Barbari, sade Reinfeldt om det ursvenska. Och var är vi idag?

Bästa läsare!

Låt oss för en stund använda statsminister Fredrik Reinfeldt som ideologisk läromästare för några sekunder. Ja, det får handla om honom den här gången också, ty jag glömmer alltid bort vad partiledaren för socialdemokraterna heter. Var det Stefan eller Staffan? Skitsamma, jag skall ändå inte rösta på någon av dem. Sossarna av årsmodell 2014 är precis som en hårfön; det kommer bara varm luft. Men tillbaka till statsministern…

Det var i mitten av november 2006 som Fredrik Reinfeldt uttalade att ”ursvenskt är bara barbariet; resten av utvecklingen har kommit utifrån” i samband med att statsministern besökte en skola i problemområdet Ronna utanför Södertälje (enligt TT:s reporter Owe Nilsson). Jag har sökt efter hela uttalandet, men bara hittat det i ingressen på en DN-artikel från nämnda skolbesök. Så om jag inte återgivit uttalande hundraprocentigt autentiskt så är det faktiskt inte helt och hållet mitt fel.

Mången fosterlandsvän har nog säkert upprörts över statsministerns utspel, och menat att resonemanget är lika infantilt som resonemanget om ”kåldolmar, pizza och Zlatan” till multikulturismens försvar. Till viss del kan jag hålla med den kritiken, liksom jag villigt också vill erkänna att Sverige tagit emot många influenser från omvärlden som vi förvaltat och förbättrat. Det är naturligt, i synnerhet i ett samhälle som baseras på ett stort mått av frihet och öppet debattklimat.

Men jag vill sätta statsministerns utspel om ursvenskt barbari i ett annat perspektiv. Jag hoppar över frågan om vad som är ursvenskt (språkligt kan det betyda två saker; att det handlar om en oerhört gammal sedvänja/historia, alternativt att någonting är genuint svenskt), och ber läsaren att uppmärksamma det åsyftade innehållet i det som statsministern utmålar som ”barbari”.

Om det urtida Sverige präglades av barbarism bör samhället ha sett ut så här:

• Lag och ordning upprättas helt och hållet med våld utan ideologiska förtecken eller rättskänsla.
• Makt ger rätt.
• Människans enda rätt är att tjäna den som härskar.
• Staten – uttryckt som en enväldig kung eller en styrande elit – är överordnad individen.
• Samhällsbyggnaden sker på makthavarens kommando.
• Den som härskar har ingen moralisk gräns att ta hänsyn till vid utövandet av sitt välde.
• Människan får äga saker ända tills då den som härskar tar ifrån ägodelen efter eget tycke.
• Samhällsekonomin bygger på plundring, eller handel där härskaren bestämmer vad som är pengar eller av värde.
• Härskarna råder över alla lösningar i samhället (t.ex. att stoppa torka medelst människooffer).
• Människorna är ej jämlika.

Detta är delar av en uppräkning som jag tolkat efter en sammanställning som historikern G Edward Griffin gjorde för 11 år sedan, och som jag använder i min omtolkade version för att vi skall få en bild av vad det är för ett Sverige som statsminister Fredrik Reinfeldt anser att vi lämnat bakom oss. Tydligen är han glad över att vi befinner oss i en annan fas än det ursvenska – till stor del tack vare allt som kommit utifrån.

Så vad är det för ett samhälle som Fredrik Reinfeldt står för i dessa av de bästa tider, nådens år 2014 enligt vår tideräkning?

Jo, det är ett samhälle som bygger på kollektivism, om jag får fortsätta att använda G Edward Griffins sammanställning. Det kollektivistiska samhället finns i tre chatteringar: 1) Leninism 2) Fabianism (av mig kallad ”socialism”) 3) fascism/nazism. Även om Fredrik Reinfeldt företräder ett parti som kallar sig för ”Moderaterna” så leder han ett land som baseras på en kollektivistisk människosyn. Och att Reinfeldt förvaltar en hel del av det gamla socialdemokratiska kollektivistiska tankegodset mer än någon annan av hans företrädare i partiet är ganska uppenbart.

Hur yttrar sig då ett kollektivistiskt samhälle där skillnaden mellan moderat och socialdemokrat är så liten att de hamnar i samma kategori av -ism? Jo, det samhället ser ut så här:

• Lag och ordning upprättas av politiska organisationer och hemliga grupper som t.ex. Bilderberggruppen. Polisväsendet har våldsmonopol över medborgarna. Rättskänslan är avhängigt lagstiftarnas politiska ideal.
• Majoriteten har rätt. (Demokrati)
• Människans rättigheter tilldelas eller återkallas av staten genom lag.
• Staten – uttryckt som en regering med majoritetsstöd och influerad av en dold maktelit – är överordnad individen.
• Samhällsbyggnaden sker genom makthavarens lagstiftning och påbud.
• Den som styr utgår från kollektivets bästa.
• Människan får äga saker så länge staten godkänner det.
• Samhällsekonomin bygger på lagstiftning, reglering och beskattning, och staten tillsammans med privatägda karteller bestämmer tillgången på finansiellt flöde (räntor, statsskuld, inflation, etc).
• Staten råder över alla lösningar i samhället (t.ex. att stoppa människor från att göra saker som är dumma mot dem själva).
• Alla människor är jämlika, men vissa är jämlikare.

