Ordet ”antiskandinavism” finns i SAOL. Men vad betyder det?

Bästa läsare!

Det gjordes någonstans en reflektion över att få folkslag är förunnade att ha en term som beskriver omgivningens ovilja mot dem, och som har inte bara en moralisk pondus utan också en juridisk. Det första exemplet jag kommer på är ordet antisemitism, en term som används för att beskriva att judar utsätts för religiös förföljelse, är föremål för andras fördomar eller blir diskriminerade.

Sedan finns det andra begrepp som är kritiska yttrade som riktas mot vissa etniska gruppers antagonister, t.ex. ”ryss-fobi”, ”tysk-skräck”, ”USA-hat”, för att nämna några. Bruket av dessa termer används för att beskriva parten som omotiverat kritisk mot det objekt vederbörande riktar sig mot. Alltså ett epitet som ligger på gränsen till att vara ett invektiv. Syftet behöver dock inte vara att medvetet vilja skymfa meningsmotståndaren, utan det kan också vara så att det i diskussionen saknas mer nyanserade termer som kanske lämpat sig bättre att använda.

Men även om det är berättigat att tillskriva någon att besitta ett genuint hat mot USA, uppleva en skräck inför ryssar eller känna en bottenlös avsky för tyskar så vet jag inte om detta någonsin resulterat i en rättslig prövning enligt de statliga konceptet om hatbrott?

Det är inte heller troligt att någon samhällsdebattör skulle uppleva en långvarig harm av att beskrivas som russofob, tyskfientlig eller USA-hatare. Men att bli kallad för antisemit kan däremot få stora konsekvenser. Och det finns flera exempel på att personer blivit lagförda i domstol utifrån denna anklagelse.

Vad är då skillnaden mellan att hata ryssar och hata judar? Om man googlar på sökbegreppet ”jag hatar ryssar” får man 334 förslag; ”jag hatar judar” ger 1775 träffar. I de stickprov jag gjorde fanns de ”rysshatande” exemplen på diverse forum och bloggar/hemsidor, i huvudsak som personliga kommentarer. De mot ryssar föraktande uttalanden illustreras eller argumenteras också med exempel, som t.ex. ryssars dåliga egenskaper som turister.

De slumpmässiga stickproven baserade på sökbegreppet ”Jag hatar judar” handlade mera om analyserande texter, där man citerade antisemitiska uttryck som andra fällt eller påstås ha sagt. Det var flera redaktionella texter som handlade om ämnet hatbrott. Och antisemitism är ett av de vanligare hatbrotten som tas upp i domstolarna. Men det är ändå inte fler än något hundratal per år (hatbrott mot bögar är mer uppmärksammat av de rättsvårdande institutionerna). Trots detta haglar anklagelser om antisemitism frisk på twitter, blogginlägg och till och med på tidningarnas debattsidor. Att så få av dessa exempel – eller något över huvud taget – leder till rättssak beror nog på att anklagelser om antisemitism är en del av en retorisk krigföring.

Detta har fått en hel del s.k. Sverigevänner att reagera med vad jag kan ana ett uns av avundsjuka på judarna: ” – Varför har vi inget begrepp som vi kan betala tillbaka med? Anti-svensk?”

Nu vet jag inte om jag skulle vilja uppmuntra till begreppskrig, i kamp mot Svenska kommittén mot antisemitism. Men jag blev intresserad av spörsmålet.

Ingångsfrågan – om man letar efter ett dylikt begrepp att kunna värja sig mot påhopp från andra etniska grupper och ta sin egen kultur som ideologisk gisslan – är att definiera vad som är svenskt. Och det kan bli hur roligt som helst. Var det inte Åsa Romson (MP) som sade att man blev svensk av att åka tunnelbana i Stockholm? Men man kan gå djupare än så. Och gärna tillbaka i historien. För frågan om vad som är svenskt sysselsatte många lärde och dåtida åsiktsmaskiner i det dåtida offentliga samtalet. Ty för lite mer än 100 år sedan var migrationsfrågan faktiskt en het fråga för landets politiker och styrande: Hur skall man få hejd på utvandringen?

Tänk så tiderna skifta!!!

Ännu en bit in på 1900-talet flyttade svenskar i strid ström till Amerika (däribland min farmors föräldrar som kom från Värmland). De många kvarvarande fosterlandsvännerna – vilka sannolikt hade förhållandevis gott ställt och inte ville båta sig över Atlanten – vurmade för bevarandet av svenskheten i utlandet. Det fanns till och med organisationer (och sedermera en myndighet) för detta. En organisation var Nationalföreningen mot Emigrationen (stiftat 1907) och en annan Riksföreningen för Svenskhetens bevarande i utlandet (stiftat 1908). Jag undrar om inte min libertarianske kollega Hans Palmstiernas hade en förfader som var medlem i den förstnämnda fosterlandsvänliga föreningen…? He, he..! Jag talar om ”Röde Baronen” Erik Palmstierna.

