Muslimerna och deras stöd till islamismen

Bästa läsare!

Jag antar att ni hörde om bombattacken i påskas mot ett överfyllt härbärge i den muslimska vallfartsstaden Medina, där den kristna terrorgruppen Frälsarens Apostlar med sina sprängladdningar raserade hela byggnaden och 125 människor dödades?

Och ni såg väl också den kristna patrullen Jesus Says som under flera timmar trakasserade muslimska kvinnor och slet i deras huvudbonader och skanderade ”Visa pattarna!” i Teheran veckan därpå?

Och ni har väl hört om den katolske EU-parlamentarikern Rubens van der Klaath från Holland som anser att alla flyktingar som tar sig över Medelhavet skall hållas som slavar och bygga ut den undermåliga infrastrukturen i Syditalien under EU-kommissionens ledning?

Naturligtvis har ni inte hört någonting om detta. Ingenting av detta här ovan har hänt.

Däremot har vi idag – fredagen den 26 juni – haft tre olika terrordåd; i Frankrike, i Kuwait och i Tunisien. Samtliga tre har – inom en blygsam parentes nämnd under nyhetsrapporteringen i SVT – kopplingar till… sagt med små, små, små bokstäver… islamism. Surprise!

Jihad har trappats upp under Ramadan. Tja, om man inte får äta på hela dagen kan även jag bli sur. Fast inte spränger jag någon moské eller skjuter ner alla som leker vid swimmingpoolen. Än mindre dekapiterar jag någon skalle, hur trött och hungrig jag än är.

Vad vi lärt oss idag – fastän SVT inte gärna vill att vi skall dra den slutsatsen – är att islam inte verkar vara en särskilt fredlig religion.

Ok, ok, ok, jag vet. Alla muslimer är inte terrorister. Ok, ok, ok, ok, ok, och ok, jag vet att väldigt många muslimer också uttrycker stöd och sympatier med terrorister, som t.ex. den muhammedanska Islamska staten. I Frankrike – som ju drabbades av dagens första terrordåd – säger sig omkring 16% av landets muslimer stödja IS. Detta kan vara bra, och det kan vara dåligt.

Låt oss börja med varför det är dåligt att 16% av franska muslimer hejar på IS. 16% av alla franska muslimer är en väldigt massa människor. Försiktigt räknat finns det 4-5 miljoner muslimer i Frankrike. En tredjedel av dessa är praktiserande. Hälften av de praktiserande muslimerna i Frankrike bör därmed vara positiva till Islamska Staten. Detta borde bekymra fransmännen. Och det är alldeles uppenbart att denna mängd människor som tyr sig till en religion som har aggressiv retorik omöjligen kan vara en källa till bestående trygghet. Rekryteringsbasen för terrornätverken är stor i Frankrike. Och den kan bli ännu större när IS etablerar sig i Europa. För det kommer de att göra.

Men vad är det som kan vara bra med att 16% av franska muslimer säger oui till den kvalificerade arvtagaren till al-Qaida?

Ja, jag kanske kommer förvåna läsaren med mina slutsatser. Men i Frankrike pratar man. Man är intresserade och man lägger näsan i blöt. Man spekulerar och man debatterar.

Den muslimske mannen på gatan (kvinnor göre sig icke besvär, he he) har säkert hört om Vita Huset i Washington på fler än ett sätt stöder de organisationer som gått upp i Islamska Staten. Den muslimska mannen på gatan vet att det ligger en hund begraven bakom 11 september. Den muslimske mannen har tid eller tar sig tid att höra vad som sker i omvärlden, och den praktiserande muslimen får upplysningar under imamens predikan.

Vi, blek man i väst, matas med snuttifierade nyhetsutsändningar, engageras med Melodifestivaler och världskupper. Och var fjärde år skräms vi till valurnorna för att allt kommer bli så jäkla eländigt om motståndarna vinner valet.

Den muslimske mannen på gatan är inte alls lika involverad i detta. I hans religion är medvetenhet mycket viktigt. Och i denna medvetenhet ingår att förakta den sinnesslöhet som vi bleka män och kvinnor i väst tillåter oss till där vi lydigt avnjuter bröd och skådespel efter etablissemangets regi.

Det är därför som den muslimske mannen känner till det mesta av falskspel som Vita huset står för. Han vet definitivt att USA (NATO) krigar eller är militärt engagerade i muslimska länder. Därför känner han sympati med de som vågar resa sig upp mot ”Djävulen i Väst”.

Jag skulle vilja beskriva detta här ovan som en obehaglig sanning. Jag grundar den på samtal med muslimer här i Sverige.

De flesta muslimer anser att det IS gör är fel, men de kan förstå vad som sker. Och de ställer också frågan ”På vilket annat sätt skulle den islamska världen kunna få vara ifred från USA?”.

Jodå, jag vet att det finns massor av alternativa svar på den frågan. Men jag tror inte man kommer något vart med den muslimske torghandlaren genom att be honom att säga till sina trosfränder att sluta självmordsbomba i Israel, sluta mörda kristna hjälparbetare, sluta bygga kärnvapen, und so weiter. Han kommer alltid kunna kontra med att ”…sluta bomba sönder palestinska daghem, sluta attackera bröllopsfester med drönare, sluta använda rivaliserande klaner för att ge västerländska storföretag tillgång till oljekällor och mineralfyndigheter”.

Ja, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet så väl att min analys är inkomplett. Det är kanske därför jag utifrån denna sammanställning av ofullständigheter bara kommer fram till en väldigt enkel slutsats: låt oss erkänna att västerlandet inte är kompatibelt med den islamska religionen. Låt oss dra upp en gräns, och fastställa denna en gång för alla, att när denna gräns passeras åt något håll så gäller olika förhållningsregler.

På så sätt kommer det inte att behövas ett Islamska Staten och ett ”demokratiförmedlande” NATO. Och de muslimer som lever i väst är välkomna att leva som en västerlänning, medan vi i väst slutar predika för folket på andra sidan gränsen hur dessa människor skall leva sina liv.

Är denna lösning för enkel för att vara bra?

Hälsar eder Peter Harold