Så… tack vare kåldolmar, pizza och Zlatan har vi gått från att för tusen år sedan tjäna en nyckfull konung i stridsmundering med svärdet i handen, till att idag istället tjäna anonyma oligarker på Wall Street som kommenderar de kostymklädda folkvalda i Vita huset, Rosenbad och 1o Downing Street att skicka trupper för att frigöra oljekällor och påtvinga evighetslån från Internationella Valutafonden som genererar ränteintäkter till samma oligarker. Har vi verkligen frigjort oss så värst mycket av det barabari som Reinfeldt så hånfullt tillskriver våra förfäder…? Nej, dessvärre inte.

Här får jag tillfälle att både vidareutveckla ett resonemang som jag påbörjade när jag i förra veckan kommenterade på den gode Carl Hulths läsvärda blogg ”Med örat mot rälsen” där han skrev om ”individualismen och ens egna identitet”. Jag citerar:

Hur definierar man sej då som person, som individ, i dagens samhälle, ett som inte präglas av individualism utan snarare av egoism där alla med nåt att säga till om enbart ser till sej och sitt hela tiden? Äkta individualism handlar om att bejaka individen i alla lägen, och sätta ens eget jag i förhållande till gruppen omkring en.

I slutet av Carls text säger han sig se ett samhälle som förstörs av hat, och som blir alltmer egoistiskt. Det tycker jag är en intressant iakttagelse emedan vi trots allt lever i en tid som präglas av kollektivism. Hur kan (människorna i) samhället bli egoistiskt (egoistiska) nu när vi lever i en post-barbarisk tid och politikerna har makten att besluta om vad som är bäst för oss människor? Oj, jag tror att jag råkade besvara frågan…

Vi kan vara eniga om att barbarism inte är någonting bra. Och jag hoppas att jag lyckades övertyga dig, min käre läsare, om att kollektivismen har otäckt många beröringspunkter med barbarismen. Båda -ismerna är fientliga mot individen. Båda -ismerna ger härskaren fördelar.

Så… är barbarism och kollektivism de enda modellerna för en samhällsuppbyggnad? Nej, fanken heller. Det finns en till väg, en väg som bygger på den personliga friheten och respekterar äganderätten. Individualismen:

• Lag och ordning begränsas till att skydda liv, frihet och egendom för medborgarna.
• Individers frivilliga samverkan med respekt för den enskildes äganderätt.
• Individens rätt och frihet kan aldrig inskränka på andra människors rätt och frihet utan föregående frivillig överenskommelse.
• Staten skall tjäna medborgarna och skydda deras individuella och jämlika rättigheter.
• Samhällsbyggnaden sker genom frivilliga överenskommelser.
• Individen har oinskränkt rätt till sin egen kropp.
• Samhällsekonomin bygger på rätten till privat ägande, valfrihet, att handeln är fri från styrande beskattning, avsaknad av regleringar samt att det finansiella systemet grundas på ”riktiga pengar” (d.v.s. inte är en siffra som skrivs i en dator).
• Alla människor behandlas jämlikt.

Nu hade jag inte tänkt att nyttja denna bloggpostning till att bevisa varför individualism är bättre än kollektivism ifall ni inte har lust att räkna ut det själva; det får jag komma tillbaka till vid senare tillfälle. Jag nöjer mig med att konstatera att en stor del av världens tillkortakommande idag beror på att man använder samma metoder gång på gång för att lösa de problem som aldrig blir lösta. Om man tittar kritiskt på politiken märker man att den baseras på röstoptimering och ett ständigt tillfredställande av särintressen (som finansierar politikernas kampanjer eller rekryterar väljargrupper).

Politiken som den ser ut idag har ingen ambition att ta ett par steg tillbaka och låta människorna själva styra sina egna liv. Tvärtom. Just därför är det viktigt att det uppstår en motrörelse mot detta. Det är dags att inse att det är politikerna och staten som orsakar problem, och att så länge de själva skall försöka lösa dessa problem kommer de att skapa nya – och hela tiden på individuella frihetens bekostnad.

Både barbarism och kollektivism har förmåga att leda till tyranni. Att det senare är fallet är bevisat genom att våra politiker stiftar lagar som kränker fundamentala mänskliga rättigheter, som t.ex. massövervakning.

Individualism är inte egoism. Individualism är en ideologi där individen är suverän, för att låna en formulering av Jonas Hjertquist. Alla rättigheter härstammar från individen och dennes existens, säger han. Det är med andra ord en naturrätt – du föds med fri- och rättigheter. Staten skapar dem inte. Staten inskränker dina rättigheter, och det redan från det att du föds. Sedan går det bara utför…

Och inte kan man beskylla Fredrik Reinfeldt för att utplåna barbarismens kvarstående arvgods som förvaltas av kollektivisterna tusen år senare. Men det gäller tyvärr för samtliga partier i den åttaklöver som styr i Sveriges riksdag. Om jag har hälsan och lever hoppas jag att vi har något mer att välja på till 2018.

Hälsar eder Peter Harold