LGL/LBL: Idag är bloggämnet givet

Bästa läsare!

I en dag som denna är val av bloggämne ofrånkomligt givet. Visserligen är det inte min kopp thé att reagera på tillfälliga dramatiska händelser i medierna emedan ändå resten av bloggosfären gör det med både mängd och precision, och många av dem säger nog vad jag tänker och känner.

Fast det är väl när sådant här inträffar som man inser att det som till det yttre verkar vara ett patetiskt freak som gjort sig förtjänt av stora ”IGNORE”-stämpeln efter allt rabalder trots allt lyckats beröra en så kallhjärtad och rationell människa som undertecknad.

Det lustiga är att jag aldrig funnit något intresse i honom som musiker och artist. Det var först när hans udda kärlek för barn blev känd som jag plötsligt fick ett ansikte på de LBL* och LGL* som så föraktas och bespottas på Internet. Ja, vi kan kalla dem vid deras vanligaste benämning: pedofiler.

För mig – efter att ha studerat ämnet ingående under många år – råder det ingen tvekan om att den person som idag uppmärksammas för sin bortgång till övervägande del var både LBL och LGL. Det bör dock sägas med omedelbar brådska att många LBL och LGL är asexuella. Och i den mån de är intresserade av sexualla handlingar ligger det på en ganska infantil nivå; det är mer ett experiment och lek än en av kättja framtvingad önskan om orgasm med ett barn.

Jag säger inte detta för att smutskasta denne man som bevisligen älskas av många, både unga som gamla, män och pojkar, som flickor och kvinnor. Vad jag vill ha sagt är att många av dem som utpekas på monster på Internet i LGL- och LBL-forum i själva verket inte är det. Jag tror inte Michael Jackson var ett monster – tidningsrubrikerna till trots. Däremot hade han ett känsloliv som inte följer gängse norm och låg inom ramen för lagstiftning och den allmänna moraluppfattningen. Han var inte ensam. Men han var en av få som hade möjlighet att göra något för dem han älskade; musiken för den uppväxande generationen. Och möjligheten att umgås med sina utvalda ”fans”.

Det är inte förvånande att Michel Jackson levde med ett parafilt beteende. Det finns många kreativa personer inom kulturen vars öga för estetik drivit dem att älska de skönaste människorna på jorden; barnen. Jag är säker på att i morgondagens böcker som betraktar parafila personer i historien kommer Michel Jackson att nämnas vid sidan av Lewis Carroll, författaren till ”Alice i Underlandet”.

Avslutningsvis ber jag om ursäkt för att jag formulerar dessa minnesord om Michel Jackson utifrån detta perspektiv. Mitt uppsåt är icke att väcka harm. Men jag har ju en vana att inte försöka skriva som alla andra gör, och då blev det så här.

Det är dock ironiskt att en kille som använde syrgastält för att kunna bli hundra år i sjäva verket bara blev drygt hälften. Vad är sensmoralen i det? Kanske att man istället skall försöka göra livet rikt på upplevelser och kärlek istället för tid?

Hälsar eder Peter Harold

* LBL = Little Boy Lover, LGL = Little Girl Lover.