Fyllefestrapport

Bästa läsare!

En smärre tragedi inträffade under förra helgen. Efter en liten bilutflykt till Bergianska trädgården skjutsade jag och Mrs Harold min svärmor hem till Svägerska nr 2. Svägerska nr 2 är yngst i Mrs Harolds syskonskara, och enligt mitt tycke den trevligaste i den släkten – och då är Mrs Harold inkluderad i jämförelsen. Men eftersom Svägerska nr 2 har en fästman håller jag mig långt från scenen. Det är ju onödigt om hennes och min ömsesidiga sympati under forna dagar blir alltför välkänd. Hrm…harkel.

Svägerska nr 1, en kvinna som kan beskrivas genom att kombinera orden ”problem” + ”magnet”, hade lovat att samma afton komma och hämta syskonens gemensamma moder. Svägerska nr 2 och hennes fästman var på arbete respektive resa. Och Mrs Harolds mor har tydligen inte roligt när hon är ensam.

Svägerska nr 1 dök mycket riktigt upp hos svägerska nr 2 i hennes frånvaro. Men svägerska nr 1 var inte ensam. Med sig hade hon en handfull väninnor, varav ett flertal hade med sig sina tonåriga barn. Och i bagaget hade man både mat och sprit. Mest sprit.

Kl. 21 ringde Mrs Harold hem till svägerska nr 2 för att höra om mamman blivit hämtad. Men det hade hon följdaktligen inte blivit. Mrs Harolds mor svarade med sluddrande röst att de hade en liten fest…

Mrs Harold skyndade sig att avsluta telefonsamtalet och ringde upp svägerska 2. Nej, hon visste verkligen inte om att hennes storasyster skulle ha fest i lägenheten. Och inte heller hade hon möjlighet att lämna jobbet för att åka hem och avstyra alltsammans.

Mrs Harold ringde nu upp sin mamma och bad henne att få iväg de olovliga ”gästerna”. Jodå, de skulle strax ge sig iväg, lovade Mrs Harolds mor med skadedrucken tunga.

Ja, det gällde ju att sällskapet gjorde sorti innan svägerska nr 2 och hennes fästman kom hem. Ingen av dem hade ju gett sitt medgivande till evenemanget.

Med låtsat ointresse tjuvlyssnade jag på dessa telefonsamtal. Mrs Harold förklarade situationen eftersom jag är dålig på att låtsas. Jag log skadeglatt och påpekade att jag aldrig ångrat att jag sagt upp bekantskapen med svägerska nr 1. ” – Det tänker jag också göra”, muttrade Mrs Harold och tillade något otryckbart även om sin mor.

Eftersom det haroldska huset håller på sina bäddtider så borstades kvarvarande tänder och påtogs pyjamaser för de som önskade sådana. Knappt hade Mrs Harold hunnit gå i sin säng förrän telefonen ringer igen. Det är en av festdeltagarna. Hon har fått lite samvetskval, och vill ha mobilnumret till Svägerska nr 2 för att få ett retroaktivt tillstånd att hålla festen i lägenheten. Mrs Harold ger med behärskad röst telefonnumret och går och lägger sig.

Vid det här laget känner jag för att bli kvar i köket och sitta och hånskratta för mig själv åt stolligheterna. Och så glömmer jag bort tiden med en bok som fångar mitt intresse.

Kvart i tolv ringer telefonen ännu en gång. Det är svägerska nr 2. Trots att vi inte talats vid sedan en traumatisk familjemiddag för 100 år sedan (lätt överdrift) hör jag hur hon är glad över att jag svarade samtidigt som jag hör att hon har gråten i halsen. Utan att ställa några frågor väcker jag Mrs Harold och förklarar att det är akut.

Min misstanke är att Mrs Harolds mor dött av alkoholförgiftning. Men jag säger det inte…

Mrs Harold tar luren och ser strax ut som hon alltid brukar göra när hon talar med mig till vardags. Alltså får ett lömskt ilsket ansiktsuttryck. Tjugofem minuter senare får jag en kortfattad översättning (eftersom hon ändå måste avreagera sig).

Svägerska nr 2 och tillhörande bihang (fästman) dyker upp vid sin hemadress. Snyltgästerna har ännu inte hunnit avlägsna sig. Men det har maten i kylskåpet gjort. Bihanget frågar uppretat vad de gör i hans lägenhet. Svägerska nr 1 svarar surt ” – Men ursäkta oss då…”. Där vinet runnit in har hennes etikett gått ut för länge sen. Fast för henne är nog etikett bara en klisterlapp på vinflaskan…

Svägerska nr 2 frågar sin mor varför de supit som svin olovandes i lägenheten. En fullt berättigad fråga. Då börjar gammelsvägerskans väninnor skälla och säga att de yngsta barnen i en syskonskara inte får tala så till sin förälder. Och förvisso är det sant att det är en tradition i Thailand att den yngsta i syskonskaran är minst värd.

(Inom parantes har jag hört dem skälla på henne när hon var barn, och de sa att det var synd att inte hennes mamma gjorde abort. Hur kunde jag undgå att vilja ta henne under mina beskyddande vingar? Tja, det straffade ju sig, men det är en annan historia…)

Svägerska nr 2 blir förtvivlad. Hon är mer försvenskad än någon av sina syskon (jag får väl erkänna att det är lite min förtjänst också), och känner sig nertryckt bara för att hon är yngst. Men mest skam känner hon för att hennes äldsta storasyster och mor tagit för givet att de kan gå loss i hennes och hennes fästmans lägenhet. Och i motsvarande grad är fästmannen rasande, inte minst därför att han upptäcker att festdeltagarna startat hans dator och använt den!

Inte för att jag någonsin haft höga tankar om svägerska nr 1, men vissa människor tycks aldrig förbättra sig. Frågan är om hon inte satt ett nytt bottenrekord i dåligt uppträdande.

Jag är glad att jag inte behövde komma till skada den här gången, utan att det blev någon annan som fick se vad hon går för. Men så har jag ju lärt mig min läxa långt tidigare.

Eftersom jag inte vill bli stämd för förtal skall jag inte berätta att hon försökte ta livet av en liten pojke (medelst dränkning) när hon gick i skolan, även om det ju inte varit ovidkommande att nämna den saken i det här sammanhanget.

Åh, vad jag längtar efter att få umgås med normala människor *skjuter bazooka i glashus*

Hälsar Eder Peter Harold