En liten film där syriska rebeller misstänks skjuta nervgasgranater mot civila mål

Bästa läsare!

Ursäkta mitt eviga tjatande om Syrien. Men med tanke på hur Vita huset går på med att få sätta igång sitt bombardemang med al-Assads påstådda gasattack mot sina egna medborgare kan det vara på sin plats att publicera information som motsäger Vita husets misstankar.

Som till exempel den här videosnutten som sägs vara inspelad med mobiltelefon medan rebellerna förberedde och genomförde en giftgasattack i tätbebyggt område.

Syrien är fortfarande ett omdiskuterat ämne även i gammelmedierna, fast där är tongångarna förutsägbara. Karin Henriksson skriver smörja i sin ”analys” i Svenska Dagbladet, i en ton som beklagar att allt inte gått Barack Obamas väg. Hör här:

Världen kan andas ut ett litet tag i alla fall, men i den nämnda trion är det president Obama som kan vänta hårdaste omdömena – eftersom han inte styr på samma sätt som den syriske diktatorn eller den ryske despoten och dagligen skärskådas av tuffa medier och av en bitsk opposition.

och

Bland de övriga på den globala spelplanen kan kort sägas: misstänksamheten mot Obama i Israel kan blossa upp igen och vad Obama än gör möts det med skepsis i arabvärlden.

Man kan verkligen inte påstå att de svenska medierna varit särskilt tuffa mot Barack Obama. Inte för att den i Sverige verkande pressen har detta tvång på sig i sin bevakning av amerikansk politik (d.v.s. återger CNN), men det kan knappast betraktas som saklig journalistik att ständigt vara förlåtande mot den amerikanske presidentens misstag, inte minst därför att dessamisstag får konsekvenser även för vårt eget land (vi såg t.ex. bensinpriset studsa upp när Vita huset skramlade med gevären). När Barack Obama för exakt samma säkerhetspolitik som den i de svenska medierna kritiserade/hatade George W Bush men hyllar Obama har gränsen för all anständighet passerats.  Att Barack Obama värre än någon tidigare president skiter i sitt lands konstitution uppmärksammas så gott som aldrig i svenska medier. Att han upprättar dödslistor kallas i svenska medier som ”ett nödvändigt verktyg i kampen mot den globala terrorismen”.

Det är ingen tvekan att svenska medier skulle sluta upp bakom en amerikansk attack mot Syrien idag. Att kalla al-Assad för ”diktator” och Putin för ”despot” tycker jag dock är ett vokabulär som bara borde vara oss amatörmässiga bloggare förbehållet att bruka. Det faktiska förhållandet är att det finns demokratiska verktyg för regimskifte i både Syrien och Ryssland, även om tillämpningen är ett tragiskt skämt. I Wikipedia kan man läsa följande definition av ordet ”diktator”;

 I normalt språkbruk avses dock med begreppet diktator endast den statsledare som inte tillåter opposition eller som behåller makten i första hand genom våld eller hot om våld.

Sedan 2012 har Syrien ett flerpartisystem och reformarbetet ligger på socialistiskt manér inbakat i en 5-årsplan. De flesta partierna i det nya syriska parlamentet har nämligen en släng av socialism i någon form. Enligt Amnesty International har Syrien (haft) omkring 16’000 politiska fångar, och de flesta sitter fängslade längre än tilldömd tid. De flesta av dessa fångar tillhör antingen det islamistiska ”Muslimska Brödraskapet” eller Kommunistpartiet. Vi kan bara spekulera i vad som skulle hända ifall dessa fångar vore fria. Kanske skulle det bli mer demokrati. Eller kanske skulle det bli inbördeskrig. Oupps… ja, vi tycks redan ha svaret.

