Skolvåldtäkten i Alvesta har fått mig att bli illamående

Bästa läsare!

Jag skall be att få göra något synnerligen politiskt inkorrekt i inledningen av denna bloggpost. Du, min käre läsare, är härmed varnad.

Jag skall nämligen påstå att jag rent generellt känner mig härdad när det kommer till att läsa om våldtäkter när dessa beskrivs i medierna. Detta av flera anledningar, och jag skall  korthet ventilera mina tankar kring ett par av dessa.

Jag kan inte känna mig förfärad när jag läser om exempel där kvinnor anmält sin tillfälliga sexpartner vår våldtäkt, och det visar sig bero på att hon ångrat sig dagen efter. Snarare tvärtom; jag vill utbrista i ett ”Som man bäddar får man ligga”. Det mest tragiska är att när detta blir en rättssak så skall det hela dömas av människor som aldrig var på plats där gärningen ägde rum. Allt domstolen kan gå på är parternas berättelse, samt den detaljerade beskrivningen av offrets kläder och allmänna vanor och om det användes kondom eller inte, och var den hamnade…

Jag kan också känna ren och skär antipati om det finns en expert som fyller i med sitt utlåtande som faktiskt formuleras enbart av expertens personligt moraliska värdering, och inte av verklighet. Jag tänker på ett exempel när en kvinna hängt med några män, haft sex med alla, ångrat sig och pratat med en kompis som sedan anmält männen för våldtäkt. Domstolen friade männen, och experten sa att det var en felaktig dom eftersom det är självklart att en kvinna inte kan vilja ha sex med flera män samtidigt som hon träffat på krogen.

Jag minns att jag blev illamående när jag hörde expertens uttalande. Jag tänkte mig in i det kvinnliga ”offrets” situation, där hon de facto i fyllan och villan bjudit hem denna kvartett av brunstiga herrar och haft sex med dem. Och som får höra av experten att ”en kvinna aldrig kan vilja ha sex med flera män samtidigt”. Snacka om att vara dömande! Det måste kännas förödande att bli utpekad som sexuellt abnormal, i synnerhet efter att ha behövt genomgå en rättegång som man förlorat. Flera år senare blev jag varse att det visst finns kvinnor som tänder på att ligga med flera män samtidigt, även i nyktert tillstånd.

Om jag får säga det själv med mina lekmannaögon så finns det en tendens att urvattna våldtäktsbegreppet på grund av moralism.

Och samtidigt blir jag lite filosofiskt fundersam över varför vi i vårt samhälle vill förstora traumat p.g.a. att det varit sex inblandat? Den som promenerat på stan och plötsligt möter en grobian som delar ut en rallarsving mot en så att man faller omkull kan nog med råge påstå sig uppleva en genuin kränkning. I vissa fall bryr sig rättssystemet inte om dylika brott, och polisen lägger ner ärendet p.g.a. bristande utredningsuppslag, trots att gärningsmannen gick därifrån med offrets hörntand i knogen, typ. Om det däremot är en skum filur som står bakom buskarna och visar sitt könsorgan, då åker polishelikoptrarna upp och skogen fylls med polishundar. Jag vill inte förringa sexuella brott, men varför förringar man andra brott som saknar sexuella inslag?

En förklaring kan vara att det mest är kvinnor som drabbas av sexualbrott. Samhället reagerar starkare på att en okänd man onanerar framför ett kvinnligt offer än om en gärningsman slår ner en annan förbipasserande man så att tänderna flyger. Troligtvis kommer killen med de utslagna tänderna känna rädsla varje gång han går ut, eller få problem med att installera nya tänder och ett tufft jobb med att få betalt av försäkringsbolaget. Men vi vet vilken typ av offer som har samhällets sympatier, inte sant?

Av någon anledning har vi bestämt att ett brott är värre om gärningsmannen är sexuellt upphetsad än om han inte vore det. Det är ungefär som att en misshandel är värre om en svensk slår en neger, än om en neger slår en svensk.

Så, nu gör jag ett jättehopp bort från det relativiserande resonemanget och landar i verkligheten. Eller snarare, till den verklighet som andra människor med ansvar förnekar. Jag tänker på skolvåldtäkten i Alvesta.

Vad som hänt enligt de alternativa medierna är att en tioårig pojke våldtagit en tioårig skolkamrat på skolgården. Och att detta skett efter att flera barn klagat på att de blir ofredade av gärningsmannen och gärningsmannens kamrat. Skolledningen har avfärdat detta med att ”pojkar är pojkar” före våldtäkten.

