Söndagskrönikan I: Att tvåla in munnen på nätpöbeln har kristna anor, Åsa Linderborg!

Bästa läsare!

Måhända tycker ni, kära läsare, att undertecknad skjuter ett långskott i blindo denna gång. Men efter all den debatt som varit om det konstruerade begreppet ”näthat” kan jag inte låta bli att se denna diskussions koppling till ett annat politiskt utspel som fick mig att reagera på ett för mig förvånande sätt. Det var för några år sedan som en C-politiker talade om förbud mot svordomar i skolan (eller rättare sagt i hela den kommunala verksamheten i hemkommunen Ljusdal). Det förhåller sig som så att detta förbud redan praktiserats i några skolor i vårt land. Och Fotbollsförbundet har visst infört att spelare som säger ”fan” ges gult kort.

När jag hörde om svordomsförbudet häromåret igen gick en obehaglig skakning genom min kropp. Saken är den att när jag gick i skolan hade jag definitivt bifallit detta förslag. As a matter of fact brukade jag under första skolveckan efter sommarlovet sitta och rita streck på ett papper för varje svordom som min lärare i svenska uttryckte. Vid ett tillfälle bad läraren om ursäkt för sitt språk, varvid jag räknade strecken och sa att han var uppe i tretton(?) stycken. Han stirrade ilskt och fräste ” – Sluta upp med det där!” vilket kändes som en lite olycklig inledning på bekantskapen. Det hör dock till saken att jag ändå fick ett högt betyg vid läsårets slut.

Men nu flera år senare har förbudet mot svordomar en annan betydelse för mig. Detta är ju bokstavligt talat en inskränkning i yttrandefriheten! Visserligen ger bruket av svordomar konsekvenser för hur vi människor umgås och vill bemöta vardnra. När jag – måhända provokativt – räknande min gymnasielärares svordomar hade jag givetvis inte i tanke att begränsa hans yttrandefrihet, utan jag ville bara – på mitt för den tiden sedvanliga lillvuxna manér – mästra mig över min lärare som hängav sig åt ett språk som var minst lika oborstat som mina klasskamraters. På motsvarande vis fungerar inte en klass om alla elever sitter och ropar ”hora” och ”fitta” till varandra. Men att gå så långt att man inför noll-tolerans mot invektiv i skolan eller den offentliga verksamheten är en rent av fascistisk åtgärd. Tyvärr finns det acceptans för radikala åtgärder som dessa. Ett argument är att det oftast är unga tjejer som utsätts för verbala kränkningar (Som om en tonårskille med grava ackneproblem skulle bli mindre ledsen över att kallas ”finnfejs” eller ”vandrande salami”…?). Och unga tjejer är det alltid synd om.

Av likartade skäl börjar det skrikas högt om specialinrättade institutioner som ”ska ta itu” med kränkningarna på Internet. Be my guest, skulle jag egentligen kunna säga eftersom en juridisk uppföljning av ”näthatet” kommer kunna ge överraskande konsekvenser. Pocketförfattaren Jan Guillous tes om att näthatarna bara består av unga vita misslyckade män som röstar på (SD) skulle få sig en törn (och redan idag finns det mängder av dokumenterade fall som visar att de flesta näthatarna har vänstersympatier precis som Guillou själv). Inte för att jag för en sekund tvivlar på att (SD) skulle kunna attrahera tokstollar – det gör alla partier. Men problemet är att näthatsdebatten uppstått enbart som ett försök att skapa ett guilt by association-förhållande som skall drabba även andra som sympatiserar med (SD). Och detta är någonting jag måste helt frankt säga att jag inte kan ställa upp. Ni må rösta som ni vill – min förhoppning är dock att mina tankar om individuell frihet och kroppslig autonomi hamnar lite varstans och gror hos alla partier. Därav min något lismande ton när jag besvarar kommentarer på denna blogg. Jag vill skapa förståelse – inte konfrontation.

