Nils Horner var mer än en vanlig hotellbarsjournalist – jag kommer sakna hans rapporter.

Bästa läsare!

Jodå, det är sant. Jag är väldigt mediekritisk. Med det medieklimat vi har i Sverige är det både nödvändigt och berättigat att vara det. Och det är lätt att hitta sådant som man måste reagera mot i våra gammelmedier. Men jag är inte kritisk bara för att jag skulle älska vara kritisk. Nej, tvärtom. Mitt liv skulle vara mycket enklare om jag inte brydde mig. Jag vill att min kritik skall åstadkomma något som är bättre.

Naturligtvis finns det en risk att man blir gnällig på medierna med automatik. Och jag skall villigt erkänna att det i mitt huvud formats en skämtsam nidbild när specifikt en av Sveriges Radios utrikeskorrespondenter rapporterat. Han har avslutat sina rapporter med att nämna sin vistelseort, ena dagen Bangkok. Någon dag senare Kabul. Peking. Manilla. Bagdad. Tokyo. Ett jäkla flyg och fläng av nästan osannolika mått. Och för mig som radiolyssnare skulle han lika gärna ha kunnat suttit i en lägenhet på Kungsholmen och ringt in till Radiohuset medan han suttit i soffan och kollat på en bra utsändning från CNN.

Verkligheten är dock annorlunda.

Enligt min mening utgör utrikeskorrespondenternas rapporter ofta huvudpunkten i en nyhetssändning. Det finns en stor kvalitet att få höra nyheterna från ort och ställe och inte som referat i studion. Ibland kan man visserligen bli lite besviken över att reportern inte lyckats komma utanför hotellet, och bara ger oss studsöversättningar från lokalnyheterna på TV:n i hotellbaren. Men omständigheterna kan vara så att det dessvärre var det enda sättet att få någonting alls att rapportera om. Dessa bakslag får vägas mot höjdpunkterna då allt fungerat, t.ex. när reportern suttit på ett lastbilsflak i en hel dag på väg till platser som inte ens finns i en tjock kartbok bara för att intervjua en röst som inte annars hade kunnat nå oss. En vävare i den filipinska djungeln som utsatts för kommunistrebellers övergrepp, eller en fattig vallmobonde i dalarna i norra Afghanistan.

Även om rösten i radion kanske förtäljer något som jag saknar intresse för så har korrespondenten tagit med sig upplevelser som kanske någon gång senare färgar av sig i ett annat reportage som jag säkert uppskattar bättre. Jag talar här om korrespondentens erfarenheter. Erfarenheter som vida överstiger det som finns i huvudet på de som vållar nyheterna som det rapporteras om (politikerna). Vi hör tre minuter prat i radion, men på tre dagar kanske nämnde korrespondent ser, hör och bevittnar större sensationer än vad en vanlig radiolyssnare kommer hinna med att råka ut för under sin egen livstid. Vilket nog de flesta av oss är väldigt glada över.

Med beskedet att SR:s utrikeskorrespondent Nils Horner avrättats av två usla mördare i Kabul inser man att dessa tre minuter prat i etern är frukten av stor möda och tillkomna med enorm offervilja. Och när det kommer till de reportage som avslutades med ” – Det här är Nils Horner, för Sveriges radio, i…” brukade jag sällan känna mig grinig. Tvärtom. Den hesa och formella rösten lade allt fokus på det den svensk-brittiske korrespondenten rapporterade om. Det enda som lyste igenom och som avslöjade förmedlarens roll var känslan av engagemang. Den fanns i varje rapport. Och det kommer jag att sakna.

Att jag sedan hade svårt att kunna förstå hur en människa som han kunde studsa omkring som en gummiboll kors och tvärs över hela Asien, det är min egen olycka.

Hälsar eder Peter Harold

SR; SR;