Livet är som en sås

[En liten text som respons på Mymlans mat-tema på bloggen denna vecka…]

Bästa läsare!

Jag har kommit upp i den åldern då jag blir mer upphetsad av att se ett matlagningsprogram på TV än inoljade bikinibrudar a la Baywatch. Fast i bägge fallen rör det sig om någonting som är ouppnåeligt för mig. Några bikinibrudar förekommer inte i min umgängeskrets. Och de sofistikerade – och ibland totalt överdrivna – matlagningsprogrammen bygger på en gourmet-estetik som inte platsar i mitt verkliga liv, vare sig i mitt eget kök eller som restaurangkund. Hindret i det första fallet är brist på talang. I det andra fallet något värre: social fobi.

För flera år sedan hamnade jag i den situationen att jag drabbades av kroniskt illamående. Mina besök hos sjukvården var resultatlösa. Jag var för frisk för att mina problem skulle tas på allvar. Och ändå höll detta kroniska illamående på att driva mig till självmord. Efter varje måltid satt jag inlåst i toaletten med frossa och kväljningar. Till slut räckte det med att jag kände doften av mat för att bli svårt sjuk. Mina problem var inte längre fysiska, utan hade utvecklats till att även bli psykiska.

Idag är det sällsynt att jag behöver lida av magbesvären. Allt som behövdes var en kur med Losec, något som sjukvården förvägrat mig i ett halvt årtionde. Bara det är ju uppseendeväckande. Varför tjatade jag inte om att få den kuren tidigare? Ja, vem var klokast; jag förmodade att min doktor skulle vara det. Jag hade fel. Min doktor gjorde de år som skulle vara de bästa i mitt liv helt odrägliga.

Det är med stor tacksamhet jag fått tillbaka aptiten, om än med en viss kräsenhet. Däremot har jag till stor del fått behålla min sociala fobi. Jag älskar att äta god mat, men jag kan inte göra det i ett stort sällskap, och absolut inte på fastspikade tider. Då känner jag av en stress som utlöser ett illamående, som i sin tur raderar det lilla uns av aptit som jag hade kvar. Jag kan bara äta när jag är hungrig. Jag behöver både stillhet och flexibilitet vid matbordet.

Som ni förstår skulle en Nobelmiddag vara en riktig pärs för mig. Samma gäller ett besök på Mc Donalds.

Med denna bakgrund kunde man tro att jag skyr mat som katten skyr badvatten. Så är det inte. Jag tycker om att laga mat, gärna i sällskap. Min specialitet är såser. Gärna såser som tillkommer i stundens ingivelser. Från att ha varit baserade på steksky, en halv tärning köttbuljong och en skvätt mjölk har jag skaffat en arsenal av kryddburkar och infrysta örter för att kunna uttrycka mina förväntningar på måltiden.

Min näsa och mina smaklökar säger mig vilka ingredienser jag i tur och ordning skall lägga i – ingen sås är den andra lik från måltid till måltid.

Det har numera gått så långt att under familjemiddagarna står steken i ugnen och potatisen i grytan när jag anländer och släkten ber mig att koka någon av mina såser. I det känner jag mig varken som kock eller familjemedlem – jag känner mig som en konstnär! Med pensel och stafli!

Och denna konstnär bygger sitt verk helt på intuition och ingenting på erfarenhet, till skillnad från de välregisserade TV-kockarna. Oftast med gott resultat, kan jag förmoda, ty man brukar alltid slåss om de sista dropparna fastän kastrullen var full från början.

När jag lyckats riktigt med en middag känner jag mig som ett lemlästat trafikoffer som lärt sig att gå utan kryckor. Med kastrullen i hand känner jag mig mer manlig än vad jag hade gjort med två inoljade bikinibrudar på vardera sidan om mig. Och inte sällan tänker jag på att denna lycka hade jag blivit utan ifall jag tagit livet av mig p.g.a. den obehandlade sjukdomen för tio-femton år sedan.

Livet är som en sås. Såsen gör livet. Om man inte gör den för komplicerad går den att äta varje gång. Oftast hjälper den bättre än dryck att svälja det som är torrt i tillvaron. Det är mig en gåta att man bryr sina hjärnor så mycket om vilket vin man sköljer ner maten med, när det är trots allt såsen som är glidmedlet till det som skall sväljas.

Varför underskatta såsen? Varför underskatta livet?

Hälsar eder Peter Harold