De 10999 forskarna och Musse Pigg… (Från atomålder till slarvsamhälle)

Bästa läsare!

” – Ser jag förvånad ut?”, utropade jag när min geografiskt avlägsna släkting med ett asgarv i luren förklarade att seriefiguren Musse Pigg visade sig vara en av de 11000 forskare som undertecknat ett upprop om att jorden befinner sig i en akut klimatkris (eller på väg att hamna där, och det… när som helst).

Jo, lite förvånad är jag. Det hela är en propagandaoperation, och sådana bör man sköta lite snyggare än vad man tycks ha gjort nu. Men å andra sidan känns det som att slarv och halvhjärtade engagemang är kutym i dagens samhälle.

Kanske har det alltid varit så. Jag söker i minnet efter sådana exempel, men de enda jag kommer på handlar om skolan. Matteläraren sjuk och vikarien hinner inte fram. Yes, håltimma! Att sätta sig någonstans och öppna matteboken och plugga på egen hand var inte att tänka på.

Från tiden för min unga vuxenvärld kommer jag inte på någonting liknande. Snarare tvärtom. Jag jobbade i ett vaktmästeri, och vid ett tillfälle skulle vi göra ett jobb i en renoveringslokal, men kunde inte få ström till den eldrivna borrmaskinen. En ursäkt god som någon att inte fullborda projektet och ringa till jourfirman som hade batteridrivna borrmaskiner och ta en långfika. Men se, vi kunde gå över gatan till skolan och fråga deras träslöjdslärare om vi kunde få låna en handdrill, och en timma senare var vi klara (om än med en blåsa på fingret efter att ha vevat som en galning).

För några år sedan hittade jag en exakt likadan drill på loppmarknad och köpte den av nostalgiska skäl. Den påminner mig om att även ifall jag har tummen mitt i handen så kan jag alltid försöka göra det som behövs göras.I bästa fall lyckas jag med mitt uppsåt, och i annat fall har jag förhoppningsvis lärt mig någonting genom att misslyckas.

Jag använde handdrillen ifjol till en grannes stora lycka och tacksamhet, och påpekade att inget av de fartyg som Christobal Colon använde för sin resa västerut till det avlägsna kungariket Kathay byggdes med eldrivna borrar eller skruvdragare. Grannen förklarade häpet att han varken hört talas om någon ”Christobal Colon” eller ”kungariket Kathay”, men tackade ändå för hjälpen.

Handdrillen är givetvis inte lika effektiv som en motordriven borrmaskin, men den kan utföra samma uppgift. Den kommer dessutom att fungera den dag vi inte längre har tillgång till elektricitet. När inträffar den dagen? Vi alla hoppas aldrig, men låt mig återknyta till ämnet här ovan, angående utvecklingen mot att slarv och halvhjärtade engagemang är kutym i dagens samhälle – eller på väg att bli det.

I ena fallet handlar det om att ett statligt kontrollerat medieföretag okritiskt rapporterar om att ”forskarna slår larm om klimatkris”, utan att ens bry sig om att kolla vad det är för några som utger sig för att vara forskare. Vad är de forskare i? Botanik. Zoologi. Sexologi. Möjligtvis kan de ha en uppfattning om vad som händer ifall klimatet förändras, men bara för att de är per se forskare betyder det inte att det vet någonting om klimatet. As a matter of fact så har veteranerna inom klimatforskningen sagt själva att det som uppfattas som ”konsensus” i medierna och klimatdebatten (vilken debatt?) egentligen handlar om ett för länge sedan förutspått ”worst case”-scenario. Och även om klimatalarmisterna fortfarande talar om detta scenario som att det är pågående, så är det inte alls på det viset. Och minst av allt råder det konsensus om saken.

11000 namnunderskrifter varav en tillhörande Mickey Mouse kan också ställas i proportion till hur många forskare det finns i världen, vilka inte undertecknat ”uppropet”. Det finns en uppskattning om att det finns 15 miljoner i hela världen, men vi kan räkna ännu mer försiktigt på säg en tredjedel för att bara inkludera forskare som sysslar med naturvetenskapliga ämnen. Hur många av dessa 5 miljoner äkta forskare har annan mening än Musse Pigg och hans vänner?

Det inträffade ger oss 10999 ”forskare” som inte kan hålla reda på sina egna upprop och använder fantasifigurer för att få sitt budskap spritt och hört. Och tyvärr, det fungerar för dem.

Men även om SVT lyckas fejka sina nyheter med undermåligt innehåll utan att det får direkta konsekvenser för redaktionen så existerar här ett konstaterat slarv (som andra än SVT upptäcker). Och man har inte en försökt att förhindra detta slarv halvhjärtat. Trots detta ska tydligen public service betraktas som så samhällsviktig verksamhet att man (d.v.s. kommunisterna i statsförvaltningen) vill grundlagsskydda verksamheten. Humbug!

Fats hur blir det när allt fler samhällsviktiga organ och funktioner präglas av slarv och halvhjärtat engagemang?

Vi kunde härom dagen läsa i alternativmediet Samnytt om en ung man med svåra ryggsmärtor lida helveteskval på akutmottagningen där personalen nonchalerade honom, och till och med var oförskämda i sitt bemötande. Var detta en extremt olycklig tillfällighet som ledde till att han blev utan smärtlindring under de första nio timmarna han befann sig på sjukhuset? Nej, inte alls. Det finns mängder av exempel som visar på att den svenska sjukvården befinner sig i en svår kris, och att det inte finns någon väg ut ur denna. Om möjligt försöker sjukhusen idag att hålla sina patienter borta från sig – och detta inte genom att bota dem, utan helt enkelt förhindra att de får vård på plats.

Vård, skola och omsorg – treenigheten inom svensk välfärdspolitik och som alltid har första och högsta prioritet för samtliga riksdagspartier – krackelerar. Faller samman. Rasar. Pengarna räcker inte, och det hjälper inte att vi fått en miljon fler invånare i landet på något årtionde.

Min gissning – och här kanske en och annan läsare blir lite irriterad på mig – är att vi inte fått regelrätta strömavbrott i storstäderna ännu helt enkelt därför att energisektorn är mansdominerad. Med tiden lär nog fler kvinnor hitta dit, och då placerade på chefsbefattningar istället för i driften, och sannolikt tillsatta efter partibok. I denna roll kan en fil.kand. på Södertörns folkhögskola och ”Jag-gillar-olika”-markering på sitt FB-konto övertrumfa en el-ingenjörsexamen och 20 års erfarenhet inom energisektorn när man ska tillsätta en chef med strategiskt tekniskt ansvar. Jag kan bara spekulera i vad en sådan skulle kunna hitta på när strömmen blir bristvara. Feministisk strömförsörjning?

Så…

…med andra ord ser jag det som en tidsfråga innan handdrivna verktyg är oumbärliga för en svensk hantverkare.

Till den som här vill hävda att jag målar fan på väggen och sprider en dystopi vill jag bara svara i all ödmjukhet att vad jag anför här ovan är mitt ”best case”-scenario..! Jag vill ju inte utmåla mig själv som en alarmist!:-)

Vad vi ska göra åt detta? Sluta slarva. Sluta försöka lösa problemen halvhjärtat. Skaffa sig disciplin och uthållighet. Lära av de äldre, bland annat. Innan det är försent.

Hälsar eder Peter Harold