Iran/Syrien/Mali: Nödvändigheten av att inte välja vackra vänner

Bästa läsare!

Det rapporteras om att Israel nu går till val och att landets väljare sannolikt kommer att rösta på högerpartier i större utsträckning än tidigare. Det behöver för den israeliska vardagen inte innebära något negativt om det inte vore för att den destruktiva nationalism som präglar landet nu kommer växa sig större. Svenska Dagbladet skriver att valet ”handlar om landets identitet”. I klartext innebär det att israelerna nu kommit till insikt om att det inte finns någon utsikt att dess folk kommer kunna leva sida vid sida med Palestina, en annan nationalistisk konstruktion. Dagens israeliska val innebär att framtiden är säkrad för alla meningslösa diplomatiska aktiviteter som sysselsätter tusentals politiker och tjänstemän. Bra för dem. Dåligt för folken i Israel och Palestina.

Det är faktiskt intressant att fundera på varför Mellersta östern-frågorna är så stora i den utrikespolitiska debatten som de är. Förutom den eviga konflikten mellan Palestina och Israel har vi även krisen i Syrien samt det eviga pratet om Irans kärnvapenprogram. Finns det någon koppling mellan dessa?

Svaret på frågan är ett ”ja”. Vi kan likna dagens Mellersta östern med Europa under ”Kalla krigets” dagar där Washington och Moskwa använde nationerna i Väst- och Östeuropa som spelbrickor. I Mellersta Östern finns det tre huvudspelare: Israel-Iran-Saudarabien. De två förstnämnda praktiserar sitt spel mot varandra på ett mer påtagligt sätt än Saudarabien som genom sin allians med Förenta Staterna är mer subtil, men ändå inte utan inflytande.

En förenklad bild visar att Israel inte accepterar den islamiska staten Palestina. För Irans del är just Palestina samt Syrien två viktiga buffertzoner som förhindrar Israel (och dess partner USA)  från att angripa Iran med konventionella markstridskrafter. Varför skulle Israel vilja detta, frågar sig vän av ordning. Jo, därför att Israel är i dagsläget militärt sett den starkaste nationen i regionen och vill så förbli. Det visar inte minst det aktuella parlamentsvalet. Budskapet till omvärlden är uppenbart: ” – Vi lägger oss inte på rygg!”. Att det sedan finns en opposition mot denna politik i landet må vi blunda för eftersom den saknar genomslag.

Så vad tjänar mänskligheten på att Mellersta Östern är en enda röra av våld och demagogiskt hat? Hittills ingenting. Däremot är det bra för diktaturen Saudarabien att Iran pekas ut som the bad guy med sitt atomprogram. Saudarabien får sälja sin olja dyrare till EU tack vare vår av USA påtvingade bojkott mot Iran. Kina och övriga Asien får en bättre marknad för sina produkter i Iran sedan de västeuropeiska företagen tvingats åka hem av samma skäl. Vapenindustrin i USA tjänar också på den ständiga spänningen mellan Iran och USA/Israel och det går sällan en vecka utan utspel om nödvändigheten med ett krig mot ”mörkerstaten” Iran.

Just detta kan förklara varför USA är så engagerade i det syriska inbördeskriget. Sedan två år tillbaka – i skenet av den arabiska våren – har det pågått en revolt mot den sittande presidenten vars politiska korruption är uppenbar. Men en del av denna ”korruption” består i att den sittande presidenten de facto skyddar sina minoriteter. Syrien är/har varit ett islamiskt land som accepterar minoriteter som kristna och judar. Den sittande presidenten har använt sin despotiska attityd till att försvara minoriteternas tillvaro i landet. Men precis som i de flesta andra länder som berörts av ”den arabiska våren” ser islamister ett utrymme att skaffa sig inflytande och makt. Och de vill ha bort de kristna och judarna från Syrien.

Efter två års inre oroligheter och över 60’000 döda borde inbördeskriget ha ebbat ut genom utmattning vid det här laget. Men icke! Förklaringen finner vi dels i att rebellerna stöds ekonomiskt och materiellt av USA, vilket ligger helt i linje med landets utrikespolitiska linje att ”sprida fred och demokrati” runt om i världen. Samtidigt förstärks rebellsidan numerärt av soldater från Afghanistan och Somalia. Ja, vi talar alltså om soldater med starka kopplingar till fanatisk islam och det islamistiska terrornätverket al-Qaida!

Den 15 januari i år besköts universitetet i Aleppo – Syriens näst största efter universitetet i Damaskus – med raketer varvid 87 personer dog och flera skadades i samband med terminens första provskrivningar. I medierna uttrycks osäkerhet om vilken sida som är skyldig till dådet, om än att man gärna rapporterar att ett jetflygplan observerats en tid före det blodiga attentatet. Men att skjuta med raketer kan göras från marken, och det finns tungt beväpnade rebeller i Aleppoområdet. Just med tanke på att flera av rebellerna har försörjning från både USA och al-Qaida är det inte alls otroligt att man har kapacitet att beskjuta universitetet. Är det en islamistisk fraktion bland rebellerna som ligger bakom attentatet styrks detta av tillvägagångsättet – islamister är som bekant inte förtjusta i lärdomsställen som sprider annan kunskap än den som Koranen förmedlar.

Sett ur detta perspektiv är det begripligt att Iran stöder Syriens president Assad. Man vet vad konsekvensen kan bli ifall USA tillåts att marschera in där och ”sprida demokrati”. Just detta demokratiarbete lägger tyvärr grunden för etablering av radikal islamism, men skapar också tillfälle för kriminella att stjäla både pengar och vapen som sedan förs vidare till nästa oroshärd. Vi har sett detta mönster i händelsekedjan som följde när Libyens diktator Khadaffi avsattes; USA hjälpte ett antal klaner att fullborda det libyska inbördeskriget, och i det kaos som följde förde islamisterna libyskt tyg[1] över Saharaöknen för att kunna hjälpa de militanta islamisterna att kapa tuaregernas uppror i Mali. Vi kunde notera att de franska trupperna som sattes in för att bekämpa ”rebellerna” mötte oväntat motstånd. Förklaringen finns i det faktum att det uppstått en global mobil armé av islamister, som under koranens budskap samlas likt en främlingslegion redo att bedriva krig på olika platser runt om i världen. Iran – som på hundratals år inte startat något krig – ser denna utveckling som ett hot. Därför är det tragiskt att USA inte gör gemensam sak med Iran i kampen mot dessa terrornätverk – nu när man trots allt envisas med att leka världspolis trots att man egentligen inte har råd.

Iran är förvisso inte en vacker vän med allt sitt religiösa förtryck i islams namn. Men det finns grader även i helvetet. Och det är lättare att sprida demokrati och mänskliga rättigheter genom handel och samarbete än genom hot, våld och tvång. President Barack Obama måste vakna och ändra sin tågordning. Annars blir resultatet bara att hela Mellersta östern kommer ligga i ruiner, och det enda som vill fungera i förödelsen är pumparna vid oljekällorna, noga bevakade av något amerikanskt säkerhetsbolag…

Hälsar eder Peter Harold

[1] Annat ord för krigsmateriel.