Det är ganska fascinerande att vänsterorienterade mediepersoner som Åsa Linderborg, Katarina Mazetti, Osian Cantwell m.fl. försöker att tvåla till munnen på pöbeln med samma lust för räfst som våra stränga prelater i den gamla kyrkan. Man försöker få tyst i klassen genom att stänga kommentarsfälten, men det hindrar inte värstingarna från att gapa. Åsa Linderborg visar stolt(?) upp alla hot hon fått efter sin misslyckade kampanj mot ”hatsajten” Avpixlat:

”Åsa Linderborg är den som borde stoppas. Permanent.”
”Det har ju visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus”.
 ”Ärligt gumman, när var det sist du pullade dig själv i fittan?”
”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.”
”Aftonbladets redaktion borde sprängas i luften.
”Jag hoppas att du är rakad där nere eftersom jag gärna vill komma och knulla dig hårt både i din stora röv och din skrynkliga fitta.”
”Här i Ryssland hade vi också likadan journalist … Hon hette Politkovskaja. Nu är hon död. Dödades med patrioters hand.” 
”Jag antar att det är ett tag sedan du sist fick en kuk i dig med tanke på din ålder. Säg gärna till så kommer jag och knullar dig ordentligt.”

Inga av dessa exempel är formulerade med artighet eller finess. I förhållande till den uppmärksamhet Åsa Linderborg fått av sina journalistkollegor ter sig denna skörd som ganska trivial. Men med referenser till andra vänsterorienterade journalister som utsatts för verkliga hot och riktigt våld anser sig Åsa Linderborg att hon måste sluta sova med fönstret öppet sedan hon fick de här breven/sms:en. Det är i och för sig november och jäkligt kallt ute, fast Åsa Linderborg kanske tycker om att elda för kråkorna? Jag vet inte, jag dömer inte.

Jag tänker inte säga att hon gjort sig förtjänt av dessa hot, men ur ett säkerhetsperspektiv är inget av dessa att räkna som seriösa. Man kan inte heller utesluta att vissa avsändare i själva verket vill skapa sympati för Åsa Linderborg. Den hon borde vara rädd för är den gärningsman som inte skriver innan denne skrider till verket. Det dådet kan ingen inskränkning i yttrandefriheten komma åt. Snarare är det troligare att hotbilden ökar ännu mer ifall hennes kamp för att få Avpixlad nedstängd lyckas.

Om jag får vara krass skulle jag vilja påstå att inte på länge har talesättet ”den som ger sig in i leken får lov att leken tåla” passat så bra som i detta exempel (för det är vad man annars säger om dödshoten mot konstnären Lars Vilks). För hur förväntar sig Åsa Linderborg egentligen att folk skall hantera sin frustration när de läser hennes aggressiva angrepp mot de som verkligen riskerar att förföljas och misshandlas för sina åsikters skull? Ty fakta talar för att oavsett hur mycket ”stock” som än utlovas till Linderborgs ”skrynkliga fitta” så är det en viss grupp i samhället som är mer utsatta för politiskt våld än andra. Och det är faktiskt Sverigedemokraterna. Linderborgs, Mazettis och Cantwells återkommande utfall mot just detta parti ökar stigmatiseringen och skapar en acceptans för våld mot de som kallar sig för ”Sverigevänliga” (vilket i sig är ett ganska vrickat begrepp, men låt gå).

Jag har själv sett med egna ögon hur vänsterns egen uniformerade armé – AFA – agerar mot oliktänkande. Lägg därtill de ”civila” inom kravallvänstern som med stenar och flaskor attackerar folk som har sin fulla demokratiska rätt att mötas och föra ut sitt budskap. Även dessa kriminella element har jag sett in action. Jag skäms över dem och att de påstår sig företräda rättvisan i världen. Det gör de inte. Vad de slåss för är den socialistiska enfalden. Och där är de i god allians med Linderberg, Mazetti och Cantwell och en stor del av svenska medievärlden. Tvi vale!

Jämfört med dessa stollar känner jag mig ganska normal. Jag har inte längre dåligt samvete att jag försvarar ungdomars rätt att svära. Däremot tvekar jag inte att påpeka för utövarna att ett ovårdat språk säger mer om avsändarens tillkortakommanden än mottagarens. Det gäller faktiskt även dem som lovar att knulla Åsa LInderborg. Inte fan vill en frisk människa ha sex med henne heller…  😉

Hälsar eder Peter Harold

P.S. Själv blev jag ”näthatad” och ”näthotad” redan år 2006. Slå det du, Åsa! D.S.