Och till viss del kan jag instämma, eftersom tafsandet är en del av kurtisen när man börjar träda in i puberteten, i synnerhet nu när vi har blandade skolklasser (och för guds skull, tag varning av de engelska pojkskoleinternaten; pojkarna i de svenska skolorna är redan så uppfuckade att vi inte skall fostra dem ensamma med varandra utan kvinnliga influenser, för då blir de som brittiska män, och det vill vi verkligen inte ha, även om flickorna har alla fördelar av att slippa pojkarna).

Jag minns från min skoltid – som vittne givetvis eftersom jag var en snäll och skötsam gosse – att det nöps och klämdes på flickorna. Jag minns också att flickorna inte var överdrivet förtjusta i denna uppvaktning. Killarna blev dock alltid förlåtna så länge som de höll sig inom gränsen. Detta kan låta lite överraskande, och strida mot att ”Ett nej alltid är ett nej”. Återigen måste jag påpeka att detta är kurtis, och då uppstår olydighet. Utan att flickorna gjorde stor affär av det så nöp eller klämde någon pojke vid något tillfälle, och denna oartighet var halvhjärtat accepterad, för vissa av flickorna hade ju en dold förtjusning eftersom även de befann sig i början av puberteten med drömmar och fantasier om pojkar. Jag säger bara ”Starlet”…

Här har vi då förklaringen till det som skolledningen avfärdar med ”pojkar är pojkar”. Och utan att vara expert på området så tror jag att om någon kommunal supernanny dundrar in och säger att ”Ni pojkar rör inte tjejerna ens med ert lillfinger” så gör hon nog mer skada än nytta. Här skapas ett tabu för någonting som är en naturlig fas i en ung människas utveckling.

Så, skall då flickorna acceptera att bli våldtagna i skolan bara för att glädja pojkarna, invänder då kanske den kritiskt sinnade läsaren?

Nej, inte alls. Där har gränsen redan passerats för länge sedan. Då säger kanske läsaren att ” – Den enda gräns som kan accepteras och måste respekteras är det första nejet”. Men som jag redan beskrivit här ovan är det inte ens säkert att ett verbalt nej är detsamma som ett mentalt nej.

Så hur löstes detta i min klass när hormonerna började koka tidigt 1980-tal? Ja, till saken hör var de flesta av oss sansade barn, med någorlunda samma bakgrund. Jodå, vi hade nog alla sett FibAktuellt, Lektyr och andra skrifter för erotiska självstudier, om än så i remsor eller regnblöta rester vid skogsbrynet, så nog visste vi hur fortplantning gick till, även om hade flera år kvar innan byxmyndighet. Trots att vi därmed enligt dagens experterna per automatik skulle förvandlas till galna sexförbrytare så skedde inte det. Ändå förblev kurtisen med spontana kläm och nyp måttligt utövad. Och detta därför att flickorna hade en slutgiltig gräns. När en kille gick för långt blev alla tjejer mörkröda och förbannade, och det bokstavligt sprutade gnistor ur ansiktet på dem. Deras reaktion var mycket mer fostrande för oss pojkar än något annat moraliserande samtal med inhyrd vuxen. Och för den oförståndige pojken blev detta en läxa, och vi andra lärde oss av hans misstag.

Mitt minne var att när denna fas av kurtis i klassen var passerad uppstod de första förälskelserna som besvarades (dock ej för undertecknad eftersom jag var upptagen med att läsa böcker på rasterna, så jag hade inte tid att fråga chans). Jag kan föreställa mig att den följande perioden inte slutat med samma omfång av romantik om vi haft en Gudrun Schyman-gestalt som föreläst om hur hemska pojkar är och hur mycket de skall föraktas, och att ett nej är ett NEJ. Typ.

Det som skett i Alvesta är inte naturligt. Om flickorna i klassen inte reagerat med ilska – och samma eldfängda gnistor ur ansiktet som jag nyss nämnde – så måste skolan ha fostrat bort ett naturligt och nödvändigt reaktionsbeteende hos flickorna. Hur det gått till vet jag inte, men av reaktionen från skolledningen av medierna att döma kan jag gissa att lärarna planterat in nya mer politiskt korrekta värderingar, som mantrat ”allas lika värde”, vilket betyder att flickorna inte får reagera om en pojke av utländsk härkomst tafsar och inte låter sig tillrättavisas av gruppen.

Det som skedde i Alvesta var att ett par pojkar i 10-årsåldern har ofredat ett par flickor som är lika gamla som dem. Föräldrar har påtalat för skolledningen att deras barn känner sig otrygga, och skolledningen har både försökt dämpa oron med att säga att ”pojkar är pojkar” och lovat att ta itu med problemet. Ifrågavarande skola har dock historiskt haft ett och annat problem med att ta itu med sina bekymmersamma elever, och så även nu. Därefter kom flickorna att vara på skolgården en helg, och efteråt dyker den tafsande pojken och hans kamrat upp, tar tag i flickan, drar henne till ett buskage där han våldtar henne analt. Den andra kamraten till gärningsmannen försöker begå övergrepp på flickans vän, men avbryts när det passerar förbi folk.

