfrågad eftersom ”vi har ingen adress till henne”. Mitt svar blir att om inte hon kommer så kommer inte jag heller. På annat sätt kan jag inte be henne om ursäkt för hur folket i vår inavlade bruksbygd behandlade henne för över 20 år sedan.
Hälsar eder Peter Harold
Peter Harold - Skrivarens blogg 
Det gläder mig att höra !
Vet hur det är att tillhöra en subkultur 😉
Tack! 🙂
Ja kära Peter, ditt hjärta blöder för den stackars flicka som blev nästan mobbad av sina klass kammarrader , men som tur för henne , ock för dig hon kunde med råge ge igen för gammal ost , Peter du är en riktig karl , en typisk sådan, du ser att en flicka är, eller riskerar att bli i fara , så rusar till att rädda henne ! säg mig Peter uppriktig , skulle en pojke varit i samma belägenhet som den ovan nämnda flickan var för 20 år sedan, skulle du minnas händelsen ? skulle har brytt dig om hur pojken kände sig då , eller nu ?
Jättebra fråga, och i brist på ett bra svar skall jag ge dig ett ärligt dito:
Nej.
Och svaret kommer från ett exempel i verkligheten. Det fanns en person i skolan som också ”stack ut”. Personen ifråga blev också enligt mitt sätt att se på saken mobbad. Det finns dock en stor skillnad mellan de två eleverna, och det var att pojken älskade att provocera. Medan tjejen hade en stil som hon valt och som hon stod för, var pojken mer för att uppsåtligen störa och trigga fram bråk. Eftersom den historien omfattade mobbning är det svårt att säga vad som var orsak och verkan. Min erfarenhet – som pojke – är att vi i den åldern har svårt att lägga band på oss själva. Tjejer vet (oftast) när de skall sluta. Undantagen finns säkert, men de flickorna gick inte i min skola. Känslomässigt är det kanske ingen skillnad mellan pojkar och flickor, bägge kan känna hat. Men på den tiden hade åtminstone tjejerna vett att hålla tillbaka.
Sedan skulle jag ju istället kunna säga ”ja” på din fråga, utifrån ett annat exempel. Fast då handlar det om mig själv. Långt ifrån klassens populäraste kille. Ofta betraktad som ett UFO, dock utan att bli mobbad. Jag blev alltid uttagen näst sist i lagen på gymnastiken. Und so weiter. Inte för min frisyr utan mer för att jag nog framstod som en ”Stig-Helmer junior”. Det var svårt för mig att vara säker på om man var vän med någon.
Fast jag avstår från att beklaga mig. Jag var aldrig i närheten av det helvete som flickan här ovan hamnade i, eller det helvete som pojken jag nämnde (med-)skapade.
När jag drar mig till minnes så var det nog just den här pojken som var flitigast på att retas med den här tjejen. Kanske ett utslag för bristande kommunikativ förmåga? Nå, jag är glad om alla kunnat gå vidare med sina liv och vuxit upp.
Jag förstår din poäng. Flickors problem syns bäst. Kolla i valfritt reportage från skolan; det är alltid tjejerna med genomtänkta kommentarer som citeras. Efter alla år som nyhetskonsument har jag slutat tro på att pojkar kan sätta samman ord i en fullständig mening.
Kan du printa ut bilderna till MaE snart!
för dte är ju fruuuuktansvärt svårt att skaffa ram en adress med alla digitala medier, polisen inom räckhåll(?) och fan å hans moster.
dålig bortförklaring. fyfan vad hattigt.
jag förstår mig faktiskt inte på de som inte klarar av ”udda personer”. visserligen går jag i en klass där det mesta utm sd, kd och typ fp, nazister, rasister, homofober och fjortisar(vettefan vars de fick den fördomen ifrån men tyvärr finns den där. iofs finns inga fjortisar kvar längre men skitsamma) välkomna.
nu vet jag inte hur gammal du är och hur det var när du var liten, men nu borde de väl kommit över att hon är lite ”udda”(hatar dte ordet. Gauh) det är ju fan tvåtusentiotalet detta. vad är problemet?
men fett coolt av dig att du sa tt om hon inte kommer kommer inte du.
ojojoj vad rörigt detta blev. förlåt x).
Jag förstår dig, Kikki! 🙂 Till saken hör att min skola låg i ett litet samhälle där normerna var ganska avgränsade. Så den här tjejen hade säkert inte ”stuckit ut” från mängden ifall hon bott i en större kommun.