Minnen. Dito färska. Allt glöms inte.

Bästa läsare!

Som har noterats bland er kära läsare har flitens lampa inte spridit något sken på denna blogg under sistlidna vecka. Detta på grund av sjukdom. Följaktligen (har efter drygt 30 års skrivande äntligen lärt mig att det inte heter ”följdaktligen”, tack för det knapp F7) har jag alltså en veckas jobb att göra på…

Få se nu, jag satt hela dagen idag och gick genom arbetsmejlen. Vid lunch bokade min chef in mig på två sammanträden denna vecka. I morgon är jag heldag på kurs. På onsdag skall jag på tjänsteresa samtidigt som jag har ett av sammanträdena som chefen bokade in mig på. På fredag eftermiddag skall jag göra allt det jag inte hunnit med på jobbet under veckan, samtidigt som Lilla Fröken Harold skall eskorteras till Globen för något evenemang.

Just det; på torsdag skall jag alltså göra förra veckans jobb. Och fredag förmiddag skall jag göra denna veckas jobb. Med andra ord; flitens sken kommer glöda ytterst svagt över Läsarens Blogg denna vecka.

Dock skall jag erkänna att jag är lite rörd över den omtanke som visades mig när jag kom tillbaka till jobbet. Det var väldigt många som kom och frågade hur jag mådde. Bl.a. min chefs chefs chef (räknade jag rätt nu?). Då förstår jag att det funnits oro för min häsla. Och med tanke på att jag ibland ser döfärdig ut när jag är fullt frisk så… är det helt begripligt! 😉

Vid lunchen smög min ex-chef (eller min ex-chefs chef) upp vid min sida och sa att hon hade tänkt på mig häromdagen.

Nä, stopp nu, kära läsare!!! Läs vidare så inser du att det här inte skall misstolkas. Varför hon tänkt på mig var därför att hon träffat föremålet för min längtan och kärlek under de sista åren. Min ex-chef (eller min ex-chefs etc etc) är nämligen den enda på mitt jobb som vet något om min hemliga* förälskelse. Eller i vart fall den enda jag nämnt det hela för.

Jodå, Nina mådde bra. Hon såg riktigt frisk ut, sa min ex-chef. Jag gav ett nöjt ansiktsuttryck. Jag visste faktiskt  inte vad jag skulle säga. De här alternativen dök upp:

a) ” – Jag försöker glömma henne…”
b) ” – Jag undrar HUR chockad hon blev när hon fick min 7 sidor långa bekännelse?”
c) ” – Det första ord jag hade i mitt huvud när jag vaknade i morse var hennes namn.”

Oavsett vilket av alternativen jag kunde ha valt så hade jag inte ljugit. Det är kanske ett mått på en förälskelse kvalitet? Jag bryr mig fortfarande om henne, men eftersom hon inte är intresserad av mig så är det meningslöst att fortsätta längta. Såvida inte det är just längtan som är det meningsfulla.
Deep thoughts, aren’t they, sir?

Hälsar eder Peter Harold
*=med reservation för att X antal personer som besökt Läsarens Blogg och Skrivarens Blogg under de sista åren, däribland Du.

Om Peter Harold

Libertariansk skribent och författare. Driver den libertarianska bloggen "Skrivarens Blogg".
Detta inlägg publicerades i Ninetteiader, Privat och märktes , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Minnen. Dito färska. Allt glöms inte.

  1. Nina skriver:

    Ja du men vad kan vi göra åt vår längtan? Och kan vi verkligen bestämma att inte längta? Jag kan det inte men det hade varit enkelt om man bara kunde blåsa bort den…*ler*…sedan tycker jag nog att längtan är meningsfull ändå..så länge vi har en längtan så finns ett hopp och så länge vi har hoppet och drömmarna så lever vi. *ler*

    • Peter Harold skriver:

      Jo, det är nog sant. Jag har haft en period under de sista två månaderna då jag känt mig lite likgiltig. Det berodde säkert på att en av mina ”idoler” dog hastigt och oväntat, men också att jag försökt ”glömma bort” henne. I och med detta uppstod en tomhet som inte alls känns bättre än när jag var olyckligt förälskad. Ja, det är nästan så att det är skönare att vara olyckligt kär än likgiltig.

  2. fen skriver:

    Jag har ibland funderat på om det inte kan vara lite ”farligt” att vara olyckligt förälskad en längre tid (av egen erfarenhet). När man är förälskad produceras ämnen i kroppen som är desamma som vid depression, det är därför det kan gå så illa vid uppbrott i passionerad kärlek.
    I förälskelse på avstånd som pågår länge så lär sig hjärnan att vara i det stadiet på något vis, tillslut är hjärnan som beroende av förälskelsen.
    Blir kärleken bemött får man chans att leva ut sin förälskelse och då kan den tonas ner och senare förhoppningsvis växa till något annat, men i den obesvarade kärleken går man som i en lightpsykos alldeles för länge.

    Till slut kanske hjärnan börjar spela en spratt… samma mekanismer som vilket beroende som helst kanske?

    Det förtar förstås inte själva kvaliteten eller äktheten i förälskelsen, inte så jag menar. Men man kan hamna i ett negativt tankesätt för att hjärnan ropar på det som den tycker sig vara beroende av.

    Jag läste ngn forskningssammanställning om lite kring detta för ett år sen, jag ska se om jag kan finna den igen.

  3. Peter Harold skriver:

    -> Fen
    Fast två-tre år är väl inte så farligt lång tid att vara olyckligt förälskad..? 😉

    Jodå, det är inte så stor skillnad mellan obesvarad kärlek och depression. I bägge fallen är man ute efter en slags bekräftelse. När den uteblir förminskar man sig själv. Tror dock att jag lyckats behålla mitt vett och sans – det lilla jag hade innan jag föll för henne. 🙂

Du är välkommen att kommentera inlägget! Jag tillämpar yttrandefrihet, men du tar givetvis ansvar för det du skriver. Reklam åker dock i runda arkivet.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s