Resten är historia, och efterspelet är tragiskt på sitt eget sätt. Det offentliga Alvesta reagerar med att försvara skolans och kommunens ära genom att mer eller mindre bagatellisera dådet (och försvara att pojkarna får gå kvar i skolan trots övergreppet) samt utmåla pappan till offret som en ryktesspridare. Alvesta kommun lägger ner all sin energi på att försvara sig mot kritiken som sprids på sociala medier istället för att ta ansvar för det inträffade, däribland med en klumpig debattartikel i Smålandsposten av det moderata kommunalrådet som är nymoderat ut i fingerspetsarna på det trendiga kulturmarxistiska sättet.

När jag läser om att föräldrarna till den drabbade flickan bemöts av en skolledning som inte visar något tillmötesgående, då känner jag mig väldigt illa berörd som om inte vetskapen om våldtäkten mot henne i sig vore nog.

Jag inser hur pass bra flickorna i min klass hade det som fick pli på oss hormonstinna gossar som bara sett pubishår i de regnblöta fibban-tidningarna uppe vid skogen, men ännu inte i verkligheten. Men idag tycks inte dessa inom gemenskapen fostrande mekanismerna fungera längre. Vad kan det bero på?

Om min tanke får löpa fritt så gissar jag att det rör sig om en konflikt mellan två grupper, i detta fall mellan minst två olika kulturgrupper och kulturtyper. Och enligt bl.a. Fria Tider så är brottsoffret en svensk flicka och gärningsmannen av somalisk härkomst. Enligt flickans pappa är pojken drygt 180 cm lång, lönnfet och väger 85 kg. Vilket jag tycker låter som ett signalement på en arbetskollega jag har, också somalier men omkring 25 år gammal. Det är med andra ord en ganska välväxt gosse för att vara 10 år (eller 11 eftersom medierna har en benägenhet att föryngra personer i dylika sammanhang).

Man kan fråga sig om åldern är korrekt på gossen? Från en person som frekventerade diverse diskussionsforum har jag lärt mig att han umgicks med somaliska gossar i 13-14-årsåldern som var minst 175-180 cm långa. Och som hade sex med honom mot hasch… Jag kan inte tänka mig annat än att denne man besitter särskild sakkunskap om somaliska gossar, inte minst med tanke på att umgänget renderade i ett visst antal års fängelse efteråt. Han bör alltså ah studerat dem ganska noga, om man säger som så. Så därför är min gissning den att gärningsmannen i Alvesta ifråga är äldre än vad som uppges.

Detta kan vara av vikt att tänka på i dessa tider där man tillämpar en tämligen liberal attityd till vilka som skall räknas som barn eller inte. Jag tror inte att jag behöver nämna några exempel. Jo, ett. Jag lånar ett bildklipp från Jan Millds blogg. Det talar för sig själv, och föreställer en man som uppges vara 15 år gammal vid fototillfället:

Det är lätt att räkna ut vad som kan hända om ett äldre barn bemöts och hanteras som om vederbörande vore betydligt yngre. Sexualdriften kommer oavsett i vilken ålder som vederbörande är registrerad under.

Och om en storvuxen elev ägnar sig åt ofredande – även i autentisk ålder – så måste skolan hantera detta innan det eskalerar, för det är faktiskt skolans plikt att göra enligt lag. I det här fallet var det ganska uppenbart eftersom flickorna kände sig hotade. Och det är ganska enkelt; det är föräldrarna till det problemalstrande barnet som skall ansvara för denna genom sin uppfostran. Därefter är det skolans uppgift att arrangera så att de andra barnen är säkra om föräldrarna misslyckas hålla pli på sin unge.

Här ser vi genast hur fel det är med att staten har instiftat skolplikt. Staten tvingar icke kompatibla människor att samsas under samma tak. Staten gör så mycket ont mot sina medborgare att det är på tiden att vi tar och berövar staten sin makt att fucka upp vårt samhälle värre än vad man hittills gjort.

Skolvåldtäkter. Inkompetenta skolledningar. En hjärtlös stat. Ja, man kan tappa aptiten för mindre.

Som jämförelse till Grönkullaskolan i Alvesta kan nämnas att nollningspennalismen i rikemansinternatskolan Lundsberg renderade i en nedstängning efter beslut av skolinspektionen. Logiskt sett borde Grönkullaskolan ha en kriskommission ledd av skolinspektionen redan måndagen efter det tragiska överfallet. Ja, inte kan jag påstå att vi får särskilt mycket valuta för våra skattepengar…

Hälsar eder Peter Harold