Jag skall inte penetrera dessa organisationers agendor, men det är intressant att det under denna tid (slutet av 1800-talet/början av 1900-talet) inte fanns många tvivel kring vad som definierade ”svenskt” och ”svenskhet”. Jag citerar en beskrivande rad ur Wikipedia: ”Gemensamt för dem var en allmänt konservativ syn på fosterland, försvar, samhälle, bildning och historia.”

Vi lever nu i 2015. Kan vi tala om en utpräglad allmänt konservativ syn på fosterland, försvar, samhälle, bildning och historia i Sverige? Jag skulle vilja svara ”nej” på den frågan. Vi har definitivt ingenting kvar av 1800-talets nationalromantiska något överdrivet självförhärligande syn på fosterlands storslagna historia. Vi har snarare en självutplånande syn på landets historia, där betoning sätts på ”invandrare som byggt landet” och där man handgripligen slitit ner porträtt på manliga ledare i olika statliga institutioner till förmån för mer politiskt korrekt genusorienterad utsmyckning i sann maoistisk kontrarevolutionär anda. Den syn som präglade organisationernas plattform för att försöka få hungriga svenskar att stanna kvar i Sverige finns inte längre. Den synen är så gott som utplånad och ersatt med det vi har idag, och som man inte kan opponera sig mot utan att bli schavoterad på Twitter för.

Idag blir man svensk när man åker tunnelbana. För 100 år sedan oroades man över att migrerade svenskar skulle glömma sina rötter, sitt språk och sina traditioner. Samma rötter, språk och traditioner bekämpas idag av den svenska staten med hög frenesi. Fast är inte detta skadligare än att någon blatte skriver elaka saker om en svensk? Behöver vi verkligen ett ord för att tysta dem som förolämpar svenskheten när vi samtidigt inte längre minns vad vi är och har varit? Är det verkligen på den nivån vi skall lägga diskussionen om svenska folkets identitet? Min lösning är att avveckla lagen om hets mot folkgrupp så alla envar kan säga vad de vill och stå för det. Så försvinner i alla fall ett incitament att uppta våra överbelastade domstolars resurser på rent trams.

Men låt mig avrunda denna kanske meningslöst långa och tillika meningslösa bloggpost med att jag i alla fall försökte hitta ett ord som har samma snyftvänliga kvalitet som begreppet antisemitism.

Ett ord som dök upp i mitt huvud vad ”anti-skandinavism”. Min tanke var – sett utifrån det perspektivet att vi nordbor är ganska lika och olika på snarlika sätt (slarvigt sagt menar jag att en Älvdalsbo med sitt besynnerliga språk är mer främmande för en svensk än en norrman) så skulle vi kunna tala om en skandinavisk identitet i form av kultur, tradition och till viss del också språk. Och den som bullshittar oss är sålunda en ”anti-skandinav”.

Visste ni att detta ord finns på riktigt? Ordet finns enligt uppgift t.o.m. med i Svenska Akademins ordlista. Min misstanke är att de arton bara glömt att radera det. Jag gjorde därför en skärmdump för säkerhets skull:

Fientlighet mot skandinavismen är vad ordet i själva verket betydde. Kan man tänka sig att det var ett så stort problem att detta begrepp lyckades ta sig in i ordlistan för 115 år sedan? Tydligen. På den tiden fanns det krafter som ville splittra den gemenskap som det skandinaviska folket i Danmark, Sverige och unionspartnern Norge hade i form av gemensam kultur. Google ger färre än 25 förslag på ordet ”anti-skandinavism”, och bara ett exempel använder ordet i den (felaktiga) kontext som jag föreställde mig. Mer historiskt korrekt blir då istället ordet använt i en notis publicerad i Post- och Inrikes Tidningar den 26 maj 1857 (näst sista raden):

Skandinavismen är en rörelse som uppstod efter mitten av 1700-talet och som frodats under det påföljande århundradet (kanske som ursäkt för att hålla ihop den svensk-norska unionen?), för att sedan bli en lågmäld ursäkt för de tre staterna att samarbeta militärt i mer formella former under Kalla krigets dagar.

Jag tror inte någon talar om skandinavism idag längre. Kanske av samma anledning som vi inte riktigt längre vet vad svensk identitet är för någonting. Och för att norrmän och danskar kanske inte vill ha med oss svenskar att göra längre. Fast vad det sistnämnda beror på, det är nog värt en egen bloggpost.

Hälsar eder Peter Harold