Bästa läsare!
Jag avslutade min hastiga rundresa i Mellansverige i Stockholm och parkerade vid Floragatan för att spatsera i det något kylslagna försommarregnet. Jag styrde mina steg nerför den stora allén i Humlegården, lockad av blomsterprakten nere vid Carl von Linnés monumentala minnesmärke.
Detta utlöste många känslor och tankar hos mig. Först av allt min sympati och medkänsla till den patrull som med krökta ryggar(?) stått här och satt tusentals tulpanlökar i jorden för att skapa denna prunkande färggranna bård runt det präktiga belätet i brons som står på sin sockel av granit och vakar över baksidan av det svenska nationalbiblioteket.
Den andra tanken handlade om statyn i sig själv. Carl von Linné behöver nog ingen närmare presentation, men det som jag tycker gör statygruppen så storslagen är konstnären Frithiof Kjellbergs kvinnliga representanter för de fyra vetenskapliga discipliner som von Linné arbetade med; botaniken, zoologin, medicinen och mineralogin. Visserligen sittandes under Linnés fötter, men de fyra damerna gör monumentet så mycket vackrare och tillgängligare för oss som inte tilltalar blomstret vid dess latinska namn. Och framför allt gör detta statygruppen lika mycket till en hyllning av en av Sveriges främsta vetenskapsmän, som till en hyllning av vetenskapen självt.
Den tredje tanken, eller snarare funderingen, kretsade kring en fiktiv provokativ fråga som jag skulle kunna tänka mig att en meningsmotståndare skulle kunna tänkas fälla i hånfull ton om han funnit mig ståendes här i kontemplation:
” – Jadu, Peter. I ett libertarianskt samhälle skulle vi nog aldrig få se såna här praktfulla konstverk på allmänna torg och parker…!”
Men medan jag stod och tittade på de snart överblommade tulpanerna i Linnéplanteringen (som då den invigdes 1886 innehöll 21’000 växter) började jag formulera en replik i mina tankar.
Först av allt; vad säger att vi inte kommer ha några torg eller parker även om min libertarianska utopi förverkligas? Det är också fullt möjligt att ha allmänna platser, tillhörande en samfällighet av de boende i området. Och historien visar på mängder av statyer som tillkommit genom mödosamma insamlingar.
Vad gäller anläggandet fann jag att i Humlegårdens historia noteras en period under 1830- och 1840-talet då parken arrenderades av föreningen Linnéska samfundet. Här ber jag att få göra en parantes i mina libertarianska argument för att beskriva ett annat fenomen som – liksom storslagna statygrupper av berömda svenskar – tillhör det förflutna. Nämligen begreppet ”patriotism”. Sagda samfund har efterlämnat en skrift som dateras till dagen för föreningens tillkomst 1832. I denna skrift anges ett av föreningens syften, och man anger också varför Linnéska samfundet behövs:
Stiftarna av Linnéska samfundet menade att det var en patriotisk handling att de som förfogade över medel bidrog till organisationen. Notera att man inte heller såg det som en självklarhet att staten skulle finansiera verksamheten, utan att man istället vädjade till ”varje rättskaffens medborgare” att ”vara samfundet gagneligt” för att skapa en organisation som utifrån naturvetenskapen skall ”bekämpa fattigdom och svält genom att sprida kunskap om för samhället nyttiga växter och djur”.
Om jag förstått saken rätt kom Linnéska Samfundet att skapa ett slags föregångare till Skansen och Bergianska Trädgården genom att anlägga parkdammar, skapa odlingar och sätta upp burar med nyttodjur som folk kunde komma och besöka. Dock råkade man på samma slags motgångar som även dagens nyttiga installationer utsätts för, bl.a. skadegörelse. Men min poäng är att mycket gott gjordes i samhället med hjälp av privata initiativ utan etablerandet av en allsmäktig och enarådande politiskt styrd offentlig sektor.
Idag är det Stockholms stad som håller statygruppen och planteringen i skick, ett upplägg som folk numera tar för givet. I dagens samhälle identifierar man inte patriotism som en längtan efter att vara sitt fosterland till gagn genom att frivilligt dela med sig av sitt överflöd eller dygtfullt uppvisa offervilja, utan nu betraktas patriotism som en kult för skinnheads iklädda bomberjackor på marsch. Och offerviljan är ersatt av en hänvisning till ”det allmänna”.
Hälsar eder Peter Harold
Peter Harold - Skrivarens blogg 
Citat: ”Idag är det Stockholms stad som håller statygruppen och planteringen i skick, ett upplägg som folk numera tar för givet. I dagens samhälle identifierar man inte patriotism som en längtan efter att vara sitt fosterland till gagn genom att frivilligt dela med sig av sitt överflöd eller dygtfullt uppvisa offervilja, utan nu betraktas patriotism som en kult för skinnheads iklädda bomberjackor på marsch. Och offerviljan är ersatt av en hänvisning till ”det allmänna”.”
Du sammanfattar det så träffsäkert, Peter. Det är precis av den anledningen som jag dras till den patriotiska, ”nationalistiska” ådran i mitt blod. Det är jag tydligen inte ensam om eftersom den ådran gett sig till känna i många andra som haft ungefär samma uppväxt. Tack för att du påminner mig om varför jag känner mig så ”apart” i dagens samhälle.
Ingen gång under min uppväxt har jag egentligen blivit riktigt ovän med någon som inte direkt delar min livsåskådning, vi har kunnat varit kompisar och till och med kunnat dela såväl sänghalm som daglig livsföring (delat trista vardagslivet) och kommit bra överens ändå. Varför ska då allt i dessa dagar inte oss förunnas att känna den här tillfredsställelsen längre?
Jo, för att allt tas för givet. Det är någon entreprenör som kommer, anställd av stockholms stad och fixar underhållet- inte någon du känner. Därför kan ungdomar häva ur sig att genom att förstöra och klottra, skapar de jobb åt någon som inte annars hade haft jobb… Allt är anonymt- beställt av STADEN som inte frågar efter vad du egentligen vill ha eller vill göra med pengarna. De bara annonserar att de sparar skattepengar- genom att någon annan än ditt barn eller barnbarn- eller granne – får utföra jobbet.
I dag var jag hos mormor. Grannen hade precis blivit varslad. Parkarbetet i Vällingby är inte lönsamt. Undrar om de får samma entreprenör som i parken som sköter Carl Von Linnés?
Det är intressant fråga om hur man skall kunna se parkarbete som lönsamt. För 180 år sedan tänkte folket som hade gott ställt att de kunde bidraga till att skapa något nyttigt av Humlegården. Någon utvärdering av Linnévännernas värv känner jag inte till, men man hoppades att det skulle föra något gott med sig även om det näppeligen kunde ge sponsorerna någon ränte eller avkastning. Därför är det lika svårt att säga vad en park i Vällingby ska kunna generera. Trivsel kan bara mätas i pengar när en anläggning går till försäljning. Och det händer parker sällan.