Vi i västvärlden har en ganska verklighetsfrämmande föreställning av hur lätt och enkelt det är att införa demokrati i Mellersta östern. Vi har också en verklighetsfrämmande bild av hur demokrati skall försvaras, och det gäller även här hemma. I Sverige tar vi den för given. Ingenting kan hota vårt öppna och fria samhälle. Tra-la-la! Förutom Sverigedemokraterna. De är de enda som kan förvandla Sverige till en Nazi-diktatur. Mer tra-la-la och hum-dum-hum! Vi i Sverige är så upptagna att jaga och bekämpa någonting som kallas för extremhögern, till vilken vem som helst som inte sympatiserar med vänstern kan tänkas tillhöra (inklusive undertecknad), att vi inte ser och förstår vad som bromsar demokrati i de länder som vi försöker ”civilisera” medelst svenska skattepengar och NATO-planterade bombmattor.

Många argumenterar emot al-Assads regim genom att – helt korrekt – påpeka att han är muslim (ett grundlagskrav i Syrien för den som skall vara president) och att syrisk lagstiftning baseras på sharia (som innehåller inslag av förtryck och förnekelse av mänskliga rättigheter). Men förutom att muslimer flyger in i skyskrapor och spränger tunnelbanetåg – om en raljant generalisering kan ursäktas för att ge diskussionen en målande beskrivning – så vet vi att det är svårt att växla kurs för en shariastyrd stat till västerländska demokratiideal. Och det är där problemet är idag; med al-Assad som ”diktator” har det funnits en grundläggande säkerhet för de hundratusentals medborgare som inte är muslimer. Den säkerheten försvinner för varje stad och by som erövras av rebellerna – de som president Barack Obama stödjer.

Syrien är en statskonstruktion som inte hade en nationell föregångare när landet bildades. Det ironiska är att jämte USA är det Frankrike (eller snarare dess president Hollande) som ivrigast vill gå till attack mot al-Assad och hans regim. Och Frankrike var det land som på uppdrag av Nationernas Förbund hade mandatvälde över området från 1923 och fram till tiden efter 2:a Världskriget. På den tiden ägnade de franska soldaterna en hel del energi åt att jaga rebeller i Syrien. Somliga av dessa fångades in och hängdes offentligt (se bilden). Nu 90 år senare är Frankrike rebellernas näst bäste vän (eller t.o.m. bäste eftersom Barack Obama ju hindrats av ”granskande media och bitsk opposition” från att skicka missiler mot al-Assad). Ironiskt, sa Bull.

På 90 år har man inte lyckats införa västerländsk demokrati eller frihet efter västerländsk förebild i Syrien. Viss del av skulden kan vi lägga på det statsbärande Bahtpartiet och dess socialistiska agenda. Likaså har demokratiarbetet fått stå tillbaka för utbredd religiös extremism (islamism) och den fientliga relation som råder mellan Syrien och Israel (det senare landet har ockuperat en del av Syrien), liksom mellan Syrien och Saudiarabien. Ingenting tyder på vi i västvärlden skall kunna bomba Syrien till demokrati på nio veckor, eller hur nu Barack Obamas plan nu lyder. Varför bombar vi inte Saudiarabien vars kungafamilj ensam utgör lagstiftare, ifall bristen på demokrati och mänskliga rättigheter är ett problem???

Vad som behövs är ödmjukhet. Och förnuft. Båda faktorer saknas när Vita huset slår på krigstrumman. Man måste vara realist när man säger vad vill uppnå med demokratiarbetet i Mellersta östern. Och är man realist inser an att man inte kan uppnå särskilt mycket, såvida inte man vill ha en total kollaps av den syriska staten. Den hjälpen behöver vi i väst inte nödvändigtvis bistå med…

Hälsar eder Peter Harold

P.S.
Mer tips om politisk verklighetsflykt – eller åtminstone ensidig belysning på en svår fråga – kan fås genom denna SvD-artikel om att Europas förestående undergång p.g.a. en muslimsk ”flodvåg” är en myt. Skribentens argument är att ”muslimerna i dag vanligen är ett helt oproblematiskt inslag i våra storstäder.” Men skribenten – som citerar ur ett par nya böcker om ämnet – struntar totalt i att problematisera mekaniken som föregår ett islamiskt maktövertagande utan våld. Våld är inte en förutsättning för att skapa förtryck. Det vet vi som lever i väst, inte minst genom våra regeringars flitiga massavlyssning.
D.S.